Den eviga dödsdansen - ännu fler byggnadsarbetare har dött

 


Jag får ett samtal från en kompis. Stor olycka i Värtan. Fortums bygge. Vägg har rasat. Ingen vet hur många som dött. Och den eviga frågan - känner du nån som är där?

  Visst gör jag det. Samtidigt som magen drar ihop sig ringer jag och ringer och ringer. Måtte det inte vara nån jag känner. Måtte de ha klarat sig. Under en gigantisk skrothög av trasig betong, förvridet stål, spräckta massor. Stoftet har inte ens lagt sig när grabbar börja klättra i resterna, förtvivlat letande efter nån. En fot. En hjälm.

  Ni kan inte föreställa er. Det är som efter ett raketanfall. Och man rör sig som i trans. Stänger av samtidigt som man sätter på sökblicken, lyssnar. Vrålar till varandra. Folk kommer springande, alla vill hjälpa till, några kommer mest vara i vägen. Hugg i här, vi behöver en lastmaskin...

  På avstånd hör man sirener. Det är som på film. Efteråt minns man detaljer. Man minns lukten, skräcken. Nån som hela tiden gapar om att det inte är säkert än, gå inte dit. Nån annan vrålar tillbaka att det ligger för fan folk härunder. Nån kommer med en FörstaHjälpenväska, vad man nu ska med den till när nån hamnat under en betongvägg. Absurda saker sägs. Nån skämtar till det, ingen blir förbannad - man reagerar olika.

  Folk pratar i telefon, i radio. Utanför grindarna samlas nyfikna.

  Det ser likadant ut jämt. Som en jävla krigszon. En gång till och en gång till och en gång till.

  Jag började blogga för åtta år sen. Under den tiden har jag fler gånger än jag orkar tänka på skrivit om olyckor. Jag har hunnit uppleva några själv också. Gudskelov utan dödsfall, men det har varit nära. Sådär nära att man efteråt skickar ett sms till nära och kära - jag är OK, älskar er!!! Man kramar ungarna lite extra när man kommer hem. Den här gången klarade sig de jag känner.

  Jag vet inte mer än nån annan. Inte ringer jag folk heller för att få veta mer - de har annat att göra på arbetsplatsen. Bygget stänger, folk åker hem. Erbjuds stödsamtal, telefonnummer att ringa. Allting efter olyckan går som på räls. Men mardrömmarna kan ingen göra något åt. Man pratar med varandra på det där viset som män gör. Hur mår du? Jorå...

  Inte orkar jag tjata om bristande säkerhet, om kollektivavtal, om ett överbelastat Arbetsmiljöverk, om skyddsombud. Inte idag. Inte om att dödsfallen kommer bli fler ju fler byggen som startas. Inte om tidsplaner som är viktigare än liv och lem. Inte idag. Eller om att om de döda saknade kollektivavtal kommer de efterlevande inte få många kronor.

  Idag är det bara den desperata skräcken det handlar om. Sorgen. Rädslan. Har nån slarvat? Har nån följt anvisningarna?

  Och man går lite försiktigare ett par dar. Stämningen är inte lika uppsluppen. Nåns kaffekopp står kvar, får stå kvar. Man flyttar den inte utan vidare. Det finns regler runt sånt.

  Vi är ett brödraskap nånstans. Vi lever tillsammans i trånga utrymmen, på farliga platser. Varje dag går man på ställen där saker kan hända, hanterar maskiner som kan ta livet av en, vinglar med materiel mellan kollegor och ställningar. Is och snö, halka, saker som kan komma rasande från flera våningar upp. Man riskerar livet ihop, hur töntigt och gammeldags det än kan låta. Hans smärta kan bli min smärta.

  Och om det ska jag också skriva. Men inte idag.

  Idag är det dagen när ännu fler byggnadsarbetare dog.


Företaget saknade kollektivavtalet här
Arbetsmiljöverket saknar resurser att kontrollera här
Byggen hårdast drabbade här


Bloggat fr min iPhone



 
 

Men det får vara nog nu! Om döden på jobbet

  På väg hem hör jag om en arbetsplatsolycka där två män drunknat i tjära i Luleå. Förutom själva vidrigheten i döden, så långt från att somna in i stillhet omgiven av sina närmaste, tänker jag bara, jaha, nu igen.

  Oavsett omständigheterna kring den här olyckan så slår jag mig i backen på att den hade kunnat förhindras. Om företaget hade haft intresse av det.

  Efter alla dessa år har jag lärt mig: Det enda som fungerar för att få företag att göra sitt yttersta är hot, övervakning och repression. Närhelst jag hör att arbetsmiljöarbete ska baseras på "ömsesidigt förtroende" och "frivillighet" så blir jag vild och galen och vill slå sönder saker.

  Det ENDA som fungerar är att VD vet att om en - en! - gubbe dör på mitt bygge så åker han i fängelse. Och företaget ska betala miljoner i skadestånd. Sånt svider nämligen.


  Att bara ens tro att god arbetsmiljö och förebyggande arbete skulle fungera enbart av snällhet är så jävla korkat att den som säger det inte borde få vara i närheten av en arbetsplats. Och att människor som har den inställningen kan få arbeta med just arbetsmiljö och arbetarskydd är horribelt.

1.  Det enda som fungerar är att företagets ägare och VD vet att de har ett personligt ansvar för arbetsmiljön. Inte platschefer eller arbetsledare. VD och ägare.

2. Det enda som fungerar är att företag vet att de när som helst kan få besök av arbetsmiljöinspektörer, som ska ha befogenhet att stänga ner ett företag, skicka hem de anställda. Ett konkret hot.

3. Man måste höja bötesbeloppen och ersättningsnivåerna vid arbetsplatsolyckor. Det ska kosta som fan om en anställd mister livet, eller skadar sig därför att arbetsmiljön är undermålig. Om det skulle ta död på företaget? Det vore bra i såna fall - vi behöver inte arbetsplatser där folk dör eller skadar sig.

  Två män drunknade i tjära. En rent helvetisk död. Släng VD i fängelse då. Och bötfäll företaget med 100 miljoner.

  Så de lär sig. Så andra lär sig. Så någon slipper dö.

 

 
 

Jag litar inte på chefen...

Ny krönika i Arbetarskydd! Läs här, och kommentera gärna!


Bilden? Hur det ska se ut vid sanering. Läs mer hos Industrisanering

Unga sommarjobbare - ny krönika i Arbetarskydd

Jag erkänner - det har varit glest med inläggen på sistone, men livet, o detta liv, kommer emellan. Inte för att det saknas ämnen att tycka om - tvärtom. Men bloggandet är en fritidssysselsättning, och kräver sin icke ringa del av inspiration, och den har det också varit klent med.
Men jag får ju tycka i Arbetarskydd - nu senast om Det Första Sommarjobbet, och riskerna och glädjen med det. Det kan ni läsa om här

Oro är en dålig arbetskamrat. Ny kolumn i Arbetarskydd

Nu har jag fått tycka igen. Kommentera gärna; ju fler kommentarer desto fler kommer läsa. Läs det precis här!

Att blogga om sitt arbete

Följnde är en text jag skrivit inför mitt deltagande på Nätrot'12 - en sammankomst och seminariehelg för progressiva bloggare, där jag smickrande nog inbjudits att delta, för att dela lite tankar.


Jag började blogga 2006. Huvudsyftet var faktiskt att skapa en fotoblogg - populärt på den tiden - för att både dokumentera mitt arbetsliv för min egen skull, och för att kunna berätta för de tämligen ointresserade Arvtagarna vad deras fader pysslade med på dagarna. I en värld när arbete och fritid så skarpt avgränsas begrep jag att mina egna ungar faktiskt inte hade en aning om vad jag gjorde. En bidragande orsak var också att jag skaffat mig en ny mobiltelefon, en Siemens, som tog hyfsade bilder, och som tillät att man kunde överföra bilderna till en dator utan att ha kunskaper från teknisk högskola.

Men nu är jag ju som jag är - och med kameran i handen trampade jag omkring på bygget och upptäckte hisnande brister i säkerheten. Vilket jag också förde in på bloggen, som på den tiden hade sådär trettio besökare. Och jag visste inte mycket om vad jag ställt till med förrän jag blev uppkallad till platschefen och där möttes av ett antal allvarliga män i svarta kostymer, som ställde dumma frågor, och intrikata påståenden. Som att jag inte hade rätt att ta de där bilderna, eftersom jag inte bett om tillstånd, och att de ägde mina bilder. För att inte tala om att jag inte hade rätt att publicera dem i någon form, märk väl.
Jag bad dem dra åt helvete. Fixa riskerna så ska jag sluta fotografera. Jag fotograferar fortfarande.

Efter hand spred sig ryktet om att det fanns en blogg som skrevs av en byggnadsarbetare, och trafiken på bloggen ökade. Jag hamnade i tidningar, och i TV, och ett tag ringde det hela tiden, från folk och organisationer som ville att jag skulle både skriva om deras frågor - det jag kallar kommandobloggande . och också föreläsa om bloggar och sociala medier.

Det var inte det som var meningen. Jag är en politisk person påstår illasinnat folk i min absoluta omgivning, och det kanske är så, men framförallt har jag alltid uppmuntrats att säga vad jag tycker och driva mina åsikter. För detta var bloggen utmärkt.

I början var jag rätt okunnig om vad man faktiskt fick skriva eller lägga upp på nätet. Men jag var också försiktig med att skriva ut namn eller bilder utan medgivande - det hör till vanlig hyfs. Jag arbetar inte i en skyddad miljö, där jag hanterar känslig information, där man tangerar sekretess eller tvingande lagar - gudarna ska veta att Arbetsmiljölagen är hyfsat tandlös. Gjorde jag däremot det skulle bloggen antagligen vara rätt lam - ett bygge är en dekorativ plats för historier och ögonblick. Det kanske inte är så på ett kontor.

Värre är vad bloggandet och nät-tyckandet kan ställa till med senare i livet. När rekryteringsfirman Google får tag i en, när en potentiell arbetsgivare börjar leta efter ens  namn på nätet. Heter man Calle Fridén är man rätt lätt att googla.

Jag råkade ut för detta. Helt plötsligt efter att ha blivit friställd igen - vanligt i mitt kluster av byggnadsarbetare - upptäckte jag att bloggandet låg i vägen. Med sedvanlig konservatism såg arbetsgivarna på mitt bloggande som en potentiell...ja, vadå? Obekvämlighet förmodligen. Det visade sig att ett politiskt och fackligt engagemang inte riktigt var vad de ville ha - alldeles oavsett att jag hade referenser om att jag skötte tider, gjorde ett hyfsat jobb och hade det mesta kvar av hår och tänder.

Jag la ner bloggandet under en period - och mötte en del förvånade utrop från bekanta som inte för sitt liv kunde ana att det var så här illa. För det är det. Att blogga om sitt arbete är ett risktagande, för hur gör man när man upptäcker orättvisor eller risker? Håller tyst? Eller tar man ett djupt andetag och använder bloggen?
  Själv tror jag att om man bloggar är man också en människa som vill utrycka sig, tycka saker - och jag utgår från att man då, med ett glatt Banzai, skriver på sin blogg vad tycker. Sen får man ta smällarna vartefter de kommer.
Oroar man sig för mycket över vad chefen kommer tycka ska man nog inte blogga alls.

Juridiken är inte särskilt hotfull för den som bloggar - det finns ytterst lite som är applicerbart på bloggosfären. Ett hot om stämning för förtal - som jag själv råkade ut för av företaget Botrygg - är verkningslöst. Använder man bara sitt sunda förnuft kan man skriva nästan vad som helst - och det är inte där faran ligger.
 Faran ligger i vad jag skrev ovan, att man spårar våra digitala tassavtryck idag. Är man så långt ner i det bloggologiska förfallsträsket som jag är - stiligt va? - spelar det nog ingen roll. Jag kan inte klämma in den här tandkrämen i tuben igen. Men är man ny i arbetslivet ska man nog ta reda på, lite försiktigt, vad som är acceptabelt, för den fortsatta karriären.
  Å andra sidan gäller det den övriga nätvärlden också - det finns nog en och annan kommande karriär som kan strypas i sin lindo därför att det ligger genanta bilder på Facebook, för att kunna grävas fram av idoga murvlar så småningom.
Man behöver inte vara rädd för det här, men man ska vara medveten om det. Risken finns att ett framtida yrkesval kan påverkas av saker man sagt lite för högt, lite för offentligt. Man googlas ihjäl helt enkelt.

Men då ska man naturligtvis berätta det för omvärlden. På bloggen.



 

Gärna kvällsöppet men till vilket pris?

Nytt inlägg i Arbetarskydd. Om vilket pris vi borde betala för att kunna handla sent, och om vilka om får betala. Läs här och kommentera gärna.


Bilden? När tron på att det är sena öppettider är vad som lönar sig...behöver man bara åka till Kista Galleria efter åtta en söndagkväll för att se att det inte är så...

Håll tyst och ha kvar jobbet!

 

Nu har jag fått tycka saker i Arbetarskydd igen. Klicka här!
 Kommentera gärna även där...

En dag med de andra byggnadsarbetarna...

Det finns byggnadsarbetare och byggnadsarbetare. Jag är en entreprenadbyggjobbare - stora komplex, industriellt koncept, automatiserade rörelser, långa byggtider. Objekten kan vara värda en miljard eller mer. Vi har hjälmar, bygghissar, kranar, inklädda fasadställningar och allting är stort och bullrigt.

Men det finns en annan värld också. Där man jobbar på ett litet byggföretag, där man gör jobbet på ett helt annat vis. Där den fackliga närvaron är minimal liksom medlemskapet. Där man tjänar sämre pengar, där man tar större risker. Nu ska jag berätta om det...

Jonny hämtar Robin vid T-banan. Det är en sjabbig skåpbil, på bakrutan sitter en dekal "J.Eriksson Bygg- och Allservice" och ett mobilnummer. Under har någon designat "Allt mellan golv och tak." T:et i tak är en stiliserad hammare.

Det är Jonny som är J.Eriksson. Orakad kille i fyrtioårsåldern med glada ögon. Robin är tjugotvå, och han är lärling. Det är lite oklart vilken lärlingsstatus han har, för Bygg- och Allservice är inte medlem i någon arbetsgivarorganisation. Och Robin har inte gått bygglinjen, men han är stor och stark och vill ta i.

De åker under tystnad i morgonmörkret. Det luktar av maskiner och gammal gips och smuts i bilen. Jonny har en pappmugg med kaffe. Robin sover.

De bygger en villa. En monteringsfärdig. Taket är på, de håller på med inredningen. Under tystnad river de fram kablar och lampor och maskiner, en del har legat gömt i huset. Det är fullt med virke, gips och isolering innanför dörren. En rullställning utan skyddsräcken står under trapphålet; trappan är special och levereras senare. Under tiden klättrar de på stege.

Jocke och Migge kommer. Jocke har också eget företag, men han och Jonny känner varandra sen tjugo år, och de jobbar ihop. Ena gången tar Jonny jobbet och sköter fakturering och kundkontakt, nästa gång är det Jockes tur.
Bägge har de mer jobb än de har folk för.

Jocke har ett jobb på Arsenalsgatan där han ligger efter, han har helt enkelt inte haft tid att åka dit. Kärringen som äger huset ringer och är arg och de kommer överens om att Jonny ska åka dit på eftermiddagen och sätta upp två högskåp så målaren kan börja. De gör ofta så.

Robin skruvar undertak i ett av sovrummen på övervåningen. Maskinparken är väl sisådär - men den är betald säger Jonny och fnyser åt reklambladen. Han köper nytt när maskinerna är helt slut. Tills dess duger de.

Jocke och hans lärling ger sig upp på taket. De har lagt underlagspapp men nu måste läkten dit, och snart dunkar taket av hammarslag, som ekar i villaområdet. De har en ställnig runt huset, men förra veckan ramlade Migge ner från översta bomlaget, och landade i just den enda buske som man lovat kunden att behålla. Han slog sig en del men det får man ta - han är väl karl, säger Jocke. Och berättar hemska historier om folk som både slagit ihjäl sig och nästan slagit ihjäl sig.

Jonny tjafsar i telefon med elektrikern. Han behöver ha hit honom snarast, men lysmasken - också egenföretagare - är inte så pigg på att åka sex mil extra för tre trådar, som han säger. Robin hör men säger inget - efter ett par månader på Bygg- och Allservice har han lärt sig att såna samtal hör till vanligheterna.

Det är trångt och stökigt. Ljuset är begränsat - det finns för få lampor. Men det blir bättre bara dagsljuset kommer tröstar Jonny.

Såhär ser det ut för alldeles väldigt många byggnadsarbetare i Stockholm. De jobbar under rätt påvra förhållanden, och med stor okunskap om sina rättigheter. Och det är inte lätt att få dem som medlemmar - Robin skulle nog egentligen vilja vara med i facket, eftersom han inte riktigt litar på Jonny, men samtidigt vet han att det skulle bli en minst sagt besvärlig stämning om han blev medlem i facket. Och förresten har Jonny egna försäkringar, för det har han sagt. Problemet är bara att om Robin börjar skrapa på Jonnys försäkringar så är de bristfälliga.

De äter inne på i det halvbyggda huset- slagit ihop ett par skivor till bord, tagit dit klappstolar. Vatten finns, liksom en micro. Vissa dagar åker de till ett matställe - det får ta den tid det vill. Och Jonny brukar ta en extra kopp kaffe och nöjt konstatera att "såhär långa luncher har de inte på storbyggena"

Det kommer leveranser under dagen. Robin och Migge får bära in skiva efter skiva i huset, inget ska stå utanför. Inga kranar här inte. Sen städar Robin en timme, sopar undan sågspån och plast och annat, för kunden ska komma i morgon. Jonny sitter på en bal isolering och pratar med ytterligare en kund som är arg, en tillbyggnad i Bromma som de borde ha hunnit med under veckan.

-Det blir övertid ikväll, säger han till Robin. Vi tar Bromma efter Arsenalsgatan. Och Robin vet att klockan kommer bli både sex och sju innan han kommer hem - träningen med polarna är det bara att glömma.

För på den här nivån frågar inte chefen. Han beordrar. Och sen får Robin tanka sin pappas bil på Jonnys bensinkort en eller två gånger. Det blir ju ingen skatt då, säger J0nny och flinar. Och Robin gör som han blir tillsagd. Han är är ju inte så säker på vad som gäller. Och hans pappa har hittills inte protesterat.

De fikar ihop med Jocke och Migge innan de drar till Arsenalsgatan. Klockan är en bit efter två när de kommer dit, och Jonny får använda tio minuter till att lugna ner den arga kvinnan. "Jo, jag vet att vi är sena men det är mycket nu..." Tur att man har sån jävla charm. säger han till Robin när krisen är avvärjd.

Jonny är ingen skurk, kom ihåg det. Han jobbar hur mycket som helst - väl medveten om att hans jobb inte tar slut klockan fyra. Det är inte pappersarbetet som tar tid; det finns knappt nån småföretagare som sköter det själv idag, han lämnar bort det. Det som tar tid är att jaga nya jobb, och att räkna på nya jobb. Men han rår sig själv och erkänner att det är en livsstil - och han har tjänat rätt bra med stålar genom åren. Inte för att han sparar särskilt mycket, inte då, men han har rätt kul. Synd bara med gumman. Men det finns ju andra kvinnor...

Robin vill inte berätta vad han tjänar. Att det är under avtalet är helt klart. Men han är rädd om sitt jobb - trots allt tjänar han pengar, vilket är det viktigaste för hans grymtande pappa. Och de här skabbiga skåpbilarna pilar fram och tillbaka i Stockholm dygnet om, folk slutar och kliver på. Ett par skitiga brallor kan man väl offra på den där grabben, men skyddsskor behöver han då inte. Och klättra på stegar gjorde man förr i världen, så varför inte idag?

Jag vet inte hur många de är, annat än att de är många. Deras anställda jobbar farligt och utan trygghet, kunskapen om anställningsskydd är minimal. Det förekommer både svarta och gråa pengar, oftast med kundens vetskap. Ingen av de här killarna har nån ambition att växa som företag, anställa fler, ta större objekt. De är nöjda med sina småjobb - de är hantverkare! Och deras kunder är oftast också mycket medvetna om vilka de är...

Femåringen och arbetsmiljön. Botrygg. Igen.

Jag är en rätt snäll kille egentligen. Tycker om småbarn, djur, blir glad av att göra andra glada. Och jag är rätt bra med barn, om jag får säga det själv. Jag vet att man inte fostrar kloka och ansvarsfulla människor genom att gorma och skrika åt dem. En glad femåring blir ofta en bra vuxen.
Därför blir det lite svårt att hantera en sån som Michael Cocozza, VD för ett byggföretag med omsättning i halvmiljardklassen. Han kan uppenbarligen inte vara helt stenkorkad, men vad är det då? Är han så inskränkt att han inte inser att för varje dumhet han gör just nu kommer det tiofalt tillbaka? Vill han få mer negativ publicitet i Aftonbladet?

Tror han verkligen att han kan hota sig till tystnad? För även chefredaktören på Byggvärlden har ju hamnat i skottgluggen. Läs om när Cocazza skulle stämma honom. Och här talar vi inte privatperson - här talar vi tidning!

Det är lätt att vara elak på internet. Att mobba. Jag kan själv vara alldeles för vass i repliken, hugga på småsaker och få skrattarna på min sida. Men i det här fallet handlar det inte om att roa sig på Cocozzas uppenbara ignorans. Det här handlar om att få honom_att_fatta! Och det vore alldeles för lätt att få honom att framstå som en rätt okunnig, brysk, osmidig och lätt dreglande person. Så det gör vi inte! Han har det yttersta ansvaret för liv och lem för de som arbetar åt honom - så se för helvete till att saker fungerar.

Han har till blogg-kompisen Peter Andersson skickat ett brev som jag här klistrar in, för att liksom beskriva vilken nivå Cocozza rör sig. Det vill säg den patetiska.

Hej

Nej jag avser inte stämma Friden för förtal.

Men faktum kvarstår att han ljuger. Vårt företag "skiter inte i arbetsmiljön". Det är lögn! Man kan enkelt stämma av detta genom att kolla Arbetsmiljöverket register ang inspektionsmeddelanden under 2010.

Jag tror inte att vi har mycket sämre statistik än andra företag.

Friden är aktiv i Byggnads och den organistionen använder arbetsmiljöfrågor för att komma åt företag som anlitar utländska byggföretag, där Byggnads inte har några medlemmar.

Ett ex: Denna historia har sitt ursprung i ett tillbud på vår arbetsplats i Henriksdalshamnen. Detta tillbud slogs upp stort av Byggnads och dess medlemmar på JM:s grannbygge. Man kontaktade media och polis! Samtidigt bedrev man själva arbeten med en kran som stod innanför vår krans svängradie. Efter att vi kontaktat Arbetsmiljöverket så flyttade JM på kranen.

Om detta sa Byggnads och deras arbetsmiljömedvetna aktiva på bygget inget. Vårt tillbud orsakades av att en enskild arbetare tog en risk för att vinna tid. Deras felaktiga kranmontage orsakades av att deras platsledning och skyddsombud struntade i regelverket.

Ytterst handlar detta om att vi anlitar utländska byggföretag, där Byggnads har få eller

inga medlemmar, det stör Byggnads.

För övrigt heter Polens största byggföretag Skanska och kommer från Sverige!

Med vänliga hälsningar

Michael Cocozza

Botrygg Bygg AB

Nå, varför är det här brevet så speciellt? Han har ju dragit tillbaka sin - lindrigt sagt - överilade stämningsansökan.
Därför att brevet visar att han fortfarande inte inser allvaret! Jag driver inte arbetsmiljöfrågor för att jag är med i Byggnads - jag är tvärtom med i Byggnads för att det finns företag som Botrygg. Och jag skulle ryta om arbetsmiljön annars också, lita på det.
Att hitta på historier om att jag skulle vara ute efter honom - personligen då? - för att han har utländsk arbetskraft är sorgligt. Och stode han framför mig och sa det, skulle han få en sån där klassisk jävla utskällning som jag är legendarisk för (det finns folk som läser bloggen som varit med...) - för på bygget har vi inte råd med dumskallar eller folk med för hög stjärtföring. Det blir farligt då, helt enkelt.

Att skylla på EN person är fegt. Jag kan upplysa Cocozza om att det är HAN som är ansvarig för eventuella arbetsplatsolyckor, alldeles oavsett om nån annan gör det faktiska felet. Och här återkommer jag till Det Systematiska Arbetsmiljöarbetet - för där sånt finns tar inte någon en chans, för att tjäna några minuter. Där har de anställda relevant utbildning, och där ska inte tidspress stressa någon till fatala misstag.

Eftersom Cocozza envisas med att skriva sina egna genmälen - kan nån säga åt honom att han ska sluta med det - är det ju rätt klart att det är det som orsakat det hela. Tidspressen fick någon i Henriksdalshamnen att göra ett misstag. Som nu gudskelov slutade utan allvarlig skada....

Som VD i ett halvmiljardföretag tycker man ju att han borde begripa att anledningen till att de fackligt aktiva på grannföretaget JM inte fört ett jävla liv om en felaktigt placerad kran är rätt uppenbart. Men jag ska ta det på mycket enkel svenska - därför att JM gjorde som de blev tillsagda! Utan att tjafsa. Vilket Botrygg gjort tidigare... Och verkar sätta i system.

Jag har ingen anledning att söka konflikt med företag som tar arbetsmiljön på allvar. Idag bedrivs det ett gott Systematiskt Arbetsmiljöarbete på de flesta företag, eftersom ledningen ser att det finns ekonomiska vinster att göra där - ett snyggt bygge är ett lönsamt bygge. Ett riskfritt bygge löper mer friktionsfritt än ett där man måste vara på sin vakt hela tiden. Och att tycka att jag ljuger för att jag säger att Botrygg skiter i arbetsmiljön är så löjligt att man hisnar. Snälla Michael Cocozza, förstår du inte hur du och ditt företag skadas av det här?

Det är rent tragiskt att läsa ett sånt mejl 2010

Du köper vår tid, våra nävar, vår kunskap, men du köper fan inte våra liv.

Kan du förstå det, Michael Cocozza? Eller ska du fortsätta vara en orsak till varför vi behövs?



Bilden? Övertydlig räcker uppenbarligen inte....

Botrygg drar tillbaka stämningen

Jag får via telefon veta att Botrygg tydligen dragit tillbaka sin stämningsansökan mot mig. Och skriver detta på lånad dator.
Länk t Byggnadsarbetaren http://www.byggnadsarbetaren.se/2011/01/ingen-stamning-mot-byggbloggare/-

Återkommer med kommentarer ocjh reaktioner senare

När vinsten är viktigare än livet

I torsdags träffade jag grabbarna från JM om figurerar i det här reportaget i Metro. Grabbar som faktiskt bryr sig. De såg en stålbalk på ett ton som föll i backen på grannbygget, ett grannbygge där de regionala skyddsombuden i stort sett haft klippkort eftersom säkerheten och ordningen varit under all kritik.
Ingen dog, ingen skadade sig. Bra. Men nån kunde ha varit under, nån kunde ha dött. Att företag som skiter i säkerheten får existera är rent bedrövligt - hur bra känns vinsten för BoTrygg om nån dör på kuppen? Att vara beställare och acceptera det är ännu hemskare. Är det inte dags att ställa krav på den som ska bygga, att i varje fall följa arbetsmiljölagarna?
Tonläget på arbetsplatserna är hårdare nu, man kan få sparken om man protesterar (här om Byggnads trakasserade skyddsombud, här om snabba uppsägningar), och det tror fan att Arbetsmiljöverket inte hinner med.
Visst, det kostar att skydda. Vad kostar det om nån dör? Det finns all anledning för den som ska värdera ett anbud att också kontrollera att "det systematiska arbetsmiljöarbetet" finns med i offerten, och inte bara glo på "lägsta anbudet".
Det svar som platschefen för Botrygg lämnar ifrån sig är rent bedrövligt och medeltidsmässigt. Han skriver:"...att konkurrenter och facket systematiskt motarbetar utländska byggföretag genom att ”använda arbetsmiljö-frågor och uppförstora eventuella händelser”.

Såpass. Sen när är olyckor ett konkurrensmedel? Och tror verkligen Botrygg att vi skulle stå tysta och se på när våra arbetskamrater dör?

Arbetsmiljön är en politisk fråga

Så var det dags igen - elektriker har i flera år arbetat på Karolinska i Huddinge, i lokaler som varit fullsmetade med asbest. De har exponerats - det är det fina ordet - för asbestfibrer. Jag träffar emellanåt folk som inte betraktar asbest som något märkvärdigt. De vet inte vad de talar om.

Man dör av asbest. Det finns inget som heter "det är bara lite asbest". Det finns strikta regler för hur det ska hanteras, men okunskapen är fortfarande stor.

Att stora företag fortfarande missar i projekteringen är tragiskt. Fast det är mer tragiskt att ett gäng människor nu ska vara oroliga i många år framåt. Fibrerna fastnar på kläderna, man drar in dem i hemmet, de hamnar i klädkorgen med ungarnas kläder. Och det går inte bort i tvätten.

Det finns mängder av dolda arbetsmilörisker - och idag har det blivit svårare att både upptäcka och förhindra sånt. Resurserna har krympt. Det är ett politiskt beslut från den nu sittande regeringen.

Tanken var att företagen skulle ta ett större ansvar i samarbete med facket. Såpass.

Istället har vi fått en situation där oseriösa företag utan vidare kan exponera sina anställda för kända risker, där Arbetsmiljöverket springer som förgiftade råttor för att åtgärda, och där fackets möjligheter att stoppa arbetet begränsats. Det finns inte tillräckliga resurser helt enkelt. Idag har Sverige skamligt lite pengar för att bedriva ett systematiskt arbetsmilöarbete - och med det menas att man inte bara rycker ut som brandkåren och stoppar akut livsfara, utan att man också kan skapa miljöer där man inte far illa och blir utsliten i onödan.

Den nu avgångne arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin tyckte man skulle sätta upp en GladSmiley på arbetsplatser som skötte sig. Undrar vilken smiley som de drabbade nu skulle tycka passa?

Två byggnadsarbetare döda.

Klistrar in från SvT Text. Bloggen har varit dum i huvudet och onåbar, annars hade det här varit skrivet igår.

  Två dog vid byggarbete i gruva        
                                      
Två personer omkom i dag när hiss-    
korgen de befann sig i lossnade från  
en lyftkran i Vitåforsgruvan i        
Malmberget. Fallet kan ha varit       
närmare hundra meter.                 
                                      
Kranföraren chockades svårt. De om-   
komna, enligt medieuppgifter far och  
son, var arbetare hos en underentrep- 
renör som höll på med byggnadsarbete  
på den nya huvudnivån i gruvan.       
                                      
Polisen och Arbetsmiljöverket ska     
utreda olyckan. Enligt ansvarig       
personal vid gruvan beror olyckan     
troligen på materialfel eller         
handhavandefel. 

Jag orkar inte skriva mer om det just nu. Jag kan bara hoppas att det blir ytterligare en flisa i ögat på de som får besöka Arbetsmiljömässan i Jönköping. GÖR NÅT FÖR HELVETE!!!!

Jag vill ha en hearing om byggolyckorna!!!

Man är ju inte mer än människa. Därför puffar jag idag för att jag är intervjuad i LO-tidningen här. Lite stolt är man ju över att en del blogginlägg sprids mer än andra
Dessutom kan jag ju inte låta bli att beklaga Bo Antonis inställning, när han förkastar idén om en hearing. Jag är jävligt nyfiken på vad han tycker att vi ska göra istället? Och vad han tror att en hearing skulle innebära. Vi ska tydligen invänta utredningarna om de här senaste dödsfallen.

Ursäkta, men det där är ju där vi är. Och INGET händer!!!!


Vi VET vad som är fel. Frågan är VEM som ska se till att det blir bättring. VAR ligger systemfelet? Det är precis vad en hearing skulle handla om, inte nån slags folkdomstol. Man kan ju ha såna om det mesta.... Men om Bo Antoni och Sveriges Byggindustrier har en bättre idé, som är oprövad, så varsågoda! Kläm fram med det.


Bilden? Begrip det den som kan....

Besparingarna kommer att kosta liv

I takt med att arbetslivet anonymiseras och fritiden höjs till skyarna, faller också mediernas bevakning bort. Det var länge sen jag såg ett sånt monumentalt ointresse för avtalsrörelsen i dagspressen, och okunskapen flödar - helt plötsligt verkar det handla enbart om kronor och ören, när ändå andra viktiga saker ligger i potten. Vi pratar bemanningsföretag, kommande arbetstidsförkortningar, semestrar, pensioner; det mesta kommer upp när man förhandlar.
Hur vi arbetar är inte längre intressant.
Jag startade en gång i världen den här bloggen för att visa mina barn vad jag jobbade med. Våra jobb är inte längre så uppenbart konkreta som de en gång var, och då har jag ändå ett hyfsat påtagligt jobb, med bekanta verktyg och arbetskläder.
I den här anonyma påsen hamnar också arbetsmiljön. Jag jobbar på ställen, och byter om på platser som aldrig skulle accepteras av kontorspersonal. Jag har arbetstider som enbart är invanda, jag äter lunch på morgonen, jag kan förvänta mig att bli utskälld - fast jag är rätt bra på att skälla tillbaka - och jag är ständigt tvungen att vara på min vakt för att inte dö eller skada mig.
För arbetsmiljö handlar inte enbart om akuta risker; det handlar också om att slippa slita ut sig, eller om att trivas på jobbet. Det här var saker som det nerlagda Arbetslivsinstitutet pysslade med, och det lade regeringen ner så snart de kunde efter makttillträdet. Meningen var att de där sakerna skulle man hantera inom Arbetsmiljöverket, och dessutom i samarbete mellan fack och arbetsgivare...
Och sen skar man ner anslagen till Arbetsmiljöverket.
Att olyckorna och dödsfallen inte skulle minska med minskade resurser var väl rätt uppenbart. Ja, utom för ansvarig minister då.
Inom min sektor finns det ett intresse för att jobba med de här sakerna, på alla möjliga nivåer, men faktum är att det kostar pengar, och jag kan väl säga att arbetsgivarna visat måttligt intresse för att finansiera mer än de redan gör. Och pengar har man inte på Arbetsmiljöverket.

Generaldirektören talar klarspråk: Med mindre pengar blir det färre inspektioner. Och att ha råd med annat än akuta utryckningar med de resurserna är nog bara att glömma. Att man är stolt över att varje inspektör klarar av fler inspektioner än tidigare är knappt nån tröst - det genomförs färre inspektioner, och det förebyggande arbetet verkar ligga nere. Man kanske till och med kan fundera över vilken arbetsmiljö arbetsmiljöinspektörerna får - en trettioprocenting ökning av arbetsbelastningen kommer garanterat synas i sjukskrivningarna så småningom.

Som kamraten Byggblasket brukar påpeka - sluta utreda nu. Vi vet var felen ligger. Det är dags att ta reda på vems felet är. Jag är inte främmande för att bära upp ett antal likkistor till arbetsmarknadsministern och säga att: här har du resultatet av dina besparingar.

Ingen skulle bli förvånad om brottsligheten ökade om man minskade polisens resurser. Men när det gäller dödsfallen på jobbet är det uppenbarligen inte så.


Bilden? Redan som tjugoåring planerar byggnadsarbetaren för sin begravning.

Byggnadsarbetares liv värderas inte lika högt!!!

Kamraten Renen Johansson (ja, han heter Kent men det är tveksamt om han lystrar till det) syns i detta Rapportinslag, föranlett av senaste tidens dödsolyckor. Och det är ju inte bara dödsolyckor - folk gör sig illa hela tiden på byggen.
Frågorna han ställer är relevanta, och det tragiska är att han måste ställa dem igen. Vi är trötta på att ställa dem igen och igen och igen. Jag har gjort det själv, otaliga gånger - här och här till exempel. Jag är ännu mer förbannad idag - regeringens besparingar på arbetsmiljöverket och arbetarskyddet dödar oss.
Inte direkt, men när man sänker den allmänna nivån i nån slags blåögd övertygelse om att "det nog blir bra ändå" så kommer vi att dö. Eller lemlästas. Eller slitas ut. Att förvånas över det är som att förvånas över att bankrånen ökar om man tar bort poliser, eller att vanvården av djur ökar om man försämrar djurskyddet.

Jag vill ha en hearing om döden på arbetsplatserna. Jag vill att mitt eget fackförbund tar initiativet till det - och ser till att skyddsombud och medlemmar får komma till tals. Jag vill tammefan ha de som beslutat om besparingarna mot väggen - förklara er!
Som Paris Hilton (smeknamn på PEAB-kompis) sa: Om tre poliser, eller tre lärare, eller tre journalister dött på fyra dagar så hade det varit extra Aktuellt, sorgemarscher och tysta minuter, och extra-debatter i riksdagen.

Nu händer ingenting. Istället får vi finna oss i att angripas av djupt okunnigt folk, som hävdar att vi är lata och odugliga. Och det är exakt samma folk som sedan beslutar om att dra ner på Arbetsmiljöverkets resurser. De kan förresten också få komma på den hearingen, om de törs.
Nånstans kan man ju bara konstatera att om företagen i allt större grad ska få hantera arbetsmiljön, utan att riskera kontroller, så kommer det här att bli ännu värre.

För skulle du vilja dö på jobbet idag?


Bilden? Klämskadad byggnadsarbetare förs iväg - en syn som är alltför vanlig...

Liv och död i mars

Det har varit en jävla månad. Döden har varit alldeles för påtaglig en stund, hälsat på, tagit en fika och sen dragit med sig en bekant genom dörren. Och stängt dörren. Några har bara varit namn, någon har varit ofödd, någon har varit väldigt gammal, och några har haft alldeles väldigt bekanta ansikten, röster, gester...
Jag lever genom andra människor - utan kontakten tynar jag bort. Jag speglar mig i andra människor - och när en sån där alldeles väldigt bra spegel försvinner blir det tomt och tyst, ett tag...
Genom Fade nås jag av beskedet att Loo är död. Jag följde hennes blogg på håll, kommenterade nån gång, men var mest bara fascinerad och imponerad av hennes alldeles överjävliga livslust och kraft. Som tog slut. Nu. Läs gärna, och ta kraft ur hennes kamp.
Och samtidigt återvänder ljuset, grådasket förbyts i blå himmel och ett ljusare ljus. Under ett telefonsamtal hörde jag det glada kvittrandet från en massa småflickor i ett klassrum, gångstråken tittar fram, brungrusiga, under smältande snö.
Nå, det kanske blir vår till sist. Det är fredag, det är lön, det har dykt upp gamla oväntade bekanta, och dessutom fylls världen på med nya små människor. Livets cykel - och jag menar inte vara dyster, men ibland blir den sammanlagda tyngden av sorgerna lite för mycket. Jag orkar inte ens koppla en del av dessa - onödiga - dödsfall till den politiska agenda där de hör hemma. Jag orkar inte ens bli förbannad - bara uppgiven. Ett tag i varje fall...

Några andra som skriver om det oundviktliga



Bilden? Från Dead Like Me - en av de där serierna som jag försökte följa, innan livet tog för mycket plats...

Ännu ett dödsfall, ännu en olycka

Vid rivning av en skola i Södertälje dödades idag en byggnadsarbetare när taket rasade in. Sorgen är bedövande på Byggettans repskaps årsmöte där jag sitter. Tre döda på en vecka. Nåns är felet. Och vi - Stockholms byggjobbare - är helt överens om att det beror på de nedskärningar som gjorts i arbetarskyddet, om de borttagna sanktionsmöjligheterna. Om den bristande kraften i arbetsmiljöarbetet.

Det handlar inte om att det kanske finns lite pulver kvar i Arbetsmiljöverket och dess inspektörer - vad det handlar om är att man talar om att det här är inte viktigt, när man skär i den verksamheten. Vi är usla på arbetarskyddet i Sverige numer - och har blivit det på fyra år.

...och det är bara mars än

Byggblasket är också bedrövad.


Bild. Klicka!

Ingen ska behöva dö på jobbet!

Två dödsolyckor på två dar - det här är åt helvete. Först en kranis i Kallhäll som kläms ihjäl, därefter en sju tons betongvägg som faller över en byggnadsarbetare. Mina tankar går till hans familj, men också till hans arbetskamrater.
Dödsolyckorna sätter spår i själen - man blir lite mer dämpad ett tag, en stol står tom. Väskan hänger kvar, skåpet är fyllt med saker. Kanske en matlåda, som nån till sist tigande tar ut, för att det är en sån påminnelse om ett glatt skratt på andra sidan bordet, en oanständig t-shirt, eller bilsnack eller kivande om favoritlaget.
Vi är våra arbetsliv så mycket mer än vi tror, och vi lever med våra arbetskamrater mer än vi vill erkänna.
Mars blev en bedrövlig månad...