Stressen ger dåliga hus



Hur märkligt det än kan låta för dem som alltid står och väntar på en hantverkare – den sortens historier kan jag massor av – så är det emellanåt mycket bråttom på mitt arbete.

Det beror säkert på flera saker men nästan mest på mycket optimistiska tidplaner, och för lite folk. Förr i världen, när jag gjorde min jämställda plikt och stannade hemma med sjuka barn, kunde jag nästan se framför mig hur en arbetsledare eller lagbas skar tänder när man ringde och berättade att lilleman kräktes, och det var min tur att vara hemma. Jävla jämlikhet, som en lagbas som vill vara anonym uttryckte det.

Jobbar man på en liten arbetsplats finns det sällan nån som täcker upp. Inte heller är det så att jobbet lagras upp på skrivbordet i en hög innan ledningen måste gripa in; saker måste göras ändå, och hur vi fått ihop det emellanåt övergår mänskligt vetande.
Det är då det blir övertid, helgjobb och pengar på kontot. Eller borde bli. På en del av småfirmorna har man förväntats ställa upp hela tiden, alldeles oavsett att man faktiskt har den där familjen, eller fotbollsträning eller sånglektion. Och när man sedan ska räkna ut vad det blir ser chefen ut som han utsatts för svår tortyr.

Nu är min kropp inställd på att slita, och hårt om det behövs, mellan halv sju och halv fyra. Sen byter liksom hjärnan om och går hem, så det är bäst att det inte är så mycket huvudräkning halv nio en onsdagkväll. Man lär sig hantera det, givetvis. Planera.

Varje hus besiktigas. En man med protokoll går runt och hittar fel, kort sagt. Där glipar det, där kärvar det, där lutar det. Och sen ska en hord in och fixa det, medelst trix som överförs man till man.
Oftast är det tidplanen som är för klen. Ett bygge är som ett långt tåg där alla vagnar måste köra lika fort. Om nån vagn – en leverans, felritning, oväder – hamnar i otakt blir hela tåget i otakt. Vanligast då är att man kastar in fler folk. Vilket gör att vi står på varandra, medan ledningen röker för många cigaretter, tittar på klockan och ryter om skadestånd och böter.
Medan vi gör vad vi ska, medvetna om att det inte hjälper att stressa.

Vi har en tidsfaktor i branschen som är rent skadlig. Helst ska folk flytta in så snart taket är på, så man står med gips och betong mellan barnvagnar, schäfrar och mormors ärvda soffa. Låter gör vi också.
Tiden är en konkurrensfaktor i dag. Inte kvalitet, det var länge sen. Ju snabbare man kan bygga desto mer ekonomi. Det gör att vi ofta inte väntar på beställda hjälpmedel, man drar i gång ändå. Lyfter och släpar.
Kropparna mår inte så bra av det. På kontoret mår inte tjänstemännen bra av det. De måste vara lite av trollkarlar – saknas det handtag måste det lösas, om de så ska köpa grejorna kontant i affär. Ingen mår bra.

Så fortsätter det. För snart är det besikt­ning igen.


Bilden? Det kallas bakfall, när vattnet rinner bort från brunnen. Antingen ligger brunnen för högt, eller så har man inte "kammat" till flytspacklet så det lutar mot brunnen. Oerhört vanligt och irriterande...



Tidigare utlagd som krönika i Arbetarskydd (här) Jag har fått på huden av några läsare för att jag inte berättar när jag skrivit på andra ställen. Bättring lovas härmed.

Nej, du sparar inte till din egen pension.

 


Häromdagen gick en polare i pension. Vi har känt varandra i trettio år. Jag var en mycket uppkäftig ung man, han var - tyckte jag - en gammal gubbe med mustasch. Han var väl trettiotre kanske. Rolig, alert, sportig. Med den där tryggheten som bara somliga utstrålar.
  Han har blivit äldre, och det är när jag inser det som jag inser att jag inte heller är ung. Jag är en gubbe, som di yngre säger. Fast egentligen är jag givetvis en ung gosse fångad i en åldrande kropp, med gråare hår, leder som protesterar på morgonen, och en förbränning som krymper mina byxor istället för midjan.
  Han ska ta det lugnt säger han. Snickra lite på stugan, ta hand om barnbarn. Samt gå på en massa rockkonserter, spela gubbhockey, åka motorcykel, resa. Man blir inte gammal på samma sätt längre som förr.
  Vi tittade på hans pensionsbesked. Han är missnöjd, givetvis. Hur fan ska det här räcka? Jodå, det gör det - för hans generation. Nästan inga lån, utflugna barn, hustrun tjänar också pengar. Men det var när han sa "efter allt jag betalat in" som jag en gång till begrep att det här med pensioner, det är svårt.

  För man har inte sina egna pensionsmedel stående på ett konto till den dagen man behöver dem. De har redan gått åt då. Det är nämligen så här:

Större delen av den allmänna pensionen tjänas fortfarande in i vad som kallas ett fördelningssystem. Till detta system går avgifter som motsvarar 16 procent av lönen. Ett fördelningssystem fungerar så att pensionsavgifterna som kommer in löpande används för att betala ut pensioner till dagens pensionärer.

Fördelningssystem i allmän pension är en sorts generationskontrakt. Vi som är yrkesverksamma idag betalar pensionärernas pensioner idag, och imorgon när vi gått i pension, är det den tidens aktiva generationer som betalar våra pensioner.

Det som man läser i det orange kuvertet om inkomstpensionen, och eventuell tilläggspension, är uppgifter om pengar som inte ”finns” idag. Pensionsrätten är en fordran man har på staten.
Ett annat sätt att uttrycka det på är att man har en fordran på kommande generationers yrkesverksamma människor.

Det är därför pensionerna är så viktiga, och det är därför det är så krångligt. Att höja pensionerna är inte något som bara har effekt ett par år framåt; det påverkar hela systemet i generationer framåt. Det är därför det finns så ohyggligt med pengar, många miljarder, lagrade i systemet.(Här)

  Problemet som uppstår är om kommande generationer inte kan betala in till systemet. Det är därför hög arbetslöshet är förödande, för arbetslösa kan inte betala in tillräckligt till systemet. Det är därför det är oerhört riskabelt att "låna" ur pensionssystemet för att, till exempel, sänka skatter.
  Och det är därför pigga pensionärer som blir allt äldre är ett mer intrikat problem än man kan tro. Det finska, eller grekiska, eller franska dilemmat kan också vara vårt - snabbare än vi kan tro.

I Finland i fjol var antalet personer som pensionerades för första gången större än den grupp som träder in på arbetsmarknaden. Och så lär det fortsätta ett tag. Kurvan över andelen finska medborgare i arbetsför ålder, 20-64 år, viker kraftigt nedåt de närmaste tio åren.
SvD 7 sept.

  Pensionerna behöver kort sagt ett nettotillskott av människor, och givetvis inte bara i Sverige och Finland. Att lösa det med att stimulera barnafödande, hur nu det ska gå till, räcker inte, för det tar för lång tid. Förstagångsföräldrar i Sverige blir allt äldre, vilket kan ses som baksidan av ungdomshysterin (ni vet, resa, leva, uppleva, studera etc). Och då har vi inte ens snuddat vid ett alarmerande behov av alla de som måste jobba med dessa allt äldre. För det är liksom ingen rush till de utbildningarna, och har inte varit på alltför många år.

  Min polare kommer klara sig, och klara sig bra. Han hör till vinnarna. Men vad händer med alla de som kommer efteråt?  Alla kommer inte kunna jobba längre än till sextiofem, och knappt det, hur pigga och krya vi än kommer vara. Alla har inte haft råd att ha privata lösningar. Herregud så många som jobbar utan det kollektivavtal som gett dem avtalspension. Egenföretagare kommer få det rätt bekymmersamt om man så säger, eftersom de egna pensionsinbetalnihgarna på tok för ofta får stå tillbaka för att ta ut lön så man kan leva.
Alltför många har varit tvungna att ta i från tårna för att bara klara av att ha nånstans att bo. Och hur många har bara iskallt förträngt saken, ända tills de nästan får slag när de ser i orangea kuvertet hur mycket - lite - de kommer få.
  Om de nu ens får det.

  Det finns en uppbyggd ilska kring det här, som strategiskt förvaltas av en del (inte bara de uppenbara). Där man ställer saker mot varandra på ett horribelt sätt, där man också spelar på okunskapen om hur systemet fungerar. Det finska exemplet är talande, liksom kopplingen mellan arbetslöshet och lägre pensioner. Jobbar man inte så betalar man vare sig in till sig själv eller till systemet. Inte ens om man lyckas spara på egen hand kan man känna sig säker, för om det inte finns personal så kommer de sparade slantarna att gå åt illa kvickt.

  Jag ser de här reklamfilmerna från pensionsförvaltare - som faktiskt vill tjäna stålar på pensionerna - där sexiga gamlingar, i vitt - varför alltid vitt? - sitter eller flanerar vid ett hav i varmare trakter - varför alltid hav och värme? - med lyckliga leenden. Inte ett ord om burksamlare eller bingo i PRO-lokalen. Inte ett ord om Alzheimers eller dåliga knän eller mediciner i kiloförpackningar. Inte ett ord om dåligt samvete eller ursinne och besvikelse. Eller fattigdom.
 
  Vi måste prata om det här, inte bara låta trista människor mala om teknikaliteter, medan vi andra är sysselsatta med roligare saker. För det räcker inte med att ha arbetat i hela sitt liv.

För dig som vill läsa mer: Pensionsboken från LO.

Gamingvärlden är inte ett parallellt samhälle.



Det var länge sen dataspelen var barnleksaker. Idag är det orgier i grafik och ljud och upplevelser, som engagerar människor - de som spelar kallas gamers, ett ord som språkpuristen i mig har extremt svårt för  - långt mer än de som står utanför kan föreställa sig. Branschen omsätter i världen fler miljarder än BNP för mindre länder, och många, många tusen människor arbetar där. I Sverige är utvecklingen likadan.

  Men det är också en bransch som vuxit okontrollerat, där anständighetsnormer och vettiga ideal tycks lysa med sin frånvaro. Själv har jag tagit del av konversationer mellan Arvtagaren och andra spelare, och nackhåren reser sig på mig.

  Det är en så föraktfull ton, så fylld av mobbning och maktbegär att jag fylls av ursinne, och vill ha de där jävla mupparna framför mig. IRL. Här handlar det om att trycka ner, förtala, konspirera - en miljö som är förfärande, när man ändå trodde att humanistiska ideal gjort sitt avtryck nånstans på jordklotet.
  - Äh, det är sådär, säger Arvtagaren och rycker på axlarna. Bara att acceptera. Annars får man inte vara med.

  Jag får bilder av feta små män, som bor kvar hemma i källaren, upptagna med att förtala, håna, intrigera, men det kan säkert vara en antik beskrivning. Hatet kan vara besinningslöst emellanåt. Och då har vi inte ens nämnt den extremt kvinnoförnedrande synen, som svämmar över ibland. Där tjejer som står upp för nån slags jämlikhet förföljs. Där sexistiska schabloner är mer regel än undantag hos tillverkarna. Grabbarna. Som förföljer och förnedrar och jävlas med de som vågar säga emot.

  Det här är ingen liten fråga - många hundratusen spelar i Sverige, några för jämnan, andra sporadiskt. Varför kan man ju naturligtvis fråga sig, och tyvärr hamnar vi där lite för ofta; när vi hela tiden fastnar i varför det är så avkopplande att få mörda utomjordingar, troll, terrorister eller varandra, istället för att ta itu med själva fenomenet. Det handlar om att skjuta ihjäl saker - det finns stora turneringar med rejäla priser, människor kan leva på sitt spelande - och vi får förhålla sig till det.
  Inte heller är det en "ungdomsfråga". Många som spelar har passerat trettio, de har skaffat barn, har karriärer, och slappar litegrann från dagens stress med att bli marinsoldat på Okinawa, eller idka gängkrig i nån amerikansk storstad. Eller liknande.

  Gamingvärlden - och jag vet inte ens om det är ett korrekt ord, men jag lär säkert bli tillrättavisad - är inte längre något som ett gäng udda snubbar som inte fick vara med i fotbollslaget ägnar sig åt. Jag känner familjer som spelar tillsammans, jag känner morföräldrar som köar för att köpa de senaste spelen åt sig sig själva.

  Samtidigt är det för rätt många också en såpass viktig del att den formar deras världsbild. Man kan fnissa åt det, men samtidigt sörja över bristen på motbilder. Bögar, kvinnor, etniska minoriteter göre sig icke besvär liksom. Inte heller de som inte är superbra, har laggande uppkopplingar eller griniga partners som inte tänker anpassa middagen för att det ska passa med medspelare på Hawaii.
  Då är man en pussy, en MF, en bitch. En faggott.

  Inte för att jag har några svar, herregud. Jag står utanför, jag är inte insatt. Jag tänker inte börja hoa om att det var bättre när barnen var ute och lekte, eller fick frisk luft. Det är ovidkommande - en bransch som omsätter så många miljarder är inget tidsfördriv längre. Det är en nästan verklighet för ganska många, ganska harmlöst för många.

  Nånstans är det också här, exakt här, som gränsen går mellan oss som fortfarande vill vara unga, och de som faktiskt är det. De rör sig med termer som - faktiskt - är ren gallimattias för mig, de nämner namn som vore de världsartister (vilket de är i den världen), de har egna TV-kanaler, och rätt mycket av teknikexplosionen kring datorer kommer just av spelarnas krav. Saker som jag inte nämnvärt brytt mig om. Innan elakheterna blev påtagliga, innan jag insåg hur tröstlöst det är att bli utsatt för mobbningen och påhoppen.

  Vi måste inse att spelandet är här för att stanna, att det är en del av samhället och världen som vi inte kan strunta i, att det inte är en ungdomsfråga, och att det är på tiden att spelare, spelföretag och utvecklare inser att deras värld också är alla andras värld.
 
 

Sossarna har alltid bråkat, tro inget annat


  

För många år sen råkade jag skriva att "...De flesta skulle tappa hakan om de visste hur mycket av dagens politik som beror på vem som låg med vem på Bommersvik 1983..". Vilket gav en del reaktioner, de flesta av typen"vilka var det?" men också harmsna blickar från de där som på allvar inte tyckte det.

  Jag står för det. För så har det varit, och så är det. Om man är utanförstående, gått med i partiet som vuxen med nån slags övervägd politisk analys i bagaget kan man vara rätt oförstående - häpen - över det här. Att människor på förmodat olika poster eller orter har ett närmare band än en ickeinitierad betraktare kan tro. För att inte tala om när män i femtioårsåldern vrider sig i avsmak över ett namn på en lista, eller förkastar ett förslag direkt efter att ha sett vem som står bakom.

  Politik i unga år är farliga grejor, kan man säga.

  För det handlar om så mycket mer än bara politik. Det är sång och dans i Folkets Hus, första kyssen, första svartsjukan, rejält med spänning och adrenalin, och stämningen när en ledande - kanske den mest ledande - koryféen kommer på besök påminner om när en landslagsback eller filmstjärna kommer på besök. Förr i världen skrevs det autografer. Idag tar man wefies. Det tjoas och trängs

  Såna här väckelsemöten har funnits så länge politik funnits. Senatorer i Rom föraktade varandra för saker som skett i deras ungdom, och inte sällan gick det till handgripligheter. Dueller med politiskt inslag är inte alls ovanliga i historien, för även om man säger att det inte finns nåt mer blodigt och obarmhärtigt än två akademiker som kommer ihop sig över en avhandling, så ligger säkert inte politiska konflikter särskilt långt efter. Och att rivaler i samma parti slåss med varandra, fast i modern tid i talarstolen, är inte heller särskilt sällsynt.

  Allt detta i skuggan av politik.

  Oförsonlighet är ett ord jag gillar. Det är fult, och mänskligt. Det låter lite bättre än hämndlysten eller omedgörlig, men det gränsar till dessa, var så säkra. Genom åren har jag sett många gräva ner en stridsyxa, skaka hand med stela leenden, och ändå vet jag att det här är inte slut nu.
  Inom SSU har vi en rad såna fejder. Inte alltid snyggt, inte alltid strategiskt, nästan aldrig konstruktivt, men som sport kan det vara rätt nöjsamt. Och man har lite för ofta tagit med sig sina strider in i partiet, i den offentliga förvaltningen, i beslut som påverkar oss många år framåt. Nästan alltid har saker skett i det fördolda, nästan alltid har anklagelserna haglat

  1917 kastade partiledningen ut ett halstarrigt ungdomsförbund, som raskt bildade vad som idag är Vänsterpartiet, och ett nytt ungdomsförbund bildades. Åtskilliga personer i den här konflikten ägnade därefter alltför stora delar av sina liv åt att smutskasta varandra, sätta käppar hjulet. Memoarer från den tiden är inte särskilt smickrande för de inblandade, stötvis kan också - givetvis - personliga gräl anas, som handlar om flickor och avlönade arbeten.
  Under femtiotalet rök man ihop runt atombomben. Men i bakgrunden fanns - givetvis - redan då en konflikt mellan stad och land. Närheten till de lukrativa köttgrytorna i den evigt växande staden ställdes mot hotet om utarmning och avfolkning av resten av Sverige. Samt flickor, och pojkar också, minsann, eftersom kvinnorna gör sitt intåg, tro inte annat.

  På sjuttiotalet kom Offensivdebatten, där missnöjda SSU-are som kallade sig vänster, förstås, slöt sig samman i en sluten grupp med "organisatoriska inslag" för att "ta över". De var missnöjda med den högervridning - hoppsan! - som partiet och ungdomsförbundet gjorde. Intressant är att denna "högervridning" sker under den tid som idag, av de som kallar sig vänstersossar, brukar betraktas som en vänsterperiod. Intet nytt under solen...
  Här hade jag kommit med, och kunde, som nyfrälst i en gemenskap, se eländet. Här kunde jag höra ramsor som anspelade på yxor i huvudet - de betecknades ju som trotskister. Jag sjöng dem säkert själv, ung och omogen.

  Det var inte snyggt. Men roligt. Men inte snyggt.

  Folk uteslöts. Som jag minns det uteslöts sju. De som idag cirkulerar kring Offensiv säger att det var "omfattande", vilket ligger i avartsrörelsernas tradition. Flera av de som uteslöts återkom dessutom till partiet, och har gjort ett gott arbete, medan några ur den hårda kärnan, glödande ögon, klasskampsretorik, ofta syns vid manifestationer, säljandes sin tidning. Jag brukar köpa den.

  Därefter kom självförvaltningsdebatten, där somliga som idag betraktas som högersossar fanns på vänstersidan, fyllda med nån sorts lokaldemokratiideal som vi i Stockholms län kallade "kottplockeri". Vi sjöng sånger då också, påhittade av idag höga partifunktionärer, som nog gärna vill vara anonyma.

  Så här har det fortsatt. Ständiga konflikter mellan pragmatism och ideal. Konflikter mellan stad och land. Konflikter mellan miljövänner och industrivänner. Vinst mot välfärd. Strejk mot förhandlingar. I slutänden har redaktionsutskott - viktiga människor på alla kongresser - lyckats sy ihop något som parterna missnöjt kunnat enas kring.

  Som satelliter runt dessa konflikter seglade de som ledde förbundet. Oftast pragmatiska, ofta framkompromissade, kompis med så många som möjligt. Inte så sällan valda efter konfererande med partiledningen, som emellanåt kunde uttrycka sitt missnöje när ungdomsförbundet blev alltför yvigt. Vilket framgår av flertalet politiska memoarer (och emellanåt nästan det enda som är läsvärt däri, ingen nämnd eller glömd).

  Själv lämnade jag SSU när jag var 27, och övergick till facklig verksamhet, där "vi inte har tid med sånt där ideologiskt skit" som en bister förhandlare uttryckte det. Jag hamnade i en meritokrati där just praktiska saker värderades högre än ideologisk renlärighet. Där det faktiskt inte var jätteviktigt att vara en glimrande talare - spark på retorikexperter som solkar ner det politiska samtalet - och där människor med talfel och svåra utslag fick positioner där de gjorde nytta.

  Så var det för många av oss. Vi lämnade ungdomsförbundet och tog plats i den politiska vardagen, med ett halvt öga på kidzen, som fortsatte bråka inför öppen ridå. Emellanåt oerhört våldsamt och ärekränkande, emellanåt en lågintensiv konflikt som bara pyrde.

  Det heter ju att historien tillhör segraren. Det vete fan. Det krävs ju i såna fall att nån erkänner att de förlorat. Annars kan man ju skriva böcker om saken, det brukar vara förlorarens lott. De flesta av oss är annars villiga att ge upp en hopplös strid, men så fungerar inte politik. Och det kanske är bra - vi behöver de där som slåss mot väderkvarnar, om inte annat för att minnas vad som är viktigt, för att inte slå oss till ro.
  Om detta skulle det behöva skrivas naturligtvis. Det finns en del men det är oftast ganska urvattnat; deltagarna lever fortfarande i högönskelig välmåga och känner de sig förorättade kommer de att ge tillbaka på nån stackare. Tro mig.

  För politik är inte fotboll eller simning, där nån vinner, punkt, och sen är det klart. Ibland tror jag att den som segrar måste segra lite ödmjukt sådär, för att kunna läka ihop såren. Det har varit dåligt med det inom SSU. Vilket kan ses idag, utan att ta itu med dagens aktualiteter.

  För de flesta av oss "som var med" bleknar det här med åren. Man kan häpna, och skämmas litegrann, när man påminns om saker man sagt eller skrivit. Man kan framförallt häpna över vilka som kom ner på fötterna, och välbetalt också. Men också se självsäkra, enormt kompetenta människor som man knappt minns från den tiden.

  Vi var unga, herregud. Men det är inte längre tillbaka än att vi som var med faktiskt måste berätta hur det gick till, så att ingen blir förvånad över Rosornas krig, om konflikterna. Eller att väldigt mycket av det vi ser idag faktiskt är gammalt groll.

Jesper Bengtsson om aktuell bok


Bilden är från nåt saloonbråk i turkiska parlamentet, är det väl bäst att lägga till. Det är i varje fall inte Pär Nuder...



 

 

Om att lösa världsproblemen vid fikabordet

  Ju äldre jag blir desto mer komplicerad blir världen. Vissa saker har naturligtvis, med årens rätt, blivit enklare - att masa sig ur sängen på morgonen, ha en smula blick för vilka kläder som kan passa ihop, att se en millimeterstor glipa i ett köksmontage och rätta till det.

  Det som har blivit svårare är de stora frågorna. Fred på jorden, rädda klimatet, intolerans, finns Gud. Varför spelar AIK alltid bort sig på höstkanten.

  För ett tag gjorde jag mig impopulär på ett ställe, genom att ställa "taskiga frågor" (deras ord). Jag nöjde mig nämligen inte med att vi ska utrota arbetslösheten, ordna bostadsbristen och ordna fred överallt. Jag blev helt enkelt lite av Djävulens Advokat.

 Jag ville nämligen veta vilka som ska bygga alla dessa bostäder som tydligen ska byggas i ett huj. Eftersom de givetvis i denna yrkesanonyma tid inte hade en aning om hur kvalificerat mitt jobb är, tyckte de att det kunde vi ju ha de unga arbetslösa till. Svaret på det är nej. Inte utan vidare i varje fall.
  På samma vis vill jag veta hur alla dessa nya arbetstillfällen ska ordnas, hur vi ska kunna sänka antalet barn i barngrupperna i förskolan om det samtidigt då - självklart - innebär att det måste byggas en ryslig massa nya förskolor, som också ska bemannas, hur vi ska ha råd att bli pensionärer när det föds för lite barn; samma barn som dels måste betala gamlingarnas pensioner, och dels jobba i äldreomsorgen.
  För att inte tala om pensionssystemet som har alla förutsättningar att kantra relativt snart. Fast givetvis inte förrän dagens pigga sextiofemåringar har dränerat det tillräckligt (jag vet att det där kommer reta upp somliga).

  Det där får väl nån annan ordna, blev svaret. Ja, inte ordagrant. Någon tyckte "frågan var komplex", en annan "kunde inte det där ordentligt", en tredje började svamla om lägstalöner och lärlingssystem. Om miljön, denna ödesfråga som borde varit ett jätteämne i valrörelsen, hade de inga åsikter alls. Inte ens om risken med att köpa strandnära hus och lägenheter, som har goda förutsättningar att bli både blöta och obeboeliga till och med under min livstid.
  De tittade ut på sina nya, bensinsnåla bilar, lite oroliga för att hinna hem till fredagsmyset.

  Det finns en för stor okunskap om den hårda kärnan i våra trätoämnen. Å ena sidan finns det människor som har som jobb att konstruera finansieringsmodeller, å andra sidan finns det långt fler som faktiskt inte kan mer om pensioner än att de känner några som gått i pension. På samma sätt finns det glädjekalkyler, önskedrömmar och också emellanåt en benhård, nästintill jesuitisk tro på sanningar som visat sig vara osanna för länge sen.
  Jag saknar lekmannakunskapen, som den manifesterades för länge sen när en garvad lagbas satte en professor på plats om lönebildning. När kunskap var något som man skulle vara stolt över, och längta efter.

   Vi blir dummare av att saker framstår som enkla. Bomba ISIS. Stoppa invandringen. Jobba längre. Höj lönerna. Sänk skatterna.

  Nästan allting har en baksida, eller i vart fall en konsekvens. Stoppa svält och folkmord. Även om det kan betyda att nån annan kommer svälta, att nån annan kommer att dö. Att förbjuda tiggeri löser inte tiggarnas problem, och inte våra heller. Vi får det i knät ändå, lite senare.

  Jag är trött på förenklandet, även om jag också gör mig skyldig till det. Att ändra de här stora problemen är som att vända ett hangarfartyg - det tar en jävla tid, och svallvågorna kan spola bort hela samhällen om det blir bara lite fel. Men tid - min tid! - är viktigare idag än nånsin. Vi slänger upp bostäder på rekordtid idag, med garanterade problem som följd. Vi ska tjäna tre minuter till jobbet, alltså bygger vi en ny väg. Vi ska kunna handla när vi vill tammefan, så butikerna ska ha öppet när vi vill.

  Det jag inte är trött på är problematiserandet. Men där är problemet att det är för få som är med. Det är lättare att säga saker än att genomföra det. För det är för jävla trist att grotta ner sig i bygglovsprocesser, utsläppsnivåer, straffsatser eller pensionsavkastning. Det finns det sämre folk till, som jag har hört sägas. Tjänstemän.

  Och sen sitter jag med ett tjänsteutlåtande i handen, totalt i utredarnas händer.

  Jag tänker inte dra fler exempel. Det känns onödigt. Inte heller har jag några konkreta förslag, annat än att fler borde lära sig mer om de här "detaljerna". I varje fall mer än vi kan idag. Att förändra världen kommer säkert även i fortsättningen vara målet för entusiaster. Men det skadar inte att ha en aning om hur det ska göras.
 

Självklart organiserar sig tiggarna.





Jag har svårt att förstå upprördheten över att det nu kommer uppgifter om att tiggeriet i Sverige har antagit organiserade former. Det var ju bara en fråga om tid.
  Alla inkomstbringande sysselsättningar tenderar att organisera sig, alternativt exploateras. Att gathörn utarrenderas, att man mäter upp sträckor sinsemellan är inget nytt. Att mänskligt elände visas upp för pengar är inte heller nytt. Vi har kort sagt fått en kontinental tiggarkultur. Välkomna till EU.

  Inte heller är det så många år sen vi hade inhemskt tiggeri, till följd av missväxt, utvandring eller krig. Mest tänker vi på trashankar som släpade sig efter vindpinade landsvägar, erbarmligt klädda, kanske med en blind åldring eller ett par utmärglade barn i släptåg, och knackade på i välbeställda gårdar och bad om en skärv, eller ett mål mat. Mer sällan tänker vi på den klassiske luffaren, trots att han också ofta var just detta - tiggare.
Men det fanns också ett tiggeri städerna, där en och samma tiggare, kanske en enbent krympling från ett avlägset krig, satt på samma plats i många år, vädjade till de bättre bemedlade om ett bidrag. Fick kanske en slant från den gardesofficer som han varit regementskamrat med. Eftersom tiggeriet var så oerhört utbrett är det tveksamt om föraktet var det - att tiggaren själv var bedrövad över sin plats i livet är klarlagt, men föraktet var antagligen mindre än det är idag.

  De överlevde knapp då heller. I vågskvalpet av De Stora Krigen var fattigdomen hursomhelst det ett naturligt tillstånd. Många gick säkerligen mellan tillfälliga påhugg och att tigga. Det handlar om att tjäna pengar. Och vad är smartare än att organisera sig? Det är ju oerhört kostnadsineffektivt att tigga alldeles på egen hand.

  Man pratar nu om att tiggare kan få betala flera hundra kronor i månaden för att få tillgång till en lukrativ plats. Ja? Och? Ingen av oss vet vad de där pengarna används till.

  I Paris brukade tiggarna lägga pengar i en pyts för att göra gemensamma inköp, få lagad mat eller tak över huvudet. Ofta hanterades det av några av de allra mest utslitna, de som inte längre orkade stå på knä på marken. I Indien slår man sig samman i olika kluster; familjen är det vanligaste,men  etnicitet, hemort, sjukdomar etc  är också gemensamma nämnare för att få ut så mycket pengar som möjligt. Det är ett mönster som går igen i hela världen, genom historien, så varför inte här?

  I Sverige måste nån fixa nattläger, transporter, mat. Det betyder inte nödvändigtvis att det är en elak sutenör som med kniven mot strupen tvingar oskyldigt folk att förnedra sig (för även om tiggeri inte är lika skamfullt överallt som det är i Sverige, så är det i varje fall inte hedervärt). Dessutom, om de här ihopsamlade pengarna faktiskt ska hamna hos fattiga släktingar i hemlandet så måste nån ordna det - utan att veta kan jag inte tänka mig att ett internationellt transfereringssystem via PayPal  är tillgängligt för mottagarna. Med största sannolikhet förs pengarna med kurir genom Europa, instoppade i en kudde eller liknande.
  I dagarna har jag fått klart för mig att mycket pengar förs in i Rumänien och andra länder med lastbilschaufförer, som mot en avgift (givetvis) ser till att pengarna kommer till rätt plats. Att girera, eller ens skicka pengarna med post är helt otänkbart; de stjäls eller bara "kommer bort". Flera har berättat om hur personer med "romskt" utseende stoppas vid tullstationerna, trots löftet om fri rörlighet inom Europa, och visiteras. Eventuella pengar som tullpersonalen hittar konfiskeras omedelbart, som bevis för påstådd brottslighet.
  Att man då hittar nya vägar för att få hem pengarna är rätt naturligt, men allt sånt kostar också pengar.

  Tiggare är dessutom duktiga på att hitta rätta vägen till hjärtat. På många platser i världen är det små barn som står för tiggandet. Vi är nog många som börjat flacka med blicken när den lilla flickan i trasiga kläder och med stora ögon kommer fram till vårt dignande middagsbord på turistorten. Och vi är lika många som mått dåligt av att se personalen på hotellet eller restaurangen köra bort henne med våld.
  I Sverige fungerar det inte så. Får vi se en tioåring sitta på gatan och tigga kommer myndigheter vara där illa kvickt. Likadant om det är människor med grava handikapp. Där går liksom vår gräns, och där finns det ett trygghetssystem. Det är därför vi också, hittills, har sluppit den grövsta formen, som också helt riktigt faller under lagar som berör trafficking. Fattiga människor lär sig spelreglerna mycket fort, så har det alltid varit. Däremot belastar de inte vare sig vård eller socialtjänst i nån större utsträckning; precis som alla andra som vant sig vid ett liv i utanförskap är de mycket försiktiga och vaksamma i sina kontakter med myndigheter, i synnerhet med polisen. De är oftast mycket rädda och undergivna, berättar poliser, nästan livrädda. Och därför tar de inte kontakt med myndigheter, utan sånt sker via landsmän som bor här, eller hjälporganisationer.

  De säljer skräp, de spelar dragspel, de pantar burkar. De lämnar lappar på allmänna färdmedel, emellanåt med hjärtskärande bilder av just små barn eller barn med ohyggliga handikapp. Och ber om ett bidrag. Somliga är ytterst ödmjuka, andra nästan påflugna eller smått hotfulla.

  Alla vill de ha pengar. De är inte ute efter ett skrovmål, de har familj som lever i en sån misär i sina hemländer att vi knappt kan föreställa oss det. Familjer som behöver varje slant. Om de kan förlänga sina pass vid snabbköpet genom att gå ihop för att ordna det praktiska betyder det ytterligare en slant att skicka hem.

  Det är flera saker med tiggeriet som vi har svårt att förhålla oss till. Dels att det påminner oss om en fattigdom vi trodde vi skulle slippa se igen. Dels tror jag att insikten om hur desperata människor kan bli, att de faktiskt bara har tiggeri som sista utväg, skrämmer oss. Därför vill vi - kanske - tro att det måste finnas kriminella som likt vita slavhandlare baxar runt en karavan med utslitna människor för att därefter girigt sätta tänderna i deras ihopsamlade medel. För en medelklassmänniska är det nästintill omöjligt att begripa att nån frivilligt skulle utsätta sig för detta. I Sverige dessutom.

  Det finns kanske inga fackföreningar för tiggare, jag hittar inga uppgifter om det, men de har på många platser genom historien slagit sig samman i nästintill skråliknande grupper. I Frankrike samlades de under många år runt Invalidomen, och hade valda ledare som konfererade med ordningsmakten (och förmodligen fick dela med sig av eventuella vinster). Allt för att det ska bli så rationellt och inkomstbringande som möjligt. Men med inkomster kommer också konkurrens, och det finns många exempel på konflikter mellan olika grupper av tiggare, emellanåt rena gatukrigen.
  De dog också, och lades i massgravar som inte förslöts, och som därför fylldes av allsköns skräp, råttor och vildhundar. Gravarna förorenade vattendrag i närheten och bidrog ytterligare till fattigdomen. Och till tiggeriet.

  Människor som tigger förtjänar inte att bli spottade på eller föraktade. De är resultatet av månghundraåriga samhällsproblem som nu sprids över länder som många gånger bidragit till just samma samhällsproblem. Att de organiserar sig, samlar gemensamma pengar är kort sagt inte märkligt. Människor gör så.
  I botten har det att göra med vårt förakt för fattigdom, vår okunskap kring fattigdom. Nånstans i folksjälen finns det en djup skräck för att ramla tillbaka i den träldom som var vardag för bara ett par generationer sen, och som emellanåt bara tycks vara ett par procents räntehöjning bort. Därför intalar vi oss själva rätt ofta att "man behöver inte vara fattig i Sverige idag", eller "det finns alltid jobb..."
  Ungefär som att fattigdom skulle vara det egna valet. Att se sina barn växa upp i en slum i Rumänien som får en att tro att det är medeltid. Där lekplatsen är en soptipp och där skolan består i att, just det, lära sig se ömkansvärd ut.

   Man kan reglera det, man kan förbjuda det. Det löser inte kärnproblemet. Människor i delar av Europa är så fattiga och utsatta att det faktiskt är bättre att förnedra sig på en snöig trottoar i Stockholm framför människor som går förbi med oseende ögon. Samma sorts människor som kanske kan namnet på en stad i Rumänien, men inte har en jävla aning om trakasserande myndigheter eller nedbrända skjul. Men som gärna åker till solen vid Medelhavet och letar efter en kall öl för tie spänn, men alltid är irriterade över att inte få vara ifred för försäljare och tiggare på stränderna

  Det finns absolut ingen trygghet. Är man inte i gathörnet blir det inga pengar. Man bor nästan aldrig människovärdigt. Under sommarhalvåret kan man säkert hålla tillgodo med tältläger, men på vintern då? Har ni sett bilderna av människor som likt feta pingviner klamrar sig samman under lager av filtar under en bro eller i en port?

  Det finns inga pengar i att tigga. De kanske får ihop ett par hundra om dagen, om de sitter i ett medelklassområde vid en mataffär vid löningsdags. Av det ska det mesta tillbaka till familjen, var så säkra. En del måste gå till mutor och annat på vägen hem. De lägger tie kronor i en gemensam kassa, som förvaltas av nån som ordnar nattlogi och kanske en tallrik soppa. Det är för lite pengar för kriminella, och för mycket jobb. Visst, det kan säkert förekomma nånstans men då är det knappast en storgangster det är fråga om. Att hantera sånt här är tidskrävande och besvärligt, och belagt med ganska tuffa straff, och kriminella är ju knappast särskilt benägna att arbeta hårt. Det finns långt mer lätta pengar att göra på droger och prostitution, till mindre risk.

  Den undersökningar som gjorts visar på samma sak - att det är mycket lite pengar det handlar om, men ett gigantiskt ansvar mot familjerna i hemlandet. – Det var viktigt att dokumentera att de som kommer är en extremt fattig del av befolkningen i Rumänien och inte utgör en elit bland romerna där, som det ibland påstås i debatten, säger Anne Britt Djuve, forskningschef vid institutet Fafo i Oslo. Samt givetvis att om de skulle erbjudas annat arbete så tar de nästan vilka jobb som helst, till vilka löner som helst tyvärr, vilket också visar på hur skamfyllt tiggeriet ändå är.


  Att sluta ge pengar för att "det bara går i fickorna på kriminella" är så dumt att man tappar andan.  Det hjälper inte de som tigger. De kostar oss mycket lite, annat än det dåliga samvetet.
Vill man komma åt tiggeriet får man ta itu med fattigdomen. Så enkelt är det.





Källor:
Peter Englund, Förflutenhetens historia, 1991
Peter Englund, Ofredsår, 1993
PubMed "Income and spending patterns among panhandlers" 2002
John Chrispinsson, Sekelskiften, 1999
Eric Hobsbwam (red), Pre-Capitalist Economic Formations, 1965
Eric Hobsbawm, Kapitalets tidsålder. 1981 

Organiserat tigger i Indien
Faforapporten om tiggeri i Norden, 2014