I likhet med Byggettans ordförande Johan Lindholm - läs här - är jag irriterad och oroad av hur fyra av de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet i en debattartikel i Aktuellt i Politiken talar om hur de vill att Sveriges riksdag ska ställa sig till en ratificering av Lissabonfördraget.
Det var en jävla mening. Vi får ta det igen.
Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm hävdar där att ett nej till den nya EU-konstitutionen skulle ge oss ett sämre utgångsläge för att kunna hantera Vaxholmsdomen. Såpass. Och att många fackliga företrädare säger nej till Lissabonfördraget av bekvämlighet. Tyvärr finns det en hel rad med tveksamheter kring Lissabonfördraget som i varje fall inte dessa fyra låtsas om...
Man är kort sagt oroliga för att vi ska vara lika olydiga som Irland, där det uppenbarligen inte räckte med enorma penningsinsatser för att övertala folket. Om detta har Bo Widegren skrivit bra.
Jag vänder mig mot den höga svansföringen i deras inlägg. Varför ska vi vara de som följer resten av Europas arbetarrörelse? Har det överhuvudtaget varit en debatt om vart vägen ska gå i den socialdemokratiska partigruppen i Bryssel? Jag har då inte sett några referat där polacker eller italienare eller nån annan kräver att Sverige ska rätta in sig i ledet. De enda som sagt detta är våra egna partikamrater. Flera gånger.
Jag har inte heller sett kamrater i resten av Europa hävda att den svenska modellen är skräp och måste monteras ner. I själva verket är de extremt avundsjuka på hur vi lyckats, och vill gärna se den införd i sina egna länder. Inte nån gång har jag hört letter eller polacker klaga över att de fått ännu bättre lön med kollektivavtal...
Men Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm har säkert annan information, som det vore trevligt att ta del av.
Därför att det är viktigt att spela med helt öppna kort här. EU-valet är viktigt men EU är och kommer under lång tid att förbli en irriterande avlägsen faktor som bara medför elände och krångel - och utgifter! - för svensken i gemen (för såna är vi) och det behövs inte mycket för att andra grupperingar ska kunna "äga" frågan.
Både Junilistan och Sverigedemokraterna kommer naturligtvis att profitera på den socialdemokratiska tvehågsenheten i frågan, och en framgång där ger dem en språngbräda till riksdagsvalet. Platser i EU-parlamentet är billiga, med tanke på det oerhörda ointresse som finns kring det valet.
En smula tydlighet skulle behövas, och svar på en mängd frågor. Vi kan börja med hur det kan komma sig att ett Ja till Lissabonfördraget skulle vara bra för fackföreningarna i Sverige, när samtidigt SAF anser att samma Ja skulle hjälpa till att sänka oss. Förklara det den som kan!
Eller varför det tar sån jävla tid att skaka fram en kollektivavtalsmodell som är "EU-säkrad". I Danmark - av alla länder! - har man redan ett färdigt förslag som gott och väl skulle kunna fungera i Sverige med vissa modifikationer.
I takt med att länderna inom EU växer sig allt starkare kommer de också att svämmas över av billig arbetskraft. I Polen och Lettland ramlar det in vitryssar och ryssar och ukrainare- och i många av dessa länder saknas regler för arbetsmarknaden överhuvudtaget. Hur går det med att exportera den svenska modellen? Som Littorin själv skrev: Arbetsdomstolen (AD) behandlade 2006 drygt 400 ärenden, detta kan jämföras med cirka 100 000 i motsvarande tribunaler i Storbritannien.
Ett scenario som inte är ointressant ens för den mest extreme marknadsliberal - arbetsfred är lönsamt nämligen...
Och snälla - Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm - sluta behandla oss som ovetande. Man behöver inte sitta i Bryssel för att begripa juridiken och dess konsekvenser. Passa er för att hamna i otakt med folket (här!) - förra gången lyckades vi kryssa in Anna Hedh; sånt kan ske igen. Det som är verkligt oroande är ni applåderar samma sak som nyliberalerna applåderar. Det brukar inte båda gott....
