När döden kommer på besök...

Är döden en man?

Jag vet inte, men när jag tänker efter så är det nog så att Döden för det mesta framställs som nån sorts karl. Nästan alltid i svart skepnad, nästan alltid hotfull, skrämmande. Jag kan knappt påminna mig några gestaltningar av Döden som kvinna, fast det finns säkert. Givetvis finns det slentrianmässiga förklaringar - att man kommer till världen genom en kvinna, och under historiens gång är det nog så att det är karlar som varit orsaken till den död som kommer oanat, oväntat. Antingen genom direkt våld, eller genom grym eller inkompetent maktutövning som sänt pilar av missväxt och sjukdom genom folklagren.
Mot detta kan man naturligtvis invända att det är en västerländsk bild, där den schackspelande Döden i Sjunde Inseglet, aldrig väckt lika mycket uppseende i buddhistiska samhällen till exempel. De har väl mest fnissat åt det hela.

Under århundrandena har Döden ändå varit en ständig och oundviklig följeslagare, men jag undrar om det inte är värre än någonsin just nu. I ett samhälle där ungdom och jakt på Evig ungdom premieras är ju Döden en helt förödande motståndare. Om detta skrev jag ett blogginlägg för flera år sen, här, som handlade om en man som måste leva med att han körde ihjäl sitt lilla barn. Hans berättelse tog mig hårt, och vissa dödar gör det.

Häromdagen fick jag veta att en gammal skolkamrat, och granne hemma på min barndoms gata, tagit saken i egna händer och tagit ner skylten, som det heter. Det är inte första gången det händer i bekantskapskretsen, men den här gången kändes det mer. Han var ju en sån där som alltid skulle finnas, som alla kom ihåg - en rar och snäll kille, fast med en mental ryggsäck som vi andra kanske bara anade vikten av.
Helt plötsligt befinner jag mig i en ålder där mina barndomsvänner finns bland begravningsannonserna, och sånt tar. För vi är ju för fasen inte gamla. Inte än. Vi har fortfarande massor att klara av, att uppleva av äventyr och romantik och glädje. Utom att bli gamla då - det är ett tabubelagt ämne, som man tassar runt i form av att diskutera gamla minnen, smeknamn på korkade lärare, pojkstreck och tågluffsromanser. Inte gå rakt på sak och prata inkontinens, impotens eller den obegripliga ekvationen tappa hår där man vill ha minus få hår där man inte vill ha det...
Jag har kort sagt svårt att få nån rätsida på det här. Jag uppfylls inte av sorg inför alla dessa Dödar - mera av nån slags tankfullhet, och det är kanske just det som Döden för med sig när han andas till i min närhet. Få mig att fundera över vad jag gjort, vad jag har kvar, vad jag borde göra.

Och sen går man på en begravning till - i ljust minne, ingen sorgklädsel och sätt in pengar på nåt välgörandeändamålkonto - och står i klungor med generationskamraterna och småpratar i blåsten på kyrkbacken. Räknar deras rynkor, ser lite skadeglatt att skolans Drömprins numera har kulmage men inget hår, och att några är både far- och morföräldrar. Och några är - ibland obegripligt, ibland förklarligt - ensamstående, detta hemskaste ord. Som jag skrev om här.

Döden påminner mig om att jag är dödlig. Gudarna - om de nu finns - ska veta att jag gjort en del för att motbevisa det påståendet, men nu igen, när jag fick det senaste dödsbudet, kände jag att det finns något efter den eviga ungdomen. Som man inte talar om i min generation - vi som vägrar bli gamla (mer om det här)

Jag har inte särskilt mycket att skriva om min gamle granne, det vore lögn att påstå att vi hade nån kontakt att tala om. Men jag minns honom. På det där viset som man minns sin barndoms somrar, när det aldrig regnade, när dagarna var längre än de nånsin kommer bli igen. Och där finns han nånstans, ett ljust huvud och glada ögon i en skara av andra ungar som trängs framför en kamera en sommardag....


Bilden? Tjaaaaaa.....

Liv och död i mars

Det har varit en jävla månad. Döden har varit alldeles för påtaglig en stund, hälsat på, tagit en fika och sen dragit med sig en bekant genom dörren. Och stängt dörren. Några har bara varit namn, någon har varit ofödd, någon har varit väldigt gammal, och några har haft alldeles väldigt bekanta ansikten, röster, gester...
Jag lever genom andra människor - utan kontakten tynar jag bort. Jag speglar mig i andra människor - och när en sån där alldeles väldigt bra spegel försvinner blir det tomt och tyst, ett tag...
Genom Fade nås jag av beskedet att Loo är död. Jag följde hennes blogg på håll, kommenterade nån gång, men var mest bara fascinerad och imponerad av hennes alldeles överjävliga livslust och kraft. Som tog slut. Nu. Läs gärna, och ta kraft ur hennes kamp.
Och samtidigt återvänder ljuset, grådasket förbyts i blå himmel och ett ljusare ljus. Under ett telefonsamtal hörde jag det glada kvittrandet från en massa småflickor i ett klassrum, gångstråken tittar fram, brungrusiga, under smältande snö.
Nå, det kanske blir vår till sist. Det är fredag, det är lön, det har dykt upp gamla oväntade bekanta, och dessutom fylls världen på med nya små människor. Livets cykel - och jag menar inte vara dyster, men ibland blir den sammanlagda tyngden av sorgerna lite för mycket. Jag orkar inte ens koppla en del av dessa - onödiga - dödsfall till den politiska agenda där de hör hemma. Jag orkar inte ens bli förbannad - bara uppgiven. Ett tag i varje fall...

Några andra som skriver om det oundviktliga



Bilden? Från Dead Like Me - en av de där serierna som jag försökte följa, innan livet tog för mycket plats...

Ingen dör på riktigt i vår tid

Jag träffade en kille för ett par veckor sen på ett bygge som, under vårt samtal om försäkringar och trygghet, berättade att han hade kört ihjäl sin treåring för ett par år sen. Backat över honom med bilen på garageuppfarten. Han sa det inte alls kallt eller konstigt, utan mer som ett sätt att illustrera varför just han hade haft perioder med sjukskrivningar.
Man kan säga att jag fick en klump i magen; det kändes totalt overkligt. Snäll trevlig småbarnspappa i villaområde som på en sekund raserar hela sin och sin familjs verklighet, som skapar sår som aldrig kommer att läka. Och hans berättelse om hur han dansade runt i trygghetssystemet blev liksom bara dimmig efter det - även om han var noga med att han fått fantastiskt stöd, att alla verkligen hade ansträngt sig. För honom fungerade det, men han hade helst sluppit ändå naturligtvis.
Men han sa "vi är ju så ovana vid att tala om döden", och jag fick en känsla av att han och hans arbetskamrater hade haft fikabordssnack av en lite annan kaliber, för han har ju rätt. I vårt samhälle dör ju ingen. Det är bara på låtsas.
Det är inte alls länge sen folk låg hemma i kökssofforna och hostade ihjäl sig, när det ringdes till begravning, när man samlades på begravningskaffe. Och det är naturligtvis så fortfarande, men vi talar inte om det. Men idag överlever svenska barn på ett vis som aldrig tidigare, spädbarnsdödligheten är mycket låg, och vad jag minns från våra graviditeter så var frågan om död totalt obefintlig vid alla dessa kurser och besök.

Det svåraste som finns måste vara när barn dör. Det finns inget som får mig att känna mig så otillräcklig som när jag ser en dödsannons med en nalle eller en trehjuling, även om det är barn jag aldrig varit i kontakt med. Jag kan känna föräldrarnas skriande sorg, oftast ordlös men ändå så påtaglig. En dikt eller bara ett par rader. Eller en nekrolog, som den som jag läste i Svenska Dagbladet förra helgen, om Philip som dog, inte riktigt tre år fyllda.
I det friska Sverige är döden något som händer på sjukhus, som händer gamla människor. I numera ombonade och sympatiska rum; det är länge sen folk dog ensamma i sterila sjukhussalar. Vi får vara med när våra nära dör, även om det naturligtvis finns de som även i framtiden kommer att dö ändå. Och för de flesta av oss är det viktigt - vi vill kunna säga adjö.
Men hur gör man det med en treåring?


Och hur gör man med de som inte dör sådär snyggt och stilla? Hur förklarar man för en förtvivlad mamma att hon mår bäst av att inte få se sin trafikdödade son, eller hustrun som dog i branden? När döden inte var så snygg eller förväntad? Och hur gör vi runt omkring? Hur pratar man med någon som dödat sitt barn? Redan Stig Dagerman saknade svar på det.
Ändå pratas det om det - vi har haft långa artikelserier och program om det här. Men det är sällan det tar uppvardagen för de som ska ta hand om det, eller om hur det går till när döden inte är förväntad.
Kanske är det vår flykt in i ett nytt samhälle, där våldet sker långt bort, utövas av yrkesmän - men där vi fortfarande blir upprörda över att de dör. Där man kan bli hysteriskt upprörd över att man jagar varg i Sverige men samtidigt tillåta sig, som Niklas Wykman, att förespråka militära insatser i andra länder. Som om ingen skulle dö där. Man kan fundera över hur man tänker när man ena sekunden skickar svenska soldater till krigsområden, och i nästa blir överraskad över att de dör. Eller att de som överlever kommer hem som invalider?
Jag önskar ju det fanns lätta sätt att prata om döden, när man kan titta på varandra och veta att både han, den där olycklige pappan, och jag vet hur det känns. Och ändå är det ju så att ibland räcker inte ord till, när det kanske bara måste få vara tyst. För en sak är ju säker - att trots all vår teknik och trygghetstillit kommer döden fortfarande bara vara ett hjärtslag bort.