Men låt ungarna växa upp ifred

    Jag tänker inte tjata så mycket om PISA-undersökningen. Född obstinat är jag inte alls särskilt säker på att en vänsterregering hade lyckats så mycket bättre, även om jag nog hade haft större förhoppningar på en sån än på en liberal/marknadsorienterad dito.

   Jag tror att frågan är större och mer opolitisk än så, och mer handlar om hur vi ser på barnen, på oss själva och det samhälle vi lever i.

   För de är ju så små när de kommer till oss. Så oerhört efterlängtade, så önskade, så förknippade med våra drömmar och föreställningar. Och vi kommer därför att vilja skydda dem mot en illvillig värld så mycket vi bara kan. Från att ha varit ett krasst kvitto på släktets överlevnad, över en period där de skulle bidra till hushållet, har våra barn kommit att bli nån slags kvitto på vår - just det, vår - framgång.
  Då måste man ta hand om dem.

  Cykelhjälm i sängen, sa en kompis lite vanvördigt. Nåt ligger det i det. Vi vårdar ihjäl den uppväxande generationen, fixar och donar. Och gör vi det inte själva så har vi sett till att det finns ett batteri av insatser och åtgärder som kan sättas in så snart en stackars femtonåring är lite less på plugget och avviker hem för att få lite lugn och ro.

  Jag hör om föräldrar som sätter smygprogram i sina kidz mobiler för att alltid ha hundraprocentig koll på var de är. Jag hör föräldrar som, till min förvåning, beskriver landet där vi lever som ett osäkert tillhåll, gränsande till anarki, fyllt med våld och brott och elände. En dystopi. Vilket ter sig en smula märkligt när jag i nästa ögonblick träffar flyktingar från diktaturer värre än ni kan tänka er, som beskriver samma Sverige som ett paradis.

  Återigen, det är en mix av vår egen önskan att ALLTID servera det bästa möjliga för våra barn, och vår extrema längtan efter att vara unga. Och man kan inte göra bägge delarna. Vill man vara ung kan man inte ha vuxna barn - för då är man gammal. Punkt. Då är det lättare att se sin tonåring som en kompis, fortsätta leka själv, och därefter förlita sig på att ett alltmer diffust, och onekligen skadeskjutet samhälle, ska gripa in och uppfostra.

  Nu senaste läste jag om en undersökning från nåt så märkligt som Statens Ungdomsråd - bara en sån sak - där man frågat ungdomar mellan 17 och 26 om saker. Ursäkta mig, men tjugosex????? Hur fan tänkte de där? För ungdomar var de bara från 17. Därunder var de barn.

  Såpass. Det kan finnas en hel del studerat folk som tycker det är en korrekt definition. Jag gör det inte. För i takt med att vi - deras föräldrar - förlänger deras barndom och ungdomsår, kommer ungarna inte till insikt om vikten av att studera. Sånt har nämligen med mognad att göra - och vi, deras föräldrar, låter dem inte bli vuxna.

  Tro mig, de klarar sig jättebra. De är kloka, mogna, roliga och plikttrogna. När de får. I resten av världen anses de faktiskt både kunna bo själva, ha ett jobb, gå i krig och påbörja familjebildande. Men inte här. Den som tror att en sån uppväxt inte skulle ge utslag i en skolundersökning behöver inte räcka upp handen.

  Jag vet att vi vill våra barn väl. Och vi vill dem så väl att vi kväver dem. Balla föräldrar som rökt på, luffat i Asien, skaffat sig könssjukdomar, åkt på festivaler och haft skitjobb, och som vill vara "polare" med sina barn - kommer att få ungar som deppar ihop. De kommer inte att revoltera, för både morsan och farsan var rediga rebeller i sin ungdom, och stolta över det; och i den månskuggan blir den enda revolten att skita i saker.

  I umgänget är det ett ständigt snack om hur man ska få den ovillige/ovilliga till skolan. Precis som min egen föräldrageneration också kämpade. Tja, man kan ju börja med att vara vuxen själv. Sluta vara så förbannat ego, inte bli polare med sina barn på Facebook och sluta gilla deras grejor på Instagram. Eller så får man acceptera att de, precis som vi, gör galna val, väljer fel pojk/flickvänner, slutar stadiga jobb för att spela gitarr, flyttar till eländiga trakter norr om Dalälven.

  Men det är allvarligare än så när de inte sköter skolan. Precis som vi pratar om att kommande generationer kanske inte med automatik, över det breda spektrat, kommer att få det bättre än sina föräldrar - så riskerar vi faktiskt att få generationer som är sämre utbildade än sina föräldrar. Som kommer att vara chanslösa på arbetsmarknaden. Som kommer att hänga fast vid sina poppiga föräldrar in i medelåldern.

  Dagens unga behöver inte plugga. De klarar sig ändå, Tror de. För de är så väl kokongerade redan från späda år. Behöver man stålar, bostad så fixar nån det. Nån. Någon anonym. Ett system som vi skapat för att vi ska slippa bli vuxna och göra vuxna-saker. Vad är väl ett föräldrasamtal på skolan mot ett vin på ett singelställe en fredag?

  Och de medelålders kommer fortsätta ta hand om sina barn, skydda dem, hjälpa. För de är ju så små. Så hjälplösa...

 

Om anonymitet och respekt

  Jag har undvikit att blogga de senaste dagarna. Inte för att det saknats saker att skriva om, tvärtom, utan mer för att jag lärt mig att inte skriva när jag är förbannad. Jag tänker inte rationellt, blir elak i onödan och gör misstag. Alltså låter jag blodtrycket sjunka.

  Senaste dagarna har saker handlat - återigen - om rasism och främlingsfientlighet. Om detta har jag skrivit och tyckt mycket. Mina ståndpunkter har inte ändrats. Däremot har plötsligt fokus hamnat på en av mina käpphästar, den debatt som förs på sociala forum. För det är ju där debatten har hamnat, i takt med att bloggar som den här mer eller mindre spelat ut sin roll.

 Några aktiva människor gav sig på att med rätt enkla medel avslöja några av de mer frekventa hat-skribenterna på Avpixlat. Det visade sig att det var ganska okunniga tyckare som inte begrep att deras digitala tassavtryck fanns över hela internet. De får stå där med skammen. Om de nu skäms.

  Runt detta har det dykt upp en obegriplig debatt om huruvida detta var lagligt, eller när inte det räcker, moraliskt försvarbart. Jag tycker att begreppet anonym har urvattnats till den milda grad att anonyma tyckare idag stryper den öppna debatten. Idag finns det gott om både kunnigt och duktigt folk som tystnar för att de inte orkar med, eller räds, de anonymas hat och intriger.

  Mot detta hävdar vissa, för det mesta bleksiktiga liberaler som gärna ställer upp för det fria ordet så länge de själva inte hamnar i skottgluggen, att det är en demokratisk rätt att vara anonym. Kanske det. Men demokrati och yttrandefrihet kräver också respekt för den andres åsikt. Kan man vara anonym OCH samtidigt respektera andras åsikter må det vara hänt - men det är inte så. På i stort sett alla nätforum jag besöker finns det alltid ett visst mått av hot mot den som har en annan åsikt. Inbyggt, undermedvetet.

  Det här skapar rädsla.

  Johan Westerholm som driver bloggen Mitt-i-steget, blev i veckan av Aftonbladet kallad hatsajt. Guilt by association. Han låter anonyma nättroll komma till tals, utan att redigera dem.

  Jag tycker han gör fel. Att upplåta ännu en plats för maskerade tyckare kommer inte att tysta dem, så att säga. Istället kommer de att stärkas i sin uppfattning, och förr eller senare fylls inläggen med länkar till diverse rent monstruösa sajter. Tro mig. Det hände mig när jag lät vem fan som helst kommentera utan att jag kollade det - det var länkar till videos med massakrer, våldtäkter och tortyr.
  Allt upplagt av rent jesuitiskt övertygade människor enligt devisen att ju hårdare man slår desto längre går spiken in.
  Man hamnar där, tro mig. Och i den rätt vridna värld som dessa anonyma skribenter hamnar i, kommer de i takt med att de får publiceras, stärker de varandra. De präglar varandras språkbruk, ord blir deviser och slagord. I slutänden börjar de avhumanisera hela etniska grupper genom att bara referera till dem som pack eller mångkultur eller annat.

  Inte heller kommer man åt dem med sakargument. På det viset är de väldigt lika djupt fundamentalistiska religiösa rörelser, för vilka evolutionen eller sexuell läggning eller annat är en fråga för en Gud. Sen spelar det ingen roll om vi hittar spår av dinosaurier eller kan härleda jordens uppkomst till The Big Bang - för fundamentalisterna är blockerade för sakargument. Och de skolar varandra.

  Sen finns det alltid människor, ofta högutbildade, som "ska reda upp saker". De anser att man måste tala även om obekväma saker, i nån slags akademisk nit. Därför kan de - trots att de kanske både är demokrater och begåvade - låna sig till att gå de extremas ärenden. Senast i form av två godtrogna män som stod bakom en annons i Dagens Nyheter.

  Deras problem är klassiskt. De tror att de ska föra debatten åt rätt håll, de tror att de kan kontrollera hur deras argument används. Och de har så fel. Lika fel som enstaka kloka - nåja - människor jag känner som röstar på, eller till och med representerar Sverigedemokraterna, därför att de drivs av en oro för framtiden. Människor som faktiskt inte är rasister, eller homofoba, och som försöker vara goda medborgare.
  De lyckas inte heller.

  Därför att man kan inte åka i en tunna nedför Niagarafallen bara litegrann.

  Nån av dem sa att Sverigedemokraternas problem är att de inte kunnat hålla rent till höger. Problemet är ju snarare att toppen i Sverigedemokraterna är just så långt till höger att det inte finns nånting att hålla rent mot. Det är därför samhällsklimatet idag helt plötsligt ser stridsklara nazister attackera fredliga demonstrationståg, och som ett brev på posten, en lika våldsam och hotfull reaktion från ett lika föraktligt vänstergäng. När en liberal bildad medelklass ska tillåta extremisterna att yttra sig får samma liberala medelklass också räkna med att de inte kommer kunna stoppa tidvattenvågen i första taget.

  Till detta kommer också en ren ovilja från borgerligheten att konfrontera rasisterna - för det är det saken handlar om. Jag tammefan anklagar moderater, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater som inte offentligt visar sitt förakt för den öppna rasismen. Istället drabbas vi av ett helt obegripligt inlägg från Svenskt Näringsliv och Moderaterna, där de hävdar att den fackliga kampen för en ordnad arbetsmarknad skulle vara "ett fiskande i grumliga vatten". När det egentligen bara handlar om att kunna dumpa löner och villkor för fattigt folk. Och ett inlägg som bara gav de anonyma trollen vatten på sin kvarn.

 Nej, jag tycker inte anonyma tyckare ska ha spelrum överallt i samhället. Hur många av oss skulle vilja debattera med nån som har en mask över ansiktet? Som avslutar sina argument med att väsa "vi vet var du bor..."?

  Den fackliga rörelsen i världen drabbas varje år av att företrädare mördas. Skjuts ner helt sonika, för att de tar strid, vågar stå för sina åsikter, vägrar tystas. De väljer ändå inte att vara anonyma.

  Demokratin och yttrandefriheten kräver faktiskt att man står för vad man tycker. Röstar i val, har åsikter.  Att kriga under falskt namn skadar allt vad demokrati heter.

 

 

Norman Rockwell och hans Amerika



  Det här är "the Connoisseur", en målning av den amerikanske konstnären Norman Rockwell 1961. Det blev ett jävla liv om den. Den föreställer kort sagt en äldre man, uppenbart med pengar, och med stil, som betraktar en målning som avsiktligt påminner oerhört mycket om verk av den likaledes amerikanske konstnären Jackson Pollock, som hör till de som brukar kallas moderna. Och som retade upp de där som ofta och högljutt tycker att konst - "det ska vara något som föreställer något" samt att "det där hade en apa kunnat göra"

  Rockwell själv tyckte om Pollocks konst, och Pollock tyckte om den här målningen. Det är lite av Rockwells hemlighet att inte ge pekpinnar - målningen föreställer en man som betraktar en målning. Vi vet intet om vad mannen tycker - men den amerikanska menigheten, dvs de som "fortfarande får tycka något i det här jävla landet" hade sin uppfattning klar - den här sortens "konst" var förbehållet nån sorts rikare kulturelit



Men Rockwell var inte intresserad av en rik överklass, annat än som bollplank för humor. Bilden ovan, marinsoldatens hemkomst, föreställer jobbare. Blue-collar America. Mekaniker, en busschaufför. Den är oerhört rik på detaljer - är man lagd åt det hållet kan man säkert från släpbandet på soldatens skjorta lista ut vilka medaljer han fått. Att han slagits i Stilla Havet är uppenbart. Det fanns en oerhörd igenkänningsfaktor i det här...



Norman Rockwell
kallade sig inte konstnär. Han var illustratör och tecknare, och häromveckan gick ett av hans verk, Saying Grace, för 299 miljoner kronor; den högsta summa som betalats på auktion för ett amerikanskt verk.

  Om Norman Rockwell kan det sägas mycket. Allt från att han målade beställd Hötorgskonst, till att han hittade den amerikanska själen. Och visst, han var illustratör med ett näranog fabriksmässigt tempo, och han målar och ritar sitt Amerika. Men precis som Carl Larsson fångar han något som gått på djupet hos alla amerikaner - de känner igen sig.
  Precis som med Carl Larssons idylliska interiörer från ett välbärgat hem, med bakning och jul. Stämningar som även gått hem hos svenskar som aldrig varit i närheten av en egen gård, eller haft hembiträden, eller gott om pengar. Och det är ju så Carl Larsson blir ihågkommen - för fryntliga romantiska skildringar, och hans andra akvareller har hamnat i skymundan.
  Så även med Norman Rockwell, som inte alls undvek kontroversiella ämnen, men som gjorde det med en slängig, lite karikatyraktig stil, full av humor och igenkännande. Visst, han tog inte öppet ställning, han tecknade så att "man begrep", men han var inte utan åsikter...

  Konstnär? Kanske inte. Men ohyggligt populär, och med mängder av efterföljare, i synnerhet i MAD (osökt tänker jag på Jack Davis) och de tidiga årgångarna av Playboy (där åtskilligt med hög kvalitet publicerades).

Nedan följer några av de bilder av Norman Rockwell jag gillar mest. Att han inspirerades av fotografier var ingen hemlighet, även om vissa i vanlig ordning försökt använda det som ett argument för att så att säga nedvärdera honom. Själv tog han det med ro...


Vad som händer när det flyttar in nya barn i området...


 Tidens tecken. Kvinnan i huset gör inte alls längre som mannen säger. Det här är den inflammerade presidentkampanjen mellan Thomas Dewey och Franklin Roosevelt 1944, och något har hänt.
 Titta på ansikten i bakgrunden. Titta på den unge killen som kallas ut för att slå - jag undrar vilken historia som ligger bakom.

 Just en av de bilder som inspirerades av ett fotografi. Och som också retade upp folk - såhär öppet fick man absolut inte visa sin kärlek. Och inte ha fötterna på sätet...



  En av mina favoritbilder. Hon har slagits, hon har fått spö, är inkallad till rektorn men det obehaget är en småsak jämfört med triumfen att ha stått på sig. Vi känner igen den här bilden i klanen, kan jag säga...

 Norman Rockwell anklagades ofta för att ha ett snävt medelklassperspektiv. Det kanske var så, han ritade vad han såg. Men det hindrade honom inte från att ta ställning.
 En av de mest klassiska. Skvallret går.


 En helt tidlös bild från femtiotalets Amerika. Rockwell tog här helt avstånd från den gängse normen om att svarta enbart skulle framställas som tjänare eller clowner. På väggen syns KKK och Nigger. En bild som idag betraktas som en av de mest betydelsefulla för att beskriva den framväxande medborgarrättsrörelsen. Och också för att Rockwell i nästan femtio år nästan varit synonym med konservatism och traditionella värderingar.



Polisen som lugnt och förståndigt pratar med den lille killen som är på rymmen. I en ûbermaerikansk miljö, the Diner. Kolla cigarretten i biträdes mun.



Klicka på bilderna för större detaljer....












Till alla anonyma beundrare...

  Nej, jag tänker inte släppa fram folk som inte står för sina åsikter med sitt namn. Jag debatterar inte med maskerade människor i verkliga livet, jag debatterar inte med maskerat folk på nätet heller. Det kan finnas en och annan som - kanske - har ett verkligt skäl till att vara anonym, men DenSvenske, Nidhögg, Anders Andersson, Petter Niklasson, Sanningssägaren, Ärlig Svensk och Bengt Bengtsson????

  Jag debatterar gärna, men då får ni faktiskt skriva vad ni heter. Och råkar ni heta Bengt Bengtsson eller Petter Pettersson, så får ni väl skicka ett mejl till mig och förklara vilka ni är.

  Under tiden tänker jag fortsätta låta bli att publicera kommentarer utan öppen avsändare.

Visst får du fira jul. Och klä dig till pepparkaksgubbe.

 


Vi tar det en gång till, innan årets upprörda börjar yla om det:

  - Jo, du får fira jul. Inga invandrare kommer hindra dig.

  - Jo, du får klä ut dig till pepparkaksgubbe i Luciatåget. Inga invandrare kommer hindra dig.

  - Jo, du får sjunga Nationalsången. Inga invandrare kommer hindra dig.

  - Jo, du får sätta upp svenska flaggan. Inga invandrare kommer hindra dig.

  - Jo, du får äta skinka. Inga invandrare kommer hindra dig.

  - Jo, du får se Kalle Anka på julafton. Inga invandrare kommer hindra dig.

  - Jo, du får besöka kyrkan vid jul. Inga invandrare kommer hindra dig.

 Att svenska traditioner dör ut och försvinner har ingenting med invandringen att göra. Seder med julbockar och att vandra runt och bära sig illa åt sjungandes försvann innan vi föddes, det står till och med i läroplanen att elever ska lära sig nationalsången - för övrigt ett hemskt pekoral - och för övrigt är det ett väldigt nytt påhitt att sjunga den tillsammans, annat än vid ishockeymatcher, hur gärna vissa än vill tro tvärtom.

  Det är inte en marxistisk kulturelit som tagit bort otidsenliga inslag i Kalle Anka på julafton, utan Disneykoncernen, och att somliga skolor haft avslutningar i kyrkan har att göra med att de saknat tillräckligt stora samlingslokaler.

  Men varje år dyker de  här myterna upp, i en eller annan form. Ivrigt påhejade av otäcka människor, och vidarebefordrade av folk som borde tänka sig för.

  Så fira din jul i lugn och ro, med dina traditioner, som för det mesta inte alls är urtida utan hör ihop med det moderna konsumtionssamhället. Och tro mig, det finns inga invandrare som tänker sätta stopp för det....


Om en nationalsång som faktiskt inte finns
Om julen, det svenskaste som finns. Kanske.
Dödsmaskinen om julen




Sveriges mäktigaste 2013. Kanske....

 


Tidskriften Fokus har i vanlig årlig ordning korat de mäktigaste i Sverige. De brukar göra så, och i enlighet med den intellektuella inavel som råder i de härskande kretsarna skyndar sig olika grupper att lyfta fram just sina representanter. Företagarna gör det här, journalisterna gör det här och här. Och jag anar dystra miner hos grupper som av olika skäl ser sig förfördelade.

  Det är en säkert en kompetent gjord lista, utifrån de klassiska kriterier man sätter upp. Vilka man umgås med, hur mycket mediatid man får, hur ofta man citeras.

  Men jag saknar en sak. Representanter för de anonyma tyckare som dagligen läses av hundratusentals - jo, faktiskt, om man ska tro mediernas egna rapporter om hur många som läser deras kommentarsfält. Och representanter för enorma mängder bloggare, som också påstår sig ha tusentals läsare varje dag.

  Jag vet att det finns ett precis grundmurat förakt bland journalister för bloggare och internettyckare; de brukar avfärda dem som ballonger. Men något måste det vara värt att ha tusentals besökare varje dag, eller skriva många tusentals debattinlägg på något mer eller mindre seriöst nätforum. Inte minst om man är stridbar och kunnig. Att ha tusentals följare på twitter måste också kunna betyda något. Själv har jag inte läst färdigt något av Lena Mellin på evigheter, och jag läser bara Wolodarski nån enstaka gång (mycket beroende på DNs omöjliga webbplattform).

  Inte tänker jag ge er några namn, men det finns människor som bedriver lyckosamma  kampanjer via nätet idag, både när det gäller affärer eller samhällsfrågor. Detta har inte Fokus orkat ta tag i. Gänget bakom Alliansfritt Sverige eller Interasistmen, eller för den delen de idoga typerna som härjar på högerextremsidan, borde kunna lyftas fram. I varje fall nån.


Att vara mäktig idag betyder inte bara att man snackar med andra mäktiga människor. Idag kan en skock arga människor skrämma skiten ur mäktiga människor. Sätta en agenda, lyfta frågor.

  Visst, det är en trevlig liten lista. Men det känns sååå 2006....






 
 

Vi måste prata om invandringen!

  Under tid har jag mer och mer kommit till insikt om att det är kloka människors tystnad som lämnat fältet öppet för ytterlighetspartierna. Och jag är ledsen, jag kan inte betrakta SD som "ett parti som alla andra". De har en agenda som är reaktionär och nationalistisk och otäck, men den behöver de inte prata om, eftersom de i opinionen kan profitera på den påtvingade tystnaden. Inte heller hjälper det att hela tiden prata om just SD - deras teflonkapacitet har väl om något bevisats av att de inte tappat i opinionsundersökningarna oavsett skandal.

  I mångt och mycket har debatten påmint om en knattefotbollsmatch där alla ungar springer åt samma håll, efter en debattboll som oftast varit rent trams, om Tintin eller om feminism. Medan en smart unge struntar i det och pratar med publiken istället.

  Alltså måste vi prata om invandringen. Konstruktivt. Inom arbetarrörelsen måste vi orka, kunna, våga ha en debatt om hur vi ska förhålla oss till olika typer av invandring - vare sig det rör sig om internmigration inom EU, om arbetskraftsinvandring, om flyktingar eller anhöriginvandring. Inte ducka för de praktiska sidorna av frågan. Sånt här kostar pengar, och man måste nästan ha ett twitterkonto för att tro att det inte spelar nån roll.

  Visst, jag är medveten om att jag nu kommer spikas upp på väggen som smygSDsympatisör, men det skiter jag i - jag vet att jag inte sympatiserar med dem, och kommer aldrig nånsin att rösta på dem. På samma vis vet jag att flertalet av de som idag anger att de skulle rösta på SD inte heller egentligen är SDväljare. Men frånvaron av en konstruktiv och kunnig debatt inom de andra partierna ger dem liksom inget val - det här handlar om människor som är oroliga för rent praktiska ting; bostäder, arbetsmarknad för att ta substantiella saker. Sen finns det förstås en och annan obildad som vill framhålla kriminalitet eller ett islamiskt hot, men den grenen är enbart tröttsam och full av konspirationsteoretiker, och deras genomslag är marginellt. Och dessutom fullt av lögner.

  Men frånvaron av en sansad debatt lämnar en massa människor i ett illa informerat tomrum, där sluga högerextremister är snabba att fylla upp med just klipp på avrättningar, steningar, statistik om invandringsrelaterad brottslighet och annat trams. Och det finns en fara i det. Om detta har jag tjatat tidigare. Det är inte gruppvåldtäkter eller stenkastning som är frågan.

  Vi måste alltså prata om invandringen. Finns det problem? Ja. Hur kan vi lösa dem? För att sammanfatta det väldigt kompakt.

 Sverige har idag en reglerad invandring. Det kan vara bra att minnas det, när ryktet går om massinvandring. Den är generös, men reglerad, vilket jag tycker är bra.  Oerhört många människor får avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Den politiken baseras på vad vi faktiskt kan ta hand om - med jobb, skola, bostäder. För jag är inte dummare än att jag vet att det finns en gräns för människors solidaritet - de flesta av oss kan tänka oss lite besvär för att ta hand om syriska flyktingar. Väldigt få kan tänka sig mycket besvär.
  Så var ska nivån ligga?
 
  Det finns en högljudd grupp som nu i tio år gjort sitt allra yttersta för att avslöja Sverigedemokraterna som nazister och fascister. Nån som tycker det fungerat? Inte jag. Det som har hänt är att människor upplever en skillnad mellan den politiska - självutnämnda nota bene - eliten och den verklighet de lever i. Och att ingen pratar med dem. Nu börjar även utrikes födda rösta åt det hållet, vilket är en välkänd paradox från andra länder.

  I den sortens vakuum frodas alltid otäcka tankar och rörelser. Vi måste få stopp på det. Den metod som för närvarande är allenarådande fungerar i bästa fall sådär, i sämsta fall rent kontraproduktivt.

  Vi måste börja prata om realiteterna bakom invandringen - hur ska bostäder, skolor, arbete ordnas? Hur ska kostnaderna fördelas över riket, över samhällsklasser? Hur ska vi kunna snabb på processer så att människor inte ska behöva vänta åratal på beslut? 

  Nej, det betyder inte att vi anpassar oss till den Sverigedemokratiska agendan: de här frågorna har vi pratat om i många år inom partierna. I synnerhet inom arbetarörelsen.  Men inte tydligt nog. Det värsta jag kan tänka mig är ett högextremt parti som blir så stora att de faktiskt får ett reellt inflytande, vilket är precis vad de vill ha. Att de etablerade partierna duckar för frågan är också precis vad de vill. De vill att vi ska prata om just Sverigedemokraterna - de verkar ju frodas av all sorts uppmärksamhet. Men så snart vi talar om det så tappar de i opinionen.

  Det finns en oro i landet, som inte kan bemötas med att vi ändå pratar arbete och bostad, skola och vård för alla. Man måste våga prata om alla frågor, och inte avfärda människor som dumma eller rasistiska. För det är just det som gör människor dumma och rasistiska.

  Jag har skrivit massor om det här, och sällan varit nervös för vad andra ska tycka. Jag är det nu. jag vet att det finns de som kommer att fara i taket, jag vet att det kommer finnas SDfolk som triumferande kommer utse sig själva till vinnare. Nå, jag tycker inte att de är det.

Jag får ofta skäll för att jag är pragmatisk. Jag kanske är det. Men vad jag ser är att den här frågan, hur liten den än är, ligger som ett betongblock i vägen för oss, när vi vill prata om andra, egentligen viktigare ämnen. Att lyfta bort den, att låta den bli en fråga som andra, skulle vara välgörande för debatten.

De enda som vinner på att vi börjar prata om invandringen i alla perspektiv är demokrati och medmänsklighet. De som förlorar på det är Sverigedemokraterna.




Och som vanligt - jag accepterar inte anonyma fegisar som kommenterar. Inte heller accepterar jag Anders Andersson, Niklas Niklasson eller Birgitta Birgittasson eller andra uppenbart lögnaktiga namn.


 

 

Glappet mellan de som vet och de som inte vet

  Emellanåt försöker jag debattera med folk på högerkanten. Det går sådär. Och nu menar jag inte muf-are eller kristdemokrater; de har aldrig hotat mörda mig och familjen, eller kallat mig bögfitta eller landsförrädare. Jag pratar om de där som är arga hela tiden, som man finner under hashtaggen #mendetfårmanvälintesägaidethärjävlalandet...

  Det kan vara som att stånga sig blodig mot en mur. Sakargument hjälper liksom inte. De kan, till exempel, hävda att brottsligheten ökar (populärt). När jag då, med stöd av all tänkbar statistik, säger att nähä, brottsligheten minskar. Det är lugnare på gatorna än på länge. Risken att bli nedslagen eller rånad i en storstad är mindre än den var när jag var ung.
  Tror ni det hjälper? All statistik? All forskning?

  Icke. Då kommer genast konspirationsteorierna. Att "det är en komplott". Att "staten ljuger". Att nån osynlig hand manipulerar saker, för att hålla en fårskocksliknande massa på mattan. För "det vet man ju" - man behöver bara titta på Efterlys, för övrigt en ständig källa till information om nationella mönster och samhällsutveckling för den här gruppen.

  Jag har sagt det förr, säger det igen. Det är en ganska liten klick oerhört övertygade och energiska skribenter som driver det här. Under mängder av olika pseudonymer skriver de enorma mängder inlägg på nätet, med en nästintill missionärsliknande aggressivitet.

  Det borde vara enkelt att bemöta det här, men det är här nästa problem kommer. Ointresset från de som faktiskt vet att bemöta det här. Professorer, journalister, politiker, tjänstemän - alla verkar de tycka att de står över den här debatten. Ända tills särskilt upprörande saker händer - som att ett gäng nazister fick tillåtelse att demonstrera på årsdagen av Kristallnatten. Då blir det minsann fart på de som vet. Då skriver de på twitter, och bloggar, och blir intervjuade i radio och TV.

  Problemet är att alla dessa kloka människor inte pratar där de som behöver höra det finns. De väljer att yttra sig där det är säkert. Där man inte behöver bemöta dårfinkar, höra hotfullheter, eller hamna i en välregisserad - tro mig - storm av motargument.

  Det räcker inte att bli intervjuad i Agenda eller skriva en oerhört initierad artikel på Aftonbladet Kultur. För de som behöver höra det ser inte det. De är upptagna med annat, och när de väl sätter sig i TV-soffan tittar de inte på Agenda, eller läser en ledare. Tyvärr.

  Just nu ser jag många som på Twitter - snacka om elitkanal - vädjar till "vanligt" folk att bemöta rasisterna, nazisterna, förnekarna. Att ta debatten i fikarum, säga emot. ta reda på fakta. Eller så skriver man en förödande drapa på sin blogg - som jag. Något som ett par hundra människor kommer att läsa.

Jag är medveten om att vad vi kan kalla den politiska och intellektuella eliten inte kommer läsa det här. Det blir bara mitt sätt att skrika ut min frustration över att man lämnar debattarenan vidöppen för de som försvarar nassarnas "rätt" att demonstrera, eller att hata flyktingbarn, säga galna saker om halalslaktad kyckling i Skåne eller kalla Veronika Palm och andra kvinnor för fullständigt vidriga saker.

  De är inte många. De för inte "den stora massans talan". De agerar bara som marginalrörelser gjort i alla tider, men effektivare och smartare. Och förblir de emotsagda av de som faktiskt vet, kommer de att öka i styrka. Under tiden ägnar sig smarta människor åt att debattera småsaker - jag tänker inte skriva vad jag tycker är petitesser, men det mesta är faktiskt oviktigt jämfört med att bemöta partier och rörelser som har som mål att i bästa fall stänga gränser, i värsta fall avskaffa demokrati.

  Under tiden pysslar goda socialdemokrater med att skälla varandra för "höger" och "vänster". Som ett exempel. Under tiden ägnar sig landets regering åt att debattera oppositionens eventuella regeringsduglighet. De politiska kommentatorerna ägnar sig åt gissningslekar om valet 2014. Och i skuggan av allt detta ökar ljudet av stöveltrampet.

   Jag debatterar gärna både islam och invandring. Nån gång i tidernas begynnelse fanns det en och annan djupt konservativ människa som faktiskt också var saklig, och stod för sina åsikter med sitt namn. Vi hade artiga debatter, trots avgrundsdjupa åsiktsskillnader. De hotade inte mig och mina kära, de stödde inte odemokratiska tendenser. Så icke idag. Vilket också fått mig att bli alltmer trött på tillvaron i denna debattens mörka källare - där jag dagligen får höra att "ungarna inte får sjunga Nationalsången i skolan" eller att "de måste äta halalmat i plugget för att visa hänsyn" eller "feministerna vill hugga ballen av alla män..."

  Det kan inte bara handla om att vi, de med en ickeposition, ska ta debatten. Vi behöver de kunniga och insatta. Ni måste också finnas där. Inte för att göda trollen - men för att berätta för de som inte ser på Agenda, de som inte läser kultursidor hur saker faktiskt är. Eller så säger ni att ni inte vill debattera med trollen, inte vill ge dem uppmärksamhet. Men då måste man hitta ett annat sätt att tala med de som behöver det.

 

 

Höger-, vänster-, och mittemellansossar

  Det finns två saker som egentligen spelar roll. Det ena är att högern aldrig kommer begripa att det  alltid kommer finnas girighet i privata verksamheter. Det andra är att vänstern aldrig kommer fatta att det finns en jävla massa inkompetenta människor i offentliga verksamheter.
  Det kommer alltid finnas de som hugger för sig som Ali Baba och de fyrtio rövarna av den privata kakan, alldeles ohyggligt långt från den idealistiska bilden av den idoge småföretagaren som bryr sig om sina anställda och ser sig själv som samhällsbyggare.
  Det kommer alltid finnas offentligt anställd personal som mest är intresserade av sena morgnar, långa raster och tidiga kvällar. Och så lite som möjligt att göra däremellan.

  Det bara är så. Det kanske till och med ska vara så.

  Under mellanvalsperioderna finns det inom arbetarerörelsen alltid ett par krakar som vill prata "ideologi". Dra upp klasskampen och konflikten mellan arbete och kapital. Jag har själv varit där, under några ungdomsår innan klokt folk fick tänderna i mig. Det ger nämligen inte ett skit.

  Nu ska de förstatliga skolan. Tjena. Just det känns som en rätt usel valstrategi, och det kommer näppeligen bli nån större kampanj av det. Inom ett statiskt Vänsterparti kanske - men de har inte direkt exploderat i mätningarna efter sin hårda kritik av både vinster i välfärden och av friskolor. De kommer inte heller göra det.

  Till den här sortens debatt hör att okunnigt folk sätter etiketter på andra. Finast är att vara "vänster". Fulast är att vara "höger". Fast hittills har jag inte hört särskilt många kalla sig själva högersossar. Däremot kryllar det av vänstersossar - de har det gemensamt att de alla skulle bli usla ministrar. Detta säger jag därför att kriteriet på en minister är att det är nån som är pragmatisk. Som vågar ta obehagliga beslut.
  Det märkliga är att nästan alla tidigare ledande sossar som gjort några som helst avtryck inte varit vänstersossar. De har inte heller varit högersossar. De var mittemellansossar.

  Eller sossar, som vi kan kalla det....

  Själv är jag trött på människor i hipsteruniform som pratar om arbetare. Därför skulle jag vilja göra en sak klar för dessa akademiker: Ni får ALDRIG kalla mig arbetare. Jag är jobbare eller knegare. Jag arbetar. Men vi - jobbare och knegare - kallar inte varandra arbetare. Det ordet har vänstern förstört.

  Bara så ni vet.

 

Idag är jag en lydig sossebloggare...




Det händer ju att folk hör av sig. Ofta är det män, äldre än jag, som anser att jag tramsar för mycket. Att jag BORDE använda bloggen till samhällspåverkan. Och så får jag tips på bra bloggar som gör just det - samhällspåverkan...

  Så idag ska jag vara en lydig sossebloggare


Skäll på regeringen.Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Löfvén


Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Regeringsskifte

Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Juholt

Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Riskkapitalister.

Skäll på regeringen.Skäll på regeringen.Skäll på regeringen.Skäll på regeringen.
Apoteken

Skäll på regeringen.Skäll på regeringen.Skäll på regeringen.Skäll på regeringen.
Vinster.

Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Arbetslösheten

Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Arbetsförmedlingen.

Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Skolan.
Skolan
Skolan igen

Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Äldreomsorgen.

Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen. Skäll på regeringen.
Facket. Ådalen. Rösträtten. Löfvén. Palme


Sådär.













Regeringströtthet. En vanlig åkomma.



I senaste numret av Fokus - för övrigt en blaska som jag tillochfrånläser - kan ni läsa en rätt ingående analys av vad vi kan alla De Nya Moderaternas Kris. Man ger en rätt bra bild av tillståndet i det partiet. Klicka här!
  Inte för att det kommer påverka valresultatet 2014 så värst - det är inte de inbitna Moderaterna som kan tänka sig hoppa över till vänsterflygeln, utan de kommer välja andra borgerliga partier (läs SD, fast det inte står). Men jag tycker att Torbjörn Nilsson, som skrivit, missar en viktig sak.

  Ett långt regeringsinnehav tenderar att dränera partier på idéer och energi. Och då räcker det inte med att höstmysa över det Moderata Eländet.

  Det är lite samma sak som hände med regeringen Persson - att det minskade medlemsantalet i partiet, och en ökande andel karriärpolitiker ströp idédebatten. Och inte bara det - dugligt folk var upptagna med att regera, vilket is in tur öppnade dörren för - nu ska vi vara snälla! - inte så dugligt folk ute i bygderna...

  Det här är en farlig utveckling - när folk med kapacitet endast ser en karriär i regeringskansliet framför sig. Jag ser sånt redan nu - unga, och halvgamla, som lite försiktigt börjat sondera terrängen när det gäller boende och skolor. Gissa varför....

  Moderaterna har en mindre bas av medlemmar som är kapabla att driva frågor och utveckling - det är resultatet av en stark centralmakt, så att säga. Men när centralmakten abdikerar från nytänkande, och gräver ner sig i regerande - nåja - skapas ett tomrum. Som inte fylls av något.

  Det här är inte bara ett problem för moderaterna. Vi ser det när det gäller småpartierna i Alliansen. Ute i kommunerna sitter det numera både kommunalråd och annat, som fram till 2006 på sin höjd hade fått koka kaffe till mötena. Men när de skarpaste knivarna i lådan - nåja - kallades till Rosenbad, så öppnades möjligheten för bysnillena...

  Sånt kommer att hända inom socialdemokratin också, vid en valvinst. Oerhört många ivriga kommer att hoppa jämfota in på Rosenbad, och ägna sig åt att bestämma och ha makt. Samma ivriga som samtidigt ska vara nån slags ryggrad i vad som skapar ett aktivt parti.

  Hoppas nån tänker på det. Själv ska jag försöka få nån ordning på ett par inlägg som kommer handla om Den Utskällda Poliskåren...

Läs också gärna Peter Högberg

De som dansar jobbar bättre!!!




Om detta har jag fått skriva en krönika i Arbetarskydd! Läs den här, rekommendera den gärna, kommentera ännu hellre.

När människor slår sig själva i huvudet

  På väg hem fick jag sällskap med Janne. Han är i sextioårsåldern, lite böjd. Alltid glad och lite finurlig. han hade besökt sin morsa på äldreboendet. Han var missnöjd. Och jag, min vana trogen, kunde naturligtvis inte låta bli att påminna honom om att varenda öre som skatten sänks med, kommer nånstans ifrån, måste sparas nånstans.

  Han tittade lite roat på mig och sa: Jo, jag vet vart du vill komma. Men det ska du veta - jag kommer aldrig aldrig ALDRIG att rösta på de jävla sossarna igen!!!!

  Och med det lämnade han mig, stående mållös.

  Jag förstår inte och samtidigt förstår jag. Jag har träffat på det förut. Ofta är det människor som känner sig kränkta av olika samhällssystem, vilket de ger sossarna skulden för. Ofta är det människor som drabbats av olika pålagor, som de ger sossarna skulden för. Från skatter, parkeringsböter (jodå), kollektivavtal (inte ovanligt) och bygglovsregler, till ursinne över delningen mellan stat och kyrka, för att inte tala om förbudet mot skolaga eller allemansrätten.

  De är inte så få, de här. De är förbannade på präktiga, grötmyndiga socialdemokrater som alltid ska veta bäst, och som rätt ofta är så politiskt tondöva att de inte begriper att de minerar marken där de går.

  Låginkomsttagare som röstar blått. Byggnadsmedlemmar som röstar på centern. Invandrare som röstar på SD. Människor som saknar egen bostad som fortfarande röstar borgerligt.

  Jag har svårt att förstå det. Och inte bara jag - just den här diskussionen har hela vänstern och fackföreningsrörelsen jävligt svårt att hantera. Det blir liksom lättare när rika, välutbildade människor röstar rött, fast det är minst lika paradoxalt i borgerliga ögon.

  Nånstans har jag kommit att tro att människans personliga val styrs allt mindre av rationalitet, och mer av hur vi mår och känner inför de som för fram politiken. Att budbärarens roll blivit allt viktigare, på gott och på ont. Det är lättare att tro på en sosseordförande som pratar om jobbare istället för arbetare. Det är svårt att ta en moderatledare på allvar när han står framför en skylt med budskapet "Alla behövs".
  Men det reder liksom inte ut varför Janne aldrig aldrig ALDRIG kommer rösta på sossarna. Jag vet inte, jag vet inte ens om jag kommer fråga honom. Han kan vara rättshaverist, vad vet jag. En sån där som hakat upp sig på att Olof Palme skulle ha ljugit om bordellaffären. Eller om Bofors kanoner till Indien - såna människor går bara inte att prata med.

  Men de andra - de som uppenbarligen röstar mot det som är till gagn för dem själva; hur hanterar man sånt? Hur får man ens tag på dem? Det är ju allt från undersköterskor som gnäller över hög skatt, trots att det är just skatten som avlönar dem, till byggnadsarbetare som röstar på Sverigedemokraterna, trots att just SD och regeringen gjort det svårare att kontrollera att utländska byggföretag inte tar jobb från svenska bolag, på ett oschyst sätt.

 För att inte tala om småföretagare som fortfarande reflexmässigt röstar borgerligt, trots att nuvarande regering gjort i stort sett noll för att förbättra villkoren eller finansieringsmöjligheterna för just småföretag. Och när man påpekar det, i all vänlighet, blir de lite generat röda i ansiktet, och stammar nåt om att den där jäveln från facket som var här och skrämde personalen....

  Jag vet inte hur man ska tackla det här. Förstå det här. Att kvinnosyn eller homofobi kan få människor att välja knäppa partier känner jag till. Eller att religiös tillhörighet emellanåt kan få människor att stödja idéer som gör dem själva skada. Men hur vänder man det?

Och hur farao ska man få den genompräktiga sossetanten och den självgode sossegubben att begripa att ibland gör de mer skada än nytta när de pratar med folk?

 
 

Men det får vara nog nu! Om döden på jobbet




  På väg hem hör jag om en arbetsplatsolycka där två män drunknat i tjära i Luleå. Förutom själva vidrigheten i döden, så långt från att somna in i stillhet omgiven av sina närmaste, tänker jag bara, jaha, nu igen.

  Oavsett omständigheterna kring den här olyckan så slår jag mig i backen på att den hade kunnat förhindras. Om företaget hade haft intresse av det.

  Efter alla dessa år har jag lärt mig: Det enda som fungerar för att få företag att göra sitt yttersta är hot, övervakning och repression. Närhelst jag hör att arbetsmiljöarbete ska baseras på "ömsesidigt förtroende" och "frivillighet" så blir jag vild och galen och vill slå sönder saker.

  Det ENDA som fungerar är att VD vet att om en - en! - gubbe dör på mitt bygge så åker han i fängelse. Och företaget ska betala miljoner i skadestånd. Sånt svider nämligen.


  Att bara ens tro att god arbetsmiljö och förebyggande arbete skulle fungera enbart av snällhet är så jävla korkat att den som säger det inte borde få vara i närheten av en arbetsplats. Och att människor som har den inställningen kan få arbeta med just arbetsmiljö och arbetarskydd är horribelt.

1.  Det enda som fungerar är att företagets ägare och VD vet att de har ett personligt ansvar för arbetsmiljön. Inte platschefer eller arbetsledare. VD och ägare.

2. Det enda som fungerar är att företag vet att de när som helst kan få besök av arbetsmiljöinspektörer, som ska ha befogenhet att stänga ner ett företag, skicka hem de anställda. Ett konkret hot.

3. Man måste höja bötesbeloppen och ersättningsnivåerna vid arbetsplatsolyckor. Det ska kosta som fan om en anställd mister livet, eller skadar sig därför att arbetsmiljön är undermålig. Om det skulle ta död på företaget? Det vore bra i såna fall - vi behöver inte arbetsplatser där folk dör eller skadar sig.

  Två män drunknade i tjära. En rent helvetisk död. Släng VD i fängelse då. Och bötfäll företaget med 100 miljoner.

  Så de lär sig. Så andra lär sig. Så någon slipper dö.

 

 
 

Vardagsmatlagning




 Jag gillar att laga mat. Det är förmodligen besläktat med det drag som gjorde att jag som ung tonåring kokade ihop illaluktande och illasmakande saker, typ Hundra-kemiexperiment-för-vanartiga-gossar - ett sånt där kit man kunde köpa via Hobbex.
  Det betyder också att jag ätit upp avsevärda mängder fullständigt oätlig föda. Mest för att jag är envis, men också för att jag var fattig och ung och hade man bränt makaronerna så var det bara att äta. För övrigt är inte vidbränd mat farlig...

  Som byggnadsarbetare är man också mer eller mindre piskad att ha med sig mat till jobbet. Borta är de dagar när man kunde trava iväg till en krog som var öppen klockan åtta på morgonen, och se äldre kamrater trycka i sig elefantöra och oanade mängder potatis. Samt pilsner. Numera håller vi tiderna, vilket på ett storbygge innebär att man käkar på en kvart, för att kunna dricka kaffe och spela kort i en kvart, innan man går ut igen.

  Och vi har rätt bra magar. Sånt vet man, som man och byggnadsarbetare. Vi delger gärna varandra detaljer om magens olika funktioner, ibland komplett med ljud- och lukteffekter. Om man så säger. När jag blir stor ska jag återge, ordagrant, snacket i byggbod vid matrasten.

  Jag äter alltså det mesta. Det absoluta enda jag inte kan fördra är levergryta. Icke. Känner jag lukten så går jag. Jag har på grund av detta genomlidit levergrytemissionärernas hemska korståg, om att just deras levergryta är jättegod. Därför har jag också smakat, ty jag är väluppfostrad, såväl trestjärniga kockars samt goda vänner levergrytor. Och det är fortfarande oätligt.

Annars går allt ner.

  Därav detta.

  Recept på chiligryta från Alabama. Passar fiint i matlådan. Hur mycket den är från Alabama vete gudarna, men jag har sett jänkare äta den med god aptit. Och med mycket ketchup.

 
800 g nötfärs
2-3 msk olja eller flytande margarin
2 gula lökar
1 morot
2 paprikor
1 burk krossade tomater
1,5 dl köttbuljong (tärning)
1 lagerblad (hemskt valfritt)
2 dl majskorn
2 burkar vita bönor i tomatsås
Russin
salt
svartpeppar
chilipulver
1 finhackad chilifrukt av nån mildare sort






1. Bryn köttfärsen i matfettet och rör med trägaffel så den grynar sig. Lägg det därefter i en gryta, och vispa ur pannan med lite vatten. Häll skyn i grytan.

2. Skär grönsakerna i bitar, och riv moroten grovt. Fräs dem i resten av matfettet. Släng ner dem i grytan och tillsätt krossade tomater, buljong, smulat lagerblad, och kryddor. Koka  på svag värme i minst trettio minuter.




3. Lägg i russin, majskorn och bönorna med tomatsås. Låt det bli varmt och smaka av. Var inte skraj för att krydda mer.

4. Servera med bröd eller ris eller sallad.


Så!


Dessutom, på bilden, kyckling under fetaosttäcke. Det är ännu lättare.

Ta ett kilo frysta kycklingdelar (eller filéer om du har det) och låt det tina i en bunke, tillsammans med ett par skvättar soja och en klick tomatpuré. Lägg de tinade, och numera smått marinerade, delarna i en form.

Sätt ugnen på 250 grader.

Blanda ihop 5 dl crème fraiche med 400 g fetaost, så det blir en smet. Bred ut det över kycklingen. In i ugnen i trettio minuter.

Servera med svarta oliver och sallad.


Det behöver inte vara svårare än så. Eller krångligare.

Bli inte som en politiker Stefan Löfvén

  Jag är inte så förtjust i debatter. Jag är mer av en resonerande sort, och den sortens verbala gatlopp som en partiledardebatt är roar mig föga. Dessutom känns just partiledardebatter som en sak som tar politiken allt längre från väljarna. I den lilla värld där jag finns var det två av trettio som sett söndagens palaver, och bägge hade samma uppfattning:
 
- Ett jävla tjafsande.

 Givetvis har de rätt. Jag har nu sett delar av debatten i efterhand, häpnat över debattledarnas valhänthet, men också stönat och stängt av. Orkade inte mer.

  När blev det debatt av att ena sidan skjuter en bredsida av frågor in i motståndarna, som duckar och skickar en likadan bredsida tillbaka? Jag hade en tanke om att räkna antalet frågor. Första halvtimmen ställdes 84 frågor. Hur många tror ni besvarades?

  Det är det här som är tjafset. När man fokuserar på att skjuta hål i motståndarens bräckliga linje, istället för att prata om vad man själv vill.

84 frågor. Sug på den. Sen orkade jag inte längre, det blev larvigt. Parodiskt.

  Och jag minns min egen SSU-tid, när jag ovan och ivrig skulle debattera med ett blivande kommunalråd från Moderaterna. Jag som kom från den fackliga sidan blev noggrant överkörd. Och han var nöjd och glad ända tills han förstod att en sån som jag inte accepterade att bli utskrattad offentligt, så han fick smita bakvägen medan jag letade efter honom. För sån blev jag när nån hånade mig. Jag brukar påminna honom om det när vi ses, vilket alltid får honom att börja se sig om efter en flyktväg. Numera är jag dock tämligen foglig...
  Såna är de flesta av oss. Skulle nån sitta på andra sidan och hånle under en facklig förhandling skulle vi resa och lämna rummet. Varför ska vi tolerera att bli förolämpade?

  För de flesta av oss handlar politik om att skapa nånting. Vad vill man? Vart går man?

  Stefan Löfvén var en vitamininjektion för många av oss. När han pratar känner man lysrörsljuset i omklädningsrummet. Lukten av matlådor. Puttrandet från en illa skött kaffebryggare. Prasslet av medhavd morgontidning, rasslet från en kortlek. Skitsnacket. Missnöjet. Knegarstoltheten.
  Han vet.

  Men istället för att gå in i partiledardebatten som om det vore en MBL-förhandling, gick han in som politiker. Stylad av gudvetvem. Sådär anpassad att Lena Mellin - fortfarande utan konkurrens som Sveriges sämsta politiska kommentator, fast i synranden ser vi Niklas Svensson - kan jämföra honom med Reinfeldt.

  Detta får ju inte ske. Jag behöver inte en politiker till. Som pratar skolad Bommersvikska. Som omger sig med andra politiker och politiska faghags.

  Jag vill ha en vanlig människa. Det vill de flesta. En som sätter myror i huvudet på de politiska kommentatorerna. Som inte är förutsägbar. Som vet hur det känns att dricka kaffe ur en mugg man diskade för tre veckor sen.

  Valet handlar om att få några hundratusen personer att välja endera sidan. De är inte fler. Typ 5% av valmanskåren. Ett normalstort Vänsterparti, om man så vill. Skulle lite fler bestämma sig att byta sida är det bara trevligt, men de senaste valen har det handlat om de som byter block. Inom respektive block byter man däremot parti rent lösaktigt; det finns de som far omkring som flipperkulor.

  Men de där som avgör - det är de man måste tala till. Och de nåddes knappast av Partiledardebatten. Idag är Partiledardebatten till för att klia de redan frälsta under hakan - och det är där man måste våga sticka ut.

  Så snälla Löfvén, stå emot stylisterna och politrukerna, ombudsmännen och de övervintrande SSU-arna. Fortsätt bara vara den där som inte är politiker. Då blir jag bara glad om Expressen basunerar ut att Borgarna vann. Som om det vore en fotbollsmatch. För de flesta av oss vill inte se nån vinnare, vi vill se nån som vill annat än att bara tvåla till motståndaren.
 

Min egen jävla bokmässa



  Bokmässan pågår i en mindre stad. Det är som Almedalen, kan jag tänka mig, fast med böcker. Jag vet inte, jag har aldrig lyckats åka till Bokmässan, men den borde vara som branschmässor brukar vara. Nyheter presenteras, väl annonserade i förväg. Kända författare bjuds in, och visar sig ofta vara precis lika tråkiga som deras böcker är underbara. Och sen trycker man in de mest långsökta ämnen i ett späckat program, samtidigt som det förekommer en massa krimskrams runt om.

  Som det brukar vara. Jag noterar dessutom att väldigt många av de som åker till Almedalen också åker till Bokmässan, vilket väl visar att det finns en koppling mellan bokläsande och samhällsengagemang. Typ.
 Nån gång, när jag blir stor, ska jag också åka dit. Dricka rödtjut och flirta med kultureliten. Eftersom jag har hört att det är det Bokmässan egentligen handlar om...

  Under veckan har man därför också diskuterat mäns läsande, och det är då jag lystrar. Det här är nåt jag funderat över i många år. Att män läser mindre än kvinnor, tar del av kultur mindre än kvinnor, och att män faktiskt läser mindre idag än för tjugo år sen. Och då menar jag böcker. Inte gratistidningar eller annonsblad. För tjugo år sen skrev jag en noggrant avslagen motion till en SSU-kongress om hur man borde få folk att läsa mer, men eftersom jag dristade mig till att säga att det var bättre att karlar läste herrtidningar än inte alls, så sågades den...

  Om detta har det debatterats. Eller det har det väl inte - regeringen gjorde en grej av att de, till synes, skulle bidra med ett antal miljoner till mäns läsande. I själva verket var det frågan om siffertrixande av anslag, så av den ballongen bidde det ingenting. Det finns organisationer som redan jobbar med att få vuxna män att läsa, om inte annat för sina barn, eftersom pojkar tenderar att läsa om deras fäder gör det.
 
  Men...hur jag än bär mig åt ser jag bara en massa människor, alldeles väldigt ofta kvinnor dessutom, som själva läst sen barnsben, som ska förklara varför män inte läser. Och det skylls på TV och datorer och trender i samhället. Det är väldigt få män som får förklara varför de inte läser.

  Jag har en uppfattning om det här. Den är baserad på umgänge bland ickeläsande män. Givetvis helt ovetenskapligt också, det blir roligare så. Jag kan säkert reta upp någon som har rätt uppfattning i alla andra samhällsfrågor också, vilket gör det ännu roligare.

  En av mina kompisar får betraktas som extremt ickeläsande man. Icke alls dum i huvudet, men han glor hellre på en film. Att det numera finns TV-kanaler som effektivt sågar bort allt utom sport har också gjort hans liv lyckligare. Han läser inte för att det knappt finns böcker som intresserar honom.

  Och vi pratar om vår ungdom, när han faktiskt läste. Nej, det var inte samhällstillvända böcker. Han läste kioskdeckare, för att därefter gå över till idag knappt läsbara äventyrsromaner. Gärna kryddat med en smula porr, mycket våld och bara 130 sidor. När nu alla dessa kioskdeckare försvann slutade han läsa.

  Är det så att det finns manlig och kvinnlig litteratur? jag vet inte, men ytterligare en ovetenskaplig undersökning i den manliga bekantskapskretsen gav vid handen att det läses om brott, om krig och en hel del fantasy (i synnerhet hos de unga männen). Alla män har läst Snabba Cash. De som nekar ljuger. Dessutom har många män läst Svensk maffia, bägge delarna. Några har läst böcker om krig. Rätt många kan rabbla upp pansarslag under andra världskriget. Påhittade böcker om elitsoldater som slaktar elakingar om vore det ett dataspel läses av många män. Zlatan är en annan bok män har läst.
  Men det räknas inte. Dra era egna slutsatser.

  Jag försökte få några att läsa Guillous böcker om nittonhundratalet. Inte en chans. Böckerna om Arn har däremot ganska många läst. Liksom de tidigaste böckerna om Carl Hamilton, innan till och med de här läsovana männen tröttnade på den monotona intrigen i alla dessa böcker. Och jag ser ett direkt spår tillbaka till Fredrick Forsyth och Ian Fleming, för att inte tala om Nick Carter, som gav upphov till en debatt om läsvanor som får dagens att framstå som en sandlåda.

  Nu kommer nån att pipa om Wallander, eller om det svenska deckarundret. men efter Sjöwall/Wahlöö har ganska få svenska ickeläsande män - och med det menar jag de män som ingår i vad vi kallar den ickeläsande massan - läst svenska deckare. Det är en kvinnlig sysselsättning. Både att läsa och skriva. Och idag ser man filmerna om Wallander, medan Sjöwall/Wahlöö har reducerats till att bli "Beck"...
 
  Nackdelen med den här sortens debatt är att den tenderar att skuldbelägga de som inte läser, om de nu ens vet om att debatten förs. Det har hänt många gånger att mina dignande bokhyllor - så fick jag det sagt - fått kompisar att känna sig småskyldiga och påkomna. Nä, jag läser inte böcker, du vet...

  Att försöka berätta om den där känslan att få en film i huvudet medan man läser, att sträckläsa en bok från pärm till pärm, medan ungarna skriker efter mat och hunden gnäller vid ytterdörren. Att känna lukten, stämningen i en bokhandel. Ett bokpaket att hämta. Allt detta tar inte.

  Man har rensat i skolbiblioteken också. Själv lånade jag hem så många av B Wahlströms ungdomsböcker som jag bara kunde. När jag blev vid inkomst av reklamutdelning köpte jag kioskdeckare i kilon. Som jag sedan, rädd för omgivningens ogillande blickar, i vuxen ålder slängde, för att verka politiskt medveten. För att i mogen ålder betala dyra pengar för att kunna köpa tillbaka en och annan.

  Och de är verkligen dåliga. Usla. Men de fick en och annan att ta steget vidare, från skräp till bättre saker. Vilket samma helt ovetenskapliga undersökning i bekantskapskretsen bekräftar. Att de dåliga böckerna ledde vidare till bättre böcker, till högre krav. Man lär sig att sortera bort skräp. Det gör också att jag som vuxen rutinerad läsare faktiskt avfärdar ganska mycket av det som höjs till skyarna i Kulturspalterna. Det publiceras en massa skit, helt enkelt.

  Jag är inte litteraturvetare. Därför kan inte jag säga när det här skiftet skedde, när skräpet, det underbara skräpet, rensades ut från biblioteken. Ungefär som med serietidningarna (och dra inte igång mig om Tintin...) Att friskolor dessutom sluppit hålla med egna bibliotek har säkert bidragit. Och man ska inte vara så rädd för att barns värderingar påverkas av enstaka böcker. Mina mellanstadiekompisar läste mängder med skräp, och de växte upp till goda samhällsmedborgare ändå, tack vare duktiga lärare. Men de läser inte längre.

  Skräplitteraturen måste få finnas. Ungefär som som skräpmat eller skräpmusik. De som lockas att söka sig till bättre produkter är fler än de som kommer att förfalla, om nu nån tror att skräpböcker skulle fostra massmördare och hustrumisshandlare. Och man ska inte underskatta behovet av eskapism tillsammans med testosteron - vi är många som drömt om att leda kavalleriattacker eller jaga mafiosos eller göra kommandoräder. På 130 sidor...

  Självklart finns det inte bara en förklaring till varför män inte läser lika mycket som kvinnor. I många familjer är det knutet till könsrollerna - männen glor på en TV-kanal där slipper se annat än sport, och kvinnorna beger sig till Fyra Nyanser... Som för övrigt är skräp. Och det finns självklart inte bara en lösning. Att ha projekt som manar karlar att läsa med sina barn är lysande, men det räcker inte. Nånstans måste man också våga prata om att det manliga utbudet är magert och ickeattraktivt.

Jag är som sagt inte litteraturvetare, och jag har slutat vara missionär - det jag kan se är att det finns böcker som män läser. På samma sätt som det finns tidningar som män läser. En blick i vilken tidningshylla som helst i affären bekräftar det med råge. Å ena sidan tidningar med tyska soldater på, oftast maskerade som Historia i nån form. Å andra sidan hälsotidningar. Och aldrig mötas de två. I varje fall inte hos de som vi oroar oss för. Inte heller tänker jag vara den som skriver Den Svenska Romanen Som Fick Den Svenske Mannen Att Börja Läsa - herregud...

  Men det finns anledning att oroa sig. Ett läsande folk är ett smartare folk än ett icke-läsande. Det räcker liksom med att vi håller på att återuppväcka analfabetismen igen, med allt vad det kommer att innebära för kritiskt tänkande och demokrati, utan att vi också ska få generationer av ännu fler män som inte läser alls.


Länkar om saken
Vem läser egentligen idag?

Läsning, litteratur och kultur är viktiga demokratifrågor

Läs för mej pappa.

Sverige är fullt av mugglare.

Bokus topplista




Det finns all anledning att återkomma till det här


Bilden? Jotack, jag har att göra





 

 

Glo på folk är det roligaste som finns







  Sen jag fastnade i latteträsket händer det rätt ofta att jag köper en kaffe, och sätter mig på ett fik. I början ville jag se intellektuell ut och släpade med mig Verlaine eller Wigforss, men kaffetittandet har ändrats sen jag var ung och hängde med svårmodiga brunetter i svarta jumprar som läste Boye.

  Idag leker man med sin smartphone, eller bara fnissar med polarna. En och annan ensam kaffedrickare finns det också, men vi tycks vara ett utdött släkte, så snart måste jag kidnappa nån jämnårig så man inte framstår som ful gubbe...
  Det är kul att titta på folk. En av mina hemligaste laster, förutom att åka buss i glesbygd med matsäck, är att sitta en timme eller två på ett café och bara titta. Man lär sig mycket av det. Roligast är givetvis att hitta ett centralt ställe där både kunder och förbipasserande strömmar förbi, men man kan ha rätt kul på ett öde kondis i en avkrok också.
  Finast är att ha suttit på nåt av Paris klassiska caféer, och kunna nämna det i förbifarten, men jag dricker annat än kaffe när jag är i Paris. Så fick jag det sagt.
  Man ska vara smart också, få drycken att räcka länge. Det är ett elände att dra i sig en kopp slätt bryggkaffe på två minuter, och sedan försöka ockupera en strategisk plats utan att köpa mer. Alltmedan ett underbetalt biträde kritiskt tittar på en. Värst är ju espresson, som inte bara tar slut fort, utan också alltför ofta sätter fart på onämnbara kroppsliga processer. Alltså väljer jag en latte, med mycket skum.
  Jag är inte särskilt imponerad av de där som ska göra mönster i mjölkskummet. Ge mig muggen och låt mig glo i fred.

  Att titta på folk såhär får mig att komma ihåg vad som är viktigt i livet. Fler kunde behöva göra det. Observationerna av unga kvinnor som strävar efter egen stil och ändå ser likadana ut. De stressade hänsynslösa trettioåringarna som aldrig nånsin funderat på om det är lämpligt att prata högt i mobilen. Hemmamammorna som kladdar med puréer och pratar avföring.
  De ensamma pensionärerna som inte släpper en del av tidningen. Gänget med män av utrikes härkomst som sitter tysta i ett hörn och lyssnar på en kamrat som - efter vad det låter - håller en föreläsning om Arternas Uppkomst, fast det antagligen bara är vad han tycker om matchen igår.
  Och en och annan förvirrad hemlös som får hela lokalen att tystna när han vacklar in, innan personalen besvärat lyckas baxa ut honom igen.

  Utanför står människor och röker. På St Eriksgatan i Stockholm finns det fik där man kan se olyckor ibland. Sånt livar alltid upp - allt korkar igen, åskådare samlas, och eftersom vi är i Sverige börjar de inblandade fylla i dokument i väntan på Bärgningeskåren. Kvarterets olycksbarn är besvikna över att det inte är något blodvite, män i arbetskläder yttrar sig sakkunnigt över kostnader. Har man tur kommer polisen - gigantiska blonda män som pratar i komradio, och som ordnar med bortforsling.

  Under tiden sitter jag med min kaffe. Och tänker över livet. Där jag befinner mig, i ett diffust halvtidstillstånd.

  Det är sånt man kan göra, ensam med en kaffekopp på ett fik. Formulera ett blogginlägg i huvudet. Eftersom det är så jag gör.

  Jag borde skriva mer. Oftare. Jag orkar inte. Det finns miljoner saker att tycka om, skriva om, men när kroppen säger ifrån blir hjärnan tom liksom. Saker kommer inte ur fingrarna.

  Då är det bra att sätta sig på ett café och titta på folk. Fundera på vad de tänker på, tjuvlyssna på vad de säger.

Bilden? Café de Flore







 

Om skjutandet i Göteborg.

 


Nu har de skjutit på varandra i Göteborg igen (här). De kommer fortsätta ett tag, tro mig.

  Gängkrig följer ganska enkla mönster. Ett gäng mer eller mindre yrkeskriminella män kommer ihop sig om en inkomstkälla, om ett geografiskt område. Någon eller några känner sig lurade, eller trängda, och sen drar man fram pistolerna. En period av pangande följer. Folk dör eller såras på bägge sidor.

Därefter kan det antingen klinga av, oftast beroende på polisiära insatser, dvs folk hamnar i fängelse, eller på att några något klokare individer ser vansinnet i att slakta varandra. Så har gängkrig sett ut ända sedan det moderna gänget uppstod. Gängen i New Yorks slum under första halvan av 1800-talet var de som näranog formulerade taktiken. Därefter har den sett ungefär likadan ut överallt - men lite för ofta toppad med en rejäl slakt, a la Chicagos 30-tal, där Capone till sist knäckte allt motstånd med en massaker så grym att motståndarna la sig. Det finns några andra liknande exempel.
Mer om detta kan ni läsa här, där jag gett efter för ett av mina mer morbida intressen i amerikansk historia.

  Och det är väl det som polisen i Göteborg - knappast okunniga om gängmekanismerna - är rädda för just nu. Att det ska komma till en rejäl urladdning, istället för att gängen, vilka de nu är, ska sätta sig ner och förhandla. Och visst, det är en förfärlig utveckling, som ett upprört kommunalråd (M) säger i SvD. Men den är nästan oundviklig. Det trista är att han inte ser sin egen roll i det.

  Man ska dessutom ha klart för sig att det finns andra saker som spelar in. Begrepp som heder, eller nationalitet, är saker man inte skojar om i den här världen. Oavsett om det nu skulle handla om spelautomater, cigaretter eller knark. I den här världen existerar inte några av affärsvärldens spelregler. även om det finns folk som gärna vill beskriva det som den yttersta versionen av kapitalism.

  Jag behöver inte läsa på olika snask-siter om vilka de döda eller vilka som förmodas ha skjutit för att veta vilka de är. Jag vet vilka de är. De är nästan alla komna ur samma etniska grupp, nästan alltid uppvuxna tillsammans i samma trångbodda bostadsområde, och väldigt många av dem är släkt med varandra. För så fungerar de här gängen, och har alltid gjort. Vill man läsa om det så finns det digra böcker ända sedan 20-talet.

  Inte heller betyder deras etnicitet särskilt mycket, vad än de högerextrema än vill påstå. Den nyss avslutade rättegången i Södertälje bekräftar dessutom vad man också vetat sen 1850-talet, att gängens primära offer, och inkomstkällor, är landsmän eller folk från samma regioner. Vanligt hederligt folk som inte får det skydd de borde få, av ett samhälle som uppfinner hjulet igen, istället för att lära sig av gångna tider. Ni kan gärna läsa hos Svensson, som är en av få som inte är intresserad av sensationsjournalistik.

  En av hans slutsatser ligger också i linje med den klassiska gängmekaniken, att ju våldsammare gängkriget blir, desto större är chansen att oskyldigt folk hamnar i skottlinjen. Sånt finns det massor med exempel av, som räden mot Capones högkvarter 1926, där tio bilar fyllda med unga män med maskingevär brassade av bredsidor medan skräckslagna människor sprang för livet. Och några träffades. Men att vara livrädd i Göteborg just nu är inte särskilt rationellt, om man inte själv är insyltad i något.

  Inte heller är tystnaden något nytt. Så har det alltid varit. När civilsamhället har emigrerat från de här områdena - miljonprogramskaserner i förorter - finns det ingen tilltro till myndigheter. Det är bättre att knipa käft, och slita som fan för att en dag kanske själv kunna flytta därifrån, och ge sina barn en bättre uppväxt. Men när man bor där, och måste bo där, är det faktiskt förenat med livsfara att vittna.

  Lösningen då? På kort sikt får man låsa in folk. På lång sikt får man riva hus och bygga större. För på samma vis som laglig abort kan ha varit en bidragande orsak till minskad kriminalitet i USAs slum - enligt Freakonomics - är trångboddhet en gemensam nämnare när det gäller all rekrytering till gäng. Man kan inte ta bort samhällsservice och trygghet från de här områdena. Att sånt sker är en politisk naivitet som borde vara kriminell.

  Gängen finns för att du och jag och alla andra inte kan låta bli att betala svart, köpa illegala grejor eller missbruka. Varje gång någon köper steroider, stulna fälgar, går på bordell eller köper en stor stark för 20 spänn, så bidrar man till gängens existens. För att inte tala om när man pröjsar svart för bilreparationen eller takomläggningen. Det är precis lika viktigt att berätta det i alla skolor i landet som att göra insatser i de områden där gängen finns.

  Gängen är en termometer på moralen i samhället. Och just nu kokar den i Göteborg.

 




 

 

 

Tänkte skälla lite på unga kvinnor.

  Häromdagen blev jag kallad surgubbe. Av en ung politiskt engagerad kvinna. Anledningen var att jag dristade mig till att ifrågasätta varför ett uppdrag i en politisk organisation måste innehas av en kvinna. I just den församlingen är de fem kvinnor och tre män, vilket för den här unga, under tjugofem, kvinnan inte tyckte var ett problem. Det tyckte jag.
 
  Kontentan av det hela var att hon tyckte att unga kvinnor var "osynliggjorda", och i huvudsak av män i min ålder. Surgubbar.

  Det kanske är så. Men själva tonfallet gick ut på att jag, och mina gelikar, är direkta arvtagare till mansgrisar på sjuttiotalet, som gärna klappar lilla stumpan i rumpan, löser samhällsproblemet över ett glas whisky i ett slutet rum, och helst skulle vilja ha tillbaka hemmafrun.

  Mot detta vill jag inlägga en protest. För jag var med då, och jag gillade det inte då heller. Och att jag - jag - år 2013 ska behöva framlägga nån sorts vitbok om hur engagerad jag varit är nästan orsak att lägga ner politiken överhuvudtaget. Men jag råkar tycka att vi behöver fler politiskt aktiva av alla sorter, och inte minst medelålders yrkesaktiva LO-medlemmar. Som är män. Istället får vi alltfler högutbildade unga människor som skenar iväg till vad de tror är säkra jobb i intressanta nischer. De är säkert jävligt duktiga.

  Men inom politiken har åldern ingen särskild betydelse. Och när jag ser kompetenta människor som hoppar av för att de inte råkar falla in under den dagsaktuella kravspecifikationen vad gäller kön, ålder, sexuell läggning eller etnicitet - så blir jag smått desperat. Oavsett politisk åsikt har inte politiken råd med det.

  Inte heller ska nån tro att surgubbarna - och surtanterna också, för den delen, för de håller på att hamna där, där man sorteras bort för att man inte är tillräckligt väljarattraktiv - tänker lägga sig ner och självdö, och nöja sig med att koka kaffe till möten med den nya smarta hipstergenerationen. Inte fan.

  Vi var ju de som tog makten. När vi var unga. Jag kan berätta exempel från sextiotalet när unga sossar, som nu är pensionärer, på årsmötesdagen skrev in tre fotbollslag från kommunen, och kickade ut en oförstående generation som inte såg det nya komma. Och sen ändrade de unga sossarna, som nu är pensionärer, stadgarna för att själva undvika den sortens kupper.
  Sånt hände på min tid också.

  I själva verket hör jag mycket lite av den politiska förnyelse som egentligen borde vara det som avgjorde vem som får uppdrag. Den nya generationen både ser ut och låter som min generation. Same old, liksom. Det är bara åldern som skiljer.

  När jag hör tjugofemåringar drömma sig tillbaka till ett "solidariskt nittiotal" blir jag bekymrad. Så minns jag det inte. Det var för jävligt på den tiden, och det är nästan skämsvarning på att påstå att det var bättre förr. Det är rent sverigedemokratiskt, för att uttrycka sig riktigt brutalt. Strängt taget har det varit för jävligt i stort sett hela tiden jag varit, orkat vara politiskt aktiv. Men med pyttesteg har vi kommit en liten bit framåt.

  Att i det läget avfärda generationer av kompetent folk som "medelålders" eller, ännu värre, "medelålders män", är att göra det lätt och fel för sig.

  Jag vill inte på villkors vis att Arvtagerskan ska behöva dra samma lass som min mamma, eller som sin egen mamma, eller att någon ska bli så jävla tilltufsad som jag själv blivit av de som då var medelåders män, på den tiden jag var ung och arg. Idag är jag bara arg. Men man måste komma ihåg att de medelålders männen faktiskt var med och drog lasset.

    Minns att makt får man inte. Den tar man.
 



 

Den svenska överklassens desperata skrik. Om Lundsberg.

  Jag tänker inte säga så mycket om Lundsberg - det är en antikverad institution för att driva upp den sorts psykopater som så småningom kommer bli företagsledare och chefer (inte mitt påhitt - läs själva här)
  Men ta och lyssna på Pernilla Klingspor, ordförande för Lundsbergs skolas föräldraförening. Hur hon fullkomligt kokar av ursinne över den avundsjuka menigheten, som tar sig ton. Och som nu kommer tvinga de stackars eleverna att återgå till den kommunala skolan - hör vilket förakt hon lägger i orden "kommunal skola"...

Klicka här för att komma direkt till henne. Men lyssna gärna på hela klippet från Studio Ett. Och njut av hur Ann-Marie Begler generaldirektör för Skolinspektionen till sist faktiskt lessnar på den förbannade adelsdamen, och sätter henne på plats. Här.

  Visst, jag fnissade en del men visst är det skitsynd om de flesta av barnen på Lundsberg. Skolbyte är aldrig kul. Fråga de som gått i friskolor som lägger ner.

  Lundsberg är en symbol. Hoppas det aldrig öppnar igen.

 

Johan Westerholm och väderkvarnarna

  När jag stod uppe på rullställningen och svor över mina provisoriska väggar ringde Westerholm. Han och jag brukar pratas vid emellanåt - mest om politik, fast även om flickor och om fotboll och om livet med ibland, tralala.
  Han var lite i affekt - han som jag börjar vi inse, att hur gärna vi än vill så sorteras vi in i facket etniskt svensk man i medelåldern. Och då slås en massa dörrar igen. I varje fall när det handlar om möjlighet att synas eller påverka.

  Johan är en frenetiskt frekvent bloggare - läs honom här - och sprids långt in på redaktioner och partiexpeditioner. Kloka viktiga synpunkter, från ett liv utanför politiken. Och nu slår han i ett nytt glastak - det som finns när man inte har hundra år inom partiet, är släkt med partikoryféer och dessutom har för vana att säga vad man tycker. Då finns det en massa människor som känner sig hotade, och istället väljer nån som är som de själva.
  Som firar midsommar på Bommersvik, som har gått Brunnsvik, som har en pappa eller mamma som ledde ett numera nerlagt fackförbund. Och som har betald vecka på Almedalen, hehe...

  Byter man ut lite namn och platser så är det som Lundsberg och Wallenebergsfären.

  Själv har jag slutat söka de här jobben. även om snälla vänner tipsar och pushar. Man lessnar till sist. I synnerhet när man ser vilka som fick jobben istället. Jag tror nämligen bara på föryngring om det verkligen är yngre människor som kommer fram. När det är medelålders män och kvinnor i tjugoårsåldern blir jag misstänksam.
  De varken låter som, eller ser ut som Arvtagarna. De låter som landstingsråd eller generaldirektörer. Så vari låg föryngringen?

  Jag tänker inte gå ut med namn. Jag har sagt det direkt till dem istället. Det är möjligt att man inte får några supporters på det viset, men så fungerar det utanför politiken.

  Jag själv läser oerhört lite politiska bloggar. De suger. Däremot läser jag massor av ickepolitiska bloggar. Det är ofta inte mer än offentliga dagboksanteckningar, om hur det är att ha barn som börjar första klass, om en lyckad fest, om en resa till Ullared (jodå!) och mängder med foton på små feta barn och miljarder bilder av sol, blommor, träd och sjö.
  Sånt ger mig mer. Säger mig mer om tillståndet i riket än valfri-skälla-på-regeringen-blogg. För borgarna är ju nästan borta från blogg-banan.

  I synnerhet som jag känner mig allt längre från den skruvade, intriganta värld som är politiken. Och jag behöver inte vara där. Jag kan något, jag har ett yrke. För att vara intresserad av politik, är inte samma sak som att vara duktig på det. Jag vet knappt hur man marknadsför en blogg, och jag skriver vad jag vill här - det är min ventil. Vilket också retat upp en och annan - att jag tramsar på bloggen.

  Samtidigt är det synd att de räddhågsna får regera. Politiken behöver verkligen en Johan Westerholm. Eller en Alexandra Einerstam. Istället kommer vi få se fler avhopp från politiken under hösten, var så säkra. Människor som inte vill offra massor med vardagskvällar och helger, bara för att se strebrarna skena förbi. Då kan man lika gärna göra något annat.

  Nåt roligare.

 


 

Arne och jag. Om kollegor

  Fick en skrapa av en gammal fd arbetskamrat och kompis lite om sistens. Han petade mig i bröstet med ett finger som fortfarande är som en bowlingkägla och undrade vem Arne var? För han hade fått höra att jag höll på och larvade mig på det där Facebook - jag är kompis med hans son där - och nu var han nyfiken på vem Arne var. Du som är så jävla duktig på att beskriva folk, sa han, så jag sträckte lite på mig.

  Visst, han har ju rätt. Facebook är inte världen. Det är knappt att Utsikten är det. Därför ska jag berätta om Arne.

The World according to Arne -the best of a svensk byggnadsarbetare

Arne är en snart pensionsmässig byggnadsarbetare, med en sund misstänksamhet mot överhet, med en vass och rolig tunga mot folk som är dryga och med ett stort och varmt hjärta. Och visst finns han på riktigt - men han heter inte Arne. Under ett par månader förgyllde han mina dagar med drastiska och vansinnigt roliga anekdoter (många både chauvinistiska och oanständiga och roliga och givetvis helt otryckbara) och oneliners. En del var så underbara att jag skrev ner dem.

Här nedan följer några guldkorn.

Grabbarna vid fikabordet är trots allt lite småstolta över att Tranströmer fått Nobelpriset. Arne vet vem det är, och han är lite nyfiken: "Kan man läsa nåt av honom eller skriver han också om mens som den där kärringen för ett par år sen?"

 Arne, syrligt, till tafatt kollega som fumlar mer än vanligt: "Du jobbar med grytlapparna på idag ser jag..."

Arne ser målsnöret efter snart femti bast i byggsvängen: "Tänk bara att få kvarta till åtminstone sex en måndagmorgon! Ja, kanske till och med till kvart över..."

Arne om hur man behåller spänningen efter 43 år: "Man ska alltid gå i kalsipper så länge på söndagen att frugan blir förbannad. Och sen när man lyder och drar på sig brallorna blir hon glad. Enkelt va?"

Arne äter upp det sista av lasagnen. Den är äkta, säger han. Med sån där "mossa-ost gjord på tjurmjölk..."
Varpå högljutt gapskratt utbröt.

Arne brakar in i boden, blöt och glad: "Nu behöver jag sprit och ett dåligt fruntimmer! Ååååh, finns det sockerkaka? Då tar jag det istället!"

Arne är igång med terminens nya lärlingar: "Stick till förrådet och hämta två synvinklar. Och lera reda på ett ögonmått också"
Och pettringen ränner givetvis iväg. Han har varit borta ett tag nu...

Arne är tillbaka efter semestern:
Först hade vi sex två gånger. Sen blev jag impotent. Det var väl det vi gjorde på semestern. Just ja, vi var hos dottern på Öland också...

Arne bryter semestern för att ringa och berätta att det är Jularbo och Julia Caesar i Sommarprogrammet. "Så du inte glömmer bort mig..." Jo tack du

Arne gick på semester igår. Hans sista hälsning var: "jag ska inte lyssna på Kulturnytt en enda jävla gång."


Jag hittade min gerkap på fel ställe, snor tillbaka den bara för att upptäcka att det är jag som är på fel våning. Arne tröstar "jag tog fel barnvagn på EPA 1967 och körde runt fel unge i en halvtimme. Det vart fan rikslarm. Jag märkte inget förrän ungen vaknade, såg mig och illvrålade... Så jag gömde henne bakom en banantrave och smet. Det har jag aldrig vågat berätta för frugan..."


Arne konstaterar att jag drog i mig matlådan på fyra minuter. "Tuggar du inte, pojkjävel?"


Arne om romantik: "Jag fyllde badkaret, tände värmeljus, hoppade i och ropade på hustrun. Men så lyckades jag sopa ner två värmeljus och ni vet hur stearin ser ut i vatten va?
Hustrun bara vrålade när hon kom in och tyckte jag var ett svin - så det där att bada ihop är jävligt överdrivet... "


Arne sprudlar av odödligheter idag. Till yngre kollega: "Du ska inte säga kärring om din hustru. Du ska säga "kvinnan jag älskar". Det säger jag om min kärring"..

Arne om sönerna: "Vad de gör? Den äldste jobbar i byggbranschen med hållfasthetsberäkningar i bärande konstruktioner. Jävligt intressant. Den andre vet jag faktiskt inte - han sitter väl på nåt kontor... "

Arnes 63-årsperspektiv: "I helgen sa jag till tanten att jag måste ju få ha sex en gång till innan jag dör, OK, sa hon men då får du lova att dö sen.
Så jag funderade ett tag och sen gick jag upp och gjorde ägg och bacon. Det var fan nästan bättre.."

Dagens Arne, i sista sekunden: "Hörselskydd? Nä jag tycker man hör så dåligt då."
Sagt av mannen som alltid talar som om den han pratar med står fyrtio meter bort


De flesta arbetsplatser har en Arne. Vi också. Han delar frikostigt med sig av visdom och odödligheter. Här är ett exempel: "Du ska ha ordentliga kalsonger pojkjävel. Med resår som går över naveln..."

Eller den här: "Jag jagade upp kärringen för att göra frukost men jag fick göra den själv. Hon klev inte upp. Det är för att hon rakar benen, förstår du..."

Arne funderar framför en vägg: "Den här jävla gipsskivan ser ju ut som ett par lila gabardinbyxor. (paus) Med en banlonpolo från EPA till."

Fyra stendöva byggnadsarbetare vid samma matbord = 105 dB. Folk på andra sidan gatan måste veta nu att Arne ska till landet. Samt att hans kärring betalat 600 spänn hos frisören.

Arne tror för övrigt att han har talrör istället för telefon. Han frågar "var är du?" när det ringer, och sen talar han ÄNNU högre i mobilen. Kvarleva från förr i världen antagligen.

Arne, bedrövad en morgon: "Vi ska tydligen skaffa hund. Jag sa NEJ. Så nu ska vi göra det..."

Arne, om hustrun: "Det var tur att hon hittade mig. Jag vet inte om jag hade velat diska åt nån annan..."

Om musik: "Jag köpte ett dragspel och en sån där distanskurs. Alla kan spela, hette det. Fast det lät som jag trampat på katten. Sen upptäckte jag att jag höll det upp och ner..."

Om namn "Folk har ju inga smeknamn längre. Det var bättre förr. Fast han som kallades Skitkuken tyckte nog inte det..."

Om jobbet. "Jag har fan haft kul varenda dag. Fast det är nog värre för de som jobbat med mig..."



Eller hans ständiga morgonhälsning, när han dängde ner matväskan i bordet, med glada ögon: "Hav förtröstan arma människor - jag här här nu..."





....kommer mer....