Är jag en gräsrot?

Efter mitt inlägg om att låta nån annan granska valrörelsen, kanske till och med folk som inte med automatik delar våra grunduppfattningar (men som jag ändå är övertygad om skulle kunna hålla isär sina politiska åsikter och sitt uppdrag) har det kommit en hel del kommentarer som inte vill publiceras. Och en del som vill publiceras.

Företrädesvis - jag måste sluta använda såna ord! - är det folk som har, lindrigt sagt, synpunkter på toppstyrning och elitpolitiker. Och ett inte så litet mått av Stockholmsförakt...

Jag måste ta mig en funderare på det där. I våras kallades jag för partimegafon av nån som borde veta bättre, och det är inte utan att man kallas politiker när man sitter i byggboden (jag sitter i en pytteliten Kultur- och Fritidsnämnd i min kommun Järfälla). För att inte tala om de som vill beteckna Byggnads medlemmar som "mina medlemmar", att de på nåt vis skulle vara Calle Fridéns medlemmar, och att jag därmed skulle båda vara ansvarig för deras åsikter, och dessutom den som ska skämmas för eventuella dumheter de säger. Nå, icke så kan jag meddela.

Men i likhet med Stig-Björn Ljunggren, vars åsikter jag emellanåt inte alls delar, blir jag en smula bekymrad över den här utedass-romantiken. Det finns ett stort mått av omvänt klassförakt bland många sympatisörer, vilket i sig förmodligen är en klassmarkör. För vad är en gräsrot?

I stort sett alla med framträdande roller i partiet har gedigen erfarenhet av det vi kan kalla fotarbetet. Politiken formas ju nämligen i organisationen, hur otymplig och trettiotalsmässig den än må vara, och oppositionsråd och ombudsmän och riksdagsledamöter är ju med där. Hela tiden dessutom - att de inte skulle träffa medlemmar eller väljare måste vara en av de mest seglivade myter som finns. En myt som dessutom skadar idéerna och debatten.

För vad är en gräsrot? Utan att framhäva mig själv särskilt mycket känner jag mig då rakt inte som nån toppfigur. Jag jobbar heltid, är singelpappa, tjänar en del pengar (vilket tycks vara fult) på kroppsarbete (vilket tycks vara bra) och ränner på möten till den grad att jag har dåligt samvete för det. För att jag tror på något. Visst är det knäppt?

Dessutom bor jag i Stockholm. Något som emellanåt läggs mig till last. OK, jag ber om ursäkt för att jag inte bor i ett rackligt hus i nån avkrok, men å andra sidan kan man knappast sin historia om man tror att det var där den tidiga arbetarerörelsen hade sina största avstamp.

Vi kan inte fortsätta se på framtiden med glasögon från sjuttiotalet. Vill vi ha företrädare som kan föra vår politik framåt får vi faktiskt också se till att de kan något. Det betyder att man inte måste ha haft pump på gården, slitit vid löpande bandet eller trängts i för små lägenheter för att kunna vara socialdemokrat. Man behöver faktiskt inte ha suttit i fängelse för att ha en åsikt om sånt heller.

Jag är rädd för att de här eftervalsanalyserna kommer få en slagsida just åt det hållet. Inte på "officiell" nivå - men nedåt. I bodsnacket, i affären, på gymet hör jag ungefär samma saker hela tiden, och jag är inte säker på att man kommer våga ta upp det i den så kallade kriskommissionens rapport.

För visst måste man våga ta upp Monas roll och betydelse. Dels att hon släpar på ett större följe där i stort sett alla har kopplingar till Göran Persson, dels för att jag alldeles för ofta mötte synpunkten att det var HON som var orsaken till att folk inte röstade på oss.

Jag kan bara konstatera att högern lyckades - de lyckades förtala henne såpass att det blev en belastning. Och tro inte annat än att jag försvarat henne - jag gillar henne, och vet vilken oerhört duktig människa hon är.

Men i en valanalys MÅSTE man våga ta upp saker som är tabu. Efter valet 2006 gjordes det en valanalys där man bara snuddade vid vilken roll Göran Persson hade i nederlaget - där vi gräsrötter fick ägna på tok för mycket tid åt att skademinimera. Och samma sak 2010. Dessutom är jag svårt nyfiken på hur de borgerliga partierna kommer behandla hennes roll för resultatet. Det är ju knappast så att de kan förbigå det, även om de lite skamset kommer att hymla om det - det kan ju vara så att de vann valet på våra svagheter och inte på sin egen styrka, vilket den raska ommöbleringen på den sidan faktiskt indikerar. De byter ett vinnande lag - varför då, borde man ju fråga sig.

Nu organiserar man om sig på socialdemokraternas högsta nivå. Men inte för att det är nödvändigt för politiken, utan för att det handlar om stålar. Då kan man ju fundera på hur effektivt det kommer att bli. Jag ser fortfarande inga tecken på att man kommer skapa nån slags motpol till den borgerliga mediadominansen - snälla, gör en BRA webbtidning och börja NU! - eller att man kommer att sprida den interna partimakten på ett bättre sätt.

Vad hände med sjövilda diskussioner med billigt rödvin? Utan protokoll eller dagordning? Vad hände med visionerna? Måste man alltid vara så jävla ansvarstagande? Måste man alltid vara sams? Måste varje intressant förslag alltid dräpas med en diskussion om finansieringen? Pappa min muttrar ibland om att det var roligare förr, och inte bara av nostalgiska skäl - jag tror han menar att man vågade saker på den tiden. Man vågade också vara osams.

Jag vill våga saker nu också. Slänga fram galna förslag som är bra. Tandvård för gamla. Gratis kollektivtrafik. Höjd a-kassa. Fler vuxna i skolan. Det finns ju ett helt skafferi med saker som fortfarande borde göras. Som måste göras.

Valet 2014 började den 20de september. För gräsrötterna också.

När valet blev en personfråga....

Jag har för mig att jag läst nånstans att man alltid ska gå på person när ens egna argument tryter. Är det kanske vad vi ser just nu? Istället för att granska en inkompetent regering, som faktiskt får spö även av sina egna stödtrupper, beslutar sig media tydligen gemensamt för att saken ska handla om Mona Sahlins vara eller icke vara.
Hur det beslutet kom till vete fan men jag anar nån slags långsiktig plantering av nålstick längs en utförlig karta, som ska kulminera vid valet till Europaparlamentet. Det huvudsakliga målet är säkert att tala om den obefintliga regeringspolitiken för att bemöta krisen - där man verkligen lyckats med påståendet att vi suiter i en internationell båt där det ärbäst att sitta på det egna arslet så den inte kantrar, men det är andra som ror och sköter rodret - men lika mycket handlar det naturligtvis om en kantring i mediebevakningen.
Vi kan se en lång historia av affärer, som alla kommit fram i samband med val. Allt från Hasse Ericsson som åkte till Spanien under turistbojkott till att Anna Sjödin fick spö av krogvakter förra valet, fram till att man misstänkliggör Wanja Lundby-Wedin. Och alla dessa små affärer under tiden orkar man knappast räkna upp.
Och det kanske är så att ett stort parti får stå ut med det - vi har haft en tradition av att försvara våra företrädare fast de inte förtjänar det, fast vi också vet att somliga nog blitt lite fartblinda under tiden. Men man ska också veta att den interna kritiken allt som oftast varit mycket hårdare än den vi kan läsa om i tidningarna.
Nu lanserar borgerliga media på bred front en kampanj för att skada och underminera Mona Sahlin. Allt från att man rotar fram Margot Wallström som en eventuell utmanare, vilket måste ses som oerhört konstruerat, till Lotta Grönings utfall i Aftonbladet, och sen hakar de andra på.
Det är ringarna på vattnet, i den klassiska bemärkelsen. Och ett oerhört gott hantverk av smarta strateger. För även när man som i Aftonbladet gör ett utmärkt reportage om krisen, så kommer regeringen fortfarande alldeles för lindrigt undan. Och det är regeringens politik som idag fördjupar krisen. Säger jag som idag anmält mig som arbetslös på arbetsförmedlingen.

För mig och för alla andra som nu ska få allmosor är regeringens politik dödfödd. Och det tänker jag fortsätta tala om. Politik handlar om idéer, inte om vem som för fram dem.


Nu tror jag fortfarande på att tala med människor. Och det måste alla andra också göra. För sen kommer man naturligtvis att rota fram några arga och besvikna sossar i nån avkrok, som får spy ut sin galla över partiledningen. Och det enda vi har att komma med är samtalet, och det sköter vi nog inte via bloggarna (snarare tvärtom).
Och fram med Mona. Det är hon som ska presentera politiken, det är hon som ska ta debatterna. För om det är så här strategerna tror att man sköter det hela så blir man en smula rädd.
Valet handlar inte om Mona och Fredrik. Valet 7 juni handlar om vi ska låta högern bestämma hur arbetsmarknaden ska skötas i hela Europa, inlusive Sverige. Valet 2010 handlar om vi tror att samma höger som nu är lamslagen är de som ska sköta landet.
Jag vet att de är klart olämpliga. Nu handlar det om att få andra att inse samma sak.



Läs mer om gatlopp.... Här använt i dess överförda betydelse när det blir legalt för vem som helst att slå på någon, alldeles oavsett det finns någon skuld eller inte. Och bilden är gjort av den legendariske Norman Rockwell

Guerillablogging. Om FRA-lagen och påverkan

Själv tror jag att bloggvärlden överskattar sin betydelse i sitt raseri över en dum lagstiftning. Det handlar naturligtvis om den lag som kommer att ge myndigheter möjlighet att rota i privatliv, om det bedöms vara nödvändigt. Jag tror att de som är strateger inom de olika borgerliga partierna har mer känsla för vad som är ett äkta folkligt raseri, och vad som mer kan sägas vara ett marginellt tutande. Därför kommer lagen att införas.
Inte heller kommer de borgerliga väljarna att straffa de tvehågsna som påstått sig vara ambivalenta i frågan. Möjligen kommer en eller ett par av dem bli lite av driftkucku under resten av perioden, men mer kommer inte att hända.
Problemet hos bloggarna är att de sitter i sina stugor och väntar på att enstaka passerande ska titta förbi och läsa vad de skriver. Emellanåt skriver de hos varandra - jag också, ska erkännas - men oftast drar de sig sedan tillbaka till sin egen skrubb och fortsätter debatten där, på egen planhalva, istället för att våga föra en lång debatt hos en meningsmotståndare.
Man ska vara medveten om att bloggen som primärt anfallsmål på nätet haft en avsevärt jämnare politisk fördelning än medier i övrigt, men att det snart kommer att falla tillbaka, om den inte redan gjort det, för communities.
Och självklart är det så - om jag tar upp en fråga på min egen blogg är det i bästa fall ett par hundra som läser det. Tar jag upp samma fråga på en av de stora svenska communities som finns kan samma fråga läsas av flera tusen människor på en gång, och debatten kan bli många hundra inlägg lång.
I vanlig ordning är det de marginaliserade grupperna som insett detta först - alltså är extremister av olika slag snabba med att hitta ut på dessa communities, och det är de som satt reglerna. Och jag måste säga att jag verkligen saknar de här duktiga bitska skribenterna från arbetarrörelsen som sitter och knåpar på sina bloggar - varför är ni inte ute på forumen och visar att ett par hundra SD-skribenter faktiskt inte är en folkvilja?
Många av de här forumen är inte heller alls ointressanta i övrigt - för vi springer, tränar, seglar, lagar mat och påtar i trädgården, precis som alla andra. Och vi gillar att tala politik - men inte utanför våra bloggar tydligen.
Jag har tidigare fått propåer om mina funderingar kring bloggandet, och det här är en del - att vi kanske ska se bloggandet som en del, men att forumen, communities, är en spelplan där vi måste komma ikapp.
Man ska komma ihåg att debatt på internet inte alls på långa vägar liknar vanlig debatt - det krävs rätt tuffa nypor för att överleva där, och en smula kunskap om HUR man debatterar eller bemöts. Har man nån gång talat på ett torgmöte är man rätt bra förberedd kan jag säga - för oftast handlar inte nätdebatten om att övertyga sin motståndare, utan om att övertyga de som ser på. En vanlig teknik är att fyra av ett batteri standardfrågor, vilket ofta tvingar den oerfarne forumdebattören att formulera ett jätteinlägg, fyllt med hänvisningar, som tar tid att skriva. Enbart för att upptäcka att opponenten redan hunnit med fjorton andra inlägg under tiden, och att han egentligen struntar blankt i din insats.
Dessutom är opponenten anonym - oftast. Det betyder att det lika gärna kan sitta en politruk på Timbro, och vräka ur sig vedervärdigheter som han officiellt inte vill vara i närheten av, eller varför inte en klumpig sosse som vidarebefordrar skvaller. Man vet inte vem man debatterar mot, vilket kan vara både frustrerande och spännande.
Och det är på de här forumen som debatten förs - det som sägs och tycks i bloggvärlden är marginellt, om man inte är Blondinbella eller halvkändis. Må vara att Obama var bloggvärldens gunstling, men redan nu kan man ana att presidentvalet kommer att föras just på forumarenan.
Extremiströrelserna dammsuger nätet efter nyckelord, och hittar de sina trumfkort stormar de dit. Jag har mycket konkreta exempel, där en partisympatiomröstning på forumet - extremt populärt med omröstningar kan jag säga - alltid genererar nya medlemmar som enbart registrerar sig, röstar, och därefter aldrig hörs av igen. Och dessa personer röstar nästan alltid på invandrarfientliga strömningar
Eftersom allt man gör på nätet förses med ett digitalt fingeravtryck, ett IP-nummer, kan man ju också spåra en del av dessa nyregistrerade medlemmar. Jag kan säga att det är märkligt ofta det slutar vid en anonym server, dvs en låst dörr bortom vilken man är just anonym. En del av detta vi kallar guerillablogging innebär ju att man falskeligen registrerar sig, om och om igen, för att ge sken av en folkstorm, en opinion. Och mot detta har forumen naturligtvis inga spärrar - forumen är enbart arenor, där medlemmarna ska komma till tals.
Det finns naturligtvis taktik i detta. Principen är att starta trådar om ämnen som gynnar ens politiska agenda om och om igen. Eller att kapa trådar, dvs föra fokus till nåt annat - oftast det som gynnar den egna politiska agendan.
Det enda sättet att bemöta det här på är att faktiskt skriva tillbaka. På forumet. Det är patetiskt att skriva "läs gärna mer på min blogg". Debatten ska tas, men vi måste ta den där den förs - vi kan inte låta andra ta över de nya arenorna.

Bilden föreställer August Palm, en kortväxt skräddare som höjde sin röst och debatterade där han måste. Och som sattes i fängelse för sin övertygelses skull.

Forts. följer

Frågorna som kom bort. Om LO-kongressen

Det har skrivits mycket om LO-kongressen. Allt från förhoppningsfulla borgare som säger sig ha skådat fackföreningarnas stundande död, till glada optimister som tror att nedgången i medlemstal är en tillfällig svacka som kommer rätt till sig själv.
Jag tycker det är en brist att så lite på kongressen kom att handla om just hur vi utvecklar och förbättrar idén om det fackliga arbetet, hittar nya mötesformer och faktiskt också inser att det här tåget, det har ingen jämn hastighet som ger utrymme för långbänkar.
Istället är det en ständigt påegående acceleration som faktiskt kräver snabba omställningar, beredskap för aktualiteter och ett snabbare internt samarbete.
Jag vet att nästa kongress är något som man i stort sett börjar planera för direkt man packat undan den man avslutat, och att det är fråga om att vända en supertanker. Men problemet illustrerar också sig själv genom detta.
Det hade inte skadat att vika en stund för en debatt, eller en hearing om just det vikande medlemstalet. En eller ett par talare hade man säkert kunnat avvara, och de hade antagligen inte tyckt illa vara, just för att få ihop de minuterna. Om inte annat för att demonstrera att man tar saken på allvar. Men eftersom arbetsordningen redan var fastlagd var det omöjligt att ändra den. Och det räcker inte med att Wanja Lundby-Wedin talade om saken.
Byggnads medlemssiffror vänder nu sakta uppåt. Det är för tidigt att säga om raset är stoppat, men en sak är säker - om vi inte tillräckligt trycker på att i är en lönekartell tappar vi vår trovärdighet. Det måste vara lönsamt att vara med i facket.
Frågar man medlemmarna är de alltid less på att vara ansvarsfulla samhällsmedborgare, tydligt beskrivet av arga sköterskor efter slutresultatet i vårdkonfilkten. Medlemmarna ser till kronor och ören, och lyckas man inte med den debatten kan man glömma resterande fackliga uppgifter.
Våra medlemmar ska tjäna bättre än de som är icke-anslutna. Gulingarna.
Det tjänar inte mycket till att sockra medlemskapet med försäkringar, elköp, semesterbyar eller annat så länge vi inte klarar av huvuduppdraget - att höja våra löner. Och detta blir naturligtvis än mer uppnebart när borgerlighetens besparingar klämmer åt snaran.
Nu vore det lätt att peka på just Byggnads och stoltsera med att vi genom sammanhållning och tuffa representanter - och egen offervilja icke att förglömma! - klarat av att lyfta våra löner långt över vad som kan ses som en europeisk standard, men det är inte riktigt så lätt. Det finns en tradition inom just Byggnads som hållit oss högt, men även den är hotad. Av bekvämlighet, av bristande kunskap, men också för att vi så här långt också numer möter arbetsgivare som ser våra villkor och krav som berättigade, och vet att vi betalar oss.
Idag behöver vi inte strida för en massa saker - det finns nämligen ekonomisk vinning för en arbetsgivare att upprätthålla bra arbetsmiljö, jobba förebyggande, stimulera motion, fria arbetskläder och även anständiga löner. Och detta har gjort många byggjobbare en smula lata.
Jag minns den snickare i övre medelådern som tyckte att det var onödigt med fackligt medlemskap - vi fick ju vår löneförhöjning ändå, så det skulle nog gå bra, bara man bad snällt....
Nu är ju de flesta inte så naiva, men nog finns det en liknöjdhet hos den generation som har sitt på det torra. Plus 55, uflugna ungar, huset betalt och intjänad pension. Och det är i stor utsträckning de som också lämnar facket.
Man funderar ju på hur de hade sett på samma flykt av äldre kamrater, för tjugofem år sen när vi hade andra, stora arbetskonflikter.
Istället måste vi naturligtvis börja arbeta facköverskridande. Om Metall är svagt i ett område är det väl inte orimligt att man hämtar hjälp från andra. Vi tjänar alla på att så många som möjligt är med. Likaså finns det goda erfarenheter att ta till sig från andra delar av landet.
Och min egen erfarenhet säger mig att det bästa argumentet för att värva medlemmar, eller få dem att stanna kvar, är att visa på att de tjänar pengar på det. Sen kommer resten av sig själv.
För det är inte alls så att det finns en allmänt spridd okunskap av om vad facket pysslar med. Däremot finns det en aningslöshet och förlitan på samhälleliga åtgärder för att lösa konflikter i arbetslivet. Och de som lämnat facket blir alltid extremt förvånade över hur lite skydd de har så snart de slutat betala sin medlemsavgift.


Bild från Handels blockad av en videobutik i Landskrona

Utkik? Om framtidsvisionen

Nu har jag under ett par års tid hört dels företrädare för de borgerliga, mer eller mindre städade i vanlig ordning, upprepa som ett mantra att arbetarrörelsen saknar vsioner och idéer. Om man vill vara elak kan man säga att det naturligtvis är en strategisk plan som passar lika bra in i deras opinionsbildning som användandet av "utanförskap" (har nån hört Maud Olofsson intervjuas senaste året utan att hon använt det?), men det finns också inom socialdemokraterna och facket en opinion som oroligt efterfrågar nya mål, ett lyft, frälsning och räddning. Eller nåt.
Oftast är det här tydligen förknippat med a) omvärdering (se där ett ord som verkar ge nästintill pronografiska kittlingar hos de som använder det), b) slakta heliga kor, vilket kan betyda att vi ska dra oss åt höger på den politiska skalan, för att få det ännu trängre på mittfältet, men c) oftast betyder det att man förväntar sig att någon annan ska komma med ett förlösande manifest, där den ljusnande framtid blir vår.
Och sen finns det såna som jag som känner oss lätt obekväma när det börjar dansa iväg, eftersom jag anser att socialdemokratiska partiet främst är ett intresseparti, med sakfrågor i högsätet, och som ser på fackföreningen som ett sätt att påverka fram vettiga arbetsförhållanden och en lön som går att leva på. Och det är möjligt att jag har fel. Synpunkter emottages tacksamt i såna fall.
I senaste Fokus har Katrine Kielos en tankväckande kolumn där hon funderar kring ett nytt upplägg av Herr Schlingmann, där en rad strategiska teser presenteras som ska kunna ge ett fortsatt maktinnehav åt Syndikatet. Inte för att Katrine skriver det, men jag är rätt övertygad om att hon vet lika väl som jag att det ligger en hel del av den politiska väljarindustrins erfarenheter i det. Jag kan mycket väl tänka mig att det blev en chock för borgarna att de omedelbart tappade så mycket stöd, trots att de bara gör det de sa att de skulle.
Så raskt fram med de skarpaste hjärnorna, upp med checkblocket, flyg in lite erfaret folk från USA, och se till att analysera fram vad som ligger bakom kräftgången, och se för helvete till att fixa det här nu...!
Det vill säga - åter ett slagkraftigt schlagerprogram som skapas av ett fåtal PR-människor, baserat på långt gående analyser av medborgarnas önskningar och rädslor. För det fungerade ju förra gången. Det var så Allians För Sverige skapades, men det är inte så man bedriver förändringsarbete inom arbetarörelsen. Man kanske skulle kunna göra det, och raskt förvandla oss till Nya Labour, och därefter se en sympatisörsflykt utan dess like.
Det finns ju en ständigt pågående politisk debatt inom rörelsen - men vi väl i vanlig ordning för dåliga på att tala om det. Våra partikongresser är inte Högsta Sovjet, och de rådslag eller hetsiga debatter som förs på alla nivåer är inte spel för galleriet, utan en i högsta grad verklig väg att påverka. Och idéerna lever också på alla de nivåer där besluten ska tas. Till skillnad från borgarna - jag skulle personligen mycket hellre ha kontakt med Göran Hägglund eller Anders Borg i den dagliga verkligheten, än deras stockkonservativa partikamrater på kommunal nivå som inofficiellt fnyser åt pappaledighet eller segregation, och mer öppet föraktar flyktingmottagande, arbetslösa eller skatteutjämning.
Och visst behövs det nya idéer. Frågan är ju om man vågar ta i de heta potatisar som finns. I dag känns det som partiledningen skulle få ett sammanbrott om en högre företrädare skulle kräva en lagändring för att rika kommuner ska sluta åka snålskjuts på andra när det gäller flyktingmottagandet. Eftersom det inte verkar funka med frivillighet. Eller varför inte en nationell bibliotekslag? Eller en ny stopplag för utförsäljning av gemensamma tillgångar?
Att våga göra politik får inte vara att vara vattenkammad och slätstruken.
Nu är jag naturligtvis mycket medveten om att det finns rätt många även inom arbetarrörelsen som hellre kniper än riskerar reta upp den uppenbarligen oerhört viktiga väljaropinionen - och jag känner att den fingret-i-luften-mentaliteten är rent förödande. Det är väl ändå nu vi ska formulera gemensamma värderingar som vi sedan kan sätta i sjön till valet 2010 (Eu-valet är jag rädd att jag redan betraktar som förlorad mark...), för att dessa värderingar ska kunna omsättas i praktiska mål?
Jag är inte heller intresserad av snömos. Snömos är det när Mats Odell hävdar att en utförsäljning av gemensamt ägd egendom kommer att vara till nytta för den enskilde svensken, eller när Fredrick Federley påstår att marknadshyror kommer kunna rädda hyresrätten (och observera att han talar om hyresrätten, och inte om allmännyttan). Jag behöver inga målbeskrivningar om vi ska skydda och värna den enskilda människans integritet - sånt har vi lagar till. Däremot kunde väl någon fundera på hur man även i fortsättningen hjälper kvinnor i vården att starta eget i den sektorn - lugn, jag vet att man redan talar om det, och det är inte det saken handlar om - och hur man ser till att detta lilla vårdföretag fortsätter vara ett litet vårdföretag utan att köpas upp av de stora, tysta vårdkoncernerna. Eller om det handlar om lärarkooperativ, eller mediaföretag, eller vad som helst.
Någonstans måste nämligen arbetarrörelsen börja diskutera var makten finns, och var den ska finnas. Och det debatteras ständigt i rörelsen, men får mycket lite press. Vi är som sagt ohyggligt kassa på det. Det finns en grundmurad, och tyvärr alldeles för sann, uppfattning om att inom EU är det ickevalbara tjänstemän och lobbyister som bestämmer, men det är också dags att säga upp symbiosen mellan arbetarrörelsen och de riktigt, riktigt stora aktörerna i Sverige.
Inom byggsektorn är detta en realitet. Det finns idag fyra stora byggföretag i Sverige, som har åttio procent av marknaden (om det räcker) när det gäller pengarna. För inte alltför många år sen fanns det åtskilligt fler självständiga byggföretag som kunde skapa en konkurrens, både när det gällde löner och priser. Så är det inte längre. Platzer, Hallström&Nisses, Kullenbergs, Olsson&Skarne, Diös, GeoDells är exempel bara från Stockholmsområdet där man köps upp, inkorporeras eller blir dotterföretag. Och detta utan att vare sig Konkurrensverket eller EU verkar ha synpunkter.
Istället koncentreras makten på ett rent löjligt sätt till några få styrelserum, där ofta kortsiktigt vinstintresse får råda över hänsyn till människor och orter, eller hela bygder. Vilket inte gör det särskilt annorlunda mot den situation som rådde för tjugofem år sen när vi faktiskt talade om inflytande och makt. Och det är rent naivt att tro att maktstrukturen skulle se bättre ut idag än när CH Hermansson skrev "Monopol och storfinans - de 15 familjerna" Istället är det rent av än värre...

Nu betyder naturligtvis inte att jag tycker att de kamrater som påstår sig sakna denna debatt skulle ha fel. Däremot kanske de letar på fel håll. Jag ser inte heller ett värde i att debattera det här rakt över nätet - då kan man hamna i dilemmat jag för närvarande har med Dagens Arena, där politiska meningsmotståndare kapar intressanta trådar och lyckas ta fokus från frågan som det handlade om. Jag är inte ens säker på att jag skulle tycka det vore bra att alltid ha med Timbroister på våra medlemsmöten, bara för sakens skull. Av den enkla anledningen att den sortens diskussioner alltid måste börja från noll, medan det verkliga arbetet med att formulera framtidens politik kanske påbörjas redan vid tretton eller fjorton, eller nåt. Ni hajar. Om detta ska jag skriva i en annan post som handlar om Gerillakrig på nätet...
Men till detta kommer naturligtvis den mediala frågan. Om man ständigt misslyckas med att marknadsföra sig, eller upptäcker lösningarna för sent, trots att det finns uppenbar kompetens på nära håll, kommer bilden av arbetarrörelsen som ett toppstyrt instrument för folk som eftersträvar belöningar från sina politiska motståndare att bestå. Alldeles oavsett hur smarta och snygga företrädare vi har.