Två byggnadsarbetare döda.

Klistrar in från SvT Text. Bloggen har varit dum i huvudet och onåbar, annars hade det här varit skrivet igår.

  Två dog vid byggarbete i gruva        
                                      
Två personer omkom i dag när hiss-    
korgen de befann sig i lossnade från  
en lyftkran i Vitåforsgruvan i        
Malmberget. Fallet kan ha varit       
närmare hundra meter.                 
                                      
Kranföraren chockades svårt. De om-   
komna, enligt medieuppgifter far och  
son, var arbetare hos en underentrep- 
renör som höll på med byggnadsarbete  
på den nya huvudnivån i gruvan.       
                                      
Polisen och Arbetsmiljöverket ska     
utreda olyckan. Enligt ansvarig       
personal vid gruvan beror olyckan     
troligen på materialfel eller         
handhavandefel. 

Jag orkar inte skriva mer om det just nu. Jag kan bara hoppas att det blir ytterligare en flisa i ögat på de som får besöka Arbetsmiljömässan i Jönköping. GÖR NÅT FÖR HELVETE!!!!

Besparingarna kommer att kosta liv

I takt med att arbetslivet anonymiseras och fritiden höjs till skyarna, faller också mediernas bevakning bort. Det var länge sen jag såg ett sånt monumentalt ointresse för avtalsrörelsen i dagspressen, och okunskapen flödar - helt plötsligt verkar det handla enbart om kronor och ören, när ändå andra viktiga saker ligger i potten. Vi pratar bemanningsföretag, kommande arbetstidsförkortningar, semestrar, pensioner; det mesta kommer upp när man förhandlar.
Hur vi arbetar är inte längre intressant.
Jag startade en gång i världen den här bloggen för att visa mina barn vad jag jobbade med. Våra jobb är inte längre så uppenbart konkreta som de en gång var, och då har jag ändå ett hyfsat påtagligt jobb, med bekanta verktyg och arbetskläder.
I den här anonyma påsen hamnar också arbetsmiljön. Jag jobbar på ställen, och byter om på platser som aldrig skulle accepteras av kontorspersonal. Jag har arbetstider som enbart är invanda, jag äter lunch på morgonen, jag kan förvänta mig att bli utskälld - fast jag är rätt bra på att skälla tillbaka - och jag är ständigt tvungen att vara på min vakt för att inte dö eller skada mig.
För arbetsmiljö handlar inte enbart om akuta risker; det handlar också om att slippa slita ut sig, eller om att trivas på jobbet. Det här var saker som det nerlagda Arbetslivsinstitutet pysslade med, och det lade regeringen ner så snart de kunde efter makttillträdet. Meningen var att de där sakerna skulle man hantera inom Arbetsmiljöverket, och dessutom i samarbete mellan fack och arbetsgivare...
Och sen skar man ner anslagen till Arbetsmiljöverket.
Att olyckorna och dödsfallen inte skulle minska med minskade resurser var väl rätt uppenbart. Ja, utom för ansvarig minister då.
Inom min sektor finns det ett intresse för att jobba med de här sakerna, på alla möjliga nivåer, men faktum är att det kostar pengar, och jag kan väl säga att arbetsgivarna visat måttligt intresse för att finansiera mer än de redan gör. Och pengar har man inte på Arbetsmiljöverket.

Generaldirektören talar klarspråk: Med mindre pengar blir det färre inspektioner. Och att ha råd med annat än akuta utryckningar med de resurserna är nog bara att glömma. Att man är stolt över att varje inspektör klarar av fler inspektioner än tidigare är knappt nån tröst - det genomförs färre inspektioner, och det förebyggande arbetet verkar ligga nere. Man kanske till och med kan fundera över vilken arbetsmiljö arbetsmiljöinspektörerna får - en trettioprocenting ökning av arbetsbelastningen kommer garanterat synas i sjukskrivningarna så småningom.

Som kamraten Byggblasket brukar påpeka - sluta utreda nu. Vi vet var felen ligger. Det är dags att ta reda på vems felet är. Jag är inte främmande för att bära upp ett antal likkistor till arbetsmarknadsministern och säga att: här har du resultatet av dina besparingar.

Ingen skulle bli förvånad om brottsligheten ökade om man minskade polisens resurser. Men när det gäller dödsfallen på jobbet är det uppenbarligen inte så.


Bilden? Redan som tjugoåring planerar byggnadsarbetaren för sin begravning.

Byggnadsarbetares liv värderas inte lika högt!!!

Kamraten Renen Johansson (ja, han heter Kent men det är tveksamt om han lystrar till det) syns i detta Rapportinslag, föranlett av senaste tidens dödsolyckor. Och det är ju inte bara dödsolyckor - folk gör sig illa hela tiden på byggen.
Frågorna han ställer är relevanta, och det tragiska är att han måste ställa dem igen. Vi är trötta på att ställa dem igen och igen och igen. Jag har gjort det själv, otaliga gånger - här och här till exempel. Jag är ännu mer förbannad idag - regeringens besparingar på arbetsmiljöverket och arbetarskyddet dödar oss.
Inte direkt, men när man sänker den allmänna nivån i nån slags blåögd övertygelse om att "det nog blir bra ändå" så kommer vi att dö. Eller lemlästas. Eller slitas ut. Att förvånas över det är som att förvånas över att bankrånen ökar om man tar bort poliser, eller att vanvården av djur ökar om man försämrar djurskyddet.

Jag vill ha en hearing om döden på arbetsplatserna. Jag vill att mitt eget fackförbund tar initiativet till det - och ser till att skyddsombud och medlemmar får komma till tals. Jag vill tammefan ha de som beslutat om besparingarna mot väggen - förklara er!
Som Paris Hilton (smeknamn på PEAB-kompis) sa: Om tre poliser, eller tre lärare, eller tre journalister dött på fyra dagar så hade det varit extra Aktuellt, sorgemarscher och tysta minuter, och extra-debatter i riksdagen.

Nu händer ingenting. Istället får vi finna oss i att angripas av djupt okunnigt folk, som hävdar att vi är lata och odugliga. Och det är exakt samma folk som sedan beslutar om att dra ner på Arbetsmiljöverkets resurser. De kan förresten också få komma på den hearingen, om de törs.
Nånstans kan man ju bara konstatera att om företagen i allt större grad ska få hantera arbetsmiljön, utan att riskera kontroller, så kommer det här att bli ännu värre.

För skulle du vilja dö på jobbet idag?


Bilden? Klämskadad byggnadsarbetare förs iväg - en syn som är alltför vanlig...

Liv och död i mars

Det har varit en jävla månad. Döden har varit alldeles för påtaglig en stund, hälsat på, tagit en fika och sen dragit med sig en bekant genom dörren. Och stängt dörren. Några har bara varit namn, någon har varit ofödd, någon har varit väldigt gammal, och några har haft alldeles väldigt bekanta ansikten, röster, gester...
Jag lever genom andra människor - utan kontakten tynar jag bort. Jag speglar mig i andra människor - och när en sån där alldeles väldigt bra spegel försvinner blir det tomt och tyst, ett tag...
Genom Fade nås jag av beskedet att Loo är död. Jag följde hennes blogg på håll, kommenterade nån gång, men var mest bara fascinerad och imponerad av hennes alldeles överjävliga livslust och kraft. Som tog slut. Nu. Läs gärna, och ta kraft ur hennes kamp.
Och samtidigt återvänder ljuset, grådasket förbyts i blå himmel och ett ljusare ljus. Under ett telefonsamtal hörde jag det glada kvittrandet från en massa småflickor i ett klassrum, gångstråken tittar fram, brungrusiga, under smältande snö.
Nå, det kanske blir vår till sist. Det är fredag, det är lön, det har dykt upp gamla oväntade bekanta, och dessutom fylls världen på med nya små människor. Livets cykel - och jag menar inte vara dyster, men ibland blir den sammanlagda tyngden av sorgerna lite för mycket. Jag orkar inte ens koppla en del av dessa - onödiga - dödsfall till den politiska agenda där de hör hemma. Jag orkar inte ens bli förbannad - bara uppgiven. Ett tag i varje fall...

Några andra som skriver om det oundviktliga



Bilden? Från Dead Like Me - en av de där serierna som jag försökte följa, innan livet tog för mycket plats...

Ännu ett dödsfall, ännu en olycka

Vid rivning av en skola i Södertälje dödades idag en byggnadsarbetare när taket rasade in. Sorgen är bedövande på Byggettans repskaps årsmöte där jag sitter. Tre döda på en vecka. Nåns är felet. Och vi - Stockholms byggjobbare - är helt överens om att det beror på de nedskärningar som gjorts i arbetarskyddet, om de borttagna sanktionsmöjligheterna. Om den bristande kraften i arbetsmiljöarbetet.

Det handlar inte om att det kanske finns lite pulver kvar i Arbetsmiljöverket och dess inspektörer - vad det handlar om är att man talar om att det här är inte viktigt, när man skär i den verksamheten. Vi är usla på arbetarskyddet i Sverige numer - och har blivit det på fyra år.

...och det är bara mars än

Byggblasket är också bedrövad.


Bild. Klicka!

Ingen ska behöva dö på jobbet!

Två dödsolyckor på två dar - det här är åt helvete. Först en kranis i Kallhäll som kläms ihjäl, därefter en sju tons betongvägg som faller över en byggnadsarbetare. Mina tankar går till hans familj, men också till hans arbetskamrater.
Dödsolyckorna sätter spår i själen - man blir lite mer dämpad ett tag, en stol står tom. Väskan hänger kvar, skåpet är fyllt med saker. Kanske en matlåda, som nån till sist tigande tar ut, för att det är en sån påminnelse om ett glatt skratt på andra sidan bordet, en oanständig t-shirt, eller bilsnack eller kivande om favoritlaget.
Vi är våra arbetsliv så mycket mer än vi tror, och vi lever med våra arbetskamrater mer än vi vill erkänna.
Mars blev en bedrövlig månad...

Domen har fallit om Kistaolyckan

I fredags föll domen mot den konstruktör som stått åtalad för vållande till annans död vid Kistaolyckan (här). Och domen blev skyldig.
Egentligen är det inte att förvånas över - men man börjar ju fundera på hur konstruktören tänkte. Gudarna ska veta att man har annat att se upp för på en byggarbetsplats utan att också behöva vara skraj för att materielen ska vara undermålig. Och vad var syftet med denna underdimensionering? Kan man misstänka att det fanns nån krona att spara?
Visst, det finns säkert mänskliga hänsyn att ta. Jag är övertygad om att konstruktören mår dåligt av det som blev konsekvensen. Men samtidigt är det bra att det faktiskt blir fällande domar för såna här saker - det vanliga är ju nämligen att brott ej kan styrkas när folk dör på byggena.


Byggblasket om saken


På bilden den omtalade balken

Vem dör på jobbet idag?? Om arbetsplatsolyckor

Chanserna är stora att det är en byggnadsarbetare. Eftersom Arbetsmiljöverket genomfört något de kallar arbetsmiljöriksdag (vilket geni som kom på den beteckningen) där de särskilt koncentrerat sig på småföretag, är det värt att åter säga något om den makabra värld vi lever i.
Byggnads och Byggcheferna har genomfört en egen enkät om hur man upplever risktagandet på arbetsplatsen, och det är ingen rolig läsning. Varannan byggnadsarbetare oroar sig för att dö på jobbet. Jag vet hur det känns, och det mår man inte bra av. Att halka till på ett bygge kan medföra rask och ögonblicklig död, även om man skyddar sig allt vad man orkar.
Det vi dör av är mycket sällan de väntade olyckorna. Man använder sele vid höghöjdsarbete, man har hjälm på sig, man stänger av ström man vet är farlig. Problemet är alla dessa tillfällen när man inte är beredd - när det visar sig att trappan var borttagen, när hålet i taket bara är täckt med en masonit, när skyddsräcket inte sitter fast.
Det finns en direkt koppling mellan byggstress - som numer är ett existerande ord - och antalet olyckor. Alldeles för många olyckor skulle kunna ha undvikits med en rejäl plabering och ett bra förebyggande arbete. Något som det inte finns tid för.
Det finns inte tid för det i småföretagen - där också kunskapen kanske saknas - men det händer onödiga olyckor också på stora företag, där det knappast är resursbristen som gör att skyddet brister.
Det finns en otäck nonchalans, eller förhoppningsvis enbart okunskap, i de argument som arbetsmarknadsminister Littorin och hans lakej Eva Uddén Sonnergård framför, när de försvarar nerdragningarna inom arbetsmiljöverket (en hantering som för övrigt är så klumpigt genomförd att man blir generad på kuppen). Dessutom är det skrattretande att de lägger över ansvaret för kontrollerna på företagen själva; självklart ska det svida som fan om man åsidosätter skyddsarbetet.
Det här handlar inte heller enbart om Byggnads medlemmar - lika mycket blir det utvidgade arbetet en fråga för cheferna på arbetsplatserna, ett ansvar de inte vare sig är beredda på att ta, eller har kompetens för att utföra. Och så blir de också stressade.
En fantastisk kombination, eller hur?
Det här är en anständighetsfråga - om man har en organisation, väl fungerande, som har till uppgift att se till att skyddsarbete genomförs, och som får sanktionera och kontrollera - så är det naturligtvis rent VANSINNE att inte nyttja den. Vilka märkliga politiska krumbukter som kan ligga bakom ett sånt synsätt vill man knappast ens tänka på.
Man kan bara instämma i vad Hans Tilly och Lars Bergqvist säger:

• Den viktigaste åtgärden som bör genomföras för att förhindra dödsolyckor på byggena är striktare regler för upphandlingar som medför rimligare tidsramar. Byggherrar måste ta med arbetsmiljöfrågorna redan i början av byggprocessen. Alla inblandade parter – byggchefer, byggnadsarbetare, underentreprenörer och byggherren måste få vara med i arbetsmiljöarbetet.

• Regeringen måste satsa mer, och inte mindre, pengar på Arbetsmiljöverket så det blir fler arbetsmiljöinspektioner på byggarbetsplatserna. Bra arbetsmiljö måste få kosta.

• Utöver mer resurser måste Arbetsmiljöverket få laglig rätt att utfärda böter direkt vid en inspektion när de finner brister i arbetsmiljön.

Bilden från den tragiska olyckan i Kista som jag skrev om här

Besparingen kostade liv. Om Kistaolyckan

Dödsolyckorna har varit för många i år. Även om Arbetsmiljöverkets direktör Mikael Sjöberg är onödigt lojal mot regeringen, är det inte att tveka om att de besparingar som genomförs inom verket slår hårt ute i verkligheten. Det finns en naivitet hos Sven-Otto Littorin och hans gelikar om att sånt här kan arbetsmarknadens parter reglera själva, utan lagar eller tvångsmedel. Även om vi - som står i produktionen - vet att så snart risken för upptäckte försvinner, så ökar olyckorna. Så enkelt är det.
Om detta har jag bloggat tidigare och kommer att fortsätta. Det finns andra som inte tycker det. Vad jag tycker om dessa är knappast värt att skriva.
Det senaste exemplet på hur det kan bli när bristande säkerhetstänkande kopplas med stress och snålhet är det hemska olyckan i Kista, där man ska utöka köptemplet med ytterligare 17 000 kvm

Jag kände lite extra den här gången, eftersom jag var en av de glada gossar som genomförde den första ansiktslyftningen av Kista Galleria, mellan 2000-2003. På bilden ovan hade vi bygghiss och släpade in material till det som skulle bli nya ICA. Klickar man på bilden ser man nästan precis mitt i kylaren på en bil, krossad under ett HDF-bjälklag.
Jag åkte alltså dit och tog mobilkameran med mig. Jag var inte den ende ledige byggnadsarbetaren som stod där, allvarlig, och visste hur det känns när man står på den nymonterade kassetten. Vi var fler. Det är också ett sätt att visa sin aktning - för många av de som stod där var det kanske bara en olycka, för oss är det en grav.
Först utgick vi alla från att det var en montageolycka, men efter att ha pratat med några av AV:s inspektörer på plats förstod vi att det nog inte var så enkelt. Idag läser vi att det med största anledning är en besparing på stålet, en nedgång i dimension, som ligger bakom
Det hindrar dock inte att man funderar på hur i helvete de kunde ha biltrafik igång under tillbyggnaden, innan den är säkrad och fast. Det här är inte en liten förbifartsled utan en hårt trafikerad väg, med både bussar och lastbilar. Även om man fått tillstånd, vilket man enligt uppgift inte ens hade, skadar det ju inte att tänka också
Utsikt från bron vid Kista Science Tower. Man ser hur skyliften också mosats av de nedfallande blocken
Det pågår nu en utredning, som så småningom kommer att utmynna i ett åtal mot nån, var så säkra. Nån tjänsteman kommer att dömas, skandaliseras och kanske t o m få skaka galler - men jag kan lika mycket lova att de ekonomiska viten som de ansvariga företagen kommer drabbas av är mycket små.
Byggettans ordförande, Johan Lindholm, intervjuades i TV4 morronen efter och skrädde inte orden - arbetsmiljöinspektörerna måste få mer maktmedel att tillgå.
Det här var inte första byggolyckan i år, och garanterat inte den sista heller. Jag kan inte rå för att jag blir rejält förbannad när jag ser vilket glapp det finns i säkerhetstänkandet. Varför lyssnar man inte på folk - efter att ha sett de här balkarna - de nerkrympta - måste jag säga att de såg ut som smäck. Jag kan utan att säkert veta, lova att det framförts tvivel om deras bärkraft från gubbarna. Men att man ryckt på axlarna åt det hela.