...och vem har förtroende för Gruvtolvan?

Inte jag i alla fall. Aldrig haft, och det minskar dag för dag. De lever kvar i en klasskampsretorik och på minnena av Malmfältsstrejken. De verkar ha satt i system att välja ordförande som talar innan de tänker. Det är ungefär lika illa med en del andra som yttrar sig i den borgerliga tidningen, och ja, jag är ytterst misstänksam mot såna tidningar i valtider.
Historien har lärt oss att tidningar startar man för att man vill påverka, och det är minst lika illa idag som det var för tjugo år sen. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tycka att både rubriksättning och text är hantverk av lydiga gossar.
Det kan ju vara bra att veta att flera av de som yttrar sig i artikeln inte alls kommer vara med på det ordinarie mötet med LO:s styrelse. De sitter inte i styrelsen och det är inget krismöte. Taktik, helt enkelt...
Och det hela är precis som vi tidigare sagt ett sätt att komma från valets kärnfåga - saknar man argument får man gå på person, och förmodligen har attackerna bara börjat. Det här är en skitsak, och det är trist att nyttiga idioter som Harry Rantakyrö inte begriper det. Å andra sidan är det ju svårt att ta nån på allvar som ena veckan attackerar IF Metall för deras krisuppgörelse med arbetsgivarna, för att själv strax efteråt göra precis samma sak. Men det var säkert skillnad för honom...

Bilden:Så blir det när luften tar slut. Fast det är snygga fälgar....

Ryktet om vår död är överdrivet. Kärlek på Första maj!

Som om vi inte visste det. Det var glada rapporter från landet, om högt deltagande och bra möten. Värmer ett stenhjärta. Visserligen lyckades Svt dra fram ett gäng nyttiga idioter, som fick plats på förstasidan - trots att de faktiskt är ett oerhört marginellt gäng gnällspikar (gnällspikar skriver jag för att det räcker inte med att tycka att rörelsens främsta företrädare är skräp - man ska ha tillräckligt kurage för att presentera ett trovärdigt alternativ också). Och sen när blev trettio stycken ett stort antal?
Det kom dessutom opinionsundersökningar som var positiva, Alexandra och Åsa fick äntligen gifta sig, Wanja höll ett bra tal på Norra Reals skolgård, och ett gäng MUF-are från Östermalm fick lära sig att man ska tänka sig för en eller två gånger innan man retar upp folk...
Mest intressant var ju att DN - av alla - faktiskt gav en hyfsad resumé av hur tidningarna hanterade Första maj. Inga överraskningar där inte. Men man slutar aldrig att förvånas över hur magsura en del verkar vara över den oanade kraften i rörelsen. Vi var fler i tåget i Stockholm i år än på många år, och detta oräknat alla små tåg och möten som avhölls i kommunerna.
Kan man dessutom få fortsätta se Mona vara den som för fram partiets politik så kommer våren att kännas mycket roligare...


På bilden Alexandra och Åsa. Kommer mer om det i ett eget inlägg

Det är så dags att tycka nu. Om Wanja och lagbasarna

Så Wanja kom ut till oss i Solna för att ta itu med saken. Eftersom det var dagen efter klimaxen var det naturligtvis extra mycket folk, och mer journalister. De undrade säkert vilka vi var, eftersom tidningarna tydligen inte vet vad lagbasar är, eller blandar ihop Sumpan och Solna.
Men det var flera som blandade ihop saker. Jag hörde vad Wanja sa, och jag tycker hon sa det bra, men flera andra hörde tydligen andra saker. Och gissa vad som står i media?

Det här var naturligtvis bara starten på upphämtningen, men för er som inte var där kan jag meddela att det inte var nån förlorare vi såg.
Det var en stridslysten LO-ordförande - tro det inte när det står att hon var pressad (vi ska ta en vända om mediesvenska så småningom - som faktiskt inte gjort mer fel än nån annan i AMF:s styrelse, och för er som inte vet det så funkar inte ett styrelseuppdrag på den nivån om man ska lägga sig i detaljer - de uppgifterna har man spökläsare som ska sköta, och här sprack kontrollen både hos Svenskt Näringsliv och hos LO. Det kan kanske säga en del om hur komplexa de här frågorna kan vara.

Man ska vara försiktig med att göra så kategoriska uttalanden som en del gjorde - det lär vara bäst för diverse olika förbundsordförande att se till att de har inihelvete rent bord bakåt. Här får i fortsättningen inte finnas en tveksamhet, inte ett misstag. Det kan för övrigt gälla för avdelningsordförande också.
Jag tycker visst man ska vara kritisk till hur ersättningarna sätts i olika bolag, men det är bra naivt att tro att man skulle kunna stoppa nivån. Det finns gott om folk som tycker vi tjänar för mycket - och vad är det för fel på det?
Det vi ska driva är naturligtvis att direktörerna ska ha en ersättning, och sen får de ordna sina pensioner och andra saker på egen hand. Men om vi ser till att sänka lönerna i bolag som ska förvalta löntagarnas pengar kan ni ju själva lista ut vad som händer, när det finns bätrte betlda jobb nån annanstans.
Wanja har ju drivit just dessa frågor, och långt mer än sina företrädare. Hon har själv långt sämre villkor än sina manliga företrädare, på egen begäran, och hon har varit kritisk till de uppgörelser som hon varit tvungen att del av i de styrelser där hon sitter. Men även hon - och andra LO-företrädare som märkligt nog klarar sig från kritik - måste acceptera de lönelägen som är.
Och då ska vi göra oss av med henne???
Arbetarrörelsen är den mest moraliska rörelsen av alla verkar det som. Rena frikyrkan. Det kan vara jättebra ibland, men ibland blir det rent förödande självdestruktivt. Det är också den skock som mest okritiskt tar till sig skandalrubriker och rena lögner. Det slår in kilar mellan oss, som nu. Istället för att skälla på regeringen, som gör så ofantligt stor skada, skäller man på en kvinna som faktiskt är bra för både oss och Sverige. Nån mer än jag som tycker det är konstigt?

Därför kommer Wanja att sitta kvar. Och därför är det ett bekymmer

Jo, jag tror att Wanja Lundby-Wedin kommer sitta kvar. Det betyder inte att jag tycker att hon skött det här bra, eller att hon har mitt odelade stöd, för det har hon inte. Men grejen är att det här blottlägger en ganska stor spricka inom arbetarrörelsen.
Och det kan vara dags att tala om den, istället för att humma och skrapa med foten.
Inom LO finns ett stort missnöje med att olika partiföreträdare har synpunkter på om LO:s ordförande ska sitta kvar eller inte. Ursäkta, men det är inte socialdemokratiska partistyrelsen som tillsätter eller avsätter LO:s ordförande. Det gör LO-kongressen. Bara som en påminnelse.
Inom partiet finns sedan en tilltagande irritation över att LO-företrädare har synpunkter på den förda oppositionspolitiken. Det är ingen hemlighet att LO-förbunden inte var särskilt glada åt det första röd-gröna samarbetet, och att man mer eller mindre tvingade fram en bredare bas, där Ohly ingick. Jag kan direkt säga att jag tror det är djupt olyckligt att släpa med sig vänstern - jag litar långt mer på att mp kommer hålla ingångna löften.
Men samtidigt skulle ett misstroendevotum från förbunden också kasta ett inte särskilt smickrande ljus över fler skumma pensionsavtal, över fler hysteriskt tilltagna direktörslöner, över fler fackordföranden som kanske inte skött sitt uppdrag. I varje fall skulle jag börja snoka, och fler med mig.
Wanja har varit en bra LO-ordförande på många sätt. Det är inte en lätt uppgift att både leda facket och att sedan sitta i den socialdemokratiska båten, men jag tycker hon skött det bra. Det tycker nog de flesta. För istället för att förlita sig på opinionsundersökningar - ska man det? - kanske man ska fundera på om det är gatlopp i media som ska avgöra var en rörelse ska gå?

Utan att utmana den politiska journalistnomenklaturan alltför mycket kan man kanske lite försiktigt tänka sig att ledare för de olika LO-förbunden förmodligen gjort en långt mer grundlig undersökning om hur medlemmarna tänker, än t ex Expressens eller Svenska Dagbladets ledarsidor

Ett par tusen människor som yttrar sig i en opinionsundersökning är inget särskilt bra underlag för att avsätta Wanja. Vill man verkligen ha fram ett underlag får man väl ordna en medlemsomröstning, men innan dess får man ha mer is i magen. Ungefär som att tro att en undersökning med runt tusen tillfrågade måste vara skäl att ompröva en politik som berör miljoner - vad är det med er?


Skrivet söndag, redigerat måndag

Edit// och så blev det! Även hos DN

Vad sa Wanja?

Vi var ett rätt stridslystet gäng som kom till LO-borgen. Och vi hade ett jättebra möte med Wanja - rapport kommer utförligare när vi sammanställt våra uppfattningar (minns att det här var ett uppdrag vi hade så jag ska vara lite försiktig med min egen beskrivning). Ordförande Lindholm slet sig från avtalsförhandlingen för att vara med...
Ja, Wanja var medveten om att hennes och LOs agerande inte hade fallit Byggnads med flera på läppen, men det fanns också orsaker till det. Framförallt var det en regering som obstruerade - taktikspel - och mer eller mindre tvingade LO och socialdemokraterna att gå med på den tidtabell som låg (tack vare en påstått opolitisk talman som gjorde just det han inte fick av sitt uppdrag, nämligen politik).
Alternativet hade varit att framstå som beslutsfega och oansvariga - något som borgarna älskar att stoppa i halsen på alla dessa obeslutsamma marginalväljare, som vi alla måste tillfredställa numer (mer om detta i ett annat inlägg)...
Man kan naturligtvis ha åsikter om hur kongressbeslutet ufördes, och det har jag, men jag kan efter ha hört henne förstå de som gjorde övervägandet att ett blankt Nej skulle skadat oss mer än gjort nytta. Det här var ju inte ett Ja eller Nej till EU - vilket kan vara viktigt att komma ihåg.
Att sedan vi från Byggettan är lite mer vildsinta är en annan sak - det är inte alltid det som är grejen. Man kan titta på Frankrike där de eldar bildäck och tar chefer som gisslan - och vad uppnår de? Inte ett skit, faktiskt...

Däremot finns det ett pedagogiskt problem att ta itu med. Därför lovade Wanja att komma på Byggettans lagbasmöte 7de april - för att säga samma sak som hon sa till oss, rapport kommer därifrån också. Där ska hon också få berätta varför manifestationen på Mynttorget blev ett sånt fiasko.
Byggettans medlemmar kom dit i tron att det var sista möjligheten att påverka riksdagsledamöterna - Wanja var inbjuden för att tala om ett helt annat ämne, nämligen angreppet på löntagarna. Manifestationen förvandlades till ett socialdemokratiskt valmöte, vilket mer eller mindre lämnade oss i chock. Någon av de som organiserade tillställningen borde ta sig en funderare på hur man mobiliserar...

Kommer mer senare under dagen - det händer ju andra saker också. Som strejkvarsel.... Fast utan brinnande bildäck...



Byggen som kan stoppas

Wanja och jag

Onsdag ska jag, Stefan Slottensjö och Kent Renen Johansson träffa Wanja Lundby-Wedin. Hmmmm....undrar vad vi ska prata om?

Skämt åsido, vi har ett uppdrag från repskapet, där vi klarat av del ett. Wanja är del två. Något säger mig att hon kommer bli lika förbannad som Mona Sahlin blev, när vi framför Stockholms Byggnadsarbetares åsikter om hur LO och partiet hanterat ratificeringen av Lissabonfördraget. Och sedan ska vi redovisa det, för nästkommande repskap. För den oinvigde så är repskapet Byggettans högsta beslutande organ, ungefär som Högsta Sovjet (det där kommer jag få skäll för...)

Det ska vara högt i tak i rörelsen, och nu ska vi ta reda på hur högt det faktiskt är. Kommer rapport i nån form - kanske via Twitter. Det är svårt att uppdatera bloggen när man står ute på bygget...


Bilden föreställer LO-borgen vid Norra bantorget i Stockholm...

Ett litet budskap till Wanja

Ibland behöver man inte skriva så mycket - Sverker Sörlin skriver om dubbelmoralen i DN, och frågan kom naturligtvis upp på Byggettans repskap - där debatten är frejdig men hård. Det finns en tragik i vad som nu händer Wanja, men det var ju bara att vänta sig.
Makt korrumperar och så gör pengar - det kan vara bra att tänka på för kamrater med mångdubbelt i lön mot de som de förväntas representera. Jag tycker att duktigt folk ska ha bra betalt, och det stör mig inte nämnvärt att duktigt folk kan tjäna miljoner. Vad som stör mig är att det finns en uppenbar automatik i löneutvecklingen. Jag störs också av att mina förtroendevalda kan sitta med och sanktionera system som syftar till att undkomma skatt - se till att direktörerna får en skälig ersättning för sitt arbete, men betrakta det som en inkomst, och dra skatt på det.

För de flesta av oss är det också med avsmak vi ser harvandet med pensioner. Jag får sätta av ett par hundra själv varje månad för att få en anständig pension - tjänar man 100 000 i månaden kan man säkert också göra det, för att inte tala om de som tjänar mer.

Och alldeles oavsett om Wanja gjort fel eller inte måste hon nog avgå - förtroendet för henne är förbrukat, och jag tänker inte ägna en valrörelse åt att försvara henne. Det är nämligen där vi hamnar i såna fall. Yxan måste gå, tyvärr.

Manifestationen som kom av sig. Om att bli överkörda

Det hade kallats till manifestation på Mynttorget. Affischer, annonser, SMS och telefonkedjor manade oss att komma dit och visa vårt stöd för den svenska modellen. Och, eftersom Byggettan var den drivande kraften bakom detta, för att sätta en blåslampa i ändan på den socialdemokratiska riksdagsgruppen, inför det kommande beslutet om att ratificera Lissabonfördraget - mot LO-kongressens beslut (om detta har det skrivits åtskilligt på denna blogg; sök på taggen Lissabonfördraget), och mot en rätt högljudd opinion inom partiet.
Regnet öste ner, allt fler angav allt mer märkliga skäl för att slippa komma. Shjälv var jag redan dyngsur efter dagens jobb, men duschade, satte mig torr och fin på tunnelbanan och blev sedan dyngsur igen på Mynttorget. Sånt får man ta. Det var hyfsad uppslutning ändå - det var ju ett viktigt ämne!
Men så snart det hela satte igång visade det sig att återigen hade partiapparaten shanghajat hela evenemanget. Här skulle inte talas Lissabonfördrag - här skulle skällas på Reinfeldt. Och det gjorde Wanja Lundby-Wedin med besked. Hon är duktig på det, och det hon sa var både klokt och riktigt.
Men det var ju inte det vi hade kommit dit för att höra.
Allt fler blev alltmer irriterade, och arga, Allt fler suckade uppgivet och gick helt enkelt därifrån. Det var tur att det var svart utanför fackelskenet, annars hade det synts rätt tydligt när förbannade medlemmar lämnade mötet. För den som tvivlar kan jag lämna namn på ett flertal socialdemokrater som faktiskt gick därifrån.
Ska jag skriva det igen? DET VAR INTE DET VI KOMMIT DIT FÖR ATT HÖRA!

I den sista skälvande sekunden när vi hade en aning av möjlighet att kanske, kanske påverka en riksdagsledamot till - så väljer vår egen LO-ordförande att vara ett lydigt redskap för partiledningen (där hon i och för sig ingår). Jag är medveten om att hon har en annan åsikt i frågan, men vanlig politisk anständighet hade varit att i varje fall med några meningar beröra Lissabonfördraget, och den oro som många faktiskt känner.
Några av de mest inbitna sossar jag känner var så arga att de knappt kunde prata - själv blev jag bara mer och mer bedrövad.

Jag har fortfarande inte fått svar på den fråga jag ställt säkert femtio gånger - hur kan det komma sig att Lissabonfördraget skulle vara så jättebra för svensk fackföreningsrörelse, när samtidigt SAF (Svenskt Näringsliv) tycker att det är jättebra för dem? Hittills har jag inte fått något annat svar än att Lissabonfördraget i varje fall är bättre än Nicefördraget, men det är ju inte mycket till tröst.
Vi hade en möjlighet att villkora vår ratificering - att få ett undantag som skyddar den svenska modellen, och det spelkortet kommer nu att vara förbrukat utan att ha gjort nån nytta. Det är fruktansvärt klumpigt, och det kommer att vara till enorm nackdel i det kommande EU-valet.
Wanja Lundby-Wedin tyckte hon blev häcklad när det började muttras i publiken. Vad trodde hon då? Att vi skulle vara tysta när vi blir snuvade på konfekten. Och inte är vi vare sig trottoarkommunister eller EU-motståndare.

Vår stridbare ordförande i Byggettan Johan Lindholm, som kallat till mötet med följande text "Visa din solidaritet som ambassadör. Därför välkomnar jag dig till Manifestation för den svenska arbetsmarknadsmodellen" släpptes inte upp till mikrofonen.
Det ryktas om att han stoppades. Om det är sant är det för bedrövligt och måste få konsekvenser.
För debatten fortsätter - den kommer INTE vara avslutad när den socialdemokratiska riksdagsgruppen på torsdag lydigt följer regeringen. Den kommer att återkomma och återkomma.
Per Wirtén uppmanar i Dagens Arena socialdemokraterna att vänta med beslutet (och läs kommentarerna, i EfterArbetet säger gräsrötter samma sak. På denna blogg har sagts samma sak hur många gånger som helst. I Kommunalarbetaren intervjuas den svenska domaren i EU-domstolen Pernilla Lindh - som f ö visar upp en stilenlig arrogans i intervjun - om sin syn på Lavalmålet, och hon, som verkligen borde veta, gör en helt annan analys av situationen än de som nu påstår att Lissabonfördraget skulle stärka löntagarna. Att hon sedan verkar mer än lovligt vidrig är en helt annan sak.
Jag ser inte framför mig ett socialdemokratiskt parti som kommer gå stärkt ur EU-valet. Efter kvällens fiasko ser jag mer framför mig ett valresultat kring 20-22% och en massiv väljarflykt. Och det blir svårt att resa sig från det till 2010...

Wanja och Bard om fördraget. Version femtielva

Jag vet inte vad det är med Wanja Lundby-Wedin och Per Bard, men det är uppenbart att de tolkar stämningar och beslut från LO-kongressen på ett helt annat sätt än Byggnads och Transport gör. I ytterligare en debattartikel i LO-tidningen skriver de om kampen för ett socialt protokoll som ska tillföras Lissabonfördraget, och hur den borgerliga regeringen är ointresserad av detta.
Och det är helt rätt. Problemet är att det är INTE detta saken handlar om.
Debatten på LO-kongressen handlade om beslutsordningen och om den s k Stråtutredningen, och hur LO och den socialdemokratiska riksdagsgruppen borde förhålla sig till detta. I debatten lovade dåvarande avtalssekreteraren Erland Olausson att LO skulle göra allt i sin makt för att förmå regeringen att skynda på Stråtutredningen, så att man kunde lägga den bredvid Lissabonfördraget och se vilka konsekvenser detta skulle medföra.
Hade han inte sagt detta hade han fått en sluten omröstning i frågan, och hur den gått kan man bara spekulera om. Det var en del harhjärtan uppe - Ulla Lindqvist om jag inte missminner mig - och mumlade om att om man krävde en sluten omröstning hade man föga respekt för kongressdeltagarnas omdöme.
På detta kan man ju svara att Byggnads hade mycket goda anledningar att tro att utfallet i sluten omröstning skulle bli annorlunda än en öppen allmän omröstning, vilket säger en del om den piska som viner över kongressledamöterna.

I artikeln skriver Wanja och Bard:Både LO och socialdemokraterna vill ha det nya fördraget. Att stoppa Lissabonfördraget var inte LO-kongressens beslut. Näpp, men det kunde ha blivit det. För att Wanja och Olausson skulle klara sig, gjorde man en samskrivning som kongressen sedan ställde sig bakom. Det urpsurngliga förslaget var ju nämligen att man skulle säga nej till fördraget innan man visste konsekvenserna av Stråtutredningen. Den samskrivning som sedan blev beslutet var inte alls öppen för tolkningar.
Nu kommer man då till det väsentliga - hur skulle LO-ledningen och den socialdemokratiska riksdagsgruppen få regeringen Reinfeldt att ta sitt förnuft till fånga, och skynda på Clas Stråt ett par veckor????

Man skickade ett brev där man bad Fredrik Reinfeldt göra detta. På detta svarade Reinfeldt nej.

Vad göra man dååååå, som det sägs i Nalle Puh???? Tar man till det vapen man faktiskt har - nämligen att säga att "okey Fredrik, om du inte vill lyssna till löntagarnas önskemål som tänker vi inte rösta för ratificeringen." Näpp. Man nöjer sig med ett nej.
Översätt nu detta till en vanlig förhandling, en icke helt ovanlig företeelse i den fackliga världen. Vi har ett företag som inte vill teckna kollektivavtal. Om vi i det läget skulle nöja oss med ett Nej skulle hela vår trovärdighet, och lämplighet, ifrågasättas. I vilken förhandling som helst måste man vara beredd att sätta kraft bakom orden - det lär man sig mycket snabbt.
Nej, Wanja Lundby-Wedin har inte skött sitt uppdrag i den här frågan. Och eftersom frågan kom upp i ett annat inlägg - det skulle vara hedervärt om hon kunde komma till vårt repskap och förklara varför hon tycker att det kan vara OK att nöja sig med ett Nej, och inget annat. Det handlar om trovärdighet.
Och ja, eftersom jag får såna mejl - jag kommer fortsätta tjafsa om det här, och inte bara jag. Det här är icke en debatt som är avslutad och paketerad. Den kommer dessutom att få en följddebatt - om respekten för demokratiska beslut. Irland HAR röstat nej, och rimligen borde processen ha avbrutits - men icke då. Inte heller Wanja och Bard reflekterar över det häpnadsväckande i att de vill genomföra en process som faktiskt inte har juridisk bäring längre.
Fast det ordnar man väl på vägen. Som vanligt.


Bilden föreställer Helan och Halvan som hästhandlare....

Hans Tilly om Lissabonfördraget

I senaste numret av LO-tidningen har Byggnads ordförande Hans Tilly och Transports tillförordnade ordförande Clas Linder skrivit en debattartikel där man uppmanar socialdemokraterna i riksdagen att vänta med beslutet om Lissabonfördraget.
För precis som vi kunde misstänka har krypskyttet kommit igång - nu är vi både inskränkta nmationalister och motståndare till EU! Här ska vi inte ifrågasätta vare sig Wanja Lundby-Wedin eller eventuella bedömningar av EU-parlamentariker - och Wanja har inte ens svarat på det brev som Byggettans EU-cirkel skrev till henne, och frågade varför hon tolkar kongressbeslutet på sitt eget sätt.
Därför är det skönt att Hans Tilly och Byggnads kommer med i matchen - alldeles för länge har det framstått som om den här striden enbart är till för Byggettan och ett par till. Enligt uppgift kommer också de riksdagsmän som har sin fackliga bakgrund i Byggnads att rösta emot, trots eventuell partipiska. Och det finns fler...
Jag citerar ur artikeln sista stycke:

Därför bör det definitiva beslutet om Lissabonfördraget avvakta till år 2010. Den borgerliga regeringen kan helt enkelt inte ro denna fråga i hamn
utan socialdemokraternas aktiva hjälp. Det är därför inte rättvisande när LO-ledningen påstår att både socialdemokraterna och LO har gjort vad som står i deras makt för att beslutet att ratificera Lissabonfördraget ska tas efter att Laval-utredningen är klar.

Och det är precis det saken handlar om. Vad som sedan fått LO:s ordförande att vantolka beslutet som fattades får hon redogöra för själv, men man kanske kunde förvänta sig lite andra tongångar nu. Allt säkrare är däremot att det finns en vilja i Bryssel om att faktiskt köra över Irland, och frångå principen om att alla medlemsländer ska vara överens.
Formellt sett har ju fördraget redan dött, eftersom det blev NEJ från Irland. Men det verkar uppenbarligen som om de stora staterna tänker genomföra detta ändå, och man kan ju ana att baktanken är att Irlands NEJ ska bli ett JA i slutänden. Om det blir på det sättet kommer ju knappast EU:s trovärdighet att öka...

Europafacket var viktigare än LO-kongressen

Jag har fått klart för mig att det inte finns en existerande tanke i det socialdemokratiska strategihögkvarteret (om det nu finns ett sånt - det finns fler som tvivlar på saken) om att man skulle ändra uppfattning när det gäller att ratificera Lissabonfördraget. Fördraget SKA röstas igenom, till varje pris, och alltså pågår nu energiska försök att rättfärdiga detta.
För att även jag ska begripa så är det nämligen så att a) utkastet till Lissabonfördraget beslöts när det var vänstermajoritet i EU-parlamentet, b) vilket gör att det innehåller delar som den nuvarande högermajoriteten inte är så pigga på, vilket ger c) att vi skyndsamt måste ratificera Lissabonfördraget för att d) högern inte ska börja leta efter saker i texten som de skulle vilja ändra på.
Därför har LO:s styrelse valt att ställa sig bakom riksdagsgruppens beslut. Man anser att man gjort vad man kan, och därmed tvår man sina händer. Likt Pontius Pilatus. Kvar står Byggnads att ensamma vara de som ser riskerna med fördraget. Vi ska återkomma till varför vi är ensamma.
Men jag tror också att en bidragande orsak är att Wanja Lundby-Wedin är ordförande för ett svagt Europafack, som tycker skrivningarna i Lissabonfördraget är jättebra. Och det tror jag på - i jämförelse med vad de har är detta ett steg framåt.
För att använda mig av en av mina risiga liknelser - är man dödligt skadad är man glad om det övergår i molande värk. Problemet är att den svenska fackföreningsrörelsen är frisk, och längtar inte alls ens efter molande värk. Inte ens i solidaritetssyfte. Jag har svårt att begripa hur en försvagad svensk fackföreningsrörelse är till nytta för svagare kamrater i andra länder....
Nu verkar det som om hennes post som Europafackets ordförande sätter henne på två stolar, vilket också var en farhåga som uttrycktes innan hon nominerades. Hittills har jag inte heller sett någon pressa henne på den punkten - var ligger Wanjas lojaliteter??? Eftersom jag sett att t ex Sven-Erik Österberg lägger stor vikt vid hennes åsikt i den här frågan är detta inte oviktigt.
Jag var på LO-kongressen, jag följde debatten. Det är möjligt att det formella beslutet må vara öppet för eventuella tolkningar, men för oss som var där var det glasklart. LO skulle slåss till sista blodsdroppen för att skydda våra rättigheter - och det gör man inte.
Om vi sedan hoppar till orsakskedjan här ovan, måste jag säga att det är ett av de kassare argument jag hört. Mycket kan jag säga om högern i Europa, och om högern i Sverige i synnerhet, men om man tror att en svensk fördröjning skulle få dem att huxflux upptäcka upphetsande saker i Lissabonfördraget underskattar man dem. Detta_är_ett_dåligt_skäl!!!
Jan Anderssons lovvärda ansatser slogs till backen av EU-kommissionen, vilket är ett djupt oroväckande tecken. Reinfeldt har inte med ett ord tagit upp löntagarnas rättigheter, vilket både Mona Sahlin och Lundby-Wedin har krävt (och när han inte gör något så gör inte de heller något - ytterst märkligt!!!!), och slutligen kan vi konstatera att regeringens utredare Claes Stråth ger illavarslande signaler när det gäller slutsatserna av sitt uppdrag. Man ju fundera på o m inte SAF i vanlig ordning är de smartare grabbarna i den här matchen, som stillsamt väntar att riksdagsbeslutet ska tas, och därefter komma med sina krav.
Lissabonfördraget har absolut fördelar om man jämför med den stadga som gäller idag, framförallt för att den i någon mån tar bort en del av EG-domstolens makt och förlägger den till ett parlament, som då också kan vara ännu mer löntagarfientligt. Men dessa små steg i rätt riktning är definitivt inte tillräckligt för att vi ska riskera den svenska modellen.

Frågorna som kom bort. Om LO-kongressen

Det har skrivits mycket om LO-kongressen. Allt från förhoppningsfulla borgare som säger sig ha skådat fackföreningarnas stundande död, till glada optimister som tror att nedgången i medlemstal är en tillfällig svacka som kommer rätt till sig själv.
Jag tycker det är en brist att så lite på kongressen kom att handla om just hur vi utvecklar och förbättrar idén om det fackliga arbetet, hittar nya mötesformer och faktiskt också inser att det här tåget, det har ingen jämn hastighet som ger utrymme för långbänkar.
Istället är det en ständigt påegående acceleration som faktiskt kräver snabba omställningar, beredskap för aktualiteter och ett snabbare internt samarbete.
Jag vet att nästa kongress är något som man i stort sett börjar planera för direkt man packat undan den man avslutat, och att det är fråga om att vända en supertanker. Men problemet illustrerar också sig själv genom detta.
Det hade inte skadat att vika en stund för en debatt, eller en hearing om just det vikande medlemstalet. En eller ett par talare hade man säkert kunnat avvara, och de hade antagligen inte tyckt illa vara, just för att få ihop de minuterna. Om inte annat för att demonstrera att man tar saken på allvar. Men eftersom arbetsordningen redan var fastlagd var det omöjligt att ändra den. Och det räcker inte med att Wanja Lundby-Wedin talade om saken.
Byggnads medlemssiffror vänder nu sakta uppåt. Det är för tidigt att säga om raset är stoppat, men en sak är säker - om vi inte tillräckligt trycker på att i är en lönekartell tappar vi vår trovärdighet. Det måste vara lönsamt att vara med i facket.
Frågar man medlemmarna är de alltid less på att vara ansvarsfulla samhällsmedborgare, tydligt beskrivet av arga sköterskor efter slutresultatet i vårdkonfilkten. Medlemmarna ser till kronor och ören, och lyckas man inte med den debatten kan man glömma resterande fackliga uppgifter.
Våra medlemmar ska tjäna bättre än de som är icke-anslutna. Gulingarna.
Det tjänar inte mycket till att sockra medlemskapet med försäkringar, elköp, semesterbyar eller annat så länge vi inte klarar av huvuduppdraget - att höja våra löner. Och detta blir naturligtvis än mer uppnebart när borgerlighetens besparingar klämmer åt snaran.
Nu vore det lätt att peka på just Byggnads och stoltsera med att vi genom sammanhållning och tuffa representanter - och egen offervilja icke att förglömma! - klarat av att lyfta våra löner långt över vad som kan ses som en europeisk standard, men det är inte riktigt så lätt. Det finns en tradition inom just Byggnads som hållit oss högt, men även den är hotad. Av bekvämlighet, av bristande kunskap, men också för att vi så här långt också numer möter arbetsgivare som ser våra villkor och krav som berättigade, och vet att vi betalar oss.
Idag behöver vi inte strida för en massa saker - det finns nämligen ekonomisk vinning för en arbetsgivare att upprätthålla bra arbetsmiljö, jobba förebyggande, stimulera motion, fria arbetskläder och även anständiga löner. Och detta har gjort många byggjobbare en smula lata.
Jag minns den snickare i övre medelådern som tyckte att det var onödigt med fackligt medlemskap - vi fick ju vår löneförhöjning ändå, så det skulle nog gå bra, bara man bad snällt....
Nu är ju de flesta inte så naiva, men nog finns det en liknöjdhet hos den generation som har sitt på det torra. Plus 55, uflugna ungar, huset betalt och intjänad pension. Och det är i stor utsträckning de som också lämnar facket.
Man funderar ju på hur de hade sett på samma flykt av äldre kamrater, för tjugofem år sen när vi hade andra, stora arbetskonflikter.
Istället måste vi naturligtvis börja arbeta facköverskridande. Om Metall är svagt i ett område är det väl inte orimligt att man hämtar hjälp från andra. Vi tjänar alla på att så många som möjligt är med. Likaså finns det goda erfarenheter att ta till sig från andra delar av landet.
Och min egen erfarenhet säger mig att det bästa argumentet för att värva medlemmar, eller få dem att stanna kvar, är att visa på att de tjänar pengar på det. Sen kommer resten av sig själv.
För det är inte alls så att det finns en allmänt spridd okunskap av om vad facket pysslar med. Däremot finns det en aningslöshet och förlitan på samhälleliga åtgärder för att lösa konflikter i arbetslivet. Och de som lämnat facket blir alltid extremt förvånade över hur lite skydd de har så snart de slutat betala sin medlemsavgift.


Bild från Handels blockad av en videobutik i Landskrona

De fega och de arga. Om LO-kongressen

En kongress är en märklig tillställning egentligen. Man ska vara begåvad med gott sittfläsk, förmågan att ta omärkliga tupplurar, och dessutom måste man ha ett mycket gott öra för valörer och nyanser.
Så blev även fallet med debatten om Lavalmålet. Det har gett mer press än arga borgerliga skribenter skulle vilja, och arbetsmarknadsministern verkar tagen på sängen. DN har även en daglig blogg därifrån, vilket är alldeles utmärkt!
Litegrann kan jag förstå Littorin; har man enbart lyssnat på vad Erland Olausson och Wanja sagt kan man gärna fått intrycket av att det hela var klappat och klart. Detta ligger i och för sig i linje med vad borgarna tror - att det är en lydig rörelse som dompteras av en principfast ledning. Nå, så är det inte. Kongressen slog förbundsstyrelsen på fingrarna i flera ärenden.
Själv såg jag debatten direkt i webb-Tv (tack för det!) och enligt information ska vi kunna hitta inläggen på LO:s hemsida i nästa vecka. För, precis som Johan Lindholm sa, vilken härlig debatt det blev! Där Johan också dominerade!
Jag hade personligen gissat att förbundsstyrelsen - dvs LO;s ledning - skulle ge mig sig till en viss del, och därefter, till sist, förorda att det slutliga beslutet skulle bli en hopskrivning mellan olika förslag. Alla skulle kunna känna sig nöjda. Ja, utom då Littorin, socialdemokratiska partiets högkvarter, EU och lite andra obemärkta instanser. Och precis så blev det.
Inte för att vi ens den här gången fick svar på FRÅGAN! men det betyder ju inte att Byggettan, eller jag, kommer att ge oss. Frågan är fortfarande - hur i helvete kan det vara så att Lissabonfördraget ska kunna stärka oss som fackföreningsrörelse när Svenska Arbetsgivareföreningen samtidigt tycker att samma fördrag kommer att försvaga oss????
Min inbjudan till Erland Olausson står kvar - kom ut till Tensta på morronen och ta den debatten. Om du törs. Att arbetsgivarna inte vill kan jag leva med. Att mina egna företrädare fortfarande hukar för debatten är minst sagt illa. Och om Olausson vill åka och fiska istället kan han väl skicka sin efterträdare.

Men var det nu en enad rörelse som stod bakom det här? Inte direkt. Johan Lindholm yrkade under debatten på att beslutet skulle tas vid sluten omröstning, vilket fick olika koryféer (Googla!) att gå i taket. Det blev gråtmilda valser om att vi borde kunna ta det här beslutet i vanlig ordning, med öppna kort.
Ingen verkade reflektera över faktumet att vi visste att vi skulle få mer stöd vid en sluten omröstning än vid en öppen. Tyvärr. Det är nämligen så att inom IF Metall och Kommunal är man lydigare, och gör med vad man blivit tillsagd om. Isynnerhet som de ledande förespråkarna för Lissabonfördraget kommer därifrån - det verkar vara fjärran för Kommunal att gå i clinch med Wanja. Skräp det också! Men det fanns goda indikationer på att i de delegationerna kunde Byggnads få stöd för sitt yrkande, om de slapp stå för det.
Illa? Naturligtvis. Men inte lika illa som att förneka att problemet finns.
Det finns nämligen en löneavundsjuka inom LO. Lågavlönat folk har en smula svårt att dela Byggnads upprördhet över att högavlönade kanske får sämre villkor. Detta uttrycktes vid ett flertal tillfällen. Och man kan bara häpna över att folk som förväntas vara insatta har en så enkelspårig bild av hur lönebildning går till.
Likaledes kan man fundera över hur väl pro-Lissabon-sidan lyckats med att utmåla den här delen av fördraget som svårt och ogenomträngligt. För det är det inte - det finns översatt till svenska, det är ett par viktiga sidor, men det är inte hundratals sidor som angår oss och den här frågan.
Det allra märkligaste egentligen, är att vi helt plötsligt måste kämpa för att få med saker vi trodde vi var garanterade. Löften som skrevs i sten 1994, som också tydligen ska underställas de fyra friheterna.
Jag har som sagt lite svårt att förstå LO-ledningens inställning till EU. Det som skulle bli ett demokratiskt fredsprojekt har istället blivit en krigförande union, toppstyrt av tjänstemän, med allt större klyftor. Det har blivit precis det som det varnades för. En union där ett litet arktiskt land - beskrivning från EU-högkvarteret i Bryssel! - inte ska tro att de har nåt att säga till om.
Man får ju innerligt hoppas att Europafrågorna tas på större allvar av LO-ledningen i fortsättningen och att de inte nöjer sig med att göra som de blir tillsagda av de politiska tjänstemännen i socialdemokratiska partiet.


På bilden Jytte Guteland

Men ni svarar inte på frågan. Om att blanda bort korten

I min serie "hur man förföljer högavlönade funktionärer med besvärliga frågor", eller vad den nu kallas (jag har fått indikationer på att vi ses som ett ovanligt besvärligt gäng) fortsätter vi att ställa den fortfarande inte besvarade frågan.
Hur kan det komma sig att Lissabonfördraget ska kunna stärka fackets roll i samhället, vilket det uppenbarligen ska göra, enligt t ex Åsa Westlund, Jan Andersson, Inger Segelström, Göran Färm och Anna Hedh. När precis samma fördrag kommer att försvaga oss, enligt våra motparter. Efter vad jag har kunnat utröna anser folk inom Svenskt Näringsliv (för att inte tala om inom regeringen) att Lissabomfördraget är ett gott steg på vägen för att slå undan benen på det vi kallar den svenska modellen, slakta kollektivavtal och öppna för arbetskraftsinvandring och låglönemarknad. För det är exakt vad man säger.
Någon har rätt. Någon har fel. Och det verkar alldeles förtvivlat svårt att få ett rakt svar. Tyvärr verkar det ju hittills som om arbetarrörelsen haft fel och vår motpart rätt, i varje fall med avseende på hur besluten fallit. Och jag har då inte fått svar av någon på just denna fråga.
Missförstå mig inte - jag är inte EU-fientlig. Men just den här frågan är för viktig för att vi ska kasta oss ut ut i tomma intet utan att ha en hum om vad det innebär.
De svar jag fått hittills har inte direkt skingrat dimmorna.
Alltid lika kloka BWlogg-media och samhälle sammanfattar dilemmat väl. Och det får mig att formulera nästa fråga, som också måste ställas - kommer även i fortsättningen viktiga frågor att slutligen avgöras av en EU-domstol, med oavsättbara ledamöter? Jag vet att det är en förekommande ordning i övriga Europa, men den känns mycket främmande för mig.
Med tanke på den annalkande LO-kongressen vore det väl alldeles utmärkt om just ovanstånde frågor slutligen kunde få ett svar av just dessa högavlönade funktionärer.

Åsnan är som bekant ett mycket egensinnigt djur som inte helt enkelt leds till nya uppgifter

Inför LO-kongressen. Om att kampviljan finns där

I slutet av maj startar LO-kongressen, och det är en av de viktigare kongresserna den här gången (de kan ärligt talat hålla rätt trist nivå emellanåt). Men just den här gången finns det mycket att ta tag i, och jag är mycket spänd på att se hur man kommer hantera diverse heta potatisar. Det finns goda möjligheter att kongressen sker i skuggan av en utvidgad och pågående konflikt, det finns all anledning att tala om EU (hör ni det Vanja och Erland - tala med oss!), och vi måste se över både organisationsform, lönebildning och kommande lågkonjunkturer. Själv ser jag gärna att facket tar en match för de papperslösa, och sen ska det väl skällas om a-kassan och regeringen ska hudstrykas.
Om man vill sniffa lite om tonläget i facket kan man ta en titt här, sexton fackliga tidningar samlade på ett ställe, även om inte alla har med just LO-kongressen att göra. Och sniffar man tillräckligt här upptäcker man att det finns en kampvilja som det var länge sen vi hörde. På Första Maj var vi artontusen i Stockholm (sheriffen på plats sa det, och sen stryker polisledningen av femtusen; det har de alltid gjort. Sant!!!), och det var inga sänkta huvuden som gick där inte.
Just i år skulle ju både CUF och MUF försöka ta poänger genom att ha olika aktioner. Och hr Schlingmann fick ta plats hos Nordegren i P1 för egen förstamajappell. Det man kan säga är att Daniel Suhonen klädde av Niklas Wykman med besked, vilket också Svds radiorecensent tyckte (inte på nätet), och Magnus Andersson var mer pubertal än vanligt när alltid redige Peter Persson tog ner honom på jorden. Lyssna när Andersson kommer in falsett när han får mothugg - det är rätt kul...Fast mest känner jag för den gamle farbrorn, som var lessen i sin rullstol över att högerbarnen inte kunde låta honom få njuta av tåget i fred vid Humlegården. Är det politisk debatt? Att göra människor lessna? Tydligen.
För den som inte var där kan jag varmt rekommendera att vara med nästa år. Det är en magisk känsla när Kungsgatan fylls av musik och talkörer. Fast Byggnads får dra dit några egna megafoner nästa gång, man får så ont i stämbanden annars. Den som funderar på om arbetarrörelsen har plats för invandrare kunde ju kolla in kurdiska, indonesiska, mongoliska, judiska, syrianska eller latinamerikanska avdelningarna. Eller nån annan avdelning.
Jodå, det finns både ilska och gott humör i facket just nu. Ingen ska tro att det kommer vara lätta eller snälla debatter i Folkets Hus, eller att ombuden kommer lägga sig för dekret från Norra Bantorget - tror man det underskattar man styrkan i den fackliga rörelsen rent gruvligt. Det är rent befriande att slippa den där tillvanda debattpolityren som kan göra det politiska samtalet i medierna så tråkigt. Och framförallt, vi väntar på svar....


På bilden - Fruängens Golv visar vad de tycker!

Manifestation på Sergels Torg 2008-03-17

Det var ju inte direkt i den härliga vårsolens glans, men det blev en bra dag till sist!!!
Vi var rätt många som kom dit för att visa vårt stöd för kollektivavtalen. Inte blev det mindre för att vi på morgonen fick veta att på flera av de stora byggföretagen utgick det ett påbud - precis som i GT! - om att även frånvaro del av dag skulle betraktas som hel dags frånvaro, för att kompensera för ett tänkt produktionsbortfall! Har ni hört på maken????
Naturligtvis var det en och annan som drog öronen åt sig, trots att vi sa att de inte kan göra så, men det var också rätt många som blev heligt förbannade på arbetsgivarnas attityd, och faktiskt följde med till stan. Jag kom dit lite tidigare än jag trodde med T-banan och då såg det inte mycket ut för världen. Lite varselkläder, funktionärer. Och man skämtade lite om att man fick hoppas att det fanns kollektivavtal hos de som hade bakat bullarna....

Men sen började de trampa dit. Och det är rätt mäktigt att se hundratals killar i likartade jobbkläder som går målmedvetet. Från de stora byggena i City var det mycket god uppslutning, men de kom även långt ifrån.
Mötet började traditionsenligt med mingel och kaffe. Man träffar kompisar, gamla arbetskompisar, lag från andra ställen - det är rätt gemytligt. Vädret var rätt hyfsat till och med.
De som inte kunde komma dit satt på åskådarplats. Ställningsbyggare från Hyrex.
Och sen kom det ännu fler - gult och orange är populära färger. Mest poppis är dock smutsigt som en kille sa... NCC. JM, Skanska, PEAB, Veidekke -men också skuttar och UE.

Uppvräningen sköttes av Ronny Eriksson, vilket får sägas vara ett lyckokast. Han är rolig och vågar ta ställning. Det var många som flinade åt hans monolog om hur allt var till salu, utom organ för de skulle man donera...
Och sen vällde de in - från alla möjliga fackförbund, både tjänstemän och en del egna företagare. Två små tjänstemän från Rosenbad med M-märken hade oturen att ivrigt diskuterande med varandra hamna mitt i smeten, och kände sig förmodligen en aning malplacerade, för de försvann som råttor mot Stadsteatern. Det gav upphov till en del grovkorniga kommentarer, och ännu fler skratt
Ingen räknade väl men nånstans mellan 2500-3000 pers var det nog, vilket är lysande. Många fick ju offra ett par hundra spänn för att först lyssna på Mona Sahlin
Och då fanns det inte mycket plats kvar på Sergels Torg
Och sedan Wanja Lundby-Wedin.
Både Wanja och Mona förökte gjuta lite olja på vågorna när det gäller vår oro för den svenska modellen, men det var nog tveksamt om de lyckades. Vi är mer oroliga än de kan kan ana, och det behövs fler aktioner för att stärka kollektivavtalets ställning.

Och sen blir det premiär - tadaaaa!!! - för videoklipp på Utsikt Från Ett Tak!

Videoklipp fr Kommunalarbetaren