Kärlek är kärlek, även olycklig kärlek

Underbart att se den här reklamfilmen....

Död åt TV-kockarna.

Okey, jag är intresserad av matlagning. Har hyllmetrar med kokböcker och rätt hyfsad köksteknik. En gång i världen tyckte jag faktiskt att matlagningsprogram på TV var kul. Nå, så icke längre. Det blir ju så när det går inflation i saker och ting; jag har svårt att uppbåda nån entusiasm för stöddiga yrkeskockar.

I förbifarten kan jag ju säga att den där Gordon Ramsey skulle behöva ett kok stryk, och när folk gillar att titta på honom begriper man ju att folk som Hitler eller Lenin en gång i världen hade folkligt stöd. Jamie Oliver är lika usel på att krydda sin mat som alla andra engelsmän (jag har lagat mat efter hans recept, och det var bleke i smaklökarna...)
Mest handlar det ju om att matlagning helt plötsligt övergår från att vara livsnödvändigt, till att bli show. Och det är då karlarna kommer in, naturligtvis. Så länge det handlar om falukorv och pulvermos ser vi inga män i rutan - men när ord som "smörslungad" eller "knärullad" dyker upp så står de där. Och sen lämnar de bakverken och snasket till Leila naturligtvis...

För den där matlagningen har inget med verkligheten att göra - inte den som står i kokböckerna heller. Får jag se en till om "Medelhavsmat" eller ytterligare en obegåvad kändis som ska göra slantar på att han/hon gillar att äta, så kommer jag ladda min revolver.

Vad vi behöver är en kokbok för vardagen.

En som erkänner att det finns något som heter ketchup (som måste vara det fulaste ord en kock tydligen känner till), att 99% av alla som äter inte känner skillnad på hemmagjord bearnaise eller köpt på burk, och att de flesta av oss steker i margarin.
Jag behöver inte Stekt Fasanbröst På En Spegel Av Grönpepparmarinerad Spenat när det skriker i magen. Då duger det jättebra med falukorv och pulvermix för Stroganoff. Jag har inte blötlagt ärtor för ärtsoppa på trettio år - konsten är att kunna skrämma upp halvfabrikaten.

Nu lär jag få vänta på den kokboken - det närmaste jag sett, förutom diverse reklam från livsmedelsföretag är Lotten Thörngrens böcker (här!) - eller så får jag skriva den själv. Eftersom insynen i matlådorna på jobbet ger vid handen att korv med mos, fiskpinnar med mos och färdiga köttbullar med snabbmakaroner fortfarande regerar.
Visst, det kommer alltid dyka en Ola eller en Leila eller en Niklas som ska lära oss laga mat från grunden. Fast jag vill inte - ge mig seriösa tips på hur jag ska kunna skrämma lite liv i det färdigköpta istället. Vem fan gör egen aioli när den kan köpas färdig, eller när det räcker med att pressa lite vitlök i köpt majonnäs?
Vi behöver en revival för ketchupen, för smaksatt cremefraiche och sötsur thaisås. Vi behöver tips på bästa drycken till en färdig fiskgratäng med dill. Jag behöver inte fler tips på grillsåser med en miljon ingredienser - det finns att köpa färdigt.
För ett par år sen hade jag oturen att äta på en guldkrog, och jag var inte imponerad. Visst, det var snyggt upplagt, servisen var oklanderlig men så jävla spännande var det inte. Framförallt var det inte värt räntan på statsskulden den veckan...
Jag är jävligt less på hemgjorda tomatsåser - det finns jättebra att köpa. Och nu ska jag svära i kyrkan: Italienare kan inte göra pizza. Det är tveksamt om de ens kan göra spagetti med köttfärssås. Den som tycker färsk pasta är bättre än torkad pasta är antagligen en snobb, för det är två helt olika saker....
Det finns en charm i långkok - jag gillar också en rejäl kalops, eller en gulasch som står och puttrar en halv söndag - men räcker det inte med såna recept nu? Snobbmatlagningen kan vi väl se som OS-finalen på hundra meter - kul att se på, men knappast något för halvfet medelålders man.
Jag vet inte ens vad folk ska med alla dessa jättekök till - med köksöar och skit. Men laga mat kan de inte - värmer nudlar i vattenkokaren och rostar bröd till. Utom vid fest naturligtvis, för då ska han stå där och förstöra oxfilé och bjuda vattnig potatisgratäng med för mycket vitlök i..
Och nej, jag är inte särskilt svår att utfodra - det finns näring även i skämd mat som överlevnadsinstruktören en gång påpekade. Men ibland måste man sätta ner foten - och det är dags nu. Man är inte en dålig förälder för att man äter i skift framför TV:n. För myten om familjemiddagen måste också avrättas är jag rätt. För folkhälsans skull...

För övrigt är ärtsoppa på rulle jättebra och nyttig mat, men den kan behöva spetsas med lite mejram och timjan, och serveras med den godaste senap man vill ha.

Vem ska ha det bra? Du, jag eller alla?

Visst, jag röstar rött. Det har jag gjort hela mitt liv, dels av födsel och ohejdad vana, men dels för att jag också funderat starkt över hur jag vill att saker ska vara. Men hittills har jag inte hittat något annat parti som besvarar mina frågor på ett bra sätt.
Jag tror inte på orättvisor. Jag vet att det är förödande för alldeles för många. Man kan inte säga att ett systemfel är acceptabelt för att det är "enstaka fall". Hur många "enstaka fall" måste finnas innan det blir något som ska räknas med, med tanke på dagens högaktuella bloggbävning om sjuka Annika som drabbats grymt av de regler som den borgerliga regeringen införde.
Det gamla systemet innehöll också fel, men den här gången visste man att folk skulle komma i kläm; försäkringskassan och andra påpekade det innan det infördes. Vad ligger bakom ett sånt resonemang? Är det principen om att man måste knäcka några ägg för att kunna laga en omelett?
Politik är inte matlagning. Politik handlar om människor.

I ett orättvist samhälle ökar otryggheten. Vem vill ha det så? Inte heller tror jag att större avsiktligt skapade skillnader mellan fattig och rik skulle göra den fattige ännu mer motiverad att förändra sin situation. Om det skulle vara så i modern tid skulle jag vilja se var det fungerat så, utan att det samtidigt krossat drömmar och liv för många människor. Hittills har jag inte fått några såna exempel.
För vad är ett bra liv? Det är en fråga som alltför ofta kommit i skymundan under den här valrörelsen; istället har det ibland bara blivit ett boxande om vems siffror som är mest rätt. Och jag vet att det finns många som gärna tar ett par tusen extra. Det jag frågar mig är om de funderat på vem som fått betala.
Om deras bekvämare liv verkligen blir bättre om det samtidigt betyder att de måste vara mer vaksamma när de är på stan, om de måste anlita bevakningsbolag där de bor, om deras barn inte mår bra i skolan, om de själva måste rycka in i barnomsorgen, om ungarna aldrig kan flytta hemifrån.
Jag är övertygad om att de där extra pengarna kommer smaka bittert när man ser var de tas ifrån.

I det Sverige jag vill ha har vi möjlighet att hävda rätten för de som jobbar. Ingen ska utnyttjas för oskälig lön, ingen ska behöva dö på jobbet för att det slarvas med rutiner eller för att det saknas personal. Framförallt ska ingen rycka på axlarna och säga att det är "enstaka fall".
I det Sverige jag vill ha ska vi kunna lita på att vi blir omhändertagna om något händer. Även om jag har låg inkomst eller låg utbildning. Mina barn ska inte få sämre skola eller glömmas bort bara för att jag fått lägre skatt. Mina föräldrar ska inte bli fattigare för att jag blev rikare, och sjuka ska inte straffas för att de jobbat hårt. Jag vill inte ha ett Sverige där människor glöms bort.
Det handlar om att vara människa. Att våga vara det. Ingen människa är en ö.
Man ska inte behandlas annorlunda för att man inte är född här. För hur ser ett samhälle ut där man bedöms efter sin klädsel eller hårfärg? Efter sitt namn? Vad är det för samhälle man ska integreras i? Ett land är inget statiskt tillstånd - hur ska man kunna bli svensk när vi inte ens kan tala om vad som är svenskt? Det finns en massa usla saker i Sverige - är det meningen att man ska acceptera sånt också för att bli accepterad? Knappast, va?
Jag vill ha ett samhälle där alla människor får möjligheter. Alla ska kunna ha ett bra liv. Ett samhälle där några lämnas åt sitt eget öde är ett samhälle som gör mig förtvivlad.

Därför kommer jag att rösta på socialdemokraterna i morgon.



Videon? Timbuk3. Texten här

Ett steg bakåt. Om EU och modersfixeringen

Hör att EU:s kvinnoutskott tänker lägga näsan i blöt när det gäller föräldraledigheten. Man kan bara konstatera att vad som är självklarheter i Sverige inte på långa vägar är det i resten av Europa.
När man berättar för europeiska bekanta om hur omsorg och vård är uppbyggt i Sverige brukar de bli rätt långa i ansiket. I synnerhet kvinnor. SÅ vill vi också ha det, är en vanlig kommentar.
Och de kan bli ännu längre i ansiktet när de får höra att man faktiskt pratar om löneskillnader, om jämlikhet och lika värde i Sverige. Min italienska (jojomän!) väninna tvivlar på om det ens går att mäta skillnader mellan män och kvinnors lön i Italien.. För att inte tala om kvinnosynen i Berlusconis TV eller hur man kan känna sig som kvinna i trängseln i tunnelbanan....
Det finns en rätt trist syn på manligt och kvinnligt i Europa, i synnerhet i den generation som jag tillhör. Den ständigt ertappade generationen, skulle man kunna kalla oss - vi som borde veta bättre. Men som ensamstående farsa till Arvtagarna blir man bara trött på det där att mamman skulle ha nån slags förkörsrätt till barnen. Och det känns som Europa borde ha hunnit längre...

Gröna Jessica och Lundberg om saken



Bilden? Skulle kunna vara min egen farsa när det begav sig. Och han hade garanterat varit hemma om minsta möjlighet hade funnits...

Pojkar i mäns kroppar...

Nä, det var väl lite onödigt som formulering. Pojkar är för det mesta snälla. Det är när de blir gamla tjuriga gubbar som de blir jobbiga. När de tror att de är roliga. När de hö-hö-hö-hö-ar och dunkar varandra i ryggen för saker som de egentligen borde skämmas för. Som den här texten från en tidning för "riktiga grabbar.."

Men det är rätt bra som illustration till posten nedan, om vilken värld min dotter och andras döttrar kommer växa upp i. Med bölande idioter som inte ens begriper att de passerat bäst-före-datum. Ett datum som borde ha varit på sextiotalet. Och alldeles lysande som exempel på varför det är viktigt att man fortsätter prata om könsroller, om diskriminering, om exploatering.

När man inte behöver bli gubbe innan man blir man, när man lyfter ögonen från skrevet.

Och nej, jag tror inte jag är särskilt känslig för sånt här. Men dumma saker ska kallas dumma. Och - nu blir jag riktigt elak - illa skrivna saker ska också kallas just det: uselt skrivna.

Bilden? Hugh Hefner, som gjorde sig en karriär på nakna kvinnor.

Klart jag är feminist...

...om det betyder att jag är motsatsen till en snubbe som heter Per Ström, som skrivit en osedvanligt korkad artikel i Expressen. På debattsidan - som raskt tog ett steg ner på seriösitetsskalan genom att publicera den.
Per Ström är upprörd över något han kallar manshat. Något som förmodligen är orsaken till att moderata män beslutat att bilda ett mansförbund. Jo, ni läste rätt. De känner sig hotade och tillbakapressade och satta på undantag. Liksom Per Ström. Något man kan få höra lite varstans - med den tydliga undermeningen att DET HAR GÅTT FÖR LÅNGT!

Det vill säga, de känner sig som kvinnor fått känna sig alldeles för länge. Med sämre lön (och enligt flera fackförbund är det värre än så), med sämre hälsa och med en lägre social ställning. Blir inte anställda trots bättre kvalifikationer, hamnar vid sidan av karriärstegen. Och detta på grund av något de inte kan påverka, nämligen sitt kön.
Arvtagerskan ska ut i den världen. Hon ska tampas med kladdande karlar på bussen, se karriärmöjligheter segla iväg "..för hon ska väl ändå vara mammaledig", se att män som jobbar på El-Giganten eller Onoff har heltider men kvinnor som jobbar på ICA har deltider.
Och också veta att det finns små otäcka män som Per Ström som belåtet tycker att det är helt i sin ordning.

Då blir jag också feminist.

Karin om samma sak, även Moderata Mary,

Bilden? Suffragetterna skogs för saker som rösträtt och lika rätt att ärva. Sånt som den tidens Per Strömmar tyckte var oväsentligt

Var bor Anna Anka?

I DN:s söndagsintervju fortsätter Anna Anka sin humoristiska karriär. Eller vad det nu är.

"Vad saknar du mest från Sverige?
– Maten, jag brukar be folk skicka över lådor. Jag älskar frysta fiskgratänger, räkost och vårrullar, sånt som inte finns i USA."

Eh? Det är ju skönt att hon uppskattar klassiska svenska maträtter.

Olyckliga svenska kvinnor -se hit!!!

Anna Anka - och jo, jag vet vem hon är; jag skäms inte ett dugg för att jag läser både skvaller- och kändissidor - har skrivit en liten betraktelse på Newsmill om hur underbart hon har det i USA, och hur illa det måste vara att vara kvinna i Sverige.

Och här kom en oväntad vinkling... Fokus om saken. Om hushållsnära tjänster och annat

Bilden? En del är så roligt att det klarar sig utan kommentarer....

Internetliv är riktigt liv

Jaha, egentligen borde jag skriva om Almedalen. Fast det är redan så många andra som gjort det så bra så jag håller på det ett tag till (där kommer min osäkerhet fram - hur ska man liksom mäta sig med skribentproffsen?). Istället ska vi tala om livet på internet.
För det är ett liv.

Jag har på tre dagar hittat olika personer som liksom ursäktar sig för att de upptäckt sociala forum, och nu verkar lite tvehågsna om de verkligen ska ge sig in i det där. Det okända.
Det finns en skräckblandad förtjusning bland de som liksom jag upplevt ett värld utan internet eller ens datorer. Där finns en rädsla för att a) ha sönder något genom att trycka på fel tangent, b) bli lurade på familjeförmögenheten, eller c) någon helt plötsligt ska kunna liksom se genom skärmen in i ens eget vardagsrum.
Och sen oroar vi oss för att våra barn tillbringar för mycket tid på nätet. Eller med att spela dataspel istället för att vara ute och hoppa och leka med de andra små tjurarna. Och vi skyller barnfetma och lathet och dåliga studieresultat på datorn. Framförallt för att det inte skulle bli nån slags "riktiga möten".

Nå, jag har nåt att berätta.

Internet är på riktigt.
Jag kan inte säga till arvtagaren och arvtagerskan till det bankrutta konungariket att deras konversationer inte är på riktigt. Att deras interagerande på nätet skulle vara på låtsas. Tro mig, för dem är det precis lika verkligt som vilken annan sak som helst.
Och det kanske är här vi ser den verkliga generationsklyftan, fast den är inte ens nu fullt utvidgad, för faktum är att den första datorn i familjen kom först när dottern var sex år gammal, vilket i sinom tid kommer göra henne till född före eller efter. För den som är intresserad av att katalogisera sådant. Hon har alltså haft ett liv utan dator, om än kort. Men hon har å andra sidan haft ett helt liv med kabel-TV, så hon har fått en rejäl dos av illa gjorda japanska serier och heteronormativa Disneysagor.
För de här barnen, ungdomarna, generationerna är Facebook, Playahead och allt vad det heter precis lika verkligt som att tala i telefon med nån. Och egentligen långt mer jämlikt och spännande än vanligt liv. Sen finns det en och annan som då gör sig till tolk för det här, men även de har en slags von-oben-attityd till det.

Glappet är nämligen redan här, och det är stort. Det är så stort att den argumentation som till exempel Piratpartiet gled in i Europaparlamentet redan är för svår för de som är på andra sidan. Man talar helt enkelt olika språk, och det var därför folkpartisten och tokliberalen tilläts shanghaja hela frågan - de talade helt enkelt samma språk som sina väljare. Och på andra sidan stod de som fortfarande tycker att ungarna ska vara ute och leka istället.

Det nya slaget måste ju handla om vilka som kommer ha tillgång till nätet, eller rättare sagt, hur ser man till att internet inte skapar ett nytt utanförskap? För risken är ju uppenbar att den som inte är med kommer vara utanför, och det rejält.
Den som inte kan läsa kommer i framtiden att vara hopplöst distanserad, långt mer än tidigare. Förr, på min tid rentav, kunde man alltid stoppa in de där som hade svårt med bokstäverna i ett hantverksyrke, och ha en förhoppning om att allt skulle ordna sig. Och det kanske det gjorde. För det fanns arbeten där man faktiskt inte behövde kunna läsa.

Men så kommer det inte att vara i framtiden. Det är därför det folkpartistiska förslaget om att låta skoltrötta slippa plugga är så jävla dumt. I själva verket måste vi satsa ännu mer på just de eleverna - för annars kommer det att skapas en klass som inte kan till sig information, och än mindre kritiskt granska den informationen.
Det är ju den verkliga risken med nätet. Inte att de som sitter där blir asociala och oengagerade, för det blir de inte.

För, som arvtagaren sa, i framtiden behöver han inte lära sig när Håtunaleken gick av stapeln ( persomer födda före 1970 reser sig och säger 1306; dvs det vi kallar en betingad reflex) för det finns alltid en dator i närheten. Och han, fjorton år, har helt rätt. I framtiden behöver man bara ha en dator och sen sitter man på mer kunskap än ett samlat lärarlag. Och framtiden är redan här! Vem behöver en telefonkatalog idag?

Men det är ju under förutsättning att man kan läsa, vill säga.
För att kunna vara med i det liv som sker på internet måste man kunna läsa. Där ligger återigen den stora demokratiska utmaningen. Att vi måste stimuleras till att vara aktiva medmänniskor även på nätet, och att vi låter alla få vara med. Här kan verkligen tala om att alla ska med.
Jag begriper inte folk som stänger av datorn under semestern, men det är deras val. Men då måste ju jag få ha den på. Och inte har det betytt att jag har ett mindre socialt liv än tidigare, snarare tvärtom. Likadant är det för allt fler av mina vänner. Man skapar sig ett rum där man faktiskt bestämmer alldeles själv hur man ska vara. Som Fade.
Det är därför frågan om nätet är så viktig. Det här är ett riktigt liv.




Läs gärna på Wikipedia om Internet och förundras över hur passé texten är

Jag är en viktig person - gå och rösta!

En kompis skrev:

Jag ska rösta idag, förhandsröstade men då jag är sjuk har jag haft tid att kolla vart min röst hamnade vilket innebär att jag ångrat mig, vilken förmån att kunna rösta på nytt.. Är min röst viktigt, JA ABSOLUT!! för jag är en viktigt värdefull person.

Det är precis så det är - idag är vi alla viktiga värdefulla personer. Som betyder något.

Inte bara idag naturligtvis men just idag kan vi sträcka på oss och veta att vi formar framtiden. En pappa jag träffade hade sin hoppiga fyraåriga dotter i handen. Hon dansade fram med ett gult hopprep i handen. Vi känner varandra men jag vet inte vad han röstar på, men jag blev glad att se att han tog med henne. Rätten att få känna oss viktiga måste vi få med oss redan som små - annars finns risken att vi sitter hemma i soffan, tittar på TV och låter andra bestämma.
Det är bara ett par timmar kvar - nyttja din rätt. Kom ihåg att i många länder dör folk för samma rätt som många här struntar i. Ett högt valdeltagande är också ett stöd för alla de som riskerar sina liv för demokrati och yttrandefrihet.

Och rösta rött!

Andra som bloggar sista dagen Peter Andersson, Löwdin, AlliansfrittSverige, Johanna Graf, HBT-sossen, Krassman, S-buzz, Claes Krantz, Mitt-i-steget, Anna Wikström, Nathalie Sundesten-Landin, Morsa och livet, Fade Goes Blog Erik Laakso,

Vilken väg tog kvinnokampen?

Jag hamnade i en häftig debatt med en kvinna utanför ett valcenter häromdagen. Hon var inte så intresserad av vare sig arbetsrätt eller miljö, i varje fall inte just då. Hon ville tala jämställdhet, något vi tydligen inte har plats för i den här valrörelsen. Och det har ju rätt i.
Hon var arg. Hon hade varit med redan på 70-talet och mindes - som i forntiden, men det var ju faktiskt inte så länge sen - hur hon knappt kunde skriva på ett hyreskontrakt själv, blev sedd med djup misstänksamhet om hon åt på restaurang själv, och att hon hade mycket sämre lön än usla karlar som jobbade bredvid henne.
Oftast vill vi ju tro att den sortens feminister var de där som var med i Grupp8, eller i varje fall hade batikklänning och lät bli att kamma sig, men hon påminde om att den effektivaste kampen faktiskt genomfördes av de som jobbade inom systemet - i partier och organisationer, och som också gillade att dansa och åka på charterresor.
Det är ju ofta nidbilden vi minns.
Och saker har ju förbättrats, men inte alls på det sätt man trodde.
Hon var arg för att så många kvinnor fortfarande är inlåsta i ett stereotypt tänkande, där kvinnan fortfarande är den som tar det största ansvaret för barnen, fortfarande är den som har dåligt samvete, fortfarande är den som kommer att få dra de dyraste konsekvenserna för barn och hem.
Och det hade hon ju helt rätt i. Till det har ju kommit nån slags motvallsfeminism, där man förutom allt annat också ska vara i trim, ha koll, hinna med att ha vänner, göra karriär - för att inte tala om att man måste blogga om det, som hon vasst sa. Och dessutom vara en perfekt mamma och vägledare.I hennes värld, och i hennes dotters värld, var det nästan svårare att vara kvinna idag än för trettio år sen.
Jag stod kanske inte där och bara tog emot, men nästan. Hon beskrev min mammas värld, men även en värld som delas av många kvinnor jag känner. Till det kommer naturligtvis andra saker, som att det helt plötsligt, med en rutten formulering, skulle vara jämställdhetens fel att tjejer slåss, eller att en feministisk kamp i den muslimska världen helt plötsligt kan vara orsaken till att extremister vädrar morgonluft. För att inte tala om att det fortfarande finns partier som inte har varvade listor
Jag passar mig för att säga att man ändå kommit långt. Jämställdhet är knappast mätbart på det viset. Varför skulle man inte ha kunnat komma längre? Kvinnor tjänar fortfarande sämre än män, med samma arbetsuppgifter, och det är en värld min dotter ska ut i. Kvinnor får fortfarande spö för att det är just kvinnor.
Och vi ska inte tal om de föreställningar som media idag kan cementera på ett vis som förmodligen var helt omöjligt att tänka sig för den arga kvinnan vid valcentret. Då hade man ju istället en bild av att medierna skulle kunna bryta förtrycket. Det blev precis tvärtom. Idag har kvinnor i alla åldrar högre krav på sig att göra just det jag skrev ovan - vara i trim, ha koll, hinna med att ha vänner, göra karriär, vara mamma och älskarinna. Det är bara att öppna valfri tidning och titta, eller vilken TV-kanal som helst.
Det är klart det finns en medvetenhet om det här. Jag känner rader med tjejer som gör precis allt de vill, och jäkligt bra också. Dessutom bloggar de om det! Men frågan är när vi får en valrörelse där jämställdheten blir frågan som alla vill prata om?

Och ja, jag vet att annonsen är en satir. Men det trista är att den inte alls är särskilt osannolik, vilket en titt i valfri biltidning bara bekräftar....

Det vore bättre med MER skatt...

Åtta av tio delar socialdemokraternas idéer visar ett flertal undersökningar - det berättade KG Westlund från Stockholms LO-distrikt när han besökta vårt sektionsmöte idag, och talade om välfärden, om ekonomisk brottslighet och om solidaritet och välfärd. Och det var inte alls så trist som man kunde tro - han är rätt bra när han drar igång.
Det här ska inte bli en längre sammanfattning av det han sa, men några saker fastnade. Det främsta var ju att vi inte ser något annat system i världen som är lika framgångsrikt när det gäller att finansiera eller fördela välfärden än det svenska. Ändå kan vi ses som enormt framgångsrika på en mängd olika områden - ett faktum som rimligen borde irritera ekonomer som Stefan Fölster till vansinne. Nej, det har inte lett till katastrof, det verkar inte ens leda dit av egen kraft - så alltså måste det till politiker som leder systemet till kollaps.
Det är det vi har regeringen till.
Det andra är att vi numer har en fristående riksbank som har som främsta mål att hålla ner inflationen. Det innebär att vi inte kommer kunna få ner arbetslösheten till en anständig nivå, eftersom det anses som anständigare att ha en låg inflation än att ge människor anständiga liv.
Dessutom berörde han det påstådda bidragsfusket. Som då egentligen inte är ett bidragsfusk eftersom det inte är fråga om bidrag, utan om försäkringar. Arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring. Det kostar inte ens samhället särskilt stora pengar. Man kan ta sig en titt på den svarta marknaden istället - som omsätter kring 150 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter. Men de största resurserna satsas på att jaga de som är sjuka och arbetslösa. Begrip det den som kan.
Det finns många som borde lyssna på KG Westlund, i synnerhet de som förespråkar lägre skatt. Lägre skatteintäkter ger sämre välfärd - för välfärd är det bara när så många som möjligt kan få ta del av den.
Varför talar vi inte oftare om detta? Det är ju rätt enkelt egentligen - ytterligt få människor i Sverige anser idag att vi ska ha stora skillnader mellan människor, och att de skillnaderna ska behållas med hjälp av orättvisor. Istället vill ju de flesta ha bra vård och omsorg, trygghet och värdighet, och alla vet att detta kostar pengar. Så vad är problemet??

En Toblerone mot tveksamma miljonvinster...

Morsaochlivet har en sååååå bra vinkling. Bättre kan det knappast uttryckas. Läs här!!!

En viktig spark i baken....

Ibland hittar andra guldkorn som bara måste föras vidare. Den här affischen från Miljöpartiet är ett sånt korn. Karlar på de dyrare sedlarna, kvinnor på de lägre valörerna. Varför är det fortfarande så i ett land som under the better part av 1900-talet regerats av ett parti som säger sig kämpa för jämlikhet???

Vilka karlar vill se Paolo Roberto laga mat???

Det har utkommit en ny tidning om Mat. Food Magazine. Den ska rikta sig till män. Manlig mat. Inriktningen är öl, grabbig mat och tonen känns väl en smula...ålderstigen så att säga. Men det kan säkert bära sig - en tidning för de gossar som tidigare köpt Moore eller Slitz. De där som måste anglifiera namnet för att låta lite balla... Men mellan raderna kan man ana en viss misstänksamhet i texten från Dagens Media.
Jag är intresserad av mat och matlagning - har säkert en hyllmeter kokböcker. Familjen stönar över ytterligare fynd som bärs hem med avsikten att katalogiseras men som ändå bara hamnar överst i ska-läsa-högen, Och jodå, jag lagar maten i det här huset.
Naturligtvis finns det en skillnad på hur man ser på matlagning mellan män och kvinnor. Det finns t o m folk som forskar i ämnet (vilket jag tycker är bra och intressant). Just därför är mina egna upplevelser av manlig matlagning förmodligen rätt ovetenskapliga, på samma vis som mina egna erfarenheter av kvinnliga poliser, banktjänstemän eller egyptiska taxichaufförer (till exempel) inte alls lämpade som statistiskt underlag.
Men de allra sämsta och värsta måltider jag ätit i mina dar har alla tillagats av män. Detta inkluderar fiskpinnar i brödrost, ostbågsgratinerad fisk, vidbrända kokta ägg (jodå!), och en beryktad fransk nötkötts- och vitlöksgryta, fast på falukorv och med kryddnelikor. För att inte tala om totalt oätlig mat serverad ur kokvagn, och försvarets nödproviant.
Jag tycker det är viktigt att män kan laga mat, men det är med män och matlagning som med bortskämda barn. Det är sällan barnens fel att de är bortskämda, och vem är det som invaggat mannen i uppfattningen att han inte behöver - för det är naturligtvis det saken handlar om - laga mat?
Fortfarande helt utan vetenskaplig grund vill jag påstå att det är hans morsa. Som lagat hans mat, bäddat hans säng och strykit hans byxor.
Det är ju så att OM man måste laga maten man ska äta, kan man ju lika gärna laga god mat. Det finns ingen direkt charm i vidbränd mat, eller råa delar i köttbiten. Vi män är faktiskt inte med automatik självplågare (fast emellanåt kan man ju fundera på den saken också..) För säkerhets skull vill jag berätta att ketchup inte alls räddar all mat.
Dessutom finns det all anledning att diskutera den moderne mannens delaktighet i hushållsarbetet. Nyare forskning visar med förfärande tydlighet att det inte hänt så mycket som man önskar. Det finns fortfarande en femtiotalsmässig uppdelning av hushållssysslorna mellan makarna. Och att skattereduktionen för de hushållsnära tjänsterna hjälper till att cementera detta, istället för att bli den utlovade avlastningen.
Detta innebär - mycket vanligt - att han tar hand om bilen och huset, medan hon tar hand om tvätt, barn, städning och matlagning. Och det tycker mycket oftare än Han än Hon är ett prydligt exempel på jämställdhet.
Skillnaden är att många killar faktiskt, för sitt höga nöjes skull, kan skita ner sig i motorrummet på sin lediga tid, medan tjejerna förmodligen önskade tvätthögen dit pepparn växte, om de fick välja...
Vill man få killar intresserade av matlagning måste man ta itu med det tidigare - och framförallt ska man ju inte sätta Paolo Roberto på omslaget (läs kommentarerna direkt här). Jag vet inte vilken verklighetsuppfattning man har, om man tror att Paolo är särdeles beundrad utanför de kommersiella TV-kanalerna. Men han gav ju inte upphov till några jubelrop direkt i boden när saken kom på tal...

Nä, jag skulle vilja se en riktig karl på omslaget till en mattidning. En som faktiskt lagar mat för sin överlevnads skull, och inte för att han har lust (för handen på hjärtat - det är rätt träligt att laga mat vecka ut och vecka in; det är därför jag utan särskilt dåligt samvete bjuder familjen på lokal under helgerna. Då slipper jag både lagandet och diskandet).

Jag är tveksam till om Food Magazine kommer få fler män att laga mat. Och inte kommer de att få Slitz- eller Mooreläsarna att laga mat heller - men deras mammor har säkert mer att tala med sina söner om än deras matlagande


Bilden föreställer Werner och Werner, som också var män som lagade mat. Fast helst med selleri..

Lasse och Marie. Om kvinnofällan

Lasse och Marie träffades för 28 år sen - bägge studerade på universitetet Hon blev gravid och avbröt studierna; det gjorde man på den tiden. Lasse pluggade vidare. Slet som ett djur med vid-sidan-jobb och studier, praktik och traineeprogram. De köpte en bostadsrätt ihop - det var samma bostadsbrist då som nu i Stockholm - men när nästa barn kom tog de ett familjerådslag, djupandades och belånade sig mycket mer än vinsten från lägenhetsförsäljningen medgav, och köpte ett radhus i Täby.
Lasse jobbade på, fick karriärplatser i koncern, reste mycket, men hann ändå vara en bra pappa och kompis när han var ledig. Marie var ju hemma och skötte marktjänsten, och även hon stretade på med lite småjobb för att ha lite egna pengar - deltid i reception, boutique, lite översättnings- och skrivjobb. Fast Maries morsa - kvar i söderförorten - tjatade länge om att hon borde se om sitt hus, om något skulle hända....
Det där irriterade Marie, men också Lasse. Trodde inte hans svärmor, som han egentligen tyckte rätt bra om att han skulle kunna ta hand om sin familj? Bara för att hon blev ensamstående tidigt med småbarn och en förlupen karl?
Nå, åren gick och i vintras - efter tjugoåtta år - meddelar Lasse att han träffat en ny kvinna, att han vill skiljas, och att han ska sälja huset. Fort. Och Maries värld rasar samman. Barnen är stora - hon är inte mormor än men det dröjer väl inte så länge - och hon är strax femtio. Jobbar fortfarande extra i den lilla boutiquen inne i stan som hennes väninna äger. Ungefär 22 timmar i veckan...

Låt mig säga att jag inte alls anklagar Lasse - man ska följas sitt hjärta, och den nya kvinnan - tjänsteman i samma koncern som han själv - är definitivt ingen lycksökare. han ska också ha heder av att han inte smusslade med det hela - han var rak och ärlig mot Marie, som man ska vara mot sin allra bästa vän. Han drog inte ut på det, och det fanns ingen direkt fog för Maries höjda röst och gråt, annat än att det faktiskt var SLUT!
Och nog tyckte hon innerst inne att det kanske var rätt - den där glöden hade trots allt falnat, Lasse var inte alls lika mån om att hålla sig i form längre, och dessutom hade han skaffat sig en del oroande ovanor som Marie inte hade speciell förståelse för...
Ända tills hon ställdes inför uppgiften att skaffa sig ett eget liv - för även om hon fick rätt hyfsat betalt för deras gemensamma radhus, som Lasse sålde av för att kunan flytta till stan med den nya kvinnan, upptäckte hon att de där pengarna inte räckte till särskilt mycket. Vare sig i Täby eller i stan.
Kvinnan på banken log inte medlidsamt, men uppriktigt sorgset när de såg över hur ekonomin skulle se ut. Även om det fanns en del sparade pengar - Lasse hade naturligtvis sett till att pensionspara åt henne - så hade det mesta ändå satsats på döttrarna "så att de har nåt att starta med". Det fanns inget större kapital i annan form heller. Inget sommarhus, ingen båt - de hade haft ett hus, och de hade seglat några år, men det var sedan länge sålt. Semestra kunde man göra på annat sätt - både Lasse och Marie hade alltid gillat att resa, och det hade man gjort också. Mycket.
Alltså - nu står Marie här. Snart femtio, utflugna barn, utan egentlig utbildning och med rätt kass arbetslivserfarenhet, och ska klara sig själv. Och som kvinnan på banken sagt, fortfarande utan medlidande men sorgset; det kanske blir lite tufft.
Men som Marie själv säger - jobb finns det alltid. Just nu jobbar hon på en bricklunch, och drar in egna pengar. Bor gör hon i en liten, liten lägenhet i Solna. Där har en av hennes svärsöner hjälpt henne renovera, och det är så fint, så fint. Dit kommer de båda döttrarna när de hinner, både den arga som skäller ut sin stackars pappa och den snälla, och de dricker thé och pratar och skrattar. Lasse har inte varit där, fast han har ringt en gång - mest för att höra om det verkligen var så tungt som den lilla arga påstod att det var...
Nå, hur ser Maries framtid ut då? De dryga tjugo år hon har kvar tills hon ska bli pensionär? Hinner hon jobba ihop en snygg slant att kunna leva på?
Inte mycket. Och det vet hon. Hon säger själv att det bästa för henne är att träffa en karl som kan försörja henne igen, vilket också är vad hennes numer rätt gamla mamma också säger. Eller att slänga sig framför tåget när hon fyller 67. Att bli sina barn till last är inte aktuellt.
Vare sig Marie eller Lasse hade en tanke på vad livet egentligen innebär när hon slutade plugga för att sköta barn och hem. Ekonomiskt sett hade hon klarat sig bäst om Lasse dött av hjärtattack i jobbet (det var nära ett par gånger) men ingen av dem kunde förutse att hon skulle stå så helt barskrapad. Eller att hon så dramatiskt skulle behöva ändra sina levnadsförhållanden eller vanor. Några fler utlandsresor blir det nog inte den närmsta tiden, som hon själv säger.
Kvinnofällan finns. Den representeras idag av de som förespråkar ett vårdnadsbidrag eller som säger nej till att även pappan ska ta ut föräldraledighet. Den finns också hos de som vill att kommunal barnomsorg ska monteras ner, eller göras svårtillgänglig.
Det kan vara bra att tänka på Lasse och Marie nån gång, och att livet inte sällan tar mycket oväntade vägar.