Skadeglädje är den enda sanna glädjen. Om ROT-avdraget en gång till

Ikväll sänder Uppdrag Granskning ett inslag om ROT-avdraget. Det är populärt just nu, radions utmärkta program för grävande journalistik Kaliber har också gjort det. Ikväll ska vi få se hur materialkostnader huxflux förvandlas till avdragsgilla arbetskostnader. Samt förmodligen en del andra trix som svartjobbskonstnärerna pysslar med.

  Jag kommer givetvis att bänka mig. Och känna en liten, liten tillfredsställelse över att ha fått rätt. Eftersom jag tjatat om hur ROT-avdraget gynnat de yrkesmässiga fuskarna, och slagit undan benen på seriöst folk. Om detta kan ni läsa här, där jag samlat en del av mina åsikter om ROT-avdraget genom åren. Fast mest känner jag mig sorgsen över en extremt naiv syn på företagande från företagare, en extremt naiv syn på svartjobbandet från kontrollerande myndigheter, och en rätt stelbent och bekväm syn på skuttfirmorna från den fackliga sidan, där man valt att skita i de som jobbar på skumraskfirmorna.

  Mot detta det sista kommer givetvis di fackliga att protestera, men jag är rätt bestämd där. Det är på de här busföretagen den fackliga närvaron är minst. Därför att det är jobbigt att driva fackliga frågor där, fast gudarna ska veta att det behövs. Så ut på skuttarna och bedriv kampanj!


  Att arbetsgivarorganisationerna har en idealistisk syn på de som företagar är väl ett välkänt faktum. man önskar ju att man från SAF nån enda gång kunde säga att det finns ohederligt folk som driver företag. Men det lär man väl få vänta på. Det beror givetvis också på att SAF, eller Svenskt Näringsliv som de alltså numera heter i den stalinistiska tradition som innebär att man byter namn på saker för att slippa dras med pinsam odemokratisk historia, numera i stort sett innehåller politiskt tillsatta tjänstemän vars främsta meriter är att hylla Milton Friedman och pissa på arbetarrörelsen.

  Som sagt, det är trist att ha rätt. Ännu tristare är väl att jag lär få vänta på de alldeles uppenbara och alldeles jättelätta sätten att rätta till det här. Som att man på blanketten för ROT-avdraget ska ange vilka som utfört arbetet. Som att på Skatteverket ha ett eller par telefonnummer till yrkeskunnigt folk, som kan bedöma om arbetskostnad och materialkostnad är skäliga. Som att införa en bättre redovisning för företagen.

  Och då har vi bara pratat om olagligheterna. Till detta kommer också det alldeles uppenbara - att ROT-avdraget var en present till borgerliga kärnväljare, fast inte ens jag tror att De Nya Moderaterna  begrep att det skulle bli guldrush för oseriösa företag. Deras målsättning var bara att skaffa sig fler tacksamma väljare....


  Så ROT-avdraget gav vare sig vita jobb eller fler jobb. Tänka sig.

 

 








Mer om fusket med ROT-avdraget

Svd, Svd, DN, Uppdrag Granskning, Kaliber


Bilden? Ungefär som man känner sig, nedslagen med en skräphammare från JULA
 

 

ROT-avdraget skapar svartjobb

  Sedan ROT-avdraget infördes har jag tjatat med en dåres envishet om att det skapat nya marknader för oseriösa, rent kriminella personer i byggsvängen. Och tagit en del skit för det också. Dock har jag framhärdat, mest baserat på lite för många kontakter i den grå byggsektorn. Jag är nämligen en sån som man ringer till, när det gått åt helvete på riktigt, när även svartjobbarna och gulingarna vill ha hjälp av facket.

  Inte ens mitt eget fackförbund har alltid delat min åsikt, vilket jag tar med ro. Man kan inte vinna alla strider.

  Däremot är det oerhört intressant att Kaliber, P1:s program för undersökande journalistik, tagit tag i saken och rotat. Och kan man tänka sig, de drar samma slutsats som jag. Svartjobbandet är utbrett i ROT-avdragens Sverige.

  ROT-avdraget infördes som ett påstått branschsstöd, men var egentligen en tack-för-hjälpen-gåva till borgerliga väljare i villor och bostadsrätt. De har säkert tackat också, fast inte lika mycket som skumraskfirmorna, som plötsligt fick en legitim fasad och kom bort från Skatteverkets sökljus. Och det säger en del om moralen i den här sektorn när avdraget försvarare påstår att det "gjort 25 000 jobb lagliga..."

  Ursäkta mig, men vad är bra med det? Hur i helvete kan man veta om att det finns minst 25 000 svarta jobb i Bygg-Sverige, och det enda man gör är att införa ett avdrag, som gjorde det lättare att jobba svart? Skamligt, är vad det är.

  Inte heller är det här bara en kamp för exploaterad utländsk arbetskraft, som befinner sig nåt som är, eller i varje fall tangerar, jobbtrafficking. Inte heller bara för att folk med ärliga anställningar ska slippa lönedumpning.
 Det handlar precis lika mycket om att seriösa företag, med kollektivavtal och skyddsombud ska kunna konkurrera på lika villkor. Därför är det här inte alls bara en fråga för facket - vi vill gärna ha med arbetsgivarna på vagnen, men det lär väl vara som att klämma pengar ut gråberget. De har en märkligt naiv syn på "företagsamhet" hos arbetsgivarsidan nämligen.

I min värld behöver vi bra seriösa företag som sköter sig. Och de gynnas inte heller av svartjobbare.

  Men lyssna på Kaliber. Här. Ni kan få höra nån som pratar en hemsk stockholmska också. Det är jag.



Bilden? En liten illustration till vilka som nyttjar avdraget....

Svartjobben ska stoppas redan i plugget

Häromdagen frågade en kille om jag ville ta ett litet svartjobb. Och han blev ärligt förvånad när jag tackade nej, bestämt men vänligt. Inte för att han hade haft anledning att fråga nån annan, men han hade ju hört att det var så lätt att få tag i nån som ville tjäna lite rostfritt.
Det säger en hel del om hur det blivit.

Därför är det här faktiskt jättebra. Byggindustrier och facket ger sig ut i pluggen för att prata om svartjobb och om varför man INTE ska pyssla med sånt. Nu behöver vi bara komma ut till villaägarna och folket som bor i bostadsrätt också....


Fast man undrar ju varför den här informationen inte finns på Byggnads egen hemsida. Å andra sidan är det ju rätt mycket annat som saknas där. Spargrisen finns att köpa här

Fuskbyggare och fuskbyggande

Jag fastnade framför Fuskbyggarna igår. Ett litet program där man ska ta itu med fusket inom byggbranschen. Vilket innebar att man exponerade en naiv familj som vill få sitt drömhus byggt av en lindrigt sagt oseriös entreprenör.
Jag vill inte ens kalla honom hantverkare, och jag känner mig inte ett dugg besläktad med honom. Inte heller med de som jobbat på den stackars familjens drömhus och spolat ner deras sparpengar i avloppet.
Det var tragiskt, det var pinsamt och det är väl jättebra att även Tv4 gör konumentinriktade program (på tiden!!!!) men det hade inte särskilt mycket med byggfusk att göra. Mina byggarbröder Sync och Byggblasket kommer ha andra synpunkter. Själv undrar jag ju varför man sätter Martin Timell att chatta ensam med allmänheten, om frågor som ligger vida över hans kompetens. Han vet till exempel uppenbarligen ingenting om ID06.....
För inte var det yrkesmännen som hade gått loss i huset som visades upp i Fuskbyggarna. Yrkesmännen var de som kom dit och färdigställde till beboeligt skick - grabbarna från BTH!

Med tanke på att dagen kommer att ägnas åt riksdagsbeslutet om Lavaldomen och konflikträtten, måste jag bara återkomma till en av Fridéns käpphästar: Det är utbildnng som är framtiden.
Morgondagens - ja, och för all del dagens byggare också - måste vara så duktiga och välutbildade att vi kan konkurrera bort lönedumparna. För ni kan vara alldeles övertygade om att de som byggde familjen inte tjänade avtalsenliga pengar, och att de jobbade utan kollektivavtal.
Och då finns det all anledning att branschen börjar ställa krav på byggutbildningarna, som fortfarande lär ut saker som man gjorde på sextiotalet - det finns lärlingar som inte sett en gipsskiva innan de går ut på praktik, inte satt en utfackningsvägg, inte hört talas om filigran, eller lyft i ytterdörrar eller fönster.
Och det är precis vad de kommer få pyssla med ute på bygget, tro mig. Skulle det nån enstaka gång dyka upp några rejäla träjobb kommer gamlingarna att köa för att få ta hand om det. Inte släpper man det till lärlingen - iväg till dina jävla gipsväggar!! Marsch!!!

Överhuvudtaget funderar man ju på varför folk inte ringer till facket när de ska ta referenser på olika företag - jag kan lova att de flesta av bus-firmorna är väl kända. Om ett företag eller entreprenör är inblandad i tvister om löner, eller om han har skatteskulder så kan man förmoda att han inte är seriös.
Seriösa firmor har avtal. Visst, det finns en och annan oseriös som slinker emellan och lyckas skaffa sig avtal, men det är ett fåtal, och de varar sällan länge.
För byggfusket är inte just att arga privatkunder blir blåsta på ett burspråk, även om det kan vara det också. Byggfusk är när enorma pengar försvinner i svarta hål i byggprocessen, och kommer att kosta hyresgäster eller köpare onödiga pengar i många år framåt. Billighetslösningar, snabba vinster, oprövade material, taskig arbetsmiljö - allt detta leder fram till hus med tveksam standard. Som dessutom allt som oftast innehåller just den sortens hafsverk och okunskap som Fuskbyggarna pekade på.
Vi måste ju slå vakt om de seriösa företagen. Men så länge folk vägrar inse att det finns ett samband mellan prisnivå och hur resultatet blir, så kommer Fuskbyggarna finnas kvar.


Bilden? Hmmmm....hur tänkte de där? Den som vill kan få skriva och gissa varför det blev sådär...

Nya avslöjanden om utnyttjad arbetskraft

I den ändlösa serien om företag som skor sig på sina anställda har nu turen kommit till ett litet företag som tänkte göra sig en hacka genom att ta ett jobb i Malmberget. Ett polskt företag, (inhyrt av finska storfirman Outokumpu) som inte nog med att de betalade bedrövligt också krävde gubbarna på pengar för arbetskläder och trasiga maskiner.
Gruvfyran har föredömligt nystat upp affären och kastat den tillbaka i knät på samordninghsansvariga vid bygget av MK 3, fast jag håller inte alls med om deras krav på att Sverige ska förkasta Lissabonfördraget. Det är både inskränkt och chauvinistiskt - det man ska göra är att se till att vi får inskrivet våra förbehåll i fördraget. Men att säga nej till det kommer inte alls att stänga till kryphålen för de här bovarna.

Intressantare är ju att man redan från början kommit överens om att kollektivavtal skulle gälla på arbetsplatsen. Men det betyder ju också att man inte alls hade nån plan för att kontrollera efterlevnaden av detta - man tog in billigaste anbud, kontrollerade inte - brydde sig inte - att det fanns gällande avtal och att de efterlevdes, och sen betalade man förmodligen ut pengar.
Eftersom en normal svensk upphandling innebär att anbuden bör ligga inom en rimlig ram kan man ju tänka sig att detta polska företag, Mostosal, har lämnat en offert som ger dem en helt makalös vinst, jämfört med andra anbudsgivare, som kanske hade betalat schysta löner. Se där hur lönedumparna är till direkt skada för andra entreprenörer.
Det är dessutom rent beklämmande att SAF slåss med näbbar och klor för att inte behöva skapa den sorts av öppen redovisning, men det är ju bara ytterligare ett exempel på att de knappast talar för sina medlemmar längre
Frågan är ju vem som ska kontrollera att eventuella underentreprenörer följer avtalen. Och där brister det, minst sagt. Jag tycker inte det ska vara Byggnads eller andra fackförbunds sak att kontrollera - när det gäller större företag i byggbranschen finns det redan idag en överenskommelse - paragraf 38 - om förhandsanmälan, dvs det stora byggföretaget talar om vilak de tänker använda. Grejen är att i nivåerna under de seriösa företagen är det rena vilda västern.
Då kan man få tag i folk som hämtar sina pengar i Svartbanken - som jag hört talas om men trodde var en myt - och värre saker ändå. Och passa på att läsa de skrattretande kommentarerna i anslutning till artikeln!!!!
Hur Gruvfyran kommit på det hela vet jag inte, men det är ju inte så svårt att begripa - folk snackar med varandra, man blir upprörd, nån känner nån. Och sen är snöbollen i rullning.
Det som gör mig arg är att Mostosal naturligtvis visste att deras avtal stred mot den svenska modellen, men de chansade och körde så länge det gick. Vi har sett det förr, och kommer få se det igen, tyvärr. Och pengar som borde tillfallit de anställda hamnade nån helt annanstans

Roberto Saviano, Camorran och Italien

Eftersom jag under många år intresserat mig för organiserad brottslighet och de mekanismer som de både drar fördel av och också skapar, är det naturligt att jag läst in mig en del på historien om maffian - både den nord-amerikanska och den sicilianska - och även om Camorran, det nätverk som företrädesvis finns runt Neapel. Det har skrivits hyllmetrar i ämnet, men mycket sällan råkar man på en sån gudabenådad skribent som Roberto Saviano. Sånt händer emellanåt, dock.
Ett annat exempel är den brittiske generalen Edward Spears, som formligen chockade sin omvärld med att skriva en enastående prosa i sina strategiverk om första världskriget. Som Jolo skrev om honom, "Blott några förbluffade och överrumplade läsare, som vanligen inte läste sådant, visste om att Spears skrivit böcker som uppenbarligen var tänkta som tråkiga strategiska utredningar, med massor av bifogade dokument, men att samme Spears av någon anledning skrev, inte som en gammal general, utan snarare som Marcel Proust".

Att vara journalist är nämligen inte en garanti för att man kan skriva livskraftiga texter. Snarare är nog motsatsen vanligare (för övrigt vet jag att förr i världen kunde unga journalister faktiskt ha förebilder, idoler, som de ville efterlikna - jag undrar om det förekommer alls idag)
Istället kan journalistik vara förödande enahanda, och då är det bara att sitta tillbaka och njuta när Roberto Saviano beskriver elände i de napolitanska slumkvarteren, hur det luktar i de illegala skrädderierna, eller hur kineserna - en icke oviktig grupp i den napolitanska handeln - lagar kollektiv mat i sina trånga uthyrningsrum.
Det finns ju i Sverige, och för övrigt i resten av världen också, en tendens att slå samman allt vad organiserad brottslighet heter till att bara vara maffia. Och det kanske kan vara rätt, om man sätter likhetstecken mellan kriminellt entreprenörskap och ordet maffia. Men man gör gruvligt fel om man grötar ihop det familje- och provinsbundna Cosa Nostra på Sicilien med den i stort sett marknadsorienterade inofficiella statsmakten i regionen Kampanien.
Saviano gör det inte, utan han gör de kopplingar mellan etablissemang och skurkar som är ack så välkända, men oj så farliga att skriva om. Han har också blivit hårt ansatt i lokalpressen i Neapel, där det förekommer att olika överhuvuden faktiskt skriver artiklar och redogör för varför de råkat vara tvungna att ta till våld! Vilket får ses som minst lika besvärande för pressfriheten i Italien, som det faktum att Saviano nu har trampat på lite för många tår, och därmed riskerar sitt liv...
Den napolitanska Camorran följer inte alls de strukturer som vi lärt oss existerar inom Cosa Nostra, där man genom giftermål, gamla släktband och en myriad av traditioner, är bundna till varandra - vilket också varit en bidragande orsak till att det maffiavälde vi lärt känna på Sicilien idag fått byta skepnad (att påstå att det skulle vara knäckt är rent fåfängt). Istället drivs Camorran av ett vinstintresse, istället för begrepp som heder eller ära.
Saviano beskriver rentav Camorran som en marknadsliberal företeelse - man ska vara försiktig med att beskriva det som en organisation - som helt enkelt tillhandahåller tjänster som efterfrågas. Att dessa tjänster sedan - prostitution, narkotika, svart arbetskraft, spel etc - strider mot italiensk lag är i sammanhanget ointressant. Och eftersom det inte finns lagar som reglerar verksamheten skapar man egna lagar, och sätter kraft bakom orden om det behövs.
I samma takt som omvärldsbetingelserna förändras förändras också Camorran. Ett slut på inbördeskriget i Colombia kommer med största sannolikhet innebära att regeringarna i norra Sydamerika kan lägga större kraft på att bekämpa kokainproduktionen, vilket skulle innebära sämre vinster och hårdare konkurrens på den europeiska narkotikamarknaden. Vilket i sin tur skulle medföra intressekonflikter i Neapel med omnejd - och här betyder intressekonflikter inte att man sätter sig vid ett bord. Det innebär att man skjuter varandra.

Det pågår ett inbördeskrig i Neapel, senast manifesterat i konflikterna kring sophanteringen. Här har hundratals människor dött under de senaste åren, i en stämning som närmast kan liknas vid den som rådde i Nord-Irland före fredsstilleståndet, fast med fler döda, Komplett med tungt beväpnad militär, och hela stadsdelar där myndighetsföreträdare kan förvänta sig att bombarderas med skräp och stenar.
Någonstans är också denna oregerliga del av Italien ett allvarligt problem för den italienska centralregeringen - under många år har den pumpat in miljarder i södra Italien, men med avsaknad av en hållbar strategi har dessa summor bara försvunnit i ett svart hål verkar det som; ytterst lite har gett påtagliga resultat. En bidragande orsak till detta är naturligtvis den existerande korruptionen, men också den alltmer repressiva polisiära taktik som regeringen använder sig av.
I ett land som faktiskt inte är så gammalt som nationalstat, där folk fortfarande identifierar sig mer som region-, provins- eller rentav bybor (utom när det gäller landslaget i fotboll) och där det italienska språket inte alls är en självklarhet, ses naturligtvis Rom som den naturliga fienden, och i synnerhet när Roms budskap ackompanjeras av smått rasistiska brösttoner från Lega Nord. Allt detta företrätt av en premiärminister som är så förföljd av korruptionsrykten att han nära nog är paralyserad - vilket inte ger hans sak bättre anseende i de områden han attackerar just för korruption.
Tomas Lappalainen, som bättre än de flesta satt sig in i ämnet, och som nog kan ses som den som introducerade Saviano i Sverige, har säkert helt rätt när han anser att konflikten mellan södra och norra Italien är en odetonerad bomb som kan brisera åt vilket håll som helst. Lappalainen har för övrigt skrivit en egen bok om just Camorran - läs hos Svensson!
Det pågår en maktkamp i Italien mellan det av tradition fattiga Södern och det lika traditionsenligt rika Nord. Inte minst för att just det fattiga Södern med sina horder av billig arbetskraft är en förutsättning för till exempel modehusen i Milano, eller för att tåglaster med farligt avfall transporteras nattetid söderut från de nordliga industrierna för att begravas på okänd mark i Södern - och allt detta genererar naturligtvis pengar som måste skyddas, till varje pris.
Att Roberto Saviano är en stilist som förtjänar större läsekrets är en sak. Viktigare är att han faktiskt satt ljuset på hur livet fungerar i Camorraland, och dessutom namngett de som länge, i kraft av sin våldsamhet och rikedom, kunnat vara anonyma. Det är lovvärt att som DN kräva ett försvar för journalistiken, men lika mycket måste man ju kunna angripa det medlöperi som italienska tidningar under många år pysslat med. Och som Roberto Saviano nu får klä skott för.

Sveriges nya underklass. Om jobbtrafficking

Precis som Byggnads ordförande Hans Tilly idag skriver i Aftonbladet (fast jag önskar han valde en annan tidning att göra det i - Aftonbladet av idag är något fackföreningsrörelsen borde hålla sig kilometer ifrån) är jobbtrafficking en företeelse vi redan har här. Jag har skrivit om dt tidigare, vår förbundstidning Byggnadsarbetaren innehåller varje nummer artiklar om utnyttjad utländsk arbetskraft, och frågan har även varit uppe i andra medier.
Vad som dock sällan påtalas är att det förekommer så många andra branscher, mycket ofta kopplat till mycket skumma ekonomiska intressen, och i företag där lojaliteten är köpt med rena utpressningsmetoder. Inom byggsektorn, med dess höga tempo och ofrånkomliga utslagning, finns alltid efterfrågan på friska händer och raska ben, men samma sorts efterfrågan syns också dagligen bakom lagerdörrarna i butiker, hos städfirmor, mindre verkstäder, åkerier. För att inte tala om i de nya företag som erbjuder hushållsnära tjänster.
Om detta har alltså Hans Tilly och tidigare chefredaktören för Byggnadsarbetaren, Håkan Olander, skrivit en debattbok. Jag måste säga att jag uppmuntrar initiativet - däremot kan man ju fundera på om man fortfarande är kvar i femtiotalet när det gäller marknadsföringen. Det hade ju inte SKADAT med en smula förhandpublicitet, kanske ett eller annat ytterligare debattinlägg - så man hade kunnat vänta och kanske t o m förhandsboka ett ex. Man kan bara lite fint jämföra med hur efterlängtad och smått hypad Katrine Kielos utmärkta bok Våldtäkt och Romantik var när den väl kom (om den ska jag så småningom skriva något, om inte annat för att alla andra recensioner skrivits av kvinnor...).
Man undrar kanske också vad som skall komma efteråt. Jag skulle gärna se en internetbaserad faktabank om jobbtrafficking, gärna kopplad med listor över vilka som har avtal inom olika branscher. Okunskapen - denna naivitet - är rent skriande emellanåt, och man önskar att fler kunde få se dessa eländiga garage och källare, med skitiga sängar och sopor, som är hemvist för de som sitter fast i en modern livegenskap.
Nå, jag ska naturligtvis inte morra för mycket åt Byggnads senfärdighet i den moderna världen, - jag ska genast införskaffa boken.
Tills dess kan man gott fundera över vad den borgerliga regeringen egentligen menar med den arbetskraftsinvandring de talar om. För precis som Johan Lindholm så exakt beskrev det på LO-kongressen - vi kan inte vänta flera år, då är vi borta, och byggnadsarbetarekåren i Sverige förvandlad till ett lågutbildat och underbetalt slit-och-släng-gäng.

Det var inte polisen som knäckte Capone. Om att bekämpa organiserad brottslighet

Via Svensson får jag anledning att återkomma till ett av mina mer morbida intressen, som handlar om organiserad brottslighet och kriminalitet i USA under nittonhundratalet. Det har blitt ett par volymer i ämnet om man så säger Jag har ingen större anledning att argumentera mot de teser och slutsatser som presenteras i den bloggposten. Man kan väl lägga till att redan Allsop tog upp de här siffrorna 1960, så de är inte sådär jättenya. För även om det finns saker vi kan lära av USA, ska man inte alltid tro att så är fallet, och det gäller naturligtvis även brottslighet.
Däremot finns det anledning att anmärka på ett par saker. Den brottslighet som efter ett par turbulenta år i början av tjugotalet kom att organiseras efter affärsmässiga principer, drevs nästan uteslutande av italienare (och dessa var i sin tur nästintill alla av sicilianskt ursprung), irländare och judar. Den etniska kopplingen är inte alls oviktig att göra, och inte heller om man med nån sorts magi vill överföra The Roaring Twenties till Göteborg. Det finns en rejäl dos av etnicism i de gangsterkonfrontationer vi idag ser i Sverige.
Det finns naturligtvis ytterligare orsaker till varför just Chicago skulle vara så intressant för svenskar, och det kan ju ha att göra med att under en period bodde det så pass många invandrare från Sverige där att det faktiskt var rikets tredje stad! Den brottslighet som sköljde över staden var alltså ofta återkommande i brev till Sverige, även om dåtidens tidningar inte kunde se de samband vi med dagens glasögon ser. Al Capone var t ex rätt okänd mycket länge och så sent som 1926 kallades han både Al Brown och Caponi. Detta vid en tidpunkt när han hade efterträtt Johnny Torrio som den obestridlige ledaren för de huvudsakligen sicilianska styrkorna i ölkriget.
Eftersom jag skrivit en del om svartjobb, och de kopplingar det har till organiserad brottslighet, och här avses inte nödvändigtvis att det skulle finnas en kommission och regler - som i fallen med både den sicilianska och amerikanska maffian - utan att man helt enkelt gör en affärsmässig bedömning av risker och vinstmöjligheter vid en tänkbar affär, och att vinsten inte är direkt kapitaliserbar, som efter ett rån, utan kräver en del trixande för att så småningom kunna mynna ut i reda pengar, så finns det all orsak att ta upp tråden igen.
Emellanåt kan jag bara stöna högt när jag läser om hur polisen ska knäcka de svenska karriärbrottslingarna på samma sätt som man på tjugotalet knäckte Al Capone. Nå, till att börja med var det Al Capones bror Ralph som satte typfallet, efter att ha ansatts av en ovanligt enveten och svårmutad skatteindrivare som hette Eddie Waters, vilken efter enormt med tjat fick den inte så smarte Ralph att erkänna att han faktiskt tjänat en del pengar 1922-1926. För detta skulle Ralph betala skatt men se det glömde han. Och sen struntade han i påminnelserna, vilket fick det mäktiga IRS att ta till sina kraftmedel, vilket vida översteg vad de korrumperade förbudspoliserna i Chicago kunde mäkta med. In i buren åkte Ralph, och med den domen i bagaget kunde de hemliga The Secret Six, bestående av vanliga medborgare och inte alls knuten till amerikanska staten eller till Illinois, påbörja ett arbete för att lyfta bort Al Capone. Det kan vara värt att tala om att The Untouchables, under ledning av Elliot Ness, genomförde en del spektakulära räder mot lönnbrännerier, men de var långt ifrån så viktiga för neutraliserandet av Capone som man i filmer och serier velat påskina
Nu ska man vara medveten om att intet av detta kunde ha skett om inte allmänheten i Chicago varit så innerligt less på gangsters. Den jovialiske smålangaren som kom över med ett par flaskor öl eller nåt hemkört (hojtarolja) var för länge sen borta. Istället var det fråga om industriell tillverkning och smuggling av alkohol, och den utfördes av snobbiga ungar med för mycket pengar, vapen och en provokativ livsstil i ett USA som höll på att halka ner i en djup depression.
Det fanns också en mycket traditionsenlig symbios mellan polisen, politikerna och gangsters i Chicago, som vi verkligen får hoppas inte existerar i Göteborg. Det var den klassiska kliar-du-mig-på-ryggen-så-kliar-jag-dig-politiken, där det inte alls var ovanligt att polismän hade råd att skicka ungarna på college, sätta sina åldriga föräldrar i lyxiga lägenheter i ett tidigt exploaterat Florida, hålla sig med två bilar, betjänt och älskarinna, och allt detta på en poliasassistentlön. Är nån förvånad över att utleda medborgare beslöt sig för att hoppa över den genomruttna Chicagopolitiken, personifierad genom Big Bill Thompson, en ren karikatyr på karikatyren av en korrupt politiker, och ge sig direkt till chefen för IRS, och be om hjälp?
Jag har lite svårt att befgripa fascinationen eller förtjusningen över dessa "nya" sätt att bedriva polisarbete på. Redan när jag var liten kunde man sköntaxeras, skönas. Det betydde att man inte utan vidare kunde bo i ett jättehus, med pool, ha två bilar och ständiga utlandssemetsrtar, utan att det som på den tiden kallades taxeringsnämnden kom på besök. Varför har det inte fungerat?
Man ska dessutom ha klart för sig att det som knäckte Capone var hans överdådiga och för allmänheten irriterande livsstil, med sidenkalsonger för en månadslön, tusentals dollar i dricks och en total nonchalans för samhällets lagar. Och när Al inte längre var The Big Fellow utan Public Enemy No 1, så gick tåget ganska snabbt.
Nu betydde ju inte heller hans fall alls att den organiserade brottsligheten i Chicago dog ut eller ens försvagades, långt ifrån, Efter honom kom Frank Nitti, Sam Giancana, Tony Accardo med flera - som med en modestare livsstil, och ett utvidgande istället gjorde Chicagosyndikatet till ett långt mycket mäktigare och långlivat samfund än det varit under Capone. Den moderna amerikanska staten sliter fortfarande med att bekämpa maffian, med både de metoder som tillhandahålls genom RICO-lagstiftningen, men också genom att frikostigt erbjuda åtalsimmunitet och ny identitet åt mängder med både stora och små skurkar. Emellanåt kommer det också rapporter om att maffian skulle vara knäckt, men det tror jag inte på.
Även i Chicago skedde de flesta morden av den mer uppseendeväckande arten inom de egna grupperna. Det var sällan helt oskyldiga strök med, även om det hände naturligtvis. Man kan inte ha Standard Oil Building som skjutbana ett par gånger om året utan att kulor hamnar på fel ställe. Och precis som idag ligger de egna landsmännen i främsta skottlinjen, både som offer och som förövare.
Vid sidan av renodlad kriminalitet kommer de här organiserade grupperna att söka sig till nischer som dels är ekonomiskt lönsamma, men där brotten också har lågt straffvärde. Varför riskera femton års fängelse för att smuggla in heroin för en miljon när man kan starta en städfirma, hålla undan skatt och moms och tjäna samma miljon. Och riskera tre månader?
Just städfirmor är en aktuell nisch. Det kan vi tacka avdraget för hushållsnära tjänster för. Här har man mer eller mindre givit bovarna en möjlighet att nästintill lagligt både skapa och tvätta pengar. Hur det går till? Man kör hälften vitt naturligtvis. Som kunden dessutom får dra av. Det är ju INGEN som är ute och kollar hur många timmar städerskan var där. Man skriver fyra, fast det var sex, och bokför fyra och får två i fickan. Är nån förvånad?
I vanlig ordning handlar det i lsutänden om att vanligt folk måste säga ifrån. Köper man stöldgods håller man tjuvarna med pengar. Väljer man att betala skampengar för tjänster - åttio spänn för en klippning, hallåååå. Nitton spänn för en stor stark? - ska man i varje fall vara medveten om vad det bidrar till