Guerillablogging. Om FRA-lagen och påverkan

Själv tror jag att bloggvärlden överskattar sin betydelse i sitt raseri över en dum lagstiftning. Det handlar naturligtvis om den lag som kommer att ge myndigheter möjlighet att rota i privatliv, om det bedöms vara nödvändigt. Jag tror att de som är strateger inom de olika borgerliga partierna har mer känsla för vad som är ett äkta folkligt raseri, och vad som mer kan sägas vara ett marginellt tutande. Därför kommer lagen att införas.
Inte heller kommer de borgerliga väljarna att straffa de tvehågsna som påstått sig vara ambivalenta i frågan. Möjligen kommer en eller ett par av dem bli lite av driftkucku under resten av perioden, men mer kommer inte att hända.
Problemet hos bloggarna är att de sitter i sina stugor och väntar på att enstaka passerande ska titta förbi och läsa vad de skriver. Emellanåt skriver de hos varandra - jag också, ska erkännas - men oftast drar de sig sedan tillbaka till sin egen skrubb och fortsätter debatten där, på egen planhalva, istället för att våga föra en lång debatt hos en meningsmotståndare.
Man ska vara medveten om att bloggen som primärt anfallsmål på nätet haft en avsevärt jämnare politisk fördelning än medier i övrigt, men att det snart kommer att falla tillbaka, om den inte redan gjort det, för communities.
Och självklart är det så - om jag tar upp en fråga på min egen blogg är det i bästa fall ett par hundra som läser det. Tar jag upp samma fråga på en av de stora svenska communities som finns kan samma fråga läsas av flera tusen människor på en gång, och debatten kan bli många hundra inlägg lång.
I vanlig ordning är det de marginaliserade grupperna som insett detta först - alltså är extremister av olika slag snabba med att hitta ut på dessa communities, och det är de som satt reglerna. Och jag måste säga att jag verkligen saknar de här duktiga bitska skribenterna från arbetarrörelsen som sitter och knåpar på sina bloggar - varför är ni inte ute på forumen och visar att ett par hundra SD-skribenter faktiskt inte är en folkvilja?
Många av de här forumen är inte heller alls ointressanta i övrigt - för vi springer, tränar, seglar, lagar mat och påtar i trädgården, precis som alla andra. Och vi gillar att tala politik - men inte utanför våra bloggar tydligen.
Jag har tidigare fått propåer om mina funderingar kring bloggandet, och det här är en del - att vi kanske ska se bloggandet som en del, men att forumen, communities, är en spelplan där vi måste komma ikapp.
Man ska komma ihåg att debatt på internet inte alls på långa vägar liknar vanlig debatt - det krävs rätt tuffa nypor för att överleva där, och en smula kunskap om HUR man debatterar eller bemöts. Har man nån gång talat på ett torgmöte är man rätt bra förberedd kan jag säga - för oftast handlar inte nätdebatten om att övertyga sin motståndare, utan om att övertyga de som ser på. En vanlig teknik är att fyra av ett batteri standardfrågor, vilket ofta tvingar den oerfarne forumdebattören att formulera ett jätteinlägg, fyllt med hänvisningar, som tar tid att skriva. Enbart för att upptäcka att opponenten redan hunnit med fjorton andra inlägg under tiden, och att han egentligen struntar blankt i din insats.
Dessutom är opponenten anonym - oftast. Det betyder att det lika gärna kan sitta en politruk på Timbro, och vräka ur sig vedervärdigheter som han officiellt inte vill vara i närheten av, eller varför inte en klumpig sosse som vidarebefordrar skvaller. Man vet inte vem man debatterar mot, vilket kan vara både frustrerande och spännande.
Och det är på de här forumen som debatten förs - det som sägs och tycks i bloggvärlden är marginellt, om man inte är Blondinbella eller halvkändis. Må vara att Obama var bloggvärldens gunstling, men redan nu kan man ana att presidentvalet kommer att föras just på forumarenan.
Extremiströrelserna dammsuger nätet efter nyckelord, och hittar de sina trumfkort stormar de dit. Jag har mycket konkreta exempel, där en partisympatiomröstning på forumet - extremt populärt med omröstningar kan jag säga - alltid genererar nya medlemmar som enbart registrerar sig, röstar, och därefter aldrig hörs av igen. Och dessa personer röstar nästan alltid på invandrarfientliga strömningar
Eftersom allt man gör på nätet förses med ett digitalt fingeravtryck, ett IP-nummer, kan man ju också spåra en del av dessa nyregistrerade medlemmar. Jag kan säga att det är märkligt ofta det slutar vid en anonym server, dvs en låst dörr bortom vilken man är just anonym. En del av detta vi kallar guerillablogging innebär ju att man falskeligen registrerar sig, om och om igen, för att ge sken av en folkstorm, en opinion. Och mot detta har forumen naturligtvis inga spärrar - forumen är enbart arenor, där medlemmarna ska komma till tals.
Det finns naturligtvis taktik i detta. Principen är att starta trådar om ämnen som gynnar ens politiska agenda om och om igen. Eller att kapa trådar, dvs föra fokus till nåt annat - oftast det som gynnar den egna politiska agendan.
Det enda sättet att bemöta det här på är att faktiskt skriva tillbaka. På forumet. Det är patetiskt att skriva "läs gärna mer på min blogg". Debatten ska tas, men vi måste ta den där den förs - vi kan inte låta andra ta över de nya arenorna.

Bilden föreställer August Palm, en kortväxt skräddare som höjde sin röst och debatterade där han måste. Och som sattes i fängelse för sin övertygelses skull.

Forts. följer