Men vart tog facket vägen? Om framtidshoppen...

Makthavare.se har gjort en uppställning över framtidshoppen inom socialdemokratin. Den är inte särskilt överraskande. Alla mycket kompetenta, men knappast folk som sitter med armarna i kors idag, utan i stort sett alla är ju redan inkörda i systemet (det finns några undantag, folk som faktiskt tänker i nya banor) men det är inte det som oroar mig.

Var är de fackliga namnen? De finns ju faktiskt. Framtiden för ett förvirrat parti ska inte utformas av samma sorts människor som de som skapade förvirringen. Jag kan direkt säga att fackligt aktiva medlemmar inom LO inte kommer klappa händerna åt makthavares lista. Å andra sidan vet jag att några av de "heta" framtidsnamnen inte alls vill vara med på listan. Och några kommer bli förgrymmade av att inte vara med.

Den som satt samman listan har säkert goda kontakter i den inre partikretsen. Problemet är att om man vill diskutera förnyelse måste man titta utanför just den kretsen. Våga släppa in några hermeliner. De som nu dras fram är ju de som har högljudda supportrar. Utan att ge mig på den som skrivit listan kan jag ju istället ge mig på de som lämnat uppgifterna. Självklart lanserar de kandidater som de själva gillar - men det betyder inte att de är framtiden.

Politik handlar om identifikation. Det är lika viktigt att vi har hotellstäderskor som företrädare som att det finns folk som har svindyra handväskor eller som är födda med ett annat modersmål. För om man menar allvar med nytänkandet måste man nog gräva djupare än den här artikeln gör.

Avtalsrörelsen Rond Ett

Har precis inletts. Megafonskribenten Rikard Westerberg tycker inte om det som företrädarna för 6F skrev igår på DN Debatt. Hans argument är rejält ihåliga naturligtvis. Och framkommenderade. Dessutom förväntade.

Rikard Westerberg vill sänka min lön. Det har varit arbetsgivarnas huvudinriktning i alla år - vilket egentligen är jävligt konstigt, för om jag ensam skulle kunna skaffa mig en hyfsad lön, skulle det antagligen mötas av applåder. Men så snart jag gör det tillsammans med några andra så är det alltså fara å färde.

Och trygghet är farligt. Personligen antar jag att hr Westerberg är anställd av Dagens Nyheter, och om han startar eget så är det av helt egen fri vilja, där han redan skaffat sig en kundkrets genom sin anställning. Just det är ju en alldeles förtvivlat underskattad metod hos de som startar eget, vilket de alla verkar ha glömt när de står där ett par år senare. Nån som hört en egenföretagare erkänna att han snodde en massa kunder av sin förra arbetsgivare?

Att han skulle hamna i ett bemanningsföretag är rätt otänkbart - jag kan inte tänka mig att det finns en marknad för att hyra ut skribenter.

Därför är det här också en fråga om klass. Hur man ser på yrken och de som har dessa jobb. Och det är märkligt att det är just i LO-yrkena som det finns mest bemanningsföretag. Och vi i byggbranschen är inte mer förtjusta i uslare anställningstrygghet eller sämre löner än någon annan.

Bemanningsföretagen finns, men det är när de startas bakvägen, för att spara pengar åt giriga företagare som man blir förbannad. Som Lagena, som Urban Outfitters, som Euromaint. För det är ju inte så att man får bättre villkor av att komma tillbaka som inhyrd till det företag där man nyss blivit sparkad. Tror man det tycker jag man borde ta ett jobb i bemanningsbranschen.

Bilden? Från smått geniale Robert Nyberg

Avtalsrörelse 2.0

Som ett brev på posten drog då avtalsrörelsen igång på allvar, när företrädarna för 6F idag publicerar en debattartikel i DN. Och nej, jag visste inte om att de skulle göra det - jag är definitivt ingen megafon - när jag själv skrev om just detta igår.
Eftersom nu DN är som den är kan man ju förvänta sig ett magsurt mothugg från Jonas Milton - som jag gärna slår lite på - eller från nån av de andra drängarna inom Arbetsgivarföreningen.
Men det finns en mening som jag gärna citerar, eftersom den är så bra:

"...Almega vill inte ha någon reglerad lägstalön i de centrala avtalen. Självfallet är allt detta helt oacceptabla utgångspunkter för våra medlemmar."

Eftersom jag gärna ser en smutsigare debatt, där det är främmande att sätta sig och fika med motståndaren i pausen, tycker jag det här är bra. Det handlar om att skillnaderna måste synas - för det är skillnad, och det syns åt helvete i den här nya lösningen där man sparkar folk för att sedan i nästa andetag ta tillbaka dem, men nu under ny flagga. Att arbetsgivarna sedan vill strypa våra pengar är ju inte att förvånas över.

Jobb handlar aldrig bara om lön och arbetstider - det handlar om trygghet. Om att kunna säga att man har en arbetsgivare om man vill ta ett lån, om att veta att pensionen betalas in. Man har rätt att sova gott om natten, helt enkelt.

Bilden? Beskjutningen har bara börjat...

Två LO-medlemmar på riksdagslistan i Lenet. Tack!

LO-kollektivet i Stockholm är sååå tacksamma över att få ha med två kamrater på förslaget till riksdagslista för Stockholms län, varav en på valbar plats! Vi lovar att vi ska slåss som tigrar för att få våra medlemmar att känna förtroende för alla dessa akademiker och tjänstemän som är föreslagna.

Det kommer att bli en mycket spännande valrörelse, där det viktigaste är att medelklassväljarna och tjänstemännen tryggt kan identifiera sig med socialdemokratins företrädare i regionen. Vi ska göra vårt bästa för att fösa våra medlemmar till valurnorna!

eller nåt.

Dags för facket att höja rösten.

Erik Laakso skriver på Arvid Falk om behovet av en stridbar fackföreningsrörelse, som sätter krav på arbetarrörelsen. Och han har helt rätt naturligtvis, inte minst genom att peka på att vi saknar den debatten.

Lite för länge - eller alldeles för länge - har facket suttit still i båten. Tagit sitt ansvar, som det så fint heter. Och detta ansvarsfulla tänkande har istället gett oss ökade inkomstklyftor, och en ökad segregering. Alltså är det dags.

LO-distriktet i Stockholm sätter nu Stockholmsmodellen (mer om det här) i sjön, vilket skakar om den där båten en hel del. De som framförallt börjar se oroliga ut är de som aldrig upplevt en arg och högljudd fackföreningsrörelse som ställer krav. För det är tjugo år sen sist, innan vi började ta ansvar för alla andra.

Jag håller med Laakso - det här är viktigt. Inte minst för att det finns behov av stark självkritik inom LO. Vi har låtit andra leda debatten, och nöjt oss med att vara förvaltare. En hel del av fackföreningsrörelsens tillbakagång kan säkert skyllas på att vi varit så framgångsrika - istället för att låta olika fördelar vara knutna till medlemskapet i fackföreningen har vi lyckats göra lag och statligt regelverk av det. Kort sagt, dragit undan mattan under våra egna fötter.

För vem behöver facket om samhället ändå ger samma fördelar?

Men litegrann finns det också, så här inför partikongressen, ett behov hos olika företrädare att få prata ideologi. Inte är det mycket till självrannsakan vi hör - trots att det finns socialdemokratiskt styrda kommuner som bär sig precis lika illa mot sina anställda som borgerliga. Men vi inom den fackliga grenen ska inte vara för stöddiga heller - vi hade kunnat ta mer plats men valde att inte göra det. Och nu är vi lika bestraffade som någonsin det socialdemokratiska partiet, med vikande underlag och vaga målsättningar.

För när facket har problem får den politiska delen problem. Man kan heller inte strunta i att det finns på tok för lite folk med vardagsanknytning i de övre regionerna. För, som jag sagt förrut, arbetslivserfarenhet är en färskvara. Att man jobbade på fritids eller på Pripps eller inom vården för tjugo år sen är inte att ha arbetslivserfarenhet längre. Man har på sin höjd arbetslivsminnen.

Vi får väl se vad elit-kongressen kommer fram till. Och om de som åker dit verkligen kommer visa samma uppskattning för en högljuddare fackföreningsrörelse som Erik Laakso... Jag är lite skraj för att de inte kommer ta emot det med klang och jubel - ett vakuum har ju en tendens att fyllas, och den tysta fackliga debatten har istället fyllts av förvaltande politiker som hemskt gärna vill bestämma själva.

Peter Andersson tycker också att det här är värt en mässa

Bilden? SEKO har slutat vara tysta

Om en kantrad debatt. Gör en Zlatan

Så här en bit före riksdagsvalet är det väl naturligt att strategerna börjar dra upp riktlinjerna för hur de tror att valet ska vinnas. I mitt fall innebär det att en del människor som uppnebarligen hade fel valet 2006 och under EP-valet får det stora förtroendet att lägga upp taktiken igen.

Jag kan säga att jag är rätt tveksam till det.

Valet kommer naturligtvis att avgöras i storstäderna, och på en ny arena, där kampen står på mittfältet (jag ska försöka låta bli sportmetaforer, men det är ju svårt ibalnd). Och jag hör ju till de som tror att analysen är fel. Valet kan inte enbart handla om att locka medelklassen, eller om att fortsätta med klassbegreppet.

Vi kan ju vara allt möjligt idag - våra klassmarkörer är så olika. Jag kan i ett avseende, som kroppsarbetare, vara arbetarklass, men samtidigt tjäna bra med stålar, och då är det medelklass. Jag har föga inflytande över mitt arbete, vilket indikerar arbetarklass, men jag kan åka på utlandssemester, vilket känns medelklassigt. Och jag kommer ha jävligt ont i kroppen när jag blir gammal, vilket är en gigantisk knegarindikator, men å andra sidan har jag en hyfsad pension, och där är jag medelklass. Och så vidare.

Vad jag menar är att när man tror att hotet om högre skatt skulle skrämma medelklassväljaren så tror man fel. Ingenstans i hela världen finns det en sån acceptans för skattefinansierade trygghetssystem som i Sverige - under förutsättning att det funkar. Ingen vill betala för dåliga varor. Därför måste vi tala om varan och varorna. Precis som Nalin Pekgul skriver här.

På ett flertal ställen har jag nu sett folk som säger att det är dags att prata med väljarna. Lyssna. Såpass. Och vad har ni gjort under de senaste åren?

För det är ju i mötet med varandra som tycke uppstår. Därför kommer LO-distriktet i Stockholm att genomföra något vi kan kalla Stockholmsmodellen (kalkerad på den framgångssaga man använde i Trondheim). Man ska fråga en massa människor - och jag menar en massa människor - vad de tycker i olika frågor, och därefter kolla hur partierna svarar upp.

Givet är att det är LO som ställer frågorna, och gör det utifrån LO:s och fackföreningsrörelsens perspektiv. Och från de svar man får kommer man att rekommendera sina medlemmar att rösta si eller så.

Jag vet att det finns partikamrater som sätter kaffet i halsen nu - och välkomna till 2000-talet. Jag är inte alls säker på vilka svar vi får - men det jag är säker på är att man måste sluta betrakta fackföreningsrörelsen som röstboskap. Och i ett läge när medelklassen betraktar socialdemokratin som ett arbetarparti, och arbetarklassen misstänksamt ser socialdemokratin glida åt höger, kan det vara dags att sätta ner foten.

Jag är kanske inte så skraj för det förtroendegap som påstås finnas mellan Stockholms politiska elit och de grupper som borde ligga dem närmast, men gudarna ska veta att det finns andra som är mer rädda. Intresset borde ju ligga i att hitta de lösningar som är bra både för medelklass och arbetarklass, eftersom så många av oss är bägge delarna. Man behöver helt enkelt göra en Zlatan.

JohannaGraf om saken, Kielos i Aftonbladet om det, Peter Andersson om saken. Och där finns fler åsikter. Läs dessutom Leif Nyberg i LO-tidningen

Bilden: Att göra en Zlatan innebär att bollen ska in i mål. På lämpligaste sätt.

Manifestationen som kom av sig. Om att bli överkörda

Det hade kallats till manifestation på Mynttorget. Affischer, annonser, SMS och telefonkedjor manade oss att komma dit och visa vårt stöd för den svenska modellen. Och, eftersom Byggettan var den drivande kraften bakom detta, för att sätta en blåslampa i ändan på den socialdemokratiska riksdagsgruppen, inför det kommande beslutet om att ratificera Lissabonfördraget - mot LO-kongressens beslut (om detta har det skrivits åtskilligt på denna blogg; sök på taggen Lissabonfördraget), och mot en rätt högljudd opinion inom partiet.
Regnet öste ner, allt fler angav allt mer märkliga skäl för att slippa komma. Shjälv var jag redan dyngsur efter dagens jobb, men duschade, satte mig torr och fin på tunnelbanan och blev sedan dyngsur igen på Mynttorget. Sånt får man ta. Det var hyfsad uppslutning ändå - det var ju ett viktigt ämne!
Men så snart det hela satte igång visade det sig att återigen hade partiapparaten shanghajat hela evenemanget. Här skulle inte talas Lissabonfördrag - här skulle skällas på Reinfeldt. Och det gjorde Wanja Lundby-Wedin med besked. Hon är duktig på det, och det hon sa var både klokt och riktigt.
Men det var ju inte det vi hade kommit dit för att höra.
Allt fler blev alltmer irriterade, och arga, Allt fler suckade uppgivet och gick helt enkelt därifrån. Det var tur att det var svart utanför fackelskenet, annars hade det synts rätt tydligt när förbannade medlemmar lämnade mötet. För den som tvivlar kan jag lämna namn på ett flertal socialdemokrater som faktiskt gick därifrån.
Ska jag skriva det igen? DET VAR INTE DET VI KOMMIT DIT FÖR ATT HÖRA!

I den sista skälvande sekunden när vi hade en aning av möjlighet att kanske, kanske påverka en riksdagsledamot till - så väljer vår egen LO-ordförande att vara ett lydigt redskap för partiledningen (där hon i och för sig ingår). Jag är medveten om att hon har en annan åsikt i frågan, men vanlig politisk anständighet hade varit att i varje fall med några meningar beröra Lissabonfördraget, och den oro som många faktiskt känner.
Några av de mest inbitna sossar jag känner var så arga att de knappt kunde prata - själv blev jag bara mer och mer bedrövad.

Jag har fortfarande inte fått svar på den fråga jag ställt säkert femtio gånger - hur kan det komma sig att Lissabonfördraget skulle vara så jättebra för svensk fackföreningsrörelse, när samtidigt SAF (Svenskt Näringsliv) tycker att det är jättebra för dem? Hittills har jag inte fått något annat svar än att Lissabonfördraget i varje fall är bättre än Nicefördraget, men det är ju inte mycket till tröst.
Vi hade en möjlighet att villkora vår ratificering - att få ett undantag som skyddar den svenska modellen, och det spelkortet kommer nu att vara förbrukat utan att ha gjort nån nytta. Det är fruktansvärt klumpigt, och det kommer att vara till enorm nackdel i det kommande EU-valet.
Wanja Lundby-Wedin tyckte hon blev häcklad när det började muttras i publiken. Vad trodde hon då? Att vi skulle vara tysta när vi blir snuvade på konfekten. Och inte är vi vare sig trottoarkommunister eller EU-motståndare.

Vår stridbare ordförande i Byggettan Johan Lindholm, som kallat till mötet med följande text "Visa din solidaritet som ambassadör. Därför välkomnar jag dig till Manifestation för den svenska arbetsmarknadsmodellen" släpptes inte upp till mikrofonen.
Det ryktas om att han stoppades. Om det är sant är det för bedrövligt och måste få konsekvenser.
För debatten fortsätter - den kommer INTE vara avslutad när den socialdemokratiska riksdagsgruppen på torsdag lydigt följer regeringen. Den kommer att återkomma och återkomma.
Per Wirtén uppmanar i Dagens Arena socialdemokraterna att vänta med beslutet (och läs kommentarerna, i EfterArbetet säger gräsrötter samma sak. På denna blogg har sagts samma sak hur många gånger som helst. I Kommunalarbetaren intervjuas den svenska domaren i EU-domstolen Pernilla Lindh - som f ö visar upp en stilenlig arrogans i intervjun - om sin syn på Lavalmålet, och hon, som verkligen borde veta, gör en helt annan analys av situationen än de som nu påstår att Lissabonfördraget skulle stärka löntagarna. Att hon sedan verkar mer än lovligt vidrig är en helt annan sak.
Jag ser inte framför mig ett socialdemokratiskt parti som kommer gå stärkt ur EU-valet. Efter kvällens fiasko ser jag mer framför mig ett valresultat kring 20-22% och en massiv väljarflykt. Och det blir svårt att resa sig från det till 2010...

Frågorna som kom bort. Om LO-kongressen

Det har skrivits mycket om LO-kongressen. Allt från förhoppningsfulla borgare som säger sig ha skådat fackföreningarnas stundande död, till glada optimister som tror att nedgången i medlemstal är en tillfällig svacka som kommer rätt till sig själv.
Jag tycker det är en brist att så lite på kongressen kom att handla om just hur vi utvecklar och förbättrar idén om det fackliga arbetet, hittar nya mötesformer och faktiskt också inser att det här tåget, det har ingen jämn hastighet som ger utrymme för långbänkar.
Istället är det en ständigt påegående acceleration som faktiskt kräver snabba omställningar, beredskap för aktualiteter och ett snabbare internt samarbete.
Jag vet att nästa kongress är något som man i stort sett börjar planera för direkt man packat undan den man avslutat, och att det är fråga om att vända en supertanker. Men problemet illustrerar också sig själv genom detta.
Det hade inte skadat att vika en stund för en debatt, eller en hearing om just det vikande medlemstalet. En eller ett par talare hade man säkert kunnat avvara, och de hade antagligen inte tyckt illa vara, just för att få ihop de minuterna. Om inte annat för att demonstrera att man tar saken på allvar. Men eftersom arbetsordningen redan var fastlagd var det omöjligt att ändra den. Och det räcker inte med att Wanja Lundby-Wedin talade om saken.
Byggnads medlemssiffror vänder nu sakta uppåt. Det är för tidigt att säga om raset är stoppat, men en sak är säker - om vi inte tillräckligt trycker på att i är en lönekartell tappar vi vår trovärdighet. Det måste vara lönsamt att vara med i facket.
Frågar man medlemmarna är de alltid less på att vara ansvarsfulla samhällsmedborgare, tydligt beskrivet av arga sköterskor efter slutresultatet i vårdkonfilkten. Medlemmarna ser till kronor och ören, och lyckas man inte med den debatten kan man glömma resterande fackliga uppgifter.
Våra medlemmar ska tjäna bättre än de som är icke-anslutna. Gulingarna.
Det tjänar inte mycket till att sockra medlemskapet med försäkringar, elköp, semesterbyar eller annat så länge vi inte klarar av huvuduppdraget - att höja våra löner. Och detta blir naturligtvis än mer uppnebart när borgerlighetens besparingar klämmer åt snaran.
Nu vore det lätt att peka på just Byggnads och stoltsera med att vi genom sammanhållning och tuffa representanter - och egen offervilja icke att förglömma! - klarat av att lyfta våra löner långt över vad som kan ses som en europeisk standard, men det är inte riktigt så lätt. Det finns en tradition inom just Byggnads som hållit oss högt, men även den är hotad. Av bekvämlighet, av bristande kunskap, men också för att vi så här långt också numer möter arbetsgivare som ser våra villkor och krav som berättigade, och vet att vi betalar oss.
Idag behöver vi inte strida för en massa saker - det finns nämligen ekonomisk vinning för en arbetsgivare att upprätthålla bra arbetsmiljö, jobba förebyggande, stimulera motion, fria arbetskläder och även anständiga löner. Och detta har gjort många byggjobbare en smula lata.
Jag minns den snickare i övre medelådern som tyckte att det var onödigt med fackligt medlemskap - vi fick ju vår löneförhöjning ändå, så det skulle nog gå bra, bara man bad snällt....
Nu är ju de flesta inte så naiva, men nog finns det en liknöjdhet hos den generation som har sitt på det torra. Plus 55, uflugna ungar, huset betalt och intjänad pension. Och det är i stor utsträckning de som också lämnar facket.
Man funderar ju på hur de hade sett på samma flykt av äldre kamrater, för tjugofem år sen när vi hade andra, stora arbetskonflikter.
Istället måste vi naturligtvis börja arbeta facköverskridande. Om Metall är svagt i ett område är det väl inte orimligt att man hämtar hjälp från andra. Vi tjänar alla på att så många som möjligt är med. Likaså finns det goda erfarenheter att ta till sig från andra delar av landet.
Och min egen erfarenhet säger mig att det bästa argumentet för att värva medlemmar, eller få dem att stanna kvar, är att visa på att de tjänar pengar på det. Sen kommer resten av sig själv.
För det är inte alls så att det finns en allmänt spridd okunskap av om vad facket pysslar med. Däremot finns det en aningslöshet och förlitan på samhälleliga åtgärder för att lösa konflikter i arbetslivet. Och de som lämnat facket blir alltid extremt förvånade över hur lite skydd de har så snart de slutat betala sin medlemsavgift.


Bild från Handels blockad av en videobutik i Landskrona

Följ debatten direkt! Om LO-kongressen

Måndag kommer debatten om Lavaldomen och dess följdverkningar att tas på LO-kongressen i Folkets Hus i Stockholm. Vi är väl några stycken som är galet envisa nog för att faktiskt befinna oss där, men för er andra finns möjligheten att följa debatten direkt här.
Vill man också veta vad som händer under kongressen kan man med fördel kolla in både här och hos LO-tidningen som har en bred bevakning - fattas bara!
En utomstående betraktare kan säkert förvånas över spännvidden på frågorna som debatteras - men LO är alltså inte ett specifikt fackförbund, utan en paraplyorganisation för en rad fackliga organisationer, där förbundsgemensamma frågor drivs, men också ett organ som för fram de politiska krav som är viktiga för medlemmarna. Barnomsorg, kollektivtrafik, penninghantering etc (för att ta några aktuella ämnen). Det var just politiska frågor som en gång i världen fick just den tidiga arbetarerörelsen att bilda ett parti - socialdemokraterna.
Under de första tio åren fungerade också SAP som facklig centralorganisation, tills LO bildades 1898. Eftersom frågan ofta är uppe om varför LO har så starka band till just socialdemokraterna, även bland folk som borde veta, kan det vara bra att påminna om detta emellanåt.
Den fackliga kampen har ju förskjutits från elementära krav som rösträtt och reglerad arbetstid, till att handla om frågor om arbetets innehåll. Men ändå finn det alltid anledning att bevaka just frågor som man trodde var avförda från listan - alltför ofta dyker helt obegripliga anställningsförhållanden och arbetsmiljöer upp.
Andra aktuella frågor är naturligtvis regeringens försök att via nya direktiv till försäkringskassan (och nej, den förrra regeringen skötte inte heller den frågan särskilt bra) paketera om sjuka till arbetslösa, som föredömligt beskrevs i radions Kaliber, eller varför så många kommer att se fram mot en ålderdom med för lite pengar - läs mer hos alla

På bilden LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin

Till LO-kongressen. Uttalande från Byggettans repskap

Byggettans representantskap - det högsta beslutande organet i avdelningen - oroar sig över den tvehågsna hållning som den högsta LO-ledningen visar, inför de påtryckningar som höga s-politiker har framfört.
Det finns all anledning för de valda ombuden på LO-kongressen att ta sig en allvarlig funderare på vad man ska rösta om. Jag tycker inte heller att de ursäkter som fackliga kamrater framfört vid tidigare omröstningar - att det är för krångligt att sätta sig in i - håller. Tycker man det har man gått på en mina, för det är verkligen inte alls mycket att läsa in.
Man ka vara medveten om att den nya konstitutionen - kalla det vad ni vill - ännu mer betonar de fyra friheterna, och det är bara för ombuden att fundera: är den fria marknadens villkor så okränkbara att sociala hänsyn och regelverk ska spolas bort? Detta är det enda detta handlar om.

Det finns många som vill krångla till det så man blir alldeles vindögd, men när man sopat bort allt annat är det vad som återstår att ta ställning till - och just detta är väl ändå frågor som angår de som är ombud på LO-kongressen?

Uttalande till LO-kongressen
Vi anser att LO:s hållning är tveksam inför Byggettans krav om att de svenska kollektivavtalen och den svenska modellen ska kunna bibehållas, innan en ratificering av Lissabonfördraget sker.
Det kan vi inte acceptera –Byggettans representantskap godtar inte detta!

LO-kongressen måste ställa sig bakom kravet att Lissabonfördraget inte ratificeras innan det är fastslaget att svenska kollektivavtal även i fortsättningen ska gälla alla som är verksamma på svensk arbetsmarknad.

LO måste agera mycket kraftfullare och självständigare i försvaret av avtalen och göra klart att inga försämringar får ske genom att de svenska kollektiv­avtalens värde försämras.

Vi anser inte heller att LO-ledningen i förhandlingarna med Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal, ska medverka till några försämringar i strejkrätten eller i rätten att vidta stridsåtgärder.

Uttalandet enhälligt antaget vid

Byggettans representantskapsmöte

Solna den 26 maj 2008

Jag har dessutom fortsatt min klappjakt på politruker - nu är jag elak men jag är LESS på att inte få svar på frågan - som vägrar svara. Senast här, i replik till Mats Engström. Det jag funderar på är om han ska fogas till listan över de där som inte svarar. Den börjar bli ganska lång, och inte vill de komma till Tensta och ta en morrondebatt om värdet av att sopa undan benen på den svenska fackföreningsrörelsen.
Jag har fortfarande svårt däremot att se hur en ratificering av Lissabonavatlet skulle stärka fackföreningsrörelsen i Europa. Det är möjligt - för här är texten mer än lovligt krånglig - att makten över lokala arbetsmarknadskonflikter istället kommer att läggas hos politikerna, men det betyder i detta nu att det blir marknadsförspråkarna som kommer att bestämma.
Låter det som en bra lösning?
Det tycker inte jag eller Byggettan.
Eftersom LO just nu uppmanar grannar till politiker att påverka dem är det väl inte mer än rätt att man också publicerar namnen på de som deltar i LO-kongressen, och ni kan lita på att deras ställningstagande i den här frågan kommer att bevakas på den här bloggen.

Inför LO-kongressen. Om att kampviljan finns där

I slutet av maj startar LO-kongressen, och det är en av de viktigare kongresserna den här gången (de kan ärligt talat hålla rätt trist nivå emellanåt). Men just den här gången finns det mycket att ta tag i, och jag är mycket spänd på att se hur man kommer hantera diverse heta potatisar. Det finns goda möjligheter att kongressen sker i skuggan av en utvidgad och pågående konflikt, det finns all anledning att tala om EU (hör ni det Vanja och Erland - tala med oss!), och vi måste se över både organisationsform, lönebildning och kommande lågkonjunkturer. Själv ser jag gärna att facket tar en match för de papperslösa, och sen ska det väl skällas om a-kassan och regeringen ska hudstrykas.
Om man vill sniffa lite om tonläget i facket kan man ta en titt här, sexton fackliga tidningar samlade på ett ställe, även om inte alla har med just LO-kongressen att göra. Och sniffar man tillräckligt här upptäcker man att det finns en kampvilja som det var länge sen vi hörde. På Första Maj var vi artontusen i Stockholm (sheriffen på plats sa det, och sen stryker polisledningen av femtusen; det har de alltid gjort. Sant!!!), och det var inga sänkta huvuden som gick där inte.
Just i år skulle ju både CUF och MUF försöka ta poänger genom att ha olika aktioner. Och hr Schlingmann fick ta plats hos Nordegren i P1 för egen förstamajappell. Det man kan säga är att Daniel Suhonen klädde av Niklas Wykman med besked, vilket också Svds radiorecensent tyckte (inte på nätet), och Magnus Andersson var mer pubertal än vanligt när alltid redige Peter Persson tog ner honom på jorden. Lyssna när Andersson kommer in falsett när han får mothugg - det är rätt kul...Fast mest känner jag för den gamle farbrorn, som var lessen i sin rullstol över att högerbarnen inte kunde låta honom få njuta av tåget i fred vid Humlegården. Är det politisk debatt? Att göra människor lessna? Tydligen.
För den som inte var där kan jag varmt rekommendera att vara med nästa år. Det är en magisk känsla när Kungsgatan fylls av musik och talkörer. Fast Byggnads får dra dit några egna megafoner nästa gång, man får så ont i stämbanden annars. Den som funderar på om arbetarrörelsen har plats för invandrare kunde ju kolla in kurdiska, indonesiska, mongoliska, judiska, syrianska eller latinamerikanska avdelningarna. Eller nån annan avdelning.
Jodå, det finns både ilska och gott humör i facket just nu. Ingen ska tro att det kommer vara lätta eller snälla debatter i Folkets Hus, eller att ombuden kommer lägga sig för dekret från Norra Bantorget - tror man det underskattar man styrkan i den fackliga rörelsen rent gruvligt. Det är rent befriande att slippa den där tillvanda debattpolityren som kan göra det politiska samtalet i medierna så tråkigt. Och framförallt, vi väntar på svar....


På bilden - Fruängens Golv visar vad de tycker!