Politiker träffar vanligt folk hela tiden. För de är vanligt folk.

 

Häromdagen träffade jag en politiker. Det var ingen stor grej.

  Inte en riksdagsman, eller -kvinna, utan en helt vanlig tjej som sitter i en nämnd i kommunen. Vi snackade ett tag, bytte åsikter. Hon är bra, hon.

  Jag har också varit politiker, om man med det menar att jag haft politiska uppdrag. En helt vanlig jävla byggnadsarbetare, som dristade sig till att ta till orda mot skolat folk. Jag träffade andra vanliga människor mest hela tiden.

  Riksdagsmän. och -kvinnor jag känner träffar inihelvete med vanligt folk. En av dem orkade emellanåt inte handla på sin lokala stormarknad för alla ville prata, medan hunden satt och ylade i bilen och glassen smälte. I själva verket träffade hon, och de flesta andra, mer vanligt folk än den där som ägnar sig åt svenska medelålders mäns favoritsport, nämligen att dricka pilsner och titta på folk som sportar.

  Största delen av min politiska gärning har gått med förlust om man räknar i kronor. Så är det för nästan alla av oss, oavsett partifärg. För den mesta politiska delen sköter man på sin fritid. Utan ersättning.
 
  Det här är nåt som stör somliga. Antingen för att de inte begriper varför man engagerar sig för saker som inte direkt angår en själv, som Syrien, eller klimatet, eller mot barnprostitution i Asien. Eller för att de helt enkelt inte förstår hur man kan göra något gratis. För det är ju vad det handlar om. Ideellt arbete.

  Nästan alla politiker har börjat så. Nästan alla politiker drivs av en lust att förändra och förbättra. Oavsett partifärg. Det är möjligt att några redan från tidig ålder riktar in sig på ett fett betalt heltidsjobb i kanslihuset, men att nå dit är ungefär lika enkelt som att bli proffs i fotboll. Givet att man finns i ett stort parti - ju mindre parti desto större chans till avancemang. Men även där är det svårt att bluffa sig fram-
  Nästan alla politiker sätter en ära i att vara ute i samhället. Mycket. I själva verket ser de långt mer av samhället än någon av de bittra anonyma näthatarna, som förpestar yttrandefriheten. Hur många av oss andra hinner faktiskt se romernas läger, åka med en akutbil, prata med folk i avfolkningsorter, besöka apotek eller träffa niondeklassare i skolan?

  Det är ju det som är politik - träffa människor. Men det betyder inte att man alltid ska lyssna eller lyda samma människor. Och ni skulle veta hur arga de här fikabordstyckarna blir när de nån gång träffar de som faktiskt kan frågorna. Som inte bara gissar, eller förlitar sig "det har man ju sett..." Det kan vara riktigt njutbart emellanåt.
  Fast det kommer alltid finnas de där som förväntar sig att bli uppringda, eller att politikern knackar artigt på dörren.

  Det funkar inte så. Demokrati innebär att om du vill säga något får du faktiskt ta dig till ett ställe där det finns politiker. Sånt brukar stå på ortens anslagstavlor, eller på nätet. Sedan får du finna dig i att det kan finnas folk där som inte alls tycker som du, och som - hemska tanke - kommer att säga emot dig. Ofta med mycket goda argument. Då vill det till att du har lika goda argument.

  Men att bara sitta där och svära över att politiker inte vet något om hur vanligt folk har det - det är bara fel och dumt.

Bilden? Lindström är en sån där tecknare som det går upp och ner för. Ibland är han rolig. Ibland är han precis sådär underbart inskränkt som bara svenska män kan vara. Som här.

 

 


0 kommentarer: