En förlorad värld - den brittiska överklassen...

Jag fick en stund i TV-soffan framför Goodbye, Mr Chips, en film från 1969 som handlar om den rätt strame läraren Mr Chippings, förtjänstfullt spelad av Peter O'Toole och hur hans inrutade akademikerliv vid en mindre internatskola vänds fullkomligt upp och ner av hans kärlek till "subretten" Katherine, spelad av Petula Clarke. Förutom att vara en rätt udda film - i jämförelse med det ordinära TV-skvalet - kom den att genom sin miljö och ämne, förutom att de i enlighet med dåtidens filmidé behöll sextiotalsfrisyrerna, få mig att fundera en smula över den kvarlevande, och sedan länge som företeelse utdöende betraktad, engelska överklassen. Vi har alla genom både TV-serier, filmer och böcker förmodligen en rätt schabloniserad bild av den, och inte minst också alla en aning om att den är på tillbakagång, om inte försvunnen.
Nå, det är den inte men till detta ska jag återkomma.

Jag är mycket medveten om att det finns gott om anglofiler som har både mer och bättre insikt om den här världen, men för mig startade det med böckerna om Singleton av Louis de Geer, sju idag egentligen oläsliga böcker om hur en svensk grabb tar sig genom en fiktiv engelsk internatskola, som innehåller både en förskönad och med dagens mått mätt en inte ringa dos av accepterad pennalism och förtryck. Vi lånade dem - jag minns inte om det var på mammas eller pappas förslag (förmodligen pappas) - på ett gotländskt folkbibliotek en regnig sommar i början av sjuttiotalet. Det hörde till sommarens nöjen och fasor att leta upp det lokala biblioteket, skaffa ett sommargästlånekort och därefter hitta de mest underliga titlar. Jag slukade dem hur som helst.
Förmodligen hade jag redan innan dess kommit i kontakt med gossarna med slips, löjlig mössa och kortbyxor oavsett väderlek, men mest tagit det som utslag av nån sorts galenskap. Och alla hade vi sett de löjliga hattarna som deras lärare hade. Lördagsnöjet kunde ju emellanåt bestå av brittiska humorserier där just såna gubbar förekom.
Men sen kom En förlorad värld.... Jag både såg serien och läste boken av Evelyn Waugh, men begrep kanske inte så mycket av den underliggande stillsamma desperationen, eller kunde sätta mig in i begrepp som "ofantligt rik farbror" eller "låg i Verona en sommar". Inte heller insåg jag hur den engelska överklass som Sebastian tillhörde hellre lät honom förgås av sinnessjukdom och förödande livsstil än att öppet erkänna att han var just sjuk och se till att han kom under vård.
Bokens huvudperson är den konstnärlige Oxfordstudenten Charles Ryder, som till sin moraliska kusin Jaspers förfäran börjar umgås med universitetets mest suspekta individer. Bland dessa finns Sebastian Flyte; en förtjusande aristokrat som charmar alla i sin omgivning genom sina excentriska påhitt och sin klassiska skönhet. Charles drabbas av något som för läsaren ganska tydligt framstår som en förälskelse, även om Waugh bara antyder det i förbigående. Den förekommer också som ett underliggande tema i ett par kapitel.

Under sommarlovet bjuder Sebastian in Charles till Brideshead - det magnifika slott som tillhört hans förfäder i flera århundraden. Det är under vistelsen i slottet som Charles börjar märka att Sebastians glättiga yta döljer ett tomrum som ingen utomstående förmår att fylla med mening. Charles lär så småningom känna de övriga medlemmarna av familjen och blir djupt fascinerad av Sebastians syster Julia. Men han upptäcker också att familjen har en del dystra hemligheter.

Som tidsdokument är En förlorad värld rent lysande; det finns en längtan tillbaka till bättre tider, när en överklassynglings rätta sysslor var att rida räv, jaga, gå på visiter och uppehålla sig på klubben. Emellanåt handlade det också om slumming, dvs göra studiebesök bland de sämre lottade. Serien är också korad till Storbrittaniens bästa någonsin

Trots sina ansträngningar kommer Charles aldrig att bli annat än en uppkomling i den etablerade överklassens ögon; har man inte sitt namn i Doomsday Book kommer man aldrig att bli annat än en streber, vars framgång man trött noterar, och vars motgångar man stillsamt gillar. Bättre en bankrutt lord än en nyrik affärsman.
Den smått incestuösa kännedomen om vilka som ÄR av rätt sort, och vilka som inte är det återkommer i många böcker och filmer, även i modern tid. Rotar man lite bland de mest framgångsrika männen - tyvärr är kvinnorna oerhört få - finner man raskt att de alla har sin bakgrund i det engelska internatskolesystemet, eller att de i varje fall har nån sorts anknytning dit. Man kan kallt räkna med att alla är "old boy" med varandra, och att de har perfekt koll på vem som är släkt med vem och vem som senast fått öppna sitt medeltida slott för besökande turister.
Ur denna krets har man i Storbrittanien alltid hämtat sina styrande. För en svensk kan det verka märkligt att i stort sett hela den brittiska underrättelsetjänsten under fyrtio-, femtio- och sextiotalet hämtades ur samma internatskolegäng. För engelsmännen var det inte ett dugg märkligt, inte heller att man inte gjorde ens rudimentära säkerhetskonmtroller (som direkt hade avslöjat några av de mest flagranta spioner vi hört talas om).
Men de anställdes av sina likar, de hade gemensamma bekanta, bakgrund, och var myckety ofta dessutom släkt. När Kim Philby enrollerades till MI6 var det någon som dristade sig att påpeka att han hade haft kommunistiska kontakter undert sin studietid.
Tvivlaren tillrättavisades omedelbart med att Philby minsann legat vid samma elevhem i Cambridge som en av cheferna, vilket med automatik godkände honom. I samband med Philbys avhopp 1963 uppenbarades den bristande personkontrollen av de förtvivlade amerikanerna, men den åtgärdades naturligtvis inte.
De var så ohyggligt väluppfostrade; ett begrepp som Jan-Olof Olsson (Jolo) kommer nära i två av historierna i samlingen Slipsen i Krakow. Dels i titelnovellen där han tas för tidigare engelsk internatskolestudent av en jämnårig britt, dels när han tillsammans med en brittisk ädling letar efter en toalett på Harrods. Denna kombination av kallblodighet och avsaknad av temperament brukar sammanfattas som spleen, en egenskap som den brittiska överklassen visar upp i överdåd.
I Den Vassa Eggen av Somerset Maugham förekommer spleen rikligt. I den filmade versionen ges en rimligare förklaring till detta, eftersom inledningen är slaget vid Paschendale. När man sett hur britterna med vad vi egentligen skulle kalla galghumor försvarar sig mot de anfallande tyskarna begriper man kanske mer vad spleen kommer från. Huvudpersonen Larry söker annat än pengar och rikedom, vilket både förvirrar och förfärar omgivningen.
Överhuvudtaget spelade de båda världskrigen stor roll för omstöpningen av den brittiska överklassen. Inte bara för att man förlorade kolonierna, eller för att samhällsklimatet krävde en omdaning och demokratisering, utan lika mycket för att ädlingarna dog. Som flugor.
I Den okände soldaten skriver Jolo om hur Alla de unga lejonen dog vid Neuve Chapelle. De dog, slaktade i den tyska elden, när de orädda och upprättstående rusade fram i Ingemansland. De dog tillsammans med sina kalfaktorer, sina bröder och emellanåt med sina fädrer och onklar. Det var hela årsklasser av studenter, poeter, idrottsmän och forskare som strök med, vilket egentligen kom att bidra till en uppluckring av ett cementerat system som omöjliggjorde framgång, men inte en uppluckring som så småningom skulle erodera bort systemet.
Charles Ryder är ett utmärkt exempel på det - utan kriget hade han knappast kunnat få plats på universitetet. Nu är inte Charles en rebell - han ser att systemet finns där, men ifrågasätter det inte utan flyter bara med.
I ett flertal av dessa böcker om den brittiska överklassen finns en underliggande manlig vänskap som är inte så lite homosexuellt laddad - en analys som emellanåt blir rätt skrattretande. En cigarr är som bekant bara en cigarr ibland.
Varifrån detta kommer är onekligen intressant att spekulera i, men det är nog ingen högoddsare att tro att det kan ha att göra med den genuint manliga/grabbiga skolmiljön på internaten. I ett flertal böcker blir det helt uppenbart att Den Enda Rätta Vänskapen enbart finns mellan män, och då mellan män från ett visst skikt av samhället. Under ett antal sekler följde ju efter internatet ytterligare en form av manligt nätverk, nämligen regementet. Även där ser vi en klassificering av samhället - vissa regementen är mer värda än andra, och det fanns en sorts naturlig rekrytering till officersposterna som enbart grundade sig på - återigen - vilka skolor man gått i och vem man var släkt med.
Undantaget var om man visade särskild talang för t ex lönnmord eller sabotage; detta kunde till nöds accepteras men talades inte om.
Överhuvudtaget har det skrivits alldeles för lite om de geniala kvinnor som också drevs fram av detta system, för systemet var inte bara av ondo. Lärosätena skötte sig och spottade ut hyperstuderade ungdomar som var redo att både ta för sig av och förvalta imperiets rikedomar.
Den brittiska överklassen är inte nödvändigtvis adlig; det finns ett antal familjer som i kraft av sina förmögenheter är att betrakta som lika inflytelserika som de äldsta adelssläkterna, och deras barn går i samma skolor som adelns, vilket gör att de långsamt tvinnas ihop genom giftermål. Dessutom finns det en lågadel, som gärna och ivrigt vill få ihop sina släktband med de äldre familjerna.
Hur kan det då komma sig att denna Herrskap och Tjänstefolk- värld lever kvar? För det gör den, med sina vattentäta skott mot den vanartiga pöbeln, inom näringsliv, inom idrott och inom hela samhället i övrigt. Hur kan det komma sig att man trots det enorma tappet av överklass under bägge krigen inte kommit längre med att luckra upp de strukturer som bär systemet?
Svaret är förmodligen att man inte vill.
Politiska företrädare med även revolutionära eller radikala åsikter var själva bördiga från den härskande klassen. Det brittiska skolsystemet har heller inte utsatts för totala renoveringar av den typ man haft i t ex Sverige eller Tyskland - i Sverige av politiska jämlikhetsskäl, i Tyskland därför att det behövdes en omdaning efter världskriget. Men England vann kriget - trots sitt system kanske man kan säga.
Mycket av den politiska dagordningen i Storbrittanien sätts och diskuteras av överklassen, också för att medierna är så trogna systemet. Fortfarande har man ett auktoritativt statsskick där en degenererad kungafamilj - kanske sin egen största fiende - har rätt att adla, lägga in veto och också tillåter sig att dyrkas. Ett traditionellt engelskt talesätt innebär att man vrider gadden ur revolutionärerna genom att adla dem, vilket är en stor sak för engelsmän. Att tacka nej är i stort sett otänkbart - och genast har man om inte skaffat sig en anhängare, i vart fall eliminerat en motståndare till det bestående systemet.
Trots inslaget av utländskt blod bland överklassen - förr franskt, idag arabiskt - finns det också en nationalism som emellanåt gränsar till chauvinism. Det finns verkligen en tro på att England ÄR störst, att man bara lånar ut kronan som världsherrar till uppkomlingen USA, och att det finns en klass som är förutbestämd att härska. Storbrittanien är en kolonialmakt, det får man inte glömma bort, och brittiska soldater har stridit för Union Jack varje år efter 1945, även om Samväldet numer är en omskrivning för kolonialtänkandet.
Därför är det inte konstigt att Tony Blair delar George Bush åsikter i mycket. Det handlar inte om att göra som Bush säger; det handlar om hur den som har världsherraväldet skulle göra. Eftersom Blair inte alls ser Storbrittanien som lillebror - trogen den koloniala tanken - ser han nog snarare sig själv som lika mycket ledare som någonsin Bush.
På det viset går klasstänkandet igen även under 2000-talet - det är ingen förlorad värld.

God jul på er!

Jag är lite förvånad över besöksfrekvensen här. Jag har en dold besöksräknare som jag kanske ska lägga ut. Jag har medvetet dolt den för att inte behöva känna prestationsångest. Jag med flera har ju för länge sen konstaterat att de flesta bloggare är rätt ointressanta eller likartade, och därför var det ju med lite darriga ben jag satte Utsikt Från Ett Tak i sjön.
Nu kan jag konstatera att rätt många besöker bloggen. Det är inte så många som skriver men jag får ju kommentarer i min ordinarie epostkorrespondens. Tack till Gösta F som verkligen pushat för den!
Nu får ju också innehållet förändras. Precis som i den bloggdebatt som förs i t ex USA är det uppenbart att de intressantaste bloggarna är de som begränsar sig. Alla är vi tyvärr inte skapta för att lufta våra åsikter om precis allt.
Några av de bloggar jag puffar för skrivs ju faktiskt av folk som vet vad de håller på med, och på så sätt blir de också intressanta. Jag vill gärna sälla mig till den skaran.
Målsättningen var ju att skriva en del om friskvård och träning, men jag skriver ju kilovis i det ämnet på forumet Kolozzeum, och om andra saker på andra ställen. Istället får jag helt enkelt begränsa mig. Världen saknar inte intressanta ämnen att debattera om!

Till dess tillönskar jag er alla en

God Jul!!!

Utsikt från en...kran!

Idag passade jag på att klänga upp i vår tornkran och ta lite bilder i solen.



Från kranhytten har man full uppsikt över hur grabbarna på hotellet täcker en gjutning med presenningar (eftersom betongen brinner sämre vid kallgrader). Klicka på bilderna för att se bättre.

Nu är det här en rätt liten kran, eftersom bostadshuset "bara" blir sju våningar, men man har en rätt schysst vy över Hötorgsskraporna. Kranförarna, eller kranisarna som de givetvis kallas, får väl ta utsikten som en löneförmån, eftersom de sorterar under maskinföraravtalet, vilket ger lägre timpenning än oss som går på plattorna. De har ett rätt ensamt jobb, och den ofta rätt långa transportvägen gör att de ofta släpar på en saftdunk - tom på uppvägen men inte på nervägen om ni förstår vad jag menar...




Här ser man tydligt varför Torsgatan för närvarande är en följetong i trafiknyheterna. En trailer med pålar till pålkran har parkerat för lossning strax före vår gemensamma grind. På andra sidan gatan står två grusbilar och vill in. Precis nedanför kranfoten ser man delar av vår - Familjebostäders och Skanskas - etablering.

Den här kranhytten kommer förmodligen från sextiotalet. Hela riggen är ganska sjabbig och vi har haft rätt många störningar på den. Kent får trösta sig med utsikten, och att han numer har hiss upp till arbetsplattformen, istället för att klättra i kyla och blåst. I och för sig en utanpåliggande liten hisskorg som jag ska ta ett nytt kort på i morgon. Fast jag klättrade ner....

Här ser man den gröna maskinisthssen som löper på skenor utanpå tornkroppen. Kan lova att den sparar mycket kraft och minimerar risker; speciellt på vintern när stegarna blir kalla, isiga och jävliga.

Leva för att jobba eller jobba för att leva? Klicka här!

Det finns olika sätt att skada sig på under sitt arbetsliv. Några av de mest frekventa sätten är otäckt närvarande varje dag på en byggarbetsplats. Någon gång varje dag är man tvungen att tänka sig för - för att inte dö.
Och även om man inte skulle dö händer det saker på byggena i Sverige varje dag som kanske kan bidra till en trasig kropp, försämrad förmåga och i slutänden en vidrig smärtfylld ålderdom.
När man bryter ner det här till siffror blir det inte alls lika skräckinjagande, men jag kan lova att det inte vore något problem att fylla på med bilder av mosade, krossade kroppsdelar och gapande öppna sår.
Arbetsmiljöverket har ett övergripande tillsynsansvar, men på de flesta företag finns det också skyddsombud. Tyvärr inte i den omfattning som man kunde önska, och speciellt inte inom byggsektorn där majoriteten företag är små, och där ett engagerat skyddsombud garanterat kommer att komma i konflikt med ägarna.
Hur gärna nyliberalerna än vill så finns det en inbyggd konflikt mellan profithunger och en väl fungerande arbetsmiljö. Hur ofta man än försöker påvisa att det är precis tvärtom - att en väl fungerande arbetsmiljö faktiskt gynnar företagets utveckling - så kommer man precis lika ofta få stånga sig blodig mot företagsledare som anser en fallskyddssele är för dyr, eller att ett par skyddsskor är onödiga.
För den som vill kolla lite extra hittar man på Arbetsmiljöverket en sammanställning av de domar som fälldes under 2005. Och här ska man vara medveten om att man endast åtalar i de fall när uppenbart slarv förekommit från arbetsledande personal.
Här sägs inte ett ord om byggstress, om bristande kontroller och dålig utbildning. Här nämns inget om våra "engångspolacker", som är ett egentligen rätt bittert uttryck för hur arbetsgivare ser på låglönejobbare från Östeuropa. Det man kan vara överens om är att mörkertalet är jättelikt - för en stukad fot som tjugptreåring kan vara förödande tjugo år senare....

Fördelen med att jobba antingen som anställd av ett av de större byggföretagen, eller att vara inhyrd, är att de tar personskyddet på allvar. Det är därför jag har hjälm och varselkläder på jobbet
Det här är en gångbrygga som just vid det tillfället låg utanför belysningsradien....

En byggarbetsplats är också fylld av gapande hål, ställen där man kan ramla och saker man kan göra illa sig på. Olika schakt t ex... Här skulle jag visa hur jag sätter igen det med balkskor men det var bara första bilden som blev nåt. Jag ska lägga upp slutresultatet senare!



Nå, så här blev det. Stadigt och bra, och framförallt säkert. För att ytterligare förenkla jobbet sätter man ofta upp ställningar. De byggs av tradition antingen efter HAKI-systemet eller med något annat system

Uppdaterade takbilder!

Jag borde nog önska mig en bättre kameramobil i julklapp!

Arbetslivet är ojämlikt...

Som om vi inte redan visste det. Det blev alldeles uppenbart idag när beställaren trampade runt i området, och i släptåg hade de folk som garanterat aldrig varit inne på ett bygge. De stack in näsan i vår koja - byggbod - och grimaserade lite åt doften av sura regnkläder, av formolja och gammal betong. En av tjejerna frågade oroat: Sitter ni verkligen här och äter?
Japp.

Så här ser det ut. En Skanskabod av standardmodell för åtta gubbar.
Nu passade jag på att ta bilden i morse innan de snubblade in, och precis efter att städerskan varit där. Och städningen är viktig. Överhuvudtaget är etableringen, dvs boduppställning, viktig. Borta i hörnet ett torkskåp.


Det här är åt andra hållet. Matdelen är den gallrade delen... Det sitter väl där för att hålla objudet folk ute, men man får ju associationer till anstalter på vissa arbetsplatser...

Kylskåp, kaffebryggare, kaffe (i gammal glassburk), någons flingor och ovanför ett värmeskåp. Men nu är vi så lyckligt lottade här att vi fått en egen micro... Den är ett irritationsmoment. I värmeskåpet blit tio matlådor varma samtidigt. I micron tar det längre tid - häromveckan var det en av lärlingarna som inte kunde börja äta förrän tie i nie, eftersom det var sex andra som också skulle värma microburkar. Han blev inte glad när vi reste oss klockan nio....

Så här såg etableringen ut i Hässelby för ett år sen.Manskapsbodar i övervåningen, platskontor där nere. Mer snö var det också!





Så här kan det se ut på andra håll....




eller såhär....




Visst ser det mysigare ut än det vi har? Och visst skulle det vara trevligt att kunna ta med sig lilla kaffemuggen in till skrivbordet, och kunna fylla på den när man vill under dagen, och ta ett äpple ur fruktkorgen som företaget bjuder på... Det här är också arbetsmiljöfrågor.
Andra saker man kan råka ut för är att chefen - basen, verkarn - brakar in och slänger upp ritningar över matlådor, mjölkpaket och ketchupflaskor. Särskilt vanligt är det när chefen själv är gammal snickare. En annan - favorit! - är att någon lyckats slå av matskåpet så käket är kallt.

Nu råkar jag jobba på en firma som tar sånt här på allvar, och jag är förresten för gammal för att svälja och vara tyst, men branschen kryllar av firmor som INTE ens har en bod; där grabbarna får äta sittande på golvet i ett kallt pannrum, eller i bilen. Där det inte finns dusch eller ens tvättho. Tänk på det när ni ser folk som kommer arbetsklädda på kollektivtrafiken. Att kunna byta om på jobbet är en rättvisefråga.

Norra Bantorget fortskrider

Vi bygger alltså efter en ny metod som kallas VST, och som kort och gott innebär att istället för att sätta upp prefabväggar eller lägga filigran, så monterar man en tom form byggd av cementfiberskivor och med färdigmonterad armering inuti, och sedan fyller man upp den med betong. Då kan det se ut så här....


Här har vi det färdigmonterade VST-bjälklaget. Nu kunde man ju tro att det skulle räcka, men här måste på massor - MASSOR - med armering.


Så här ser det armerade bjälklaget ut. Mycket armering blir det....




Här gjuter vi bjälklaget. Man ser den vita pumpen som sträcks in över plattan...



Här är plattan färdiggjuten. Raskt monterar vi upp pelarformar, som numer kommer i form av jättestora rör med cellplast invändigt. Sen reser man upp dem och stoppar i armering - mycket armering som sagt - och därefter gjuter vi det här med en "baske", en betongtank med avlopp som fyller pelarformen.

Folk frågar hur farao den här cementfiberskivan kan hålla; det är ju inget håldäck direkt. Svaret är att man stämpar med DOKA-stämp och DOKA-balk. Det blir rena djungeln med stålrör där nere, och dessutom rätt blött eftersom snön har envisats med att komma som regn hittills.... Och ja, man tar bort de här stödbenen när stommen fått tillräcklig bärighet.






Under tiden passade jag på att spika ett lastdäck ovanpå våra verktygscontainrar. Rejält timrisjobb, med massor med plank och fyrtumsspik. Inne i city är man trångbodd så vi får möblera på höjden.


Det gula är DOKA-balk, som vi egentligen ska använda till valvform men det duger till det mesta. Det är säkert jättedyrt. Dessutom sätter vi - oftast jag - skyddsräcken och/eller "grindar" vid alla ställen där man kan trilla. Om skyddsfrågorna kommer jag att återkomma!

Numer har Stockholm Stad en egen webbplats för Norra Bantorget. Kolla in skyltauktionen!




På det gjutna valvet skall stå en platsgjuten vägg - av någon outgrundlig anledning. Då använder man stålform, dvs moduler man monterar ihop, armerar, dubblar och gjuter. Det låter enkelt men kräver kunnande.


Grabbarna gjuter första delen av väggen.

Och när allt är klart river man ner stålformen och då ser det ut så här. Ofta säger man att halva knepet med att sätta form är att se till att den går att riva på ett enkelt sätt. Stålformen här kräver att man har krankapacitet. I bakgrunden ses kranfundamentet till en av de stora tornkranarna.



Vartefter valvet blir klart fortsätter arbetet etappvis. Här placerar man ut ny stämp med DOKA-balk för nästa varv med valv. Här står också pappformarna med nästa omgång pelare. Och så pågår jobbet skift efter skift, våning efter våning.

Femton fackliga tidningar på ett ställe - klicka här!

Det finns alldeles för många som inte har en aning om hur den fackliga verksamheten ser ut i andra förbund. Ta en titt på hur olika förbundstidningar ser ut på nätet!

Kriget tog inte slut i Finland

Det är inte utan att man funderar på om det inte finns ett eller annat skelett kvar i den finska garderoben - 60 år efter krigsslutet blir man så upprörd över ett par stycken i boken Spelaren Christian Günther att det finska utrikesministeriet känner sig tvungen att gå i svaromål. Det känns lite som Kazakstan och Borat, och inte så lite heller. Det är lite tragikomiskt att läsa hur Harry Järv går i taket över att Henrik Arnstad ifrågasätter den officiella finska historien. Dessutom har nätet fyllts av indignerade personangrepp på Arnstad. Det känns ju inte som klimatet för historieforskning i Finland är särskilt gynnsamt.
Dessutom hade jag glömt att akademiker som bråkar med varandra är det grymmaste som finns. Totalt hänsynslösa. Det är inte konstigt att duellerna levde länge vid universiteten!
Vad värre är - tror jag - verkar ju vara att det var en svensk som kom med de här påståendena (Gudarna ska veta att jag knappast kan sägas vara insatt nog för att debattera sakfrågan) vilket knappast kan ha gynnat saken. Finlands sak verkar ju onekligen vara just - Finlands.
Nå, om man nu inte ger sig för den finska indignationen så kvarstår ju ett antal intrikata frågor som det verkar vara lögn att få svar på. Finland genomled ett blodigt inbördeskrig som lade djupa sår över nationen under mellankrigstiden; det fanns en nära nog fascistisk bondeorganisation som kallade sig Lapporörelsen; det fanns en stark - befogad också - rädsla för den sovjetiske grannen; det fanns en beundran för Tyskland....
Med det i bakhuvudet är det väl inte märkligt att man kan tänka sig att det fanns en grogrund för nazism i Finland. Mer än så berör nämligen inte Henrik Arnstad ämnet, men han får en reaktion som hade han publicerat karikatyrer av Muhammad. Så vad döljer finnarna?

Husgudar....

Det finns uttryck man använder lite halvslarvigt emellanåt - husgudar är ett sånt uttryck. Just i detta ögonblick kom jag på att det kanske kunde vara lite kul att veta vad en husgud faktiskt är - så klicka på ämnesrubriken för att komma till den inscannade versionen av Nordisk Familjeboks berömda uggleupplaga. Jag vet att Torsten Ehrenmark kunde berätta att många av artiklarna i den versionen skrevs per ord, dvs författaren fick betalt för mängden ord han producerade, och detta ledde oundvikligen till - idag roande - långa utläggningar. Läs t ex om kyss...

......


I överförd bemärkelse använder vi ju oftast ordet husgudar om specifika personer, eller i enstaka fall kanske företeelser, som betyder mycket för oss, och då oftast som inspirationskällor eller på annat sätt i betydelsen viktiga för vår utveckling eller välbefinnande. Jag har långa rader av sådana favoriter - några rätt välkända, några mer speciella. Många är författare, men inte alla. Ovan nämnde Ehrenmark är en stilistisk förebild, men om honom, och språket, återkommer jag förhoppningsvis till senare.

Elmore Leonard är den idag främste kriminalförfattaren i världen enligt mig. Jag råkade köpa boken LaBrava i mitten av åttiotalet; det var egentligen ett felköp, och även om jag inte direkt fastnade för hans torra prosa så köpte jag raskt boken Stick när jag såg den i bokhandeln. Och då var det kört. Jag föll pladask för historien - senare filmatiserad på ett vidrigt sätt med Burt Reynolds (!) av alla som Ernest Stickley - och för hur översättaren Einar Heckscher så suveränt behandlade jargongen hos kubanska gangsters i Florida. Eftersom jag då liksom nu var oerhört intresserad av just amerikansk gangsterism - det är väl nån perversion antar jag - och hade, som jag tyckte, en del insyn i hur den världen kunde tänkas fungera, så tyckte jag precis ALLT var på pricken.
Det bästa är att jag fortfarande tycker det, när jag än en gång öppnar mitt mycket vältummade exemplar. Precis som andra kan lyssna på samma musikstycke gång efter gång kan jag läsa samma bok flera gånger, känna och leta bottnar och formuleringar. Hos Elmore Leonard får man de här snärtiga replikerna levererade direkt i magtrakten.
Just hans sätt formulera dialog är rent legendariskt, och har bildat skola för fler nu levande författare än de flesta kan tänka sig. Puzo, Mailer, King med flera erkände villigt att han var Mästaren. Jag lånade ut en bok till en arbetskompis och han kom med lysande ögon dagen efter och bad om mera, efter att ha sträckläst till 0330.
När han skriver rullas en film upp inför ens inre. Alla schabloner vi alla sett i amerikanska actionfilmer finns i hans böcker (vilket inte är konstigt när man ser hur många av dem som filmatiserats...), men känns ändå fräscha och nya när Elmore Leonard använder dem. Det mest märkliga är att han vid över åttio års ålder fortfarande har en oerhörd känsla för hur modern gatu- och ghettoslang låter, och hur den förändras.
Precis som en av recensenterna skrev - när man läser det han skriver får man verkligen känslan av att det 'är så här det låter i Floridas fängelser, eller på gatan i Detroit. Detta utan att han målar lokalfärg med för starka färger. Man får inte alls ett överflöd av detaljer - däremot några, ytterligt väl utvalda som genom sin genialitet sätter pricken exakt på det man läser om.

....

Det är sällan man hittar direkt onda människor i Elmore Leonards böcker. Även psykopaterna och torterarna beskrivs i miljöer där de faktiskt verkar levande. I Banditer- för övrigt hans mest politiska thriller - låter han skurken beskriva hur han gör ont därför att annars gör andra ont mot honom. Och inte heller är hjälten särskilt hjältemodig eller renhjärtad, utan precis som väldigt ofta annars, en småfixare som befinner sig i en slags gråzon mellan rätt och fel. Precis som i verkliga livet.
Emellanåt har Leonard helt uppenbart gjort temaböcker. I Nådaskott låter han en helt vanlig kille och hans fru - inga gråzoner där inte, utan vanligt hederligt folk - komma i kläm när några kontraktsmördare tar fel på adress. Och sedan bygger han historien enligt ett känt koncept - vad gör en hederlig människa när han är hotad och lagen inte längre kan hjälpa honom? Ett scenario som han för övrigt är mycket förtjust - och det finner vi även i hans tidiga noveller/historier från den amerikanska sydvästern, där apacherna är precis så blodtörstiga vi kan tänka oss, där skurkarna är precis så skitiga och dammiga som vi vill ha dem, och där hjälten blir hjälte mot sin vilja.
Jag saknar ännu några av hans tidiga verk, men idogt sökande ska väl ge resultat så småningom. Internetbokhandlarna är en verklig guldgruva på det viset. Och jag tycker synd om de som ännu inte upptäckt honom, samtidigt som jag är avundsjuk på den enorma läsupplevelse som ligger framför dem....

Folk som verkligen borde sätta igång igen...

Det finns en driva med äldre socialdemokrater som tydligen tycker att de gjort sitt. Trots att de fortfarande springer i cirklar kring den yngre, och sämre skolade, generationen. På listan för tillfället står min pappa, Enn Kokk, Ingela Thalén, Bengt Göransson . Däremot är jag lite less på Malm, för att inte tala om Feldt...
Det finns ett pedagogiskt värde i att ha alla dessa studiecirklar - vart har de tagit vägen?? - i ryggen, tillsammans med kurser och läger. Och numer verkar det inte vara en prioriterad del av partiarbetet...

Petra och prostitutionen...

Annika Lantz hade besök av Petra Östergren i onsdags. Hon har nu skrivit en bok där hon med hänvisningar till diverse olika filosofer försöker göra gällande att a) samhället stigmatiserar prostituerade, b) att kvinnorörelsen (!) sviker de prostituerade och c) att prostitution skulle höra ihop med sexualitet !!!! Yeah right - och snart ska hon säga att våldtäkt också bara är en form av sexualitet, och att porrkonsumtion inte har ett dugg att göra med sexuella övergrepp.
Annika var väldigt snäll mot henne - var det bara ett utslag av missriktad systerkärlek Annika? Jag hoppas det, för du hade behövt sätta dit henne rejält. Inte nånstans ställdes frågorna om VARFÖR de här kvinnorna var prostituerade, OM de verkligen ville vara det, eller OM de skulle vilja att deras döttrar följde i deras spår - precis alla de frågor som prostitutionsförespråkarna i stort sett alltid hoppar över.
Och dagen efter fick gamle Lars Westerberg - varför får han sitta och tycka i radio? - utgjuta sitt beröm för Petras bok, och sin avsky över sexköpslagen. Talar du i egen sak Lars? Vad har sexualitet att göra med en tandlös sårig brud som står på knä på ett par gamla tidningar i en kulvert under Brunkebergsåsen?
Prostitutuion handlar om makt - inte om ett sälj- och köpförhållande. Det finns inget affärsmässigt över en uppgörelse där den ena parten MÅSTE sälja sig. Det är bara en annan form av slaveri!

Mörkrets hjärta

Kom att höra Klassikerrummet på P1 häromdagen (tack gode Gud för pratradio) där man försökte dissekera Joseph Conrads roman en gång till. Tyvärr tillfördes väl inga nya synpunkter men radion ska ha heder av att de påminner om läsbara tidlösa böcker; och som kanske får en och annan att fundera över hur imperialismen - i det här fallet den belgiska - behandlade afrikanerna. Under ett par år halverades befolkningen i Belgiska Kongo; av umbäranden, tvångsarbete, genom sjukdomar och massmord. Ändå finns det idag idioter som på allvar hävdar att Afrikas problem hade varit mindre om man aldrig gett upp kolonialismen.

Uppdatering av takbilder!

Har lagt upp ett par nya bilder från det som kommer bli min arbetsplats ett tag. Utomhusjobb i november, men ingen snö, ett par plusgrader och ett magiskt halvdis som gör morgnarna mörka och eftermiddagarna magiska... Känslan av att tända upp 1500Wattarna - det låter FOMP; FOMP; FOMP - och helt plötsligt är dunklet dagsljus. Snacka om varde ljus - det var det han gjorde, Gud - slog på en belysningsmast med tre seriekopplade jättelampor...

Björklund och skolan....

Under ett antal månader har nu den bredkäftade majoren från Värmland fått klä skott för folkpartiets skolpolitik, och det kan han gärna ha, eftersom han varit en av de drivande bakom den. Kunde jag så skulle jag länka till Lantz i P3, där Sveriges mest vasskäftade journalist med ett par lysande formuleringar plockade ner folkpartiets skolpolitik till den nivå där den hör hemma.
På femtiotalet.

I en byggbod får man emellanåt höra kloka saker, och så skedde idag. Johan konstaterade att det enda, och absolut enda, sättet att styra upp skolan är att vi ser till att det finns fler vuxna där. Vare sig Johan eller jag kommer ihåg vår skoltid som särskilt trasslig eller misslyckad - däremot vet jag ju att de äldre generationerna alltid gnällt över att eleverna lär sig fel saker, är för uppkäftiga och respektlösa. Det har även jag hört, trots att jag vet när de lekte i Håtuna, när Gustaf II Adolf dog och den kemiska beteckningen för bly.
Däremot kan naturligtvis dagens elever springa i cirklar runt Jan Björklund när det gäller datorer, informationssamling via Internet och en massa andra saker. Men den debatten har nog inte Björklund lust att ta...

Det behövs fler vuxna i skolan. Inte bara lärare utan skolvärdinnor, fritidsledare, kuratorer, måltidspersonal, och vaktmästare. Det kommer naturligtvis kosta en jävla massa pengar - och det är väl där skon klämmer. Nån som ser framför sig hur Björklund säger till Axén-Olin att hon inte kan sänka kommunalskatten eftersom skolorna behöver mer resurser? Inte kan jag se det.
På mitt tak, med de lärlingar jag träffar varje år (och en del av deras lärare), är jag nog rätt tvärsäker på att skolan inte behöver vare sig mer pedagogik eller stramare tyglar - det behövs fler vuxna människor helt enkelt, som beter sig så kidzen ser hur vuxna beter sig.
Vad det sedan beror på kan jag och Björklund ha en separat diskussion om. Jag är ju rätt säker på att ett profithungrigt konkurenssamhälle kommer ha större problem med både ordning och lärande än ett samhälle som bygger på andra värderingar.
Jag kan nog säga trätt tvärsäkert också att skolan (och dess finansiering!) kommer bli en jättefråga 2010. Av den enkla orsaken att Leijonborg och hans anhang (förlåt, nu blev jag polemisk) kommer misslyckas. Men Sveriges elever behöver inte fler konstiga förslag -de behöver fler vuxna i sin närhet.

Ahlmark - smart OCH knäpp!

Per Ahlmark visar på ledarsidan i DN att det tydligen går alldeles utmärkt att kombinera dokumenterad intelligens med rent hårresande dumhet. Dessutom visar ju DN:s ledarredaktion om än mer dåligt omdöme genom att låta publicera det.
Genom att insinuera att Carl Bildt skulle vara anti-semit drar Ahlmark - naturligtvis i sällskap med några av de mest raffinerade lobbyisterna i världen - ner debatten om fred i Mellanöstern på ett rent patetiskt stadie. Jag vet att Ahlmark under det senaste kriget var ursinnig över att Carl Bildt inte odelat ställde sig på Israels sida i konflikten, och att han inte alls var lika glad över utnämningen av Bildt som t ex den israeliska ambassaden var.
Problemet är dels att Ahlmark är en av de mest enögda debattörer vi sett i modern tid i Sverige. I sin partiskhet ligger han ytterligt nära de klassiska stalinisterna eller maoisterna - om så folk dog i TV-rutan var det enbart västerländsk kulturimperialism, och lögner ägnade att skada det socialistiska framåtskridandet.Dels att han faktiskt får uppmärksamhet, vilket han inte borde ha eftersom han numer är lika klartänkt som vilken rättshaverist som helst.
Ahlmark ansluter sig till de som helst hade sett att det senaste kriget enbart bevakats av Israelvänliga medier, och som nu skyller Hizbollahs framgångar - som jag från ett militärstrategiskt perspektiv nog skulle betrakta som en seger - på partisk mediebevakning i världen. Ett resonemang som för övrigt stöds av hökarna i Israel.
Det tragiska är ju att det finns en fredsrörelse i Israel - en fredsrörelse som behöver stöd i Europa, vilket i Sverige sker via t ex JIPF -
judar för israelisk-palestinsk fred
.
Jag fasar ju för att tänka på vad Ahlmark skulle beteckna de judiska och israeliska fredsvännerna som. För mig är hans resonemang oroväckande lika den demagogi som både fascister och nazister ägnade sig och ägnar sig åt

Vi måste damma av Marx igen...

Ungefär var tionde år verkar det vara dags att damma av Marx och marxismen igen. Inte för att den alls blivit omodern men för att den glöms bort.
Fortfarande efter drygt 150 år är det Kommunistiska Manifestet en av de absolut viktigaste skrifter som publicerats. Inte nödvändigtvis för att det skapade politiska ideologier, utan för att man i manifestet mer eller mindre förutspår en ofrånkomlig världsutveckling. Marxismen är inte en idelogi skapad av Karl Marx; han var själv motståndare till ideologier (som han kände till dem), utan det var andra som kreerade den.
Men förtjänsten av manifestet är ju bland annat att de framtidsutsikter Marx gjorde mer eller mindre vältes över ända. Idag ser vi gudskelov ganska lite av den hänsynslösa rovkapitalism som brukar sticka upp sitt fula tryne när den ges fritt spelrum. Även konservativa människor och marknadsförespråkare har idag insett att man måste ha regleringar, om man samtidigt vill kunna främja konkurrens och välfärd, och inte slita ut folk enbart som produktionsenheter.
Att kapitalismen skulle se sådan ut på 2000-talet kunde Marx förmodligen inte ens drömma om; han hade säkert känt sig mer bekant med den typ av moderna företagspirater som vi kan se i utvecklingsländer idag.
Från Marx emanerade olika former av samhällsanalyser - under sextio- och sjuttiotalet gick det t o m en smula inflation i begreppet. För mig är nog den marxistiska historiesynen det som gett mest gensvar, mer eller mindre personifierat av Eric Hobsbawm, som till sin stora glädje inte publicerades i det gamla Sovjetunionen.... Den som inte läst hans "Tidsåldrar" kan se fram mot en lustfylld upplevelse; och en som är mer än lovligt underhållande och bildande dessutom.
Kanske kan en del av socialdemokratins tillbakagång bero på vår historielöshet - i sann marxistisk anda dessutom förutspådd redan för 150 år sedan - där vi inte längre minns kampen och svårigheterna. Det finns ju en anledning till att vi är reformistiska socialister, men den verkar ju ha fått stiga tillbaka. Marx ler förmodligen i sin grav i Highgate.

Lessen men ljuset kommer inte från Borås....

Så blev det då Elfsborg som fick pokalen. Ingen skam i det - det är ett habilt lag i en sopig liga. Det är i själva verket ett oerhört svaghetstecken att ett lag kan komma från Superettan och direkt vara aspiranter på guldet. Och det säger en hel del om nivån på Allsvenskan.
Det finns som jag ser det fem lag i Sverige som skulle kunna etablera sig i Europa, som anständiga deltagare i de stora cuperna. Det är AIK, Djurgården, Helsingborg, IFK Göteborg och Malmö FF. Större än så är inte fotbolls-Sverige. Jag räknar bort Hammarby, eftersom de är konkurrenter inom Stockholms kommun med Djurgården och i det fallet är det Djurgården som kommer ha de finansiella musklerna, och stödet (som den överklassklubb de faktiskt är).
Kul för Elfsborg alltså. Trist för svensk fotboll.

Mitt förhållande till Jesus

I min familj samsades religionen med marxismen (om vilken jag kommer skriva mer senare). Pappa är uppvuxen i en mycket aktiv frikyrklig familj och mamma i en familj där man nog mer av vana än av tro tillhörde statskyrkan. Jag tror säkert att min mormor hade en Gudstro, men den torgförde hon inte. Mamma förklarade världen i - som jag senare förstått - begrepp som, om de rent av inte var marxistiska, så i vart fall var sprungna ur samma tankesfär. Jag var inte gammal när mamma sa att hon trodde världens elände började när någon satte upp ett staket och sa att "allt innanför detta staket är MITT". En tanke jag delar, för övrigt.
Bägge mina föräldrar var ytterligt politiskt aktiva under min uppväxt, men jag kan inte säga de tillhörde 68-vänstern. De var reformistiska socialdemokrater och det var de innan de blev "poppigt" att vara vänster. Det kanske också kan förklara varför de fortsatte vara det medan många ur 68-vänstern istället numer finns på den andra sidan (The Dark Side!).
Under hela min barndomstid förekom det FörstaMajdemonstrationer, studiecirklar, arbetarekommunmöten, sosseföreningsmöten i mitt hem. Det var till och med så att jag tyckte mina icke-aktiva kompisar var lite udda - de hade föräldrar som fullständigt struntade i Francodiktaturen och åkte till Kanarieöarna, och deras föräldrar samlade inte in namn mot bombningarna av Hanoi '72.
Men...i den andra delen av familjen hade jag aktivt kristna farföräldrar, där farfar var TD och baptistpastor och farmor en av de drivande inom Norrmalmskyrkan, och pappas syskonskara var - som jag upplevde det - mer aktiva baptister än han var.
Igår lördag fyllde min pappas fru Margareta 65 år och det var ett större firande i hemmet i Bro. Mina otäckt begåvade systrar spelade, liksom flera musiker och min faster Agneta berättade att hon och min farbror Ivan skulle åka till Burma om ett par veckor; en resa som har ekumeniskt
och humanistiskt syfte.

Jag måste säga att jag beundrar dem. De är inte helt unga längre och det låter inte som Burma liksom är höjden av bekvämlighet. Men de gör det för en god sak. Jag vet inte hur mycket deras tro styr dem, eftersom jag tror medmänsklighet inte är avhängigt religiositet, men jag är övertygad om att deras bild av Gud och Jesus betyder rätt mycket. De är värda all möjlig beundran, och ger i varje fall mig en påminnelse om att livet också går ut på att underlätta för våra medmänniskor.
Jag har aldrig haft det där magiska förhållandet till Gud och kyrkan - trots att jag faktiskt hyser stor beundran för det arbete olika kyrkor och kristna människor (och givetvis andra religiösa grupperingar också!) lägger ner. Men jag kan inte rationellt förstå eller fatta hur det skulle finnas en överjordisk makt som skapat allt, som bestämt allt, och som ändå låter vissa plågas och lida - det vi kallar teodicéproblemet
Istället tror jag man kan förklara världens elände mycket simplare - egenintresset ljuger aldrig!
Visst, jag vet att Jesus fanns. I vart fall fanns det en kille i Galileen som ställde till en del för ungefär 2000 år sen. Det är den där biten huruvida han var Guds son som stör mig...
Trots vår ansträngningar av avkristna det här landet är vi som fötts här mer präglade av vår protestantism än vi kanske vill erkänna - och är det delen med humanism och medmänsklighet som satt avtryck ska vi vara glada för det.
Heder åt de som fortsätter göra världen till en bättre plats!

Om träning och kost

Egentligen är det rätt lätt att hålla koll på sin kroppsvikt. I teorin alltså. Det finns ett gäng fallgropar på vägen, och det är inte helt lätt att undvika dem. Men med lite grundläggande kunskaper blir det i vart fall inte svårare.
I vår mat får vi i oss kolhydrater, fett och protein. Allt detta använder vi som bränsle. energi, för att vi ska kunna röra oss, tala, tänka, växa. Proteinet använder vi dessutom också som byggnadsmaterial för muskler och vävnad.
Det handlar om att hitta en balans mellan hur mycket vi petar i oss, och hur mycket vi bränner av. För att kontrollera det omräknar vi intaget av näring till (kilo)kalorier, som förkortas kcal.
Nu är det inte nödvändigtvis mängden kcal som avgör om vi ska bli överviktiga eller inte, utan snarare hur mycket vi använder av dessa kalorier. Och det är inte en statisk enhet, ska gudarna veta.
Kroppen förbränner alltid det som är lättast att förbränna - kolhydrater. Enkelt uttryckt är det växtprodukter. Så länge det finns en kolhydrat kvar att förbränna kommer kroppen att ta av det, innan den börjar förbränna fett och slutligen proteiner. Det är därför man blir tjock av fett - man har tillsammans med fettet också glufsat i sig kolhydrater och kroppen hinner inte bränna av alla kolhydrater - för att komma till fettet som energikälla - innan man glatt tillför nya kolhydrater.
Det är svårt att komma undan kolhydraterna; speciellt de som används som sötningsmedel.

Vi har alla en egen förbränning som sker oavsett vi rör oss eller inte. I de växande åren kan både killar och tjejer förbränna ohyggliga mängder genom att bara sova, äta, drömma upphetsande drömmar och flamsa med kompisar. Vi kunde ju önska att det tillståndet vore konstant men det är det inte. I fyrtioårsåldern har flams nästan blivit samma sak som att gå upp i vikt.

Man har inte en platå under ett par år där man är "vuxen". Istället är man i puberteten, och sen - poff - börjar det gå utför. Förbränningen sjunker, tyngdlagen är emot en och ålderstecknen kommer. För killar brukar det vara kring 25-årsåldern, och för tjejer något tidigare.
Och det är då det är viktigt att hålla koll på de där förargliga kalorierna.
Det är många - både killar och tjejer - som i trettioårsåldern vaknar upp och förfärat tänker: "Vad hände med mina magrutor?"

Nå, nu är ju inte magrutor ett symptom på friskhet, utan fastmer på kaloriunderskott, men det kan ändå vara en signal om att det är dags att göra något.

Lektion ett alltså! Kalorier=bränsle för kroppen. Kolhydrater, proteiner, fett = ämnen som tillsammans skapar dessa kalorier. Ju mer kalorier från kolhydrater man äter desto mindre fett kommer man förbränna.

Fortsättning följer

Vi behöver snart ett jordklot till...

Människorna på jorden konsumerar mycket mer än vad jorden förmår producera, skriver Världsnaturfonden i sin nya rapport Living Planet.
Enligt rapporten är överkonsumtionen 25 procent, jämfört med 20 procent för bara två år sedan.
Om utvecklingen fortsätter skulle det om 50 år behövas två jordklot för att försörja mänskligheten.
En medborgare i USA förbrukar ungefär dubbelt så mycket av jordens resurser som en genomsnittlig europé, och sju gånger så mycket som en afrikan.

Hela rapporten här!

Dessutom en liten gullig film - och hemsk! - på temat om världen var en by...

På nätet talar de ur skägget!

Efter allt det här talet om de nya moderaterna blir jag man ju onekligen lite fundersam när man läser på olika ställen på nätet. Jag har lite svårt att begripa hur vissa -som då gärna betecknar sig som libertarianer (jag antar att det är vad vi kallade tok-högern förr) - ens kan känna sig hemma i De Nya Moderaterna.
Jag lyckades följa en del av moderaternas kongress 2005; den beryktade där Reinfeldt murade igen ingången till högerbunkern. I historien borde den i stort sett likställas med den sovjetiska partikongressen 1957 när Chrustjov tog heder och ära av Stalin och den förda politiken under 40 år. 2005 sa Reinfeldt ifrån - man skulle reformera partiet, med en strategi utformad av honom själv och grabbgänget från Täby.
Det jublades och applåderades, och den ende som protesterade var Gunnar Hökmark, som fick så mycket pisk i voteringarna att det nästan inte var roligt. Det kändes som de verklighetsnära kommunalpolitikerna, för vilka sophämtning och bensår är realpolitik vare sig man är moderat eller socialdemokrat, hade vunnit. En återhämtning för socialkonservatisterna...
I själva verket bidade Timbroodjuret sin tid, inlåst i Maria Abrahamssons källare. Där smög också oanade mängder av nyliberaler och avregleringsfanatiker, tillsammans med rätt många av bunkerhögern (hur kom de ut?).

Under hela valrörelsen har vi läst deras inlägg, deras konspirationsteorier. Jag har hört deras gnäll - nu är alla partier socialdemokrater, det saknas ett högerparti....

Jag har länge funderat på vilket parti de då röstade på. Kristdemokraterna? Folkpartiet? Jag menar, om inte De Nya Moderaterna duger, så gör man väl något åt det. Svaret blev naturligtvis att - de röstade på moderaterna. Vad annars?

För avsevärda delar av högern är Fredriks Nya Moderater enbart kosmetika. De tänker inte ändra sig - jaja, snacka om välfärd ni, men VI vet hur vi vill ha det....!

Jag tror faktiskt att Fredrik och några av hans Täbyboys faktiskt menar rätt mycket av vad de säger. De hade aldrig kunnat funka eller göra karriär utan dagis, BVC, föräldraledighet och en massa andra saker som varit röda skynken för äldre högerpartister. Och jag tror också han menar vad han säger när han litar så fullt och fast på att "jobben kommer", "ingen ska få falla emellan", "de mest utsatta", "utanförskapets elände"...

Grejen är att förfärligt många av hans allierade inte tycker det. Han har alla förutsättningar för att bli en Woodrow Wilson efter första världskriget, idogt sysselsatt med ett punktprogram för säkrad världsfred, men hela tiden utmanövrerad av smartare strateger och iskalla realpolitiker.

Jag vet att det inom näringslivet redan idag finns många som - anonymt - tycker att arbetslösheten är för låg som den är. Varför skulle de då hjälpa till att öka sysselsättningen? Den framtida konflikten på arbetsmarknaden kommer säkerligen ligga i att se till de som har jobb inte kommer slitas ut i än mer effektiva och stressiga miljöer; men där skapas inga nya jobb.

Det kommer Fredrik få lära sig



Först ska Byggettan städa framför egen dörr!

Min fackavdelnings styrelse har blivit påkomna med att dricka och äta gratis på medlemmarnas bekostnad på avdelningen semesterö, Nässlingen. Efter att ha blivit upptäckta (jag har inget bättre ord att ta till) precis före valet - tack för det grabbar! Fint jobbat! - skriver nu ordföranden Togrny Johansson ett "Förlåt-brev" på avdelningens hemsida.
Dessutom har han skrivit ett personligt brev till varje medlem, och belamrat förstasidan i avdelningens nyhetsblad med det. Och gjort nån sorts avbön.. Fan tro't!

Man blir så trött på den där stilen. Ni har lön, boys - betala för er då. Tror fan att medlemmarna blir misstänksamma om det här är nåt som försigått under sextio år utan att medlemmarna fått veta det.

Följdfrågan blir ju naturligtvis: finns det ytterligare små fördelar man kan få om man sitter i avdelningens styrelse? Personligen är jag ju av övertygelsen att ALLA förmåner som inte är offentliga ska bort. Omedelbart. Det borde 2006 vara en fullständig självklarhet även för Byggettans styrelse




Ytterligare finesser

Under veckan lovar jag att lära mig lite mer om finesser i bloggandet - som att göra bra länkar i texten, och att spara under kategorier. Tyvärr har Googles hjälpsida legat nere under helgen och jag har haft annat att göra än Try-and-error...men det blir säkert bra med det också så småningom!

Så här ser det ut lite grann från ovan...

















Utsikt fr Tapetrabatten i Hässelby. Skanskabygge med kloka
ambitioner när det gällde genomförande och prisnivåer.


















-18 i Rönninge. SMÅA byggherre


















Gåshaga. Ett Skanskabygge för de mycket välbeställda
- med konstgjord badvik t höger!

Utsikt fr Kvarteret Granaten. Ett mycket regnigt Västberga Industriområde. SMÅA!




Clarion Hotel vid Norra Bantorget. Vy mot Centralstationen.




Bostadsbyggnation vid det som kommer kallas Lilla Bantorget. Tegelhuset kommer tydligen att bevaras. Någon kanske kan ge lite info om vem som ritat det, och vad det kallas.


Utsikt från hotellet mot Olof Palmes Gata.


Kort taget från bygghissen. Det gula är masten på en stor rackarns mobilkran. Nedan syns etableringen - i bottenvåningen platskontor, ovanpå en massa bodar och allra överst lastdäck; en lösning som är rätt vanlig när man bygger i citymiljö








Fridolin - en kille med attityd

Trots att jag egentligen tycker unge herr Fridolin är en oerhört irriterande besserwisser - och oh vad gärna jag hade haft honom ute på rensbacken i spöregn - så ska han ha en eloge för sitt ställningstagande när det gäller politik som yrke. Jag är inte dummare än att jag begriper att han knappast avstått sin riksdagspension om alternativet varit lön som undersköterska, och inte heller tror jag han upphör med sin livssyn bara för att han går ur Miljöpartiet. Men det är skönt med såna som han och t ex Lasse Törnman.
Magnus Tankar för man en intressant diskussion om detta. Politik är för viktigt för att överlåtas åt de som VILL ha det som jobb. Det finns ingen skam i att övertalas ställa upp, eller att faktiskt tacka nej till ett förtroendeuppdrag.

För tillfället resoneras det friskt om vem som ska bli partiledare efter Hr Persson. Många äro kallade, få äro utvalda...brukar det heta. Rent instinktivt blir jag vaksam mot de där som verkligen verkar ha ambitionen att bli partiledare; det är nåt lurt med det.
Jag är naturligtvis misstänksam mot Nuder. Det bottnar säkert i att jag inte delade hans åsikter på i stort sett en enda punkt när vi var SSU:are i Stockholms Län, men å andra sidan är jag inte särskilt långsint av mig. Det som stör mig är hans totala identifikation med tidigare generationers politruker. Han är helt enkelt lika anonym som vilken byråkrat som helst, och hans åsikter och uttalanden ytterligt förutsägbara. Jag kan inte se framför mig en socialdemokrati som tar tillbaka makten under ledning av honom.

Riksidrottsförbundet stöder dopinglangningen!

Följande har jag utan framgång försökt få in i olika tidningar men det är kalla handen överallt. Då lägger jag upp det själv istället!!!!:

""Genom att ännu en gång avslå kroppsbyggarnas ansökan om att tas upp i idrottsgemenskapen sätter Riksidrottsförbundet krokben för sin egen tes om dopingfri idrott.

Det är ingen hemlighet att mycket av den dopingproblematik som finns idag florerar på gym och i idrottshallar. Vi kan inte se annat än att RF gett upp sin strävan genom att man inte satsar på det förbund som verkligen har möjligheten att främja en dopingfri idrott.

Återigen har vi mötts av argumentet att det vi håller på inte är idrott - när det kommer till tävling. Alla - även RF - är överens om att allting fram till tävlingen är identiskt med idrott - men så snart någon av landets 200 tävlande med licens äntrar scenen så slutar det vara idrott. Det blir...show?
200 tävlande i en verksamhet som engagerar ungefär 500 000 människor...Som är den överlägset största motionsformen för både ungdomar och kvinnor. Det är till att ha stora pretentioner, Riksidrottsförbundet.

För oss som bedriver denna icke-idrott på olika nivåer - som elit, motionär och entusiaster - är det dock glasklart. Detta är idrott. I synnerhet när man jämför med andra redan etablerade idrottsförbund, som har extrema tävlingsformer, krångliga regler och attiraljer i form av smink och kläder....

Man hänvisar till att det vi bedriver lika gärna kan bedrivas inom de förbund inom RF som aktiverar styrkesportare. Det visar återigen hur lite RF brytt sig om att ta reda på hur det verkligen fungerar. Vi har försökt samarbeta med dessa förbund - och det är som att sätta Volleybollspelare med Handbollspelare; det är olika idrotter.

Genom sitt återkommande kategoriska nej har RF istället för att kunna kanalisera detta enormt växande intresse och medverkat till en sund utveckling orsakat det rakt motsatta - en privatägd motionssfär med ohyggliga priser, med tvivelaktiga utbildningsnivåer och en totalt okontrollerad dopingmarknad.

Vi tycker i anständighetens namn att RF i varje fall skulle kunna ge en uppdaterad version av varför man inte vill släppa in oss - istället för att bara lägga ett karbonpapper på tidigare beslut.

Oanständigt är vad det är!!!!""

Varför får Reinfeldt inte fram nya ministrar?

Eftersom det är lite tomt i ministerlistan börjar man ju fundera på varför det inte händer något. Ingenstans har jag heller sett en andning om varför allas vår Fredrik inte får fram nån, och svaret är ju så självklart att man nästan skrattar ihjäl sig. Från ytterligt insatt håll - eftersom man inom den sk alliansen inte har det minsta mot att snacka skit om det största partiet - har jag fått veta att INGEN av de hittills tilltänkta ersättarna klarar av en granskning som de självklart kommer att utsättas för.
De yngre moderatkvinnor som har ett intresse av t ex mediefrågor har helt enkelt inte tillräckligt rent mjöl i påsen, eller är bara inte kompetenta nog. En bra gissning är att det kommer att bli någon som är både oprövad och oerfaren, men som guschelov kommer vara moraliskt oantastlig. Vad det får för följder för politiken kan man ju fråga sig....

Och nej, jag kommer inte att avslöja eventuella källor, men tycker ändå resonemanget är såpass logiskt att det förtjänar uppmärksamhet...

Stockholms Lokaltrafik - eller rätten att få komma i tid till sitt jobb...

Under den gångna veckan har jag kommit i tid till jobbet EN gång. Resan ser ut som följer - tåget går 0531, och det är första tåget som går (till detta ska vi återkomma), och därefter är det passning till buss 142 vid Älvsjö station. Kommer tåget fem minuter sent går bussen och jag får vänta en kvart på nästa. Det betyder att jag trampar in i byggboden 0629 och då blir det lite kärvt att hinna byta om till 0630.
Hur många minuter av mitt liv som SL snott orkar jag inte tänka på. Missförstå mig rätt - jag gillar att åka kollektivt. Jag sitter hellre med näsan i tidningen på morgonen än håller utkik efter andra morgontrötta bilister. Dessutom är det billigare.
Länge har jag funderat vad det finns för logik i att pendeltåget står still i tolv minuter tjugo meter från plattformen. Jag ser att det är tomt, lokföraren ser att det är tomt. Men det lyser en förarglig röd signal längre bort. Efter tolv minuter ändras den till grönt och tåget kan köra in. Vad var det för osynlig händelse som motiverade detta röda stoppljus?
Är det verkligen viktigt att kollektivtrafiken går med vinst? Fär närvarande är det Stockholmståg som ska köra tågen. Var ligger deras instrument för vinst? Spara på löner, personal? Underhåll? Jour? Nå, de har hur som helst lovat landstinget att de ska kunna köra tågen billigare än någon annan.
Efter lite snack med tågpersonal och fackligt aktiva är det ju helt uppenbart att det som behövs för att tågtrafiken (och övrig trafik) skall funka är FOLK! Se där, genast ett ställe att utbilda arbetslösa och stoppa in. Fast ojdå, det går ju inte med den regering vi har nu...

Frågan är ju vad som är viktigt - att Stockholmståg går med femton miljoner i vinst eller att arbetsgivare och arbetstagare i Stockholm kommer i tid lite oftare? En ytterligt amatörmässig uträkning vid köksbordet säger mig att om alla tåg var i tid under EN vecka skulle det inbringa över 100 miljoner i arbetad tid (och då har jag inte räknat med vare sig produktionsökningar eller andra därtill hörande saker).
Man skyller på vinter och gamla tåg och jag vet inte vad... Nå, nu är det de NYA tågen som är försenade och det är inte vinter än. I Schweiz och Japan har de samma sorts klimat som vi har, och där är förseningar ovanliga. Tror ni kollektivtrafiken där är privatiserad???

Jag kommer fortsätta skriva om Lokaltrafiken....

Viktiga saker i mitt liv....





Jag är en politisk människa. Livet har alltid handlat om rätt eller fel, om nyttjande och utnyttjande, om kamp och frihet. Detta tackar jag naturligtvis mina föräldrar för, liksom den uppväxt de gav mig och mina syskon. Jag har ett vänsterperspektiv på världen, men blir förbannad om man kallar mig dogmatisk. Men räkna med att det kommer en del politiska inlägg här!
Jag är byggnadsarbetare. Inte av den sorten som sätter sockel och foder och hänger kök och har sig, utan den där sorten som går utomhus mest - och som vill gå utomhus. Som liten fascinerades jag av byggjobbarna, precis som de flesta barn. Det var vuxna karlar i stora kläder, som talade högt och som fick lorta ner sig utan att någon skällde på dem. De hade mustascher med frost i, och väderbitna ansikten, och de ruskade på sig när de hängde på sig de tjocka jackorna för att gå ut i tjutande snöbyar.
Jag blev alltså byggnadsarbetare, men inte på en gång - jag har gjort massor med andra saker - och jag kommer fortsätta med det. Jag trivs med jargongen, med hantverket, med tempot och klimatet. Man kan till och med lära sig tycka om att klockan ringer 0415...
Nu finns det naturligtvis en massa saker som kunde vara bättre också. Det är därför jag är aktiv i facket. Och stolt över det. Förhoppningsvis kommer den här bloggen att läsas av andra i min bransch, men jag ser gärna att andra icke-typiska skribenter tar till orda.
Det finns fortfarande ett snobberi i att skriva på Internet, men det är bara ytterligare ett område att erövra för oss som inte varit där så länge. Jag kommer att skriva om arbetsmiljö, om produktionsförhållanden, om medbestämmande och vidareutbildning.

Jag är stolt över mina barn - Linnea femton år och Linus elva år. De är dock inte lika stolta över mig hela tiden, måste jag tyvärr erkänna. Pappa kan vara rätt pinsam numer. Det är en känsla jag känner igen ganska väl från min egen uppväxt, och jag försöker faktiskt undvika det. Därför blir det inga bilder på barnen här. Däremot kan det säkert hända att jag skriver om dem, eller om andra barn.

Jag tränar mycket. Det har jag gjort i över trettio år, och det syns också. Periodvis har jag jobbat med det, och jag är duktig på det. Jag har tävlat i en del styrkesporter, men aldrig i kroppsbyggning. Jag är fortfarande fascinerad av kroppsbyggning, men fascinationen har bytts från beundran till förundran. Jag kommer skriva en hel del om friskvård och träning.

Böcker är viktigt för mig. Bokstäverna är mina vänner. Jag läser uppenbarligen både extremt mycket och snabbt. Lite periodare är jag - det kan bli väldigt mycket deckare en period, sen blir det memoarer och sen kommer det en period med nåt annat. Jag tänker skriva lite om böcker jag läser...



Utsikt från ett tak

(Och ja, jag har ett gammaldags midjebälte kopplat till livlinan där - inte bra, men bättre än ingenting...!)




Jag som skapat den här bloggen - med hjälp av bloggverktyget på bloggen DetProgressivaUSA - heter Calle Fridén. Namnet på bloggen kommer från att jag rätt ofta befinner mig högt, högt över gator och torg och människor. Man kan sitta och dingla med benen över takfoten och fundera.
Jag har mycket åsikter och tankar och har länge av olika människor uppmanats till att starta just en blogg. Och det blev den här.
Välkommen!