LO och framtiden. Som Rolling Stones ungefär.


Okey, så LO har valt en ny styrelse. Jag är rätt ointresserad. Man har valt ett antal rutinerade mötesrävar som efterträder andra rutinerade mötesrävar. Men nytändning? Nope. Tror fan att Kålle vill tillbaka till åttiotalet - det var då han senast jobbade i produktion?

De har en del att ta itu med, de där nygamla. Och det alldeles oavsett att de allihopa faktiskt har varit med tillräckligt länge för att kunna sägas ha varit med och skapat problemen. Just därför är jag tveksam till om de kommer orka med vad de nu förväntas göra. I synnerhet som organisationen själv hyser på tok för många människor för vilka arbetslivet är just fackföreningsrörelsen. Evighetsanställda i värsta fall, bara miljöskadade i sämsta fall.
Det kommer pratas en hel massa om jämställdhet nu - där jag fortfarande är mycket misstänksam mot allt som IF Metall gör och säger - om arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet, och om varför så många väljer att lämna de fackförbund som ingår i LO.

Hittills har jag inte sett nån utredning som sticker ut, som ger en käftsmäll om orsakerna. Det kan bero på att LO hela tiden vill ha rapporter som bekräftar egenbilden. Det vill säga, inom fackförbunden tror man att man vet varför medlemmarna flyr, och sen vill man ha svar som stämmer med den teorin. Man vill inte höra att facket är gubbigt, består av inkrökta funktionärer, bara tänker på de stora arbetsgivarna eller helt enkelt inte fattar att Sverige inte ser ut som det gjorde för femton år sen.
Visst, det var ju bra att man för skams skull till sist kastade in en kvinna i LO:s ledning, men var är invandrarna, var är representanterna för tjänsteyrkena? Just de yrken som har störst genomströmning - butiker, krogar, caféer - har ingen som talar för dem. Istället är det samma fackförbund som alltid som ska leda LO. Tjenare.

Jag väntar på ett LO som säger att "Ok, vi fattar. Sverige ser inte likadant ut som för femton år sen." Det växer upp hela generationer som inte ens upplevt social trygghet, och som inte heller har den inbyggda skräcken för att bli arbetslös. I synnerhet inte i Stockholmsregionen - som mer och mer liknar en megastad, med sin egen inbyggda dynamik.
Här är inte arbetslöshet eller otrygg anställning vad unga människor oroar sig för - tryggheten är alltid bara en månads uppsägningstid bort i varje fall, och man anpassar sig. Och just för att Stockholm är en megastad - inte i antal invånare, utan som självladdande motor - är de inte heller arbetslösa så länge. De skapar egna nätverk, tipsar varandra, lever på varandra på ett sätt som jag knappt fattar själv.
En mig närstående kvinna fick sitt första fasta tjänstemannajobb strax efter hon fyllt trettio - vilket hon helt enkelt accepterade, för det är så det är. Istället är bostadsbristen ett långt större bekymmer. Och samma tjej ser ingen som helst nödvändighet i att vara med i facket, för hon har en schyst arbetsgivare, så schyst man de nu kan vara, och dessutom hade hon inte det minsta nytta av facket på de arbetsplatser hon tidigare jobbat på. Vilket är ett kvitto så gott som något åt de fackförbund som sliter med framtidens yrken inom Hotell och Restaurang, inom Handels eller Fastighets.

Arvtagerskan och hennes vänner resonerar på samma sätt - att de klarar sig ändå. Och det gör de ju, på nåt vis. Några av dem har inte ens intresse av ett fast jobb - de vill jobba stenhårt ett tag och därefter resa ett tag. Och en av dem blev precis skitförbannad när det visade sig att företagets regler inte tillät så mycket övertid som hon var villig att lägga - alltså slutade hon. Visst, medelklassbarn som kan luta sig på mamma och pappa.
Dessutom ligger ju här min egen medelålder som en våt filt över saken. En medelålder som jag delar med i stort sett alla fackliga företrädare på lite högre nivå - vi vill ju så förtvivlat vara unga. Och vi kanske inte är gamla som våra föräldrar var på sjuttiotalet - men unga idag vill vara unga på sina egna villkor, och då är nån som är femtio alldeles ruskigt gammal och mossig, sanna mina ord.
Det här är farligt - när vi gamlingar tror att det är vi som kan bestämma vilka som är nya och fräscha. När LO:s ungdomssekreterare passerat trettio börjar det bli larvigt, när vi som är födda på sextiotalet pratar om att ålder bara är en siffra är det skadligt. Vi lever inte i kidzens värld helt enkelt - så varför skulle vi kunna nå dem med klasskampssnack à la trettiotal? Sen får LO:s egenbeställda rapporter säga vad de vill.

Nä, jag har inte stora förhoppningar. I själva verket tror jag det måste bli mycket värre innan det blir bättre. Annars blir LO bara som ett gammalt rockband, som lever på gamla meriter så länge de fans de skaffade sig för trettio år sen fortfarande vill se det hela


Bilden? Ungdomar på
76 (!), 69, 69, och 71.

Jag och Strindberg


För ett par år sen - ganska många år sen får jag nog rätta mig själv - sålde Expressen med billighetsupplagor av klassiska böcker. En av de få verkligt kulturfränjande insatser som kvällstidningarna gjort. Här kunde man få Dostojevskij, Dickens och Golding för en struntsumma, och förhoppningsvis var det en eller annan som lade ner Stäppvargen eller Spionen som kom in från kylan i varukorgen. Hur det lönade sig har jag inte en aning om -. antagligen gick det åt skogen, och nån på kulturredaktionen, detta röda skynke för Göran Hägglund, fick skämmas och inte åka på den Årliga Sup-och-ligga-runt-tillställningen i Göteborg, dvs Bokmässan.
Här kunde man också få Hemsöborna, och den köpte jag. Inte för att jag var obekant med Strindberg - jag är gudskelov uppvuxen i bokslukande hem - men det var det första av Strindberg jag köpte alldeles själv.
Fortfarande idag är jag fascinerad av hur han beskrev människor och platser. Hans Stockholm är ju identiskt med det Stockholm som till exempel Eugene Jansson målade, och hans eländesskildringar av rucklen på Söder - slummen! - är en vass påminnelse om den fullständigt extrema misär som fanns kvar långt in på fyrtiotalet. Vid Årstabrons södra fäste låg en tyfoidsmittad kåkstad likt favelhas i Latinamerika, där nio personer bodde under bråte och gamla mattor. Likaså i Stadshagen och Lilljansskogen. Barnadödligheten var ohygglig, liksom supandet och våldet. Historier vi ofta glömmer bort - om vi inte läser Strindberg.

I år är det 100 år sen Strindberg dog, och firandet kan väl bäst beskrivas som tveksamt. Visst, det har varit en del trista program i radio och TV, och oläslig panegyrik i morgontidningarna, men man funderar ju lite på varför det inte skett mer. Beror det månne på att Strindberg fortfarande, hundra år senare, lyckas reta gallfeber på etablissemanget?
För det var ju det han gjorde - alltifrån de tidiga verken till hans obarmhärtiga påhopp på högern under sina sista år. Kom ihåg att det här var på den tiden när de verkligen blev förbannade på varandra, och friskt skulle utmana på duell, vilket sällan blev verklighet, eller ta ära och heder av varandra i tidningarna.
Jag saknar texter om hur Strindberg fortfarande är aktuell, vilket jag tycker han är. Lite kan han jämföras med Zlatan - världens kanske bäste fotbollsspelare enligt omvärlden, men som ständigt ska skrivas ner hemma i Sverige. För världsartist är han, August (Ågust ska det tydligen uttalas).

Man ska veta att även om världen förändrats en del sen hans storhetstid så är hans böcker fortfarande oerhört läsvärda, och jag blir en smula bedrövad när de där som tror att Sagan om Ringen är den bästa romansvit som nånsin skrivits, inte ens har läst Röda Rummet. För övrigt såg jag nån med tretusen poäng i litteraturhistoria i TV som tyckte att man inte skulle börja med Röda Rummet eller Hemsöborna. Vilket också bevisar min återkommande tes att hög utbildning inte alltid är kopplat till hur smart man är.
Det finns drivor med uppslag kring Strindberg, allt från hans underklasskildringar, till hans längtan efter franska och tyska, till hans påstådda kvinnohat, till vad han har betytt för de som kommit efteråt. Lite förenklat kan man säga att utan Strindberg hade vi inte haft alla dessa kvinnor som skriver dåliga deckare...
Dessutom var han rolig - i Det Nya Riket gör han ett infernaliskt elakt porträtt av Akademins dåvarande ständige sekreterare Carl David af Wirsén, en uppblåst självutnämnd överdomare över smak och snille, men han kallar honom W.C.D, och CDaW hämtade sig nog aldrig riktigt från det. Deras fejd var en högtidsstund för karikatyrtecknarna, liksom boken själv - en obarmhärtig skrift om ett korrumperat Sverige, kanske den mest förargelseväckande bok som nånsin utgetts i landet. Kom ihåg att det här var på den tiden när skandaltidningen Fäderneslandet existerade, en tidning som får News of The World att se ut som Kamratposten. Om Fäderneslandet har jag skrivit här
Han ger sig på De Nyadlige, Entreprenörerna och Idealisterna med friskt humör, om de Storsvenska skrävlarna skriver han: "...de aldra mest patriotiska framröto sin kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttiden," Och han skaffade sig fiender som skulle hata honom innerligt långt efter hans död.
Hans betydelse för svenska språket, för svenska författare, är nästintill oöverskådlig. Och han är en världskändis - utomlands står hans böcker sida vid sida med Shakespeare, med Tolstoy, med Dickens. Och Selma Lagerlöf, som är en annan författare som tammefasen behöver en revival. Hon skrev långt mer än Nils Holgersson, och hon fick också ett Nobelpris, trots att Akademin var tvungen att avsätta den alldeles vilt protesterande Carl David af Wirsén först.
Istället tjatas det mest om Strindbergs privatliv - och visst, han var en av de första som använde sitt eget liv och sina relationer som material till sina böcker. Men han var inte bara otrogen och elak och psykotisk och neurotisk. Även i sina sämsta stunder är han bättre än det mesta.
Det är därför 100 år med Strindberg borde vara mer än gamla serier, trista bordssamtal mellan folk som visar för mycket tandkött, och analyser av "den" och "detta". Det är därför alla skolor i Sverige borde ha en Strindbergsvecka eller -månad. Det är därför det skulle tryckas extrembilliga upplagor av hans verk, det är därför alla biblioteksbesökare skulle få en sån. Så det blev lite liv i hundraårsfirandet, för just nu är det rätt dött.

Å andra sidan kanske det beror just på att han var den han var, han August.

LO behöver förnyelse, inte förgubbelse

Jodå, gick jag i kyrkan skulle jag förmodligen svära där också. Jag svär rätt mycket om sanningen ska fram. Nu känner jag en del religiösa människor och de brukar ta det med ro - att dra iväg en saftig ed när saker inte vill är avsevärt bättre för att lätta på trycket än att lite mesigt säga "men ojojoj, nu blev det fel...."
Om man däremot dristar sig till att ha åsikter om folk på ledande positioner inom fackföreningsrörelsen är man värre ute. Då kan man bli riktigt ovän med folk. Med det sagt vill jag berätta att jag inte tycker LO:s valberedning gjort sitt jobb ordentligt när de nu föreslår Karl-Petter Thorwaldsson till ny ordförande för LO, och Tobias Baudin till vice ordförande.
Det är ingen förnyelse. Det är ett självmål. Av flera orsaker. Inte för att de skulle vara inkompetenta, tvärtom. Det är rekorderliga karlar, med tonvikt på karlar. Däri ligger en del av problemet - hälften av LO:s medlemmar är kvinnor och just nu verkar det bli väldigt tomt på kvinnor i LO-toppen.
Ett annat problem är att efter kongressen kommer vi ha en Metallare i ledningen för socialdemokraterna och en i ledningen för LO. Det är givetvis inget problem för Metall. Jag tycker det är ett problem - vi pratar inte om det mest moderna eller mest nytänkande förbundet här. Och här ska jag vara personlig - en mig närstående kvinna, medlem i Metall har alldeles nyss tuffat över 20 papp i månaden på sin heltidstjänst. Hennes löneutveckling har varit katastrofal - eftersom hon jobbar med "okvalificerat montagearbete". Medan hennes manliga kollegor, med snäppet mer "kvalificerat" arbete tjänar flera tusenlappar mer. Jag ser ett problem med det. Metall såg det inte.

Ett tredje problem är Karl-Petter Thorwaldssons bakgrund som SSU-ordförande. Faktum är att han redan suttit i socialdemokraternas verkställande utskott som ordförande för SSU. Dessutom ett inte så särskilt framgångsrikt SSU. Att göra comeback i VU som LO-ordförande måste ses som rätt unikt.
Ett fjärde problem är det som direkt uppkom vid fikabordssamtalet - den inbyggda misstron mot den historiska kopplingen mellan socialdemokraterna och LO. Helt naturlig för socialdemokrater, hyfsat onaturlig för alldeles väldigt många LO-medlemmar. De vill väl ha nån som lyder när husse rycker i kopplet, var en kommentar.
Jag ser problemet - och jag vet att det är jag som får ta itu med problemet. LO:s valberedning, bemannad med folk som fortfarande tror att det kryllar av fackliga ombud som har betald tid för att agitera på arbetsplatsen, kommer inte ta itu med det.
Tillväxten i framtiden kommer ske i tjänsteyrken, inom handeln. Var ser vi det i förslaget till ny LO-ledning? Ingenstans. Jag ser ingen förnyelse - att vara under fyrtio är inte en garanti för nytänkande i min värld.


Vad jag ser är en önskan om att saker ska vara som de alltid har varit.