Tre år efter Utøya. Om intoleransen.

Idag är det tre år sen vansinnet klampade av båten på sommarön, släpande på väskor med mordiskt innehåll. Tre år sen vänner förlorade sina barn, bekanta namn försvann, själen paralyserades.
Jag orkar inte skriva något nytt. Istället läser jag vad jag skrev för ett år sen, på tvåårsdagen, och konstaterar att väldigt lite förändrats.
  Det är fortfarande så att den som släpper fram intoleransen bara litelitegrann också har öppnat dörren för vansinnet. Genom att obetänksamt dela en rasistisk länk, genom att hänga på allmän dumhet om att invandrare minsann får skyhöga bidrag medan svenskar blir arbetslösa, så krattar man i manegen för rasisterna.
  I synnerhet handlar det om att begripa kopplingen mellan Sverigedemokraternas fotsoldater och Breivik, för att inte tala om det norska problemet som idag är ännu mer aktuellt. Sverigedemokraterna har legitimerat islamofobin - i synnerhet den korkade delen, den som på allvar tror att världen står inför en muslimsk invasion, och som var den starkaste delen i Breiviks förvirrade manifest.

I en osäker värld måste vi våga stå för mänsklighet och solidaritet. Annars går vi alla under.

  Här kommer texten, som jag la upp förra året

"Fick en fråga häromdagen, av en äldre kamrat, givetvis så där obevandrad i den digitala tidsåldern att han fortfarande skickar in sina räkningar med posten. Hur är det med det där näthatet? undrade han. Såhär två år efter Utøya?

  Och jag önskar att jag kunde säga att det blivit bättre, att galningarna krupit tillbaka under sina stenar.

  Men det är inte så.

  Inte heller kom Utøya att bli det grund på vilket den nationalistiska rörelsen i Skandinavien kantrade. Där deras anhängare, uppfödda på vulgärpropaganda och trötta på att inte ses, skulle vända sig från sina populistiska ledare, och återvända till sina likartade myspys-partier.
  På något alldeles otroligt sätt lyckades både Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna komma undan. Nån gång i framtiden kommer Norge kanske att kunna se på Utøya med nån sorts neutrala glasögon, och anklaga de som bör anklagas, men i det gigantiska trauma som uppstod var det väl helt enkelt inte läge att attackera nån. Inte minst för att marginalisera Breivik, inte ge honom och hans idéer det utrymme han sökte.
  Man återgick till status quo. Läget före Utøya.

  I Sverige gjorde Sverigedemokraterna allting rätt (jag hör rykten om att de har de bästa medierådgivare som kan köpas för bruna pengar) och slapp också undan. Inte nånstans gjorde svenska journalister sitt jobb och avslöjade vilka som låg bakom olika stödgrupper för Breivik, eller ansträngde sig för att hitta de som driver och finansierar drivor med nationalistiska och högerextremistiska hemsidor. Förmodligen också för att Utøya var ett trauma också för oss.

  Att två år efteråt sätta på sig en strikt analyserande min och utan att falla i gråt över hemskheterna låter sig fortfarande inte göras.

  Inte heller orkar jag lyssna till ännu en som tjatar om hedersmord, bilbomber, stening eller Usama bin Laden, ifrån en horisont så horribelt fylld av dumhet att sommarkvällen nästan kväver mig. Istället stänger jag ner diskussionsforumet - som alltid berömt sig om att yttrandefriheten är helig, men där inlägg som avslöjade den senaste SD-toppen, raskt raderades.

  Inte orkar jag säga till han som tjatar att det är såna som han som ligger bakom Breivik. Inte en gång till. Inte orkar jag höra eller läsa ännu fler trådar om den feministiska dominansen i Sverige, om att man borde återinföra dödsstraff (gärna både offentligt och blodigt), eller ännu nån knäppgök som ondgör sig över homosexualitet och damfotboll i samma andetag.

  Ikväll orkar jag inte. Och inte i morgon. I morgon ska jag försöka förstå hur saker hänger ihop. Hur trettonåringarna kände sig när den muskulöse mannen i sin fejkpoliströja började skjuta. Hur en vuxen man kan bedöva sig för mänsklig gråt. Hur man kan hata så förbannat att man dödar.

  Och jag ska försöka förstå varför Utøya inte blev viktigare. För demokratin, för yttrandefriheten, för mänskligheten. Istället är det sida upp och sida med näthat, skrivet av hundratals, läst av tusentals. Utøya nämns inte alls - extremhögerns traditionella sätt att hantera obehagligheter.

  Tänd ett ljus den 22 juli. Tänk en tanke."

Det är OK att sörja. Bara man fortsätter kampen.

Sverigedemokraterna ÄR fackföreningsfientliga

Häromveckan fick jag hastigt och lustigt frågan om jag ville komma till en studiecirkel hos Byggnads i Stockholm och prata om Sverigedemokraternas partiprogram. Som en del i den bildningsverksamhet som ständigt pågår inom fackföreningsrörelsen.
  Ständigt sugen på omöjliga uppdrag tackade jag givetvis ja, och gick till verket genom att plöja både deras partiprogram och principprogram, samt att läsa in mig på en hel del av det som skrivits om dem. De råkar nämligen vara stora hos LO-kollektivet, vilket det finns lättförståeliga skäl till.
  Jag bestämde mig också för att försöka låta bli pekpinnarna. Jag hamnar lätt i den positionen, på samma vis som jag också har en irriterande vana att alltid tro att alla vet precis vad anarkosyndikalister är, vem Mussolini var, vad neofascism är, eller hur fransk fackföreningsrörelse är uppbyggd. Nu tänkte jag att jag bara skulle göra en dragning av vad som faktiskt står i deras partiprogram, tillsammans med en genomgång av vad de faktiskt har gjort under den här mandatperioden.

  Till att börja med la jag ner snacket om rasism. Det är en av de sämsta ingångarna för att prata om Sverigedemokraterna som finns. Att det är ett parti som har sin bas i främlingsfientlighet, i islamofobi, i motstånd till pluralism är en sak - men det finns ingen rasism inbyggd i den sverigedemokratiska plattformen, även om det bevisligen är en viktig beståndsdel hos många av deras medlemmar och sympatisörer. Men det är faktiskt en helt annan fråga.

  Man ska ha klart för sig att Sverigedemokraterna idag ansluter sig till neofascismen. Jag stöder helt och hållet Henrik Arnstads uppfattning, som också har brett stöd i forskarvärlden. Det är ett fascistiskt parti, men precis som han också redogör för i sin utmärkta bok Älskade fascism är det viktigt att hålla isär de här bruna rörelserna. Framförallt för att man ska kunna prata med de som är de tänkta sympatisörerna.
  Det finns ett antal drag hos Sverigedemokraterna som alla visar på totalitarism. Absolut toppstyrning, frekventa uteslutningar, central ekonomisk styrning av partiets resurser, en oberörbar krets av toppfigurer. Precis samma saker som finns hos andra partier i Europa, både idag och igår, med samma grundinställning. Här har vi ingen intern partidemokrati.
  Men det blir inte riktigt intressant förrän vi börjar peta i just partiprogrammet, som givetvis inramas av bilder som symboliserar ett soligt Sverige, med gamla och unga, nöjen och trygghet. Det är alltså inte ridstövlar och uniformer som symboliserar den nya fascismen, vilket de där smarta ideologerna har begripit i fyrtio år,
  Och eftersom det här riktar sig till byggnadsarbetare hugger vi raskt in i kakan.

  I åsiktsdokumentet om arbetsmarknad, där jag för övrigt som den felfinnare jag är, både hittar stavfel och syftningsfel, står följande:
"Sverigedemokraterna vill se en obligatorisk a-kassa. A-kassan ska vara en inkomstförsäkring och betraktas som en del av socialförsäkringssystemet. Alla som arbetar och uppfyller villkoren för inkomstförsäkringen ska omfattas av en gemensam a-kassa med rätt till inkomstrelaterad ersättning i händelse av arbetslöshet. A-kassan bör också avpolitiseras. Kopplingen till enskilda fackförbund, och därmed politiska partier, är i dag alltför stark. Dessutom finns många exempel på att medlemmar i annat politiskt parti nekas medlemskap i facket, eller blir uteslutna. En avpolitiserad och gemensam arbetslöshetsförsäkring skulle administreras av Försäkringskassan och innebära väsentligt förbättrad effektivitet vad gäller servicegrad, behandling av ärenden och utbetalning vid arbetslöshet."

  Man kan tjöta hit och dit om hur man ska bemöta Sverigdemokraterna, men för dem själva, för fascismen överhuvudtaget, är fackföreningar av ondo. Därför är det här ett fundament i deras politik - och den appellerar (googla!) naturligtvis till okunnigt folk. Som tror att en fackförening ska vara ett försäkringsbolag eller jobbförmedlare.
  Här har fackföreningsrörelsen också själva krattat i manegen, genom att inte berätta vad den politiska grenen av fackföreningsrörelsen betytt. Här har också de alltmer opolitiska fackförbunden på tjänstemannasidan bidragit, där deras medlemmar i allt större utsträckning tycks tro att fackliga krav om åttatimmarsdag och semester och sjukpenning och trygghetslagar, blivit verklighet för att motparten varit snäll???
  Inom Byggnads ser vi idag att vårt krav om huvudentreprenörsansvar för att branschen, och vi, ska överleva, förmodligen kommer att kräva lagstiftning. En lagstiftning som vi aldrig kommer få igenom med den nuvarande regeringen. I dagsläget ser vi inte heller att Sverigedemokraterna skulle stödja det kravet när det kommer till votering - vilket har att göra med deras ambivalenta inställning till företag.
  I det Europa där de högerextrema rörelserna växer sig starka är också fackföreningarna svaga. De påstått opolitiska fackföreningarna i södra Europa bråkar mest med varandra, och även om det kan låta lockande att fylla Sveavägen med gödsel, eller mura igen entréerna till riksdagen eller kasta molotovcocktails på polisen, vilket är en del av facklig kamp i Europa - så har de inte kommit nånstans med det tramset.
  Istället ser de med avund på hur nordisk fackföreningsrörelse kommit mycket längre, genom att skapa politiska partier för att driva sina frågor. Något som faktiskt kan vara en bidragande orsak till att Sverigedemokraterna faktiskt inte är ett etablerat 15%-parti i Sverige.

  Men då vill det till att man från fackföreningsrörelsen gör sin läxa, och inte alltid förfaller till de vanliga påhoppen om nazism och rasism. Låt dumvänstern hålla på med det - men vi måste ta våra arbetskamrater på allvar.
  En annan viktig punkt i deras principprogram är undantagen från turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd. Man skriver, vilket också antogs i valplattformen för 2014:

"För att säkerställa trygghet för arbetstagare är det viktigt att LAS finns kvar, men undantagen i turordningsreglerna behöver utökas. Dagens undantag är helt enkelt för små och leder till att framförallt ungdomar diskrimineras genom ”sist in – först ut”-systemet. Arbetsgivare kan enkelt reglera storleken på sin personalstyrka men det är svårt att reglera sammansättningen på personalstyrkan. Dagens turordningsregler medger två undantag, Sverigedemokraterna menar att undantagen
bör utökas till fem."

  Det låter inte mycket va? Ända tills man kommer på att de flesta företag i Sverige faktiskt har under tjugo anställda. Helt plötsligt kan ett företag med tjugo anställda sortera bort en fjärdedel av arbetsstyrkan om man behöver säga upp. Och det här är naturligtvis ett frieri till småföretagarna, som i resten av världen är en mycket viktig bas för fascismen. I Sverige växte istället extremhögern i svallvågorna kring VitMaktrörelsen, vilket är atypiskt.
  Till detta kommer att SD i riksdagen röstade mot avdragsrätt för fackföreningsavgiften, men för att företag ska få dra av sin medlemsavgift i branschorganisationer. Allt detta som ett led i det hoppande-från-tuva-till-tuva som kännetecknar populism (men då får man också vara klok nog att skilja på populistiska partier som bara är det, och partier som använder populism som politisk metod).
  Och då har vi inte en dragit upp att de faktiskt under hela mandatperioden kunnat välta regeringen i en rad viktiga frågor, inklusive höjd a-kassa, beskattning av pensionärer eller vadfannivill.

  Detta är givetvis taktik. För att kunna växa behöver ett fascistiskt parti en folkligt missnöje. Kunna rida på vågor av argsinta människor, som söker syndabockar.

  För det handlar också Sverigedemokraterna om. Allra mest blir det tydligt i avsnittet om utbildning, där man skriver: "´Den massiva ungdomsarbetslösheten beror delvis på den överteoretisering som skett av gymnasieskolans olika program. Idén om att alla ska ges högskolebehörighet och att hälften av alla gymnasieelever ska bli akademiker har varit en fullständig katastrof för såväl arbetsmarknad som enskilda ungdomar."

  Det här är också en viktig beståndsdel i fascismen, att hylla det enkla, det basala. Varför ska man utbilda sig? Och det andas också ett djupt förakt mot de som valt att bilda sig, eller är bildade. Mycket av det därför att ju mer välbildad en population är, desto mer tolerant och icke-aggressiv är den. Saker som inte gynnar högerextremism.
  Skulle det då gynna svenska byggnadsarbetare att ha sämre utbildning? Frågan är ju var ribban ska ligga - när jag började jobba fanns det många som knappt hade sex års folkskola bakom sig, och de var de stora förlorarna i strukturförändringarna. Och då pratar vi bara jobben - på den tiden var det nödvändigt för byggnadsarbetare att bilda sig själva, i studiecirklar eller kvällskurser, för att också kunna driva fackliga frågor, bli goda samhällsmedborgare.
  Att idag ens prata om en tillbakagång till den bildningsnivå vi hade 1978 (1958? 1938?) skulle knappast gynna oss i en alltmer teknologiserad framtid. Även byggjobbare behöver kunna prata engelska, läsa en ritning, förstå regler, veta vad Arbetsmiljöverket är. Pratar man om "överteoretisering" bör man faktiskt tala om var ribban ska ligga - annars är det bara en floskel som attraherar arga män som förlorar jobbet till låglönekonkurrenter utan att begripa hur saker hänger ihop. Därför är bildningsföraktet en viktig beståndsdel i den Sverigedemokratiska plattformen

  På samma vis hyllar man vad man kallar traditionella värderingar, och här blir det svårt. Folk som borde veta bättre gör sig ofta lustiga över att "de" som kan tänka sig rösta Sverigedemokratiskt alldeles förtvivlat ofta är djupt okunniga när det gäller påstådda svenska traditioner, och att de kan vara hysteriskt inkonsekventa i sina val av symboler. Av typen "varför gillar ni rock'n'roll istället för folkmusik?" eller "varför äter ni pizza om ni inte gillar utlänningar?"

  Då har man inte förstått att grogrunden för neofascism (eller alla missnöjesyttringar i politisk form) faktiskt handlar om ett stämningsläge, och inte om faktiska saker. Där det är en gnagande oro över förändringar som kopplas ihop med ett påstått hot som pressar in människor i den fascistiska öppna famnen. Och där ingen annan framstår som ett alternativ.
 



Mer om detta i del två


Bilden? Tavelanteckningar från studiecirkeln

 
 
 
 

Japp, Sverigedemokraterna kom in. Och sen?

Så de kom in.
Det uppgivna raseriet i bekantskapskretsen, och långt därutöver, är stort. Och alla ryar om att nu måste man ta debatten, nu måste vi avslöja dem, nu måste vi ta DEBATTEN!!!!
Vilken debatt?
Det är ju inte så att SD gödslat med sakfrågor, om man tänker efter. På det viset skiljer sig deras valframgång från andras - går jag ut och frågar deras väljare varför de röstat SD, är det ett fåtal som faktiskt satt sig in i vad de tycker. Finns det nån debatt att ta? Och varför tog vi den inte? Det var ju inte så att vi slapp debattera ämnet; det måste ju ha varit uppe i varenda valstuga.

Och visst är det så att man behöver se våra främsta företrädare in action? Inte minst för att vi - som i varje fall fick ta debatten - behöver den sortens ideologisk skolning, formuleringar, infallsvinklar. Beslutet att marginalisera SD's företrädare skadade oss, eftersom vi inte kunde komma undan ämnet. Fast i rimlighetens namn måste man ju också säga att de flesta ville prata om andra saker.

Jag tror inte heller att alla de som röstat högerextremt hatar invandrare eller är rasister; det är en löjlig förenkling. Visst, de finns där - i skymningszonen - men de flesta röstar SD för att de är rädda. Frågan vi andra måste ställa oss är varför de är rädda.

Med den enklaste matematiken ställer man ytterst effektivt grupp mot grupp, klass mot klass. Och i det läget tjänar man inte på att skicka fram den vassaste, mest briljanta debattören för att mosa en Sverigedemokrat. Man kan nämligen vara för briljant - och ingen gillar en stöddig vinnare, i något läge.
Människor är oroliga, och den etablerade politiken har inte lyckats inge förtroende. I min egen yrkesgrupp finns det en rädsla - en ytterst påtaglig rädsla dessutom - för att förlora jobbet till låglönekonkurrenter. Den som i det läget säger att vi ska stänga den dörren vinner sympati. Och det handlar inte om främlingsfientlighet - det handlar om rädsla.
På samma sätt är det när någon kille får spö på stan av ett gäng. Eller en tjej trakasseras. Därför blir det lite larvigt när Hanne Kjöler skriver ledare om att man borde förbjuda män, om det handlar om överrepresentation av våldsbrott. Det är inget argument som biter på de som röstar på Sverigedemokraterna. Det är för övrigt ett vanligt fel hos politiker i alla läger - man skriver för sina likar.
Man kan däremot fråga sig om det nyliberala experimentet med en permanent hög arbetslöshet var värt priset. Den som inte sett kopplingen mellan arbetslösa människor och fientlighet mot andra grupper behöver nog fräscha upp sina skolkunskaper - hör du det Björklund? Det är rätt magstarkt att tala sig varm för bättre kunskaper och ändå så fatalt missa tavlan.
Inte heller tror jag det handlar om integration. För vad fan är integration? Att Jimmy Åkesson kommer i folkdräkt till kyrkan? Att de ska bli som oss? Vad är integrerat i det? Vem vill bli som Jimmy Åkesson? Man kan till och med ställa sig frågan om vad som är svenskt?
I grunden handlar det om trygghet. Trygga människor är inte rädda. Men idag finns rädslan långt in i väletablerade medelklassområden, långt från schablonbilden av den som röstar SD. För de är rädda på sitt sätt.

Nånstans har de etablerade partierna tappat bort kommunikationen. Man kanske har varit för smarta - allt från Reinfeldts tidigare påståenden om att det är besvikna sossar som röstat brunt, via påståenden om att det är fackets och trygghetslagarnas fel, till att det skulle vara en ren och skär rasism som blommar upp.
Förutsättningarna för ett stort främlingsfientligt parti är ju hög arbetslöshet och sociala motsättningar ihop med tidningar som spekulerar i nån sorts anonymt invandringshot (Jyllands-Posten är ett bra exempel). Och med makt kommer resurser som de kommer utnyttja till att organisera sig ännu bättre. De som röstat på SD har tänt en tändsticka i ett lager med brännbart material.
Som alla ytterlighetsrörelser har de varit duktiga på nya sätt att kommunicera - de finns överallt där vi inte finns, och framförallt på nätet. Släng ut en kommentar om SD på valfri kommentarsplats så kommer den att svämmas över av deras sympatisörer.

Man måste komma ihåg att de som ska representera SD i riksdagen har en massiv bakgrund inom högern. Att tro att de skulle slå sina påsar ihop med arbetarerörelsen för mer långtgående samarbete får nog sägas vara hyfsat uteslutet. OM de skulle stödja ett Rödgrönt förslag kommer det att vara för att sticka lite i Allianspälsen, på jävelskap. Och då har vi inte ens nämnt deras samarbetspartners i Europa - där kan man prata om löntagarfientlighet, om man får vara lite megafon.
Det är väl bra med manifestationer mot rasism. Men jag hade inte blivit överraskad om SD kommit och velat vara med - jag tror inte ens att de har nån rasbiologisk tanke. De vill ha makt för att kunna driva konservativ politik, av ett slag som liksom tappats bort när högern gick mot mitten. Så inte har de där demonstrationerna fått några SD-väljare att skämmas.
I ett samhälle där det blir allt lättare att tappa fotfästet vill man ha livlinor. För många har SD framstått som en sån; drömmen om ett femtiotal där alla var blonda och blåögda, där alla talade samma språk och utlandet var ett ställe man åkt till, inte nåt som kom hit. Trygghet, egna hem, frugan hemma med ungarna.
När chocken släpper måste vi våga tala med varandra om var det gick fel. Och berätta det. Det innebär inte att jag tycker att man ska till sig deras idéer - de är populistiska och läskiga. Men de har slagit an en sträng som funkade. Nu handlar det om att se till att den brister till nästa val.

Bildt i politiken? En ny moderat?

Idag berättar Carl Bildt för TT att han "anser att det heller inte går att jämföra dagens SD med Ny demokrati 1991 eftersom det då fanns en stark främlingsfientlighet." Vad säger hans allianskamrater om det? Björklund? Sabuni? Birgitta Olsson?

Jag kan garantera att han kommer undan med det. Det är ju val....

Thomas Bodström om saken

SvD spelar ut muslimkortet

Thomas Gür skriver en drapa i dagens SvD om bränderna i förorterna. Att han vägrar se ett samband mellan större klyftor och stökiga förorter är en sak; annat hade jag inte väntat mig. Men varför är rubriken "Varför vill någon stena brandmän?" Vad är det för association rubriken ska ge? Att kasta sten på brandmännen är illa nog, men det är inte stening. Använder SvD ordet "stening" för att beskriva hur demonstranter i Grekland, eller i Seattle, eller nån annanstans slåss? Stenar möjligen fotbollshuliganer varandra? Jag har själv kastat sten mot andra, under ungdomens gäng-gruff i förorten - stenade jag någon då?
För vad förknippar vi stening med? Behöver jag ens skriva det?

Det kan inte vara så att SvD nu oroligt börjar fiska i mörkare vatten va? Locka till sig lite tveksamma avgrundsväljare?

Dålig smak i munnen ger det i varje fall

Du Gamla, du Friska - om en nationalsång som inte finns

Vi har ingen nationalsång. Vi har Du gamla, du fria. Det kan vara bra att påminna om det.

Just nu pågår det en sån där allergiframkallande och historielös kampanj på nätet, om att man ska tillåta Den Svenska Nationalsången i skolorna. Allergiframkallande för att man ska vara mycket misstänksam mot de som ligger bakom såna kampanjer, historielös för att man inbillar sig att Den Svenska Nationalsången på något vis skulle ha sjungits i varenda skolsal i landet under långeliga tider...
I synnerhet på skolavslutningar.

Fel, fel, fel.

Eftersom vi inte har någon officiell nationalsång har det aldrig utgått något påbud om att den ska sjungas. Det har istället funnits en välgrundad motvilja mot att sjunga denna överhetens sång ute i landet - den förknippades mycket länge med en demokratiföraktande och arrogant överklass, och bölades i kadettskolor och friskytterörelser. Det är därför vi inte sjunger Du gamla, du fria inom arbetarerörelsen - den sjöngs av de som sköt på arbetare i Ådalen 1931, och den sjöngs av de som ville förbjuda oss att organisera oss.
Inte heller har det förekommit generationer med skolelever som stått upp och målbrottsskrålat "ärat ditt namn".

Man hade morronbön på den tiden, och det är många generationer som sovit sig genom överhetens påbud, mumlat med i Var hälsad sköna morgonstund, och därefter vacklat ut i dåtidens skola. Men inte sjöng de nationalsången.
Det är, i likhet med många andra nationalistiska uttryck, ett ganska sent påfund. Vilket den nymornade svenska nationalismen delar med många andra nationalister i andra länder - man hittar på sin historia helt enkelt. Man vill att soldaterna i trettioåriga kriget skulle vara småländska knektar, när den absoluta majoriteten var inhyrda europeiska legosoldater, man vill att köttbullar ska vara uråldrig svensk mat, man vill glömma att Riket Sverige länge bestod av två ovilliga drabanter, Finland och Norge i tur och ordning.
Alla som vill ha historia som ett obligatoriskt ämne i skolan har därför i fortsättningen mitt helhjärtade stöd!

Som framgår av Wikipedia skrev Dybeck texten i andan av den rådande skandinavismen, och de där två stroferna som olika personer påstår att man inte får sjunga, hör inte dit - de är senare tillkomna, och egentligen rysliga pekoral, liksom hela stycket, om man får vara krass. Det tycket också Dybeck själv, som kallade det "..Själv menade Dybeck att "de högst medelmåttiga orden" hade tillfällighetskaraktär och inte var avsedda att spridas vidare." En firmafestvisa alltså.

Men nu ska här sjungas nationalsång. Verklighetens folk är förbannade för att en kulturell och politisk elit tydligen bestämt att man inte får sjunga Nationalsången. Som alltså inte finns. Det finns en grupp på Facebook med nästan fyrtiotusen medlemmar, och där är det inte tal om annat än att det naturligtvis är utlänningarnas fel. Fast en del beror ju på socialisterna, bögarna och avskaffandet av den allmänna värnplikten, typ....

PS. Vid granskning av källorna hittar jag ju föreningen Heimdal, som inte direkt har ett fläckfritt förflutet. Och det vore nästan tjänstefel att inte påminna om att finansminister Borg varit ordförande där. Den svenska konservatismen frodas, men låter andra ta striderna...

Den som vill kan ju lyssna på en inspelning från När det begav sig....


Bilden? Lilla Ida - hennes sommarvisa känns som en mycket bättre sång på skolavslutningen

SvD går på Sverigedemokraternas bluff på Facebook

Idag har SvD börjat diskutera "sociala medier" igen. Precis som vanligt fastnar de i de här enkla formerna som alla pratar om - Twitter, Facebook, bloggar - som faktiskt i stor utsträckning är envägskommunikation. Man berör i vanlig ordning inte det som faktiskt är de sociala medierna - diskussionsforumen. Men det kan vi ta en annan gång.

Som jag skrivit förr är det de minsta rörelserna som drar nytta av tekniken. Så har det alltid varit, men de har också blivit duktiga på att dupera medierna. Svenskan går på samma sak. Just den här gången lyfter man fram att Sverigedemokraternas fan-sida på Facebook skulle vara så mycket större än alla andra partiers.
Det låter rent skrämmande tills man börjar granska samma sida.
Till att börja med kan jag som icke-fan inte se medlemslistan. Att den kan manipuleras har vi sett förr. Det man kan se är ett litet urval påstådda medlemmar i gruppen. Och det är nu det börjar bli intressant.
När jag slår första gången ser jag följande medlemmar i gruppen, ett urval som är slumpartat: Renilda Van de Abbeele, Stina Sydbrink, Claire-lise Sanchez, Greve Vón Bolin, Karstens Kompis, Bodjon von Grytstek, Das Fûnken, Jeny Ribas, Gissa Det Du, Frk Nonstop, Amina Magnifique, Albert Von Schnappis, Helmut Bjornstein, Farbror Oskar, Poek Igarde Rob, Greve Von Bögröff Berge, Krono Fogden, Ivan Cougar och Sd Stollar!
Sen finns där också en hel massa Persson, Larsson, Andersson, Bergström, Höglund och Stål. Vilket inte är förvånas över - det finns säkert en hel massa människor som faktiskt valt att vara med i den där gruppen - men emellanåt ser det ju ut som det är en slumpegenerator som valt ut alla dessa ordinära namn, som är omöjliga att kontrollera. Observera att jag inte skriver det här för att marginalisera frågan - den är illa nog som den är - utan för att påpeka att man ska ta allt sånt här med en nypa salt.

Däremot ser jag att en av SD's företrädare, Richard Jomshof, som givetvis är med i gruppen, också är medlem i Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack! och i Kan den här kebaben få fler fans än Sverigedemokraterna. Låter det illa? Det är det förmodligen också, men så fungerar internet guerilla warfare - någon illasinnad kapar en identitet och ansluter folk till grupper de knappast skulle vilja bli sedda i. Å andra sidan kanske Jomshof är medlem i just dessa grupper för att få kontinuerlig information. Vad vet jag?
Poängen är att Svenskans reporter inte heller har nån aning. Det är mycket lätt att blåsa upp medlemsantalet i en hata-grupp med hjälp av falska identiteter - och sen får man som i det här fallet en massa publicitet... Ett flertal av de jag hittat i gruppen är medlemmar i Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack, och liknande anti-rasistiska grupperingar.
Kontentan är att gruppen förmodligen innehåller en massa luft och fejkade medlemmar, men om syftet var att få uppmärksamhet har man naturligtvis lyckats. Och traditionell media har åter missat faktakollen...

Peter Andersson, Ann-Sofie Wågström och Mary X Jensen om samma sak.

Bilden? Apan ska gissa under vilken mugg som jordnöten ligger....

Postat under kategorin Jag kan ju inte hålla käften ändå :/

Det muslimska maktövertagandet...

Jag ska inte lägga mig i så där jättemycket. Det är det nästan för många som gjort, och ibland kan det vara bra att begränsa sig till en enda sak, som man kanske kan lite bättre. I sin berömda artikel i AB hävdade partiledare Åkesson att islam var den största fara som just nu hotade Sverige.

Jag ska inte dissekera påståendet, eftersom så många andra gjort det -men jag kan konstatera att det faktum att kunskapseliten kastade sig över honom med blottade huggtänder inte alls har skadat honom och hans sak. Istället befäster just denna tsunami av - befogad - vrede mot honom ett av Sverigedemokraternas huvudnummer, nämligen att det finns en liberal nomenklatura som förvägrar "vanligt folk" rätten att tycka.

Åkesson är inte korkad, fast han är ju en jävla idiot, och jag slår vad om att det finns en strategi bakom allt detta. Alltså ska jag inte ge mig på hans uppenbara felaktigheter.
Men jag undrar var de där farliga muslimerna finns?
Jag kan lova att jag känner fler muslimer än Jimmy Åkesson och ingen av dem skulle vilja ha en svensk shariastat. Jag har dessutom lyssnat runt och jag hittar ingen muslim som stöder det.

Men eftersom Jimmy säger att hotet är stort och nära, så borde det ju rimligen finnas folk på plats som är villiga att sätta igång, så att säga. Det måste alltså knalla runt en massa militanta fundamentalistiska islamister i Sverige, som väntar på en klarsignal från någon (VEM???) för att tvinga kvinnor bära slöja och männen att sluta raka sig.
Eller är det bara Jimmy som ser dem?

Jag träffar muslimer dagligen. De går till jobbet, käkar matlåda och tränar knattefotbollslag. Jag har inte träffat nån som är i närheten av att vara fundamentalist. Så var finns de? Man kunde ju faktiskt begära att Sverigedemokraterna skakade fram i varje fall en eller två tänkbara självmordsbombare, så vi såg att de inte svamlade. Eller nån som stenar lite fruntimmer mellan bönestunderna...

Om nån Sverigedemokrat läser det här kan ni väl peka ut vem eller vilka som ska gå i spetsen för den här muslimska invasionen av konungariket Sverige. Jag är väldigt nyfiken.


Bilden? Det fanns nåt läbbigt och olycksbådande över ayatollahn över alla ayatollohr när det begav sig. Det där var ingen snäll gubbe med skägg - den saken var ju klar... Men den som var före var inte heller nåt föredöme - Iran var en otäck diktatur även före Khomeini

Fredrik spekulerar

Nån mer som hörde statsministern i TV i morse? Där han drar ett genialt ess ur ärmen, när han konstaterar att "anledningen till att han så ofta får frågan om han tänker samarbeta med sverigedemokraterna är för att "socialdemokraterna ringer runt till landets alla redaktioner..."

Japp. Så är det. Det är den enda orsaken till att landets journalister jagar honom med just DEN frågan. Det är mitt fel.

Mitt-i- steget, Alliansfritt Sverige, Alexandra

Peter Andersson, om samma sak

Bilden? Så här var det egentligen...

Eftervalstankar. Om fingret i luften

Frågan är om vi ska bli populistiska. Om vi ska smeka väljarna över håret, berätta sagor och bara vara den där snälla mostern som man kunde fly till när livet var hårt hemma i statarlängan. Eller om vi ska fortsätta vara ansvarstagande och mogna.

Vi kanske är för strikta - i samma sorts kavajer med rutig skjorta, eller med samma sorts sjal runt halsen.

Det jag absolut vet är att det blir en allt skarpare gräns mellan Stockholm och resten av landet. Det vill säga, så länge det går bra i Stockholm. Jag skrev tidigare att ingen större omvälvning är i sikte innan det går åt helvete i Stockholm, och det känns fortfarande så. Frågan är ju om ens krisen kommer att ge oss förtroendet, den dagen den slår här.

Nu ska det göras eftervalsanalyser, det vill säga man ska ta reda på vad som hänt och varför. Jag ska göra en själv också. Jag ska försöka vara så självkritisk jag kan. Hoppas att andra också är det. Den debatten måste föras öppet - det finns inget hemligt i det här, vare sig orsaker eller ursäkter. Framförallt måste ju de som röstade på oss få yttra sig, men gärna också de som inte röstade på oss.

Hittills har jag fått en storm av åsikter om varför det gick som det gjorde, och det finns säkert lite sanning i allt. Det vi måste undvika är ju det vedervärdiga självömkandet, som jag varit med om förr. Dessutom finns det säkert en och annan som belåtet kommer gotta sig i vad de betraktar som elände. Däremot blir jag lite skraj när man som DN konstaterar att vi ska tacka PP för att deras väljare inte valde Sverigedemokraterna. Jag hoppas verkligen att PP's väljare inte består av tänkbara Sverigedemokrater; det vore verkligen beklämmande om man i ena sekunden kan vara för etnisk åtskillnad och i andra sekunden kämpa för frihet och demokrati.

Nu är det ju inte bara elände. Det finns en del sol genom molntäcket. Till det ska vi återkomma

Bilden: Det finns all anledning att ta det låga valdeltagandet på allvar. Som sagts på många ställen - om ett u-land hade ett valdeltagande på fyrtio procent skulle vi betrakta det som en icke-demokrati

Att såga av grenen man sitter på. Om EU-valet och Lavaldomen

I likhet med Byggettans ordförande Johan Lindholm - läs här - är jag irriterad och oroad av hur fyra av de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet i en debattartikel i Aktuellt i Politiken talar om hur de vill att Sveriges riksdag ska ställa sig till en ratificering av Lissabonfördraget.
Det var en jävla mening. Vi får ta det igen.
Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm hävdar där att ett nej till den nya EU-konstitutionen skulle ge oss ett sämre utgångsläge för att kunna hantera Vaxholmsdomen. Såpass. Och att många fackliga företrädare säger nej till Lissabonfördraget av bekvämlighet. Tyvärr finns det en hel rad med tveksamheter kring Lissabonfördraget som i varje fall inte dessa fyra låtsas om...
Man är kort sagt oroliga för att vi ska vara lika olydiga som Irland, där det uppenbarligen inte räckte med enorma penningsinsatser för att övertala folket. Om detta har Bo Widegren skrivit bra.
Jag vänder mig mot den höga svansföringen i deras inlägg. Varför ska vi vara de som följer resten av Europas arbetarrörelse? Har det överhuvudtaget varit en debatt om vart vägen ska gå i den socialdemokratiska partigruppen i Bryssel? Jag har då inte sett några referat där polacker eller italienare eller nån annan kräver att Sverige ska rätta in sig i ledet. De enda som sagt detta är våra egna partikamrater. Flera gånger.
Jag har inte heller sett kamrater i resten av Europa hävda att den svenska modellen är skräp och måste monteras ner. I själva verket är de extremt avundsjuka på hur vi lyckats, och vill gärna se den införd i sina egna länder. Inte nån gång har jag hört letter eller polacker klaga över att de fått ännu bättre lön med kollektivavtal...
Men Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm har säkert annan information, som det vore trevligt att ta del av.
Därför att det är viktigt att spela med helt öppna kort här. EU-valet är viktigt men EU är och kommer under lång tid att förbli en irriterande avlägsen faktor som bara medför elände och krångel - och utgifter! - för svensken i gemen (för såna är vi) och det behövs inte mycket för att andra grupperingar ska kunna "äga" frågan.
Både Junilistan och Sverigedemokraterna kommer naturligtvis att profitera på den socialdemokratiska tvehågsenheten i frågan, och en framgång där ger dem en språngbräda till riksdagsvalet. Platser i EU-parlamentet är billiga, med tanke på det oerhörda ointresse som finns kring det valet.
En smula tydlighet skulle behövas, och svar på en mängd frågor. Vi kan börja med hur det kan komma sig att ett Ja till Lissabonfördraget skulle vara bra för fackföreningarna i Sverige, när samtidigt SAF anser att samma Ja skulle hjälpa till att sänka oss. Förklara det den som kan!
Eller varför det tar sån jävla tid att skaka fram en kollektivavtalsmodell som är "EU-säkrad". I Danmark - av alla länder! - har man redan ett färdigt förslag som gott och väl skulle kunna fungera i Sverige med vissa modifikationer.
I takt med att länderna inom EU växer sig allt starkare kommer de också att svämmas över av billig arbetskraft. I Polen och Lettland ramlar det in vitryssar och ryssar och ukrainare- och i många av dessa länder saknas regler för arbetsmarknaden överhuvudtaget. Hur går det med att exportera den svenska modellen? Som Littorin själv skrev: Arbetsdomstolen (AD) behandlade 2006 drygt 400 ärenden, detta kan jämföras med cirka 100 000 i motsvarande tribunaler i Storbritannien.
Ett scenario som inte är ointressant ens för den mest extreme marknadsliberal - arbetsfred är lönsamt nämligen...
Och snälla - Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm - sluta behandla oss som ovetande. Man behöver inte sitta i Bryssel för att begripa juridiken och dess konsekvenser. Passa er för att hamna i otakt med folket (här!) - förra gången lyckades vi kryssa in Anna Hedh; sånt kan ske igen. Det som är verkligt oroande är ni applåderar samma sak som nyliberalerna applåderar. Det brukar inte båda gott....

Nej, de tycker illa om arbetarrörelsen

Trots den senaste tidens nedgörande kritik av regeringen sätter det inte särskilda spår i opinionen. Idag publicerar SIFO sin månatliga undersökning som visar att vare sig FRA, försvarsfrågan i allmänhet, regeringens velande i frågan om samkönade äktenskap, det totala ointresset för flaggskeppet med hushållsnära tjänster (läs särskilt om hur många nya jobb det kreerat), vårdnadsbidraget eller faktumet att både arbetslöshet och inflation börjat röra sig åt fel håll får borgerliga väljare att överge De Fyras Gäng.
Det får en ju att fundera. Men först kan vi konstatera att Sverigedemokraterna ligger kvar på en oroande hög nivå. Det är ett bekymmersamt faktum. Jag vet att det finns ett komplett ointresse hos borgerligheten att ta debatten med SD, eftersom man anser att det skulle vara ett vänsterparti (en analys som är rätt hårresande - att ett parti hämtar sin väljarbas ur de lågutbildades led betyder definitivt inte att det skulle vara ett vänsterparti ). Det liknar de taffliga försöken att klassificera nazism som en vänsterideologi; en debatt som enbart syftar till att misskreditera vänstern, och friskriva borgerligheten. Ren revisionism med andra ord.

Dessutom kan man ju konstatera att SD faktiskt ökar samtidigt som socialdemokraterna gör det. Den borgerliga logiken borde ju egentligen ge vid handen att SD skulle öka på bekostnad av vänsterblocket. För det kan ju inte vara så illa att SD skulle kunna attrahera borgerliga väljare, med sitt partiprogram baserat på konservatism, nattståndna synpunkter och populism? För sånt har väl aldrig högern nedlåtit sig till???
I Dagens Nyheter gör man en halvhjärtat analys av läghet för det blåa laget i halvtid, och försöker frammana bilden av en regering som är skakad. Ja, inte av FRA i såna fall.

I själva verket kan man nog konstatera att Reinfeldt kan sova tryggt. Det som framförallt förenar borgerligheten är avskyn för allt som har med arbetarerörelse att göra, och då ska det nog till fler klavertramp innan det verkligen börjar brännas. Strateger har redan talat om honom att FRA-striden inte skadar alls, vilket jag gissade mig till här, och inte heller de andra politiska tillkortakommanden som regeringen radar upp. Huvudsaken för de borgerliga väljarna verkar inte vara att det förs en vettig politik. Den får vara hur galen som helst - huvudsaken är att det inte är socialdemokratin som sitter i Rosenbad. Vilket är ett perspektiv som skrämmer....

Bilden föreställer GA Custers sista strid vid Little Big Horn 1876 - djupt ohistorisk naturligtvis, i själva verket dog den fd brigadgeneralen mycket tidigare i striden-, men kan användas för att demonstrera hur man samlar sig för det väntade nederlaget, Fr rightwingnuthouse.com

Sverigedemokraterna gynnas av alliansens magplask. Om opportunism

Häromdagen kom ytterligare en opinionsundersökning som bekräftar det vi varit rädda för - Sverigedemokraterna är på väg att befästa sin position som ett parti på väg in i riksdagen. I svallet runt FRA-debatt och annat har den diskussionen kommit bort en smula. Sådär i förbifarten hörde jag någon analytiker som hävdade att det kunde bero på uppmärksamheten kring deras riksting.
Såpass.
Jag tror inte det. Istället är jag rädd för att det jag profeterat om under lång tid kommer att hända, att de konservativa högerväljare som hellre skulle ta livet av sig än rösta på ett vänsterparti - faktiskt kommer att slira över till Sverigedemokraterna. Ett scenario som givetvis förnekas av borgare. För så kan det ju inte vara.
Men faktum är att ett politiskt vakuum tenderar att fyllas av något. I det här fallet av ett populistiskt parti, som lika mycket styrs av marknadsundersökningar (kanske mer än andra) när det gäller att anpassa sig i nästan alla politiska frågor. Utom en. En stor en.
Att försöka definiera Sverigedemokraterna som höger eller vänster är bara larvigt. Och djupt okunnigt. De är populister. De sätter upp fingret i luften och smilar in sig.
Andra partier, som kanske mer drivs av ideologi både vågar och kan driva politiska frågor där de är marginaliserade eller utopiska. Så gör inte populister - och det är rätt irriterande att folk som utger sig för att vara insatta går i den fällan. Som Fredrik Malm.
De är duktiga på nätet, de här Sverigedemokraterna. Det måste man erkänna. De har en närvaro i olika diskussionsforum som är avsevärt bättre än den från de etablerade partierna; allt i enlighet med den taktik och teknik som undergroundrörelser alltid tvingats till. Och just nu har de en medvind, skapad av en regering som gör precis allt åt skogen, ledda av en trevlig kille som håller på att bevisa den gamla tesen om att man inte blir en bra regeringschef bara för att man var en duktig oppositionspolitiker.
Istället för att som regering ta krafttag mot odemokratiska rörelser - för är det något politiskt parti som vill inskränka olika friheter så är det SD -ägnar man sig med liv och lust åt att göra precis alla sina kärngrupper förbannade.
Olika nyliberaler - och tokhöger också för den delen - vrider sig i vånda just nu. Uppgivenheten är enorm, bland de som skriver på nätet. Riktigt lika illa är det inte ute i landet, hos kommunalpolitiker och andra, kan jag meddela. Men även där tvingas nu en alltmer lamslagen borgerlighet ägna alltför mycket tid åt att rättfärdiga och ursäkta den förda politiken, vilket också öppnar för ytterlighetspartier.
Sverigedemokraterna legitimerar sig i stor utsträckning genom att appellera till "vanligt folk". En tidigare kartläggning av deras företrädare visade på en förskräcklig överrepresentation av folk som definitivt inte var särskilt vanligt förekommande.
Deras anhängare är i stor utsträckning lågutbildade män på mindre orter, och företrädesvis i södra Sverige. Vilket jag har en teori om.
I resten av Europa - i hela världen - är förekomsten av en låglönemarknad en av de viktigaste grogrunderna för främlingsfientlighet. Just i södra Sverige, mest i Skåne, har det under många år funnits lågavlönade, okvalificerade säsongsjobb, som i allt större utsträckning tagits över av billigare utländsk arbetskraft.
Ofta i samarbete med arbetskraftsförmedlare av olika gråhetsgrad har potatisplockning, jordgubbar och äpplen kommit att totalt domineras av icke-svenskar. Vid sidan har allt argare infödingar stått och sett extrajobb och sommarjobb säljas bort till utlänningar. Till detta kommer naturligtvis alla andra strukturomvandlingar som städer som Landskrona eller Malmö drabbats av under de senaste åren.
Och då blir det naturligtvis väldigt enkelt att skylla på den där som ser annorlunda ut, talar annorlunda.
Det är den här debatten vi måste våga ta. Fackföreningsrörelsen har ett mycket större ansvar för att debattera det här än man hittills gjort. Orsaken till det kan också sägas ligga i en inte så liten inomgruppskonservatism - om vi inte talar om det finns det inte. Så är det naturligtvis inte - istället ligger en av nycklarna till en starkare facklig rörelse just i att vi lyckas mobilisera de papperslösa (läs om Sofia som jobbar illegalt här) och de som är här på jobbvisum.
Till detta kommer en allt fegare regering, där man inte ens nu vill ta ställning mot främlingsfientligheten.
Ett flertal borgerliga tyckare förutspår att kärnväljarna kommer att lägga sig på soffan. Det tror inte jag. Dels tror jag att den här FRA-lagen faktiskt inte alls retar upp de omhuldade konservativa bastrupperna i den omfattning som bloggarna tycks tro. I själva verket finns det i konservativa och försvarsvänliga kretsar - dvs kärnan hos moderaterna - en stark övertro på geniala tjänstemän och snabb teknik. En dos med terroristskräck är säkert inte heller i vägen.
Dels är det INTE vad en kärnväljare gör. Röstskolkar. Man går och röstar. Punkt. Man kan byta parti, men man stannar inte hemma. Just i de skikt där vi kan identifiera kärnväljaren - på Lidingö, i Danderyd eller Vellinge, eller för den delen i Pajala - har man mycket högt valdeltagande alldeles oavsett vad som sker.
Jag är övertygad om att SD kommer sätta ett flertal kampanjer i sjön, organiserade av PR-proffs (som gör ett jobb utan att lukta på pengarna), man kommer att satsa på att själva skapa sig en kärna som är mycket lik den som beskrivs i FRP-koden, och man kommer förtvivlat att försöka tvätta bort en del genant skräp som hängt med. Typ folk med öppet rasistiska åsikter.
Runt allt detta raglar en förvirrad radda borgare runt och letar förtvivlat något att samlas kring. Det är nog en lågoddsare att tro att det kommer att bli Sahlin de samlas runt. Den AVSKY man kan utläsa hos både förtroendevalda högermänniskor och framförallt hos anonyma skribenter är rent skrämmande. De skäller som bandhundar på Mona Sahlin för att i nästa sekund mana till besinning när det gäller drevet mot de som svek i FRA-debatten.
De borde lägga sin energi på att ta debatten med de främlingsfientliga istället. Om de nu menar allvar med sin "liberalism". Det är nämligen förtvivlat ont om den sortens inlägg på den kanten...


Bilden är tagen från Hans Lindströms Skurkstreck.... Kolla gärna efter fler roliga bilder där

Om varumärkessnyltning och Sverigedemokrater.

Maria Abrahamsson väljer idag att i Svd ta sig en funderare kring framtiden för Sverigedemokraterna. Hon gör en liten trevlig analys, men precis som så många andra borgerliga företrädare orkar - vågar - hon inte dra analysen till sin naturliga spets, och ge sig på kärnan i SD:s arbete. Alltför länge har både arbetarrörelse och borgerliga partier valt att inte ta debatten med SD, med hänvisning till att att SD skulle vara ett vänsterparti - argument från höger, och att SD skulle vara ett högerparti - argument från vänster.
Jag ska inte anklaga moderaterna än mer för att ha polerat banan för SD, genom att puffa sin kompass mot mitten medan det lilla konservativa utrymme som då skapades, inte kunde fyllas av KD (som vore det naturliga valet), men jag är fullständigt övertygad om att en stor del av SD:s sympatisörer faktiskt är besvikna moderater. Vart skulle de annars ha tagit vägen, i ett parti som älskar kollektivavtal och allmän förskola? Ska man tolka de senaste opinionsundersökningarna gick de inte till de andra regeringspartierna.
Ja, det är sant att SD har en bas som borde vara traditionsbundet socialdemokratiska väljare. Nu betyder inte alls det att de skulle ha röstat så. Det har alltid funnits rejält konservativa knegare som aldrig skulle drömma om att rösta på vare sig u-hjälp eller homoäktenskap. I den utmärkta FRP-koden, som behandlar den norska varianten, Fremskrittspartiet, finns mycket att lära. Lika lite som alla industriarbetare skulle rösta socialdemokratiskt, eller att alla invandrare skulle vara sossar, eller att alla höginkomsttagare skulle vara borgare, kan man förklara framväxten av ett konservativt parti utan ideologi, baserat på missnöje med invandrare. Det är inte så enkelt.
I mångt och mycket - och det här tragglar jag ofta om - måste man ändra synen på vad som är integration. Alltför länge har det handlat om att bli svensk. Så sent som idag återkommer folkpartisterna med sina språktest. Jag hoppas verkligen att detta också kommer omfatta engelskspråkiga invandrare, som kan ha bott här i tjugo år utan behöva ha lärt sig fem ord svenska. Men det är säkert inte de som Björklund och Sabuni tänker på. Även Maria Abrahamsson gör tavlan att tro att det finns en lyckad invandringspolitik, istället för att se till perioderna när den sker, vilka omständigheter som ligger bakom och vilka det är som kommer
Det hjälper inte att skratta åt dessa ofta lätt obildade herrar som avskyr invandring, och som bestämt hävdar att "de inte alls är rasister, de vill bara bevara Sverige". Själva skulle de knappast klara språktestet, de kan knappt några svenska kulturvanor eller seder, men de ser sig själva som naturliga bärare av det svenska arvet. Att jag betackar mig för detta är väl rätt självklart, men det handlar faktiskt mest om vilsenhet.
Idag växer det upp stora grupper som inte kommer ha gemensamma minnen. Istället för generationer som alla minns Fem Myror eller Storpotäten kommer ungar att minnas helt olika saker - det ser man redan idag på domäner där yngre tonåringar samlas. De har inte samma läroböcker, de ser inte samma saker på film, de lyssnar inte på samma musik. Utbudet av medier och nöjen har blivit så stort och varierat att det kommer att skapa en säkert rätt stor grupp som inte kommer orka med valfriheten och tillgängligheten. De vill inte kunna välja mellan femhundra olika sorter i affären, eller mellan tio olika elleverantörer, De vill ha sill och potatis och midsommarstång och begripa datorer och vara lyckliga. Men det är knappt nån som törs debattera konsumismens baksida idag, när ropen skalla, shopping åt alla.
Maria Abrahamsson har läst delar av SD:s partiprogram. Hon borde läsa resten också. Det säger en del om sakernas tillstånd. Första kommentaren i fikarummet i morse när man berättade på nyheterna om Kosovos självständighet var ju "då åker väl de jävlarna hem snart".
Det finns likheter mellan den femtiotalsidyll som SD strävar efter och den som Jan Björklund frammanar. Björklund gör det förmodligen utan avsikt, men hans pedagogik kommer att spela SD rakt i händerna. Det skulle vara klädsamt om Maria Abrahamsson också insåg det.

För ordningens skull meddelas härmed att socialdemokratin knappast är utan skuld, men det skall vi återkomma till.

Folkpartiet och SD

I senaste numret av LO-tidningen gör Petter Larsson en genomgång av hur folkpartiet som etablerat parti oförblommerat flirtar med Sverigedemokraternas sympatisörer genom att föra fram förslag som tangerar vad just Sverigedemokraterna skulle gilla. Han tar upp exempel som språktest, gynundersökningar, litteraturkanon och hemspråksförbud, vilket sammantaget faktiskt får oss andra att fundera på vad i hela fridens namn fp håller på med.
Dessutom har han den goda smaken att nämna FRP-koden, som jag berörde här, men framförallt ger han en bra beskrivning av hur SD lyckas mota sig in på socialdemokratins väljarmark, genom att utmåla partiets och fackföreningsrörelsens företrädare som karriärister och elitister, mer intresserade av att gå egen goodwill av flyktingmottagande istället för att bry sig om pensionärer och sjukvård. På samma sätt som Fremskrittspartiet lyckats med i Norge.
Däremot gör Petter Larsson den kloka observationen att det som lyckas i Norge inte nödvändigtvis behöver lyckas i Sverige. Precis som i en rad andra frågor är det att göra det enkelt för sig genom att lägga karbonpapper mellan nationer. Att ett system för trygghet på arbetsmarknaden fungerar i Danmark behöver inte alls betyda att det funkar i Sverige.
Att vuxna människor i Frankrike kan dricka vin köpt i snabbköpet betyder inte att vuxna människor kan göra det i Finland. Eller hur det nu var.
Det finns också anledning att - som jag tjatat om det här! - betvivla att det är besvikna socialdemokrater som röstar på SD. Valundersökningar och valdata visar att det snarare är högersympatisörer än vänsterväljare som tenderar att välja SD.
Socialt verkar däremot SD rekrytera sina väljare bland arbetslösa, LO-anslutna, studenter, egn företagare och män. En skaplig balndning kan man säga.
Till detta kan man anföra att det inte finns en automatik i att LO-anslutna röstar vänster. Tvärtom har det alltid funnits en - ofta - lågutbildad konservativ grupp av LO-anslutna som alltid röstat höger, och som stått för både anti-fackliga och konservativa värderingar. Företrädesvis män som faktiskt tycker att världen var bättre 1958. Vilket också Magnus E Marsdal beskriver i FRP-koden där han kryssar bland raggare och knegare i Norge.
Det är ju nämligen aldrig någon som förvånas över att högre tjänstemän röstar vänster, vilket också råkar vara fallet. Att försöka dra slutsatser om hur man ska bemöta SD utifrån vilka människor de attraherar istället för att tala om den politik SD tänker föra är att göra det väldigt enkelt för sig.
Och precis som alltid lika kloke Johan Sjölander skriver pågår det redan ett flirtande med SD, för att konsolidera sig för 2010. Vilket inte torde förvåna men samtidigt knappast kommer att ge enorma applåder inom de mer vettiga delarna av alliansen. Jag hoppas verkligen vi kan få se kraftigt avståndstagande från detta.
Sverigedemokraterna är ett fackföreningsfientligt parti som ska hållas kort. Oavsett vad deras företrädare påstår är flyktingfrågan viktigast för deras väljare, och vi vinner inte den fajten genom att stå tysta

Sverigedemokraten som inte kan sitt eget partiprogram

Det är egentligen något tragiskt över de här männen i övre medelåldern i sina illasittande kostymer och med sina mossiga åsikter. De är sååå arga och de kan inte formulera sig. I Dagens Arbete låter sig partikassören och arbetsmarknadspolitiske talesmannen Per Björklund intervjuas, med ett egentligen förfärande resultat, som bör ges större uppmärksamhet.
Han är nämligen ytterligt glad i att ha åsikter om saker och ting på sin egen blogg men när det började handla om de frågor han uppenbarligen är vald att svara på - ja, då svävade han på målet. Och inte så lite heller...

Kan du sammanfatta sd:s arbetsmarknadspolitik? Nja, det vet jag inte Att utländska företag inte ska få konkurrensfördelar. Det står i ert program om Ekonomisk politik. Det har inte jag varit med och skrivit. Det får du ta med någon annan. Definiera vad det är att vara ”svensk”. Nej, det vill jag inte göra. Varför inte? Jag tycker inte att jag är så insatt att jag kan göra det. Det står i erat program att ”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet” Vad ska den gemensamma identiteten vara? Jag vill inte ge mig in i det.

Läs själva. Det är en skrämmande intervju med en man som kan ha ett reellt inflytande på svensk politik om tre år.
Björklund hymlar däremot inte på sin egen blogg om vad han står för. Han tänker ta moderata och kristdemokratiska väljare, besvikna på alliansen. Och är det besvikna alliansväljare han är ute efter lär han ha rätt många att välja på

FRP-koden

Under våren har emellanåt även Sverigedemokrater besökt den här sidan. I vissa fall har de varit rent otidiga och därför syns inte deras kommentarer, någon finns kvar. Gemensamt för de som skriver är att de inte på något vis är typiska för sin väljarkår - eftersom det här finns ett antal väl skolade, smarta och drivna internetdebattörer, som är vana och villiga att provocera, och som ständigt letar nya ställen att sprida sina åsikter på.
Nyare undersökningar visar med besked att SD:s framgångar inte alls enbart kan skyllas på LO-kollektivet. Istället tar man väljare från konservativa högergrupper, med lockrop om traditionella värden rörande familj, gud, fanan och konungen.

I Norge har boken FRP-koden, som handlar om områden där det främlingsfientliga Fremskrittspartiet står för saker som rimligen borde vara till dess väljares nackdel. Nu har inte den boken haft det genomslag som man kanske kunde tro i Norge, men de har också en mycket konstig medial situation i Norge - nästan lika intorkad som den finska, som fortfarande lever kvar i ett femtiotal där kommunismen existerar.

Vi vet att det finns en överrepresentation bland Sverigedemokrater av män med kortare utbildning och människor som bor på mindre orter, och då blir det desto konstigare att läsa om partiledningens syn på facket, kollektivavtal och anställningstrygghet

Enligt alla gängse normer är det just de - män med kortare utbildning, bosatt på mindre ort - som är de stora förlorarna så snart man förbigår LAS, eller när företag lägger ner. Det är precis den gruppen som behöver någon som står upp för dem - för inte lär Jimmie Åkesson göra det.
Det här ligger för övrigt i linje med partiets annars också föga genomtänkta politik.
Den ekonomiska politik som presenteras på hemsidan är ett sammelsurium av motsägelser, på en nivå som verkar parodisk men som egentligen är tragisk eftersom den faktiskt kan få genomslag i ett skräckinjagande framtidsscenario.

Då börjar vi
" Sverigedemokraternas målsättning med den ekonomiska politiken är att skapa bästa möjliga förutsättningar för återskapandet och upprätthållandet av det svenska folkhemmet."
Utan att definiera folkhemmet blir det där tämligen meningslöst. Jag antar att det handlar om ett aningslöst femtiotal där Sverige kunde segla framåt obehindrat, på bekostnad av ruinerna i de länder som drabbades av världskriget. Att tro att den svenska modellen skulle vara avhängig enbart svenska förhållanden är så historielöst att man nästan blir förbannad.
Överhuvudtaget är okunnigheten skrämmande, liksom de slutsatser man drar. Om man ersätter ordet "folkhemmet" med "paradiset" framstår meningen så meningslös som den faktiskt är.

" Vi förespråkar tillämpandet av ett marknadsanpassat blandekonomiskt system. I det längre perspektivet behöver det inte finnas några motsättningar mellan arbetstagares och kapitalägares intressen. Därför bör alla krav som endast leder till kortsiktiga vinster för endera sidan stå tillbaka för de som leder till optimal tillväxt i ekonomin på lång sikt."

Så vad är det som leder till optimal tillväxt? I min värld finns knappast det begreppet. Och knappast i SD:s värld heller eftersom...
"...ökat samförstånd mellan arbete och kapital, där båda parter inser nyttan av den andre, kan åter göra Sverige till en ekonomisk stormakt. Detta kan anses vara uppnått då Sverige har en hög BNP per capita, en låg statsskuld samt då svenska företag har möjlighet att växa och bli världsledande inom sina områden samt svenska arbetare och tjänstemän har de högsta reallönerna. Först då kan vi återskapa ett samhälle byggt på den nordiska välfärdsmodellen präglad av rättvisa och trygghet för alla."

Jag kan lova att arbetsmarknadens parter inser nyttan av varandra, men det här påvisar enbart att författaren till pekoralet inte har en susning om lönebildning, vinst eller avsättningar och investeringar.

Att utlova eller sträva efter världsledande positioner, må vara vällovligt men är knappast realistiskt i en global ekonomi, med den inställning till utländskt kapital som man därefter presenterar...
" (Svenska) Företag får inte hindras att växa på grund av regler och villkor som ger utländska företag konkurrensfördelar. Kapitalbasen får inte urholkas av ogenomtänkt egendomsbeskattning. Varken små eller stora kapitalägare får missgynnas genom ofördelaktiga skatter eftersom det leder till att ägandet av det svenska näringslivet övertas av utländska intressen. Under 1990-talet ökade det utländska ägandet av svenska börsnoterade företag från 10% till 45%. Ett brett kapitalägande, där svenska löntagare inte längre ges incitament att undvika sparande och investeringar till förmån för konsumtion, kan vända denna trend. Det svenska folket ska inte vara de konsumenter som utländska kapitalister blir rikare av - vi ska vara ett ägande folk."
Här gör man en jättekullerbytta - en stor del av de "svenska" företagen är redan idag multinationella, och framgångsrika på grund av det. Ericssons och Volvos vinster är beroende av att de kan göra affärer utomlands, etablera sig och ha verksamhet i länder där de är utländska kapitalister. Hur tänker SD om det? Inte alls visar det sig senare i texten...

Problemet är inte att det utländska ägandet ökade; det kan bland annat förklaras med att svenska investmentbolag skrivna utanför Sverige tagit över ägande. Problemet att det reella svenska ägandet förskjutits till allt färre svenska ägare berör man inte alls. Problemet har också varit att rent svenska ägare varit alltför snåla och försiktiga med pengar, vilket lett till att antingen a) staten eller b) utländsk kapital fått träda in - en lösning som knappast verkar applåderas av SD, men som lär komma som ett brev som posten.

Avslutningen är magnifik i sin innehållslöshet:
" De ekonomiska målsättningarna får dock inte nås på bekostnad av den nationella gemenskapen och självständigheten, folkhälsan eller miljön."

Detta skrivet i samma andetag av någon som däremot hade mage att påpeka att :
" De mänskliga egenskaper som ligger till grund för ekonomisk verksamhet och utveckling är kreativitet, entreprenörsanda och tävlingsinstinkt. Den fria marknaden, och i synnerhet den fria konkurrensen, skapar som ett resultat av detta förutsättningar för välfärd och utveckling.
Nå, hur ska man uppnå eller stimulera fri konkurrens när utlänningar inte ska få etablera sig, när man ser snett på invandrarbutiker (SD i Gbg), och när man vill värna självständigheten? På detta finnes eller gives inga svar. Att tro att man skapar ett gynnsamt företagsklimat med dessa begränsningar visar återigen på rent skriande okunskap om nationalekonomi.

Man menar alltså att man ska begränsa ägande, penningströmmar och handelssystem beroende på nationalitet och självständighet? Jag kan då inte dra nån annan slutsats av det.

Jag kommer bit för bit gå genom SD:s partiprogram och riktlinjer, eftersom det är helt uppenbart att de själva är sina bästa fiender. Det ogenomtänkta snömos man presenterar är sårbart för kritik, inte minst genom sin inkonsekvens. Man kan inte i det som kan kallas ett partiprogram ha diametralt motsatta uppfattningar - därför att då blir man genomskådad.
Det tjänar ingenting till att debattera invandringen med dem - de är fundamentalister i den frågan, och de som delar deras åsikt lär knappast kunna omvändas. Men det är en liten hård kärna "...av män med kortare utbildning och människor som bor på mindre orter" som knappast kommer kunna klara 4%-gränsen.
Istället bör vi inrikta oss på de måhända besvikna men fortfarande resonabla människor som kanske överväger att rösta på SD - och där finns det goda möjligheter att avslöja och exponera deras platta moralism och sandlådevisioner.
Det kan finnas en risk med att förvisa illa skriven svenska och bristande kunskaper till skamvrån, men det är ännu farligare att inte ta debatten. Ett parti som ämnar ta sig riksdagen måste kunna stå ut med att granskas hårt, och särskilt när man knappast har rumsrena företrädare. Att vara moralist kräver också att man har god moral själv, inte att man enbart avkräver andra det!