Valanalys version 2.0, och nu är jag arg...

Jaha, kontentan är att ingen har gjort fel, allt sköttes rätt och det finns ingen att skylla på.

Vad hände med civilkuraget? Nånstans har några gjort en jävla massa fel, och det som pågår nu påminner mest om skademinimering. I min värld handlar inte det här om politikens innehåll utan om organisationen och hur den fungerar. Men hittills har jag inte sett ett ord om den värdelösa fackliga valkampanjen (och ja, Byggettan kunde gjort bättre ifrån sig), om det urgamla dammiga konkurrensförhållandet mellan Stockholms Stad och Stockholms Län som ligger som en propp över allting, eller om varför SSU inte kan jobba över distriktsgränsen.

Inte heller har jag hört särdeles mycket om folk som envisas med att åka på planeringskonferens mitt i brinnande valrörelse - LO-distriktet, hallå! - eller om varför det var nödvändigt att Kvinnoförbundet hade kongress mitt i alltihop. I Borås. Varför åkte en driva av våra trägnaste och bästa valarbetare till Bryssel i fem dar under valrörelsen???
Samordning? Är det ett bekant uttryck?

Överhuvudtaget vill man i vanlig ordning inte ta i de där jobbiga bitarna, utan koncentrerar sig på att skylla på politiken. Den är inte tillräckligt medelklassig, och attraherar inte tillräckligt många lattemorsor (inte mitt uttryck). Men uppenbarligen attraherar den de gamla vanliga - trista och pålitliga - väljargrupperna, som faktiskt röstade på socialdemokratin i större utsträckning än vanligt, trots sämre valdeltagande.
Skulle vi ha satsat i våra kärnområden och fått ett normalt gensvar där hade det inte varit ett katastrofval. Då hade vi ökat - för det hade räckt med det. Det är nämligen där vi kan prata med folk. Jag kan inte prata med ogifta kvinnor (sådär +30 sa han med ett snett leende...) om politik och övertyga dem. Inte om sånt. Annars är de väl min målgrupp också...
Och då har vi ändå inte hört något om det lyckliga likartade gäng som nu valdes, där man valde bort garanterade valvinnare om vilket jag skrivit tidigare, här.
Istället är de flesta valanalyserna förfärande likartade och fria från kritik.

Jag väntar fortfarande på att någon törs tala ur skägget om det här. Någon som inte har en position att försvara eller en blivande karriär att förstöra. Jag tror nämligen fortfarande att vår politik bär - men vi måste återgå till att prata sånt vi är bra på. Arbete och bostad. Frågor som är viktiga för alla.
Partiet har inte heller råd att tappa det fackligt-politiska samarbetet. I de länder där man gjort det är man ett parti som alla andra. Hmmm, Stockholm nån? Det finns fortfarande en helvetes massa människor som bara har en framtid i ett land där det finns en socialdemokratisk vision av hur ett jämlikt samhälle ska fungera, men då måste man våga provocera och sluta vara så förbannat till lags.
Finns det orättvisor ska de bekämpas, och det alldeles oavsett vem som orsakat dem. Självkritik är ingen dålig grej i en valrörelse. Men tills dess väntar jag med spänning på att någon i ledande ställning ställer sig upp och tar sitt ansvar - inte för att politiken var fel, utan för att man inte klarar av att organisera sig längre. För det var där det sprack.


Bilden - ibland ser inte spelplanen ut som man trodde. Då kan man få spela schack på tre...

Pirater eller flyktingar? Eller sitta i båten?

Tycker nog man kan fundera på vad som är viktigast - att PP fick 7% av rösterna eller att nästan sextio procent inte röstade. Jag har svårt att ansluta mig till katastrofkören när det samlade röstandet fortfarande är bedrövligt lågt.

Jag vet inte ens om jag skulle vilja ha Piratpartiets röster. Är jag intresserad av att attrahera deras väljare? Sälja mina andra ideal för en väljargrupp som tydligen bara för en liten, liten stund sen skulle kunnat rösta på Sverigedemokraterna?

Finns det ens anledning att ifrågasätta vår politik utan att fundera på vad alla de som - förmodligen - kommer rösta på oss nästa riksdagsval tycker? Vi gör det både för lätt och svårt för oss om vi tittar på 2010 års riksdagsval genom EUvals-glasögonen. Lätt för att då slipper man diskutera jobbiga saker, svårt därför att valet 2010 kommer inte handla om de frågor som nu var på tapeten.

Och är det här ett ideologiskt magplask eller ett organisatoriskt? Eller båda? Varför är det så få som funderar på vilken roll den usla fackliga mobiliseringen kan ha betytt? För att inte tala om frånvaron av röstmagneter - där DN tittar rätt skelögt på resultatet. Man kanske ska börja titta idag på vilka som ska stå på listorna 2014...

Man kan ta en funderare. Det ska man nog göra. Men att slita upp ungarna ur sängarna, packa väskor med det nödvändigaste och bege sig till mormor och morfar i Kil känns som...en onödig panikreaktion bara för att det droppar ur en kran i källaren.

Läs dessutom Morsa och Livet - en alldeles vanlig ovanlig väljare.

Andra om saken: Ann-Marie Lindgren, Morian, Peter Andersson, Johanna Graf, Anna Ardin, Mitt-i-steget, Jytte Guteland,

Oh no - det kommer en eftervalsanalys också. En elak en.

Så ska vi höger? Vänster? Över kanten? Stå still? Hand i hand? Eller uppåt kanske...

Pizzaeffekten och rörelsen

Vi saknade vallokomotiv. Så enkelt är det kanske. Vi hade bra, kompetenta kandidater, men var det verkligen de som drog det där lilla extra lasset? Som fick soffliggaren att resa sig, eller den tvehågsne att faktiskt rösta rött?
Jag är tveksam. Och det är det orättvisa med personvalen - de kommer alltid att gynna den som gör sig på bild, den som har utstrålning, och missgynna den med talfel och skelöga. Tyvärr.

Vad värre är att de fem främsta kandidaterna på socialdemokraternas lista är etniska svenskar. Blonda. Känns det som något som är nytt eller utmanande? Jag konstaterar att den strategiska satsningen på barnfamiljer ur medelklassen och Singel-in-the-city-tjejer i obestämd ålder (aldrig tala om ålder för oss som är ovuxna!) inte gav det utfall man hoppats på, eller som behövts.
Istället ökar vi i de områden där vi av tradition är starka, men vi ökar inte tillräckligt, därför att valdeltagandet fortfarande är för lågt. Och där hade vi behövt en Evin Cetin eller en Ardalan Shekarabi. De som representerar det "andra Sverige". Som har en trovärdighet kring integritet, kring invandring, kring utbildning. Men det var länge sen alla invandrare bodde i förorten - och det är därför det är så konstigt att de aldrig får kliva fram.

Sverige har nio miljoner invånare, 6,9 miljoner är röstberättigade, 1,2 miljoner är invandrare - det finns arton platser i Europaparlamentet att fördela, och Pizza-Sveriges röster kanske bara blir Anna Maria Corraza Bildt och Zadia Catalan. Jag räknar inte Marit Paulsen - hon representerar rotmos-Sverige.
De socialdemokratiska kandidaterna har utsetts av en valkommitte nånstans. Eftersom målsättningen också har varit att efterlikna Obamakampanjen är det en logisk kullerbytta att då inte sträva efter att vara inkluderande - poppis ord, googla!. Tror verkligen nån att Hammarkullen eller Rosengård kommer identifiera sig med de fem som står överst?

I ett samhällsklimat som blir allt bistrare, och i ett Europa där de främlingsfientliga marscherar hade vi behövt visa att Sverige är annorlunda. Här växer inte främlingsfientligheten med automatik, här har vi inte en låglönemarknad, här får alla plats. Det är ett misslyckande när de som inte är blonda och blåögda inte får synas, annat än som utfyllnad.
Ska vi lyckas valet 2010 är det dags att släppa fram alla. Inte bara de blonda och blåögda.

Andra om valet Peter Andersson, Mitt-i-steget, Morian, Laakso, S-buzz, Yazdanfar, Löwdin, Nemokrati, Jonas Sjöstedt, Krassman, Kulturbloggen, Anna Ardin

Du som funderar på varför det är så här kan med fördel jämföra hos Krassman. Medinas låt har snurrat friskt på dansgolven, även högerfolket dansar till den. Det säger en del...

Eftervalstankar. Om fingret i luften

Frågan är om vi ska bli populistiska. Om vi ska smeka väljarna över håret, berätta sagor och bara vara den där snälla mostern som man kunde fly till när livet var hårt hemma i statarlängan. Eller om vi ska fortsätta vara ansvarstagande och mogna.

Vi kanske är för strikta - i samma sorts kavajer med rutig skjorta, eller med samma sorts sjal runt halsen.

Det jag absolut vet är att det blir en allt skarpare gräns mellan Stockholm och resten av landet. Det vill säga, så länge det går bra i Stockholm. Jag skrev tidigare att ingen större omvälvning är i sikte innan det går åt helvete i Stockholm, och det känns fortfarande så. Frågan är ju om ens krisen kommer att ge oss förtroendet, den dagen den slår här.

Nu ska det göras eftervalsanalyser, det vill säga man ska ta reda på vad som hänt och varför. Jag ska göra en själv också. Jag ska försöka vara så självkritisk jag kan. Hoppas att andra också är det. Den debatten måste föras öppet - det finns inget hemligt i det här, vare sig orsaker eller ursäkter. Framförallt måste ju de som röstade på oss få yttra sig, men gärna också de som inte röstade på oss.

Hittills har jag fått en storm av åsikter om varför det gick som det gjorde, och det finns säkert lite sanning i allt. Det vi måste undvika är ju det vedervärdiga självömkandet, som jag varit med om förr. Dessutom finns det säkert en och annan som belåtet kommer gotta sig i vad de betraktar som elände. Däremot blir jag lite skraj när man som DN konstaterar att vi ska tacka PP för att deras väljare inte valde Sverigedemokraterna. Jag hoppas verkligen att PP's väljare inte består av tänkbara Sverigedemokrater; det vore verkligen beklämmande om man i ena sekunden kan vara för etnisk åtskillnad och i andra sekunden kämpa för frihet och demokrati.

Nu är det ju inte bara elände. Det finns en del sol genom molntäcket. Till det ska vi återkomma

Bilden: Det finns all anledning att ta det låga valdeltagandet på allvar. Som sagts på många ställen - om ett u-land hade ett valdeltagande på fyrtio procent skulle vi betrakta det som en icke-demokrati

Jag är en viktig person - gå och rösta!

En kompis skrev:

Jag ska rösta idag, förhandsröstade men då jag är sjuk har jag haft tid att kolla vart min röst hamnade vilket innebär att jag ångrat mig, vilken förmån att kunna rösta på nytt.. Är min röst viktigt, JA ABSOLUT!! för jag är en viktigt värdefull person.

Det är precis så det är - idag är vi alla viktiga värdefulla personer. Som betyder något.

Inte bara idag naturligtvis men just idag kan vi sträcka på oss och veta att vi formar framtiden. En pappa jag träffade hade sin hoppiga fyraåriga dotter i handen. Hon dansade fram med ett gult hopprep i handen. Vi känner varandra men jag vet inte vad han röstar på, men jag blev glad att se att han tog med henne. Rätten att få känna oss viktiga måste vi få med oss redan som små - annars finns risken att vi sitter hemma i soffan, tittar på TV och låter andra bestämma.
Det är bara ett par timmar kvar - nyttja din rätt. Kom ihåg att i många länder dör folk för samma rätt som många här struntar i. Ett högt valdeltagande är också ett stöd för alla de som riskerar sina liv för demokrati och yttrandefrihet.

Och rösta rött!

Andra som bloggar sista dagen Peter Andersson, Löwdin, AlliansfrittSverige, Johanna Graf, HBT-sossen, Krassman, S-buzz, Claes Krantz, Mitt-i-steget, Anna Wikström, Nathalie Sundesten-Landin, Morsa och livet, Fade Goes Blog Erik Laakso,

Vem stannar hemma?

Måste man vara intresserad? Måste man vara biten av politik för att ta sig till vallokalen? Är det så vansinnigt svårt, eller är det verkligen så liten skillnad mellan partierna?

Jag har suttit på morronen med folk som inte skulle rösta. Eftersom jag är den jag är kunde jag ju inte stillatigande höra det, men samtidigt funderar man ju på om vi - och med vi menar jag oss som är i politiken - ibland blir lite fartblinda. De jag talade med tyckte faktiskt inte att det var nån större skillnad mellan Hökmark och Ulvskog. Vilket kan vara en smärre chock för en del men så är det faktiskt - många tycker så, och ingen skugga må falla över dem.

Men måste man verkligen kunna allt? Jag förväntas ju välja skola, elbolag och pensionsförvaltare, med hyfsat lågt egenintresse. Jag läser den information jag får hem i brevlådan och svär över saker och ting, eller gillar saker och ting. men till sist går jag nästan alltid på magkänslan. Känns det bra? Låter det bra? Känner jag nån annan som tycker det är bra?
Inte som att köpa en diskmaskin, jag blir förbannad när jag hör folk säga att politik är som att sälja vilken vara som helst. För det finns ett stort mått av känslor i det politiska valet - allt från hur partiledaren ser ut till vad som hände för femtio år sen. Saker som är rätt oviktiga när man köper en vara.
Jag passar mig jäkligt noga för att fördöma. Jag kan bara se saker från mitt håll - jag vet ganska lite om vad som format världsbilden för de som är ointresserade av politik, men fundera kan man ju...
Nånstans måste det handla om hur man ser på sin egen roll - en vanlig fråga är ju vad vi tror att vi kan påverka i EU. Det är så jävla stort och vi är så små. Frågan är ju om man ska nöja sig med att vara en myra i EU, eller om man ska vara en ettrig myra i EU? För om man har den inställningen finns det ju knappt nån orsak att vara med nånstans - inte i fotbollslaget eller kören eller föräldraföreningen. För att inte tala om jobbet eller skolan.
Jodå, EU lyssnar, och vi kan påverka. Och är det verkligen nån som tror att det blir bättre av att inte gå och rösta??? Att vara förbannad på EU är en sak, att ge fan i att rösta är en annan, och ett ovanligt dåligt sätt att visa sitt missnöje på!

Ta din chans att påverka - rösta rött idag!



Hur det slutade? Jodå, de kom iväg! Bilden: Från Byggettans tidning

Andra som bloggar sista dagen Peter Andersson, Löwdin, AlliansfrittSverige, Johanna Graf, HBT-sossen, Krassman, S-buzz, Claes Krantz, Mitt-i-steget, Anna Wikström, Nathalie Sundesten-Landin, Morsa och livet, Fade Goes Blog

Vi har inte råd med blått i parlamentet

Europa är inget land. Det kan vara bra att komma ihåg ibland. Det mentala avståndet mellan Malmö och Köpenhamn verkar överstiga avståndet mellan Piteå och Gibraltar ibland. I Danmark har man ett främlingsfientligt parti som har stor påverkan på politiken, i Sverige kommer samma sorts parti marginaliseras igen. I Holland händeer samma sak. Det märkliga är ändå att de främlingsfientliga frodas under högerstyre.
En blå regering öppnar för mörkare färger helt enkelt. Och färger spelar allt mindre roll. När jag fick frågan om var Ardalan kom ifrån sa jag "Gävle", och killen som frågade var nöjd med det. Pizza-Sverige är på väg ikapp helt enkelt. Hur skulle det annars se ut - ska vi behöva höra moderata företrädare åter berömma invandrare för att de kör våra bussar och städar våra hem?
Jag träffar grabbar som aldrig träffat på rasism i Sverige som är upprörda över hur de behandlats i andra länder i Europa. De är födda i Sverige, pratar svenska och känner sig som svenskar - men på andra platser i Europa blir de helt plötsligt behandlade som andra rangens medborgare, när de är på forbollsresor eller semester.
Det finns ett annat Europa också - ett fattigt och jävligt Europa, där folk utnyttjar och folk utnyttjar. Oftast bara av okunskap, men också av dumhet eller profithunger. Det är också en viktig uppgift för EU, och en uppgift som inte kan lösas med ännu hårdare exploatering, eller ännu hårdare kontroller, eller ännu mer centralmakt. Och där man kan fundera på hur svensk höger med hedern i behåll kan sitta i samma grupp som uppenbart rasistiska partier.

Svaret är alltid demokrati och omtanke om andra. Aldrig makthunger och egoism.
Det måste få finnas en framtidstro även inom Europa, en tro som måste få sprida sig till alla länder. Till andra länder. Jan Eliasson som jag hörde igår på nationaldagsfirandet i Sundbyberg tog upp frågan om piraterna utanför Somalia, ett stort bekymmer även för Sverige som skickar militär dit för att skydda sjöfarten. Men samma militär ska inte alls stoppa det rovfiske som flytande fiskefabriker från Europa samtidigt håller på med i samma vatten, och som tvingar den desperata kustbefolkningen till sjöröveri. Se där en fråga där EU skulle kunna betyda skillnad även för länder utanför Europa. Fast inte om Gunnar Hökmark får bestämma...
Borgarna försöker nu förtvivlat ösa den läckande båten - här ska inte talas arbete, här ska knappt talas miljö. För att inte tala om främlingsfientlighet eller krig, som de reaktionära hela tiden tycks drömma om. Och somliga kandidater har ju missat grovt - som Marit Paulsen, som i en video hävdar att hennes generation är den sista som upplevt krig i Europa. Balkan, nån?

Och kollektivavtalen - herregud kollektivavtalen... Det sista de ville tala om. Lönedumpningen. Om hur de bakvägen kommer slå undan benen på svenska småförtetagare. Läs

Utnyttjandet - det fula och jävliga Europas baksidor in i våra kök, i garaget, på tomten. Polskskyltade bilar på uppfarterna till villorna i de välbärgade förorterna. Skrämda balter som gömmer spritflaskorna i de miserabla rum där de får ett par timmars vila mellan artontimmarspssen. Jobtrafficking. Det vill borgarna inte tala om.

Det räcker med att flaggan är blå. Vill man ha ett levande Europa med framtidstro och hopp- rösta rött idag!!!

Med såna EU-vänner behöver vi inga fiender

I senaste numret av Fokus ondgör sig Jasenko Selimovic över de som är tveksamma till EU: han gör det på det där klumpiga, överlägsna sättet som alltid förknippats med makten. För dit hör han - till en bildad kosmopolitisk elit som aldrig sett eller råkat ut för EUs baksidor.
Undrar om han funderat på hur det kommer sig att man på EUs webplats är tvungna att ha en flik som handlar om myterna om EU. Det säger liksom sig själv att måste man ha den sortens information har det spruckit nån annanstans. I delaktigheten. I närheten. Men då får vi inte fortsätta betrakta EU som just ett elitprojekt, för då kommer valdeltagandet fortsätta vara generande lågt.
För om den här gemenskapen ska kunna bli riktigt framgångsrik krävs det att vi får in parlamentariker som faktiskt gör skillnad. Och vi behöver inte hjälp av Jasenko Selimovic, tack så mycket. Om det handlar om slöseri med pengar inom EU, eller om fusk inom EU - behöver vi bara bege oss till bananrepubliken Italien, styrt av en maktgalen playboy med mediemonopol, och läsa lite Saviano, för att inse att problemet existerar. Och i stor skala.
Det sämsta sättet att protestera mot EU är att ge fan i att rösta. Då lämnar man över makten till nån annan. Svårare än så är det inte. Istället ska man ju se till att det är bra kandidater man röstar in.
Nästan lika illa är ju att rösta in populister - de som har ett bekvämt budskap men som duckar för sammanhang och konsekvenser. Piratpartiet är ett sånt parti - om de kommer in i Europaparlamentet slår jag vad om att de vid nästa val i stort sett hela tiden röstat reaktionärt i alla andra frågor. Jag är inte alls förvånad över att man tror att potentiella Sverigedemokrater istället röstar på PP. Något de fortfarande inte vill bemöta.
Jag hade för övrigt en debatt med två unga grabbar som bägge skulle rösta på piratisterna - ända tills de fick klart för sig att valet också handlade om att lönen för deras farsa grovisen var satt under attack i det här valet - samma lön som betalade deras datorer, uppkopplingar, storbildsTV och hemmabiosystem. Då blev det en annan sak... Egenintresset ljuger aldrig som ni vet.

Precis som Löwdin i Bromma ser jag betydande skillnader mellan ett rött och blått parlament. Att påstå att det skulle vara samma sak är just populism. Och lögn. Junilistan ljuger - så enkelt är det, och det är rent tragiskt att Sören Wibe inte inser det, stackars man.
Valet har tvärtom varit lättare än på länge - det handlar om ett rött eller blått Europa. Och om att gå och rösta.

Är det politik att tala demokrati?

På Världsmiljödagen skulle Byggettan besöka ett JM-bygge i Frösundavik i Solna. Tidigare under dagen hade vi tagit med oss Byggnads vice ordförande Thomas Gustavsson till PEABs stora bygge i Sollentuna, och där hälsats välkommen av platschefen. Målet har ju varit att prata om varför man ska rösta, och vilka frågor som är viktiga för oss byggarbetare. Att tala om hur viktigt det är för demokratin att vi deltar, att man inte gynnar någon med att avstå från att rösta.

Och på PEAB var det då inga problem.

Men det blev det på JM. Dit kommer vi med Byggettans ordförande Johan Lindholm och Solnas oppositionsråd Johanna Graf, men fick tvärnobben av platschefen. Detta trots att förhandsbeskedet varit att allt var klart - ta ett par minuter av grabbarnas rast, dela ut lite av Byggnads material, och uppmana alla att gå och rösta. Samma upplägg som vi haft på alla dessa arbetsplatser vi hunnit med under de här galna veckorna.

Det är inte utan att man funderar lite på hur man tänker hos byggföretagen - vad tror man att man uppnår genom att förbjuda oss att tala politik på arbetsplatsen? Tror man att man kommer tala mindre politik vid fikabordet, när man ser hur företaget bär sig åt? Vi talar om varför man ska rösta. Varför man ska utnyttja sin demokratiska rättighet att rösta. Att man har en skyldighet att rösta. Att demokrati inte alls är naturlag, utan något vi får slåss för hela tiden.

Som hos JM i Frösundavik. Att stå i regnet och lyssna på Mona Sahlin, Åsa Westlund och Jan Eliasson inne på PEABs bygge i Sundbyberg var uthärdligt. Att stå i snålblåst och regn utanför JM blev man bara förbannad av. Jag hoppas innerligt att det här inte är en korrekt bild av hur JM ser på demokrati och deltagande - då har de en del kvar att lära. Är det politik att tala om att utnyttja demokratiska rättigheter så hoppas jag verkligen att vi fortsätter prata politik!

Jag vet att man hävdar att man inte vill ta ställning för något parti - nå, men då kan ju JM bjuda in de andra partierna. Eller låta de bjuda in sig själva. Vi har då inget emot att de också kommer ut och ser hur det är på byggena. I den moderna världen har man begripit att man inte kan tysta demokrati och yttrandefrihet - det kan gärna JM också fundera på.

Bilden. Johan Lindholm, ordförande för Byggettan (le patron du syndicat, som han så klatschigt beskrevs i Le Monde häromdagen) uppflugen på fundamentet. Johanna Graf och grabbarna lyssnar

Ett rött Europa är ett fredens Europa

På natten den 12 juli fördes de in i en lastbil, påknuffade av serber, som verkade både trötta och ointresserade. Någon halkade till och fick ett halvhjärtat slag med en gevärskolv över skuldrorna. Men det var inget hat, ingen rädsla.
De satt på flaket under den sommarnattsvarma presenningen. Den höghjulade terränglastbilen skumpade och krängde. Tysta, skjortorna utanför byxorna. Inga mössor. Bara tre hade kvar sina skor - serberna var lika illa rustade som de själva och ett par stövlar, eller ett par bättre gymnastikskor, var ett bra kap. Och ingen protesterade - alla förstod ju vartåt det bar; man tar bara skor från de som ska dö. De var alla fångna.
Längst bak på flaket satt en ung serb med automatkarbinen i knät. Han höll emellanåt i baklämmen när fordonet satte sig mellan knölarna på vägen. Det var ingen väg egentligen, mer en stig, man kunde se hur de resliga träden skuggade. Då och då lystes lastbilens innanmäte upp av det dämpade strålkastarljuset från följebilen.
Ingen sa nåt - de var alla gripna av dödens trötthet. Veckor av vak hade malt ner dem. De orkade inte. Och inte den unge serben heller. Han tände en cigarrett, och i det varma dunklet lyste glöden.
De sköts ner med automatvapen framför ett brett dike, hastigt urgröpt av en grävmaskin som de kunde ana längre bort. Föraren stod lutad mot ett däck, med armarna i kors. Han hade många fler gravar att gräva den natten...

Srebrenica 1995. En stad i Europa. En stad där ungefär 8000 män och pojkar mördades. Ett krig i Europa.
För EU handlar inte bara om pengar, om tullar, regleringar - inte ens om de fyra avgudade friheterna. EU är också ett fredsprojekt - ett sätt att se till att det aldrig skulle bli krig i Europa igen. Men det blev inte så.
Ett svagt EU kunde bara hjälplöst se på när de nationalistiska schakalerna gav sig på varandra, och alla andra, och rev upp sår som kommer blöda länge. Och som bara bekräftade det vi alla misstänker - att vi alla har en ganska tunn polityr av mänsklighet. Det är därför det är så viktigt att ta strid på alla plan mot de krafter som nyttjar det
Men för att slippa uppleva detta igen - och kanske ändå inte vara säker på det - är det viktigt att vi får ett starkt EU. Ett demokratiskt EU som vågar riskera handelsbalanser och exportkvoter för att garantera fred och demokrati.
Men ändå inte det EU som folkpartiet vill ha - deras EU är nästan lika otäckt som det de påstår sig vilja bekämpa. Utan ett EU som begriper att man måste hjälpa till innan det börjar brinna, innan man börjar avrätta människor. Ett EU som inte alltid sätter profiten i högsätet, som vågar och kan sprida välståndet.
Och enda sättet att nå dit är att se till att vi får ett rödare EU. Idag är det bara inom vänstern som man ser EU som ett fredsprojekt, och det är en illa behandlad tanke även där. Ändå var det en vital del av det ursprungliga Gemenskapsprojektet. I femtiotalets Europa - lika illa härjat av krig som Balkan på nittiotalet - var det också en viktig del. Aldrig mera krig - ett rop som alla krigsdrabbade generationer har stött ut. Och det är därför vi inte kan vara borgare...

Därför får vi inte låta EU bli en krigsmakt. Spåren i Europa förskräcker.
Europa har varit svart på sina ställen, och ingenstans är det mer påtagligt än just på Balkan. Efter Tito kom kaos, och även där var den civiliserade polityren tunn. Det kan vara bra att komma ihåg - nära oss ligger soldater fortfarande med vapnen i hand under nätterna. Kosovo ligger bara hundra mil bort från Malmö. Längre bort än så är inte kriget.

För freden i Europa - rösta rött på söndag!


Bilden: kistor med återfunna kroppar vid en av alla massgravar runt Srebrenica. I varje kista en död. En man, en farfar, en pojke, en make, en älskare. Och det är bara 14 år sen...

Svaga borgare

Jag är ingen bra åskådare till debatter - jag vrider mig som en kålmask över frågorna de inte ställer, och över svaren de inte ger. Jag vill själv. Men i kvällens SvT-debatt skulle jag inte vilja vara med - rörigt. Inte heller kan jag se att borgarna har några framgångar - men i vanlig ordning kommer väl Hökmark att utses till vinnare; trots att han t o m av sina egna anses vara extremt tråkig och träig. Vi behöver inte ens fundera - det finns dataprogram för att tokringa tidningarna numer och påverka resultatet. Vad de än påstår. Men vad glad jag skulle bli av att ha fel!!
Inga överraskningar hittills alltså - förutom att just Hökmark vill framstå som långt mer liberal än han faktiskt varit i EU. Fast att han skulle göra så är väl ingen förvånad över....

Fast jag får korrigera mig själv. PM Nilsson utser Marita till kvällens segrarinna!!

Tillbaka till Hamnen...

Så gick karnevalen vidare till Hamnen. Kära gamla Hamnen i Sundbyberg, där jag senast hängde in hammaren. Nu återkommen som val-anställd på Byggettan. Och där, i regnet, kom grabbarna ut i stort sett mangrant, offrade rasten för att lyssna på Åsa Westlund, Jan Eliasson och Mona Sahlin. Och lite mig och lite Johan Lindholm.

Det är ju inte den mest romantiska miljö man kan tänka sig kanske - men budskapet är också bistert. Gå och rösta! Det här är kanske det viktigaste val vi haft. De försämringar som hotar kommer att vara så långtgående, införas så snabbt och dessutom utformas så det kommer ta evigheter att ändra dem, att det är rent förskräckligt...

Man kan ju alltid önska sig bättre väder, eller bättre skor (eller hur fru åhörande kommunalråd...), men knappast bättre stämning. Medvinden fortsätter!

Och regnet stoppade ingen. Mona tyckte att det var bra att det regnade dessutom; då kanske hon skulle slippa det på konserten med Bruce. Fan trot - men säkert är att regnet stoppar oss inte i varje fall!

Stort tack t PEAB och platsledningen som lät oss komma in på området!

Tillbaka till femtiotalet med fru Bildt

Ibland håller man masken men ibland lyckas det inget vidare. En av moderaternas toppkandidater - Anna Maria Corazza Bildt, som av nån märklig anledning pryder massor med moderata valaffischer, uttrycker en syn på man och kvinna som får det att rysa i mig.
"Det bästa är att Sverige är ett utvecklat, fritt och jämlikt land där kvinnor har samma möjligheter som män i arbetslivet. Det sämsta är att jämlikheten har drivits för långt. Det är emot naturen och det slår mot kvinnorna som ska sköta både arbete och hem. Dessutom tar det bort charmen i förhållandet mellan man och kvinna”
Nu var det där ganska länge sen, redan 2001, men i vilken valrörelse låter vi folk komma undan med gamla synder? Och ingen ska ju påstå att damen verkar ha förändrat sig speciellt mycket, mer än att hon kanske är lite mer slipad nu.

Jag ryser både av rädsla, men också lite för att det tydligen finns plats för sånt här hos moderaterna. Anna Maria Corazza Bildt driver en personvalskampanj, och är uppenbarligen rätt framgångsrik - för hon får minsann mycket plats. Bland annat kan vi konstatera att hennes ansikte pryder kuvertet med moderata valsedlar - vad tycker de sju som står före henne om den saken? Är det för att hon är gift med utrikesministern som hon klarar sig från kritik för sina rött saftiga klavertramp?
För det känns ju inte som nån riktig omvändelse när hon försöker ursäkta sin underskrift av Bevara Äktenskapet med att: Jag gjorde det som privatperson och på grund av min tro. Nu finns det en lag, nu har situationen förändrats. Och nu är jag politiker och för mig är det självklart att följa partiets linje vad det gäller familjepolitiken.
Såpass.

Nå, det är deras problem, men det kan ju också bli allas vårt problem, för det säger en del om vilka de tycker är lämpliga representanter i Europaparlamentet. Det som är ljusblått, ett Nytt Arbetarparti, här hemma i Sverige blir snabbt klassiskt mörkblått i Bryssel.
Man kan ju fundera på hur hon tänker ställa sig i andra frågor i Bryssel. Moderaterna har inte direkt varit aktiva i arbetet för jämställdhet och tolerans. RFSU har kartlagt hur olika partierna ställer sig när det gäller det arbetet, och resultatet är lika illa där som när det gäller annat. I bästa fall passiva, i värsta fall emot. RFSU skriver:

Den som tycker att det är viktigt att EU-parlamentarikerna driver frågor om tillgång till säkra aborter, hbt-rättigheter och andra sexuella rättigheter ska inte rösta på kristdemokraterna Tuve Skånberg, Sofia Modigh och Gudrun Brundegård eller moderaternas Birgitta Lindberg och Gunnar Hökmark, centerns Johan Örjes eller folkpartisten Anders Ekberg. Vad Marit Paulsen (FP) vill är oklart, hon har bara svarat på en bråkdel av RFSU:s frågor.

I min värld, en tolerant solidarisk värld, är såna frågor också viktiga. Inte bara för den enskilde personen, utan för att de som är emot lika rättigheter för t ex HBT-personer, nästan alltid är emot lika rättigheter för andra grupper. Konservatism i sin prydno liksom. Och man ska ha klart för sig att den sortens konservativa - en rätt utdöd sort i Sverige tack och lov - frodas i Bryssel.

Alexandra Einerstam låter idag Evin Cetin gästblogga om varför man ska rösta rött i EU-valet. En text som andas respekt och hoppfullhet för människan, för solidariteten. För ett Europa där alla människor ska ha plats

Respekten för människan faller platt, när man som en del av borgarna i ena sekunden talar sig varm för individens integritet, men i nästa inte vill ge samma människor fulla rättigheter att vara kära, skaffa barn eller leva ihop. Bara för att de råkar vara av samma kön.
Anna Maria Corazza Bildt har åsikter om sånt här. Åsikter från femtiotalet. De hör inte hemma i parlamentet. De hör inte hemma nånstans. Men även om hon inte kommer dit så finns det redan på tok för många av hennes sort där. Se till att de blir färre.

Valet i resten av Europa

Dert har varit ett väldigt gnölande om det låga intresset för valet till Europaparlamentet. Vinklingen har varit det mesta, från att folk faktiskt inte bryr sig om Europa, till att det är medias fel. Våra vanligaste folkpartister hör i vanlig ordning till den sorten - de som tror att i en framtid kommer vägtrafikfrågor i Provence vara heta diskussionsämnen i Svedala, och när menigheten inte tycker det - ja, då är menigheten dum i huvudet.
I min lilla värld är det ett vansinnigt sätt att se på Europa; det handlar inte om att vi ska bli ett enda land. Det handlar om att se till att vi är en enhet stor nog att utmana och utveckla resten av världen. Och inte minst - en enhet som kan drivas av humanism och mänsklighet. I min värld ska vi inte ha ett Festung Europa. Inte heller ska vi ha ett EU som slår igen dörren för islam, eller tar hit fattiga norafrikaner för att bli utnyttjade.
I resten av Europa är temperaturen minst lika ljum som i våra skräckvisioner. Jag har kontakt med fackföreningsfolk som bedrövat talar om ett massivt ointresse för valet. Inte sällan är det kopplat till hur media behandlar frågan - och man kan ju fundera på varför konservativ och liberal press i Europa är så inriktade på att tiga ihjäl det här valet?
Lågt valdeltagande gynnar bara högern. Det är en gammal sanning. Och ska vi ha en chans att påverka den politik som får alltmer inflytande över våra liv, måste vi också börja engagera oss i hur val och demokrati fungerar i andra länder. Villkoren förändras -politics is not local anymore, politics is global.
Clas Krantz är inne på samma sak. Det är lite synd att så mycket av argumenten har kommit att röra svensk inrikespolitik, vilket givetvis varje idog försvarare av den svenska fyrpartiregimen också tycker - de vill ju inte att ljuset ska dras ännu mer till regeringens tillkortakommanden - och samtidigt är det viktigt att inte exportera Reinfeldts idéer. Högern är stark nog i Europa.
Istället måste vi börja prata om Europapolitiken. Om hur svensk politik faktiskt angår vardgaslivet i både Spanien och Rumänien, och hur deras dagliga inköp och skolpolitik och förordningar för bevarandet av fågelarter också har en koppling till oss.
Den europeiska vänstern stärks av alla nationella segrar - och i dessa tider hoppas jag verkligen att Europa röstar rött. Och trots allt verkar vi gå en ljusnande framtid till mötes

Bilden föreställer rumänska romer, som verkligen skulle behöva ett starkt EU.

Men bomba Eritrea gör inget.Maria Abrahamssons dubbelmoral

Det är rätt skönt att traditionshögern ger sig till känna till sist, med sedvanlig dubbelmoral och kort minne. Maria Abrahamsson i SvD fick höra Ardalan Shekarabi göra mos av stackars Anna Maria Corazza Bildt på en gatudebatt, och måste nu raskt ge sig på nån slags motatttack. Hon kunde gjort det bättre. I en konstig kullerbytta försvarar hon Gunnar Hökmark, för att folk sedan ska rösta på Poor Anna. Jag skulle nog betacka mig för den sortens räddningsaktioner.

Fru Bildt behöver naturligtvis all hjälp hon kan få - hon hade inte en chans i Uppsala, och hon hade inte en chans vid Åhléns

Nu sa ju inte Ardalan något rejält kontroversiellt. Han sa att Gunnar Hökmark, och högermajoriteten i EU, får ta på sig ett ansvar för de dödade civila i Gazakriget, ett krig där EU var enormt tafatt och uddlöst mot en israelisk övergreppstaktik. Och vad är det med det? Så säger alla som granskat kriget. Vi kan faktiskt också läsa det på SvD, en utmärkt tidning som den politiska redaktionen skulle behöva läsa ibland.

Att Ardalan tar upp något som faktiskt är sant skall alltså ses som otrevligt. Man kan ju fundera på varför Maria Abrahamsson inte tagit lika illa av sig av Niklas Wykmans huvudlösa utspel om att Sverige skulle dundra ner till Eritrea och därefter frita Dawit Isaak. Ett uttalande som kommer ge folk i branschen damage-control massor med jobb ett tag... (ni får leta själva efter översättningen - det är bra för humöret...) och som dessutom kan vara rent farligt. Ett uttalande som kan skada Isaak. Wykman är korkad och riskerar andras liv, men om detta har inte Maria Abrahamsson tyckt nånting.

I själva verket handlar det om att attackera Ardalan naturligtvis, en ung smart politiker som driver frågor som är angelägna för svenska jobbare. Han talar kollektivavtal, och gör det bra, vilket Eric Erfors i Expressen naturligtvis måste bemöta genom att - precis som Abrahamsson - tala om Hökmark!

Nej, folk får vara hur personliga de vill. De får vara allt möjligt - men det är rent larv att attackera kandidater för att de skulle ha en viss bakgrund eller liknande, istället för att tala sakfrågor. För är det nån som tror att Poor Anna skulle stå på moderaternas valsedel om hon inte var gift med utrikesministern? Eric Erfors och Maria Abrahamsson?

Dessutom kan jag inte låta bli att fundera på om Erfors inte fiskar i rätt grumliga vatten här - varför är det viktigt att koppla Ardalan till Mellanösternkonflikten? Hmmmm....

Ju närmare vi kommer valdagen, desto mer uppenbart blir det varför man ska rösta rött den 7de juni. Eller tidigare, som vi gjorde i Vaxholm. Eller rättare sagt, inte jag som redan har röstat (man kan ju bli överkörd av en buss), men ni alla andra som läser här. Gå och rösta. En utebliven röst är bara på en röst extra för någon annan.

Kryssa Ardalan. För rätten till schysta villkor

Jag kommer kryssa Ardalan Shekarabi på valsedeln till Europaparlamentet. Han har konsekvent talat om kollektivavtal, om vår rätt att slippa bli exploaterade på en lössläppt - inte fri! - marknad. Han har visat att han fattar vår kamp.
Dessutom är han ung, han är invandrare, han är välutbildad. Det vore verkligen en skam om de enda socialdemokrater som åker till Bryssel skulle vara etniska svenskar. I och för sig är det vansinnigt skönt att jag hittills inte mött - inte en gång!!!! - några kommentarer om hans eller Evin Cetins bakgrund eller eventuella religiösa övertygelse.

Men vi behöver få fram unga människor som visar att även Sverige är annorlunda, och i ett allt dummare Europaparlament kommer han behövas. Jag hoppas att så många som möjligt kommer göra samma sak som jag!

Vilken väg tog kvinnokampen?

Jag hamnade i en häftig debatt med en kvinna utanför ett valcenter häromdagen. Hon var inte så intresserad av vare sig arbetsrätt eller miljö, i varje fall inte just då. Hon ville tala jämställdhet, något vi tydligen inte har plats för i den här valrörelsen. Och det har ju rätt i.
Hon var arg. Hon hade varit med redan på 70-talet och mindes - som i forntiden, men det var ju faktiskt inte så länge sen - hur hon knappt kunde skriva på ett hyreskontrakt själv, blev sedd med djup misstänksamhet om hon åt på restaurang själv, och att hon hade mycket sämre lön än usla karlar som jobbade bredvid henne.
Oftast vill vi ju tro att den sortens feminister var de där som var med i Grupp8, eller i varje fall hade batikklänning och lät bli att kamma sig, men hon påminde om att den effektivaste kampen faktiskt genomfördes av de som jobbade inom systemet - i partier och organisationer, och som också gillade att dansa och åka på charterresor.
Det är ju ofta nidbilden vi minns.
Och saker har ju förbättrats, men inte alls på det sätt man trodde.
Hon var arg för att så många kvinnor fortfarande är inlåsta i ett stereotypt tänkande, där kvinnan fortfarande är den som tar det största ansvaret för barnen, fortfarande är den som har dåligt samvete, fortfarande är den som kommer att få dra de dyraste konsekvenserna för barn och hem.
Och det hade hon ju helt rätt i. Till det har ju kommit nån slags motvallsfeminism, där man förutom allt annat också ska vara i trim, ha koll, hinna med att ha vänner, göra karriär - för att inte tala om att man måste blogga om det, som hon vasst sa. Och dessutom vara en perfekt mamma och vägledare.I hennes värld, och i hennes dotters värld, var det nästan svårare att vara kvinna idag än för trettio år sen.
Jag stod kanske inte där och bara tog emot, men nästan. Hon beskrev min mammas värld, men även en värld som delas av många kvinnor jag känner. Till det kommer naturligtvis andra saker, som att det helt plötsligt, med en rutten formulering, skulle vara jämställdhetens fel att tjejer slåss, eller att en feministisk kamp i den muslimska världen helt plötsligt kan vara orsaken till att extremister vädrar morgonluft. För att inte tala om att det fortfarande finns partier som inte har varvade listor
Jag passar mig för att säga att man ändå kommit långt. Jämställdhet är knappast mätbart på det viset. Varför skulle man inte ha kunnat komma längre? Kvinnor tjänar fortfarande sämre än män, med samma arbetsuppgifter, och det är en värld min dotter ska ut i. Kvinnor får fortfarande spö för att det är just kvinnor.
Och vi ska inte tal om de föreställningar som media idag kan cementera på ett vis som förmodligen var helt omöjligt att tänka sig för den arga kvinnan vid valcentret. Då hade man ju istället en bild av att medierna skulle kunna bryta förtrycket. Det blev precis tvärtom. Idag har kvinnor i alla åldrar högre krav på sig att göra just det jag skrev ovan - vara i trim, ha koll, hinna med att ha vänner, göra karriär, vara mamma och älskarinna. Det är bara att öppna valfri tidning och titta, eller vilken TV-kanal som helst.
Det är klart det finns en medvetenhet om det här. Jag känner rader med tjejer som gör precis allt de vill, och jäkligt bra också. Dessutom bloggar de om det! Men frågan är när vi får en valrörelse där jämställdheten blir frågan som alla vill prata om?

Och ja, jag vet att annonsen är en satir. Men det trista är att den inte alls är särskilt osannolik, vilket en titt i valfri biltidning bara bekräftar....

Centern är förutsägbar. Och rätt trist.

Jag skrev det tidigare - vill man ha ett val som handlar om hur vi fixar villkoren på den svenska arbetsmarknaden, så varsågoda. Den fajten tar vi gärna! Kom igen bara.
Centeristen Lena Ek försökte på ett lite pinsamt och halvdant sätt ta poäng på att berätta skrönan om blockaden mot Laval i Vaxholm. Den blir inte sannare för att man berättar den fler gånger (det finns åtskilliga poster på bloggen om den händelsen). Hon undvek däremot att berätta om de hundratals fall sen dess, när facket fått hjälpa exploaterade gästarbetare - både för att få ut sina löner, för att få drägligt boende, eller för att helt enkelt inte slå ihjäl sig på jobbet. Eller bli ihjälslagna, för den delen. Istället ansåg hon att: "Kollektivavtalen är mindre viktiga än det öppna och fria Europa"

Centern får gärna träffa våra medlemmar från Polen och Baltikum - och de är många. De flesta har startat i bolag som Laval, blivit lurade, fått hjälp av facket och blivit medlemmar själva. Lena Ek har liksom inte fattat att de här killarna (det är nästan bara män) tjänar mer pengar på att vara med i facket än att stå utanför.
Däremot borde hon naturligtvis ha sagt något om sin partikamrat, Federley, och hans exploatering av svensk arbetsmarknadstrygghet, eller om de tusentals gästarbetare som idag lever under vidriga förhållanden i Sverige - för vi ser inte alla, hör inte alla, kan inte hjälpa alla.
Det är traficking, som pågår dagligen. Om detta hade centern mycket lite att säga. Eftersom deras rättigheter skyddas av just kollektivavtalen.

Ett grundtips är att centern istället skjuter bort sig själva från Europa. Helt och hållet. Lycka till säger jag.


Här kommer Waxholms Trean. Båtarna är avsevärt trevligare än det som hände i Vaxholm, och efterspelet till det. Och det skall återkommas till det här - ett rödare Europa är enda garantin för att det inte ska hända igen..

Piratpartiet? En gris i säcken...

Jag har hyfsad förståelse för debatten om fildelning, och om integritet på nätet. Det är riktigt skönt att socialdemokraterna och vänstern också kommit rätt i den debatten, till skillnad från moderaterna. För att inte tala om centern...Men däremot är jag misstänksam mot Piratpartiet.
De vill inte tala om hur de kommer rösta i andra frågor om de kommer in i Europaparlamentet. I senaste Fokus säger Christian Engström, förstanamn på listan, att man kommer rösta med den gröna eller liberala sidan i olika frågor. Det är inget dåligt fribrev han begär där.
Jag noterar också roat att PP på sin kandidatsida också noggrant undviker att berätta om de olika personerna haft andra politiska uppdrag. Eller deklarerat politiska uppfattningar i andra frågor. Som att Engström själv varit medlem i Folkpartiet fram till 2006, eller att Rickard Falkvinge har en bakgrund inom moderaterna. Den bakgrunden brukar sällan gynna oss löntagare.
En annan kandidat, Amelia Andersdotter, påstår sig ha både liberala och socialistiska ideal - vilket kanske gick bra för hundra år sen, men idag är det liberala begreppet så shanghajat att minsta barn vet vilka som står för det.
Det känns ju inte som den fackliga rörelsen kommer få garanterat stöd från det här gänget, med deras bakgrund. Jag har ju träffat på en del killar i byggsvängen som funderar på att rösta på PP - inte av minsta tanke på integritet eller yttrandefrihet, utan för att de vill fortsätta ladda ner gratis. Egenintresset ljuger aldrig, som redan Marx konstaterade.
Ta en funderare på vad PP kommer att göra med frågor som utstationeringsdirektivet, om kollektivavtal, om lönebildning och arbetsrätt. Och fråga deras företrädare. De kommer naturligtvis att slingra sig som ålar, men man kan ju leka med tanken att Åsa Westlund eller Ardalan Shekarabi skulle begära att få slippa svara hur de ska ställa sig i olika frågor - kan ni tänka er vilket liv det skulle bli? Både från sympatisörer och motståndare.

Det är dags att begära att Piratpartisterna bekänner färg. Valet handlar inte om enstaka frågor - det handlar om ett blått eller rött Europa. Får vi inga svar är det väl bara att betrakta PP som ytterligare ett borgerligt parti, och bemöta dem så.

Det blir inte allvar förrän Stockholm drabbas...

Tyvärr är det nog så - fortfarande är folk i Mälardalen inte så tagna av krisen. Och man betraktar eländet i Värmland eller i Västra Götaland med samma intresse som man tar till sig en flodkatastrof i Asien, eller en svältperiod i Afrika. Gud så synd det är om dom, ta en kaka till...

Krisen kommer, var så säkra på det. Rätt vad det är kommer grannarna att få flytta, det blir inte så många nya bilar på gatan och solresorna kommer att reas ut. För vi har ju sett det förr - men minnet är kort, mitt också.
Det är därför vi talar så lite om Europa i ett val som handlar om Europa. Istället vill alla skälla på regeringen - och det är därför opinionssiffrorna känns så overkliga, för borgarnas supporters hänger med huvudet, och knappt nån vill ta en debatt. Istället mumlar de om att det är en internationell kris, och det är mycket lite som Sverige kan göra. Och tyvärr måste vi nog invänta den helt ofrånkomliga kraschen, innan de som har det bra yrvaket konstaterar att huset brann ner medan de bodde i det.
Detta är naturligtvis skitsnack. Det finns mängder en regering kan - och ska! - göra i kristider. Det absolut sämsta man kan göra är att sitta på händerna och vägra spendera pengar. Oppositionen har lagt fram rader av förslag om hur situationen ska hanteras, men det är faktiskt blankt nej. Näpp, Det finns inte den minsta flexibilitet i regeringen när det gäller sånt (annars har de minsann lutat åt alla håll och kanter).

I byggbranschen syns det först - nu kom ytterligare ett varsel. Skanska ska göra sig av med hundra yrkesarbetare (ordet yrkesarbetare är inte på något sätt en degradering av andra yrkesgrupper - det är bara ett ord som fastnat i branschen för att skilja oss från tjänstemän, som för övrigt också sägs upp) och de killarna kommer ut till en ännu sämre arbetsmarknad.
Lycka till, alla jobbcoacher, säger jag bara....

Men är det verkligen genom att tokskälla på regeringen som vi lägger grunden för en trovärdig Europapolitik? Jag är tveksam till det - för Europa finns där, och där kommer alltmer av vår framtid att formas. Man kan naturligtvis reducera det till en fråga om rött och blått, men man ska nog vara försiktig med att underskatta väljarna. Även ute i bodarna finns det frågor om Europas skatter, om social välfärd, och jobb och miljö, och då räcker det inte med att dela upp politiken i dumma och snälla.
Jag är fortfarande livrädd för att valet kommer att bli ett val där de som är positiva till Europa kommer rösta, och de som inte gillar EU gör nåt annat.
Det är därför det är bra att vi får ett val om våra fackliga rättigheter, för det blir så, sanna mina ord. Utan att ha sett motståndarnas valmaterial törs jag nog gissa att det kommer handla om anställningstrygghet, om arbetsgivaravgifter, om löner och lönedumpning.
Kom igen bara, säger jag. Det är precis det vi behöver.

Eftersom framförallt moderaterna lagt sig i nån slags mittfåra tycker jag det är bra att de får bekänna färg. För i Europaparlamentet är de allt annat än ljusblå, och deras lekkamrater är skrämmande. Det kan vara bra att komma ihåg det...

Det finns anledning att upprepa den gamla sentensen om att alla kurvor som borde peka uppåt pekar neråt, och alla kurvor som borde gå neråt går uppåt....Därav bilden, som jag lånat från Maria Badia, som i sin blogg ställer frågan om kulturkonsumtionen i dåliga tider, ett nog så viktigt ämne...