Dags för socialdemokrater mot vapenexport

Det kanske är dags att överge resterna av Det kalla Kriget för socialdemokratin, och faktiskt göra upp med vapenexporten. Sluta med hyckleriet, sluta försvara att svenska jobb bygger på förtryck i andra länder, och ta itu med det hela.

Det hela är, alldeles oavsett vad Höga Beslutande Personer tycker, totalt omoraliskt och oförsvarligt.

Inte heller tror jag att det finns en majoritet inom det socialdemokratiska partiet eller arbetarrörelsen i allmänhet för fortsatt försäljning till diktaturer, eller ens till länder med tveksam demokrati. Jag är tvärtom alldeles väldigt övertygad om att det är precis tvärtom - att medlemmar och sympatisörer med ett fredsälskande parti är djupa motståndare till sånt här.
Vi ska inte sitta i knät på en vapenlobby överhuvudtaget, och det finns ingen anledning att gynna en industri som inte kommer att överleva.

Ska det säljas vapen ska det ske till länder som bygger på demokrati, där det finns insyn i politik och handel, där mänskliga rättigheter respekteras.

Allt annat är skamligt!

För att ge eftertryck åt det här kommer jag på mitt håll att skapa opinion för saken, både fackligt och politiskt. Gör det ni också.

Förvänta er ingen rättvisa av borgerlig media!

I kölvattnet av den tsunami som slog upp runt Håkan Juholt har en del - rätt många - börjat morra om varför bara han granskas. Det rullas igång bloggnätverk och annat. Varför granskas inga borgare, muttras det om. Lägg ner det där - ta det här som en påminnelse om var den verkliga makten ligger...

Därför att media är borgerligt. Det finns_ingen_motkraft värd namnet. Så enkelt är det. Även om ambitiösa människor försöker få nån sans och balans i det hela - det är inte bara sossar som upprörs över den rasande frenesin i arbetet med att få Juholt att framstå som en roffare och utsugare och fuskare; just de ord som borgerligheten älskar att klistra på socialdemokrater.

Istället för att leta upp fd borgerliga statsråds dumheter, eller kräva genmäle i tidningarna, eller hävda nån slags gudomlig rättvisa är det bara att inse - den här striden är förlorad.

Jag är övertygad om att Håkan Juholt måste avgå. Därför att det går inte att vända den här bilden av honom. Jag tror också att han kommer att avgå. Förvirrad över att faktiskt behöva göra det. Men tillräckligt mycket socialdemokrat för att förstå att ibland är man mindre än partiet.

I slutänden kommer han säkert bli helt frikänd från alla sorters anklagelser. Med största sannolikhet kommer han att kunna tilldömas skadestånd, och få en ursäkt av några blad, på sidan trettio.

Grattis tidningarna. Ni vann. Korka upp champagnen och gör High five till varandra.

Och vad ska vi andra göra då? Jo, det enda som fungerar: slå dem där det känns. Och jag säger det med en dåres envetenhet:

SLUTA KÖPA BORGERLIGA TIDNINGAR!

Kalla det konsumentmakt eller vad som helst, men det är den enda väg som vi andra i Sverige kan visa vårt missnöje på. Sluta köpa. sprida och sponsra borgerlig makt. I skarpa lägen kommer de alltid att visa huggtänderna och drakögat, och bita er. Så kommer vi ha det till den dagen fackföreningsrörelsen begriper att det enda stället att satsa miljonerna på är att starta en motkraft.

Säg upp prenumerationen på SvD och DN omedelbart. Köp inga lösnummer av Aftonbladet eller Expressen. Skaffa en scriptblocker till din dator så du slipper web-tidningarnas annonser. Hitta andra kanaler att få nyheter på - det finns. Om vi är ett par tusen som slutar läsa de här tidningarna är det en så oerhört mer raffinerad revansch än att få dem att erkänna att de gjort fel (för det kommer de ALDRIG att göra.)

Men förvänta er aldrig någon rättvisa från borgerliga redaktioner!

Annat om samma: Här, Bjereld, Kent Persson, Laakso,

Och för att föregå eventuella kommentarer: Aftonbladet är inte en socialdemokratisk tidning, det är en tidning som ägs av Schipsted till 91% och av LO med 9%, och där ledarsidan är separerad från resten av tidningen.

Ledarvalet och frikyrkan

För en massa år sen var jag och min familj i en liten baptistkyrka i förorten. Det skulle barnvälsignas, och vi var upprymda och glada. Allt gick bra tills man släppte fram en lekpredikant - som tog sats ända från Jerusalem.
När han sa: Jesus kommer snart, och sen tittade på klockan, så bröt jag och min yngre bror ihop. Vi fnissade så vi skakade - vilket fick systrar och annat att bli ytterligt upprörda, fast inte lekpredikanten som nog trodde vi fallit in i nån slags sfärisk upplevelse, och att vi säkert skulle börja tala i tungor snart. Vi skrattade inombords så vi höll på att omkomma, och det spred sig inom familjen - det som skulle bli en glädjens stund höll på att ta död på oss...
Ärligt talat var det nog en av de sämsta predikningar jag hört, han är säkert KD-politiker idag eller värre, men varje gång jag och familjen nalkas nån slags gemensam eufori tittar vi på varandra och påminner oss om galningen för trettio år sen (tjugoåtta för att vara exakt).

I eftermiddag ska Juholt koras till partiledare. Jag önskar honom lycka till - han kommer ha förväntningar motsvarande ett världsrekord i knäböj på sina axlar. Och jag kommer inte vara där - jag skulle förmodligen bara börja garva högst opassande under talet. Som jag dessutom inte kommer kunna undgå, ens om jag försöker. Det här talet kommer spridas riket över, och analyseras sönder av tråkiga människor. Och mitt politiska intresse ligger inte där, även om det finns ett antropologiskt intresse i att se varför vuxna människor så förtvivlat längtar efter en räddare.
Jag blir bara räddare, jag.
Är jag inte för trött efter veckans arbete kanske jag tittar till det hela på lördagen.

Återigen - jag tror Håkan Juholt kan bli bra. Det är folket som väljer honom jag är skraj för. Mona Sahlin fick aldrig chansen - tack för det socialdemokrater i Skåne och lite varstans - och deras förväntningar är tunga. Inte heller tror jag att "vi kan lägga saker bakom oss" - istället ska saker upp på bordet, och det kan bara inte vänta till 2013.

Men sitt inte för länge Juholt!

Det är bara monarker och påvar som har sitt jobb på livstid. Och vissa socialdemokratiska ledare. Det är inte riktigt bra, för att uttrycka det milt.
Redan amerikanerna bestämde efter Franklin Roosevelts död att deras president bara kan sitta i två perioder - därefter ska det in nytt blod.

Visst, det låter säkert skitjobbigt för konservativa sossar, men det finns ett annat parti som redan gör så och det har gått rätt bra för dem. Vi skulle få en aktiv rörelse, det skulle kunna vaskas fram efterträdare att välja mellan eftersom det skulle bli naturligt, och vi skulle slippa höra att nån blivit gammal och trött.
Och det skulle bli modernt - för i ett modernt parti ska företrädarna kunna resa sig och säga att "nu ska jag göra något annat". Så Håkan Juholt - när du nu väljs i Partiledarfestivalen på lördag - tala om att du tänker sitta i tio år - och sen ska du göra något annat.


Bilden? Vad påven borde göra istället....

Rösta fram Juholt och åk hem.

Nästa fredag är det en sån där elitträff i Stockholm igen. Det är inget förolämpande i det hela - jag var också nominerad. Och jag hade nog åkt dit med min vanliga diplomatiska inställning och förmåga att pissa i garderober.

Vad ska man då göra i Stockholm? Förutom att genomföra en röstboskapsomröstning kring Håkan Juholt och Carin Jämtin? Aboslut ingenting.
Där ska inte fattas några beslut - istället ska ett antal av våra främsta företrädare få "prata politik".

I helvete heller.

De ska åka på kompiskalas, klia varandras ryggar, skylla på andra för valförlusten och missa två dagar då de kunde göra nytta på hemorten. Att de tyngsta företrädarna skulle ha behov av att få "prata av sig" är bara trams - de ska dit för att visa en enad fasad. Kulissbyggande helt enkelt. Och efteråt kommer alla att bita ihop och säga att "nu kan vi blicka framåt".

Skit i det där. Utlys en extrakongress i höst istället och ta itu med politiken. Då kommer det nog att visa sig om vi "lagt saker bakom oss."



Postat från min iPhone

Mona och den omvända Juholteffekten

Ett av genierna jag måste äta lunch med glodde på nät-Aftonbladet och konstaterade att det tydligen var fler än han som skulle kunna rösta på sossarna igen "nu när det var en karl som skulle bestämma..."
Det var nära till handgemäng där kan jag säga, men efteråt funderade jag en smula. För även jag mötte under valrörelsen människor som bara ville diskutera Mona Sahlin - och faktum är att den negativa betydelsen av det knappast diskuterats alls. Vilket är ungefär samma sak som 2006, när det var tabu att prata om vilken roll Göran Perssons person spelat. För det var väl fler än jag som var tvungen att försvara herrgårdar och hemhjälp och svartbyggen med mera - men eftersom det inte dykt upp i debatten får vi väl vänta på en bok om saken, och under tiden har GP fortfarande inte fattat det utan tror att han har nån slags frisläng i allmänna tyckandet...
Det är mycket möjligt att nomineringen av Juholt gör att folk kommer trampande tillbaka. Men om det är en omvänd Juholteffekt som gör att de kommer tillbaka för att han är karl vet jag inte om jag ska skratta eller gråta...


Postat från min iPhone

Mitt råd till en ny partiledare!

Jag har bara ett enda: redan första dagen skall arbetet påbörjas med att hitta en efterträdare. Det är ett råd som verkar ha fallit i glömska; jag har fått det i min ungdom, andra har fått det, men det förtjänar att upprepas.

Det betyder inte att man ska utse en arvtagare, i nån slags successionsordning, men man ska sträva efter ett klimat där jordmånen är god. Under Göran Persson, och därefter under Mona Sahlin, har det rådet glömts bort. Därför har vi idag en rörig röra.

Det är våra olikheter som gör att vi utvecklas - och när valet tycks vara mellan tre identiska män (beskriv dem i text om ni kan) från en politikerfabrik, blir man en smula fundersam...

Vilka ska bestämma? Medlemmarna eller makten?

Både Johan Westerholm och Johanna Graf har skrivit jättebra inlägg om den pågående jakten på en ny partiledare. Bägge två har ett relativt nytt perspektiv på arbetarrörelsen - de är alltså inte besudlade av den maktkorruption som ett långt regeringsinnehav ofelbart för med sig. De är inte heller kopplade till intrigernas barnkammare, dvs SSU.
Därför missar också bägge en viktig, odiskuterad fråga - nämligen var makten ligger.

I min värld, som den politiske cyniker jag formats till, finns det ett kabinett med maktspelare som kommer att vara de som bestämmer inriktningen, och som inte kommer att exponeras. Det är de som finns bakom respektive kandidat, det är de politiska tjänstemännen. Det är korridorhärskarna. De följer med sin kandidat in till målsnöret och förbi, och de kommer inte att väljas. Så har det ju alltid varit i statsbärande partier där man börjat blanda ihop administrationen med den egna organisationen.

Därför blir en debatt om vem som är bäst skickad att leda socialdemokraterna också en fråga om dem. Äntligen. Vilka är de grå eminenserna - hur har maktspelarna formerat sig? Vilka allianser är det fråga om?
Kom ihåg att om man satsar på fel häst i det här racet, kan det betyda en tynande framtid på nåt fackförbund. Satsar man rätt kan det betyda fet lön och generösa villkor - det är inget att hymla med. Och just därför måste vi öppna dörrarna till de stängda rummen och kolla vilka som blir ertappade - vad för tjänster utlovas, vad är det som krävs?

Högberg, Andersson, MinaModerataKarameller



Postat från min iPhone

Den gröna milen - snart får vi veta vem det blir.

Idag får vi säkert veta vem valberedningen hos socialdemokraterna tycker ska bli partiledare. Spekulationerna valsar runt, och det är väl en och annan journalist som inte släpper telefonen just nu.
Vem det än blir - jag är hyfsat ointresserad - kan jag däremot lova att det inte kommer vara ett förslag som inte kommer kritiseras. Den tiden är förbi, när partiet och rörelsen slöt upp runt sin ledare och skyddade och bevakade.
Och tack och lov för det. Det får vara slut med valda kejsare inom arbetarrörelsen.



Postat från min iPhone

Idéerna är bra - men vem ska berätta det?

Man duckar fortfarande för personfrågan. Det är väl den största besvikelsen.

Under halva dagen har jag haft radiolurarna inställda på P1, och lyssnat på kloka människor som pratar om framtiden för socialdemokratin. Ja, alla är ju inte kloka - vissa, typ ledarskribenter och kommentatorer på högersidan, verkar önska livet ur allt vad arbetarrörelse innebär.
Mina egna snabba tankar är att kriskommissionen gjort ett jobb som egentligen varit rätt lätt. Att definiera problemet kan inte ha varit det svåraste. Kort och gott kan det sammanfattas med att socialdemokratin gått från att vara en reformrörelse till att bli en förvaltningsapparat, av typen "staten, det är jag!" Där en kader av egenproducerade byråkrater pysslat med att göra karriärer - om man ska vara elak.
Förslagen till lösningar är inte heller särskilt radikala.

Nä. problemet handlar om att få de som är problemet att inse det. Just nu hör jag ett antal cementhäckar - jag ska återkomma med namn om önskemäl finns - prata som om de inte fattat att DE är problemet. Visst. rekorderliga människor med goda intentioner, men så ihoplimmade med nidbilden av partiet att man bara önskar att de hölle käften.
Där ligger nog kriskommissionens största utmaning.

En hel massa människor som behöver titta sig i spegeln och säga "jag har passerat bäst-före-datumet och borde släppa fram yngre krafter" En hel massa människor borde titta på dessa människor och våga säga "du har passerat bäst-före-datumet". Fast det kommer knappast hända. Efter makt är det väl vänskap som korrumperar mest? Inom socialdemokratin är inte heller släktband särskilt ovanliga.

Under dagen hörde jag nån - Karin Pettersson kanske? - som sa att de bästa företrädarna för socialdemokraterna kanske inte ens var medlemmar. Glastaket, Gamlagosse-klubben, nomenklaturan - man får kalla det vad man vill, men det existerar. Om man vill påverka politik idag vette fan om man gör det bäst genom att bli medlem i socialdemokraterna. Enstaka, lokala protestaktioner verkar ge långt mer resultat än att harva i partiföreningar.

Jag hör redan trötta partikamrater muttra om att det var väl ett jävla tjat om personer. Ja, det är det. Men nödvändigt. I mitt jobb tar man personligt ansvar om det går åt helvete - kalvar formen är det mitt fel, välter takstolarna är det mitt fel, är det bakfall i badrummet är det mitt fel. Och så är det för de flesta av oss. Men det skulle vara kul att säga "nu tycker inte jag vi ska slösa tid på att leta syndabockar" och se vad basen säger då... Den enda som hittills har tagit det ansvaret är Mona Sahlin. Resten då? Landstingsråd? Kommunalråd? Ombudsmän? Strateger?

Hoppet ligger i att diskussionen helt plötsligt förs öppet - det finns inte samma möjlighet att rita ihop en politisk karta över ett par tandborstglas med whisky på nån kursgård längre. Idag har allt fler, både klarsynta och trångsynta (här skrev jag nåt först men det får finnas gränser), möjlighet att göra sig hörda - och gör det också. Jag tror faktiskt att den här valförlusten skakat om tillräckligt många för att nåt riktigt bra ska komma ur det. Det är inte 1976 längre....


Partistaten har fler länkar till intressanta texter om saken


Bilden? En kille som faktiskt fattat att man lägger av när man inte hänger med längre....

Partiledarsåpan. Igen

Jahaja, den där öppna processen för att välja ny partiledare för socialdemokraterna går...sådär. I dagens Aftonblaskan kan man läsa ett litet torftigt sammandrag. Jag, som egentligen vill ha delat ledarskap och sparka det gamla gardet in i garderoben, kan bara nicka förnumstigt med huvudet.
Däremot är det litet kul att korridormyglets mästare Stig Malm är en av dem som talar för en öppen process. Det hade varit JÄVLIGT kul med det på din tid också Stig!

För övrigt kandiderar jag som ombud till socialdemokraternas extrakongress, i konkurrens med annat folk från Järfälla, Solna och Norrtälje. Vi har alla namn på valsedeln, men ingen har nån ålder, eller sysselsättning. Vilket är uselt - eller taktik? Makten brukar vara duktig på att behålla just det - makten.


Hr Andersson om saken, hr Westerholm, hr Krassman

När det stormar i ett vattenglas

Som ett brev på posten kom nu konspirationsteorierna om hur några marginalsossar skulle försöka vrida partibarometern högerut (?). Som om det aldrig förrut funnits täta kontakter mellan storfinansen och arbetarerörelsen. Eller att lobbyister skulle vara ett okänt fenomen.
Det säger väl bara mer om hur illa Svenskt Näringsliv egentligen känner till hur partiet fungerar. Att de talar om tillväxtfientlighet är ju enbart trams. Men det sitter ju en massa idioter på Blasieholmen också. Det är ju faktiskt de som politiserat arbetsmarknaden under de sista trettio åren.
Nästan alla socialdemokrater vet att man måste ha tillväxt för att kunna skapa ett bra samhälle (och sen finns det en liten, lika marginaliserad grupp som tycker annorlunda). Det vi tjatar om är att när man skapar välfärd får det inte vara genom att trampa ner en massa människor. Vilket sker just nu. Ett bra samhälle låter inte människor fara illa med en axelryckning. Punkt.
De där PR-sossarna kommer inte lyckas - egentligen är jag förvånad över att SAF ens brytt sig om att vända sig till hr Nordström, eftersom de som tycker illa om honom är så många, och dessutom tycker illa om honom så till den milda grad att de blockerar sig även inför bra saker han säger (de få gånger det sker). Men det säger som sagt mer om puckona på Blasieholmen än om de som nu kanske fått stålar.

En långt mer vettigare modell hade ju varit att ha en dialog med fackföreningsrörelsen om hur man skapar tryggare system, istället för att söka konflikt hela tiden. Och genom det här lyckas nu SAF baxa tillbaka den viktiga diskussionen i en återvändsgränd.

Högberg om saken (kommer uppdatera med fler länkar senare)




För övrigt är jag inte det minsta stolt över att Ulf Nilsson får vara svensk

Spretande analyser....

För övrigt måste jag säga att jag blir alldeles vindögd av alla analyser av valet. Än är det för lite vänsterpolitik, än är det tidningarnas fel, än är det företrädarna. Vem vet, det kanske var fel på analyserna som gjordes före valet....

Back to basic, tack. Tankar om ledarvalet.

Naturligtvis skulle jag ljuga om jag sa att jag inte brydde mig om vem som ska leda det socialdemokratiska partiet. Hur gärna jag än vill det så spelar personen en för stor roll idag, och många av de som har till jobb att tycka drar stora växlar på det.

Alla vill att det ska bli rätt - högern för att de vill att personen ska vara ett sänke för oss, sympatisörerna för att de vill ha ett lyft. Alla håller fram vilka kvaliteter som en ny ledare ska ha. Ytterst få har ägnat sig åt vilka saker som är no-nos.

I en samling tänkbara kandidater ägnar man sig åt att leta de främsta och bästa egenskaperna. Och - i enlighet med traditionen - skrapar folk med foten och säger, Nääääääää, inte jag. Inte lilla jag inte.

I den skaran har jag ingen favorit. Jag har ett par jag skulle vilja se i spetsen, men de sitter idag för långt från maktens nav för att komma i fråga, så jag skiter i det. Också för att jag vet att en rekommendation i det här läget lika gärna kan vara en dödskyss

Men däremot vill jag att den som ska väljas ska kunna driva ett par saker.

1. En insikt om att vi aldrig, aldrig mer får sätta oss med armarna i kors och tro att marknaden kommer att lösa arbetslösheten. Om inte marknaden klarar det får vi använda samhällssystemen för att få fart på det hela. Så har vi alltid gjort. Den lätta kantringen mot tesen att "det löser sig om marknaden får råda", har varit, och kommer alltid att vara misslyckad. De senaste fyra åren har visat att inte ens i Sverige - inte ens här! - löser sig saker om politiken abdikerar. Fast det har väl knappt sagts ett ord om arbetslösheten sen regeringen Reinfeldt valdes om.

2. Skaka fram bostäder. Behovet är akut. Och det skriver jag inte för att jag är byggnadsarbetare - det skriver jag för att nyproduktion av bostäder skapar nya arbeten; en byggnadsarbetare som bygger hus skapar jobb åt fem andra. Samhällsvinsten är enorm. Bostadsbehovet är inte heller konjunkturbundet - ungar vill flytta hemifrån även i dåliga tider, människor behöver anpassa sitt boende oavsett kris.

3. Se till att hela Sverige kan leva. Det finns nämligen lite land utanför storstadsregionerna, och inte ens den galnaste nyliberal tror att alla kan bo här. Det behövs vägunderhåll, kommunikationer, skolor. Framförallt behövs det en trovärdig politik, och där har vi själva varit alltför ansvarstagande.

4. Sluta tro att man kan spara på mänsklig omsorg. Det finns en nedre gräns för hur glest det kan vara med vuxna i skolorna eller på förskolorna, och vi börjar nå den. Hittills har besparingarna fungerat, liksom privatiseringarna, därför att det funnits ett nedre skyddsnät. Men det finns alltid plats för två armar till i vården, eller ett knä till att krypa upp i på dagis. Och så småningom tar de lönsamma utförsäljningarna slut - liksom pengarna. Ingen verkar tänka på att sänkta skatter också ger mindre intäkter till vår gemensamma kassa, och det är ur den pengarna till köp av privata vårdtjänster tas. Än så länge kan omsorgsbolagen locka med högre löner men vad gör de den dagen penningpåsen är för liten?

5. Samtidigt måste man sluta se företagande som ett hot. Det finns fortfarande alldeles för många som ser småföretag som djävulens påfund, när det i själva verket är småföretagarna som är framtidens fattigpensionärer. Vi kanske ska hitta en möjlighet att blanda egenföretagande med anställning på ett sätt som är lättare än idag, det kanske behövs särskilda finansieringsformer för den som vill starta eget.

Sen finns det en massa andra saker som också är viktiga, men om ledarvalet i slutänden bara kommer att handla om att hitta nån tvålfager, vältalig typ är vi farligt ute. Väljarna är inte dumma - och den borgerliga pressen, de betalda drängarna, kommer garanterat att slita ihjäl sig för att hitta fel och brister. Om vi då samtidigt saknar en politik för framtiden är det kört i varje fall.

Men arbete och bostad har varit paradord för arbetarerörelsen i många, många år, och det har fungerat. Det finns ingen orsak att tro att det inte skulle fungera igen.

Bilden? Politik är en massa överraskningar. I ett paket ligger en bakelse, i ett annat Svarte Petter...

Men vart tog facket vägen? Om framtidshoppen...

Makthavare.se har gjort en uppställning över framtidshoppen inom socialdemokratin. Den är inte särskilt överraskande. Alla mycket kompetenta, men knappast folk som sitter med armarna i kors idag, utan i stort sett alla är ju redan inkörda i systemet (det finns några undantag, folk som faktiskt tänker i nya banor) men det är inte det som oroar mig.

Var är de fackliga namnen? De finns ju faktiskt. Framtiden för ett förvirrat parti ska inte utformas av samma sorts människor som de som skapade förvirringen. Jag kan direkt säga att fackligt aktiva medlemmar inom LO inte kommer klappa händerna åt makthavares lista. Å andra sidan vet jag att några av de "heta" framtidsnamnen inte alls vill vara med på listan. Och några kommer bli förgrymmade av att inte vara med.

Den som satt samman listan har säkert goda kontakter i den inre partikretsen. Problemet är att om man vill diskutera förnyelse måste man titta utanför just den kretsen. Våga släppa in några hermeliner. De som nu dras fram är ju de som har högljudda supportrar. Utan att ge mig på den som skrivit listan kan jag ju istället ge mig på de som lämnat uppgifterna. Självklart lanserar de kandidater som de själva gillar - men det betyder inte att de är framtiden.

Politik handlar om identifikation. Det är lika viktigt att vi har hotellstäderskor som företrädare som att det finns folk som har svindyra handväskor eller som är födda med ett annat modersmål. För om man menar allvar med nytänkandet måste man nog gräva djupare än den här artikeln gör.

Efter politiken då? Dystopi eller utopi?

"Att sända dokument över telefonledningarna är i princip möjligt,
men utrustningen som krävs är så dyr
att det aldrig kommer att bli realistiskt i praktiken"

Dennis Gabor, brittisk fysiker och
författare till Inventing the Future, 1962

Demokratin som vi känner den är inte särskilt gammal. Finns det något som säger att den eller politik kommer se likadan ut i framtiden? Kommer demokrati och politik utvecklas på samma sätt som kommunikation? Kommer vi få se massrörelser igen, eller kommer vi hamna i nåt annat? Och vad? Hur mycket kommer människan att kunna påverka om hundra år? Om fem år? Mer eller mindre?

Vad kommer efter politiken? Vad kommer efter demokratin? Kommer ens begreppet politik finnas om femton år? Att det kommer finnas en demokratisk tanke är jag övertygad om, men frågan är om den ser ut som den gör idag. Jag fruktar ju en personfixering, att varje val blir en Idol-omröstning, att utseende och privatliv kommer bli allt mer avgörande. Att de politiska partierna kanske mer blir en språngbräda för olika starka individer, och att olika samhällsfrågor kanske drivs av intresseorganisationer eller tillfälliga nätverk.
Jag vet inte. Att gissa om sånt är nog svårare än något annat. Ska vi se till utvecklingen inom ämnet kommunikation -internet that is, fool - kunde ingen för tio år sen förutspå hur det skulle se ut 2010, så lär ingen kunna säga hur det ser ut 2014. Vare sig det handlar om teknik eller bostäder eller utbildning.
När jag var liten - på medeltiden, säger nu de jävla ungarna - var en favoritsysselsättning att läsa farsans NärVarHur. Där fanns det ett år med en framtidsvision som idag verkar helt förryckt, men som på något vis speglar den tidens optimism. Det var flygande bilar, DickTracy-klockor med inbyggd TV, fred på jorden och näringspiller som ersatte hela måltider.
Men det alltomövergripande var att det handlade om saker.
Väldigt lite handlade om hur man mådde, vad man ville. Eller om ekonomiska system.

Det konstiga är ju att i de mer seriösa framtidsvisionerna dominerar optimismen, medan det istället är domedagsstämning i de som skapas av nöjesindustrin. På något sätt var ju Bladerunner eller Mad Max de som skapade en bredare bild av framtiden, än de trista människor som förutspådde låg inflation och fungerande mobiltelefoner. Dystopier mot utopier ungefär. Men visst flinar man när man ser en datering - New York 1997 i Flykten från New York till exempel.
Jag vet inte hur politik eller demokrati kommer utformas om fem år. Jag kan ha föraningar, en del dystra, andra glada. Och jag önskar att man kunde öppna för det perspektivet i samhället. Lite för ofta ser jag idéer som sätts i sjön ett år för sent - när verkligheten redan sprungit förbi. Just att vara flexibel och snabb att ändra sig kommer bli allt viktigare - statiska organisationer kommer säkert vara de som förlorar i framtiden, vare sig det är politik eller affärer.
Nå, varför är det här så viktigt då? Framtiden är ju något som verkar ödesbestämt. De flesta jag känner är lite uppgivet övertygade om att det som sker det sker. I bästa fall är man rädd, i värsta fall skiter man i det. Bara lönen kommer, bara ungarna mår bra, bara det blir sol på semestern.
Fast framtiden kanske inte är en tidpunkt. För när vet man att man är där?

Kunskaps- och informationssamhället ställer ju helt nya krav, både på vad man får veta, och också hur man kan påverka. Playahead-generationen runt mig drabbas av spasmer när de hamnar i sina första "Du-behåller-din-plats-i-kön" i kontakterna med vuxenlivet. Och sen väljer de bort det företaget. Bara för det. Att sitta fast i ett artonmånaders kontrakt på vad som helst fyller dem med avsmak, och de kommer göra något åt saken, tro mig.
Inte heller tänker de köpa ett helt partiprogram bara för att de gillar en del. Men dyker det upp ett enfrågeparti känns det lockande.
Det är just därför jag är nyfiken - finns det en framtid för vårt sätt att organisera oss? Finns det baksidor som vi inte vill tala om? På något sätt går samhällsutvecklingen på tvärs mot etablerade ekonomiska teorier, därför att politik handlar så mycket mer om känslor än om rationella beslut. Och det går fort.


Jag vill inte sitta om tio år och se Aktiebolaget Alliansen lansera nya idéer i en okritisk press, ägd av ett annat aktiebolag. Men jag vill inte heller se en trög fackföreningsrörelse reflexmässigt förkasta alla förslag som inte luktar sextiotal.
Idag är det få som vågar vara tvärsäkra när det gäller internet. Vad som kommer sen är en fråga som inte har något svar. För när svaret är färdigt är det dags för en ny vision. Nån som tror att inte det gäller resten av vår värld också? Eller att utvecklingen går fortare? Det enda man kan vara säker på att de som siar om framtiden oftast har fel.
Det är hög tid att ha rätt nu.



I rättvisans namn ska sägas att Dennis Gabor, som så tvärsäkert yttrade sig om framtiden också sa: The future cannot be predicted, but futures can be invented. It was man's ability to invent which has made human society what it is...

Är jag en gräsrot?

Efter mitt inlägg om att låta nån annan granska valrörelsen, kanske till och med folk som inte med automatik delar våra grunduppfattningar (men som jag ändå är övertygad om skulle kunna hålla isär sina politiska åsikter och sitt uppdrag) har det kommit en hel del kommentarer som inte vill publiceras. Och en del som vill publiceras.

Företrädesvis - jag måste sluta använda såna ord! - är det folk som har, lindrigt sagt, synpunkter på toppstyrning och elitpolitiker. Och ett inte så litet mått av Stockholmsförakt...

Jag måste ta mig en funderare på det där. I våras kallades jag för partimegafon av nån som borde veta bättre, och det är inte utan att man kallas politiker när man sitter i byggboden (jag sitter i en pytteliten Kultur- och Fritidsnämnd i min kommun Järfälla). För att inte tala om de som vill beteckna Byggnads medlemmar som "mina medlemmar", att de på nåt vis skulle vara Calle Fridéns medlemmar, och att jag därmed skulle båda vara ansvarig för deras åsikter, och dessutom den som ska skämmas för eventuella dumheter de säger. Nå, icke så kan jag meddela.

Men i likhet med Stig-Björn Ljunggren, vars åsikter jag emellanåt inte alls delar, blir jag en smula bekymrad över den här utedass-romantiken. Det finns ett stort mått av omvänt klassförakt bland många sympatisörer, vilket i sig förmodligen är en klassmarkör. För vad är en gräsrot?

I stort sett alla med framträdande roller i partiet har gedigen erfarenhet av det vi kan kalla fotarbetet. Politiken formas ju nämligen i organisationen, hur otymplig och trettiotalsmässig den än må vara, och oppositionsråd och ombudsmän och riksdagsledamöter är ju med där. Hela tiden dessutom - att de inte skulle träffa medlemmar eller väljare måste vara en av de mest seglivade myter som finns. En myt som dessutom skadar idéerna och debatten.

För vad är en gräsrot? Utan att framhäva mig själv särskilt mycket känner jag mig då rakt inte som nån toppfigur. Jag jobbar heltid, är singelpappa, tjänar en del pengar (vilket tycks vara fult) på kroppsarbete (vilket tycks vara bra) och ränner på möten till den grad att jag har dåligt samvete för det. För att jag tror på något. Visst är det knäppt?

Dessutom bor jag i Stockholm. Något som emellanåt läggs mig till last. OK, jag ber om ursäkt för att jag inte bor i ett rackligt hus i nån avkrok, men å andra sidan kan man knappast sin historia om man tror att det var där den tidiga arbetarerörelsen hade sina största avstamp.

Vi kan inte fortsätta se på framtiden med glasögon från sjuttiotalet. Vill vi ha företrädare som kan föra vår politik framåt får vi faktiskt också se till att de kan något. Det betyder att man inte måste ha haft pump på gården, slitit vid löpande bandet eller trängts i för små lägenheter för att kunna vara socialdemokrat. Man behöver faktiskt inte ha suttit i fängelse för att ha en åsikt om sånt heller.

Jag är rädd för att de här eftervalsanalyserna kommer få en slagsida just åt det hållet. Inte på "officiell" nivå - men nedåt. I bodsnacket, i affären, på gymet hör jag ungefär samma saker hela tiden, och jag är inte säker på att man kommer våga ta upp det i den så kallade kriskommissionens rapport.

För visst måste man våga ta upp Monas roll och betydelse. Dels att hon släpar på ett större följe där i stort sett alla har kopplingar till Göran Persson, dels för att jag alldeles för ofta mötte synpunkten att det var HON som var orsaken till att folk inte röstade på oss.

Jag kan bara konstatera att högern lyckades - de lyckades förtala henne såpass att det blev en belastning. Och tro inte annat än att jag försvarat henne - jag gillar henne, och vet vilken oerhört duktig människa hon är.

Men i en valanalys MÅSTE man våga ta upp saker som är tabu. Efter valet 2006 gjordes det en valanalys där man bara snuddade vid vilken roll Göran Persson hade i nederlaget - där vi gräsrötter fick ägna på tok för mycket tid åt att skademinimera. Och samma sak 2010. Dessutom är jag svårt nyfiken på hur de borgerliga partierna kommer behandla hennes roll för resultatet. Det är ju knappast så att de kan förbigå det, även om de lite skamset kommer att hymla om det - det kan ju vara så att de vann valet på våra svagheter och inte på sin egen styrka, vilket den raska ommöbleringen på den sidan faktiskt indikerar. De byter ett vinnande lag - varför då, borde man ju fråga sig.

Nu organiserar man om sig på socialdemokraternas högsta nivå. Men inte för att det är nödvändigt för politiken, utan för att det handlar om stålar. Då kan man ju fundera på hur effektivt det kommer att bli. Jag ser fortfarande inga tecken på att man kommer skapa nån slags motpol till den borgerliga mediadominansen - snälla, gör en BRA webbtidning och börja NU! - eller att man kommer att sprida den interna partimakten på ett bättre sätt.

Vad hände med sjövilda diskussioner med billigt rödvin? Utan protokoll eller dagordning? Vad hände med visionerna? Måste man alltid vara så jävla ansvarstagande? Måste man alltid vara sams? Måste varje intressant förslag alltid dräpas med en diskussion om finansieringen? Pappa min muttrar ibland om att det var roligare förr, och inte bara av nostalgiska skäl - jag tror han menar att man vågade saker på den tiden. Man vågade också vara osams.

Jag vill våga saker nu också. Slänga fram galna förslag som är bra. Tandvård för gamla. Gratis kollektivtrafik. Höjd a-kassa. Fler vuxna i skolan. Det finns ju ett helt skafferi med saker som fortfarande borde göras. Som måste göras.

Valet 2014 började den 20de september. För gräsrötterna också.

Låt proffsen göra valanalysen.

Det finns många som funderar över valresultatet. Och jag med. Några är klokare (och roligare) än andra, och några är jävligt gravallvarliga. Väldigt många är förutsägbara (nej, här kommer inga länkar!). Och visst, gör man ett så uselt resultat som socialdemokraterna gjorde finns det alla anledning att vända på alla möjliga stenar.

Men man kanske ska göra det på ett nytt sätt. Det har ju tillsatts en "krisgrupp" för att ta reda på vad som gick fel, men frågan är om det räcker. Man kanske ska ta till nya grepp. Man kanske måste våga se saker på ett nytt sätt
Jag vet inte om jag är den bäste att utvärdera mitt eget arbete, eller kompisens. Man är alltid bunden av vänskapsband eller sitter i nån sorts beroendeställning. Att tala om att chefen är ett inkompetent arsle brukar sällan vara nåt bra sätt att få till en förändring. Det gör inte direkt underverk för karriären heller
Inte heller kan man säga att den som man dricker bira med, fiskar med, delar släktingar med, inte klarat av sitt jobb. Det kan bli rätt ansträngt i familjelivet då. Utelivet och fiskandet kommer garanterat upphöra, och det är inte det lättaste att hitta andra att göra det med. Man kan ju fundera på hur obehagliga man kan vara i en sån krisgrupp? Ingen gillar ju en sanningssägare, det är en gammal sanning som sannerligen gäller idag också.

Så varför inte låta några proffs vara med?
Det finns företag som jobbar med sånt här - ser över kampanjer, ser över organisationer (vilket man redan gör, frågan är ju om det räcker), utvärderar resultat, undersöker vad folk tyckte. Och hittar orsaker till varför det gick som det gick. Man ska inte vara rädd för att ta in de som säger obehagliga saker. Det kan finnas proppar i systemet som man inte ser om man varit för länge i samma system, det kan finnas metoder som inte fungerar längre men som finns kvar för att de känns trygga. Finns det fakta som visar att det fungerar att smeta ned staden med affischer? Hur smart var "vi kan inte vänta"? Hur smart var "alla ska med"? Vänta på vad, och vart skulle alla med?

Och så parar man ihop det med den politiska analysen - som ändå borde ses över av nån som begriper kommunikation. Det här blir ju ännu viktigare eftersom vi saknar egna medier att pumpa budskapet i. Det kanske krävs ett nytt sätt att framföra politiken på. Inte för att jag vet hur, men det kan ju inte betyda att det inte finns andra sätt.

Man har ju en kärleksaffär med rörelsen. Allt från den första tonårsförälskelsen till det mogna, trygga förhållandet. Ibland en olycklig en, som går på tomgång men sen tänder man lite ljus, badar tillsammans, köper lite champagne. Reser bort för att "hitta varandra". Och nu är det dags för familjeterapin. De uppkäftiga ungarna tar sig också ton. Sen finns det både elaka kusiner och syskon och nån ogift moster som ska lägga sig i. I det läget gör man nog bäst i att ta hjälp av nån som står utanför, även om man till sist ändå kommer få ta itu med det själv.

Japp, Sverigedemokraterna kom in. Och sen?

Så de kom in.
Det uppgivna raseriet i bekantskapskretsen, och långt därutöver, är stort. Och alla ryar om att nu måste man ta debatten, nu måste vi avslöja dem, nu måste vi ta DEBATTEN!!!!
Vilken debatt?
Det är ju inte så att SD gödslat med sakfrågor, om man tänker efter. På det viset skiljer sig deras valframgång från andras - går jag ut och frågar deras väljare varför de röstat SD, är det ett fåtal som faktiskt satt sig in i vad de tycker. Finns det nån debatt att ta? Och varför tog vi den inte? Det var ju inte så att vi slapp debattera ämnet; det måste ju ha varit uppe i varenda valstuga.

Och visst är det så att man behöver se våra främsta företrädare in action? Inte minst för att vi - som i varje fall fick ta debatten - behöver den sortens ideologisk skolning, formuleringar, infallsvinklar. Beslutet att marginalisera SD's företrädare skadade oss, eftersom vi inte kunde komma undan ämnet. Fast i rimlighetens namn måste man ju också säga att de flesta ville prata om andra saker.

Jag tror inte heller att alla de som röstat högerextremt hatar invandrare eller är rasister; det är en löjlig förenkling. Visst, de finns där - i skymningszonen - men de flesta röstar SD för att de är rädda. Frågan vi andra måste ställa oss är varför de är rädda.

Med den enklaste matematiken ställer man ytterst effektivt grupp mot grupp, klass mot klass. Och i det läget tjänar man inte på att skicka fram den vassaste, mest briljanta debattören för att mosa en Sverigedemokrat. Man kan nämligen vara för briljant - och ingen gillar en stöddig vinnare, i något läge.
Människor är oroliga, och den etablerade politiken har inte lyckats inge förtroende. I min egen yrkesgrupp finns det en rädsla - en ytterst påtaglig rädsla dessutom - för att förlora jobbet till låglönekonkurrenter. Den som i det läget säger att vi ska stänga den dörren vinner sympati. Och det handlar inte om främlingsfientlighet - det handlar om rädsla.
På samma sätt är det när någon kille får spö på stan av ett gäng. Eller en tjej trakasseras. Därför blir det lite larvigt när Hanne Kjöler skriver ledare om att man borde förbjuda män, om det handlar om överrepresentation av våldsbrott. Det är inget argument som biter på de som röstar på Sverigedemokraterna. Det är för övrigt ett vanligt fel hos politiker i alla läger - man skriver för sina likar.
Man kan däremot fråga sig om det nyliberala experimentet med en permanent hög arbetslöshet var värt priset. Den som inte sett kopplingen mellan arbetslösa människor och fientlighet mot andra grupper behöver nog fräscha upp sina skolkunskaper - hör du det Björklund? Det är rätt magstarkt att tala sig varm för bättre kunskaper och ändå så fatalt missa tavlan.
Inte heller tror jag det handlar om integration. För vad fan är integration? Att Jimmy Åkesson kommer i folkdräkt till kyrkan? Att de ska bli som oss? Vad är integrerat i det? Vem vill bli som Jimmy Åkesson? Man kan till och med ställa sig frågan om vad som är svenskt?
I grunden handlar det om trygghet. Trygga människor är inte rädda. Men idag finns rädslan långt in i väletablerade medelklassområden, långt från schablonbilden av den som röstar SD. För de är rädda på sitt sätt.

Nånstans har de etablerade partierna tappat bort kommunikationen. Man kanske har varit för smarta - allt från Reinfeldts tidigare påståenden om att det är besvikna sossar som röstat brunt, via påståenden om att det är fackets och trygghetslagarnas fel, till att det skulle vara en ren och skär rasism som blommar upp.
Förutsättningarna för ett stort främlingsfientligt parti är ju hög arbetslöshet och sociala motsättningar ihop med tidningar som spekulerar i nån sorts anonymt invandringshot (Jyllands-Posten är ett bra exempel). Och med makt kommer resurser som de kommer utnyttja till att organisera sig ännu bättre. De som röstat på SD har tänt en tändsticka i ett lager med brännbart material.
Som alla ytterlighetsrörelser har de varit duktiga på nya sätt att kommunicera - de finns överallt där vi inte finns, och framförallt på nätet. Släng ut en kommentar om SD på valfri kommentarsplats så kommer den att svämmas över av deras sympatisörer.

Man måste komma ihåg att de som ska representera SD i riksdagen har en massiv bakgrund inom högern. Att tro att de skulle slå sina påsar ihop med arbetarerörelsen för mer långtgående samarbete får nog sägas vara hyfsat uteslutet. OM de skulle stödja ett Rödgrönt förslag kommer det att vara för att sticka lite i Allianspälsen, på jävelskap. Och då har vi inte ens nämnt deras samarbetspartners i Europa - där kan man prata om löntagarfientlighet, om man får vara lite megafon.
Det är väl bra med manifestationer mot rasism. Men jag hade inte blivit överraskad om SD kommit och velat vara med - jag tror inte ens att de har nån rasbiologisk tanke. De vill ha makt för att kunna driva konservativ politik, av ett slag som liksom tappats bort när högern gick mot mitten. Så inte har de där demonstrationerna fått några SD-väljare att skämmas.
I ett samhälle där det blir allt lättare att tappa fotfästet vill man ha livlinor. För många har SD framstått som en sån; drömmen om ett femtiotal där alla var blonda och blåögda, där alla talade samma språk och utlandet var ett ställe man åkt till, inte nåt som kom hit. Trygghet, egna hem, frugan hemma med ungarna.
När chocken släpper måste vi våga tala med varandra om var det gick fel. Och berätta det. Det innebär inte att jag tycker att man ska till sig deras idéer - de är populistiska och läskiga. Men de har slagit an en sträng som funkade. Nu handlar det om att se till att den brister till nästa val.

Vem ska ha det bra? Du, jag eller alla?

Visst, jag röstar rött. Det har jag gjort hela mitt liv, dels av födsel och ohejdad vana, men dels för att jag också funderat starkt över hur jag vill att saker ska vara. Men hittills har jag inte hittat något annat parti som besvarar mina frågor på ett bra sätt.
Jag tror inte på orättvisor. Jag vet att det är förödande för alldeles för många. Man kan inte säga att ett systemfel är acceptabelt för att det är "enstaka fall". Hur många "enstaka fall" måste finnas innan det blir något som ska räknas med, med tanke på dagens högaktuella bloggbävning om sjuka Annika som drabbats grymt av de regler som den borgerliga regeringen införde.
Det gamla systemet innehöll också fel, men den här gången visste man att folk skulle komma i kläm; försäkringskassan och andra påpekade det innan det infördes. Vad ligger bakom ett sånt resonemang? Är det principen om att man måste knäcka några ägg för att kunna laga en omelett?
Politik är inte matlagning. Politik handlar om människor.

I ett orättvist samhälle ökar otryggheten. Vem vill ha det så? Inte heller tror jag att större avsiktligt skapade skillnader mellan fattig och rik skulle göra den fattige ännu mer motiverad att förändra sin situation. Om det skulle vara så i modern tid skulle jag vilja se var det fungerat så, utan att det samtidigt krossat drömmar och liv för många människor. Hittills har jag inte fått några såna exempel.
För vad är ett bra liv? Det är en fråga som alltför ofta kommit i skymundan under den här valrörelsen; istället har det ibland bara blivit ett boxande om vems siffror som är mest rätt. Och jag vet att det finns många som gärna tar ett par tusen extra. Det jag frågar mig är om de funderat på vem som fått betala.
Om deras bekvämare liv verkligen blir bättre om det samtidigt betyder att de måste vara mer vaksamma när de är på stan, om de måste anlita bevakningsbolag där de bor, om deras barn inte mår bra i skolan, om de själva måste rycka in i barnomsorgen, om ungarna aldrig kan flytta hemifrån.
Jag är övertygad om att de där extra pengarna kommer smaka bittert när man ser var de tas ifrån.

I det Sverige jag vill ha har vi möjlighet att hävda rätten för de som jobbar. Ingen ska utnyttjas för oskälig lön, ingen ska behöva dö på jobbet för att det slarvas med rutiner eller för att det saknas personal. Framförallt ska ingen rycka på axlarna och säga att det är "enstaka fall".
I det Sverige jag vill ha ska vi kunna lita på att vi blir omhändertagna om något händer. Även om jag har låg inkomst eller låg utbildning. Mina barn ska inte få sämre skola eller glömmas bort bara för att jag fått lägre skatt. Mina föräldrar ska inte bli fattigare för att jag blev rikare, och sjuka ska inte straffas för att de jobbat hårt. Jag vill inte ha ett Sverige där människor glöms bort.
Det handlar om att vara människa. Att våga vara det. Ingen människa är en ö.
Man ska inte behandlas annorlunda för att man inte är född här. För hur ser ett samhälle ut där man bedöms efter sin klädsel eller hårfärg? Efter sitt namn? Vad är det för samhälle man ska integreras i? Ett land är inget statiskt tillstånd - hur ska man kunna bli svensk när vi inte ens kan tala om vad som är svenskt? Det finns en massa usla saker i Sverige - är det meningen att man ska acceptera sånt också för att bli accepterad? Knappast, va?
Jag vill ha ett samhälle där alla människor får möjligheter. Alla ska kunna ha ett bra liv. Ett samhälle där några lämnas åt sitt eget öde är ett samhälle som gör mig förtvivlad.

Därför kommer jag att rösta på socialdemokraterna i morgon.



Videon? Timbuk3. Texten här