Allt färre arbetare är med i facket - så vad gör vi?

  Okey, siffrorna är entydiga. Det är allt färre av de som arbetar i LO-yrkena som är med i facket. Läs Arbetet här. Däremot är det allt fler tjänstemän som går med. Det här är inget nytt, utan en trend som pågått rätt länge. Visst, det fick sig en extra skjuts när borgarna 2007 chockhöjde avgiften, men när den återställdes blev det ingen rusning tillbaka.
 
 Det handlar inte bara om pengar. Det handlar också om ett sätt att beskriva verkligheten, och hur man driver fackliga frågor. I viss mån handlar det också om en växande klyfta mellan de som sitter i toppen, och de som finns längst där nere. Men det beror också på att vi - facket - varit duktiga. Så duktiga på att föra in våra krav i lagar, eller i avtal, att vi mer eller mindre avskaffat behovet av oss själva för ganska stora grupper.

  Jag finns inom Byggnads. Där har det inte hänt mycket med arbetsformerna sen 1979 typ. Basen i verksamheten bygger på stark facklig anslutning på företagen, och på att det finns fackliga förtroendemän. Men det var länge sen man hade nån gubbe som kunde knalla runt och skriva in ovilliga lärlingar. Vi har ett allt högre arbetstempo, och prestationskrav, och den där tiden - kanske en kvart, en halvtimme - för att övertala någon att gå med, finns knappt.

  Inte heller finns det några extra förmåner att tala om. Vi har varken inkomstförsäkring eller hemförsäkring i medlemskapet. Nästan allt - ALLT! - som medlemmar får får också ickemedlemmar, under förutsättning att företaget har kollektivavtal. De har samma lön, samma rätt till ledighet, arbetskläder eller fikarum. Det var länge sen man kunde förpassa ickemedlemmar till en bod utan toalett och värme, och fnysa "förhandla med chefen om ni vill ha det bättre då!"

  En fyrtiotalsmodell för att möta 2010-talet helt enkelt. Och därför går man inte med i föreningen. Mötesformer och procedurer som är stela, formella. Jag vet att jag inte värvar någon genom att dra med dem på ett medlemsmöte. Snarare tvärtom.

  Vi är många som efterfrågat informationsmaterial på andra språk. Vi har ohyggligt med utländsk arbetskraft här, som vi inte ens kan värva eftersom vi saknar språket. Man kunde ju tro att man kunde bli medlem i Byggnads på engelska i varje fall, men nehejdå. Don't mention polska liksom.

  Dessutom har man ju numera möjlighet att vara med i bara a-kassan, hur usel den nu än är (tack för det borgarna och SD), vilket också tar bort en viktig del av det fackliga medlemskapet.

  Åsikter jag hört ute på byggena är att de som inte är medlemmar inte skulle få åka med på löneökningarna. Låt pengen stanna hos de som betalar för förhandlingen. Om folk vill ha kollektivavtal får de bli medlemmar - och den värdeökningen av medlemskapet skulle inte vara svår att locka med. Gå med i facket, ha kollektivavtal och var försäkrad och få pension, liksom.

  Jag tror nog inte heller att det här skulle öppna för nån slags låglönekonkurrens, att det skulle dumpas timpenningar så det stod härliga till. Företagen är smartare än så, och gubbarna också. Om ickemedlemmar var tvungna att förhandla om lönen själv skulle de förmodligen komma lommande och be om hjälp rätt snart, för oavsett hur kaxiga byggjobbare än kan vara, så är de rätt spaka om de hamnar i en sån situation.
  Visst skulle det finnas buskföretag som skulle försöka, självklart. Men det är ju farao det vi har facket till. Kom an bara! Tjäna uselt utan facket, tjäna bra med facket. Svårare än så är det inte. Men om man får bra pröjs utan att ens peta sig i ändan faller liksom grejen med att vara med.

  Det är på samma sätt hos flera andra fackförbund, det vet jag. Och i samma fackförbund finns det också ett missnöje bland de som är medlemmar, med de här fripassagerarna.

  Man möter det inte med nya broschyrer, med nya appar, Inte heller med att tjata på lagbasar eller skyddsombud eller vad som helst om att de måste värva medlemmar. Världen funkar inte så. Och det kan vara dags för fackförbunden inom LO att ta det här på allvar. Skippa fredsplikten, ta inte konflikter åt ickemedlemmar, som går med den dagen den får bekymmer, och sen lämnar så snart de fått hjälp, efter att ha kostat saftiga summor pengar.
 
  Jag är less på det här. Jag är less på att betala uppemot 9000 spänn om året till mitt fackförbund när andra flinar åt mig, och har samma nytta. Jag är less på formaliamöten - där vi sällan hinner med nån sorts fri diskussion om villkor och ideologi.  Jag är less på att ha dåligt samvete för att jag inte hinner med mina fackliga åtaganden eftersom min arbetsgivare förväntar sig att att jag ska producera en daglig kvot, och då finns det ingen tid för resonemang eller ens eftertanke. Eller för att jag är för trött i kroppen för att ens lyfta telefonen när jag kommer hem.

  Och vad händer när vi inte vill längre? Återväxten är inte strålande direkt, eftersom medlemstalet sjunker. Var är den fackliga idén för 2010-talet och därefter? Var finns LO-medlemmarna ens i regeringen? I Rosenbad? Det är knappt vi har folk med LO-bakgrund i LO-borgen tammefan (läs en platsannons därifrån så förstår ni vad jag menar).


Men oroa er inte. Det kommer säkert ett seminarium, en hearing, en utbildning om ett par månader. På dagtid.
När vi andra jobbar.







Kommer mer






 

 
 

Den eviga dödsdansen - ännu fler byggnadsarbetare har dött

 


Jag får ett samtal från en kompis. Stor olycka i Värtan. Fortums bygge. Vägg har rasat. Ingen vet hur många som dött. Och den eviga frågan - känner du nån som är där?

  Visst gör jag det. Samtidigt som magen drar ihop sig ringer jag och ringer och ringer. Måtte det inte vara nån jag känner. Måtte de ha klarat sig. Under en gigantisk skrothög av trasig betong, förvridet stål, spräckta massor. Stoftet har inte ens lagt sig när grabbar börja klättra i resterna, förtvivlat letande efter nån. En fot. En hjälm.

  Ni kan inte föreställa er. Det är som efter ett raketanfall. Och man rör sig som i trans. Stänger av samtidigt som man sätter på sökblicken, lyssnar. Vrålar till varandra. Folk kommer springande, alla vill hjälpa till, några kommer mest vara i vägen. Hugg i här, vi behöver en lastmaskin...

  På avstånd hör man sirener. Det är som på film. Efteråt minns man detaljer. Man minns lukten, skräcken. Nån som hela tiden gapar om att det inte är säkert än, gå inte dit. Nån annan vrålar tillbaka att det ligger för fan folk härunder. Nån kommer med en FörstaHjälpenväska, vad man nu ska med den till när nån hamnat under en betongvägg. Absurda saker sägs. Nån skämtar till det, ingen blir förbannad - man reagerar olika.

  Folk pratar i telefon, i radio. Utanför grindarna samlas nyfikna.

  Det ser likadant ut jämt. Som en jävla krigszon. En gång till och en gång till och en gång till.

  Jag började blogga för åtta år sen. Under den tiden har jag fler gånger än jag orkar tänka på skrivit om olyckor. Jag har hunnit uppleva några själv också. Gudskelov utan dödsfall, men det har varit nära. Sådär nära att man efteråt skickar ett sms till nära och kära - jag är OK, älskar er!!! Man kramar ungarna lite extra när man kommer hem. Den här gången klarade sig de jag känner.

  Jag vet inte mer än nån annan. Inte ringer jag folk heller för att få veta mer - de har annat att göra på arbetsplatsen. Bygget stänger, folk åker hem. Erbjuds stödsamtal, telefonnummer att ringa. Allting efter olyckan går som på räls. Men mardrömmarna kan ingen göra något åt. Man pratar med varandra på det där viset som män gör. Hur mår du? Jorå...

  Inte orkar jag tjata om bristande säkerhet, om kollektivavtal, om ett överbelastat Arbetsmiljöverk, om skyddsombud. Inte idag. Inte om att dödsfallen kommer bli fler ju fler byggen som startas. Inte om tidsplaner som är viktigare än liv och lem. Inte idag. Eller om att om de döda saknade kollektivavtal kommer de efterlevande inte få många kronor.

  Idag är det bara den desperata skräcken det handlar om. Sorgen. Rädslan. Har nån slarvat? Har nån följt anvisningarna?

  Och man går lite försiktigare ett par dar. Stämningen är inte lika uppsluppen. Nåns kaffekopp står kvar, får stå kvar. Man flyttar den inte utan vidare. Det finns regler runt sånt.

  Vi är ett brödraskap nånstans. Vi lever tillsammans i trånga utrymmen, på farliga platser. Varje dag går man på ställen där saker kan hända, hanterar maskiner som kan ta livet av en, vinglar med materiel mellan kollegor och ställningar. Is och snö, halka, saker som kan komma rasande från flera våningar upp. Man riskerar livet ihop, hur töntigt och gammeldags det än kan låta. Hans smärta kan bli min smärta.

  Och om det ska jag också skriva. Men inte idag.

  Idag är det dagen när ännu fler byggnadsarbetare dog.


Företaget saknade kollektivavtalet här
Arbetsmiljöverket saknar resurser att kontrollera här
Byggen hårdast drabbade här


Bloggat fr min iPhone



 
 

När Svenska Dagbladet ljuger så de tror sig själva.

  Väldigt länge har borgerligheten gnölat om den vänstervridna pressen. Ja, egentligen är det ju vissa borgerliga debattörer som gnölat om det, eftersom de förmodligen längtar tillbaka till den tid då det BARA fanns borgerliga skribenter. Det vill säga aldrig. Att vara skrivande innebär nämligen nästan alltid att vara i opposition med makten. Men att det finns en myt om den vänstervridna medievärlden är helt klart. Om detta har jag skrivit förr, bland annat här.

  Det betyder att för unga borgerliga skribenter borde det finnas hur många öppna dörrar som helst. I det här fallet på Svenska Dagbladet, där en människa som heter Siri Steijer å det grövsta blandar ihop saker i en märklig ledare om konflikten i Vaxholm. Det som populärt har kommit att kallas Lex Laval, och som haft större påverkan på svensk arbetsmarknad än ni kan tro. Svaret på felaktigheterna kan ni, för femtioelfte gången, läsa hos Byggnads. Och Byggnads är mycket snällare än vad jag tänker vara.

  Det som händer är att Svenska Dagbladet dels på nyhetsplats publicerar vettiga artiklar om hur arbetskraft missbrukas och utnyttjas på svensk arbetsmarknad, av hjärtlösa människor, och dels på ledarplats påstår att det är facket som är orsaken. Helt och hållet baserat på en kvarlevande modern sägen som borgerlig media lyckats etablera som sanning. Eftersom media är borgerlig.

  Siri Steijer har skrivit en så dålig ledare att man blir rent generad, och det är en bedrift i sig eftersom SvD också låter Per Gudmundsson skriva ledare, vilket regelbundet brukar resultera i häpnadsväckande bottennapp. Men hon slår det. Och vore jag inte en så fin och jämställd människa skulle jag säga stackars barn, gå hem och lär dig nåt. Men det gör jag inte, för farbroderlig nedlåtenhet klär mig inte.

  Istället tänker jag behandla Siri Steijer som en vuxen människa och säga att det här var förväntat uselt. Illa skrivet, med en språklig förmåga som kanske tilltalar en läskunnig schnauzer, och med ideologiska glasögon från ett svunnet åttiotal, där allt skulle lösas med en fritt skenande kapitalism. Det vill säga, gårdagens dåliga idéer ihopklumpat med en inkompetent analys. Men vad kan man förvänta sig från ungmoderater, produkter av en friskolegeneration? I det här fallet en övertro på Den Goda Kapitalisten, när nästan alla vi andra begripit att Marknaden är en bra tjänare men en usel Herre.

  Ja, det finns en orsak till att högern alltid tjatar om att journalistkåren är vänstervriden - vilket den alltså inte är. De har bara odugliga egna skribenter, vilket Siri Steijer med besked bevisar. Och det är vi även i fortsättningen tacksamma för - för det här ska vi klippa ut och sätta upp på anslagstavlorna i byggbodarna, för att visa att De Nya Moderaterna inte är så nya som de vill att vi ska tro.


 
För övrigt är flera av de som arbetade på bygget i Waxholm numera medlemmar i Byggnads. Och stolta över det.

 

 

 

Kollektivavtalets dag!!

Idag är det kollektivavtalets dag - något som tidigare år samlat en massa folk. Så icke i år. I Stockholm är en av orsakerna att Byggettan inte orkar vara motorn i det hela. Visst har det varit häftigt att se flera tusen byggnadsarbetare i arbetskläder samlas på Sergels torg för att visa hur viktigt vi tycker det är med kollektivavtal. Men varje år har vi frågat oss var de andra har varit?
På något sätt belyser det vad vi står framför. De traditionella metoderna är på väg bort, folk väljer sommarstället framför Första Maj, och det blir allt svårare att få medlemmar att ta uppdrag - men samtidigt tycker jag att man helt plötsligt diskuterar politik vid fikaborden igen. Och då finns det hopp.
Det är alltid tystnaden som är vår värsta fiende.

Annars är det också Irlands nationaldag - vilket fått delar av umgängeskretsen att få spader; de ska klä sig i grönt och vackla omkring på stan. Själv har jag ett ansträngt förhållande till irländare - de är katoliker, irländska författare skriver trista skrönor som alltid innefattar minst en originell gammal farfar som borde ha låsts in för länge sen (något de för all del delar med judiska författare), och de dricker äcklig öl.
Men ni som firar det kan ju alltid skänka en tanke åt personalen på puben där ni är - har de kollektivavtal, får de pension, är de försäkrade? Det är värt nån krona i varje fall den 17de mars...

Postat från min iPhone

När vinsten är viktigare än livet

I torsdags träffade jag grabbarna från JM om figurerar i det här reportaget i Metro. Grabbar som faktiskt bryr sig. De såg en stålbalk på ett ton som föll i backen på grannbygget, ett grannbygge där de regionala skyddsombuden i stort sett haft klippkort eftersom säkerheten och ordningen varit under all kritik.
Ingen dog, ingen skadade sig. Bra. Men nån kunde ha varit under, nån kunde ha dött. Att företag som skiter i säkerheten får existera är rent bedrövligt - hur bra känns vinsten för BoTrygg om nån dör på kuppen? Att vara beställare och acceptera det är ännu hemskare. Är det inte dags att ställa krav på den som ska bygga, att i varje fall följa arbetsmiljölagarna?
Tonläget på arbetsplatserna är hårdare nu, man kan få sparken om man protesterar (här om Byggnads trakasserade skyddsombud, här om snabba uppsägningar), och det tror fan att Arbetsmiljöverket inte hinner med.
Visst, det kostar att skydda. Vad kostar det om nån dör? Det finns all anledning för den som ska värdera ett anbud att också kontrollera att "det systematiska arbetsmiljöarbetet" finns med i offerten, och inte bara glo på "lägsta anbudet".
Det svar som platschefen för Botrygg lämnar ifrån sig är rent bedrövligt och medeltidsmässigt. Han skriver:"...att konkurrenter och facket systematiskt motarbetar utländska byggföretag genom att ”använda arbetsmiljö-frågor och uppförstora eventuella händelser”.

Såpass. Sen när är olyckor ett konkurrensmedel? Och tror verkligen Botrygg att vi skulle stå tysta och se på när våra arbetskamrater dör?

Lönedumpningen är också företagens sak

I SvD skriver Hans Tilly och Mats Paulsson gemensamt om avigsidorna med den slappa upphandling som staten använder sig av. För faktum är att kampen mot lönedumpning inte bara är att problem för oss - det är ett problem för de svenska företag som vill vara med i processen; allt ifrån de allra minsta till de allra största.
Det är först nu som vi börjar se hur domen mot Byggnads i EU-domstolen kommer att slå - och precis som vi sa då innebär det att det kommer drabba svenska företag också. Det drogs en del förhastade politiska växlar på den domen, och man skrattade säkert triumferande på en del politiska kanslier. Men vad säger man nu?
I det stora perspektivet handlar det om de namnlösa kolosserna - byggjättarna - men under dem finns rader med underleverantörer, som också lämnar sina anbud i konkurrens med låglöneföretag, och allra längst ner finns Nisses Vent och Bygg med tre anställda, där Nisse sitter i boden med töjet på och käkar matlåda. Som den snickare han är.
Och om inte byggjätten kan få jobbet kommer inte Nisse heller att få jobb. Inte om han inte pressar sina priser till gränsen för det omöjliga, eller sparkar folk. Och det vill inte Nisse, han gillar sina gubbar- arbetskamraterna - och han vill inte ha folk han inte kan kommunicera med.
Inte vill Nisse ta jobb av de här utländska företagen som får jobben heller - för att villkoren är omöjliga. Nisse vill inte köra skiten ur sina gubbar; därför att då kraschar de så småningom och han står med kostnader för det istället. Vilket alltså de utländska byggbolagen, via sina bemanningsföretag, inte behöver göra, eftersom de kan strunta i svensk lagstiftning och istället köra på det som gäller där bolaget är skrivet.
För oss som bara är anställda handlar det om arbetsmiljölagstiftning, resor och givetvis lönen. Huvuddelen av de arbetsmiljöbrott som idag uppmärksammas inom byggbranschen sker på just de arbetsplatser där utländska företag har ansvaret. Samma sak gäller tvister om obetald lön, eller andra brott mot svensk lagstiftning. Och det var inte det som var intentionen med domen i Laval-målet; gemensam lagstiftning i EU ska inte med automatik försämra villkoren i ett medlemsland - den som säger det har inte läst på.
Det brukar ju börja i byggbranschen, men det finns alla möjligheter att det kommer sprida sig. Varför skulle inte HM eller Täby kommun kunna anställa sina medarbetare vid Irland?

Det är bra att byggbranschen och facket kavlar upp armarna om det här. Svenska byggföretag är ofta framsynta, driver jämställdhet och miljöfrågor, tar ansvar för sin personal. Och då kan det inte vara lätt att se hur Det Moderna Slaveriet fortsätter. Det kan inte bara vara Byggnads sak att bevaka anständigheten. Schysta avtal och förhållanden på arbetsplatserna är lika bra för bolagen som det är för oss

Den nyliberala verkligheten

Jag letar efter exempel som visar att nedmontering av befintliga trygghetssystem, i kombination med sänkta skatter, skulle ge ännu bättre trygghet för lika många människor i ett land. Om det finns sådana exempel skulle det vara intressant att ta del av det. Att det finns ekonomiska teorier som säger så är jag medveten om, men teorier är som bekant inte verklighet. Ger privatiserad sjukvård bättre och tillgängligare sjukvård åt lika många (eller fler) människor? Är privatiserade skolor bättre på att ge kunskap åt en lika stor del av befolkningen? Fungerar allmänna kommunikationer lika bra i hela landet om man privatiserar det?
Glöm inte bort att det inte ska vara kombinerat med ökade klyftor och massivt elände för en stor del av befolkningen, som i exemplen från Latinamerika eller fd Sovjetunionen.
Exempel emottages tacksamt



Bilden? Orkanen Katrina blottlade effektivt vad som händer när man skär i offentliga system, och när sådana inte existerar

Letterna fick kollektivavtal - vad är problemet?

Det har varit rätt skadeglatt i det borgerliga lägret ett tag, därför att det har visat sig att ett företag som pysslat med ombyggnaden av Byggnads och Kommunals förbundskontor inte hade kollektivavtal. I synnerhet hos centern.
Vilket trams.

Det som hände var att en underentreprenör tog in en underentreprenör till, och det företaget hade inte kollektivavtal. Vilket Byggettan upptäckte. Det är ju så systemet fungerar - i den här kedjan av företag som utför jobbet måste man kontinuerligt kontrollera att alla uppfyller kraven i anbudet. Och i det gällande anbudet låg att företagen skulle ha kollektivavtal.
För det är ju inte så att det är det förbundet Byggnads som är ute och kontrollerar sånt. Det ligger på avdelningarna, i det här fallet Byggettan. Alltså fungerade systemet.

De som ylar tycker att Byggnads ska sätta sitt eget bygge i blockad, och visar med all önskvärd tydlighet att de inte vet hur det fungerar. Man sätter inte ett bygge i blockad i första taget - vi lever trots allt i ett civiliserat samhälle, där det brukar räcka med ett telefonsamtal och sen är saken klar. Blockad är det sista man tar till, och det tar lång tid innan man hamnar där. Och i det här fallet var det inte nödvändigt - letterna fick kollektivavtal, med alla förmåner som ingår, och är jätteglada för det.

Jag tror inte heller det är nån konspiration - att nån försökte smyga in ett avtalslöst företag för att lagom till hösten avslöja och skapa en skandal. Man kan tycka att det verkar totalt omdömeslöst att inte ha avtal och ta ett jobb hos fackförbundet, men det är inte så konstigt; det finns många firmor som tar en chansning för att få in lite extra cash.

Det som är mer konstigt är precis det som Alliansfritt skriver om - att det fullkomligt rabiata fackföreningshatet hos Centerns Ungdomsförbund får dem att tappa alla hämningar. Bäst illustrerat av att dess förbundsordförande faktiskt skriver att den socialdemokratiske arbetsmarknadsministern Hans Karlsson skulle ha varit med vid blockaden i Vaxholm. Mytbildningen har tydligen inga gränser.

Jag undrar om Magnus Andersson törs komma ut och ta en debatt på mitt bygge. Med mig - helt vanlig byggnadsarbetare. Eller om han är för fin för att ta i en valkig knegarnäve. Han kan känna sig utmanad. Och han ska få ett mejl om det, lita på det.

Laakso och Sjölander om saken


Bilden? Go ahead punk, make my day....

Byggavtalet klart!!!

Jajamän - nu är det klart... Läs här! Och här.
Och sen kan man läsa här och här . Däremot är jag mycket misstänksam över de positiva tongångarna från det här hållet. När de tycker det är bra ska man ana ugglor i mossen

Utan kollektivavtal är livet farligare

Häromdagen fick jag höra att jag inte var kroppsarbetare. För jag hade ju hjälpmedel, och kranar, och dessutom var betongsäckarna lättare, och personen som sa det fnös, och började berätta om när hans farfar minsann släpade tegel uppför stegar, och sköljde händerna i saltsyra, och inte hade mikro i omklädningsboden. Nä, tacka visste man förr i världen, när skogshuggare var det starkaste som fanns, och det fanns riktigt yrkesfolk.
Sa den reklamkillen....
Man orkar inte ens bli förbannad. Han hade helt enkelt ingen aning, och sen kanske han var lite sur också för att de där svartjobbarna han hade haft hemma inte gjort ett bra jobb. Men de var säkert billiga, sa jag och flinade, vilket inte gjorde stämningen bättre.

Visst, vi har det bättre idag. Betyder det att vi ska vara nöjda? Knappast. Jag är ointresserad av om man hade slagit dubbelvolter av glädje på tjugotalet för de arbetsvillkor jag har idag - för på tjugotalet fick de höra att de i varje fall hade det bättre än de som slet ont på 1840-talet. Vilket gjorde den tidens fackliga hjältar ännu mer förbannade och övertygade om att kampen var riktig.

Vi är på väg tillbaka dit - idag straffas facklig aktivitet, makten ger sig på oss från olika håll. Och vi ser allt oftare hur klass ställs mot klass (jag vet att det finns medelklass-sossar som börjar skruva oroligt på sog nu), som när underbetald arbetskraft från låglöneländer kommer hit och ska jobba på sämre villkor än oss, som bor här.
Den debatten kan vi ta. Den brukar vi ta.

Det är när politiken blev juridik som det blev svårt. Och det är en klassisk väg för att försvaga fackföreningarna. Vårt val - kollektivavtal, är en känd slogan i demonstrationstågen. Men det blir allt svårare att genomföra det. Jag träffar ofta byggnadsarbetare som tror att de omfattas av massor av försäkringar, för det är de vana vid.
Fel. Utan kollektivavtalet jobbar de flesta av oss i stort sett utan skydd. Skulle man råka illa ut på jobbet, och sakna kollektivavtal, så kommer då rakt inte samhället att kasta in en massa ersättningar. Vilket somliga fått lära sig den dyra vägen....
Men avtalet handlar inte bara om att vara försäkrad - det handlar om pensioner, om löner, om arbetsvillkor och en massa andra saker. Som inte kommit vare sig gratis eller enkelt. Vilket killarna på byggena för nittio år sen var smärtsamt medvetna om - inga framsteg utan uppoffringar.
Det är därför vi inte kan sitta på arslet längre och se hur grannens grabb struntar i att vara med i facket, eller att den lilla rörfirman inte har avtal. Tro mig, grabben har inget emot att åka gratis på lönerutschbanan, och killarna på den lilla rörfirman kan skära av sig ett par fingrar precis lika lätt som killarna på firman som har avtal. Vi som är med i föreningen måste säga ifrån.
Jag har tidigare skrivit om den Nya Tidens Arbetsgivare - och de är nya; vi kan inte längre skrämma folk med de gamla otäcka mörkermännen som var emot allt. Den fackliga retoriken kan ju ibland vara ganska sextiotalsmässig - vilket är ett större problem än vad folk utanför kanske tror. Men det har aldrig handlat om vilka som företräder motparten, även om dagens Urban Bäckström är ett rätt bra exempel på en arbetsgivarchef som är som gamla tiders brukspatroner, utan det handlar om systemet.

Ett system som inte alls har blivit bättre, där kortsiktiga vinster, högre tempo, ökad specialisering premieras före långsiktighet och genuint intresse. Ett system där den fackliga rörelsen har ännu mindre plats än för bara tjugo år sen, när det ändå fanns en ömsesidig förståelse för villkoren. Vinsten framför allt!
Allt det här betyder något när vi talar om varför vi ska ha kollektivavtal. Jag tycker att Hotell och Restaurangs lista över företag med avtal är lysande, och jag skulle vilja se något liknande från Byggnads sida. Både för de som jobbar där, och de som kanske vill köpa sig lite hantverkshjälp - jag kan lova att de som syns i Fuskbyggarna inte har avtal...
I morgon onsdag är det Kollektivavtalets dag. Vi ska samlas flera tusen på Sergels Torg. Inte för att kollektivavtalet är det bästa som finns, men just nu finns det inget bättre. Vi måste visa att vi faktiskt inte vill leva på tjugotalets villkor. Och vi samlas lika mycket för att visa att fackföreningen fortfarande är en kraft att räkna med...


Bilderna? Översta visar byggnadsarbetare på den gamla onda tiden, den undre rör morgondagen...

Byggnads slåss för småföretagen

I Dagens Nyheter tar ytterligare en nyliberal för sig av mediautrymmet och passar på att sparka lite på Byggettan. Han gör det för att socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen tydligen ska vara rädda för utländsk konkurrens. Han har givetvis helt rätt - för i den riktiga världen, inte i den där fantasibubblan där Milton Friedmans idéer fungerar, är lönedumpning något hemskt. Nu råkar det vara byggnadsarbetarnas löner han ger sig på, eftersom vi är stora, starka och inte rädda för att säga vad vi tycker.

Dessutom tjänar vi ju mycket pengar - fast vi blir ju inga rika pensionärer; hårt kroppsarbete har sitt pris - och därför retar vi naturligtvis avundsjukt folk. Och Rikard Westerbergs lilla påhopp tar vi med ro - han kommer få svårt att få folk upprörda över att vi tyckte att de som jobbade i Vaxholm skulle tjäna bättre pengar, eftersom det var det saken handlade om.

Dessutom känns det ju lite futtigt att det bästa exemplet han kan leta upp både är gammalt, och felaktigt. Kom igen Rickard - jag debatterar gärna min lön, eftersom du vill sänka den, men då måste du ge mig nåt att bita i.

Jag undrar ändå - varför nöja sig med att ta hit letter som jobbar för hundra spänn i timmen? I Rikard Westerbergs värld vore det väl smartare - och mer rationellt - att ta hit en container med burmeser som kan jobba för tio kronor i timmen. Om det bara var fråga om att acceptera låglönekonkurrens, menar jag.

Och varför nöja sig med att konkurrensutsätta byggnadsarbetare? Varför inte ge sig på redan underbetalda tjejer i vården och handeln? Eller spärrvakter? Där finns det massor med pengar att spara. Men precis som alla andra vill ju inte Rikard Westerberg dra slutsatsen riktigt färdig - för den naturliga frågan är ju vem som skulle tjäna på att våra löner sänktes? Att kunden skulle tjäna på det är bara trams; våra löner är en liten del av byggkostnaderna. Så i själva verket går Rikard Westerberg bara företagarnas ärenden. De stora företagen.

För Byggnads för även småföretagarnas kamp - byggsektorn är ju översvämmad med småföretag som långsamt konkurreras ut nu, av lönedumpning som Byggnads inte har med att göra. Pengar som inte stannar här. ROT-avdrag som inte ger jobb åt oss som ändå ska bo här och betala skatt och bidra till välfärden. Det är de som är de stora förlorarna när konkurrensen inte sker på samma villkor.

Den där byggfirman med tre anställda i Tallkrogen, där chefen också har töj, står och faller med Byggnads kamp för anständiga villkor för de som kommer hit och jobbar. Och man hoppas verkligen att såna som Rikard Westerberg fortsätter visa vad de egentligen tycker om småföretagen

Bilden? Gästarbetare i Dubai - de som verkligen blev finanskrisens förlorare. En verklighet som redan är verklighet för många av de som kommer hit och jobbar utan avtal

Milton och kollektivavtalen.

Jonas Milton är VD för något som heter Almega. Han är också en av näringslivets torpeder när det gäller att attackera saker som Svenska Arbetsgivarföreningen inte tycker om. Jag har mycket svårt för att kalla dem Svenskt Näringsliv - jag har ingått i det svenska näringslivet, och delar inte så många av just Svenskt Näringslivs åsikter. De är fortfarande Svenska Arbetsgivarföreningen - om än i en sprucken vas...

Han tycker inte om kollektivavtalen. Det är inte att förvånas över. De är nämligen bra för vanligt folk. De ser till att vi inte har en låglönemarknad och ett proletariat. Vilket man kan säga att man nog har nästan överallt där man tillämpar Jonas Miltons modeller.

Nu menar jag inte att Jonas Milton är ond, och vill se trasiga familjer som säljer sig vid vägkanten - men i förlängningen är det där vi hamnar. Eller så får vi nån slags mental fattigdom, där det är okey att pressa löner och arbetsvillkor förbi gränsen av anständigt. Jag tror bara han är rätt okunnig om hur det ser ut, utanför tjänsterummet.

Jonas Milton talar om kollektivavtalet som en löneform, och man kunde kanske begära att en VD av hans kaliber visste lite bättre vad det innebar. För kollektivavtalet rymmer fler saker än så - pensioner, försäkringar, arbetstider; ja, en hel massa olika saker som man annars skulle få lösa via andra avtal. Eller bråka om. Och bråka är vi bra på - så om Jonas Milton skulle vilja begränsa vår rätt att strejka och protestera så vet ni vad som väntar...

Dessutom ger ju kollektivavtalen oss bra med pengar, vilket man läsa om i DN. Och här hamnar man i en intressant diskussion med nyliberalerna - de vill gärna att folk ska förhandla fram bra löner åt sig själva, men gud så hemslt det skulle vara om några lyckas förhandla fram ännu bättre villkor om de gör det tillsammans. Då är det farligt, Kommunism, närapå.

Man kan fundera på om Jonas Milton tänkt ett steg till. I min värld, där man kanske faktiskt ett par gånger om dagen kan dö, handlar det faktiskt inte bara om pengar. Eller om jag ska lita på min arbetsgivares godhet. Det handlar om jag ska kunna komma hem efter jobbet.

Men om man sedan tittar på Almegas hemsida - här - så får man ju en stark känsla av att de har en politisk agenda. En stark en. Det har Byggnads också, men se det skäms vi inte för. Vi har också en del jobbare som avstår från att vara med i facket för att de inte delar våra värderingar, stackars satar. Men jag undrar hur många av Almegas medlemmar som egentligen delar Almegas värderingar?

Eller om det faktum att främlingsfientlighet växer sig stark där man tillåter lönedumpning. Om Jonas Milton får som han vill - så spolar han banan för de främlingsfientliga. Det är då man undrar hur han tänkte...

Bilden? De som tror att jorden är platt...

Men bomba Eritrea gör inget.Maria Abrahamssons dubbelmoral

Det är rätt skönt att traditionshögern ger sig till känna till sist, med sedvanlig dubbelmoral och kort minne. Maria Abrahamsson i SvD fick höra Ardalan Shekarabi göra mos av stackars Anna Maria Corazza Bildt på en gatudebatt, och måste nu raskt ge sig på nån slags motatttack. Hon kunde gjort det bättre. I en konstig kullerbytta försvarar hon Gunnar Hökmark, för att folk sedan ska rösta på Poor Anna. Jag skulle nog betacka mig för den sortens räddningsaktioner.

Fru Bildt behöver naturligtvis all hjälp hon kan få - hon hade inte en chans i Uppsala, och hon hade inte en chans vid Åhléns

Nu sa ju inte Ardalan något rejält kontroversiellt. Han sa att Gunnar Hökmark, och högermajoriteten i EU, får ta på sig ett ansvar för de dödade civila i Gazakriget, ett krig där EU var enormt tafatt och uddlöst mot en israelisk övergreppstaktik. Och vad är det med det? Så säger alla som granskat kriget. Vi kan faktiskt också läsa det på SvD, en utmärkt tidning som den politiska redaktionen skulle behöva läsa ibland.

Att Ardalan tar upp något som faktiskt är sant skall alltså ses som otrevligt. Man kan ju fundera på varför Maria Abrahamsson inte tagit lika illa av sig av Niklas Wykmans huvudlösa utspel om att Sverige skulle dundra ner till Eritrea och därefter frita Dawit Isaak. Ett uttalande som kommer ge folk i branschen damage-control massor med jobb ett tag... (ni får leta själva efter översättningen - det är bra för humöret...) och som dessutom kan vara rent farligt. Ett uttalande som kan skada Isaak. Wykman är korkad och riskerar andras liv, men om detta har inte Maria Abrahamsson tyckt nånting.

I själva verket handlar det om att attackera Ardalan naturligtvis, en ung smart politiker som driver frågor som är angelägna för svenska jobbare. Han talar kollektivavtal, och gör det bra, vilket Eric Erfors i Expressen naturligtvis måste bemöta genom att - precis som Abrahamsson - tala om Hökmark!

Nej, folk får vara hur personliga de vill. De får vara allt möjligt - men det är rent larv att attackera kandidater för att de skulle ha en viss bakgrund eller liknande, istället för att tala sakfrågor. För är det nån som tror att Poor Anna skulle stå på moderaternas valsedel om hon inte var gift med utrikesministern? Eric Erfors och Maria Abrahamsson?

Dessutom kan jag inte låta bli att fundera på om Erfors inte fiskar i rätt grumliga vatten här - varför är det viktigt att koppla Ardalan till Mellanösternkonflikten? Hmmmm....

Ju närmare vi kommer valdagen, desto mer uppenbart blir det varför man ska rösta rött den 7de juni. Eller tidigare, som vi gjorde i Vaxholm. Eller rättare sagt, inte jag som redan har röstat (man kan ju bli överkörd av en buss), men ni alla andra som läser här. Gå och rösta. En utebliven röst är bara på en röst extra för någon annan.

Byggettan förtidsröstade i Vaxholm - film!

Så stod vi där igen.
Med raka nackar under ett tilltagande vårregn.
Men ingen böjer sig för regnet, inte ens de som är är gamla eller har ont.
Vi är Stockholms byggnadsarbetare, vi går ut i ur och skur och böjer oss icke.
Inte för väder, inte för makten.
Stolta över vårt arbete, över vår erfarenhet, över den sammanhållning som gör oss till de vi är.
Det var här det började - i Vaxholm. Vi glömmer inte.
Vi tog strid för våra kamrater.
Vi kommer fortsätta ta strid. Vi tar striden nu.

Om så makten hotar oss, om så makten skrämmer oss.
Så kommer vi att stå stadigt tillsammans. Vana vid regn och storm. Hur ska makten kunna rubba oss?
Vi slåss för vår sak likväl som andras sak.
Ingen ska bli nyttjad. Punkt. Lön enligt avtal. Punkt.

Vi är Stockholms byggnadsarbetare. Vi böjer oss inte.

Kryssa Ardalan. För rätten till schysta villkor

Jag kommer kryssa Ardalan Shekarabi på valsedeln till Europaparlamentet. Han har konsekvent talat om kollektivavtal, om vår rätt att slippa bli exploaterade på en lössläppt - inte fri! - marknad. Han har visat att han fattar vår kamp.
Dessutom är han ung, han är invandrare, han är välutbildad. Det vore verkligen en skam om de enda socialdemokrater som åker till Bryssel skulle vara etniska svenskar. I och för sig är det vansinnigt skönt att jag hittills inte mött - inte en gång!!!! - några kommentarer om hans eller Evin Cetins bakgrund eller eventuella religiösa övertygelse.

Men vi behöver få fram unga människor som visar att även Sverige är annorlunda, och i ett allt dummare Europaparlament kommer han behövas. Jag hoppas att så många som möjligt kommer göra samma sak som jag!

Nya avslöjanden om utnyttjad arbetskraft

I den ändlösa serien om företag som skor sig på sina anställda har nu turen kommit till ett litet företag som tänkte göra sig en hacka genom att ta ett jobb i Malmberget. Ett polskt företag, (inhyrt av finska storfirman Outokumpu) som inte nog med att de betalade bedrövligt också krävde gubbarna på pengar för arbetskläder och trasiga maskiner.
Gruvfyran har föredömligt nystat upp affären och kastat den tillbaka i knät på samordninghsansvariga vid bygget av MK 3, fast jag håller inte alls med om deras krav på att Sverige ska förkasta Lissabonfördraget. Det är både inskränkt och chauvinistiskt - det man ska göra är att se till att vi får inskrivet våra förbehåll i fördraget. Men att säga nej till det kommer inte alls att stänga till kryphålen för de här bovarna.

Intressantare är ju att man redan från början kommit överens om att kollektivavtal skulle gälla på arbetsplatsen. Men det betyder ju också att man inte alls hade nån plan för att kontrollera efterlevnaden av detta - man tog in billigaste anbud, kontrollerade inte - brydde sig inte - att det fanns gällande avtal och att de efterlevdes, och sen betalade man förmodligen ut pengar.
Eftersom en normal svensk upphandling innebär att anbuden bör ligga inom en rimlig ram kan man ju tänka sig att detta polska företag, Mostosal, har lämnat en offert som ger dem en helt makalös vinst, jämfört med andra anbudsgivare, som kanske hade betalat schysta löner. Se där hur lönedumparna är till direkt skada för andra entreprenörer.
Det är dessutom rent beklämmande att SAF slåss med näbbar och klor för att inte behöva skapa den sorts av öppen redovisning, men det är ju bara ytterligare ett exempel på att de knappast talar för sina medlemmar längre
Frågan är ju vem som ska kontrollera att eventuella underentreprenörer följer avtalen. Och där brister det, minst sagt. Jag tycker inte det ska vara Byggnads eller andra fackförbunds sak att kontrollera - när det gäller större företag i byggbranschen finns det redan idag en överenskommelse - paragraf 38 - om förhandsanmälan, dvs det stora byggföretaget talar om vilak de tänker använda. Grejen är att i nivåerna under de seriösa företagen är det rena vilda västern.
Då kan man få tag i folk som hämtar sina pengar i Svartbanken - som jag hört talas om men trodde var en myt - och värre saker ändå. Och passa på att läsa de skrattretande kommentarerna i anslutning till artikeln!!!!
Hur Gruvfyran kommit på det hela vet jag inte, men det är ju inte så svårt att begripa - folk snackar med varandra, man blir upprörd, nån känner nån. Och sen är snöbollen i rullning.
Det som gör mig arg är att Mostosal naturligtvis visste att deras avtal stred mot den svenska modellen, men de chansade och körde så länge det gick. Vi har sett det förr, och kommer få se det igen, tyvärr. Och pengar som borde tillfallit de anställda hamnade nån helt annanstans

Konstitutionen kan bli partiets FRA-fråga...Om strategi

Även om jag vid flera tillfällen, och även hos andra bloggare, framfört åsikten om att de borgerliga protesterna mot FRA-lagen näppeligen kommer att få dem att byta sida - det finns väl ingen som tror att Birgitta Ohlsson eller Federley, den kraken, skulle kunna tänkas stödja ett vänsterförslag om FRA, oavsett det var identiskt med deras egen åsikt (ta dessutom och läs hos Fokus om hur hanteringen av FRA gått till - innan ni börjar hoa om att det minsann var Bodström som satte igång det hela) så kan det vara värt att påminna om en annan effekt av den debatten.
En debatt som är mycket allvarligare för regeringen - nämligen att många av de som under förra valet talade sig varma för alliansen nu förmodligen kommer att knipa igen. I varje fall hotar de med det. Det kommer helt enkelt att bli tystare. Vi får se om den effekten kommer redan till EU-valet eller om de är lika ryggradslösa som vanligt.
Arbetarrörelsen har ett liknande problem - nämligen en ledning som vill skynda på den svenska ratificeringen av Lissabonavtalet, utan att invänta konsekvensbeskrivningar för den svenska modellen, utfallet i den svenska Arbetsdomstolen av Lavalmålet, utan att ta upp en diskussion om undantag eller avsteg, eller ens invänta det förslag som regeringens utredare Claes Stråth kommer att lägga. Och det kommer osvikligt att få till följd att de som borde tala för saken kommer att tystna.
Jag har en gruvlig känsla av att våra ledande EU-parlamentariker är i otakt med rörelsen; överhuvudtaget känns det som misstänksamheten mot EU snarare ökar än minskar, även om man kommit till insikt om att ett utträde är politiskt omöjligt. Det finns en risk för att EU-valet kommer att bli en ren katastrof för arbetarrörelsen, långt större än den kan bli för röstningstrogna borgerliga partierna.
Det har naturligtvis att göra med att svenska väljare fortfarande är ovana vid att inte kunna påverka makten - en känsla som uppenbarligen är mer vanlig i andra länder. Man rycker helt enkelt på axlarna åt knäppskallarna i Bryssel och Strasbourg, och sen fortsätter man med sina dagliga sysslor, väl medvetna om att den inhemska administrationen inte kommer att bry sig.

Ingenstans är den känslan starkare än hos socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, där i synnerhet facket under många och långa år vant sig vid att betraktas som en viktig samtalspartner för alla regeringar. I Bryssel är det en annan atmosfär - vilket åtskilliga kamrater fått erfara när de varit med vid uppvaktningar och känt sig som nåt katten dragit in.

Skillnaden är fortfarande att i vårt land - med en platt byråkrati, där det fortfarande går att se en generaldirektör komma cyklande till jobbet i jeans och gymapdojor (kan ni se det framför er i Frankrike? Fransmännen kan det inte!) eller där en vanlig arg medborgare kan få tala med arbetsmarknadsminstern i telefon på direkten (när jag berättar det för brittiska bekanta tro de jag ljuger!) - gör man som överheten säger. Om EU förbjuder en sorts bottenfärger på båtar kan man slå sig i backen på att de är utsorterade, dödskallemärkta och ersatta på angivet datum.
Min grekiske vän kan fortfarande köpa totalförbjudna bekämpningsmedel på många platser, trots förbud sedan flera år. Likadant tycks det vara på många platser i Europa - det är ingen hemlighet att i Sverige är vi lydiga, och nu får vi lida för det.
Reaktionen kommer då förmodligen inte att bli att vi bränner däck på Sveavägen, tömmer gödsel framför Rosenbad eller låter schaktmaskiner störa morrontrafiken. Vi blir tysta istället. Vi säger ingenting. Vi visar det yttersta föraktet genom att nonchalera idiotin.
För många av oss kommer det att bli resultatet av den förhastade processen med Lissabonavtalet - hallå, vi ville faktiskt folkomrösta. Och vi - jag och många andra - tycker inte om att betraktas som mindre vetande.
Ett annat alternativ är ju att börja pumpa våra fackliga kamrater som sitter i riksdagen så de röstar nej. Byggnads har sex ledamöter - det vore rent skamligt om de inte tog fajten. Deras mejladresser och hemsidor framgår av länken. Mejla dem gärna!!!!

Att såga av grenen man sitter på. Om EU-valet och Lavaldomen

I likhet med Byggettans ordförande Johan Lindholm - läs här - är jag irriterad och oroad av hur fyra av de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet i en debattartikel i Aktuellt i Politiken talar om hur de vill att Sveriges riksdag ska ställa sig till en ratificering av Lissabonfördraget.
Det var en jävla mening. Vi får ta det igen.
Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm hävdar där att ett nej till den nya EU-konstitutionen skulle ge oss ett sämre utgångsläge för att kunna hantera Vaxholmsdomen. Såpass. Och att många fackliga företrädare säger nej till Lissabonfördraget av bekvämlighet. Tyvärr finns det en hel rad med tveksamheter kring Lissabonfördraget som i varje fall inte dessa fyra låtsas om...
Man är kort sagt oroliga för att vi ska vara lika olydiga som Irland, där det uppenbarligen inte räckte med enorma penningsinsatser för att övertala folket. Om detta har Bo Widegren skrivit bra.
Jag vänder mig mot den höga svansföringen i deras inlägg. Varför ska vi vara de som följer resten av Europas arbetarrörelse? Har det överhuvudtaget varit en debatt om vart vägen ska gå i den socialdemokratiska partigruppen i Bryssel? Jag har då inte sett några referat där polacker eller italienare eller nån annan kräver att Sverige ska rätta in sig i ledet. De enda som sagt detta är våra egna partikamrater. Flera gånger.
Jag har inte heller sett kamrater i resten av Europa hävda att den svenska modellen är skräp och måste monteras ner. I själva verket är de extremt avundsjuka på hur vi lyckats, och vill gärna se den införd i sina egna länder. Inte nån gång har jag hört letter eller polacker klaga över att de fått ännu bättre lön med kollektivavtal...
Men Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm har säkert annan information, som det vore trevligt att ta del av.
Därför att det är viktigt att spela med helt öppna kort här. EU-valet är viktigt men EU är och kommer under lång tid att förbli en irriterande avlägsen faktor som bara medför elände och krångel - och utgifter! - för svensken i gemen (för såna är vi) och det behövs inte mycket för att andra grupperingar ska kunna "äga" frågan.
Både Junilistan och Sverigedemokraterna kommer naturligtvis att profitera på den socialdemokratiska tvehågsenheten i frågan, och en framgång där ger dem en språngbräda till riksdagsvalet. Platser i EU-parlamentet är billiga, med tanke på det oerhörda ointresse som finns kring det valet.
En smula tydlighet skulle behövas, och svar på en mängd frågor. Vi kan börja med hur det kan komma sig att ett Ja till Lissabonfördraget skulle vara bra för fackföreningarna i Sverige, när samtidigt SAF anser att samma Ja skulle hjälpa till att sänka oss. Förklara det den som kan!
Eller varför det tar sån jävla tid att skaka fram en kollektivavtalsmodell som är "EU-säkrad". I Danmark - av alla länder! - har man redan ett färdigt förslag som gott och väl skulle kunna fungera i Sverige med vissa modifikationer.
I takt med att länderna inom EU växer sig allt starkare kommer de också att svämmas över av billig arbetskraft. I Polen och Lettland ramlar det in vitryssar och ryssar och ukrainare- och i många av dessa länder saknas regler för arbetsmarknaden överhuvudtaget. Hur går det med att exportera den svenska modellen? Som Littorin själv skrev: Arbetsdomstolen (AD) behandlade 2006 drygt 400 ärenden, detta kan jämföras med cirka 100 000 i motsvarande tribunaler i Storbritannien.
Ett scenario som inte är ointressant ens för den mest extreme marknadsliberal - arbetsfred är lönsamt nämligen...
Och snälla - Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm - sluta behandla oss som ovetande. Man behöver inte sitta i Bryssel för att begripa juridiken och dess konsekvenser. Passa er för att hamna i otakt med folket (här!) - förra gången lyckades vi kryssa in Anna Hedh; sånt kan ske igen. Det som är verkligt oroande är ni applåderar samma sak som nyliberalerna applåderar. Det brukar inte båda gott....

Man uppmärksammas! Om fackförbundspress...

I senaste numret av Byggnadsarbetaren finns det en snutt om undertecknad och denna blogg. Man är smickrad... Läs den gärna på nätet - här - eller ta del av sexton fackförbundstidningar på nätet. Man kan lugnt säga att det är en stor skillnad mellan deras inbördes upplägg. Själv saknar jag ju kulturen - jag vill ha mer än bara tre rader om en ny film eller en deckare. Jag är inte alls säker på att man alltid ska tillfredställa de där som inte orkar läsa en text som är längre än hundra ord - de får fan lära sig! Fram för fler kolumnister i Byggnadsarbetaren!

Själv har jag mycken nytta av att titta i de här tidningarna; de lär mig att de problem vi har i byggsektorn emellanåt är identiska med de man har i andra branscher, men också att de kan ha problem vi inte har, men som borde uppmärksammas mer.
Visste ni att butiksrånen ökar dramatiskt? Eller att man kan misstänka att det finns ett samband mellan att butiker idag i större utsträckning ska fungera som mini-banker med kontantuttag? Eller min alldeles egna fundering - om att våra krav på allt längre öppethållande också öppnar för allt mer ensamarbete och därmed också för ökad rånrisk?
Mycket riskerar jag på jobbet men att bli tvungen att ligga platt ner med en pistol i örat, eller bli misshandlad eller t o m dödad, är inget som är en akut risk. Jämför det med att jobba sent i en liten butik vid en större väg...
Mycket av den mediala uppmärksamheten ligger på just själva rånet. Men att bearbeta ångesten efteråt är inte det lättaste, och inte blir det bättre av att så lite görs för att höja säkerheten.
Valet är inte heller alltid att byta arbete - man väljer inte arbete efter hur risken är, utan det är andra saker som spelar in. Men man kan ju fundera om vi kommer att få det som i andra länder - där man måste passera genom en sluss för att få komma in efter ett visst klockslag, där solglasögon och neddragna luvor får personalen att trycka på larmknappen.
Idag vet man också mycket väl var och när butiksrån begås, och det är märkligt att det fortfarande är som förgjort att få enkla saker gjorda som skulle kunna försvåra själva brottet. Ett mycket enkelt sätt för oss som handlar är ju att betala med kort, och minska själva kontanthanteringen, om vilket Handels har ett mycket radikalt förslag.
Vi kan bara konstatera att i takt med att banker och värdetransporter görs alltmer oåtkomliga kommer buset att söka sig till mer oskyddade objekt; det senaste var att någon rånade ett gym i Hallonbergen. Vad de nu kan ha trott att de skulle hitta där? Hantlar? Motionscyklar?
Sedan kan jag inte heller låta bli att säga att stenhård facklig organisation ger mycket snabbare effekt än att invänta eventuell lagstiftning eller tekniska lösningar - ensamarbete är en styggelse som ska undvikas överallt, och det kommer inte staten att reglera under åtskilliga år. Man skulle ju önska att även Handels började diplomera sina avtalspartners med Schysta Villkor - det skulle ju kunna vara en garanti för att personalen inte ska behöva utsättas i onödan...

Bilden är tagen av en övervakningskamera vid ett rån mot en McDonaldsrestaurang i Linköping

I en etta på tre kvadrat....

För det är ju vad det motsvarar.
Vi har ju en stark känsla av att problemet med utnyttjade arbetare är en smula underskattat, milt sagt. Eftersom dessa "gästarbetare" beter sig som illegal arbetskarft över hela världen - det verkar vara reflexmässig t - är det också svårt att få dem att tala klarspråk. Jag har ju träffat rätt många och det tar ett tag innan de tror på att man faktiskt är på deras sida, att de inte alls behöver vara rädda för facket, och att de har rätt till drägliga förhållanden fast de jobbar svart.
Nu senast har Byggettans funktionärer varit ute och hittat mer elände. Den här gången var det vid rivningen av gamla VinoSprit där litauer bott i containrar, tjänat 45 spänn i timmen och jobbat elva timmar per dygn sex dar i veckan. Naturligtvis slår huvudentreprenören Brunzell ifrån sig, men man behöver kanske inte vara Nobelpristagare för att begripa vad som pågår när gubbarna bor i en container.
Naturligtvis vet Brunzells vad som pågått, men eftersom lagstiftningen är tandlös kommer de att klara sig helskinnade. Möjligen kommer de att vara lite mer misstänksamma i upphandlingarna i fortsättningen - förmodligen finns det flera led av entreprenörer ner till litauern med skyffeln.
I TV-inslaget förklarar liatuern Petras att Byggnads egentligen inte är intresserade av att hjälpa dem, utan mest ser till att bevara svenska jobb. Nu misstänker ju jag kraftigt att Petras har en lite högre befattning i det där gänget, och antagligen både högre lön och intressen i bolaget, men man kan ju fråga sig hur han skulle känna om vi öppnade fältet för ytterligare lönedumpningar.

Hittills har jag ju inte träffat någon underbetald som vägrat ta emot de icke-utbetalda löneskillnader som arbetsgivaren stoppat i egen ficka.
Nu väntar vi naturligtvis på att Svensk Byggindustri - den återkommande megafonen för Svenska Arbetsgivareföreningen - ska komma rusande till Brunzells försvar. Trots att det antagligen är så att i upphandlingen har Brunzells kunna konkurrera bort andra mer seriösa företag med ett lägre pris.
I väntan på det får vi nöja oss med en nyliberal ledare i Expressen av okunnigt folk, som inte ser sambandet mellan illojal konkurrens, farliga miljöer och lönedumpning. Till Expressens ledarskribent måste man ju genast ställa frågan - varför nöja sig med att sänka lönen till 45 spänn i timmen? Man kan ju gå hela vägen ner till 20 kronor och importera burmeser, om det är så att argumentet "det är i varje fall bättre än i deras hemland" ska styra. Ett både pinsamt och föraktfullt resonemang av den borgerliga skribenten.