Men skilj er inte då. Eller skilj er.

Jo, jag vet hur det är. Efter tjugo år har ungarna vuxit upp och då sitter de där, han och hon, och upptäcker att de inte har så mycket gemensamt längre. Det försvann i nåt karriärskutt med övertid, eller när huset var helt färdigbyggt eller nåt annat av alla dessa hål där kärleken kan ramla ner.

  Visst, jag tycker det är jättebra att människor kan skilja sig när de upptäcker att de inte vill leva ihop längre men måste det vara så många just nu? För så är det, i mitt umgänge. Människor som vi alla sett på som Det Perfekta Paret meddelar plötsligt - oftast via sociala medier - att de inte tänker leva ihop längre. De delar på sig, nästan alltid i nån slags samsyn, men emellanåt också med samma jävla bitterhet som annars är förunnat de som "bara" varit ihop i ett par år. När allting får ett pris och när man som vän plötsligt ställs inför ett val - antingen han eller mig! Välj! Du kan inte vara vän med oss bägge.

Jo. Det kan jag. Väx upp för fan. Eller skilj er inte. Gudarna ska veta att det finns en fruktansvärd massa kärlekslösa förhållanden där ute, som enbart håller ihop av bekvämlighet och snålhet. Där den gemensamma inkomsten räcker till ett påkostat leverne, medan hälften av samma inkomst skulle innebära en tvårummare i förorten och Ålandsresa istället för utlandsresa. Och det skrämmer väldigt många.

  Singellivet - om vilket jag skrivit en rad eller två genom åren, som trogna läsare vet - har sina nackdelar och fördelar. Den som levt i samma relation i massor av år har mycket sällan koll på vad som är just dessa nackdelar och fördelar, däremot tror man en massa. Sanningen är naturligtvis att det inte finns nån sanning - det som är en nackdel för en kan vara en fördel för nån annan. Man får möblera som man vill, titta på vilka TV-program man vill, äta vad man vill. Men man kanske inte får plats med Stora Matsalsmöbeln, TVn kanske blir en liten TV och maten kanske är fryspizza.

  Mest handlar det ju om lycka, ett ord det tammefan gått inflation i, och jag minns en av mina första kollegor, född på ett tjugotal som idag är så avlägset, som fnyste åt nån rubrik i Aftonbladet (papperstidning på den tiden) där nån kändis berättade hur lycklig den var: "Lycka och lycka, ett bra ackord och en sup på fredagen så får man vara glad..."

  Men mest är jag lite sorgsen. Nånstans hoppas man ändå på att några ska hålla ut, leva livet ihop, klara av alla gropar på vägen, och sitta tillsammans på en bänk - jättegamla - och hålla handen. Inte nödvändigtvis sådär vackra och välmående, men med glimten i ögat. Kära efter sextio år. Omgivna av barnbarn och ännu fler generationer. Givetvis vid sina sinnens fulla bruk, sportiga och upplysta, men det funkar med demens och Bingolotto också. Men lyckliga.

 Självklart ska man bryta upp ur destruktiva relationer, det är nästan alltid mer jobb med att bryta såna än vad glädje som kommer ur resultatet, men man blir lite tagen när det är så många som gör det samtidigt. Har ni pratat med varandra, eller är det bara ännu en sån där upptäcktsfärd ut i det okända som sextiotalisterna gör? För femtiotalisterna hänger ihop, sanna mina ord. De skiljer sig inte i femtioårsåldern, utan de har varsin TV och varsitt sovrum och sen var det bra med det.

  Det har säkert också att göra med mina kära gamla käpphäst om att vi är generationen som inte vill växa upp. Vi vill fortsätta leka, skoja, flirta, dansa, resa, och då kanske de här uppbrotten är ofrånkomliga.

  Det kanske är det som är meningen med livet. Man vågar testa på nytt hela livet.

 



 

Men var kommer alla fega sossar från?

  Alltså, senaste tiden har jag mer och mer irriterat mig på människor som med den självpåtagna myndigheten hos sämre byggnadsarbetare tagit på sig att vara nån slags domare över vad man som socialdemokrat får prata om. Det är allt från att saker är kränkande till att folk utpekas som mindre vetande. Sluta med det, det kan vänsterpartisterna hålla på med.

  Senast är det tiggeridebatten där folk fått spatt totalt, svalt rubriker med hull och hår, och inte haft en tanke på källkritik. Vad är det med er? Man måste få ha olika åsikter och sen diskuterar vi från det. Vill ni skrika i debatten kommer ni att få smisk, vi är många som kan skrika men det är inte särskilt konstruktivt. Vi har ett problem - människor kommer hit från länder där de trakasseras, de förtjänar sitt lilla uppehälle här genom att tigga. Vartefter det pågått har det utvecklats till ren exploatering. Att sitta stillatigande och inte_göra_ett_förbannat_dugg är inte särskilt solidariskt, men vi verkar ha hamnat där. Problemet är komplext, man måste få diskutera olika lösningar, inte minst att peta de skyldiga länderna i ögat; just nu skickar de flinande hit sina problem utan att ha den minsta avsikt att ändra förhållandena i hemlandet. Och säga vad man vill men det är inte Sveriges uppgift att lösa Bulgarien och Rumäniens interna problem. I synnerhet inte om det innebär att människor ska fortsätta tigga. Tiggandet i sig är inte en språngbräda till bättre villkor, visar i stort sett all tillgänglig erfarenhet, men är det nån som kan visa på motsatsen så var så goda.
  Jag undanber mig okunniga kommentarer om att "fattigdom inte kan förbjudas" därför att det är ett jävla larvigt argument. För fattigdom ska bekämpas, och att se samma tiggare utanför butiken i fyra år säger mig att det inte blivit bättre. Och har ni inga förslag om hur tiggarna ska lyftas ur sin fattigdomsfälla annat än att de ska få fortsätta tigga så tycker jag synd om er. Jag tycker till och med lite illa om er eftersom ni inte vill rätta till saken, eller diskutera den.

  Det är lite samma sak när man säger att det är skräp att vi idag har mängder med icke-EUmedborgare som begår okvalificerade sysslor i massor av branscher. Det var inte det som var meningen med Den Fria Rörligheten - den var menad att ge hjärnkirurger och rymdforskare möjlighet att resa fritt mellan länder som suktade efter deras kompetens. Det var INTE menat att ge uzbeker eller colombianer chansen att åka hit som städare eller diskare, medan de lever i råtthål under ständigt hot från cyniska arbetsgivare. Det här är ännu mer korkat när man vet att det finns tusentals arbetslösa som faktiskt bor här "på riktigt", och som skulle behöva ett jobb för att komma ut i arbetslivet och påbörja stigen till att vara en nyttig medborgare.
  Det här gäller för övrigt inte bara människor som kommer utanför EU, utan precis lika mycket de EU-medborgare som kommer hit och tar okvalificerade jobb som lika gärna skull kunna utföras av den som bor här permanent. Jag vill ha en jättelik kontrollapparat som nu dammsuger alla dessa små - nästan alltid små - företag som erbjuder den här sortens tjänster till alla dessa stora - nästan alltid stora - företag där ansvariga chefer leker leken inte veta, inte höra, inte se. Och kännbara personliga straff för den inköpare som tar in företag som inte har rent mjöl i påsen.

  Vi måste också få diskutera religiösa avarter som tagit sig fram ur skuggorna. Och nej, det handlar inte om att stigmatisera förorten, det handlar bara om att man beskriver problemet där det finns. Det finns en bristande respekt för civilsamhället på lite för många ställen idag, därför att det finns en idé om att ett civiliserat samhälle är ett svagt och mesigt samhälle. Det är givetvis uppåt väggarna. Det finns lagstiftning för det mesta idag, låt oss använda den. Blotta tanken på att några få kriminella idioter kan ge alla flyktingar dåligt rykte är skäl nog diskutera - observera diskutera, det är ledordet kära moralpanikare - hur man ska se på sånt, vare sig det är fråga om tafsande idioter eller andra idioter.

  Och då kommer vi till nästa, smått ofattbara grej, nämligen att människor - även välutbildat folk, hör och häpna - ofta hävdar att vettiga förslag strider mot lagen. En åsikt som för övrigt ofta framförs av jurister, kan man tänka sig. Nå, I got news for you - en lag kan ändras. Det är inte Tio Guds Bud vi talar om när vi vill stoppa argsinta predikanter eller internettroll eller ge polisen andra hjälpmedel än skjutvapen eller stoppa byggnation i strandnära områden. Det är lagar och såna kan ändras. Somt är krångligare än annat att få fason på eller anpassa till moderna tider men kom inte dragande med att saker är mot lagen - vi ändrar lagen, i såna fall. Lagar skapas utifrån den verklighet som var just då, men man måste nästan vara just jurist för att inte begripa att nya tider kräver uppgradering även av lagar.

 Just allt det här måste vara ok att debattera i arbetarrörelsen, utan att man ska utmålas som rasist, borgare, svin eller andra små hemtrevliga epitet. Man ska inte heller behöva höra ord som "uteslutning", vi pysslar inte med sånt. Däremot måste vi har tillräckligt högt i tak för att höra andra sidor än den vi själva tar för given, inte minst därför att annars blir avståndet mellan debatten och de som partiet hävdar att man representerar, för stort. Då blir vi labour eller nåt annat misslyckat parti, som så stelbent håller fast vid sina principer att man inte ens får makten.