Kanada och deras flyktingar...

Ibland blir man förvånad över att påstått bildat folk kan vara så korkade. Idag skriver någon som heter Mattias Johansson en artikel på Svt Debatt, som närmast kan beskrivas som Hjälp vi inte vill ha. Eller en snabb demonstration i hur man gör en mental dikeskörning. Och då har jag varit snäll.

Ämnet är att vi måste lyfta fram invandringens positiva effekter. Eftersom samme Johansson lyfter bidrag - lön kan det knappast vara tal om - från en centerpartistisk tankesmedja (som givetvis kallas liberal) handlar det om att vi måste ta vara på dräng- och pigmaterial. Här ska jobbmatchas!

Exemplet är Kanada - som alltid lyfts fram som ett föredöme. Jag har inget mot Kanada. Det är ett trevligt land där en stor grupp fransk-kanadensare inte alls vill vara en del, vilket inte alls nämns i artikeln, och de har i stor utsträckning lyckats med att ta hand om de invandrare de tar hand om. Jag skriver medvetet invandrare, för det är de som kommit till Kanada. Flyktingar av den typ som kommer till Europa är det ont om i den kanadensiska kvoten.

För det är det saken handlar om. Att ta hand om hyfsat välbeställda flyktingar med hög bildningsnivå i ett land som saknar naturlig gräns annat än mot USA, är inte jämförbart på något vis mot att möta en tsunami av humanitär katastrof, vare sig den kommer av krig eller natur. Men det är inte heller FORES' poäng.

Kanada är, enligt Johansson, "...en ung nation som i stora stycken byggts upp av främst europeiska immigranter." Man skulle till och med kunna säga att Kanada är ett land som byggt upp av europeiska immigranter. Den kanadensiska urbefolkningen har inte alls varit delaktig i nationsbyggandet - därför att även om de behandlats bättre än sina amerikanska släktingar har de ändå varit satta på undantag, i det som fortfarande är en brittisk koloni (vilket Johansson förbigår med tystnad).

Det handlar om att matcha immigranter. Japp, det kan vi hålla med om. Men immigranter är inte samma sak som flyktingar. Och naturligtvis kan inte Johansson låta bli att sparka lite på Byggnads och fortsätta gnölet om att vår blockad av det oanständiga bygget i Vaxholm skulle vara nån slags rasism.

Det är där han kör i diket, stackarn. Det är ju låglönemarknad och exploatering av de som inte kan försvara sig som är de verkliga grogrunderna för just det han vill varna för. Lönedumpning en masse = ökad främlingsfientlighet. Och Johnasson missar också att det finns en stark fackföreningsrörelse i Kanada som inte accepterar just lönedumpning. Samband någon?

Det finns mängder med positiva saker med invandringen, och man behöver inte flyga till andra sidan jordklotet för att hitta sånt. Och när man gör det skadar det ju inte om man tänker efter innan man skriver om det.

Det kunde varit värre skriver om samma sak!

Bilden? Kunde knappast vara mer på pricken...

Pizzaeffekten och rörelsen

Vi saknade vallokomotiv. Så enkelt är det kanske. Vi hade bra, kompetenta kandidater, men var det verkligen de som drog det där lilla extra lasset? Som fick soffliggaren att resa sig, eller den tvehågsne att faktiskt rösta rött?
Jag är tveksam. Och det är det orättvisa med personvalen - de kommer alltid att gynna den som gör sig på bild, den som har utstrålning, och missgynna den med talfel och skelöga. Tyvärr.

Vad värre är att de fem främsta kandidaterna på socialdemokraternas lista är etniska svenskar. Blonda. Känns det som något som är nytt eller utmanande? Jag konstaterar att den strategiska satsningen på barnfamiljer ur medelklassen och Singel-in-the-city-tjejer i obestämd ålder (aldrig tala om ålder för oss som är ovuxna!) inte gav det utfall man hoppats på, eller som behövts.
Istället ökar vi i de områden där vi av tradition är starka, men vi ökar inte tillräckligt, därför att valdeltagandet fortfarande är för lågt. Och där hade vi behövt en Evin Cetin eller en Ardalan Shekarabi. De som representerar det "andra Sverige". Som har en trovärdighet kring integritet, kring invandring, kring utbildning. Men det var länge sen alla invandrare bodde i förorten - och det är därför det är så konstigt att de aldrig får kliva fram.

Sverige har nio miljoner invånare, 6,9 miljoner är röstberättigade, 1,2 miljoner är invandrare - det finns arton platser i Europaparlamentet att fördela, och Pizza-Sveriges röster kanske bara blir Anna Maria Corraza Bildt och Zadia Catalan. Jag räknar inte Marit Paulsen - hon representerar rotmos-Sverige.
De socialdemokratiska kandidaterna har utsetts av en valkommitte nånstans. Eftersom målsättningen också har varit att efterlikna Obamakampanjen är det en logisk kullerbytta att då inte sträva efter att vara inkluderande - poppis ord, googla!. Tror verkligen nån att Hammarkullen eller Rosengård kommer identifiera sig med de fem som står överst?

I ett samhällsklimat som blir allt bistrare, och i ett Europa där de främlingsfientliga marscherar hade vi behövt visa att Sverige är annorlunda. Här växer inte främlingsfientligheten med automatik, här har vi inte en låglönemarknad, här får alla plats. Det är ett misslyckande när de som inte är blonda och blåögda inte får synas, annat än som utfyllnad.
Ska vi lyckas valet 2010 är det dags att släppa fram alla. Inte bara de blonda och blåögda.

Andra om valet Peter Andersson, Mitt-i-steget, Morian, Laakso, S-buzz, Yazdanfar, Löwdin, Nemokrati, Jonas Sjöstedt, Krassman, Kulturbloggen, Anna Ardin

Du som funderar på varför det är så här kan med fördel jämföra hos Krassman. Medinas låt har snurrat friskt på dansgolven, även högerfolket dansar till den. Det säger en del...

Moderaterna fiskar i grumliga vatten

Det man kan säga om moderaternas senaste utspel är att de mer och mer bekräftar två saker - att de dels är pressade av en dov opposition bland sina kärnväljare, dels att de skräms av att de trots alla sina satsningar - vilka frågar då vän av ordning men det kan vi ta nån annan gång - inte får det gensvar i opinionen som de vill ha. Dessutom börjar de nog inse att Sverigedemokraterna inte är en problem för vänstern, lika mycket som det är ett problem för högern.

Alltså tar man skeden i vacker hand och landar en rapport som är både populistisk och farlig. man ägnar sig åt de allra enklaste förenklingar som finns, och föreslår lösningar som tangerar lynchjustis. Anledningen är ju att det redan idag finns ett straffsystem som fungerar, men istället väljer man den allra enklaste vägen - ta ifrån busarna sitt medborgarskap.
Tonårsmorsa skriver bra om detta, och jag delar hennes upprördhet. Det är för jävligt att dela upp folk i vi och dom från början, och det finns inte heller något som visar på att deportationer skulle vara effektivt. Herregud - är man EU-medborgare behöver man inte ens söka svenskt medborgarskap för att vara delaktig i systemet, och då funderar man ju hur dessa EU-medborgare i såna fall borde bestraffas.
Folkdomstolar? Lynchningar?

Bilden föreställer Billie Holiday, som här sjunger Strange Fruit, en sång som är långt, långt mer än bara en slagdänga.

Unga och starka vinner. Om FOKUS integrationstävling...

I senaste numret av Fokus presenterar man vinnaren i integrationstävlingen. Det är -som förväntat -en liten kommun, Gnosjö, med ett traditionsbundet nätverk av småföretag, en fungerande och stabil landsortskommun, tillräckligt långt från centrala Sverige för att inte få överskottsinvandrare, som är både halta och lytta och sjuka. De lämnar man med förtroende vidare till större kommuner, som faktiskt då också placerar sig i toppen av just samma integrationsmodell. Hur nu det går till. Men det finns ju omräkningstabeller för allt...
Viktigare är ju att de som placerar sig i botten av samma undersökning faktiskt tar emot flyktingar och invandrare. Vad hände med de kommuner som benhårt vägrar dra sitt strå till stacken? Som Vellinge, Täby eller Danderyd? Jo minsann - de finns i den högre delen av samma lista.
För den här undersökningen skiljer inte på invandrare och flyktingar; här räcker det med att vara utlandsfödd så räknas man in i integrationen. Oerhört praktiskt. En invandrad amerikansk professor som bor i villa i Danderyd räknas alltså in i statistiken precis lika mycket som den illiterate bilmekanikern som bor inneboende med resten av familjen hos sin bror i Angered. Nån som tycker det är knäppt? Jag gör det i varje fall.
Det underliga är att man mycket lite berör skillnaden mellan flykting och invandrare. Det är som att de bägge glidit ihop idag till samma begrepp. Kontentan är i varje fall att de så snart som möjligt ska stå till arbetsmarknadens förfogande, verkar det.
I synnerhet blir det märkligt när även regeringens företrädare tycker det är skamligt att USA + Kanada tar emot färre Irakflyktingar än Södertälje, men inte har ett ord till övers för sina moderata partikamrater som vägrar öppna kommungränsen för samma flyktingar. De propåer som regeringen hittills har gjort har inte direkt fallit i god jord. Och det finns åtskilliga företrädare för just högern som kommer att slå sig blodiga för att kunna fortsätta skyffla över ansvaret på andra.
Överhuvudtaget ska man nog vara tveksam till att ta Kanada som ett gott exempel på hur integration skall fungera; avståndet dit gör att den illegala invandringen är marginell, vilket gör att de mest får det vi kan kalla A-invandrare - ambitiösa, pigga, unga. Precis som Gnosjö också får.
Samtidigt kom jag att höra regeringens invandraralibi Nyamko Sabuni - som har mer gemensamt med Jan Björklund än med valfri morsa i miljonprogrammet (vilket hon delar med ett flertal andra alibin inom just folkpartiet) - i Ekots lördagsintervju där hon försvarade regeringens nya krav på att den som kommer till Sverige måste skaffa sig ett jobb innan de kan få ta hit sina anhöriga. Ett krav värdigt Det Nya Folkpartiet. För skams skulle kunde de kanske skänka en tanke till Jordanien som idag har en och en halv miljon flyktingar - och försöka tvinga folk där att fixa ett jobb innan de får ta dit sina barn. Eller annat valfritt land som gränsar till en krigszon.
Den här sortens moraliska och nyliberala budskap gör mig förbannad. Vad hände med vanlig hederlig anständighet? Jag träffar folk som berättar om hur de sett sina vänner, sina föräldrar, sina barn DÖ i Irak, i Afghanistan, i Gaza. Det är vad de flyr från. De flyr mycket sällan TILL något. De flyr FRÅN något. Och då ska vi villkora deras överlevnad?
I dagens nyliberala Sverige ska alla människor sättas i produktion så snabbt som möjligt. Utan att ta hänsyn till deras eventuella status. Man reflekterar inte ens över att det kan bli fel. Det finns ingen som funderar över krigspsykoser, neuroser, sorg och depression längre. De ska bara jobba, jobba, jobba - för då funkar det. Tills det inte funkar alls längre.
Av någon märklig orsak har vi idag större insikt om och förståelse för de trauman som drabbar återvändande amerikanska soldater från Irak, och som gör dem sjuka och passiva och asociala och oförmögna till normalt socialt liv - ett ämne som snabbt klättrat på tio-i-topp-listan- än det som verkar kunna tillerkännas flyktingar från samma krigshärd. De ska tvärtom ut och jobba och försörja sig själva så snabbt som möjligt!
Om känslan av att stå utanför, om ett samhälle som inte släpper in dem, om den skriande skillnaden mellan etablerade medelklassinvandrare och ett nästintill återuppståndet trasproletariat är det ingen som talat längre. Inte heller om hur just samma medleklassinvandrare förfasar sig över samma frustration i förorterna, eller kräver precis omöjliga sanktioner av andra invandrare. För visst kommer det att brinna igen , visst kommer man att kasta sten igen. Men inte i Gnosjö. Inte den här gången.

Integrationen. Om symbolfrågor för rörelsen.

Det kan knappast ha undgått någon att Södertäljes kommunalråd Anders Lago fick besöka Washington och inför ett utskott i senaten redogöra för hur lilla Södertälje, 83 000 invånare i kommunen, kan ta emot fler flyktingar från Irak än USA och Kanada tillsammans. Frågan är minst sagt relevant eftersom USA och Kanada är stridande parter i det pågående kriget mot ondskans axelmakter - till vilka det är skall vi återkomma i annan post.
Detta har ju varit känt i Sverige ett längre tag och migrationsminister Billström har gnölat om att fler länder i Europa bör ta sitt ansvar. Att ett gäng kommuner i Sverige inte tar sitt ansvar har han inte tyckt nånting om; men de styrs ju av hans partikamrater och de ska väl skydda sina låga kommunalskatter från sådana bisaker som mänskligt lidande.
Det finns dessutom en sorts samsyn om att integrationspolitiken har havererat, och att den måste upprättas (moderaterna), flyktingar och invandrare ska lära sig veta hut och hur det fungerar i Sverige (folkpartiet), de ska flytta dit jobben finns (centern), vi måste stärka kristendomen i Sverige (Kd, vad nu det har med saken att göra) till att de ska inte vara här (SD, föga överraskande). I denna kör står arbetarrörelsen tyst och gapar och funderar.
Och det är onekligen dags att ta itu med det här. I den senaste SOM-undersökningen har invandrarfrågorna ännu inte nått en kritisk punkt som vattendelare i svensk politik - mer om det här och här - men om man inte orkar ta de här jobbiga och självkritiska diskussionerna kan den gott och väl komma dit. Givetvis starkt frampressad av de fackföreningsfientliga krafter som inte ser längre än till sin egen plånbok.
Däremot ska man inte bortse från att den har ett värde som symbolfråga.
Jag råkar ju höra till de där som inte tycker att integrationen misslyckats fullt ut, men det beror också på att jag inte tycker att integration är samma sak som att Leila från Irak ska bli svensk.
Om man med integration menar att invandrare ska byta namn, köpa sommarstuga och glo på Melodifestivalen är man förmodligen bortom all räddning. För idag handlar det inte om det. Det handlar precis lika mycket om de strukturella hinder som ligger opåverkade i det traditionella svenska samhället.
Istället handlar det här precis som alltid förut om klasskillnader, där invandrare tyvärr slåss mot sitt utseende och sitt namn (saker som är så svåra att påverka) till skillnad från den arbetskraftsinvandring som fått ge rådande facit till integrationen. Kort sagt - man har inom stora delar av arbetarrörelsen ett sextiotalsaktigt folkhemsperspektiv på invandringen som inte alls fungerar mot de flyktingströmmar som kommit de senaste femton åren; krigsflyktingar snarare än ekonomiska flyktingar, människor med helt annan religiös och kulturell bakgrund.
Naturligtvis kan man till detta också lägga svårigheter att få jobb, bostad, men inte minst att kunna inordna sig hyfsat i det svenska samhället. En svårighet som mycket länge kommit invandrarna själva att lösa. Vi ser det fortfarande - en mängd av de förslag som den nuvarande regeringen , men som också tidgare s-regeringar lagt, lägger ansvaret för integrationen på invandrarna.
Tydligt syns det inom arbetarrörelsen. Jag har många gånger träffat uppgivna kamrater med annat ursprung som suckar över att de alltid ska in i integrationsgrupper, i rådslag om invandringen, och alltid förväntas kunna yttra sig sakligt om varför bilar brinner i Rosengård, eller varför kidz i Köpenhamn eller Paris kastar sten på polisen. Ayman från Syrien sa "jag skiter väl i de där muslimerna. Jag är kristen, och jag vill diskutera arbetsmiljö - inte könsstympning".
Varpå välmenande kamrater i hans fackklubb tittade förvånat på honom.
All politik handlar om att äga frågan - något som PR-sinnade människor insett och skapat en formlig industri kring. Men man ska inte vara främmande för att ta över frågor. Egentligen handlar det bara om att skapa en trovärdig motbild till snömos som "utanförskap", som i sig inte är annat än ett ord för en känsla, istället för ett faktiskt tillstånd. Och om att genomskåda den politiska retoriken.
Man ska inte heller dra sig för att konstatera att det finns de som använder sin invandraridentitet som affärsidé. Det behöver inte vara annat än ganska smart i vissa fall. I andra fall tillåts skribenter och tyckare dra till med vad som helst just för att de råkar vara invandrare - att de skulle kunna tillerkännas andra kvaliteter än inskränkt eller stockkonservativ eller vindflöjel verkar ju vara uteslutet. De har blivit ett slags etablissemangets samvetsgisslan, och kan alltid gömma sina åsikter bakom sin invandraridentitet - ända tills de hamnar i debatt med en annan invandrare, för så visar det sig att det precis som överallt annars faktiskt handlar om nyliberalism mot rättvisa, om solidaritet mot utslagning, eller humanism mot reaktion.
När man debatterar invandring med Sverigedemokrater - det brukar sällan pågå länge; jag lessnar på deras neorasistiska förenklingar - kan man emellanåt förvånas över vilka schabloner de dras med. De beter sig som invandrare kom från ett land som heter Invandrien och att de talar invandriska. Och lite av den mentaliteten kan man träffa på även inom partiet och facket.

Det finns en rätt utbredd föreställning om att islam skulle vara en militant religion, och det är väl inte så få som tror att hedersmord och könsstympning skulle vara frekventa företeelser inom den muslimska sfären i Sverige. Nå, jag nöjer mig med att konstatera att det inte är det, och att man skulle tjäna på rejäla upplysningskampanjer i rörelsen.
Kunskapsnivån bland vänstermänniskor är inte alls så hög som man kunde tro eller hoppas på, och det skulle inte skada med ytterligare information. Även hos oss verkar folk missa att många av de irakier som kommer hit antingen är kristna, eller sekulariserade muslimer som flyr från just den sorts militanta jihadister de sedan beskylls för att vara, när de kommer till Sverige.

Det finns all anledning till självrannsakan inom arbetarrörelsen i stort, men kanske mest hos de som faktiskt inte träffar så många invandrare. Det finns gott om tyckare som bor i ytterligt etniskt ensidiga områden, som har ett i stort sett hundraprocentigt umgänge med svenskar och som aldrig behövt vara rädda för ett gäng med gossar med främmande utseende. Man ska inte vara rädd för att säga att det finns problem med våld och kriminalitet i områden med hög andel invandrare - snarare vore det märkligt om det inte fanns det, med tanke på deras position i det svenska klassamhället. Varför förvånas så många över att det förekommer våld och brott i nerslitna bortglömda bostadsområden med hög arbetslöshet?
Det är nästan lite tragiskt att ifrågasättandet misstänkliggörs - Göran Johansson i Göteborg fick mycket skit för att han tog bladet för munnen, och sedan blev det naturligtvis tyst. Inte hörde vi något om vad man borde göra. Jag kan knappt tänka mig hur många illegala flyktingar som råkar illa ut under sin färd till säkerheten, och dessutom efter ankomst, sitter fast i ett slavförhållande till sin förmedlare, som de näppeligen kan bryta. En hel del av den kriminalitet vi ser idag är knuten till sådant - förmedlaren driver genom sin makt över offret med vapenhot, på samma sätt som vi ser det bland svartjobbarna.
Jag jobbar själv i en bransch där etnisk mångfald i stort sett betecknas av att folk kommer från Dalarna eller Värmland. Blattar göre sig icke besvär, som en iransk kille ironiskt påpekade.
Den moderna integrationen kännetecknas inte längre av nationalitet. Varför skulle den göra det? Idag är det för oss etniska svenskar fullt accepterat att våra barn åker utomlands och bor och jobbar där längre eller kortare perioder - och vi skulle bli mycket förvånade om det ställdes krav i Tyskland eller Storbritannien, på att de skulle kunna svara på frågor om historien, eller om deras grammatik var fullödig. Vi har inte ens synpunkter på att de åker dit och är arbetslösa för svenska pengar, eller tar låglönejobb i dessa länder - före de infödda.
Vi måste också sluta klumpa ihop invandrare - de är inte alls en så homogen grupp som de var under sextiotalet. Idag måste vi skilja på de som kommer hit av ekonomiska skäl, de som flyr hit, de som tänker stanna och de som tänker åka tillbaka.
Utan att trassla in mig för mycket kan man konstatera att det är helt olika faktorer som avgör om en person nyligen anländ till Sverige, kommer att anpassa sig eller inte. Och vad denna anpassning kommer att bestå av. Är man flykting är det rent larv att tro att det första man vill ha är ett jobb, lära sig svenska och sätta ungarna i svensk skola. Man vill ha lugn och ro, och man vill åka tillbaka. Man vill dessutom tillbaka fort, till en plats där man fungerar socialt och där man är trygg. Det tar ett tag att inse att man kanske blir kvar i tjugo år eller mer,
Redan på tjugotalet konstaterade amerikanska sociologer att det är barnen som kommer ha det svårast. Deras föräldrar kommer aldrig att kunna flyta in i samhället fullt ut; de är redan för mycket präglade av sin ursprungsmiljö, Och de drivs nästan alltid av längtan tillbaka. Det är barnen som kommer få uppleva kulturklyftorna. Som kan vara att inte bli insläppt på krogen, att trängas upp mot en husvägg av en last piketpoliser, eller att mötas av "vi ringer dig" när man ringer på en jobbannons och sagt sitt namn...
Dessutom finns det också en sorts ytterst irriterande tendens att mästra de flyktingar och invandrare som kommer hit. Man tar liksom för givet att de aldrig sett en tunnelbana, en hiss eller ett kök med mikro och kylskåp. Alla behandlas som vore de analfabeter från landsbygden. Detta upplevs naturligtvis extremt kränkande av en mikrobiolog från Kabul, som talar bättre engelska, och har högre examina än den tjänsteman som sätts att intervjua honom. Och detta följer med i hans vidare existens i den integration vi idag säger har misslyckats i Sverige.
Och inte bara där, som sagt. Även hans arbetsliv och hans fackliga karriär kommer att kantas av välmenande människor som betraktar honom som mindre vetande. Ibland snälla människor, ibland rent korkade, som tar för givet att alla arabisktalande knäböjer fem gånger om dagen, och som inte haft annat än trampat jordgolv.
Även om han så småningom finner sig tillrätta med att vara spärrvakt eller jobba i hemtjänsten, kommer han ständigt att påminnas om sitt uttal, sina matvanor och sitt skägg eller sin turban (eller slöja). Och han kommer med största sannolikhet också att finna sig i detta - några kommer fortsatt att vara förbannade och yttra sig, men de flesta kommer att foga sig och inrikta sig på att skapa ett drägligt liv, i de enklaver där stoppats in. Det är deras barn som kommer att få ta smällen.
För deras barn kommer inte stillatigande acceptera att trängas bort, av samma sorts välmenande människor som tidigare missuppfattat sin roll som förmedlare av integrationen. Har man läst till tandläkare och fått studieskulder, betalar skatt och har barnen i fotbollslag, kommer man inte acceptera att mästras i vare sig kön på Coop eller i arbetslivet, enbart för att man har ett annat efternamn.
Ovanstående är egentligen bara symbolbeskrivningar, men jag tror de är viktiga att diskutera, för att kunna presentera hållbara utgångspunkter för hus vi vill att Sverige i framtiden ska fungera. Att kräva att en nyliberal regering ska göra det utifrån värden som solidaritet eller medmänsklighet - för att inte tala om rättvisa - tror jag är lönlöst. Istället är det naturligtvis så att ökad utsatthet kommer leda till utslagning som i sin tur leder till stegrad nationalism. Oavsett vad man tror i de onåbara skikten.
Inte minst måste man diskutera varför vi har en skyldighet att ta emot lidande människor. Är det verkligen någon som tror att vi skyddar unga kvinnor från tvångsäktenskap eller hedersmord genom att inte ta emot dem? Alltför lite vet vi om vilka enorma ohyggliga välfärdsförbättringar vårt nyttjande av avlägsna länders naturresurser gett oss, och om vad det borde ha kostat om vi betalat för oss, istället för att ösa pengar i fickorna på exploatörer som inte hade en tanke på vad detta lade grunden till. Gummi, bomull, olja - det finns en lång lista över varor som vår västvärld lagt sig till med, utan att ha en tanke på de människor som bodde där råvaran fanns, eller de efterkoloniala problem detta medförde.
Att begära att vi i Sverige betalar tillbaka en smula genom att ge människor skydd och uppehälle när de är i nöd, är knappast att skämmas över. Men det ska också ske på vettiga villkor, och det kräver att man flyttar blicken till 2000-talet istället för att i fortsättningen sitta fast i hur det fungerade på sextiotalet. Man kan ju hoppas att man börjar debattera frågan på allvar i rådslagen.

Att tvingas kvar där nere. Om ökande klyftor

På ledarplats i Dagens Arena levererar Devrim Mavi en arg ledare som tar vara på en aktuell LO-rapport, med den föga upphetsande titeln "Etableringen på arbetsmarknaden - hur klass, kön och etnicitet styr ungdomars villkor". Det är ingen uppbygglig läsning- det är bara ännu ett mått på att det gått snett nånstans, eftersom vi fortfarande efter så många år fortfarande inte når de som har det sämst.
Självklart står inte arbetarrörelsen utan skuld. Det var inte alltför många år sen som olika företrädare - gudbevars med ett perspektiv som sträckte sig från tjugotalet - sträckte på sig och konstaterade att "nu blev det nog inte bättre än så här". Och sedan slog man sig till ro, sysselsatta med att tillfredsställa den växande medelklassen, för att kunna bibehålla makten, Se där ett tema som Katrine Kielos säkert skulle kunna skriva något elakt om. Istället fick vi en sorts samhälle som så träffsäkert beskrivs i Hassan Loo Sattarvandis bok Still, samtidigt som vi också fick dras med chiclitt.
Vi ska inte alls ha överseende med de brister som uppenbaras i det sociala lapptäcke som sytts genom åren. En del har varit bra, annat har varit dåligt, en del har spelat ut sin roll. Men den sorts kalla konstaterande som rapporten från LO ger uttryck för måste ge upphov till debatt inom både fackföreningsrörelsen och parti - vad ska vi göra åt det här? Hur kan vi ha låtit klyftorna växa så? Varför är det så viktigt att spela med i det nyliberala spelet om hur man fortast gör oss alla till konsumenter, istället för att på allvar ta debatten om hur vi formar ett samhälle tillsammans baserat på tron om alla människors lika värde.
Jag tror nämligen inte alls att den sortens solidariska - titta där, ett bortglömt ord - tänkande är bortglömt i rörelsen. I varje fall inte hos de människor jag träffar. Och jag hoppas verkligen att man lägger tanke på det här i framtidsarbetet.
Alliansens snack om utanförskapet ger jag inte mycket för - jag kan inte se att de åtgärder de drar till med kommer kunna minska gapet. Samma åtgärder har i varje fall inte skapat större välstånd eller mindre klyftor på andra ställen. För precis som Devrim Mavi ser jag att det ligger ett ofantligt ansvar på arbetsgivare och fack. Om detta skrev jag här, och det blir bara ännu mer isande riktigt efter att ha jobbat i den klassiska betongförorten framföralla, nämligen Tensta.
Man ska ju ha klart för sig att den strukturella diskriminering som Devrim Mavi talar om existerar, fast jag vill inte kalla den rasism. För mig är rasism ohyggligt enkel -den omfattar precis alla av en viss etnisk grupp. Nä, precis som Hassan säger i intervjun med LO-tidningen ovan - "För medelklassinvandrare står många portar öppna..." Och medelklassinvandrarna kommer inte att ta mer skit - det är därför de tar strid mot krogar och mot diskriminering. Men bakom dem står en tyst armé av andra invandrare som rycker på axlarna åt dörrvakten, går därifrån och accepterar att tryckas ner.
För efter ett tag kommer man att lessna på att höra att jobbet är tillsatt så snart man sagt sitt namn, eller att få veta att kunderna inte gärna ser en sjal, eller att man kanske kunde raka sig lite oftare. Tills det enda som återstår är pizzerian, skurhinken, eller nåt annat yrke traditionellt förknippat med invandrare. Oavsett man är universitetsutbildad eller inte
Och det är så bilbränderna och kravallerna kommer att starta - när det kokar över. Det är inte frågan om det kommer hända, utan när. Emellanåt kan man stöna och ta sig för magen eftersom den svenska debatten alltid förutsätter - och det är tammetusan oavsett man är för eller emot invandring - att allting händer för första gången här. I själva verket följer den svenska utvecklingen ungefär samma sorts utveckling som vi sett överallt annars - att invandrarfrågan egentligen handlar om klass och inte om etnicitet eller kultur.
För det är likadant över hela världen - fattiga människor blir ofta också arga människor.

Om varumärkessnyltning och Sverigedemokrater.

Maria Abrahamsson väljer idag att i Svd ta sig en funderare kring framtiden för Sverigedemokraterna. Hon gör en liten trevlig analys, men precis som så många andra borgerliga företrädare orkar - vågar - hon inte dra analysen till sin naturliga spets, och ge sig på kärnan i SD:s arbete. Alltför länge har både arbetarrörelse och borgerliga partier valt att inte ta debatten med SD, med hänvisning till att att SD skulle vara ett vänsterparti - argument från höger, och att SD skulle vara ett högerparti - argument från vänster.
Jag ska inte anklaga moderaterna än mer för att ha polerat banan för SD, genom att puffa sin kompass mot mitten medan det lilla konservativa utrymme som då skapades, inte kunde fyllas av KD (som vore det naturliga valet), men jag är fullständigt övertygad om att en stor del av SD:s sympatisörer faktiskt är besvikna moderater. Vart skulle de annars ha tagit vägen, i ett parti som älskar kollektivavtal och allmän förskola? Ska man tolka de senaste opinionsundersökningarna gick de inte till de andra regeringspartierna.
Ja, det är sant att SD har en bas som borde vara traditionsbundet socialdemokratiska väljare. Nu betyder inte alls det att de skulle ha röstat så. Det har alltid funnits rejält konservativa knegare som aldrig skulle drömma om att rösta på vare sig u-hjälp eller homoäktenskap. I den utmärkta FRP-koden, som behandlar den norska varianten, Fremskrittspartiet, finns mycket att lära. Lika lite som alla industriarbetare skulle rösta socialdemokratiskt, eller att alla invandrare skulle vara sossar, eller att alla höginkomsttagare skulle vara borgare, kan man förklara framväxten av ett konservativt parti utan ideologi, baserat på missnöje med invandrare. Det är inte så enkelt.
I mångt och mycket - och det här tragglar jag ofta om - måste man ändra synen på vad som är integration. Alltför länge har det handlat om att bli svensk. Så sent som idag återkommer folkpartisterna med sina språktest. Jag hoppas verkligen att detta också kommer omfatta engelskspråkiga invandrare, som kan ha bott här i tjugo år utan behöva ha lärt sig fem ord svenska. Men det är säkert inte de som Björklund och Sabuni tänker på. Även Maria Abrahamsson gör tavlan att tro att det finns en lyckad invandringspolitik, istället för att se till perioderna när den sker, vilka omständigheter som ligger bakom och vilka det är som kommer
Det hjälper inte att skratta åt dessa ofta lätt obildade herrar som avskyr invandring, och som bestämt hävdar att "de inte alls är rasister, de vill bara bevara Sverige". Själva skulle de knappast klara språktestet, de kan knappt några svenska kulturvanor eller seder, men de ser sig själva som naturliga bärare av det svenska arvet. Att jag betackar mig för detta är väl rätt självklart, men det handlar faktiskt mest om vilsenhet.
Idag växer det upp stora grupper som inte kommer ha gemensamma minnen. Istället för generationer som alla minns Fem Myror eller Storpotäten kommer ungar att minnas helt olika saker - det ser man redan idag på domäner där yngre tonåringar samlas. De har inte samma läroböcker, de ser inte samma saker på film, de lyssnar inte på samma musik. Utbudet av medier och nöjen har blivit så stort och varierat att det kommer att skapa en säkert rätt stor grupp som inte kommer orka med valfriheten och tillgängligheten. De vill inte kunna välja mellan femhundra olika sorter i affären, eller mellan tio olika elleverantörer, De vill ha sill och potatis och midsommarstång och begripa datorer och vara lyckliga. Men det är knappt nån som törs debattera konsumismens baksida idag, när ropen skalla, shopping åt alla.
Maria Abrahamsson har läst delar av SD:s partiprogram. Hon borde läsa resten också. Det säger en del om sakernas tillstånd. Första kommentaren i fikarummet i morse när man berättade på nyheterna om Kosovos självständighet var ju "då åker väl de jävlarna hem snart".
Det finns likheter mellan den femtiotalsidyll som SD strävar efter och den som Jan Björklund frammanar. Björklund gör det förmodligen utan avsikt, men hans pedagogik kommer att spela SD rakt i händerna. Det skulle vara klädsamt om Maria Abrahamsson också insåg det.

För ordningens skull meddelas härmed att socialdemokratin knappast är utan skuld, men det skall vi återkomma till.