Farbrödernas ganska gulliga självbild och deras ursinne över att alla inte delar den, eller, när Margot Wallström INTE läste vad skrivit

  Det var ju så här: en farbror, och jag skriver farbror emedan han var åtskilligt äldre än jag, skrev till mig och hade synpunkter på det mesta, men mest handlade det om hur jag hanterade det svenskaste av språk, för det tyckte han att jag gjorde illa. Till grund för det låg förmodligen hans studentuppsats från typ 1954, och därefter högläsning från Understreckare i Svenska Dagbladet (eller riksdagsprotokoll, jag vet inte), blandat med hyllningstal till Karl XII och argsinthet i största allmänhet över att ungdomen inte hade hatt och slips längre.
  Jo, det var faktiskt så.
  Det här var i bloggens barndom, och jag lyfte både ett och två ögonbryn åt det hela. Han formulerade sig mycket sirligt, med semikolon och grejor, och avstavning med bindestreck (han måste ju ha blivit rätt sur när han upptäckte att nätet liksom avstavade själv, vilket gjorde att hans bindestreck hamnade mitt i en annan fullt läsbar mening), och sedan avslutade han allt ytterst hövligt med namn och adress.
  Jag gillar såna farbröder i små doser. Det är något lite sött och rart över deras självuppfattning. Nu senast är det en äldre tomte som på nätet ofta återkommer till "...min kritik av Anders Tegnell", som om han, i egenskap av fd KTH-ingenjör, verkligen har en position att bedöma och kritisera statsepidemiologen. Men han gör det språkmässigt korrekt, vilket han ska ha heder av.

  Att debattera med honom, eller hans gelikar, är däremot rätt torftigt. De har en uppfattning om sig själva som nån sorts alfahanar i den debattmiljö där de så gärna vill vara. Men de är oftast artiga, sällan anonyma, och är säkert utmärkta som mor- och farföräldrar. Att de råkar ut för tankemässiga dikeskörningar är lätt att förstå, de är nästan alla fostrade i en tradition som på nån sorts märkligt vis innebar att högskolestudier, i vilket ämne som helst, automatiskt gav rätt att yttra sig i just vilket ämne som helst.
  Det där har man ju träffat på i kommunalpolitiken, där det inte var ovanligt att få debattera bemanning i hemtjänsten med nån från andra sidan som var jurist, och som hela tiden var tvungen att flika in "vi som har studerat" - ungefär som att de utbildningar som fackföreningsrörelsen ordnat i hundra år mest var grabbsnack bakom flickornas omklädningsrum.

  Vilket då aldrig har hindrat den här alfahannen att yttra sig i alla ämnen han finner intressanta, om än inte så sirligt och i överensstämmelse med svensk grammatik och skrivregler. På det viset är vi rätt lika.

  Men jag har aldrig strävat efter att makthavare ska läsa vad jag skriver. En smått paranoid fd partikamrat, oförtrutet produktiv på sin sida, med att kommentera det mesta han inte har kompetens för, var (och är) övertygad om att Margot Wallström, Stefan Löfven, Magdalena Andersson - ni fattar - lusläser allt han skriver, och det är den enda orsaken till att han inte fick bli statsråd en gång i världen (eller i varje fall statssekreterare). Och jag förstod liksom aldrig värdet i att bli läst av just den sortens människor - eller av partiledare på den högrare (nu skar det i nån farbrors maskineri) sidan.

  För mig är det viktigare att bli läst av kollegor, grannar, folk jag tränar med. Som kommer fram och lite eftertänksamt frågar om nåt jag skrev (eller skäller om att jag skriver för långa meningar, och vad fan är ett semikolon?).
  Jag tror också det blir allt viktigare att skriva, för nu - 2020 - känns det som det blivit viktigare att dela vad andra skriver än att skriva och tycka själv.

  Det finns nån sorts mekanik i oss som gör att vi tänker lite extra, lite mer, lite smartare, när vi måste skriva själva. Man tittar ju lite mer på bokstäverna liksom, och ser att nä, nu blev det alldeles galet, och så får man skriva om. Och tänka lite mer på vad den andre, de andra, sagt och tyckt. Man ser saker på fler sätt. Det tror jag inte man gör om man bara delar vidare saker - det blir som att läsa sammanfattningen av romanens innehåll, och sen hystar man över den till kompisen, med orden "den är bra"...
  Kan man leka lite med orden, hitta nån sorts egen rytm, är det alldeles underbart, oavsett vem som läser det.
  Så fortsätt skriva själva.