Men skilj er inte då. Eller skilj er.

Jo, jag vet hur det är. Efter tjugo år har ungarna vuxit upp och då sitter de där, han och hon, och upptäcker att de inte har så mycket gemensamt längre. Det försvann i nåt karriärskutt med övertid, eller när huset var helt färdigbyggt eller nåt annat av alla dessa hål där kärleken kan ramla ner.

  Visst, jag tycker det är jättebra att människor kan skilja sig när de upptäcker att de inte vill leva ihop längre men måste det vara så många just nu? För så är det, i mitt umgänge. Människor som vi alla sett på som Det Perfekta Paret meddelar plötsligt - oftast via sociala medier - att de inte tänker leva ihop längre. De delar på sig, nästan alltid i nån slags samsyn, men emellanåt också med samma jävla bitterhet som annars är förunnat de som "bara" varit ihop i ett par år. När allting får ett pris och när man som vän plötsligt ställs inför ett val - antingen han eller mig! Välj! Du kan inte vara vän med oss bägge.

Jo. Det kan jag. Väx upp för fan. Eller skilj er inte. Gudarna ska veta att det finns en fruktansvärd massa kärlekslösa förhållanden där ute, som enbart håller ihop av bekvämlighet och snålhet. Där den gemensamma inkomsten räcker till ett påkostat leverne, medan hälften av samma inkomst skulle innebära en tvårummare i förorten och Ålandsresa istället för utlandsresa. Och det skrämmer väldigt många.

  Singellivet - om vilket jag skrivit en rad eller två genom åren, som trogna läsare vet - har sina nackdelar och fördelar. Den som levt i samma relation i massor av år har mycket sällan koll på vad som är just dessa nackdelar och fördelar, däremot tror man en massa. Sanningen är naturligtvis att det inte finns nån sanning - det som är en nackdel för en kan vara en fördel för nån annan. Man får möblera som man vill, titta på vilka TV-program man vill, äta vad man vill. Men man kanske inte får plats med Stora Matsalsmöbeln, TVn kanske blir en liten TV och maten kanske är fryspizza.

  Mest handlar det ju om lycka, ett ord det tammefan gått inflation i, och jag minns en av mina första kollegor, född på ett tjugotal som idag är så avlägset, som fnyste åt nån rubrik i Aftonbladet (papperstidning på den tiden) där nån kändis berättade hur lycklig den var: "Lycka och lycka, ett bra ackord och en sup på fredagen så får man vara glad..."

  Men mest är jag lite sorgsen. Nånstans hoppas man ändå på att några ska hålla ut, leva livet ihop, klara av alla gropar på vägen, och sitta tillsammans på en bänk - jättegamla - och hålla handen. Inte nödvändigtvis sådär vackra och välmående, men med glimten i ögat. Kära efter sextio år. Omgivna av barnbarn och ännu fler generationer. Givetvis vid sina sinnens fulla bruk, sportiga och upplysta, men det funkar med demens och Bingolotto också. Men lyckliga.

 Självklart ska man bryta upp ur destruktiva relationer, det är nästan alltid mer jobb med att bryta såna än vad glädje som kommer ur resultatet, men man blir lite tagen när det är så många som gör det samtidigt. Har ni pratat med varandra, eller är det bara ännu en sån där upptäcktsfärd ut i det okända som sextiotalisterna gör? För femtiotalisterna hänger ihop, sanna mina ord. De skiljer sig inte i femtioårsåldern, utan de har varsin TV och varsitt sovrum och sen var det bra med det.

  Det har säkert också att göra med mina kära gamla käpphäst om att vi är generationen som inte vill växa upp. Vi vill fortsätta leka, skoja, flirta, dansa, resa, och då kanske de här uppbrotten är ofrånkomliga.

  Det kanske är det som är meningen med livet. Man vågar testa på nytt hela livet.