Messaure - folkhemshjältarna

 

Än så länge kan man se Olle Hägers underbara lilla dokumentär om Messaure, kraftsverksbygget i Stora Lule Älv, där tusentals människor levde, arbetade, älskade, dansade och dog under sex år. Och sen har skogen - ack denna skog - tagit tillbaka marken igen. Husen är borta, gatlyktorna är borta. Allt som minner om folkhemsbygget är skyltar i skogen, någon enstaka grund eller ett omotiverat avlopp nånstans.
  För några var det här hemma. Där man spelade bordtennis i Folkets Hus, lärde sig köra bil eller bara spelade ishockey - det finns en fin text om idrottens hjärta här



Nu är det borta. Ett annat Sverige. Jag undrar hur många av mina vänner och grannar som har rötter ett hus i Messaure eller Harsprånget eller i nån annan vattenrallarvilla? Förmodligen fler än jag tror, och inte bara åldriga byggnadsarbetare i Stockholm som började som pinnpojkar kring polcirkeln, och som aldrig kan sluta prata om myggen och supandet i ungkarlsbarackerna.


Det var deras barn som hamnade i storstäderna när vattenkraften var utbyggd. Det är deras barnbarn som drömmer om ett annat Sverige idag; som fortfarande kallar en by utanför Kalix för "hemma". Men som samtidigt också vill kunna bo i Hammarby Sjöstad, åka till Thailand en gång om året och ha fyrhjulsdriven BMW.

Sverige som växte, där solen aldrig gick ner, där framstegen var långt större än misstagen. Dit många längtar fortfarande.





  Titta här på dokumentären.

Bilden? En Mariongrävare, som schaktade ut kraftverksdammen, och som besjöngs av Pugh...

Den svenskaste av traditioner?



Ibland undrar jag om inte julstress är det svenskaste som finns? Allt från min egen mormor, sprungen ur sekelskiftets misär, fostrad i folkhemmet, som sparade ett helt år för att i varje fall kunna bjuda på hederligt julbord, till dagens kreditkortsinnehavare som skenar runt med nåt vilt i blicken kvällen den 23de, för att hitta nåt till svärföräldrarna, som har allt.
 Alla var de stressade, jag också.
 Inte blev heller stressen mindre av sataniska varelser i bekantskapskretsen som nöjt trumpetade ut att de minsann varit klara sen i augusti, bakat de jävla lussekatterna i november, vintertvättat mattor och gardiner, klätt gårdens alla granar och gjort små extrajulklappar till släkt och vänner.

  De har missuppfattat allt.

  Jag har skrivit en del om traditioner och historia tidigare, och var därför inte särskilt förvånad över att historier av facket till sist skulle yttra sig om  De Svenska Traditionerna. Så skedde också i DN. Även om han snor en del från Peter Englunds Ofredsår har Oskar Sjöström rätt många rätt. Problemet är att han inte fattat vad traditioner innebär idag.
  Idag handlar det inte om faktiska företeelser, som man antingen måste återuppväcka eller bara hitta på, som Götiska Förbundet och andra storsvenska galningar gjorde för 200 år sen. Det var då de kom på det där med vikingahjälmarna, hittade på vikingahjältar och drömde om att svensk trupp skulle invadera både till höger och vänster. Saker som därefter, tillsammans med annan historieförfalskning, kommit att prägla vår syn på VAD som är Sverige och VEM som är svensk.
  Men skillnaden mot då och nu, mina vänner, är att då var det en bildad konservativ elit som drog lasset, där biskopar och landshövdingar deltog. Så är det inte idag. Idag drivs historieförfallet, som man nog kan kalla det, av ett gäng hyfsat obildade män mellan tjugofem och fyrtio, som också har en annan, mer dold dagordning.
  Och den bildade eliten är mest besvärad.

  Nej, det hjälper inte att lite hånfullt hävda att hälften på julbordet har utländska anor, att Kalle Anka på julafton aldrig ser likadan ut år från år - för det är fortfarande inte det saken handlar om. Det handlar fortfarande om att orka prata med människor som inte förstår var de befinner sig i samhället.
  Oftast är det unga män. Och unga män är ofta arga män. Genom internet har de också fått en kanal för diverse mer eller mindre påhitt, där de alltid kan hitta en åsikt som stämmer överens med deras egen. Och tillsammans har de grundmurad känsla av att vara offer, utanförstående, jagade, utsatta.
  Då hjälper det inte med att lite hånflinande påpeka att de minsann borde gå i julottan, och allraminst slakta sin egen gris, om de nu är så förbannat patriotiska som de påstår sig vara.

  Icke.



 
  Traditioner skapar man nämligen själv. Det är bland det första människor skapar sig. Unga människor har egna traditioner, och traditioner är inte alls skyddade mot utrotning - i detta har Oskar Sjöström helt rätt. Det var länge sen nyckelharpa och julbock var typiskt svenskt, för de flesta.
  I grunden handlar det naturligtvis om trygghet. Själv är jag rätt övertygad om att ishockey har sett sina bästa dagar som angelägenhet för hela svenska folket - kommersialiseringen kommer ta död på det. Det finns fler företeelser än så. Jag undrar om jag kommer knalla i ett Första Maj-tåg om tjugo år. Eller drapera huset med ljusslingor i december?
  Det man kan säga är att det nog mer är en stämning vi söker. Som att titta på gulnade bilder från ett soligt 60-tal - solen sken alltid på sommaren - eller foton på uppsträckta allvarliga människor i gåbortskostymen. Saker som förmedlar en aning om lugn och ordning och pengar-på-banken.
  Det är väl där julbordet kommer in.

  För somliga vänner är det enda gången på året då de träffar sina syskon. Och de kommer inte prata dagsaktualiteter, sanna mina ord. De pratar minnen, gamla vänner, och vad hette hon som gick i din klass, den där rödhåriga? Man faller blixtsnabbt in i gamla roller - mödrar som trots sin höga ålder behandlar sina framgångsrika medelålders döttrar som flicksnärtor. Fädrer som envisas med att dra med ovilliga svärsöner ut i skogen för att hugga sig en skitful gran som kommer barra ihjäl sig på annandagen.
  Kusiner som blygt sitter stumma inför varandra. Och alla ska äta lutfisk, dopp-i-grytan, mammas köttbullar (och akta er för att ta med egenrullade köttbullar), eller en torr och träig Jansson. För att därefter gå in i en matdimma som bryts av med choklad och uppknäppta byxor.

  Kom igen, det är ju knappast julmaten som gör det. Det är lukten av mammas kök, att se pappas gigantiska stövlar, höra stövaren gläfsa i skogsbrynet. Och på gården framför det norrländska huset står två eller tre moderna bilar med DVD-spelare i baksätet.

  Det är det som är den här traditionsbundenheten. En generation bakåt skapar man sig sin egen tradition, och den ska JÄVLAR innehålla Kalle Anka klockan tre. För sextiotalisterna i varje fall; de yngre generationerna är ointresserade. Det är tryggheten, att i varje fall vid några tillfällen om året inte behöva gå med garden uppe och vänta på varsel eller kvarskatt.
  För det är ju välbefinnandet vi skapar med traditionen. Lycka. Minnen. I synnerhet i usla tider, då blir traditioner allt viktigare. En dröm om ett femtiotal, ett sextiotal. Då en man var en man, en kvinna en kvinna och fikus en krukväxt (ja, jag vet...). Alla hade råd med nya bilar, barnen var som tagna ur en reklam för SAAB. Ett land där framtidstron var oböjlig.

  Och sen spelar det ingen roll att vi som var med - för jag var där jag också, om än ung - vet att det var ett intolerant litet land, med övergrepp bakom låsta dörrar, kvinnoförakt, barnmisshandel, sexbrott, nepotism och ignorans. Där värdekonservatismen frodades.
  Men mot dagens värld framstår det ju som en idyll. Där enkla sanningar kunde bekräftas och inflation och budgetunderskott var okända saker. Där vi inte stressade - vilket med min mormor i åtanke bara är dösnack.

  Där har ni ert julbord. Idag är det resterna som gäller. Gnaga lite på julskinkan, kolla om den amerikanska importen kalkonen är ätbar (det är den inte - maken till trist mat...). Fundera på om inte kebab eller pasta kunde passa även på juldagen - hos mig är det så. Förnya sig lite. För att äta julbordet som det var på sextiotalet skulle vara... bra trist.







God fortsättning!


Bilden? En ovanligt osvensk gran






Skitliv, en bok om en tappad generation.



Två ögonblicksbilder från Sverige 2012.

Kvinna på tåget berättar för sin väninna att hennes son bara ligger hemma och spelar dataspel. Han går knappt ut. Nu hade han ringt henne och påpekat att det inte fanns nån mjölk hemma. Hon hade kontrat med att han hade lovat att söka jobb. Han var tydligen 21.
Hennes slutord ringer i mina öron: Egentligen borde man nog sparka ut honom, men han är ju så ung...

Manlig journalist som, mest på skoj, som en kommentar till neddragningarna i mediesektorn, frågar om inte jag har ett jobb åt honom på nåt bygge. Och när jag frågar vad han kan blir han häpen - du menar att det krävs utbildning för att spika?

  De där samtalen ekar när jag läser antologin Skitliv, redaktör Victor Bernhardtz, Atlas förlag (länk här), som handlar om ungas villkor på arbetsmarknaden. Jag var på releasen, och blev inte mycket imponerad tyvärr. Det är en rätt statisk uppstapling av likartade reportage om unga (om man nu är ung som trettioplusare) som har svårt att få lån, planera semester och familjeliv. Av alla kapitlen är ETT skrivet på egen hand av någon som faktiskt står mitt i timanställningarna. Alla andra är skrivna av journalister - och det kanske finns nån avsikt med det, journalister är helt uppenbart ett skråsläkte som det går utför med, där fasta anställningar är oerhört sällsynta och villkoren rätt usla.

 Det är med andra ord inte Vägen till Wiegan Pier det handlar om, om nån minns den. Det är inte ens återgång till klassisk proletärlitteratur. Det är knappt ett arbetsplatsreportage. Ändå ska ni naturligtvis läsa Skitliv, om inte annat för att fundera över hur vi förmedlar bilden av samhället.

  Det är Generation Y som berättar. Den första generationen som inte med automatik fick det bättre än sina föräldrar. Och då menar jag inte enbart rent materiellt, utan även som en Generation Y vad gäller inflytande. Det är en generation som inte sett nödvändigheten av att engagera sig vare politiskt eller fackligt, och som också kommer få ta konsekvenserna därav.
  I presentationen av boken ville flera av författarna, inkluderat samtalsledaren som var påfrestande upptagen med att presentera sig själv, berätta att nej, de var inte alls bortskämda. De ville bara ha vad generationerna före dem har - semester, pension, sjuklön.

  Och efter ett tag gled samtalet omärkligt in på att allt detta ville man då ha efter att man rest, partajat, pluggat och partajat lite mer. Som tidig sextiotalist i publiken fick jag då nåt oroligt i blicken. Inte så att jag ville ställa mig upp och skrika att panelen var bortskämd. Men jag ville ruska om dem och berätta vad min generation, X-generationen gjort fel. Vi har inte berättat för våra barn att varje generation måste slåss för sin rätt. För ingen annan kommer göra det.

  För det är det saken handlar om, och det är därför jag blir så deprimerad av att läsa Skitliv. Endast i kapitlet om lokföraren som också är den som trivs bäst, som har det bäst, förstår man att villkoren beror på en facklig sammanhållning. Så icke i de andra kapitlen. Det är rätt märkligt, i en antologi sponsrad av fackförbunden i 6F.
  Nej, generation Y är inte bortskämd, och vore den det skulle det hur som helst vara föräldrarnas fel. Det är vi som inte berättat för våra barn att ingen av de förmåner de betraktar som naturlagar - semester, föräldraledighet, fast anställning - tillkommit av sig själva.

  Tvärtom. Jävlar vad vi strejkat för detta. Som vi bråkat. Men tydligen berättade vi inte detta för våra barn.
  En kompis påpekade häromdagen att om Björn Borg vuxit upp idag, tillbringat timme efter timme med att slå en tennisboll mot en garagedörr, så hade han förmodligen blivit föremål för samhälleliga insatser. Om någon idag skulle hitta en ensam kille på en öde fotbollsplan klockan elva en vardagskväll, i färd med att för femhundrade gången slå en stramare vid stolproten, så hade det blivit samtal från socialen till familjen Ibrahimovic.
  Om någon idag skulle se pappa Holm köra fram bilen för att belysa höjdhoppsmattan efter att vaktmästaren gått hem, så att Stefan kunde göra sina sista hopp, skulle Stefan hamna i fosterhem.

 Ändå kräver vi världsrekord. Resultat. Både på idrottsplatserna och i arbetslivet. Men vem ger dem verktygen? När pappa Borg skulle betraktas som urtypen för en exploaterande idrottsfarsa idag? När mina egna ungar har föga lite koll på vare sig fackföreningar eller lägstalöner?

  Då är det inte så konstigt att det kommer böcker som Skitliv. Som alltså är mer intressant för vad den inte tar upp, än för det den tar upp. Läs recensionen i SvD här
Inte heller hinner man ta med den uppenbara risken för ytterligare försämringar som den ökade delen risigt utbildade kommer innebära. Generation Y kommer att utsättas för låglönekonkurrens av de som inte klarar av skolan. Förutom importerad arbetskraft.

  Nej, det är inte ett lätt arbetsliv därute. Det är en minimal, alldeles mikroskopisk del av det uppväxande släktet som på en gång kommer få sina drömyrken. Alldeles oerhört många av de som släpps ut nu är felutbildade för de yrken som behövs. På tok för många har fått leka genom hela gymnasiet, och ännu fler kan lämna skolan, med sämre kunskaper än jag hade på yngre bronsåldern.
  Om detta borde Skitliv ha handlat. Om en gryende självinsikt hos Generation Y om att det hade varit bättre med två år på högskolan istället för två år i Australien. Om att undersköterska strängt taget inte är nåt dumt jobb, och sen kan man showdansa på sin fritid istället för på en friskolas lockande gymnasieprogram.

Varje unge som inte klarar av skolan är ett misslyckande. Mest för sina föräldrar. Inte för samhället, inte för nån slags trend. Det är korkade föräldrar som låter sina barn ramla genom. Och de som ramlar mest är de som har sämst möjligheter att klara sig, eftersom även lågstatusjobb kräver utbildning idag. Jag vill inte ha outbildade byggnadsarbetare på mina byggen, man vill nog inte ha outbildat folk nånstans - en lektion föräldrarna glömde att lära sina barn. Vi lärde dem en massa andra saker, men missade hur man klarar sig själv - och då får man sitta där orolig för att 21-åringen inte har nåt att äta hemma i villan....

 Jag kan naturligtvis inte berätta något för Generation Y. De måste upptäcka det här själva. Berätta det för varandra. Slåss, försvara, slåss igen. Ta hand om de som ramlat ur skolan, resa de som fallit för djupt. Men jag borde ha berättat det från början.

Om detta borde Skitliv ha handlat. Nu gör den inte det, och jag får fortsätta vänta på den där boken, på den där texten som är skriven av de som står mitt i skiten, som inte gör ett tillfälligt besök där, som inte har fem års perspektiv bakåt (arbetslivserfarenhet är färskvara, hör ni det, alla folkvalda!!!!!).
 




  -

Ett annat Sverige - men vardå? Del tre



Bruno är död nu, men han var en av de där kloka männen som gjorde folk av mig. Betongarbetare, trägen deltagare på fackliga möten, fast mest var han vettig och eftertänksam. På slutet, han flyttade till fädernehuset i Västmanland, pratades vi vid i telefon emellanåt. Han var nyfiken, skaffade sig internet tidigt, läste tidningar, bildade sig. Hela sitt liv ville han lära sig saker. Han pratade om Folket i Bild, om Litteraturfrämjandet, om en Bok för Alla. Ibland ringde han för att skälla på mig för nåt jag skrivit; han tillhörde samtalsgenerationen.

  Han trodde på socialismen, men det stod en massa socialister i vägen, sa han nån gång. Och jag anade ett snett leende under mustaschen. Före valet 2010 pratade vi en del om hur landet drogs isär. Han, med perspektiv från hela uppbyggnaden av Folkhemmet, och jag, som stod mitt i det. Och bägge såg vi nedmonteringen.
  Han ville inte lägga hela skulden på borgarna. Inte ens på kapitalismen - och ingen kunde säga det som han. Vi är de enda som kan ta itu med våra problem, sa han.



  I hans värld hade det funnits, fanns, inte tre, utan fyra klasser. Överklass, medelklass, arbetarklass och underklass. Och utan en bildad och intresserad medel- och arbetarklass skulle underklassen börja röra på sig. Mot den som var lättast att förstå, som var bekvämast. Som gav ett enkelt budskap.
  Populism, förstår du, sa han. Det är värre än kapitalism.

  Jag vet inte. Idag vet jag absolut inte. Men jag tänker ofta på honom. Mina dagar fylls av förortsmöten med människor som inte är nöjda. Och som samtidigt gett upp hoppet om politiken som en möjlig väg. Jag träffar faktiskt ganska ofta människor som helt enkelt tycker det vore enklare med en stark ledare, som bestämde. Sånt skrämmer. Populism. Obildning.

  Just idag oroas jag av två opinionsmätningar, här och här  Dels för att de visar på trender, dels för att det visar att tillfälliga tendenser kanske inte är så tillfälliga
 
 Jag träffar många antirasister. Trevligt folk. De springer på möten, twittrar, bloggar, manifesterar. Ibland undrar jag hur många rasister de träffar. Jag träffar rädda, arga människor som vill kunna hissa sin flagga, äta negerbollar och sjunga Nationalsången. Jag träffar ytterst sällan rasister, om vi med det menar puckon som på allvar tror på rasskillnader eller rasåtskillnad. Jag träffar människor som ställer enkla frågor och som inte tycker de får svar. Och nånstans därute träffar jag också på människor som lärt sig att dra nytta av de här stämningarna.




Landet går sönder. Och vi har ingen plan för att sy ihop det. Ingen har det.

Caféägaren jag känner sa att det finns två sorters människor. De som åker utomlands på semester, och de som inte gör det. De som åker utomlands begriper inte varför inte de andra inte gör det. Man orkar knappt ge dem en ledtråd.

  Missnöjet är störst i underklassen. Det är där "folkviljan" syns. I obildningen spår. När felaktiga eller illa satta rubriker i en kvällstidning ger upphov till ännu en våg mot populismens strand (stiligt va?). När listorna över de mest kriminella bara innehåller utländska efternamn. När det genomförs ännu en "gruppvåldtäkt" på en liten ort. När, när, när....
  När den bildade arbetar- och medelklassen bara fortsätter prata med varandra.

  Jag är rädd för "folkviljan". Hängde det på den, och opinionsmätningar, hade vi inte haft allmän rösträtt, förbud mot barnaga eller registrerade partnerskap, och mycket annat. Det krävs politisk vilja, men det räcker inte. Några har kommit för långt på efterkälken, och nu vill de ha förändring. Då räcker det inte med femtio spänn mer i plånboken eller statliga apotek, eller arbetsmarknadsutbildningar som siktar på 2018.
  Det räcker inte ens med ett jobbskatteavdrag.

  Framförallt skräms jag av att folkvalda tror att de har en bild av tillståndet i landet. Jag skräms av antirasister som på allvar tror att människor inte både kan älska Zlatan och Darin och ändå vilja strypa invandringen. Jag skräms ännu mer av människor som, på allvar, tror att vi kommer att tvingas bli muslimer allihop.

Men mest skräms jag av att det är så svårt att hantera populism. När det politiska valet styrs av känslor och förenklingar, istället för moget övervägande. Vi har varit förskonade från sånt i landet, och det syns nu. Det kräver en hel del självkritik och omprövningar från de anständiga politiska partierna. Och jag skriver medvetet anständiga.

  I en alldeles fantastisk bok om Irakkriget, Fiasco av Thomas E Ricks, säger en intervjuad general att det stora strategiska felet under hela kriget var att politikerna i Vita Huset inte ville föra det krig som var. De tittade ut över slätterna i Irak, där de första civilisationerna växte fram, men de såg inte samma sak som fotfolket såg. Vita Huset ville se Tyskland 1945, Korea 1950, Grenada 1980. Alltså gick det åt helvete.

  Nånstans tror jag, och är rädd för, att det är här vårt fel ligger. Vi pratar inte längre med de som är de som är längst ner, som bor i halvslum, har osäkra anställningar, som inte har råd med semester. Som känner att de får betala och betala och betala. Där en ny bil är en dröm, där ett par borttappade gymnastikskor i skolan är en katastrof. Där resignationen snabbt kan bytas till intolerans och ursinne. Som inte orkar eller vill vänta på förbättringar om tre-fyra år.

De har väntat färdigt. Vad gör vi när de börjar röra på sig?







Det kommer mer....


Bilden? När den stora Saddamstatyn vräktes omkull i april 2003 var det många som trodde att kriget var över. Det var önsketänkande. Det var då kriget började.

Ett annat Sverige - men var då? Del två



Men landet är inte bara skog. Långt därifrån.

I högsommargrönskan åkte vi en gång från Stockholm till strax norr om Uppsala. Med i bilen var Mounir, från Somalia, bosatt i Rinkeby. Mil efter mil med bördig slätt, där säden vajade. Raka åkertegar, inga stenblock. Kullar alldeles prickiga av boskap. Hästhagar, vita staket. Ingen torka här inte.
  Himlen alldeles blå, några molntussar bara.

  - Ni har det här, sa Mounir till sist. Och ni väljer det här?

  Han menade norra Järvafältet, med rad på rad på rad av gråa betongbumlingar. Höga hus, lägenheter som kanske aldrig nånsin hade direkt solljus.

  Det är också ett Sverige. Ett Sverige som jag tänkt mycket om, men som en gång till bara blir ett besök, ett slags socialt nedslag i en misär som jag är evigt tacksam att jag kan åka från. Och nu menar jag inte Fattigdom som vi tänker oss den, med svältande barn, flugor i ansiktet och ändlösa mängder med arma tält och eländiga skjul av rostig plåt.
  Utan en misär som går ut på att man inte ens släpps in i en gemenskap. Där alla dörrar stängts från början. Jag är bara en turist där, och jag längtar och väntar på den som kommer kunna skriva om det sådär hjärtinnerligt. Eller bara berätta om det. Fast inte för mig, utan för alla de som bor där.

  Jag träffar tre goa gubbar vid ett fikabord i Tensta. De är i sjuttioårsåldern, två finnar, en svensk. De har bott där sen det byggdes. Nu är "kärringarna gamla och ungarna utflugna" och de är nästan de enda kvar. Heikki är den ende i sin trapp med ett nordiskt efternamn. Gunnar ser en äldre svensk kvinna på sin gård nån gång, men han vet inte vem hon är. Han har hemtjänst, en kvinna från...Albanien? Kanske. Han vet inte så noga, hon pratar på och är trevlig. Fast han förstår ingenting, hon pratar så rysligt dålig svenska förstår du, säger han på sin breda värmländska.
  Nej, de är inte riktigt nöjda. Gunnar är mer nöjd än Seppo och Heikki, för han hade ett bättre jobb, fick bättre lön och därmed bättre pension. Hans fru jobbade och drog in stålar, så han har kunnat spara en del.

  Men bra? Nä, bilen fick han sälja. Ungarna bor en bit ifrån, och barnbarnen ser han rätt sällan. Ska han åka nånstans tar han bussen - tunnelbanan är fortfarande otäck och skrämmande. Och ingen av dem säger nåt, men när jag går därifrån vet jag att de pratar om flyktingar som fått bilar av socialen, om räntefria lån till bohag. På samma vis som de en gång i världen sa svartingar och zigenare.
  De har alla gjort rätt för sig, och betalat med sina kroppar. De slet, som Heikki sa och visade sina ärriga smednävar. Och de menar att det är fel att "somliga" - här fnittrar de och hejdar sig, för de vet hur jag reagerar - kan komma hit och bara....få.

  Jag tänker mycket på det där. Hur farbröderna känner sig otrygga där de bor. Gunnar, som inte kommer bo kvar en sekund om benen slutar bära honom. Han har lite pengar, han ska nånstans "bättre", Heikki som rycker på axlarna: man blir väl nedslagen nån kväll.
  Så låter det inte i mitt medelklassområde på kvällen. Trots att det rent statistiskt är mer sannolikt att jag råkar illa ut.

  Min tandläkare är iranska. Jag sneglar på bemanningstavlan när hon leder in mig. Nånstans i mitten av namnen ser jag Ann-Sofie, och sen ett Anders. De andra namnen kan jag inte uttala sådär självklart. Vilket också känns märkligt för nån som är så förtjust i språk som jag är.Hon har vackra ögon över masken.
  Vi småpratar. Hon är arg på lokaltrafiken som är opålitlig. Jag förstår att hon bor i villa- och radhushelvetet i kommunen, och att hon antagligen lämnat barn på fritids på morgonen. Ett svenneliv. Mannen tar bilen till jobbet, hon får ta bussen efter att ha lämnat barn. Grannar som heter Olofsson och Lundberg. Häckar och utemöbler. Studsmattor om tomten är tillräckligt stor.
 
Hon har kommit nånstans. Hon är nog inte född i Sverige men jag hör ingen brytning. Är hon en av de där duktiga iranska tjejerna som hårdpresterat i skolan? Haft stöd hemifrån av välutbildade borgerliga föräldrar som flydde antingen shahen eller ayatollahn? Hur mycket känner hon att hon vill offra, för att Mounirs morföräldrar ska kunna komma hit, leva i trygghet, slippa dö?

  Jag vet fortfarande inte. Hon har ingen sjal. Hon kanske aldrig haft det. Men idag finns det unga somaliska tjejer som resignerat sätter på sig sjalen, byter skor, när de passerar sista tunnelbanestationerna innan de ska kliva av i Rinkeby, Tensta, Hjulsta. För att slippa påhoppen från unga somaliska män som sysslolösa lodar omkring runt affärerna, som anser att moralkodex från den somaliska landsbygden fortfarande är det som gäller.
  Och hur skulle livet i såna fall bli bättre för de här somaliska tjejerna - som precis som iranska tjejer är högpresterande - om de inte fick komma hit? Om de hänvisades till flyktinglägren? Att fostras, kuvas av män med medeltida värderingar? Frågan jag borde ställa till Gunnar, Seppo och Heikki. Som jag inte ställer.

  Jag träffade en trettiofyraårig afghansk farfar när vi byggde om i Tensta. Pashtun. Hans pappa var femtio. Tänk er - farfarsfar vid femtio. Och kommen till en värld där vi - uppvuxna i folkhemmet - oroar ihjäl oss för våra tjugoettåringar. Ska de klara sig? Kan de klara sig?
  Skillnaden var så hisklig. Ett bråddjup.

  Vem skriver deras historia? Och för vem? Är det ens nån som lyssnar?
 
  Alldeles jättemånga tycker att de inte får del av kakan. Min granne, som röker för mycket och skrattar så där hest, har då inte sett nåt av överskottet. Eller av inflytande. Egentligen missunnar hon inte att de som behöver får hjälp, men det får ju finnas gränser...
 
Farbröderna i Tensta? Jag antar att de knyter näven i fickan nästa gång de måste våndas över nån blankett, eller hänvisas till en webbtjänst. Och de flinar och säger att "man borde bara supa ner sig helt och hållet så man fick lite hjälp..."
 
  Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här. Det kanske bara är en sorts arg uppgivenhet över att så många, alltfler, inte känner att de får vara med. Att de är bortglömda. Att andra - och det är oerhört diffust vilka de där andra är - lyckas roffa åt sig. Hur de som bestämmer skiter i "vanligt folk".

  Jag attackeras en eftermiddag av en bekant. Vit i ansiktet över nån politikerskandal. Hur fan kan jag vara med i ett parti där sånt får föregå? Och en gång till ställer han snabba enkla frågor som det inte går att svara enkelt på. Det räcker inte med att jag säger att just den politikern är jag också förbannad på. Eller att jag också tycker det är för jävligt.
  Han stampar därifrån. Kanske lite lugnare, men förmodligen inte övertygad. Han kommer rösta på något annat nästa gång, lovar han. Gissa vad. Några som är....annorlunda. Som lyssnar på folk. Säger han.

  Det finns nån slags sorg i landet. Nån slags nostalgisk känsla och längtan efter skogsbyn. Folkdräkt och nyckelharpa. När alla fick sjunga nationalsången på skolavslutningen (vilket är en av de där återkommande lögnerna som ni kan läsa mer om här), eller när landslaget i fotboll bestod av Erikssöner, Anderssöner, Skoglundare och Hamriner. Det vi kan kalla lögnen om Folkhemmet - där övergrepp, översittarstyre och homofobi frodades. Men där solen alltid sken.

För det var ju så - på somrarna sken alltid solen. I ett annat Sverige.





Bilden? Fässberg.


Det blir säkert en tredje del också
 


 

 

 
 
 

Ett annat Sverige - men var då?



Landet består av skog. Sitter man på ett tåg blir det alldeles uppenbart. Det tar aldrig slut. Barrskog med inslag av öppna fält, en och annan liten by som tåget susar genom utan att stanna. Övergångar med dunkande varningssignal.
  Vi kanske är ett skogsfolk. Små samlingar av hus som kurar i brynet, enstaka människor som rör sig i grådasket. Kor och höns. Små smala tegar med växtlighet. Skogsbönder. Fortfarande, när vi ska illustrera svenskhet, är det röda stugor och människor i folkdräkt som är det svenskaste vi vet. Slokhattar, förkläden och folkmusik. Gärna duggregn, och det där alldeles speciella ljuset som uppstår de där galna sommarnätterna som är så korta.
  Och även om vi idag bor i städer, inte alls bär folkdräkt, så finns den där byn i det undermedvetna. Ibland med saknad, ofta som en resignerad påminnelse om en värld som var enklare, mindre komplicerad.
  Trots alla försäkringar om att svensken minsann är både nyfiken och tolerant kan vi inte komma från att det alltid kommer finnas de som är tvärtom. Trötta på framsteg, trötta på teknik, misstänksamma. Och ofta trötta på att som schabloner pressas in i nåt opinionsmässigt fackverk.

  Jag önskar att jag kunde skriva den där förlösande texten om när intoleransen fick ett ansikte i Sverige. Det kan jag inte. Jag undrar om nån kan det. De som försöker blir ofta tandlösa, avståndstagande, beskrivande. Ett reportage i radion om Det Delade Landet, en artikelserie i VI (eller Fönstret eller Filter eller Nån Annan Pretentiös Tidskrift) eller böcker om rotlösa människor i storstaden - visst, det har gjorts försök, men för vem?
  För den liberale bögen i storstaden, nöjd med att kunna hålla sin pojkvän i handen på Söders gator utan att behöva riskera glåpord eller värre? För den ROT-avdragsnyttjande läraren i Askim, som är med i Amnesty? För den skolade politruken i ett partihögkvarter? För den fackföreningsaktive kommunalaren, byggnadsarbetaren, metallarbetaren? För andra journalister, som drömmer att skaka om menigheten med vidriga bilder från en krigszon nånstans?
  Förmodligen.

  Vem skriver för de som bor i rostbältet, den drivved av nedlagda bruksorter i Bergslagen som bryter av skogen ibland? För de som är långtidsarbetslösa efter Norrlandskusten? För de som utkonkurreras i Skåne, av importerad baltisk arbetskraft?
  Antagligen ingen.

  Det jag framförallt känner när jag sitter och fikar, och tjuvlyssnar, är att avståndet har vuxit. Avståndet mellan de som "bestämmer" och de som drabbas, som de själva säger. Tre killar på ett fik med utsikt över hamnen nånstans i Skåne berättade att förr i världen var det helt annan fart, hur de gick dit och antecknade båtarnas namn och ritade av flaggorna, lyssnade på främmande språk.
  Nu? Några båtar i veckan. Mest containrar. Allt annat gick på "broajäveln". Ditkört av avmagrade män med östeuropeiskt utseende, som rökte för mycket. Bilarna var "bara skit, trafikfarliga, falskregistrerade" som den fd chauffören sa.
  Och de hade varit på möten med riksdagsmän, som lovat föra fram deras synpunkter i Stockholm. Men inte fan gjorde hon det, hon röstade efter partipiskan, fortsatte han. För honom spelade inte partifärgen roll längre, de var "politiker".

  En byggnadsarbetare som suckar högt och uppgivet över att pengar läggs på att införa ett nytt ord. Hen. Sällan har ett enda ord betytt så mycket för att gräva diket djupare mellan de som bestämmer, och de som betalar, som han sa. Han har försökt fostra sina ungar till självständigt tänkande, till rättvisa människor, och han tycker det är för jävligt med kvinnomisshandel och ojämlika löner - men hen?
  Vore det inte bättre att satsa de där pengarna på jobb och löner istället?
  
  Man kan käfta emot en eller två eller tre gånger, men jag undrar om nån egentligen förstår hur många gånger man behöver käfta emot på en dag? När frågan är kort och svaret måste bli långt, och gärna lite dumdrygt, för det kommer innehålla en del ord som "integration" eller "ojämlikhet" eller "befolkningsunderskott"? För det handlar om att käfta emot, ställa egna frågor, och ändå hitta just den där nivån som gör att människor fortsätta lyssna, och inte bara slår dövörat till.
 
  Det där andra Sverige finns absolut inte bara utanför storstaden, tvärtom.

  Jag kan känna det själv när jag passerar ett  gäng unga män som står alldeles för tysta, alldeles för passiva utanför tunnelbanestationen sent en kväll. Frimodigt försöker jag möta deras blick, men jag är alltför medveten om att det är en hårfin gräns mellan frimodig och kaxig, och de har haft det alldeles för tråkigt för att motstå en utmaning.
  Jag orkar inte. Jag drar ihop axlarna, spänner mig och är ytterligt vaksam tills jag kommit tillräckligt långt bort, eller när jag hör att nån av dem säger nåt - och jag förstår inte vad - och de andra skrattar. Spänningen släpper. De är säkert inte farliga, men de, precis som jag en gång i världen, har så mycket att bevisa, och så mycket att förlora. Det är bara den som riskerar något - polisen, åka på spö själv, bli ertappad - som får kamraternas beundran.
  Och de har utländsk bakgrund. Några är säkert bekanta med mina barn. Jag har sett dem förr. Eller andra unga killar, som alltid skakar hand när de träffas, som bara "hänger" utanför nån tobaksaffär som är sent öppen.

  På det viset skiljer de sig inte det minsta från grabbarna utanför korvkiosken i den fd bruksorten. Texten från Centrumhets av Magnus Uggla kommer inpå mig. Östermalmsgossen lyckas 1980, bisarrt nog, tala till generationer av mopedåkande grabbar och tjejer i landet: ett land som han bara passerade med buss. Men vem talar till dem idag? Grabbarna i bruksorten har mer gemensamt med de utländska killarna vid stationen än man kan tro.

  För ett par år sen hörde jag en intervju med nån kille som stannade kvar i den norrländska avfolkningsorten, trots att han både var ung och frisk. På frågan varför kvinnfolken flydde orten så snart de kunde svarade han "Ja, det är obegripligt. Det finns massor att göra här. Man kan jaga och fiska och åka skoter..."
  Han sa det så ärligt och naivt att det var svårt att bli arg eller uppgiven. För honom räckte det. Men inte för andra.

Jag funderar över det här andra Sverige. Det är så lätt att det blir patrask-turism. När folket i metropolerna, trots sina absoluta rötter i byn vid skogsbrynet, sitter och förfasar sig över gråtande barn-tavlor i olika påstådda realityserier i de värsta av TV-kanaler. När människor i Solsidan-områden fått i sig tillräckligt från boxen kommer historierna, om byfånar och tjyvjakt och dialekter, och de är egentligen hyfsat lika mycket trash som i nån Kanal5-såpa.
  Men de befinner sig i rätt Sverige, där man har haft råd att vara tolerant. Än så länge.

  Jag vägrar att förenkla sanningen, men jag måste bli bättre på att förmedla den. Och jag tror på att visa respekt. Nånstans hör även jag hemma i ett annat Sverige, fast i ett storstads-Sverige där man sköt på varandra istället för att slåss med träskor. Där olyckliga människor sitter fast i bostadsbrist och dyra liv. Men också i ett land som befolkas av pappor med barnvagnar, hockeymammor, scoutledare och underbara varelser som odlar vilt i en park för att glädja sina medmänniskor.

  Sorgen är ju att det är så svårt att kunna knyta ihop det här. Förmedla ett band mellan de som skäller på att Tintin är rasistisk och de som inte begriper vad de pratar om. Och nånstans en insikt om att det även finns en intolerans och en otålighet hos de allra mest toleranta, som de givetvis kommer att vara blinda inför.

På en grå betongbrovägg efter rälsen stod det en gång på 70-talet: "Nästa station Framtiden" Under det hade nån lagt till, med en annan penna: "Jag vill inte kliva av där."

 Ett annat Sverige, med en massa människor som inte vill kliva av där.




Bilden? Från Jan Jörnmarks bok "Övergivna platser".



Det kommer en del till, minst, om det här.