När Svenska Dagbladet ljuger så de tror sig själva.

  Väldigt länge har borgerligheten gnölat om den vänstervridna pressen. Ja, egentligen är det ju vissa borgerliga debattörer som gnölat om det, eftersom de förmodligen längtar tillbaka till den tid då det BARA fanns borgerliga skribenter. Det vill säga aldrig. Att vara skrivande innebär nämligen nästan alltid att vara i opposition med makten. Men att det finns en myt om den vänstervridna medievärlden är helt klart. Om detta har jag skrivit förr, bland annat här.

  Det betyder att för unga borgerliga skribenter borde det finnas hur många öppna dörrar som helst. I det här fallet på Svenska Dagbladet, där en människa som heter Siri Steijer å det grövsta blandar ihop saker i en märklig ledare om konflikten i Vaxholm. Det som populärt har kommit att kallas Lex Laval, och som haft större påverkan på svensk arbetsmarknad än ni kan tro. Svaret på felaktigheterna kan ni, för femtioelfte gången, läsa hos Byggnads. Och Byggnads är mycket snällare än vad jag tänker vara.

  Det som händer är att Svenska Dagbladet dels på nyhetsplats publicerar vettiga artiklar om hur arbetskraft missbrukas och utnyttjas på svensk arbetsmarknad, av hjärtlösa människor, och dels på ledarplats påstår att det är facket som är orsaken. Helt och hållet baserat på en kvarlevande modern sägen som borgerlig media lyckats etablera som sanning. Eftersom media är borgerlig.

  Siri Steijer har skrivit en så dålig ledare att man blir rent generad, och det är en bedrift i sig eftersom SvD också låter Per Gudmundsson skriva ledare, vilket regelbundet brukar resultera i häpnadsväckande bottennapp. Men hon slår det. Och vore jag inte en så fin och jämställd människa skulle jag säga stackars barn, gå hem och lär dig nåt. Men det gör jag inte, för farbroderlig nedlåtenhet klär mig inte.

  Istället tänker jag behandla Siri Steijer som en vuxen människa och säga att det här var förväntat uselt. Illa skrivet, med en språklig förmåga som kanske tilltalar en läskunnig schnauzer, och med ideologiska glasögon från ett svunnet åttiotal, där allt skulle lösas med en fritt skenande kapitalism. Det vill säga, gårdagens dåliga idéer ihopklumpat med en inkompetent analys. Men vad kan man förvänta sig från ungmoderater, produkter av en friskolegeneration? I det här fallet en övertro på Den Goda Kapitalisten, när nästan alla vi andra begripit att Marknaden är en bra tjänare men en usel Herre.

  Ja, det finns en orsak till att högern alltid tjatar om att journalistkåren är vänstervriden - vilket den alltså inte är. De har bara odugliga egna skribenter, vilket Siri Steijer med besked bevisar. Och det är vi även i fortsättningen tacksamma för - för det här ska vi klippa ut och sätta upp på anslagstavlorna i byggbodarna, för att visa att De Nya Moderaterna inte är så nya som de vill att vi ska tro.


 
För övrigt är flera av de som arbetade på bygget i Waxholm numera medlemmar i Byggnads. Och stolta över det.

 

 

 

Gästarbetarnas villkor och den Fackliga Kampen!

 
Det här är inte ett litet mysigt inlägg om husvagnssemester. Det här är ett inlägg om gästarbetare och facklig kamp. Vilden visar hur de kan tvingas bo.


Under ett par dagar har jag läst en del om villkoren för utländsk arbetskraft i Sverige. Det är inte roligt. Det kan inte heller vara nån överraskning för någon, vilket gör att man blir lite förvånad över reaktionen från vissa håll. Nämen, kan det vara så... Ungefär.
  Och även om det är typiska sommartorkenyheter är det bra att det kommer upp.

  Billiga priser kommer inte gratis. Vare sig det är städtjänster, bostäder eller billiga TV-apparater. I slutänden är det någon som får betala med sitt slit, sin kropp, eller med att vara borta från familj och vänner i åratal.

  Som byggnadsarbetare är man inte förvånad. Vi har levt med lönedumpning i många år, där företag anställer i flera olika led, där man inte är intresserad av att veta om killarna får rätt lön eller inte. Där man, med den vanliga enögdheten, tycker att det är "en fråga för facket" eller "det är EUs fel"
 
  Ja, det finns en jämra massa nackdelar med EU. Om detta kan man läsa i rapporten Vinnare och förlorare, klicka här, som LO lagt fram. Vilket givetvis har fått en del byggnadsarbetare, med den vanliga enögdheten, att återigen börja yla om Den Hemska Unionen, och kräva utträde.
  OK. Säg mig hur många byggnadsarbetare som egentligen, när de får tänka lite, skulle vilja ha tillbaka gränskontroller, visumtvång, stopp för att fylla bilen med billig öl och sprit i Tyskland, eller att allt blev dyrare? För det måste man ha med i tankebanan innan man börjar kräva utträde ur unionen. Och det är bara några av de mest omedelbara konsekvenserna av ett EU-utträde.
    För mig är inte det realistiskt.

  Inte heller är jag förtjust i att den fackliga rörelsen hela tiden ska kräva juridik eller statliga ingripanden. Det vill säga, låta oppositionen driva det här - även om syftet är gott. Det här är jävlar i mig en facklig fråga, och den ska vi sköta själva. För när vi låter oss hamna i juridiken spelar vi genast på motpartens planhalva. Vad de tycker kan ni ju se här, i Sveriges Byggindustriers svar på LO:s rapport. Man blir mörkrädd.

  Det funkar ju så här - vi har idag kollektivavtal som reglerar saker på jobbet som inte styrs av lagar. Det kan röra löner eller försäkringar. Och vi har valt att ha normerande kollektivavtal. Det betyder att kollektivavtalet gäller alla på arbetsplatsen, oavsett om man är medlem i facket eller inte. Alla får fördelarna. Om företaget inte vill teckna kollektivavtal kan facket ta till stridsåtgärder.

  Det här är liksom facklig grundkurs, men rätt många som läser här har inte en aning om detta. Ursäkta ni ombudsmän som också läser här, men det här är inte allmänt känt. Alldeles förtvivlat många vet inte alls om skillnaden mellan att jobba med kollektivavtal eller inte. Det är knappt att alla politiker vet det.

  Anledningen till att vi ens har kollektivavtal är för att arbetsgivare inte drivs av en ädel strävan om att förbättra samhället. När man hör vissa nyliberaler kan man nämligen tro det. Att det skulle finnas en sorts ideologi som heter kapitalism, där vissa spelregler ska respekteras. Nå, så är det inte, kan man lugnt säga. Arbetsgivare vill tjäna pengar, och finns det inga regler kommer de att vilja tjäna pengar med alla till buds stående medel.
  Därför har vi avtal.

  Och det är den vägen vi måste gå för att hantera arbetsmiljö och villkor för utnyttjat folk. Därför att då visar vi värdet av det fackliga medlemskapet. Så ut och gör det fackliga grundjobbet. Som inte är att kräva att nån i ett arbetsmarknadsutskott ska kräva av regeringen att de skärper sig!! Tycker man det är man antingen lat, eller ointresserad, eller oinsatt. Eller alla tre.
  Det här är fackligt arbete. Inte bara för anställda eller arvoderade förtroendevalda, utan för alla som är med i facket. Och det kan handla om så små saker som att inte handla i butiker som vill teckna avtal, eller inte ta in en ROT-avdragare som inte kan visa schysta papper.

 
  I nästa ände måste vi däremot fråga oss hur vi ska ställa oss till den "fria rörligheten för varor och tjänster". Som idag innebär att det väller in lågavlönat och lågutbildat folk från jordens alla hörn, se rapport här. För det är inte raketforskare eller hjärnkirurger som kommer hit, vilket var ett underförstått påstående från den borgerliga regeringen. Det är byggnadsarbetare, städare, kioskbiträden och bärplockare.
  De kommer ofta från förtvivlade förhållanden, är helt okunniga om vilka rättigheter de har i Sverige, och nyttjas brutalt. Samtidigt anställs de, billigt, i branscher och yrken som rimligen vore första steget för arbetslösa infödda ungdomar, eller legalt komna flyktingar som vill söka sig ut i arbetslivet. För det är inte alls så att det är flyktingar som tar jobben för svenska ungdomar.
  Det är lågavlönade EU-medborgare som tar jobben.
  Frågan är om vi kan ha det så mycket längre till.

  Ingen vet idag hur mycket utländsk arbetskraft vi har i Sverige. Som EU-medborgare kan du jobba här rätt länge utan att hamna i något register. Vi har tusentals byggnadsarbetare från Baltikum och Polen som är här, länk här. Det finns anledning att tro att det är så i andra sektorer också - restaurang, städ, transport.
  Och de betalar inte här. De avlönas nån annanstans.

  Emellanåt exploateras de direkt, som här, eller så är exploateringen smartare och på längre sikt, när de efter ett helt yrkesliv blir ytterst fattiga pensionärer, därför att arbetsgivaren inte ens behövde - vi har ju olika lagstiftningar i EU - sätta av sociala avgifter i tillräcklig omfattning. Är man polack och anställd i ett bemanningsföretag med säte på Irland handlar det dels om många tusen kronor som arbetsgivaren tjänar på ett år, dels om att både pension och trygghet för polacken blir sämre på gamla dar.

  Och ska vi verkligen ha länder inom EU som har människor som främsta exportkälla? Det känns inte särskilt friskt ens i ett nationalekonomiskt perspektiv. Där kan och ska vi använda oss av politiken.

  Men främst är det här en facklig fråga, där facket måste agera. Inte sitta och vänta på en ointresserad och, i vissa fall, naiv regering. För hos motparten kommer i varje fall inte Byggnads att få nån hjälp - ni kan ju roa er med att glo i Sveriges Byggindustriers nyhetsarkiv om avtalsrätt. Det är inte mycket där som står på löntagarens sida.
  De är för övrigt inte på småföretagarnas sida heller - det är därför min kompis ventkillen, med eget företag och tre anställda. inte är med där. "De pratar bara om storfirmorna" säger han. Och sen pratar han skit om flyktingar. Enögt. Hans problem är ju inte om nån brud badar i slöja på stranden - när hans verkliga problem är att stora svenska byggföretag tar anbud från suspekta ventilationsfirmor som anställer folk på usla villkor.
  Eller att ROT-avdraget går till folk som inte ens pröjsar skatt i Sverige.

  Vi måste kunna förhålla oss till det här, och inte blanda ihop saker, inte minst för att hålla tillbaka extremhögern. Det här är inte en fråga om ras eller religion, kom ihåg det, och jag blir vansinnig när jag hör enkelspårigt folk försöka koppla ihop äppelplockare i Skåne med asyl- och flyktingfrågan. Det är är arbetsmarknadspolitik, och den som tror att extremhögern någonsin stått på knegarnas sida ska nog fundera både en och två gånger. I synnerhet om man tänker rösta på ett parti som leds av ett gäng fd medlemmar hos Moderaterna. Och då menar jag inte de Nya Moderaterna, utan de gamla Moderaterna. Arbetarhatarna.

Men framförallt måste vi kämpa fackligt för villkoren hos alla som arbetar i Sverige, och inte låta det glida över till politikerna.


Bilden?  Här








 
 

 

Skadeglädje är den enda sanna glädjen. Om ROT-avdraget en gång till

Ikväll sänder Uppdrag Granskning ett inslag om ROT-avdraget. Det är populärt just nu, radions utmärkta program för grävande journalistik Kaliber har också gjort det. Ikväll ska vi få se hur materialkostnader huxflux förvandlas till avdragsgilla arbetskostnader. Samt förmodligen en del andra trix som svartjobbskonstnärerna pysslar med.

  Jag kommer givetvis att bänka mig. Och känna en liten, liten tillfredsställelse över att ha fått rätt. Eftersom jag tjatat om hur ROT-avdraget gynnat de yrkesmässiga fuskarna, och slagit undan benen på seriöst folk. Om detta kan ni läsa här, där jag samlat en del av mina åsikter om ROT-avdraget genom åren. Fast mest känner jag mig sorgsen över en extremt naiv syn på företagande från företagare, en extremt naiv syn på svartjobbandet från kontrollerande myndigheter, och en rätt stelbent och bekväm syn på skuttfirmorna från den fackliga sidan, där man valt att skita i de som jobbar på skumraskfirmorna.

  Mot detta det sista kommer givetvis di fackliga att protestera, men jag är rätt bestämd där. Det är på de här busföretagen den fackliga närvaron är minst. Därför att det är jobbigt att driva fackliga frågor där, fast gudarna ska veta att det behövs. Så ut på skuttarna och bedriv kampanj!


  Att arbetsgivarorganisationerna har en idealistisk syn på de som företagar är väl ett välkänt faktum. man önskar ju att man från SAF nån enda gång kunde säga att det finns ohederligt folk som driver företag. Men det lär man väl få vänta på. Det beror givetvis också på att SAF, eller Svenskt Näringsliv som de alltså numera heter i den stalinistiska tradition som innebär att man byter namn på saker för att slippa dras med pinsam odemokratisk historia, numera i stort sett innehåller politiskt tillsatta tjänstemän vars främsta meriter är att hylla Milton Friedman och pissa på arbetarrörelsen.

  Som sagt, det är trist att ha rätt. Ännu tristare är väl att jag lär få vänta på de alldeles uppenbara och alldeles jättelätta sätten att rätta till det här. Som att man på blanketten för ROT-avdraget ska ange vilka som utfört arbetet. Som att på Skatteverket ha ett eller par telefonnummer till yrkeskunnigt folk, som kan bedöma om arbetskostnad och materialkostnad är skäliga. Som att införa en bättre redovisning för företagen.

  Och då har vi bara pratat om olagligheterna. Till detta kommer också det alldeles uppenbara - att ROT-avdraget var en present till borgerliga kärnväljare, fast inte ens jag tror att De Nya Moderaterna  begrep att det skulle bli guldrush för oseriösa företag. Deras målsättning var bara att skaffa sig fler tacksamma väljare....


  Så ROT-avdraget gav vare sig vita jobb eller fler jobb. Tänka sig.

 

 








Mer om fusket med ROT-avdraget

Svd, Svd, DN, Uppdrag Granskning, Kaliber


Bilden? Ungefär som man känner sig, nedslagen med en skräphammare från JULA
 

 

ROT-avdraget skapar svartjobb

  Sedan ROT-avdraget infördes har jag tjatat med en dåres envishet om att det skapat nya marknader för oseriösa, rent kriminella personer i byggsvängen. Och tagit en del skit för det också. Dock har jag framhärdat, mest baserat på lite för många kontakter i den grå byggsektorn. Jag är nämligen en sån som man ringer till, när det gått åt helvete på riktigt, när även svartjobbarna och gulingarna vill ha hjälp av facket.

  Inte ens mitt eget fackförbund har alltid delat min åsikt, vilket jag tar med ro. Man kan inte vinna alla strider.

  Däremot är det oerhört intressant att Kaliber, P1:s program för undersökande journalistik, tagit tag i saken och rotat. Och kan man tänka sig, de drar samma slutsats som jag. Svartjobbandet är utbrett i ROT-avdragens Sverige.

  ROT-avdraget infördes som ett påstått branschsstöd, men var egentligen en tack-för-hjälpen-gåva till borgerliga väljare i villor och bostadsrätt. De har säkert tackat också, fast inte lika mycket som skumraskfirmorna, som plötsligt fick en legitim fasad och kom bort från Skatteverkets sökljus. Och det säger en del om moralen i den här sektorn när avdraget försvarare påstår att det "gjort 25 000 jobb lagliga..."

  Ursäkta mig, men vad är bra med det? Hur i helvete kan man veta om att det finns minst 25 000 svarta jobb i Bygg-Sverige, och det enda man gör är att införa ett avdrag, som gjorde det lättare att jobba svart? Skamligt, är vad det är.

  Inte heller är det här bara en kamp för exploaterad utländsk arbetskraft, som befinner sig nåt som är, eller i varje fall tangerar, jobbtrafficking. Inte heller bara för att folk med ärliga anställningar ska slippa lönedumpning.
 Det handlar precis lika mycket om att seriösa företag, med kollektivavtal och skyddsombud ska kunna konkurrera på lika villkor. Därför är det här inte alls bara en fråga för facket - vi vill gärna ha med arbetsgivarna på vagnen, men det lär väl vara som att klämma pengar ut gråberget. De har en märkligt naiv syn på "företagsamhet" hos arbetsgivarsidan nämligen.

I min värld behöver vi bra seriösa företag som sköter sig. Och de gynnas inte heller av svartjobbare.

  Men lyssna på Kaliber. Här. Ni kan få höra nån som pratar en hemsk stockholmska också. Det är jag.



Bilden? En liten illustration till vilka som nyttjar avdraget....

Neighbours help us!!! Here lives slaves.

Neighbours help us!!!

Here lives slaves.

We are hungry.

Our boss C Kjellberg

Grannarna i Sollentuna satte väl i halsen en smula när de såg den här skylten utanför bygget. Nån, med lite hjärta, ringde till Byggettan, som kom ut och undrade vad fan som pågick. Strax därefter dök en upprörd arbetsledare upp och rev ner den. Och gladare blev han inte när media strax efter tittade in. Se inslaget här
Det minsta man kan säga är att de lettiska byggnadsarbetarna utnyttjades. Via tolk förmedlade de en verklighet som deras arbetsledare knappast kunde försvara - usel betalning, bor på arbetsplatsen, och med anställningsavtal som gränsar till livegenskap.

Men Carl Kjellberg, Renovatis AB, tjänar en del pengar naturligtvis. I och för sig tjänar inte bolaget så mycket pengar men det är - i den här branschen - två helt skilda saker...

I intervjun med Tv4 säger Carl Kjellberg, Renovatis AB:
”Han har fri bostad, han har fria hemresor, han har dagtraktamente.”
”……..3,1 EUR, enligt avtalet.”
”Är det skäligt?”
”Ja, tycker det är skäligt för den här insatsen som den här killen gör. Borde egentligen tjäna mindre.”



Renovatis är ett skämt naturligtvis, men ett bra exempel på hur oseriösa skuttar nyttjar ROT-avdraget, för att konkurrera ut företag som sköter sig. De tar för sig på en marknad där folk inte vill vänta två månader på att få bygga om. I slutänden är det grabbar som får 27 spänn i timmen som ska stå för det färdiga resultatet. För Renovatis har säkert inga anställda - de bara "samarbetar" med något företag i Baltikum, och trixar undan skattepengar.
De - till skillnad från Botrygg - har däremot fattat det här med att göra en pudel. Nån begrep att man måste bemöta kritiken på ett konstruktivt sätt - de gör sitt bästa här. Fast det lämnar ju en hel del övrigt att önska.

Det är här facket behövs, det är här vi ska synas. De här grabbarna är också våra kamrater - deras öde nu kan vara vårt öde i morgon. Därför hoppas jag att Renovatis fattar galoppen och att de, eller deras baltiska partners tecknar svenska kollektivavtal så snart de bara kan - istället för att utmålas som slavägare. En uppfattning som består när man läser om hur de själva beskriver sina "tjänster". Sextiotimmars-veckor, Lettiska villkor. Ja, ni förstår...


Bilden? Ibland ger sig en rubrik själv....

Tidig morgon i Sundbyberg

Tidig decembermorgon i Sundbyberg. Vid nya Pressbyrån huttrar de i snålblåsten, med en pappmugg kaffe i handen. Några i varselkläder, några i egna varma jackor. Alla har de arbetsbyxor av skiftande kvalitet (och renhet). De flesta har billigaste sorten arbetsskor, men många får nöja sig med gymnastikskor. Det är de här grabbarna som åker tåg och tunnelbana i arbetskläder, och ger branschen rykte som skitgrisar.

Trötta ansikten. Yrvakna. De pratar knappt med varandra, men många röker. Säger de nåt är det på språk jag inte kan. Baltspråk, polska, arabiska - några är antagligen somalier eller eriteaner. Två män har pashtunernas klassiska huvudbonad.

Vartefter svänger bilar in i taxislingan, och en eller ett par killar kliver in. Bakom ratten uttryckslösa svenska ansikten. De säger inte hej eller godmorgon. Bara kör därifrån. Genom rutorna kan man skymta verktyg, hinkar, regnkläder.

Det här är vår osynliga svans - de som jobbar längst ner i min bransch. De som inte kommer i närheten av våra löner, eller vår trygghet. De har faktiskt ungefär samma betalning idag som för tio år sen - medan den som förmedlar deras tjänster har ökat priset med trettio procent, och mer. Här kommer de som bär och städar, de som bygger om villor i fashionabla förorten, de som ramlar och slår sig men som inte får berätta att det hände på en arbetsplats.

Säg att du blev rånad, fick Ali höra när han ramlat i ett mörkt trapphus, och blev avsläppt framför akutintaget. Säg för fan inte att du jobbade hos mig.

Många har också "skadat" sig i fotbollsmatcher. Vi har till och med sett de som fått sätta på sig en fotbollströja för att inte dra uppmärksamheten till företaget där han jobbade. För han jobbade svart naturligtvis. Åt en på pappret mycket hederlig firma med många år i branschen och oklanderligt yttre.

De är papperslösa, ibland asylsökande - de behöver mat på bordet, de behöver pengar för att kunna betala sina människosmugglare (för det är ju inte så att de hade råd att betala sin resa till Sverige - de har tagit den på kredit, och nu ska det betalas). De är rädda och gör alltid ett mycket blygt intryck när man vill prata med dem. Man ser att de söker ögonkontakt med landsmannen bakom min rygg "snälla, ställ inte till det för mig"...

Att säga att de exploateras är en underdrift - de tjänar skitdåligt, och måste dessutom från samma usla lön betala både sin smugglare och arbetsförmedlare (inte sällan samma person). Och de har alla tänkt sig att kunna skicka hem pengar. Vart det nu är, och hur ska man kunna vara säker på att pengarna kommer dit.

Den som säger att de har ett fritt val är välkommen att välja deras liv - i samma sekund man kliver över gränsen till deras värld är valet inte så frivilligt längre. Pest eller kolera, och myndigheter och fack är inte att lita på - den ende som kan hjälpa dig är fixaren. Smugglaren. Förmedlaren. Kom ihåg det.

Någon tappar en fimp på sin gymnastiksko. Inte för att det lär göra skon mindre snygg, den var billig och usel från början. Man ger inte sina svartjobbare arbetsskor - ett par slitna blåbrallor kan man alltid langa på honom, men ett par bra skyddsskor kostar onödiga pengar.

Vi vet ungefär var de finns, när de dyker fram i den tidiga morgonen. Vid mackar, kiosker, busshållplatser. Vi ser dem när vi själva åker förbi, på väg till våra ombonade - och framförhandlade under hårt motstånd - bodar och etableringar. De har alltid funnits - förr i världen i form av tandlösa alkisar som gärna tog ett påhugg med att städa eller bära inredning. Men idag är det unga killar, som gömmer ansiktet under kepsen när man går förbi.

Nu är det personligt, Urban Bäckström. Om Lavaldomen

Idag kom Arbetsdomstolens beslut i ärendet kring Lavaldomen. Jag kan tänka mig att belåtna direktörer nu lägger in drivan papper i en låda och tänker att jaha, så var det med den saken. Och jävlar vad fel de har.

Det är nu det börjar, och nu är det slut med den artiga tonen. Nu går vi på person. Byggettan hade inte fel när vi blockerade skolan i Vaxholm - det här är en rent politisk dom.

Det här är en attack på svensk fackföreningsrörelse som inte kommer att kunna smygas undan. Och bakom alltihop ligger Svenska Arbetsgivarföreningen, eller Svenskt Näringsliv som de envisas med att kalla sig. Det är de som drivit Lavalfrågan i EG-domstolen, trots att Laval inte ens var medlemmar i SAF/SN. Syftet har hela tiden varit att komma åt kollektivavtalen. Inget annat. Den som påstår annat ljuger.

Urban Bäckström som basar för SAF - vågar du komma ut och ta en debatt om saken? Hittills har du och dina gelikar passat er noga för att dyka upp. Det här kommer att slå mot svenska byggjobbare och svenska småföretagare - vågar ni stå för det?

Eller ska ni gömma er bakom Littorin den här gången också? Mannen som påstår sig gilla svenska kollektivavtal för att det ger en stabil arbetsmarknad.

Nå, vi kan väl konstatera att domen i AD var en smäll i ansiktet på facket, och det kommer att höras i nästa års avtalsrörelse. Här är det bäst att man ser till att man tar hand om sig själv, för svenska staten är inte mycket att lita på längre.

Och du Urban, om inte du törs kan du väl skicka nån annan av slipsnissarna. Eller skicka Gellner eller Duker eller nån annan hantlangare Jag har rader med byggen där ni kan få förklara för ventilationsfirmor och rörskuttar varför de ska konkurreras ut av låglöneföretag. I debatten har det ju låtit - från SAF:s sida - som om det här är en kamp mot facket.

Vilket är skitsnack naturligtvis. Det här är en kamp mot småföretag och deras anställda, en kamp som långsamt förloras i södra Sverige just nu (med en ökande främlingsfientlighet som ett brev på posten). Men om det vill naturligtvis inte SAF och deras anhängare tala - för här är det den heliga konkurrensen som ska gynnas, och de som vågar ta kampen för lågavlönade och exploaterade kan ramla ner i ett hål. Och resten får klara sig själva.

Vi tänker inte skylla på SAF. Det är dags att ge skammen ett ansikte. Det är Urban Bäckström som ska svara för det här - han är ansvarig, han får ta debatten. Vilket han inte törs naturligtvis.

Men en sak kan ni vara säkra på - det här kommer bli en valfråga 2010. I byggjobbarvärlden finns det inget som heter att det är för sent eller omöjligt. Vi kommer aldrig att sätta oss ner och låta makten vinna utan strid - och striden har bara börjat!

Är du karl nog att stå för vad du tycker Urban, så hör av dig. Annars ses vi avtalsrörelsen

Byggnads slåss för småföretagen

I Dagens Nyheter tar ytterligare en nyliberal för sig av mediautrymmet och passar på att sparka lite på Byggettan. Han gör det för att socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen tydligen ska vara rädda för utländsk konkurrens. Han har givetvis helt rätt - för i den riktiga världen, inte i den där fantasibubblan där Milton Friedmans idéer fungerar, är lönedumpning något hemskt. Nu råkar det vara byggnadsarbetarnas löner han ger sig på, eftersom vi är stora, starka och inte rädda för att säga vad vi tycker.

Dessutom tjänar vi ju mycket pengar - fast vi blir ju inga rika pensionärer; hårt kroppsarbete har sitt pris - och därför retar vi naturligtvis avundsjukt folk. Och Rikard Westerbergs lilla påhopp tar vi med ro - han kommer få svårt att få folk upprörda över att vi tyckte att de som jobbade i Vaxholm skulle tjäna bättre pengar, eftersom det var det saken handlade om.

Dessutom känns det ju lite futtigt att det bästa exemplet han kan leta upp både är gammalt, och felaktigt. Kom igen Rickard - jag debatterar gärna min lön, eftersom du vill sänka den, men då måste du ge mig nåt att bita i.

Jag undrar ändå - varför nöja sig med att ta hit letter som jobbar för hundra spänn i timmen? I Rikard Westerbergs värld vore det väl smartare - och mer rationellt - att ta hit en container med burmeser som kan jobba för tio kronor i timmen. Om det bara var fråga om att acceptera låglönekonkurrens, menar jag.

Och varför nöja sig med att konkurrensutsätta byggnadsarbetare? Varför inte ge sig på redan underbetalda tjejer i vården och handeln? Eller spärrvakter? Där finns det massor med pengar att spara. Men precis som alla andra vill ju inte Rikard Westerberg dra slutsatsen riktigt färdig - för den naturliga frågan är ju vem som skulle tjäna på att våra löner sänktes? Att kunden skulle tjäna på det är bara trams; våra löner är en liten del av byggkostnaderna. Så i själva verket går Rikard Westerberg bara företagarnas ärenden. De stora företagen.

För Byggnads för även småföretagarnas kamp - byggsektorn är ju översvämmad med småföretag som långsamt konkurreras ut nu, av lönedumpning som Byggnads inte har med att göra. Pengar som inte stannar här. ROT-avdrag som inte ger jobb åt oss som ändå ska bo här och betala skatt och bidra till välfärden. Det är de som är de stora förlorarna när konkurrensen inte sker på samma villkor.

Den där byggfirman med tre anställda i Tallkrogen, där chefen också har töj, står och faller med Byggnads kamp för anständiga villkor för de som kommer hit och jobbar. Och man hoppas verkligen att såna som Rikard Westerberg fortsätter visa vad de egentligen tycker om småföretagen

Bilden? Gästarbetare i Dubai - de som verkligen blev finanskrisens förlorare. En verklighet som redan är verklighet för många av de som kommer hit och jobbar utan avtal

Outbildade jobbare blir arbetslösa jobbare

I en ny avhandling konstaterar forskaren Ingrid Berglund vid Stockholms universitet att dagens byggutbildningar håller för låg nivå. Fortfarande på 200-talet finns det alldeles för många som tror att det skulle räcka med två nävar, en stark rygg och förmågan att gå ut i regn och rusk för att duga som framtidens byggnadsarbetare.

Inom Byggnads vet vi det här sedan länge - den traditionella lärlingsutbildningen, där man lär sig yrket från grunden, existerar knappt idag. Och idag räcker inte schablonbilden. Idag förväntas en byggnadsarbetare vara självgående på ett sätt som vida överskrider vad man behövde för femton år sen.

Det är därför det är så viktigt att nya byggjobbare lär sig saker ordentligt - lär sig läsa, lär sig engelska och matematik. Och dessutom lär sig att ta del i samhällsdebatten, för idag behövs de fackliga rösterna mer än någonsin.

I den tilltagande arbetslösheten är det också så enkelt att den som har bättre utbildning kommer att klara sig bättre än den som har sämre. Kan vara bra att komma ihåg.

Idag är det många som stirrar sig alltför blinda på våra relativt höga löner (dvs vi tjänar mycket pengar under en period av våra yrkesliv, men vi blir inga rika pensionärer) och tar det för självklart - men vi får aldrig glömma att vi har de lönerna just för att vi stått tillsammans, slagits för vår rätt och haft kloka och smarta företrädare.

Det kan vara bra att komma ihåg det när skolministern vill skicka unga grabbar rakt ut i ett yrkesliv som inte längre tar hand om dem. Och man skulle vilja rycka tag i Björklund och skrika åt honom att det är inte femtiotalet längre, vi har inte välmenande äldre yrkesmän som gärna lär upp ungt folk. Och dessutom slussar in dem i vidareutbildning och föreningskunskap - så där som det borde vara, men som det nog aldrig varit.

Utan smarta byggnadsarbetare och en stridbar fackförening kommer vi snart att återigen vara lågbetalda och utnyttjade, utslitna och avlagda.

Det nya proletariatet

Emellanåt får man höra folk som inte tycker de har nån nytta av facket. Och det kan ju vara så - för är man ung och stark eller bara snygg och smart, så ordnar sig säkert det mesta ändå. Det är väl det som Liza Marklund lider av - om jag skulle insinuera att hon kanske, kanske skulle haft en smula nytta av sitt utseende skulle jag förmodligen spöstraffas offentligt. Så det gör jag inte. Men det intressanta är att just hon och hennes sort, också ofta är de som är mest förbannade på facket.
Dels kan det bero på en grundläggande okunskap om historien bakom, men den är ju lätt att ta reda på, dels är det en inte så liten ilska över att en massa lågutbildade människor som inte är smarta och vackra (inte alltid i varje fall, säger jag som vet hur det ser ut i en byggbod 0557 på morronen) ändå lyckas få framgång och inflytande.
För det är ju naturligtvis det facket handlar om - genom att slå oss samman kan lågutbildat folk nå framgångar som de var och en för sig inte hade nått. Och emellanåt också komma längre än de unga, starka, snygga och smarta - vilket då kan vara bra att komma ihåg.
En vacker dag är man nämligen inte ung eller stark eller vacker längre, och då får man sannerligen hoppas att man fortfarande är smart.
Smarta var de rumänska byggjobbare som i veckan vände sig till Byggettan och fick ordning på sina arbetsvillkor. De som satte sig i en buss på den rumänska landsbygden och kördes genom ett avtalslöst Europa - baksidan av framgångssagorna.
De har jobbat på byggen sida vid sida med svenska jobbare, och haft sämre villkor, vidriga arbetsförhållanden och bott i misär. Den som säger att de valde själva kan ju ta och välja det då. Eller de som säger att de ska vara glada för de sex euro de skulle tjäna i timmen (vilket i runda slängar är sextio spänn), eftersom det är mer än de skulle tjäna hemma i Rumänien - jag kan berätta att de blev ännu gladare av att få tjäna över 150 spänn i timmen istället.

Vilket de alltså får därför att de gick med i fackföreningen. Det hade de inte varit i närheten av om de försökt förhandla själva.

Läs det igen. Det hade de inte varit i närheten av om de försökt förhandla själva. Utan facket hade de fortfarande varit underbetalda legohjon, illa sedda av andra som lönedumpare, och med minimala eller inga möjligheter att påverka vare sig lön eller arbetsvillkor.

Jag skrev om det tidigare - det finns fortfarande ett arbetsliv där man inte får säga emot, där man fortfarande kan bli både hotad och gallskriken åt, där man inte får pissa när man själv vill, och där lönerna hålls nere och där den svage blir ännu svagare. I de duktigas diktatur har man glömt det.
Det är därför det är viktigt att berätta vad den fackliga kampen handlar om - det handlar inte om att några svenska byggjobbare ska ha det jättebra på bekostnad av andra. Istället handlar det om solidaritet med de som har det sämre, och att aldrig ge sig. Rumänerna i Solna hade inte fått det bättre av att Byggnads varit ett svagare fackförbund, Och det är en kunskap som måste fortsätta spridas


Bilden - det är inte första gången rumäner, det nyaste tillskottet till jobbproletariatet i Sverige, nyttjas och utnyttjas. Ni kan bara inte ana er till hur det är på de ställena - hur det luktar, hur det svider i ögonen av gasolen de använder. Eller när man kan se hur rädda de är, för mannen i den svarta skinnjackan, han som bestämmer...

Sextio spänn för en blondin. Om priset på en människa

På Etnografiska Muséet pågår just nu en utställning om trafficking som jag sett. Även om det är en rätt konventionell utställning där man blandar in videoextrakt och reportagebilder på ett sätt som var nytt för femton år sen, är det en mycket tankeväckande, och inte minst obehaglig, utställning. Man kan t o m påstå att den på ett mycket bra vis demonstrerar hur muséer inte alls är dammiga institutioner som ägnar sig åt antikviteter, utan hur man mycket väl kan vara både en spark i skrevet och en del i samhällsdebatten.
Men som åskådare ska man ju ha åsikter också, och när jag var där var de kvinnliga besökarna i absolut majoritet. Hoppas det var en tillfällighet, för handeln med människor är både global och lukrativ, och kräver både män och kvinnor för att kunna begränsas. Inte minst för det oerhört uppenbara - kanske så uppenbart att det inte behöver påpekas - att det finns ett direkt band mellan kvinnans ställning i ett land, och risken för att samma kvinna ska kunna exploateras som prostituerad. Jämställdhetsarbete måste vara en av de bästa metoderna för att kunna stoppa den här vidriga handeln.

Och även om utställningen fokuserar på sexhandeln - och man skulle vilja höra förespråkarna för en legaliserad prostitution förklara hur detta skulle stoppa slaveriet; i länder med legal prostitution är problemet större än i länder där sexhandel är förbjudet - ska man inte alls glömma bort att arbetskraftshandel också är trafficking.
Dessutom följer dessa två företeelser samma sorts mönster och transportleder, och inte sällan kan de också sammanblandas: Unga kvinnor tror att de ska till rika länder för att arbeta illegalt i olika sweatshops men hamnar istället på bordeller eller sexklubbar. Där utsätts de för ofattbara övergrepp - i utställningen berättas om kvinnor som hade mellan 30-35 kunder under en natt, året om.... Man berättar om en formlig familjetradition av prostitution - där mor, mormor och dotter har samma yrke, och dessutom också arbetar tillsammans. Hur barn i Albanien inte längre får lämna hemmet för att gå till skolan - risken för att kidnappas av människohandlare är för stor.
Inte heller tycker jag man tar upp kopplingen till porren, eller till den etablerade organiserade kriminaliteten. Det är välkänt att porr alltför ofta produceras med ytterligt ofrivilliga aktörer, oavsett vad dess tillskyndare påstår - och man ska minnas att det knappast är ett fritt val att välja mellan att ha sex på film och att inte ha råd att äta... Det är exploatering, inget annat.
Den organiserade brottsligheten i olika länder - och den kan heta massa olika saker - är naturligtvis snar att ta över en sån här lönsam nisch, i synnerhet som straffvärdet är minimalt jämfört med att smuggla vapen eller knark. Alltså går allt mer av traffickingen via samma rutter och under samma beskydd som den trdaitionella smuggelverksamheten.
Efter att ha sett en sån här utställning är det rätt uppenbart varför den borgerliga regeringen tog bort den fria entrén till muséerna - det här är inte passivt uppvisande av artefakter, utan modern museiverksamhet är alert och aggressiv, och drar sig inte för att ställa provokativa och tankeväckande frågor. Det här är samhällsdebatt på en plats där den passar alldeles utmärkt.
Jag kan sakna kopplingen till hur man handlar med arbetskraft, eller hur man kan jobba mot det, för det kan man. Allt är inte nattsvart. Idag finns många organisationer som engagerar sig mot trafficking, men det krävs än mer för att verkligen stoppa den. Projekt i de länder där det förekommer är ingen dum början - det är i de mest patriarkala miljöerna problemet är som störst. Utbildning är en viktig del - vill man förenkla det kan man säga att ett läsande barn löper mindre risk att råka illa ut än ett barn som inte läser....
Om ni vill, och orkar, finns en omfattande digital version av utställningen här. Så se till att orka!!!

I en etta på tre kvadrat....

För det är ju vad det motsvarar.
Vi har ju en stark känsla av att problemet med utnyttjade arbetare är en smula underskattat, milt sagt. Eftersom dessa "gästarbetare" beter sig som illegal arbetskarft över hela världen - det verkar vara reflexmässig t - är det också svårt att få dem att tala klarspråk. Jag har ju träffat rätt många och det tar ett tag innan de tror på att man faktiskt är på deras sida, att de inte alls behöver vara rädda för facket, och att de har rätt till drägliga förhållanden fast de jobbar svart.
Nu senast har Byggettans funktionärer varit ute och hittat mer elände. Den här gången var det vid rivningen av gamla VinoSprit där litauer bott i containrar, tjänat 45 spänn i timmen och jobbat elva timmar per dygn sex dar i veckan. Naturligtvis slår huvudentreprenören Brunzell ifrån sig, men man behöver kanske inte vara Nobelpristagare för att begripa vad som pågår när gubbarna bor i en container.
Naturligtvis vet Brunzells vad som pågått, men eftersom lagstiftningen är tandlös kommer de att klara sig helskinnade. Möjligen kommer de att vara lite mer misstänksamma i upphandlingarna i fortsättningen - förmodligen finns det flera led av entreprenörer ner till litauern med skyffeln.
I TV-inslaget förklarar liatuern Petras att Byggnads egentligen inte är intresserade av att hjälpa dem, utan mest ser till att bevara svenska jobb. Nu misstänker ju jag kraftigt att Petras har en lite högre befattning i det där gänget, och antagligen både högre lön och intressen i bolaget, men man kan ju fråga sig hur han skulle känna om vi öppnade fältet för ytterligare lönedumpningar.

Hittills har jag ju inte träffat någon underbetald som vägrat ta emot de icke-utbetalda löneskillnader som arbetsgivaren stoppat i egen ficka.
Nu väntar vi naturligtvis på att Svensk Byggindustri - den återkommande megafonen för Svenska Arbetsgivareföreningen - ska komma rusande till Brunzells försvar. Trots att det antagligen är så att i upphandlingen har Brunzells kunna konkurrera bort andra mer seriösa företag med ett lägre pris.
I väntan på det får vi nöja oss med en nyliberal ledare i Expressen av okunnigt folk, som inte ser sambandet mellan illojal konkurrens, farliga miljöer och lönedumpning. Till Expressens ledarskribent måste man ju genast ställa frågan - varför nöja sig med att sänka lönen till 45 spänn i timmen? Man kan ju gå hela vägen ner till 20 kronor och importera burmeser, om det är så att argumentet "det är i varje fall bättre än i deras hemland" ska styra. Ett både pinsamt och föraktfullt resonemang av den borgerliga skribenten.

Sveriges nya underklass. Om jobbtrafficking

Precis som Byggnads ordförande Hans Tilly idag skriver i Aftonbladet (fast jag önskar han valde en annan tidning att göra det i - Aftonbladet av idag är något fackföreningsrörelsen borde hålla sig kilometer ifrån) är jobbtrafficking en företeelse vi redan har här. Jag har skrivit om dt tidigare, vår förbundstidning Byggnadsarbetaren innehåller varje nummer artiklar om utnyttjad utländsk arbetskraft, och frågan har även varit uppe i andra medier.
Vad som dock sällan påtalas är att det förekommer så många andra branscher, mycket ofta kopplat till mycket skumma ekonomiska intressen, och i företag där lojaliteten är köpt med rena utpressningsmetoder. Inom byggsektorn, med dess höga tempo och ofrånkomliga utslagning, finns alltid efterfrågan på friska händer och raska ben, men samma sorts efterfrågan syns också dagligen bakom lagerdörrarna i butiker, hos städfirmor, mindre verkstäder, åkerier. För att inte tala om i de nya företag som erbjuder hushållsnära tjänster.
Om detta har alltså Hans Tilly och tidigare chefredaktören för Byggnadsarbetaren, Håkan Olander, skrivit en debattbok. Jag måste säga att jag uppmuntrar initiativet - däremot kan man ju fundera på om man fortfarande är kvar i femtiotalet när det gäller marknadsföringen. Det hade ju inte SKADAT med en smula förhandpublicitet, kanske ett eller annat ytterligare debattinlägg - så man hade kunnat vänta och kanske t o m förhandsboka ett ex. Man kan bara lite fint jämföra med hur efterlängtad och smått hypad Katrine Kielos utmärkta bok Våldtäkt och Romantik var när den väl kom (om den ska jag så småningom skriva något, om inte annat för att alla andra recensioner skrivits av kvinnor...).
Man undrar kanske också vad som skall komma efteråt. Jag skulle gärna se en internetbaserad faktabank om jobbtrafficking, gärna kopplad med listor över vilka som har avtal inom olika branscher. Okunskapen - denna naivitet - är rent skriande emellanåt, och man önskar att fler kunde få se dessa eländiga garage och källare, med skitiga sängar och sopor, som är hemvist för de som sitter fast i en modern livegenskap.
Nå, jag ska naturligtvis inte morra för mycket åt Byggnads senfärdighet i den moderna världen, - jag ska genast införskaffa boken.
Tills dess kan man gott fundera över vad den borgerliga regeringen egentligen menar med den arbetskraftsinvandring de talar om. För precis som Johan Lindholm så exakt beskrev det på LO-kongressen - vi kan inte vänta flera år, då är vi borta, och byggnadsarbetarekåren i Sverige förvandlad till ett lågutbildat och underbetalt slit-och-släng-gäng.