Varför inte ta in flyktingarna på byggena istället för gästarbetarna?

  Jag har länge funderat på hur det kan vara mer lönsamt för stora byggföretag att plocka in personal som kommer utanför EU än att plocka in arbetslösa svenskar. Varför är det billigare med colombianer eller uzbeker, eller män från Burundi för att göra en del av de, inte oviktiga för alla sysslor räknas på ett bygge, men inte så kvalificierade arbetsuppgifter, än att erbjuda jobb åt långtidsarbetslösa? Så jobbade vi ju förr? Det är många, många som haft ett påhugg på ett bygge över en sommar eller ett år, för att sedan göra nåt helt annat, eller kanske till och med bli kvar, och skaffa sig kompetens, gå lärlingsutbildning, få yrkesbevis.

  Nu i dagarna bråkar Byggnads och vår motpart Sveriges Byggindustrier om hur en inslussning av flyktingar skulle kunna ske på våra arbetsplatser. Länk här

Jag är part i målet. Så det brakar om det. Det har aldrig kommit nåt gott från arbetsgivarna, och när de talar stort och ädelt om "ansvar" och "integration" hör jag bara "billig, lydig arbetskraft". Som jobbar, inte tjafsar och aldrig hört talas om säkerhet eller kollektivavtal.

 Skatteverket uppskattar att det finns flera hundratusen gästarbetare i Sverige. Länk här De flesta med uppgifter som inte kräver långvarig utbildning eller erfarenhet. I det hålet försvinner en bit över 500 miljarder utan att redovisas. Smaka på det. En halv biljon. I restaurangkök, lastbilar, städföretag och på byggen. Till exempel. Givetvis har arbetsgivarnas lydiga kreatur försökt skjuta beräkningen i sank, men vi pratar fortfarande hundratals miljarder. Som i sin tur skulle generera välfärd. Skatter. För att inte tala om att konkurrensen skulle bli mindre snedvriden. För visst finns det företag som sköter sig, både för att de faktiskt vill och för att de måste, men de slås tammefan ut av andra mindre seriösa entreprenörer, som blundar och betalar och påstår sig inte veta nånting.

  Gästarbetarna spenderar minimalt i landet där de är. Handlar på Lidl, kvartar tie man i en tvårummare som de betalar hutlösa svarta pengar för - där också - och arbetar tills de stupar. Sen skickar de hem stålar, tillräckligt mycket för att deras hemland gladeligen förmedlar gästarbetet för att de vet att förtjänsten ändå hamnar i just hemlandet, och konsumeras där.
  Så funkar gästarbete överallt. De bildar etniska kluster, beblandar sig inte med ortsbefolkningen och lever på det hela taget ganska erbarmliga liv. Ofta är de också hårt hållna av sin arbetsgivare, och av killen som förmedlat jobbet. Även om de på pappret har avtalsenliga löner är det sällan de får ut vad de ska - det är många som ska dela på kakan.

  Många av dem kommer dessutom från länder som inte alls tar emot flyktingar, som inte alls stramat upp sin ekonomi eller demokrati eller mänskliga rättigheter på det vis de förväntades när de kom med i EU, om det är såna länder vi talar om. De exporterar människor, punkt slut, och de hemskickade pengarna är enklare än att ta itu med ett medeltida jordbruk eller arbetsmiljö.
  Kommer de från länder utanför EU är det ännu värre.

  Jag förväntar mig inte moral från byggföretagen, jag har varit med tillräckligt länge för att veta att när tidplanen kör ihop sig, inflyttningen närmar sig och miljonvitena tornar upp sig - jadå kastar man sin etiska policy över bord och greppar det billigaste. Och påstår att man inte hade en aning.
  Det ligger liksom inbyggt i systemet, och det är ingen hemlighet för någon med minsta insyn. Jag är övertygad om att det är likadant i andra branscher.

  Så. Här finns uppenbarligen en marknad som behöver folk, som idag fylls med illegal arbetskraft. Hur svårt skulle det vara att skapa ett system som faktiskt hade lika bra koll på utländsk arbetskraft som de har på den inhemska? I min värld är det inte en omöjlig uppgift. Visst, arbetsgivarna kommer ju att skrika ihjäl sig, och säkert en del av deras debattkreatur också, men det är vi vana vid.




Avtalsrörelse 2016. Är ni intresserade?

  Just nu jobbar jag som fan. Mer än heltid. Det är ett enormt tryck i Stockholm just nu, och yrkeskunnigt folk räcker inte till. Det dyker upp alla sorter, om man så säger, vilket det kommer att återkommas till här på bloggen.
  Inte hinner jag skriva mycket heller - eller "du har ett liv" som en bakåtsträvande sextiotalist som bara använder internet till att surfa porr uttryckte det. En av de där som gärna vill höra till den gamla stammen, som drömmer om de dagar när man kunde hänga runt rensbacken och prata skit istället för att producera.

  Nej, det är inte ett liv. Det är ett jobb.

  Jag har frågat en massa kollegor om vilka frågor de tycker Byggnads ska driva i avtalsrörelsen, och hör och häpna, de flesta har ingen åsikt alls. Jo, de tycker att vi ska förbjuda bemanningsföretag (vilket inte är en fråga för oss), att vi ska minska stressen på byggena (hurdå?), att vi ska förbjuda utländska företag att ta hit yrkesarbetare (vilket inte heller är en fråga för oss), samt givetvis bort med biltullar, fri sprit och högre lön.

  Det är fruktansvärt, hemskt få som har en åsikt, annat än att lönen ska bli högre och företagen ska hålla käften.
 
  Jag är inte särskilt förvånad.

  Men jag vill gärna höra vilka frågor Du, käre läsare tycker är viktiga. Arbetstid? Löneform? Skyddet? Bodar? Arbetstidsförkortning? Utvecklingsavtalet?

Nej, jag vill inte ha nyval. Det tar för mycket tid.

 Jag tänker inte tjata om Kristdemokraterna. Det gör så många andra självutnämnda experter (och vissa som har betalt också, som Lena Mellin, som numera nafsar Niklas Svensson i hasorna som sämsta politiska kommentatorerna i modern svensk historia).
  För man har ju möjlighet att fundera kring saker och ting när man jobbar ensam, vilket jag rätt ofta gör. Både för att jag trivs med att få bestämma själv, och för att jag kan sätta på P1 i hörlurarna - medhörning givetvis, kollegor - för det är i stort sett det enda stället där bevakningen är balanserad. Så också nu, när vi har ett större gipsjobb. Jag har tid att fundera när jag stålar och reglar. För den oinsatte kan det verka som jag inte koncentrerar mig på vad jag gör, men det här är automatiserade rörelser, jag har gjort det så ofta att det sitter i ryggmärgen.



  Den fd moderate partisekreteraren Sven- Otto Littorin skrev nyss att han saknade de gamla rutinerade stötarna i politiken. De där som såg att världen var större än intrigerna, och man riktigt förstod att han själv tyckte sig höra hemma där. Såpass. Själv tyckte jag alltid att han var jävligt studentikos och omogen, så visst har vi lite olika bilder av oss själva...
  Tidningarna var inte sena att haka på, intervjua diverse uvar på gubbhyllan, och smeta in nittiotalets krisöverenskommelser i ett rosa skimmer. Och sånt får mig att bli förbannad, när jag monterar OSB-plyfan - hemskt skitmaterial som är nån slags symbol över byggföretagens smått omoraliska jakt på rävören. För det var inte så. Man var precis lika förbannad då som nu. I synnerhet inom fackföreningsrörelsen, om nu nån minns det. jag gör det, och jag var en av dem som försvarade både Sahlin och Persson, därför att det var nödvändigt.Sånt minns man.




 
  Det handlar om förhandlingar, vilket väldigt många inte alls har erfarenhet av. Där bägge parter måste vinna något, annars är det värdelöst. Det handlar om personkemi. Det handlar om grundläggande värderingar, och där skiljer det sig från en löneförhandling med personalchefen. Det måste man komma ihåg när man ser diverse folk på högerkanten som rätt oblygt numera flirtar med extremhögern. Med lite - bara lite givetvis, för i det här jävla landet får man tydligen inte ha synpunkter på saker med mindre än att man har minst en magisterexamen i exakt det ämnet - kunskap om historia kan man påminna sig om att den riktigt gamla konservativa högern alltid trott att de kunnat hantera extremhögern, och det har slutat med katastrof nästan jämt. Men är man driven av något jag inte kan kalla annat än hat mot arbetarrörelse och demokrati, så blir det ju så.
  Det kan vara bra att komma ihåg det.

  Visst, det kan säkert komma blocköverskridande överenskommelser, men frågan är om medicinen kan sväljas av alla. Kristdemokrater av det brunare slaget - abortmotstånd, psalmer i skolan, homofobi - kunde inte svälja decemberöverenskommelsen. Frågan är om moderater kan svälja vinstförbud, eller fackföreningsrörelsen försämringar i arbetsrätten. Tveksamt va. För sånt kommer att dyka upp - alla måste vinna något för att orka förlora något.

  Sånt tänker jag när jag inser att takkassetterna tandar mot varandra så jag får en sned glipa högst upp på skivan. Målaren blir väl glad, men hans pengar där tas från min ackordspeng. Lite som politiken - alla kan inte vinna allt alla gånger, och emellanåt är det fel folk som drabbas av det. fast det finns ju alltid några som vinner, sanna  mina ord.




 Jag tänker inte se på Agenda. Jag tycker det är ett vanskött program, som också visar hur snett den politiska bevakningen hamnat i landet. Det handlar om saker istället för visioner, om att sossar tydligen inte ska få tjäna pengar, för att anspela på ett argsint troll på högerns avgrundskant, något som är så dumt att jag, som medlem i en lönekartell (jojomän!) knappt fattar det. Eller att partiledare bevakas som Paradise Hotel-kändisar, medan det vardagliga trälandet för att förbättra folks villkor knappast får en rad. Sånt öppnar upp för den där sortens kaxiga karlar som alltid tar ton i ett i övrigt tyst fikarum, men som stammar och skrapar med foten när de får mothugg - det finns många såna.

  Saker kommer att lugna ner sig, vare sig borgerligheten eller Kristdemokraterna vill ha något nyval, och sen kan man börja förhandla. Det finns nämligen ett tryck underifrån om att vi måste fixa det här, den här gången också. Det kommer bli julafton för kremlologerna, och på Expressens förstasida kommer Löfvén att få skulden för allting, i enlighet med deras lama kampanj för att få honom framstå som svag och orutinerad. Med ett medialt underläge för vänstern, och folk som aldrig haft ett jobb utanför rörelsen men som ändå ska sköta "marknadsföringen" blir det rätt tuffa förhandlingar - alla stirrar på opinionen, som ändå svarar som man frågar.

  Under tiden har jag fler gipsväggar att resa, fler skruvar att dra i. På kvällarna värker axlarna litegrann, det gjorde de inte förr. På våningen under hör jag de inhyrda polackerna svära över samma takkassetter, över samma OSB-skivor. Medan de där som har evighetsanställningarna på de stora byggföretagen tar en kopp kaffe till fast rasten är slut.