Ett blygsamt förslag för ökat byggande.

 Alla byggnadsarbetare är inte intresserade av bostadspolitik. Alla sjuksköterskor brinner inte inte för vårdfrågor. Man måste inte alltid tycka om skolpolitik bara för att man är lärare.
  Med det sagt är det dags att säga nåt om bostadspolitik. Eller avsaknaden av den.

  Inte för att det finns mycket att tillägga - det ser ut som det gör, med en bostadsbrist som är rent astronomisk, med priser och hyror som ligger ofattbart högt. Inget av detta är isolerat till just bostadsfrågan; flera orsaker beror på rent strategiska och ideologiska val av de som bestämmer. Det ser vi även på andra områden - att slå sönder skyddsnätet för de som blir arbetslösa ska få dem att ta vilka skitjobb som helst till vilka skitlöner och villkor som helst. Att se till att unga människor måste skuldsätta sig för att få en bostad, kommer för all framtid få dem att med näbbar och klor skydda sin investering. Att sälja ut hyresrätter skapar oerhört trogna väljargrupper.
  Strategi och ideologi alltså.

  Ända tills situationen blir ohållbar. Arbetslösa kan inte ta vilka jobb som helst. Unga människor bor kvar hemma istället för att köpa sig svindyra bostäder. Att sälja ut allmännyttan skapade inte alls nån rotation på bostadsmarknaden.  

  Man måste förstå att det finns ideologi bakom detta. Inte alls en vilja att skada eller såra eller förstöra, utan en barnatro på att marknaden kommer att lösa saker till individens bästa. Nån gång. Huvudsaken är att människor fria val är heligt. De som ramlar mellan maskorna i skyddsnätet? Tja, det är ju trist men....

  Jag tror inte heller på att vi kommer kunna bygga billigt och bra. Bra bostäder kostar. Vi ser idag att miljonprogrammet - snabbt och billigt - inte var särskilt bra, utan renoveringsbehovet är redan enormt. Så ska det inte vara i hus som är knappt fyrtio år gamla. Man kan inte bara bygga billigt för stunden, därför att då bygger man in slum och social misär precis lika mycket som mögel och energiläckor.
  Men det finns några saker som jag ändå skulle vilja lyfta fram.

  1. Enklare byråkrati. Det tar på tok för lång tid från idé till färdigt hus. Korta ner hanteringen. Minska möjligheten till överklaganden.

 2. Sätt press på byggföretagen. I min egen kommun, Järfälla, har JM köpt ett stort område av kommunen. Givetvis för reapris. Och sen behöver de bara bygga 80 lägenheter om året, enligt kontraktet. Det är rena skämtet, och det sker inte bara där. De stora byggföretagen äger idag mängder med mark i storstäderna, där de inte bygger. De väntar på att priserna ska öka. Så villkora köpen - kräv att de sätter spaden i backen illa kvickt.

3. Slopa vinstkraven i de kommunala bostadsföretagen. Kommunala bostadsföretag - där de inte sålts ut, av ideologiska skäl - ska inte vara kassakossor för kommunen. Lika lite som barnomsorg eller skolmat. Kommunala bostadsbolag ska ordna med bostadsförsörjning åt kommunens invånare. Punkt.

4. Sluta bygg för bilismen. Idag bygger vi stora garage under i stort sett alla flerfamiljshus i storstadsregionerna. Det är svindyrt, och fördyrar hyran även för de som inte har nån bil. Skulle bilägarna själva få betala kostnaden för garagen skulle ingen ha råd.
  Det betyder också att man måste ställa enormt mycket högre krav på kollektivtrafiken. Inte bygga tvärbanor eller tunnelbanor till alla hörn, men se till att det finns bussar och hållplatser. Och givetvis att det inte är dyrt att resa kollektivt. Men slutar man bygga dessa enorma esplanader - Hammarby Sjöstad - skulle man nyttja marken mer effektivt. Dessutom knyter man ihop kvarteren med smalare gator.
  Idag krävs det nästan matsäck för att korsa de här jättelika gatorna, och det gynnar ingen.



5. Sätt press på arkitekterna. En av fördelarna med miljonprogrammet var att man standardiserade byggandet på ett vis som inte tidigare skett. Strängt taget ser lägenheterna likadana ut i Umeå som i Lund, och sånt pressar ner byggkostnaderna.
  Själv bygger jag just nu ett kvarter där vi har ett tjugotal olika lägenhetstyper, i en total volym om 200 lägenheter. Det blir inte mycket rationalitet i det. Eller ekonomi. Det blir en fruktansvärd massa olika moduler som måste tillverkas, och sånt kostar enorma pengar
  Arkitekter - och om dem kan vi säga mycket - har en helt annan vision än politikerna om byggande, det måste man komma ihåg. De vill skapa monument, politiken vill ge människor bostad. En arkitekt som jag förolämpade - givetvis - vid ett byggmöte, pratade om att bygga "lyckliga hus".
 Ursäkta, men jag tror - vet! - att man är lyckligare av att bara betala tio papp i månaden i hyra för ett standardiserat boende, än sjutton papp för ett "lyckligt hus".

  Och där har politiken ett jätteansvar. Se till att ta det.
  
  Jag har ju varit med ett tag, och förväntar mig naturligtvis att få kastat i ansiktet liknelser om statskapitalism eller ghettofiering. Det tar jag med ro. Vi behöver alla ägandeformer som finns, det behöver byggas både småhus och höghus, och vi får inte vara rädda för att bygga jättehögt. I min egen kommun finns det tyvärr en radhusmaffia som vill lägga skyskraporna på tvären, som de sextiotalister de är. Själv skulle jag vilja se en stadsbebyggelse på Barkarbyfältet eller vid Jakobsbergs station, och det är fajt som vi måste ta själva.
 
Fast det viktigaste är ju att det byggs!



Det kommer mera....


Bilderna? Miljonprogram och miljonprogram

När Almedalen tog död på det demokratiska samtalet...

 

Det finns en del uttryck som jag avskyr. De är så utstuderat utstuderade (jojomän!) att de bara inte går att luras av. Ofta ska de innehålla ord som möten, utveckling, demokrati, samtal, lyssnande, klokt och tydligt.
  De är nyspråk, och det ska det också kallas. De blir snabbt populära i kretsar som träffar varandra lite för ofta, även om de i sina träffar oftast hamnar på kant med varandra. Andra såna ord vi minns är "det internationella samfundet", "konvergens" och "ömsesidig respekt" (med instoppande av valfritt "människovärde", "kvinnor", "barn eller "mänskliga rättigheter":

  Fast det var ett stickspår, där den glade amatör-etymologen i mig gärna hamnar.

  Det här ska handla om den skada Karnevalen i Almedalen gör. Det betyder att jag måste kacka i eget bo, men jag ska försöka få ihop det i slutänden.

  Först några ord om Almedalen, för trots vad alla mina politiska vänner än tror, är det en interrgrej för oss som gillar politik och läser ledar- och kultursidor. Och jag skojar inte - en snabb, givetvis ovetenskaplig enkät i bekantskapskretsen visade en förfärande okunskap om vad Almedalen är. Förfärande för att JAG tydligen inte satt de spår i umgängeskretsen som jag gärna vill inbilla mig.

  Det här är Almedalen, eller Almedalsveckan, som det egentligen heter. Och jag var med, mycket tidigt. Tagen dit av politiskt engagerade föräldrar, för att lyssna på Olof Palme. Därefter har det skett en del.
  Idag är det - om man vill vara snäll - en veckas lek och bus om hyfsat allvarliga ting. Vill man vara elak kan man säga att det är vecka då människor med makt kan knäcka en pava vin ihop utan att störas nämnvärt av den obildade pöbeln.
  Detta kan jag säga därför att jag varit med. Sovandes i svindyra uthyrningsrum - Almedalsveckan ger oändliga intäkter till den fattiga ön - på golvet i en husvagn som var ett ärende för hälsovårdsnämnden, i tält i regn, samt i en barnsäng. Men vartefter har intresset falnat - inte minst för att det är så förutsägbart. Inte minst för att "vanligt folk" skyr ön denna vecka. Just de som av alla kommer att omhuldas under sagda vecka.

  Alla organisationer med minsta självaktning är där, alla medier, alla partier, alla fackförbund. Det är kort sagt som en mässa för vilken bransch som helst. Skillnaden är att det handlar om vår framtid. Och därför är den, eller borde vara, viktig.

  Planeringen för årets Almedalsvecka började redan direkt när man packade ner förra årets kampanjmaterial. Hyra rum, ordna transporter, ragga intressanta personer - för det handlar om att synas. I dag finns det PR-byråer som drar in en lejonpart av årets budget på att arrangera mingel, roséutskänkning och seminarier åt valfri organisation, där det ständiga mantrat är "vi MÅSTE vara där".

  Själv har jag klivit runt i gigantiska utställningar om Svensk Energi, där jag varit enda besökaren, smått jagad av ivriga värdinnor i käcka tröjor. Dock inte gotländskor, för "det begriper ju inte fan vad de säger" som en PR-man med skånsk bakgrund uttryckte det. Istället var det givetvis personal från respektive kraftföretag som fick åka till Gotland en vecka. Jag har varit den enda besökaren hos Friskolorna, ABF, Volvo samt Färöarnas Turistråd. För att nämna några.

  De som är där är alltid också kraftigt sysselsatta med att försvara sitt deltagande. Det finns barometrar för att mäta framgången, man har debattinlägg liggande på hög, där Aftonbladet Debatt, DN Debatt och SvD Debatt ger highfive och champagne. Sen finns det en fallande skala, där landsortsbladen kommer längst ner, utom när det är glesbygdsfrågor. För de kommer med bagage från Västerbottens inland och nedläggningshotade orter i Bergslagen. Sanna mina ord.

  Men alla MÅSTE vara där. Tydligen. Det är ett påstående som numera är upphöjt till sanning. Och för att rättfärdiga detta sitt deltagande morrar man om "det demokratiska samtalet", och "möten med människor", samt "visa sig i verkligheten..."

 Såpass.

  Jag vill nog påstå att det är vecka där politiska faghags får sitt lystmäte, där man kan se ledarskribenter dricka för mycket vin, se ungdomsklubbister av HELT olika politiska kulörer ha märkliga förehavanden, och där mycket av veckan handlar om vem som vinner en allsångs- eller DJ-tävling.

  Missförstå mig rätt, det är helt OK att man har en politisk karneval, som dessutom löper i det klassiska svenska spåret som innebär att alla skenar åt samma håll, och att företeelsen så småningom drabbas av elefantiasis och självdör, likt vilken Vattenfestival eller Rockhändelse som helst.
  Men det är inte OK att påstå att det är en demokratisk mötesplats. För det är det inte.

  Väljare är jobbiga. I synnerhet om - när - de inte kan någonting. Och min personliga erfarenhet (det är min blogg och jag skriver vad jag vill) är att snart trettio år av fördummande TV och tidningar, i kombination med sociala nedskärningar, har gett oss väljare som börjar på en lägre nivå än väljaren gjorde för trettiofem år sen. Typ.
  I det läget satsar viktiga institutioner och organisationer - folkrörelser! - stora pengar på att informera de redan informerade. För det är vad som händer i Almedalen. Vi pratar många miljoner som satsas på glest besökta tält och seminarier, och som kommer de till godo som ändå kommer att rösta. påverka, ha en åsikt.
  Det är märkligt.
  Än märkligare är att det i mitt eget flöde på Facebook - ni som inte har Facebook får skylla er själva om ni inte fattar - kommer åtskilliga av de som nu tillbringar en vecka på Gotland, att om en vecka skriva att "de är så trötta" och att "nu ska det bli skönt med semester..."
  När de borde vara precis fulltaggade och fyllda med energi, redo att gå ut och berätta om Det Verkliga Sverige för de som behöver höra det. Istället tar de ledigt och begriper inte varför de politiska partierna minskar, varför dumheten sprider ut sig och varför så mycket numera bestäms utanför de demokratiska församlingarna.

  Nä, jag vill inte stoppa Almedalen. Men det får inte bara vara Almedalen. De som har ansvaret för det är inte sluga reklammakare, utan det är politikerna själva. Och jag känner politiker som struntar i Almedalen, som säger att det finns andra tummelplatser för att möta lobbyisterna. För det demokratiska samtalet är för viktigt för att bara höras i Almedalen.

Bloggar är rätt trista...

Jo, jag vet - man ska inte kasta sten i stenhus eller vad det heter. Men faktum är att bloggen kanske börjar bli ett passerat sätt att kommunicera på. Jag har varit usel på att skriva sista tiden, mest för att jag drabbats av nån slags skrivkramp, men också för att man efter ett tag börjar ta sitt bloggande på för stort allvar. Jag lovade mig själv att jag INTE skulle skriva bara om politik men i backspegeln ser jag ju att det blitt rätt mycket politik.

Det kanske inte gör nåt, men om jag ska utgå från mig själv, och det ska man väl, så läser jag ju sällan renodlade politiska bloggar. Oftast för att de är förbannat trista. De bloggar jag läser mest snurrar i min högermarginal. Plus en hel del annat men jag har ju sällan tid att snygga till layouten på Utsikten.

Livet kommer ju emellan också - och medelåldern. Hur gärna jag än vill förneka det är jag emellanåt alldeles slut efter arbetsdagen, och att sätta sig och formulera ihop nåt argt och snitsigt tar faktiskt sin lilla tid. I synnerhet som jag med åren blivit alltmer självkritisk till hur jag formulerar mig, hur språket hänger ihop, om det är läsbart.

Sen handlar det ju om responsen - jag är inte nöjd med att veta att det är ett par hundra personer som läst vad jag tycker. Jag vill ju ha mothugg, fortsätta debattera. Bloggen är värdelöst för sånt - olika spammotorer har ju gjort att man måste ha filter och lösenord för att kunna kommentera på många bloggar, och sånt orkar de flesta inte hålla på med. Alltså blir man bara en arg byggnadsarbetare som står i en skog och ryter för träden...

Jag gillar nämligen fortfarande politik. Men det är inte på bloggarna de intressantaste debatterna förs. Då måste man fortfarande ut på diskussionsforumen - som jag skrivit mazzor om, t ex här - och bråka med nättrollen, rasisterna och radikalerna. Emellanåt hittar man också guldkorn - som hos Tokmoderaten, som försökt ta livet av sin blogg i flera månader. På det hela taget var det länge sen jag hittade nåt intressant på en politisk blogg - det är mest förutsägbart gnäll på regeringen, och standardiserat borgerligt gnäll på att Stefan Löfvén inte gör tillräckligt (gör tillräckligt av vadå, känner sig vän av ordning tvungen att fråga, eftersom vi har nån snubbe från ett annat parti som tydligen är statsminister.)

Inte för att det saknas saker att tycka om. Om rättsskandalen rörande tragedin vid Älandsbrofjärden - mer här och här - ska vi skriva. Om inkompetenta jurister, och en lagstiftning som är uråldrig... Och givetvis om en nyliberal arbetsgivarmaffia som ser varje dödsfall på arbetet som ett beklagansvärt bortfall i produktionen.

Dessutom ska vi - givetvis - fortsätta skälla på korkade Sverigedemokrater, homofober, krigshetsare och historierevisionister.

Det är ju det som är bra med bloggen - här är det jag som bestämmer vad jag vill skriva om.

Välkomna till en bra höst!






Bilden? Det är roligt att bara hoppa....

Den politiska faghagen och politiskt nörderi

Det finns ju de där som lever för politik, som lever. andas, pratar politik hela tiden. Och sen finns det politiker, och de där två behöver inte alltid vara samma sak.
Idag finns det rätt många, såna som jag, som faktiskt har det politiska skvallret som livsluft, som vill kunna spekulera, vara med, kanske t o m få känna att man haft betydelse. Men ytterst sällan behöver man ta de faktiska konsekvenserna av det politiska arbetet.
Jag vet inte vad man ska kalla såna människor. De är nån slags korsning mellan fanatiska kalenderbitare, faghags och de där som drog med Greatful Dead jorden runt - the Deadheads...

Väldigt ofta handlar det om namedropping - dvs vem som känner vem - och om att kunna redogöra för korridorspel. Veta hur de strategiska planerna lades upp, vem som la upp och när det skedde (inom socialdemokratin är ju myten ett rum på nån kursgård, med fickljummen whisky i tandborstglas). Och att de politiska bloggarna är nån slags ytterst essens av den här sortens kompis-med-kompisarna är självklart. Däremot kan man ju glädjas åt att det gudskepris inte finns nån politisk nörd-look. Eller finns det?

För de där som bestämmer är sällan inne i den här sortens politiska nörderi - Arvtagaren knäckte trött koden "du pratar om nördar, pappa". De håller på att förändra saker, och de tar också baksidorna, med debatter med levande människor, kvällssammanträden och tsunamis med handlingar som ska läsas in.

Politik är nämligen alltför ofta skvaller - ofta illasinnat, ibland bara naivt. Fast när information är otillgänglig återstår bara skvallret tyvärr. Vem sa vad, vem gjorde vad, vem fan åt lunch med vem - det är politiskt nörderi. När det också innefattar att springa på kongressfester, dricka öl med makthavare och hamna på bild med partiledare är det lite faghag över det hela (och jag är mycket medveten om att jag nu rör mig med begrepp som är främmande för avsevärda delar av bekantskapskretsen - jag ser framför mig pensionerad fackklubbsordförande som irriterat tänker "men pratar han om ombudsmän?")

Jag är en politisk nörd - hur många av er som läser det här vågar erkänna att ni också är det? Att ni faktiskt tittar på Youtubeklipp på Palme, eller ser om Obamas tal om och om igen? Eller att ni kommer betala dyra pengar för att få titta på Håkan Juholt på socialdemokraternas kongressfest på lördag?

Klockan är nu 0455 på morgonen och det säger en del om mig att jag skriver sånt här innan jag strax ska springa iväg till jobbet....

Mitt råd till en ny partiledare!

Jag har bara ett enda: redan första dagen skall arbetet påbörjas med att hitta en efterträdare. Det är ett råd som verkar ha fallit i glömska; jag har fått det i min ungdom, andra har fått det, men det förtjänar att upprepas.

Det betyder inte att man ska utse en arvtagare, i nån slags successionsordning, men man ska sträva efter ett klimat där jordmånen är god. Under Göran Persson, och därefter under Mona Sahlin, har det rådet glömts bort. Därför har vi idag en rörig röra.

Det är våra olikheter som gör att vi utvecklas - och när valet tycks vara mellan tre identiska män (beskriv dem i text om ni kan) från en politikerfabrik, blir man en smula fundersam...

Vilka ska bestämma? Medlemmarna eller makten?

Både Johan Westerholm och Johanna Graf har skrivit jättebra inlägg om den pågående jakten på en ny partiledare. Bägge två har ett relativt nytt perspektiv på arbetarrörelsen - de är alltså inte besudlade av den maktkorruption som ett långt regeringsinnehav ofelbart för med sig. De är inte heller kopplade till intrigernas barnkammare, dvs SSU.
Därför missar också bägge en viktig, odiskuterad fråga - nämligen var makten ligger.

I min värld, som den politiske cyniker jag formats till, finns det ett kabinett med maktspelare som kommer att vara de som bestämmer inriktningen, och som inte kommer att exponeras. Det är de som finns bakom respektive kandidat, det är de politiska tjänstemännen. Det är korridorhärskarna. De följer med sin kandidat in till målsnöret och förbi, och de kommer inte att väljas. Så har det ju alltid varit i statsbärande partier där man börjat blanda ihop administrationen med den egna organisationen.

Därför blir en debatt om vem som är bäst skickad att leda socialdemokraterna också en fråga om dem. Äntligen. Vilka är de grå eminenserna - hur har maktspelarna formerat sig? Vilka allianser är det fråga om?
Kom ihåg att om man satsar på fel häst i det här racet, kan det betyda en tynande framtid på nåt fackförbund. Satsar man rätt kan det betyda fet lön och generösa villkor - det är inget att hymla med. Och just därför måste vi öppna dörrarna till de stängda rummen och kolla vilka som blir ertappade - vad för tjänster utlovas, vad är det som krävs?

Högberg, Andersson, MinaModerataKarameller



Postat från min iPhone

Back to basic, tack. Tankar om ledarvalet.

Naturligtvis skulle jag ljuga om jag sa att jag inte brydde mig om vem som ska leda det socialdemokratiska partiet. Hur gärna jag än vill det så spelar personen en för stor roll idag, och många av de som har till jobb att tycka drar stora växlar på det.

Alla vill att det ska bli rätt - högern för att de vill att personen ska vara ett sänke för oss, sympatisörerna för att de vill ha ett lyft. Alla håller fram vilka kvaliteter som en ny ledare ska ha. Ytterst få har ägnat sig åt vilka saker som är no-nos.

I en samling tänkbara kandidater ägnar man sig åt att leta de främsta och bästa egenskaperna. Och - i enlighet med traditionen - skrapar folk med foten och säger, Nääääääää, inte jag. Inte lilla jag inte.

I den skaran har jag ingen favorit. Jag har ett par jag skulle vilja se i spetsen, men de sitter idag för långt från maktens nav för att komma i fråga, så jag skiter i det. Också för att jag vet att en rekommendation i det här läget lika gärna kan vara en dödskyss

Men däremot vill jag att den som ska väljas ska kunna driva ett par saker.

1. En insikt om att vi aldrig, aldrig mer får sätta oss med armarna i kors och tro att marknaden kommer att lösa arbetslösheten. Om inte marknaden klarar det får vi använda samhällssystemen för att få fart på det hela. Så har vi alltid gjort. Den lätta kantringen mot tesen att "det löser sig om marknaden får råda", har varit, och kommer alltid att vara misslyckad. De senaste fyra åren har visat att inte ens i Sverige - inte ens här! - löser sig saker om politiken abdikerar. Fast det har väl knappt sagts ett ord om arbetslösheten sen regeringen Reinfeldt valdes om.

2. Skaka fram bostäder. Behovet är akut. Och det skriver jag inte för att jag är byggnadsarbetare - det skriver jag för att nyproduktion av bostäder skapar nya arbeten; en byggnadsarbetare som bygger hus skapar jobb åt fem andra. Samhällsvinsten är enorm. Bostadsbehovet är inte heller konjunkturbundet - ungar vill flytta hemifrån även i dåliga tider, människor behöver anpassa sitt boende oavsett kris.

3. Se till att hela Sverige kan leva. Det finns nämligen lite land utanför storstadsregionerna, och inte ens den galnaste nyliberal tror att alla kan bo här. Det behövs vägunderhåll, kommunikationer, skolor. Framförallt behövs det en trovärdig politik, och där har vi själva varit alltför ansvarstagande.

4. Sluta tro att man kan spara på mänsklig omsorg. Det finns en nedre gräns för hur glest det kan vara med vuxna i skolorna eller på förskolorna, och vi börjar nå den. Hittills har besparingarna fungerat, liksom privatiseringarna, därför att det funnits ett nedre skyddsnät. Men det finns alltid plats för två armar till i vården, eller ett knä till att krypa upp i på dagis. Och så småningom tar de lönsamma utförsäljningarna slut - liksom pengarna. Ingen verkar tänka på att sänkta skatter också ger mindre intäkter till vår gemensamma kassa, och det är ur den pengarna till köp av privata vårdtjänster tas. Än så länge kan omsorgsbolagen locka med högre löner men vad gör de den dagen penningpåsen är för liten?

5. Samtidigt måste man sluta se företagande som ett hot. Det finns fortfarande alldeles för många som ser småföretag som djävulens påfund, när det i själva verket är småföretagarna som är framtidens fattigpensionärer. Vi kanske ska hitta en möjlighet att blanda egenföretagande med anställning på ett sätt som är lättare än idag, det kanske behövs särskilda finansieringsformer för den som vill starta eget.

Sen finns det en massa andra saker som också är viktiga, men om ledarvalet i slutänden bara kommer att handla om att hitta nån tvålfager, vältalig typ är vi farligt ute. Väljarna är inte dumma - och den borgerliga pressen, de betalda drängarna, kommer garanterat att slita ihjäl sig för att hitta fel och brister. Om vi då samtidigt saknar en politik för framtiden är det kört i varje fall.

Men arbete och bostad har varit paradord för arbetarerörelsen i många, många år, och det har fungerat. Det finns ingen orsak att tro att det inte skulle fungera igen.

Bilden? Politik är en massa överraskningar. I ett paket ligger en bakelse, i ett annat Svarte Petter...

Slöso, Svenskan och Solna

Propagandaföretaget Timbro har infört något som heter Slös(o). En funktion som ska avslöja onödiga excesser i den offentliga verksamheten. Det är rätt bra - jag gillar inte heller att det eldas för kråkorna med mina skattepengar. Givetvis är det ett steg i den mödosamma kampen att få acceptans för skattesänkningar, genom att få det att låta som det fanns många miljarder av skattespararnas hopsläpade pengar, som oansvariga politiker kastar huller om buller.
Nå, det är väl rätt uppenbart. Jag tror det var länge sen nån såg Timbro som en neutral deltagare i debatten. På samma vis hoppas jag att ingen ser LO eller PRO eller Kyrkan som neutrala faktaspridare - så är det ju inte. Det betyder dock inte Timbros åsikter är ointressanta, eller alltid osanna.
Slös(o) har ju då uppmärksammats av Svenskans ledarblogg, som raskt pekar ut ett antal, i deras ögon, oansvariga skrytprojekt.
Men vart tog det mest definitiva skrytprojektet vägen? Det som verkligen kostar pengar??? Jag talar ju om Nationalspektaklet, konsertarenan i Solna. Nämner Svenska Dagbladets ledarblogg den? Finns den?
Icke. Trots att det verkar bli en rejäl risk för Solnas skattebetalare, trots att den inte har någon hyresgäst, trots att det kommer att byggas en annan arena mindre än en halvtimme därifrån.
Man ska väl inte förvånas.

Det gör inte heller Johanna, som tycker att Slöso kan komma på besök till Solna, eller Peter, som tycker det är bra att Slöso reagerat på moderaternas hantering av Nya Karolinska....


Bilden? Det finns säkert de som kan svälja kameler...

Olika budskap? Inte för medierna tydligen

Statsminister Reinfeldt kallar 190 000 tusen arbetslösa ungdomar för en synvilla, samtidigt som Björklund vill införa fler lärlingsplatser för att motverka den höga ungdomsarbetslösheten. Märkligt att inga reportrar verkar fundera på hur det kommer sig att statsministern och utbildningsministern har så olika syn på ungdomsarbetslösheten.

Björklund säger att vi har hög ungdomsarbetslöshet (det är väl fackets fel antar jag), och statsministern lyckas få det till att det är ett räknefel?
Kan man få en kommentar från Lena Mellin eller TV4? Jag bjuder på det uppslaget....



Bilden? Gissa det du....

Vem talar för alla de som inte vet?

Jag fick en kommentar på bloggen som väckte eftertanke. En arg, frustrerad människa som helt enkelt inte förstår att samhället ramlar sönder runt oss, bit för bit. En människa som - förmodligen -kommit i kläm när tryggheten rämnade; jag har inte snokat tillräckligt för att kunna säga det.
Men desperationen finns där - och en slags okunskap om hur det verkligen ser ut? Som rakt av kräver att fack och politiska partier ska göra rätt saker. Och som dessutom inte tycker att det finns tillräcklig skillnad mellan de politiska partierna.
Det skulle vara lätt att vara överlägsen och ha lite skoj på Inspireras bekostnad. Eller bara sådär påfrestande pedagogisk (ni vet - Reinfeldt har skapat den här situationen, borgarna slår sönder den generella tryggheten, försvagar facket blabla...) men...

Det är viktigare än så. Det här är den kunskap som finns i ett Ullareds-Sverige, där man inte läser politiska bloggar, eller ledarsidor, och kanske inte går på fackmöten (innan det är försent). Där man väljer lättsmält TV, där man tycker att det är bättre at jobba än att plugga. Där man fortfarande har en övertro på vilken hjälp man får av Försäkringskassan, eller tror att Arbetsförmedlingen faktiskt fixar fram ett jobb. Som det var förr.

Men förr finns inte längre.
Det är en allt kallare värld vi ser framför oss, baby.

Man kan ju hoppas att den ilska och frustration som växer faktiskt kan ge något bra tillbaka. Det var ju precis så den tidiga fackliga rörelsen växte; folk var förbannade på orättvisorna. Då på ett klassamhälle, idag på ett två-tredjedels-samhälle. Men jag är lika rädd för att frustrationen kan leda till ännu otäckare saker, och det är därför det är viktigt att lyssna till den ilska som finns.
Det är därför det är skit när politiker inte vill träffa de som drabbas av nedskärningar. Man döljer försämringarna bakom en anonym myndighet, trots att det är politiska beslut som ligger bakom - för då uppstår det helt makalösa: Det är Försäkringskassans fel att folk utförsäkras, inte regeringens! Det är Arbetsförmedlingens fel att arbetslösa inte får jobb, inte regeringens!

Och det är inte heller första gången jag träffar på människor som tycker att "vafan, facket får göra något!!!!" Ursäkta mig, men vad? Och varifrån har ni fått uppfattningen att facket skulle ha sån makt? Det här är ett återkommande tema när man träffar folk på byggena. Eller att de inte tycker att det "ger nåt" att vara med. Den debatten har jag varje dag.
Jag tycker synd om alla de som drabbats av försämringarna. Men jag tycker mindre synd om dem om de inte lyckats ta reda på vem som ligger bakom. Att bunta ihop politiker till en likadan klase är att lura sig själv - det är skillnad mellan partierna, och i politiken.
Frågan är ju vem som verkligen kan föra de utförsäkrades talan? För politik är inte logisk. Häromveckan berättade en kompis att hennes utförsäkrade mormor röstade på centern, för det hade hon alltid gjort. Tradition är ingen dålig partipiska.

Bröd och skådespel, sade redan den romerske skalden Juvenalis. Eller dokusåpor och jobbskatteavdrag. Mer pengar i plånboken och en Thailandsresa, och sen behöver man inte engagera sig mer. Faktum är att man idag kan titta på TV en hel vecka, lyssna på radio en hel vecka utan att behöva få veta vad som händer i världen.
Man kan välja bort att veta. Det måste ju vara valfrihet i sitt esse, eller hur?
Jag tänker inte heller vara alltför försiktig mot de här som idag ställer dessa omöjliga frågor, som är i chock över hur de blir behandlade, som aldrig kunde tro att de kunde bli uppsagda, avlagda, undanskuffade.
Var har ni varit? Vad har ni läst, sett, hört? Det här är inte ett tryggt land där vi tar hand om varandra längre.
Vänd er ilska mot rätt saker. Mot de som faktiskt tror att landet blir bättre genom att de som har det illa ska få det ännu sämre.
Jag vet inte hur vanlig jag är, men jag värjer mig mot att buntas ihop med heltidsavlönade politiska djur av olika kulörer. Jag har ett vanligt jobb, och jag tycker ändå att politik är viktigt nog för att engagera mig, tillbringa massor med obetald tid på möten och aktiviteter. Och i min värld är jag inte ovanlig - nästan alla jag träffar på alla dessa möten är undersköterskor, banktjänstemän, rockabillyfans, ensampappor och flerbarnsmammor, eller pensionärer eller kollektivtrafikanter.
Tro mig, vi vet hur verkligheten ser ut.
Däremot måste jag absolut erkänna att jag underskattat hur många som faktiskt inte vet saker. Hur långt Brödet och Skådespelet har nått in i folksjälen. Att vi på alla dessa möten ofta behöver berätta för varandra hur det verkligen är.
För den här klyftan växer - antingen den är avsiktligt skapad för att fördumma menigheten, eller om det bara är en bi-effekt av ett alldeles för bekvämt samhälle, där man ser att trygghetens väggar raseras, men man ser inte vem som håller i bilmaskinen....


Bilden? En rivningskula - ett sätt att riva som jag aldrig sett i levande livet. Den tunga stålkulan som hängde från en kran, slog med kraft in i huskroppen och demolerade den. Det är en gammaldags metod, eftersom den både är svår att kontrollera och ofta ger upphov till andra, helt oplanerade konsekvenser.... Känns det igen?

Den politiska journalistikens död

En gång på världen var de som bevakade inrikespolitik maktfaktorer att räkna med. Det kunde vara rent livsfarligt att komma på kant med de tre O:na, som så att säga satte ribban för något som tidigare varit ett ganska devot förhållande mellan makten och den granskande journalistiken.
Under många år fanns det också en fungerande politisk journalistik, som både kunde vara irriterande och partisk, och som vartefter den misskötta a-pressen ramlade omkull, kom att i allt större utsträckning handla om person och skandaler. Vi som var med minns ju Hans Ericsons famösa resa till diktaturens Spanien, och en radda andra politiska "skandaler," främst inriktade på att misskreditera Olof Palme - och utan att vara alltför partisk kan man ju säga att det är rent märkligt hur få borgerliga politiker som skärskådats. Eller så är det inte så märkligt.
Märkligt är att Mona Sahlins Tobleroneaffär fortfarande ska dras upp som nåt slags exempel på hennes olämplighet (nåt som inte ens var olagligt utan på sin höjd slarv) medan landets nuvarande finansminister utan vidare kan ha haft svart arbetskraft anställd - vilket faktiskt är olagligt - utan att nånsin behöva huka för den frågan. Man kan ju undra vad det beror på?
Dagens politiska reportrar är bara bleka återsken av sina föregångare, och alltså kommer de alltmer att förfalla till politiskt skandalsnask. Det var länge sen ett politiskt parti läckte sina färskaste nyheter till nån Mats Knutsson, Anders Pihlblad, Lena Mellin, Henrik Brors eller ens K-G Bergström.
Istället har de kommit att bli politiska kommentatorer, och idag är de på väg att bli passé. Det enda som återstår för att fortsätta vara faktorer att räkna med är just...tramset.
När hörde ni senast en politisk reporter ifrågasätta värdet av opinionsundersökningar? Eller ta en funderare på varför de politiska partierna idag har mediestrateger som lägger upp planen - men det är klart, det kan ju inte vara lätt att behöva inse att man reducerats till en nyttig idiot.
Idag är det ju inte längre de politiska journalisterna som sätter dagordningen - med nätet till sitt förfogande klarar partierna av det själva. Och gör det också själva.
De ifrågasätts ju nämligen - och det är de ovana vid. Flera av dem har också nån slags snobbig von-oben-attityd till sina läsare, och verkar totalt ointresserade av att den politiska debatten idag förs som aldrig förr utanför tidningarnas sidor. Alltså reduceras nu den politiske journalisten till en analytiker, och ofta en rätt dålig sån också. Jag ska inte rangordna dem efter uselhet, men det är trist när det intressantaste politiska reportaget idag sker i några tidskrifter istället för i dagstidningarna. Man kan ju konstera att det var rätt länge sen Mats Knutsson sa nåt annat än självklarheter, vilket också är ett tecken på hur liten roll han kommer att spela under valet 2010. Liten i förhållande till sina föregångare, menar jag.
Ska man idag kunna berätta nyheter om politik måste man använda medier, bloggar, diskussionsforum. Det är vad all journalistik kommer att handla om i framtiden - för läsarna blir allt mer informerade. En tidningskrönika idag är rätt ointressant, och skulle behöva kompletteras med Second Opinion eller Newsmill, för partierna går i debatt på ett helt annat sätt idag än bara för fyra år sen.
Man kan spelet idag - att bli utsedd till Sveriges bäste politiska journalist av makthavarna, vilket K-G Bergström blivit, är i mina ögon en tveksam ära. Lättast att manipulera, är ett annat omdöme om honom, direkt från Stora Nygatan.
De politiska journalisterna har länge varit en liten elitgrupp inom medievärlden, men också den grupp som hårdast fått känna av den nya tekniken. Idag finns det åtskilliga bloggar och nyhetssidor där man kan läsa avsevärt klokare, smartare och mer initierade analyser än i DN eller SvD, och den nerförsbacken kommer att fortsätta, om inget görs.
Men uppenbarligen kommer intet att ske - se inget, hör inget, säg inget. Och detta trots att de själva förmodligen är rätt medvetna om hur pendeln långsamt ändrat takt. Vad det beror på kan man fråga sig, men att det kommer bli en allt starkare symbios mellan de som har makten och de som är satta att bevaka den ( och vem har satt dem där????) är helt uppenbart.
Antingen blir man då nån slags politisk Se och Hör, som Politikerbloggen, ett slags cynisk slaskhink för skvaller, eller så går man helt enkelt över till den andra sidan, och blir presschef eller liknande. Eller konsult, med inriktning på att just smörja politiska journalister. Och allra värst är när man bara blir en politisk megafon.

Det är här alla dessa popularitetsmätningar kommer in - att som Aftonbladet pressa fram en löpsedel om "Monas kris" är ett symtom på en döende del av journalistiken. Det är faktiskt bara usel journalistik. Det finns inget nyhetsvärde i saken, och Lena Mellins analys är riktigt kass. Men det är alltså det bästa som en påstådd toppreporter på Den Största Kvällstidningen kunde klämma ur sig. Och det är minst lika illa på de andra tidningarna.

Tyvärr ser jag ingen ljusning i tunneln - det kommer ta ett tag innan de som har i uppdrag att skriva om politik i de etablerade medierna begriper att de är hopplöst distanserade av smartare människor. Jag hoppas de kommer ikapp - det behövs sannerligen en bra bevakning av svensk inrikespolitik.


Bilden? En cykelbil. Nåt som var en marginalföreteelse på femtiotalet men som sedan kördes om av snabbare och bättre fordon. Det finns fortfarande cykelbilar, ömt vårdade av snälla människor. Ungefär som politiska journalister...

Nationalarenan utan hemmalag, och ett Solna utan moderater?

Jahaja - man kan konstatera att AIKare är ett envist släkte. Istället för att låta sig ledas som tjuren till slakt, stretar man envist emot, för att slippa spela på Brödrosten i Solna. Och nervositeten stiger hos de lokala politiker som mer eller mindre satt kommunen i pant för saken.
Det handlar ju nämligen inte bara om ett Fotbollförbund som vill bygga ett momument över sig själva - det handlar också om hur Solnas borgerliga politiker ska kunna förklara för sina invånare varför de tvingar bort kommunens främsta varumärke (för de som tror att AIK inte har betydelse för hur Solna utvecklats kan ju räcka upp en hand!) och kelgris.

Och inte bara nu - dagens tioåringar som växer upp i svartgult land kommer inte att vara nådiga när de betraktar dagens beslutsfattare. För kärleken till idrottslagen går över allt annat. En tysk spion, en mullvad som under många år gick som brittisk medborgare, berättade att det svåraste av allt var att inte jubla över tyska fotbollssegrar på puben. Tortyr hade varit en barnlek. Kallifatides har sagt att en man kan byta religion, politisk åsikt, fru och land - men man byter inte favoritlag...

Dessutom kan ju oppositionen bara sitta med armarna i kors och se på när kaoset tilltar. Eller som signaturen Marengo skriver som kommentar till SvD:s artikel.:
Finns inget som säger att AIK nödvändigtvis ska spela i Solna-regionen. Det är inte direkt så att Solna stad är förtjänta av att hosta en klubb som AIK. Tvärtom, de har visat sin tacksamhet genom att nyligen stämma hockeysektionen. SvFF, som f.n. hyr ut Råsunda till AIK och nu vill välkomna Gnaget till Swedbank Arena, visade detta genom att låta toaletter vara låsta, högtalarsystemet ur bruk samt gräsmattan åt helvete under helgens premiärmatch. Slakthusområdet nästa!

En arena utan klubblag, en ny galleria sjuhundra meter från den som redan finns, och fyrtiotusen nya besökare till kommunen varje dag - och dessutom betala extra för det? Det känns ju som valfrågorna i Solna är hyfsat givna. Man önskar nästan lite storhetsvansinne på fler ställen....

Applåderar idag Expressens ledarredaktion

Jajamän, idag slår vi på stora trumman för Expressens ledarredaktion som tar ställning. Man vill att alla som ger privata donationer till politiska partier ska redovisas, och man gör det på ett mycket bra sätt.
I kommentarsfältet - för den som orkar med att läsa där - framkommer i vanlig ordning de vanligaste moderata invändningarna. Som då alltså inte har med sakfrågan att göra, dvs om man på minsta sätt skulle kunna ana sig till att politiska donatorer också köper sig politiskt inflytande. Istället handlar invändningarna om det gamla vanliga: Men facket då! Men sossarna då! Men Mona då!
Det säger en del om hur känsligt det är. Man vill inte diskutera det. Men det blir mycket svårare när det är allianssympatisörer som också tycker moderaternas och kristdemokraternas hycklande är pinsamt. För inte ens Berlusconi kommer undan att redovisa vilka som betalar honom, inte Barack Obama heller, inte Gordon Brown, inte Angela Merkel. Men Reinfeldt vill inte.
Fegt och fult av moderaterna, bra och begåvat av Expressens ledarsida


Bilden? Bananrepublik är ett för bra ord för att inte använda

Uselt av Svenskan - och av Federley...

Utan att gå in närmare på den senaste opinionsundersökningen här måste jag ju säga att det är rent uselt av Göran Eriksson att skriva en analys utan att - hoppsan - notera att Kristdemokraterna ligger utanför riksdagsspärren, och alltså inte kan räknas in i ett parlamentariskt underlag.
Men i Göran Erikssons värld borde man alltså redan idag räkna in Sverigedemokraterna också. För nu har det börjat - här ska spolas i manegen för borgerligheten. Här gör man reklam för Federley, mannen som gett den dåliga politiska andedräkten ett ansikte i Sverige. För er som inte följt den såpan kan jag berätta att han åkte på betald solresa, men inte som riksdagsmannen, utan som sin drag-personlighet Ursula. Och brydde sig inte om att ta reda på om hans uppdragsgivare hade några politiska förbehåll. För det brydde sig inte Ursula om...

Ursäkta, men i min värld är man riksdagsledamot dygnet om. Den som påstår att man kan stänga av det och vara nån annan, som inte behöver ta ansvar, borde tammefan skämmas.


Bilden? Affischen till Priscilla - öknens drottning. Som var klart roligare och ärligare

Hinner inte blogga

Det är egentligen rätt skönt. Jag hinner bara bråka på andras bloggar.

Men jaga dem gata upp och gata ner....

Ni vet att det svåraste som finns för ett vinnande lag är att ställa om till en fungerande defensiv. Det krävs både vana och geni för att lyckas med det. I vissa lägen kanske man till och med måste byta ut spelare. Alla passar inte för defensiven. Just nu pressas regeringen tillbaka på egen planhalva, och beter sig både förvirrat och sårat. De jävla väljarna fattar inte sitt eget bästa, skulle man kunna sammanfatta de borgerliga supportrarnas analys.

Och givet vill några byta lag - hur smart det nu kan vara när man nästan ser sidbytet? Som om det skulle hjälpa? Att dessutom som den här typen förorda att man skulle plocka bort en partiledare, visar ju att man knappast har nån högre analytisk förmåga. Fler såna rådgivare till regeringen tack!

Peter funderar kring det här - med all rätt. För precis som Jesper Bengtsson skriver i Aftonbladet idag är det naturligtvis skräp att medierna hittintills så devot (googla!) hållit sig på mattan för makten. Och jag tror att just bloggarna här har ett extra ansvar - se till att hålla grytan kokande. För även om den politiska bloggen i Sverige är ytterligt marginaliserad jämfört med hur det ser ut i USA så finns det ett stort värde i att berätta att regeringen är FEG. Och fortsätta med det - idag finns det ett nyhetsflöde som inte fanns för tio år sen, en separat bevakning som måste fortsätta berätta obehagligheter. Annars kan man ju befara att borgerlig media kommer att politiseras allt mer ju närmare valdagen vi kommer.

Det blir ju lätt larvigt när borgerliga skribenter insinuerar att enskilda journalister skulle kunna ha en politisk agenda, som i skulle innebära att de i lönndom bedrev kampanj mot borgerlig regering. Ännu knäppare blir det när man inser att detta tydligen skulle ske via just borgerlig media...

Överhuvudtaget är jag lite förvånad över hur illa man sköter defensiven. Och att man så

tydligt markerar att man redan ser slaget förlorat. Bästa exemplet är ju att fru Olofsson - och gu så deppig hon ser ut numer människan - inte bara kandiderar i Västerbotten utan också i vad som kan kallas för andra änden av centerpartiet, dvs Stockholm. Aldrig har väl det bevingade uttrycket "...tänkte inte på det" varit så användbart....

Man överanalyserar förmodligen inte om man tycker det luktar säkerhetsåtgärd för att försäkra sig om en riksdagsplats. Jag tror inte det räcker. Men först och främst vill jag se M&M få möta alliansen i en rejäl debatt.

Bilden? "Nu ska ni hoppa så här högt..."

Tidig morgon i Sundbyberg

Tidig decembermorgon i Sundbyberg. Vid nya Pressbyrån huttrar de i snålblåsten, med en pappmugg kaffe i handen. Några i varselkläder, några i egna varma jackor. Alla har de arbetsbyxor av skiftande kvalitet (och renhet). De flesta har billigaste sorten arbetsskor, men många får nöja sig med gymnastikskor. Det är de här grabbarna som åker tåg och tunnelbana i arbetskläder, och ger branschen rykte som skitgrisar.

Trötta ansikten. Yrvakna. De pratar knappt med varandra, men många röker. Säger de nåt är det på språk jag inte kan. Baltspråk, polska, arabiska - några är antagligen somalier eller eriteaner. Två män har pashtunernas klassiska huvudbonad.

Vartefter svänger bilar in i taxislingan, och en eller ett par killar kliver in. Bakom ratten uttryckslösa svenska ansikten. De säger inte hej eller godmorgon. Bara kör därifrån. Genom rutorna kan man skymta verktyg, hinkar, regnkläder.

Det här är vår osynliga svans - de som jobbar längst ner i min bransch. De som inte kommer i närheten av våra löner, eller vår trygghet. De har faktiskt ungefär samma betalning idag som för tio år sen - medan den som förmedlar deras tjänster har ökat priset med trettio procent, och mer. Här kommer de som bär och städar, de som bygger om villor i fashionabla förorten, de som ramlar och slår sig men som inte får berätta att det hände på en arbetsplats.

Säg att du blev rånad, fick Ali höra när han ramlat i ett mörkt trapphus, och blev avsläppt framför akutintaget. Säg för fan inte att du jobbade hos mig.

Många har också "skadat" sig i fotbollsmatcher. Vi har till och med sett de som fått sätta på sig en fotbollströja för att inte dra uppmärksamheten till företaget där han jobbade. För han jobbade svart naturligtvis. Åt en på pappret mycket hederlig firma med många år i branschen och oklanderligt yttre.

De är papperslösa, ibland asylsökande - de behöver mat på bordet, de behöver pengar för att kunna betala sina människosmugglare (för det är ju inte så att de hade råd att betala sin resa till Sverige - de har tagit den på kredit, och nu ska det betalas). De är rädda och gör alltid ett mycket blygt intryck när man vill prata med dem. Man ser att de söker ögonkontakt med landsmannen bakom min rygg "snälla, ställ inte till det för mig"...

Att säga att de exploateras är en underdrift - de tjänar skitdåligt, och måste dessutom från samma usla lön betala både sin smugglare och arbetsförmedlare (inte sällan samma person). Och de har alla tänkt sig att kunna skicka hem pengar. Vart det nu är, och hur ska man kunna vara säker på att pengarna kommer dit.

Den som säger att de har ett fritt val är välkommen att välja deras liv - i samma sekund man kliver över gränsen till deras värld är valet inte så frivilligt längre. Pest eller kolera, och myndigheter och fack är inte att lita på - den ende som kan hjälpa dig är fixaren. Smugglaren. Förmedlaren. Kom ihåg det.

Någon tappar en fimp på sin gymnastiksko. Inte för att det lär göra skon mindre snygg, den var billig och usel från början. Man ger inte sina svartjobbare arbetsskor - ett par slitna blåbrallor kan man alltid langa på honom, men ett par bra skyddsskor kostar onödiga pengar.

Vi vet ungefär var de finns, när de dyker fram i den tidiga morgonen. Vid mackar, kiosker, busshållplatser. Vi ser dem när vi själva åker förbi, på väg till våra ombonade - och framförhandlade under hårt motstånd - bodar och etableringar. De har alltid funnits - förr i världen i form av tandlösa alkisar som gärna tog ett påhugg med att städa eller bära inredning. Men idag är det unga killar, som gömmer ansiktet under kepsen när man går förbi.

Vinner den som fångar medelklassen?

Klassbegreppet ska ju raderas ut, eller i varje fall förpassas till nån slags historisk soptipp. Det är en tanke som framförallt förs fram av folk som inte känner sig bekväma med att det finns ett begrepp som de inte kan dela. Å andra sidan är vi ju rätt många som fortfarande kraftfullt känner igen oss i begreppet.

Det handlar ju om mer än bara pengar och status. Idag är jag kanske medelklass när jag tittar i lönekuvertet, men när chefen säger att "på det här bygget pissar vi på rasterna, och inget jävla spring däremellan" så är jag t o m underklass! Det hände så sent som i augusti, och det säger en hel del om ett annat sätt att beskriva klass. Möjligheten att ha inflytande , eller att bemötas med respekt.

Det här är något som leder till förvecklingar, för jag är inte alls säker på att den som beskrivs som medelklass alltid håller med om det. Skulle jag gå ut i en býggbod och säga att grabbarna var medelklass, för att de äger radhus och har sommarstuga, skulle jag åka ut med huvudet före.

Kan vara bra att komma ihåg - vissa saker sitter i ryggmärgen mer än annat.

Fredrik Jansson gör en mycket intressant analys av det här. Och visar också att det mycket väl skulle fungera med traditionell socialdemokratisk politik för att vinna de här grupperna.

I ett allt mer segregerat Stockholm är jag inte alls säker på att vinstvägen ligger i att gynna de välbeställda alltmer, eftersom det mesta tyder på att just den välbeställda gruppen tvärtom inte efterfrågar extra förmåner om det går ut över andra. Det är rätt skönt att TCO säger samma sak.

Bilden? Sommarstuga.

Hur mycket tjänar de på kongressen?

Jag vill fortfarande veta nuvarande yrke samt inkomst på de som samlas för att fatta kloka beslut på socialdemokraternas partikongress. Jag vet att en massa sossar nu sätter kaffet i halsen och väser, att det är oväsentligt, men se det tycker inte jag.
Och jag ser hellre den informationen i socialdemokratiska blad än i Expressen eller Svd (som säkert som amen i kyrkan kommer gotta sig åt några miljonärer, eller åt kommunalråd med sanslösa löner). Jag vill heller inte se lagerbiträde som titel på nån som jobbat heltid med politik under de sista trettio åren - jag upprepar att arbetslivserfarenhet är färskvara, och man har ingen nytta idag av att ha plockat disk eller jobbat i kiosk 1986, annat än som nostalgiskt minne.

Det handlar om trovärdighet. I mitt eget partidistrikt kallar vi det Elitkongressen, i Stockholms Stad har jag hört uttrycket Senilkongressen. Det mesta tyder ju på att bristen på identifikation är en stor orsak till att rörelsen går kräftgång - gamla människor kan inte vara språkrör för unga (hur gärna de än vill), förortsbor behöver andra förortsbor som för deras talan.
Och vad i helvete gör Stig Malm där????


Vi vet åldrar, kön och bostadsort - upp med resten på bordet!

Döp henne inte till Q, döp henne till Göran...

Ibland gör man det lätt för sig. Som idag när jag bara blåser liv i en gammal genial Folksamkampanj, som egentligen handlade om ett etiskt sparande, men som lika gärna kan vara en spark i röven på en liberalism som övergett sina kärnvärderingar. Jag blir förbannad på gammaldags socialliberaler som låter neokonservativa shanghaja liberal-begreppet.
Ta lite mark från de där som tycker att jämlikhetsarbetet egentligen går rätt bra, som inte ser att det är ett problem att kvinnolöner fortfarande ligger efter (och inte ens kommer ikapp), som inte tycker att samhällets maktapparat kan användas för att förbättra villkoren för hälften av rikets befolkning.

Copywritern Olle Nordell skrev redan 2007 de här annonserna, som jag helt skamlöst lånar. Och jag lägger inga direkta synpunkter på om de var bra för Folksams pensionssparare. De var bra som illustrationer till en värld där din och min och allas våra döttrar kommer växa upp. Så här skrev han:

Ge din dotter en god chans i näringslivet: döp henne till Göran.

Det finns idag fler Göran än kvinnor som vd i svenska börsbolag. Det kan låta som ett dåligt skämt, men är i själva verket en dålig sanning. För även om alla dessa Göran säkerligen gör ett bra jobb, kan det inte vara sunt med ett näringsliv där bara 5 av 271 börsnoterade företag har kvinnor i ledande position. Tvärtom. Rent ekonomiskt tror vi att jämställda företag är bättre företag. Och vi är inte ensamma. Allt fler rapporter pekar mot att kvinnotäta styrelser leder till lönsammare bolag. Men är det värt att bry sig? Ja, det är det. Det spelar roll. I hundra år har Folksam utvecklat enkla sparformer och försäkringar. Men samtidigt försöker vi vara med och utveckla saker och ting omkring oss. Bland annat så att våra döttrar kan få samma möjligheter som våra söner.

Det är inget snack om att Sverige behöver en liberalism. Men då menar jag inte en cynisk skenande marknadsliberalism som struntar i om det skulle dö några på kuppen, eller om det skulle innebära att ondare krafter började ana morgonluft. Eller påstådda liberaler som vill konkurrensutsätta allt, ha betyg från BB och som ljuger om viktiga saker.

Jag är uppvuxen med rekorderliga folkpartitanter som slog väskan i huvet på dumma privatiseringsivrare, som i och för sig gick i frikyrkan och hade Kungen på väggen hemma, men som ALDRIG skulle tvekat om att det behövs bra skolor för alla barn, att pengar inte skulle spela roll för utbildning eller status, och att ingen blev snällare av att man var elak tillbaka mot dem. Vart tog de vägen ? De behövs nu....

Andra om saken Alliansfritt