Neighbours help us!!! Here lives slaves.

Neighbours help us!!!

Here lives slaves.

We are hungry.

Our boss C Kjellberg

Grannarna i Sollentuna satte väl i halsen en smula när de såg den här skylten utanför bygget. Nån, med lite hjärta, ringde till Byggettan, som kom ut och undrade vad fan som pågick. Strax därefter dök en upprörd arbetsledare upp och rev ner den. Och gladare blev han inte när media strax efter tittade in. Se inslaget här
Det minsta man kan säga är att de lettiska byggnadsarbetarna utnyttjades. Via tolk förmedlade de en verklighet som deras arbetsledare knappast kunde försvara - usel betalning, bor på arbetsplatsen, och med anställningsavtal som gränsar till livegenskap.

Men Carl Kjellberg, Renovatis AB, tjänar en del pengar naturligtvis. I och för sig tjänar inte bolaget så mycket pengar men det är - i den här branschen - två helt skilda saker...

I intervjun med Tv4 säger Carl Kjellberg, Renovatis AB:
”Han har fri bostad, han har fria hemresor, han har dagtraktamente.”
”……..3,1 EUR, enligt avtalet.”
”Är det skäligt?”
”Ja, tycker det är skäligt för den här insatsen som den här killen gör. Borde egentligen tjäna mindre.”



Renovatis är ett skämt naturligtvis, men ett bra exempel på hur oseriösa skuttar nyttjar ROT-avdraget, för att konkurrera ut företag som sköter sig. De tar för sig på en marknad där folk inte vill vänta två månader på att få bygga om. I slutänden är det grabbar som får 27 spänn i timmen som ska stå för det färdiga resultatet. För Renovatis har säkert inga anställda - de bara "samarbetar" med något företag i Baltikum, och trixar undan skattepengar.
De - till skillnad från Botrygg - har däremot fattat det här med att göra en pudel. Nån begrep att man måste bemöta kritiken på ett konstruktivt sätt - de gör sitt bästa här. Fast det lämnar ju en hel del övrigt att önska.

Det är här facket behövs, det är här vi ska synas. De här grabbarna är också våra kamrater - deras öde nu kan vara vårt öde i morgon. Därför hoppas jag att Renovatis fattar galoppen och att de, eller deras baltiska partners tecknar svenska kollektivavtal så snart de bara kan - istället för att utmålas som slavägare. En uppfattning som består när man läser om hur de själva beskriver sina "tjänster". Sextiotimmars-veckor, Lettiska villkor. Ja, ni förstår...


Bilden? Ibland ger sig en rubrik själv....

Letterna fick kollektivavtal - vad är problemet?

Det har varit rätt skadeglatt i det borgerliga lägret ett tag, därför att det har visat sig att ett företag som pysslat med ombyggnaden av Byggnads och Kommunals förbundskontor inte hade kollektivavtal. I synnerhet hos centern.
Vilket trams.

Det som hände var att en underentreprenör tog in en underentreprenör till, och det företaget hade inte kollektivavtal. Vilket Byggettan upptäckte. Det är ju så systemet fungerar - i den här kedjan av företag som utför jobbet måste man kontinuerligt kontrollera att alla uppfyller kraven i anbudet. Och i det gällande anbudet låg att företagen skulle ha kollektivavtal.
För det är ju inte så att det är det förbundet Byggnads som är ute och kontrollerar sånt. Det ligger på avdelningarna, i det här fallet Byggettan. Alltså fungerade systemet.

De som ylar tycker att Byggnads ska sätta sitt eget bygge i blockad, och visar med all önskvärd tydlighet att de inte vet hur det fungerar. Man sätter inte ett bygge i blockad i första taget - vi lever trots allt i ett civiliserat samhälle, där det brukar räcka med ett telefonsamtal och sen är saken klar. Blockad är det sista man tar till, och det tar lång tid innan man hamnar där. Och i det här fallet var det inte nödvändigt - letterna fick kollektivavtal, med alla förmåner som ingår, och är jätteglada för det.

Jag tror inte heller det är nån konspiration - att nån försökte smyga in ett avtalslöst företag för att lagom till hösten avslöja och skapa en skandal. Man kan tycka att det verkar totalt omdömeslöst att inte ha avtal och ta ett jobb hos fackförbundet, men det är inte så konstigt; det finns många firmor som tar en chansning för att få in lite extra cash.

Det som är mer konstigt är precis det som Alliansfritt skriver om - att det fullkomligt rabiata fackföreningshatet hos Centerns Ungdomsförbund får dem att tappa alla hämningar. Bäst illustrerat av att dess förbundsordförande faktiskt skriver att den socialdemokratiske arbetsmarknadsministern Hans Karlsson skulle ha varit med vid blockaden i Vaxholm. Mytbildningen har tydligen inga gränser.

Jag undrar om Magnus Andersson törs komma ut och ta en debatt på mitt bygge. Med mig - helt vanlig byggnadsarbetare. Eller om han är för fin för att ta i en valkig knegarnäve. Han kan känna sig utmanad. Och han ska få ett mejl om det, lita på det.

Laakso och Sjölander om saken


Bilden? Go ahead punk, make my day....

Utan kollektivavtal är livet farligare

Häromdagen fick jag höra att jag inte var kroppsarbetare. För jag hade ju hjälpmedel, och kranar, och dessutom var betongsäckarna lättare, och personen som sa det fnös, och började berätta om när hans farfar minsann släpade tegel uppför stegar, och sköljde händerna i saltsyra, och inte hade mikro i omklädningsboden. Nä, tacka visste man förr i världen, när skogshuggare var det starkaste som fanns, och det fanns riktigt yrkesfolk.
Sa den reklamkillen....
Man orkar inte ens bli förbannad. Han hade helt enkelt ingen aning, och sen kanske han var lite sur också för att de där svartjobbarna han hade haft hemma inte gjort ett bra jobb. Men de var säkert billiga, sa jag och flinade, vilket inte gjorde stämningen bättre.

Visst, vi har det bättre idag. Betyder det att vi ska vara nöjda? Knappast. Jag är ointresserad av om man hade slagit dubbelvolter av glädje på tjugotalet för de arbetsvillkor jag har idag - för på tjugotalet fick de höra att de i varje fall hade det bättre än de som slet ont på 1840-talet. Vilket gjorde den tidens fackliga hjältar ännu mer förbannade och övertygade om att kampen var riktig.

Vi är på väg tillbaka dit - idag straffas facklig aktivitet, makten ger sig på oss från olika håll. Och vi ser allt oftare hur klass ställs mot klass (jag vet att det finns medelklass-sossar som börjar skruva oroligt på sog nu), som när underbetald arbetskraft från låglöneländer kommer hit och ska jobba på sämre villkor än oss, som bor här.
Den debatten kan vi ta. Den brukar vi ta.

Det är när politiken blev juridik som det blev svårt. Och det är en klassisk väg för att försvaga fackföreningarna. Vårt val - kollektivavtal, är en känd slogan i demonstrationstågen. Men det blir allt svårare att genomföra det. Jag träffar ofta byggnadsarbetare som tror att de omfattas av massor av försäkringar, för det är de vana vid.
Fel. Utan kollektivavtalet jobbar de flesta av oss i stort sett utan skydd. Skulle man råka illa ut på jobbet, och sakna kollektivavtal, så kommer då rakt inte samhället att kasta in en massa ersättningar. Vilket somliga fått lära sig den dyra vägen....
Men avtalet handlar inte bara om att vara försäkrad - det handlar om pensioner, om löner, om arbetsvillkor och en massa andra saker. Som inte kommit vare sig gratis eller enkelt. Vilket killarna på byggena för nittio år sen var smärtsamt medvetna om - inga framsteg utan uppoffringar.
Det är därför vi inte kan sitta på arslet längre och se hur grannens grabb struntar i att vara med i facket, eller att den lilla rörfirman inte har avtal. Tro mig, grabben har inget emot att åka gratis på lönerutschbanan, och killarna på den lilla rörfirman kan skära av sig ett par fingrar precis lika lätt som killarna på firman som har avtal. Vi som är med i föreningen måste säga ifrån.
Jag har tidigare skrivit om den Nya Tidens Arbetsgivare - och de är nya; vi kan inte längre skrämma folk med de gamla otäcka mörkermännen som var emot allt. Den fackliga retoriken kan ju ibland vara ganska sextiotalsmässig - vilket är ett större problem än vad folk utanför kanske tror. Men det har aldrig handlat om vilka som företräder motparten, även om dagens Urban Bäckström är ett rätt bra exempel på en arbetsgivarchef som är som gamla tiders brukspatroner, utan det handlar om systemet.

Ett system som inte alls har blivit bättre, där kortsiktiga vinster, högre tempo, ökad specialisering premieras före långsiktighet och genuint intresse. Ett system där den fackliga rörelsen har ännu mindre plats än för bara tjugo år sen, när det ändå fanns en ömsesidig förståelse för villkoren. Vinsten framför allt!
Allt det här betyder något när vi talar om varför vi ska ha kollektivavtal. Jag tycker att Hotell och Restaurangs lista över företag med avtal är lysande, och jag skulle vilja se något liknande från Byggnads sida. Både för de som jobbar där, och de som kanske vill köpa sig lite hantverkshjälp - jag kan lova att de som syns i Fuskbyggarna inte har avtal...
I morgon onsdag är det Kollektivavtalets dag. Vi ska samlas flera tusen på Sergels Torg. Inte för att kollektivavtalet är det bästa som finns, men just nu finns det inget bättre. Vi måste visa att vi faktiskt inte vill leva på tjugotalets villkor. Och vi samlas lika mycket för att visa att fackföreningen fortfarande är en kraft att räkna med...


Bilderna? Översta visar byggnadsarbetare på den gamla onda tiden, den undre rör morgondagen...

Live från ABF-repskap

Trehundrafyrtionånting motioner. Och en hel´del annat

Byggettans repskap! Live-bloggning

Idag avhåller Byggettan representantskap i ABF-huset i Stockholm. Som en del i min kamp för att få in lite 2000-tal i den fackliga verksamheten ska jag ta med mig datorn och blogga från tillställningen. Som för övrigt kommer bli nåt i hästväg, med trehundafemtio motioner som ska behandlas på fyra timmar.

Titta in från klockan fem för uppdateringar!!!

Nu är det personligt, Urban Bäckström. Om Lavaldomen

Idag kom Arbetsdomstolens beslut i ärendet kring Lavaldomen. Jag kan tänka mig att belåtna direktörer nu lägger in drivan papper i en låda och tänker att jaha, så var det med den saken. Och jävlar vad fel de har.

Det är nu det börjar, och nu är det slut med den artiga tonen. Nu går vi på person. Byggettan hade inte fel när vi blockerade skolan i Vaxholm - det här är en rent politisk dom.

Det här är en attack på svensk fackföreningsrörelse som inte kommer att kunna smygas undan. Och bakom alltihop ligger Svenska Arbetsgivarföreningen, eller Svenskt Näringsliv som de envisas med att kalla sig. Det är de som drivit Lavalfrågan i EG-domstolen, trots att Laval inte ens var medlemmar i SAF/SN. Syftet har hela tiden varit att komma åt kollektivavtalen. Inget annat. Den som påstår annat ljuger.

Urban Bäckström som basar för SAF - vågar du komma ut och ta en debatt om saken? Hittills har du och dina gelikar passat er noga för att dyka upp. Det här kommer att slå mot svenska byggjobbare och svenska småföretagare - vågar ni stå för det?

Eller ska ni gömma er bakom Littorin den här gången också? Mannen som påstår sig gilla svenska kollektivavtal för att det ger en stabil arbetsmarknad.

Nå, vi kan väl konstatera att domen i AD var en smäll i ansiktet på facket, och det kommer att höras i nästa års avtalsrörelse. Här är det bäst att man ser till att man tar hand om sig själv, för svenska staten är inte mycket att lita på längre.

Och du Urban, om inte du törs kan du väl skicka nån annan av slipsnissarna. Eller skicka Gellner eller Duker eller nån annan hantlangare Jag har rader med byggen där ni kan få förklara för ventilationsfirmor och rörskuttar varför de ska konkurreras ut av låglöneföretag. I debatten har det ju låtit - från SAF:s sida - som om det här är en kamp mot facket.

Vilket är skitsnack naturligtvis. Det här är en kamp mot småföretag och deras anställda, en kamp som långsamt förloras i södra Sverige just nu (med en ökande främlingsfientlighet som ett brev på posten). Men om det vill naturligtvis inte SAF och deras anhängare tala - för här är det den heliga konkurrensen som ska gynnas, och de som vågar ta kampen för lågavlönade och exploaterade kan ramla ner i ett hål. Och resten får klara sig själva.

Vi tänker inte skylla på SAF. Det är dags att ge skammen ett ansikte. Det är Urban Bäckström som ska svara för det här - han är ansvarig, han får ta debatten. Vilket han inte törs naturligtvis.

Men en sak kan ni vara säkra på - det här kommer bli en valfråga 2010. I byggjobbarvärlden finns det inget som heter att det är för sent eller omöjligt. Vi kommer aldrig att sätta oss ner och låta makten vinna utan strid - och striden har bara börjat!

Är du karl nog att stå för vad du tycker Urban, så hör av dig. Annars ses vi avtalsrörelsen

Outbildade jobbare blir arbetslösa jobbare

I en ny avhandling konstaterar forskaren Ingrid Berglund vid Stockholms universitet att dagens byggutbildningar håller för låg nivå. Fortfarande på 200-talet finns det alldeles för många som tror att det skulle räcka med två nävar, en stark rygg och förmågan att gå ut i regn och rusk för att duga som framtidens byggnadsarbetare.

Inom Byggnads vet vi det här sedan länge - den traditionella lärlingsutbildningen, där man lär sig yrket från grunden, existerar knappt idag. Och idag räcker inte schablonbilden. Idag förväntas en byggnadsarbetare vara självgående på ett sätt som vida överskrider vad man behövde för femton år sen.

Det är därför det är så viktigt att nya byggjobbare lär sig saker ordentligt - lär sig läsa, lär sig engelska och matematik. Och dessutom lär sig att ta del i samhällsdebatten, för idag behövs de fackliga rösterna mer än någonsin.

I den tilltagande arbetslösheten är det också så enkelt att den som har bättre utbildning kommer att klara sig bättre än den som har sämre. Kan vara bra att komma ihåg.

Idag är det många som stirrar sig alltför blinda på våra relativt höga löner (dvs vi tjänar mycket pengar under en period av våra yrkesliv, men vi blir inga rika pensionärer) och tar det för självklart - men vi får aldrig glömma att vi har de lönerna just för att vi stått tillsammans, slagits för vår rätt och haft kloka och smarta företrädare.

Det kan vara bra att komma ihåg det när skolministern vill skicka unga grabbar rakt ut i ett yrkesliv som inte längre tar hand om dem. Och man skulle vilja rycka tag i Björklund och skrika åt honom att det är inte femtiotalet längre, vi har inte välmenande äldre yrkesmän som gärna lär upp ungt folk. Och dessutom slussar in dem i vidareutbildning och föreningskunskap - så där som det borde vara, men som det nog aldrig varit.

Utan smarta byggnadsarbetare och en stridbar fackförening kommer vi snart att återigen vara lågbetalda och utnyttjade, utslitna och avlagda.

Det nya proletariatet

Emellanåt får man höra folk som inte tycker de har nån nytta av facket. Och det kan ju vara så - för är man ung och stark eller bara snygg och smart, så ordnar sig säkert det mesta ändå. Det är väl det som Liza Marklund lider av - om jag skulle insinuera att hon kanske, kanske skulle haft en smula nytta av sitt utseende skulle jag förmodligen spöstraffas offentligt. Så det gör jag inte. Men det intressanta är att just hon och hennes sort, också ofta är de som är mest förbannade på facket.
Dels kan det bero på en grundläggande okunskap om historien bakom, men den är ju lätt att ta reda på, dels är det en inte så liten ilska över att en massa lågutbildade människor som inte är smarta och vackra (inte alltid i varje fall, säger jag som vet hur det ser ut i en byggbod 0557 på morronen) ändå lyckas få framgång och inflytande.
För det är ju naturligtvis det facket handlar om - genom att slå oss samman kan lågutbildat folk nå framgångar som de var och en för sig inte hade nått. Och emellanåt också komma längre än de unga, starka, snygga och smarta - vilket då kan vara bra att komma ihåg.
En vacker dag är man nämligen inte ung eller stark eller vacker längre, och då får man sannerligen hoppas att man fortfarande är smart.
Smarta var de rumänska byggjobbare som i veckan vände sig till Byggettan och fick ordning på sina arbetsvillkor. De som satte sig i en buss på den rumänska landsbygden och kördes genom ett avtalslöst Europa - baksidan av framgångssagorna.
De har jobbat på byggen sida vid sida med svenska jobbare, och haft sämre villkor, vidriga arbetsförhållanden och bott i misär. Den som säger att de valde själva kan ju ta och välja det då. Eller de som säger att de ska vara glada för de sex euro de skulle tjäna i timmen (vilket i runda slängar är sextio spänn), eftersom det är mer än de skulle tjäna hemma i Rumänien - jag kan berätta att de blev ännu gladare av att få tjäna över 150 spänn i timmen istället.

Vilket de alltså får därför att de gick med i fackföreningen. Det hade de inte varit i närheten av om de försökt förhandla själva.

Läs det igen. Det hade de inte varit i närheten av om de försökt förhandla själva. Utan facket hade de fortfarande varit underbetalda legohjon, illa sedda av andra som lönedumpare, och med minimala eller inga möjligheter att påverka vare sig lön eller arbetsvillkor.

Jag skrev om det tidigare - det finns fortfarande ett arbetsliv där man inte får säga emot, där man fortfarande kan bli både hotad och gallskriken åt, där man inte får pissa när man själv vill, och där lönerna hålls nere och där den svage blir ännu svagare. I de duktigas diktatur har man glömt det.
Det är därför det är viktigt att berätta vad den fackliga kampen handlar om - det handlar inte om att några svenska byggjobbare ska ha det jättebra på bekostnad av andra. Istället handlar det om solidaritet med de som har det sämre, och att aldrig ge sig. Rumänerna i Solna hade inte fått det bättre av att Byggnads varit ett svagare fackförbund, Och det är en kunskap som måste fortsätta spridas


Bilden - det är inte första gången rumäner, det nyaste tillskottet till jobbproletariatet i Sverige, nyttjas och utnyttjas. Ni kan bara inte ana er till hur det är på de ställena - hur det luktar, hur det svider i ögonen av gasolen de använder. Eller när man kan se hur rädda de är, för mannen i den svarta skinnjackan, han som bestämmer...

Är det politik att tala demokrati?

På Världsmiljödagen skulle Byggettan besöka ett JM-bygge i Frösundavik i Solna. Tidigare under dagen hade vi tagit med oss Byggnads vice ordförande Thomas Gustavsson till PEABs stora bygge i Sollentuna, och där hälsats välkommen av platschefen. Målet har ju varit att prata om varför man ska rösta, och vilka frågor som är viktiga för oss byggarbetare. Att tala om hur viktigt det är för demokratin att vi deltar, att man inte gynnar någon med att avstå från att rösta.

Och på PEAB var det då inga problem.

Men det blev det på JM. Dit kommer vi med Byggettans ordförande Johan Lindholm och Solnas oppositionsråd Johanna Graf, men fick tvärnobben av platschefen. Detta trots att förhandsbeskedet varit att allt var klart - ta ett par minuter av grabbarnas rast, dela ut lite av Byggnads material, och uppmana alla att gå och rösta. Samma upplägg som vi haft på alla dessa arbetsplatser vi hunnit med under de här galna veckorna.

Det är inte utan att man funderar lite på hur man tänker hos byggföretagen - vad tror man att man uppnår genom att förbjuda oss att tala politik på arbetsplatsen? Tror man att man kommer tala mindre politik vid fikabordet, när man ser hur företaget bär sig åt? Vi talar om varför man ska rösta. Varför man ska utnyttja sin demokratiska rättighet att rösta. Att man har en skyldighet att rösta. Att demokrati inte alls är naturlag, utan något vi får slåss för hela tiden.

Som hos JM i Frösundavik. Att stå i regnet och lyssna på Mona Sahlin, Åsa Westlund och Jan Eliasson inne på PEABs bygge i Sundbyberg var uthärdligt. Att stå i snålblåst och regn utanför JM blev man bara förbannad av. Jag hoppas innerligt att det här inte är en korrekt bild av hur JM ser på demokrati och deltagande - då har de en del kvar att lära. Är det politik att tala om att utnyttja demokratiska rättigheter så hoppas jag verkligen att vi fortsätter prata politik!

Jag vet att man hävdar att man inte vill ta ställning för något parti - nå, men då kan ju JM bjuda in de andra partierna. Eller låta de bjuda in sig själva. Vi har då inget emot att de också kommer ut och ser hur det är på byggena. I den moderna världen har man begripit att man inte kan tysta demokrati och yttrandefrihet - det kan gärna JM också fundera på.

Bilden. Johan Lindholm, ordförande för Byggettan (le patron du syndicat, som han så klatschigt beskrevs i Le Monde häromdagen) uppflugen på fundamentet. Johanna Graf och grabbarna lyssnar

Tillbaka till Hamnen...

Så gick karnevalen vidare till Hamnen. Kära gamla Hamnen i Sundbyberg, där jag senast hängde in hammaren. Nu återkommen som val-anställd på Byggettan. Och där, i regnet, kom grabbarna ut i stort sett mangrant, offrade rasten för att lyssna på Åsa Westlund, Jan Eliasson och Mona Sahlin. Och lite mig och lite Johan Lindholm.

Det är ju inte den mest romantiska miljö man kan tänka sig kanske - men budskapet är också bistert. Gå och rösta! Det här är kanske det viktigaste val vi haft. De försämringar som hotar kommer att vara så långtgående, införas så snabbt och dessutom utformas så det kommer ta evigheter att ändra dem, att det är rent förskräckligt...

Man kan ju alltid önska sig bättre väder, eller bättre skor (eller hur fru åhörande kommunalråd...), men knappast bättre stämning. Medvinden fortsätter!

Och regnet stoppade ingen. Mona tyckte att det var bra att det regnade dessutom; då kanske hon skulle slippa det på konserten med Bruce. Fan trot - men säkert är att regnet stoppar oss inte i varje fall!

Stort tack t PEAB och platsledningen som lät oss komma in på området!

Byggettan förtidsröstade i Vaxholm - film!

Så stod vi där igen.
Med raka nackar under ett tilltagande vårregn.
Men ingen böjer sig för regnet, inte ens de som är är gamla eller har ont.
Vi är Stockholms byggnadsarbetare, vi går ut i ur och skur och böjer oss icke.
Inte för väder, inte för makten.
Stolta över vårt arbete, över vår erfarenhet, över den sammanhållning som gör oss till de vi är.
Det var här det började - i Vaxholm. Vi glömmer inte.
Vi tog strid för våra kamrater.
Vi kommer fortsätta ta strid. Vi tar striden nu.

Om så makten hotar oss, om så makten skrämmer oss.
Så kommer vi att stå stadigt tillsammans. Vana vid regn och storm. Hur ska makten kunna rubba oss?
Vi slåss för vår sak likväl som andras sak.
Ingen ska bli nyttjad. Punkt. Lön enligt avtal. Punkt.

Vi är Stockholms byggnadsarbetare. Vi böjer oss inte.

Jag och Mona och Sven-Erik...

På senaste repskapet utsågs en liten delegation att ta kontakt med både LO och socialdemokratiska riksdagsgruppen för att på allvar diskutera genom frågan om Lavaldomen, om Strååtutredningen, och om hanteringen av LO:s kongressbeslut. Den gruppen bestod av Johan Lindholm (ordförande för Byggettan), Kent Renen Andersson (fr JM Stomme), Stefan Slottensjö (lagbas Skanska), och jag. Dessutom förstärkta med Byggnads ordförande Hans Tilly (trevligt att ses!) träffade vi alltså idag Mona Sahlin och Sven-Erik Österberg.
Kan säga att det var en rätt frän ton. Mona blev arg, och Österberg också, men vi var där för att tala om att vi tycker att vi blivit sålda, och att vi behövde rensa luften.
Så det gjorde vi. För oss är inte alls frågan om Laval eller om Lissabonfördraget avklarad, utan de kommer att återkomma genom hela valrörelsen fram till EU-valet. I byggbodarna är det precis det man vill tala om, och då är det svårt att få fram andra budskap.
Fortfarande handlar det om tågordningen. Vi kan inte begripa varför man inte tog den enda chans man hade, nämligen att genom att hota stoppa ratificeringen av fördraget fått Reinfeldt att lova att göra i varje fall NÅT. I dagsläget gör han INGENTING. Han framför inte ens våra synpunkter, och inte Littorin heller. De är skrämmande tysta i frågan om det är svenska kollektivavtal som ska gälla i Sverige.
För oss som är vana att förhandla med rätt tjurigt folk är det konstigt att man inte tog den enda chans man hade. Vad som helst hade ju varit bättre än ingenting alls, eller hur? Och det är där frågan om sveket ligger - vilket vi inte fick något svar på idag heller. Till Monas och Sven-Eriks försvar ska erkännas att de mycket väl kan ha fått annan information av Wanja Lundby-Wedin, men henne har vi kvar att grilla.
Dessutom kan man inte nog poängtera faran med en ökande arbetslöshet bland svenska byggjobbare och allt fler utländska jobbare på våra byggen. Gissa vilka som kommer kunna profitera på det? Erfarenheterna från Storbrittanien är inte muntra...
Nå, ur det här samtalet kom en del nyttigt som förmodligen kommer att spridas i större kretsar, men jag kan ärligt säga att jag fortfarande saknar den verktygslåda som kan hjälpa mig i debatten med grabbarna. Det räcker inte med att lova att slåss för svenska kollektivavtal, när man inte gjorde det med all till buds stående medel när man hade chansen.
Vi väntar precis som Eric Sundström i AiP på den stora fråga som kan få lite eld och glöd i debatten, för innan dess kommer sveket mot Byggnads att fortsätta spöka.


Bilden: Uppsagda brittiska arbetare demonstrerar mot att företagen istället tar in billigare utlänsk arbetskraft

Johan Lindholm på repskapet. Om Lissabonfördraget

Johan Lindholm sa bland annat så här i sitt inledningstal på Byggettans repskap:
”Efter att s-riksdagsgruppen under förra veckan tagit beslut om att skyndsamt ratifcera Lissabonfördraget drar man inte bara LO-kongressen vid näsan, man slår också in på en väg där facken i den kommande valrörelsen inte med säkerhet kommer att kunna ta fighten för socialdemokraterna.

Hur kommer det sig att partiledningen och s-riksdagsgruppen är beredda att villkorslöst ratificera Lissabonfördraget utan att säkra kollektivavtalens värde? Hur kan riksdagsruppen vara så aningslös att de utan tvekan riskerar facklig/politisk valsamverkan? Hur kan de bara köra över 1,7 miljoner LO-medlemmar? Det är dessutom pinsamt att höra LO-ledningen säga att s-riksdagsgruppen ”har gjort vad de kunnat” när det gäller att använda fördraget som verktyg för att säkerställa det allra heligaste för svensk fackföreningsrörelse…

Den svenska arbetarrörelsen måste ta samma chans som Irland att försäkra sig om ett fördrag som inte slår hål på den svenska arbetsrätten. För arbetarrörelsen är frågan om strejkrätt och kollektivavtal grundläggande för hur maktfördelningen ser ut mellan arbete och kapital. Att den borgerliga regeringen vill ratificera fördraget så snart som möjligt är inte förvånande då de vet att den svenska arbetsmarknadsmodellen kanske inte återhämtar sig efter ytterligare några domstolsutslag…”

Det kan vara värt att fundera på det här nu, i dessa yttersta dagar, när SAF ifrågasätter lagen om anställningsskydd (för sjuttioelfte gången). I skuggan av alla varsel - och nu ser det mörkt ut på Kameruns avbytarbänk - kommer naturligtvis olika nyliberaler att börja kräva avsteg till höger och vänster. Framförallt till höger.
Det finns en strategi för att knäcka ryggen på facket - det börjar alltid med att man fördyrar medlemskapet, därefter ska man ta bort olika maktmedel, och till sist skapar man lagar som försvårar medlemskapet. Vi har sett det förr.
De som drabbas värst är naturligtvis de som aldrig sett annat än ökad tillväxt. Som ung och obunden behövde man inte någon, det har man ju lärt sig. Och i kommuner som t ex Arvika riskeras nu budgeten av skenande socialbidragskostnader. Självklart vänder ju då den borgerliga regeringen och börjar tala om att det inte är bra att folk inte "upplever att de har en grundtrygghet". Alltså ska man göra det lättare att vara med i a-kassan igen. Trots att Littorin tidigare i år påstod att 60,000 jobb hotades om a-kassenivåerna återställdes....
Det är så dags. Det är en så kall cynism att man blir knäsvag.
Vem kan bli överraskad av att folk valt att stå utanför fack och a-kassa eftersom man fördyrat det? Och att samma människor hamnar i ekonomiska bekymmer när de blir uppsagda????
Det som händer nu är ju EXAKT det man varnade för. Bra jobbat, Nya Moderaterna!!! ironi
Det vi har är en regering som inte regerar eller reagerar, och att i det läget skicka över vår arbetsmarknads grundfundament att bestämmas i Bryssel är minst sagt en chanstagning.


Bilden på Uppfinnaren från Sundbyberg; Han som inte tänkte på det.... och ja, jag vet att den repliken är sliten. Men den passar så bra, och vad har man bevingade ord till om man inte får använda dem???

Hans Tilly om Lissabonfördraget

I senaste numret av LO-tidningen har Byggnads ordförande Hans Tilly och Transports tillförordnade ordförande Clas Linder skrivit en debattartikel där man uppmanar socialdemokraterna i riksdagen att vänta med beslutet om Lissabonfördraget.
För precis som vi kunde misstänka har krypskyttet kommit igång - nu är vi både inskränkta nmationalister och motståndare till EU! Här ska vi inte ifrågasätta vare sig Wanja Lundby-Wedin eller eventuella bedömningar av EU-parlamentariker - och Wanja har inte ens svarat på det brev som Byggettans EU-cirkel skrev till henne, och frågade varför hon tolkar kongressbeslutet på sitt eget sätt.
Därför är det skönt att Hans Tilly och Byggnads kommer med i matchen - alldeles för länge har det framstått som om den här striden enbart är till för Byggettan och ett par till. Enligt uppgift kommer också de riksdagsmän som har sin fackliga bakgrund i Byggnads att rösta emot, trots eventuell partipiska. Och det finns fler...
Jag citerar ur artikeln sista stycke:

Därför bör det definitiva beslutet om Lissabonfördraget avvakta till år 2010. Den borgerliga regeringen kan helt enkelt inte ro denna fråga i hamn
utan socialdemokraternas aktiva hjälp. Det är därför inte rättvisande när LO-ledningen påstår att både socialdemokraterna och LO har gjort vad som står i deras makt för att beslutet att ratificera Lissabonfördraget ska tas efter att Laval-utredningen är klar.

Och det är precis det saken handlar om. Vad som sedan fått LO:s ordförande att vantolka beslutet som fattades får hon redogöra för själv, men man kanske kunde förvänta sig lite andra tongångar nu. Allt säkrare är däremot att det finns en vilja i Bryssel om att faktiskt köra över Irland, och frångå principen om att alla medlemsländer ska vara överens.
Formellt sett har ju fördraget redan dött, eftersom det blev NEJ från Irland. Men det verkar uppenbarligen som om de stora staterna tänker genomföra detta ändå, och man kan ju ana att baktanken är att Irlands NEJ ska bli ett JA i slutänden. Om det blir på det sättet kommer ju knappast EU:s trovärdighet att öka...

Att såga av grenen man sitter på. Om EU-valet och Lavaldomen

I likhet med Byggettans ordförande Johan Lindholm - läs här - är jag irriterad och oroad av hur fyra av de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet i en debattartikel i Aktuellt i Politiken talar om hur de vill att Sveriges riksdag ska ställa sig till en ratificering av Lissabonfördraget.
Det var en jävla mening. Vi får ta det igen.
Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm hävdar där att ett nej till den nya EU-konstitutionen skulle ge oss ett sämre utgångsläge för att kunna hantera Vaxholmsdomen. Såpass. Och att många fackliga företrädare säger nej till Lissabonfördraget av bekvämlighet. Tyvärr finns det en hel rad med tveksamheter kring Lissabonfördraget som i varje fall inte dessa fyra låtsas om...
Man är kort sagt oroliga för att vi ska vara lika olydiga som Irland, där det uppenbarligen inte räckte med enorma penningsinsatser för att övertala folket. Om detta har Bo Widegren skrivit bra.
Jag vänder mig mot den höga svansföringen i deras inlägg. Varför ska vi vara de som följer resten av Europas arbetarrörelse? Har det överhuvudtaget varit en debatt om vart vägen ska gå i den socialdemokratiska partigruppen i Bryssel? Jag har då inte sett några referat där polacker eller italienare eller nån annan kräver att Sverige ska rätta in sig i ledet. De enda som sagt detta är våra egna partikamrater. Flera gånger.
Jag har inte heller sett kamrater i resten av Europa hävda att den svenska modellen är skräp och måste monteras ner. I själva verket är de extremt avundsjuka på hur vi lyckats, och vill gärna se den införd i sina egna länder. Inte nån gång har jag hört letter eller polacker klaga över att de fått ännu bättre lön med kollektivavtal...
Men Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm har säkert annan information, som det vore trevligt att ta del av.
Därför att det är viktigt att spela med helt öppna kort här. EU-valet är viktigt men EU är och kommer under lång tid att förbli en irriterande avlägsen faktor som bara medför elände och krångel - och utgifter! - för svensken i gemen (för såna är vi) och det behövs inte mycket för att andra grupperingar ska kunna "äga" frågan.
Både Junilistan och Sverigedemokraterna kommer naturligtvis att profitera på den socialdemokratiska tvehågsenheten i frågan, och en framgång där ger dem en språngbräda till riksdagsvalet. Platser i EU-parlamentet är billiga, med tanke på det oerhörda ointresse som finns kring det valet.
En smula tydlighet skulle behövas, och svar på en mängd frågor. Vi kan börja med hur det kan komma sig att ett Ja till Lissabonfördraget skulle vara bra för fackföreningarna i Sverige, när samtidigt SAF anser att samma Ja skulle hjälpa till att sänka oss. Förklara det den som kan!
Eller varför det tar sån jävla tid att skaka fram en kollektivavtalsmodell som är "EU-säkrad". I Danmark - av alla länder! - har man redan ett färdigt förslag som gott och väl skulle kunna fungera i Sverige med vissa modifikationer.
I takt med att länderna inom EU växer sig allt starkare kommer de också att svämmas över av billig arbetskraft. I Polen och Lettland ramlar det in vitryssar och ryssar och ukrainare- och i många av dessa länder saknas regler för arbetsmarknaden överhuvudtaget. Hur går det med att exportera den svenska modellen? Som Littorin själv skrev: Arbetsdomstolen (AD) behandlade 2006 drygt 400 ärenden, detta kan jämföras med cirka 100 000 i motsvarande tribunaler i Storbritannien.
Ett scenario som inte är ointressant ens för den mest extreme marknadsliberal - arbetsfred är lönsamt nämligen...
Och snälla - Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm - sluta behandla oss som ovetande. Man behöver inte sitta i Bryssel för att begripa juridiken och dess konsekvenser. Passa er för att hamna i otakt med folket (här!) - förra gången lyckades vi kryssa in Anna Hedh; sånt kan ske igen. Det som är verkligt oroande är ni applåderar samma sak som nyliberalerna applåderar. Det brukar inte båda gott....

I en etta på tre kvadrat....

För det är ju vad det motsvarar.
Vi har ju en stark känsla av att problemet med utnyttjade arbetare är en smula underskattat, milt sagt. Eftersom dessa "gästarbetare" beter sig som illegal arbetskarft över hela världen - det verkar vara reflexmässig t - är det också svårt att få dem att tala klarspråk. Jag har ju träffat rätt många och det tar ett tag innan de tror på att man faktiskt är på deras sida, att de inte alls behöver vara rädda för facket, och att de har rätt till drägliga förhållanden fast de jobbar svart.
Nu senast har Byggettans funktionärer varit ute och hittat mer elände. Den här gången var det vid rivningen av gamla VinoSprit där litauer bott i containrar, tjänat 45 spänn i timmen och jobbat elva timmar per dygn sex dar i veckan. Naturligtvis slår huvudentreprenören Brunzell ifrån sig, men man behöver kanske inte vara Nobelpristagare för att begripa vad som pågår när gubbarna bor i en container.
Naturligtvis vet Brunzells vad som pågått, men eftersom lagstiftningen är tandlös kommer de att klara sig helskinnade. Möjligen kommer de att vara lite mer misstänksamma i upphandlingarna i fortsättningen - förmodligen finns det flera led av entreprenörer ner till litauern med skyffeln.
I TV-inslaget förklarar liatuern Petras att Byggnads egentligen inte är intresserade av att hjälpa dem, utan mest ser till att bevara svenska jobb. Nu misstänker ju jag kraftigt att Petras har en lite högre befattning i det där gänget, och antagligen både högre lön och intressen i bolaget, men man kan ju fråga sig hur han skulle känna om vi öppnade fältet för ytterligare lönedumpningar.

Hittills har jag ju inte träffat någon underbetald som vägrat ta emot de icke-utbetalda löneskillnader som arbetsgivaren stoppat i egen ficka.
Nu väntar vi naturligtvis på att Svensk Byggindustri - den återkommande megafonen för Svenska Arbetsgivareföreningen - ska komma rusande till Brunzells försvar. Trots att det antagligen är så att i upphandlingen har Brunzells kunna konkurrera bort andra mer seriösa företag med ett lägre pris.
I väntan på det får vi nöja oss med en nyliberal ledare i Expressen av okunnigt folk, som inte ser sambandet mellan illojal konkurrens, farliga miljöer och lönedumpning. Till Expressens ledarskribent måste man ju genast ställa frågan - varför nöja sig med att sänka lönen till 45 spänn i timmen? Man kan ju gå hela vägen ner till 20 kronor och importera burmeser, om det är så att argumentet "det är i varje fall bättre än i deras hemland" ska styra. Ett både pinsamt och föraktfullt resonemang av den borgerliga skribenten.

De fega och de arga. Om LO-kongressen

En kongress är en märklig tillställning egentligen. Man ska vara begåvad med gott sittfläsk, förmågan att ta omärkliga tupplurar, och dessutom måste man ha ett mycket gott öra för valörer och nyanser.
Så blev även fallet med debatten om Lavalmålet. Det har gett mer press än arga borgerliga skribenter skulle vilja, och arbetsmarknadsministern verkar tagen på sängen. DN har även en daglig blogg därifrån, vilket är alldeles utmärkt!
Litegrann kan jag förstå Littorin; har man enbart lyssnat på vad Erland Olausson och Wanja sagt kan man gärna fått intrycket av att det hela var klappat och klart. Detta ligger i och för sig i linje med vad borgarna tror - att det är en lydig rörelse som dompteras av en principfast ledning. Nå, så är det inte. Kongressen slog förbundsstyrelsen på fingrarna i flera ärenden.
Själv såg jag debatten direkt i webb-Tv (tack för det!) och enligt information ska vi kunna hitta inläggen på LO:s hemsida i nästa vecka. För, precis som Johan Lindholm sa, vilken härlig debatt det blev! Där Johan också dominerade!
Jag hade personligen gissat att förbundsstyrelsen - dvs LO;s ledning - skulle ge mig sig till en viss del, och därefter, till sist, förorda att det slutliga beslutet skulle bli en hopskrivning mellan olika förslag. Alla skulle kunna känna sig nöjda. Ja, utom då Littorin, socialdemokratiska partiets högkvarter, EU och lite andra obemärkta instanser. Och precis så blev det.
Inte för att vi ens den här gången fick svar på FRÅGAN! men det betyder ju inte att Byggettan, eller jag, kommer att ge oss. Frågan är fortfarande - hur i helvete kan det vara så att Lissabonfördraget ska kunna stärka oss som fackföreningsrörelse när Svenska Arbetsgivareföreningen samtidigt tycker att samma fördrag kommer att försvaga oss????
Min inbjudan till Erland Olausson står kvar - kom ut till Tensta på morronen och ta den debatten. Om du törs. Att arbetsgivarna inte vill kan jag leva med. Att mina egna företrädare fortfarande hukar för debatten är minst sagt illa. Och om Olausson vill åka och fiska istället kan han väl skicka sin efterträdare.

Men var det nu en enad rörelse som stod bakom det här? Inte direkt. Johan Lindholm yrkade under debatten på att beslutet skulle tas vid sluten omröstning, vilket fick olika koryféer (Googla!) att gå i taket. Det blev gråtmilda valser om att vi borde kunna ta det här beslutet i vanlig ordning, med öppna kort.
Ingen verkade reflektera över faktumet att vi visste att vi skulle få mer stöd vid en sluten omröstning än vid en öppen. Tyvärr. Det är nämligen så att inom IF Metall och Kommunal är man lydigare, och gör med vad man blivit tillsagd om. Isynnerhet som de ledande förespråkarna för Lissabonfördraget kommer därifrån - det verkar vara fjärran för Kommunal att gå i clinch med Wanja. Skräp det också! Men det fanns goda indikationer på att i de delegationerna kunde Byggnads få stöd för sitt yrkande, om de slapp stå för det.
Illa? Naturligtvis. Men inte lika illa som att förneka att problemet finns.
Det finns nämligen en löneavundsjuka inom LO. Lågavlönat folk har en smula svårt att dela Byggnads upprördhet över att högavlönade kanske får sämre villkor. Detta uttrycktes vid ett flertal tillfällen. Och man kan bara häpna över att folk som förväntas vara insatta har en så enkelspårig bild av hur lönebildning går till.
Likaledes kan man fundera över hur väl pro-Lissabon-sidan lyckats med att utmåla den här delen av fördraget som svårt och ogenomträngligt. För det är det inte - det finns översatt till svenska, det är ett par viktiga sidor, men det är inte hundratals sidor som angår oss och den här frågan.
Det allra märkligaste egentligen, är att vi helt plötsligt måste kämpa för att få med saker vi trodde vi var garanterade. Löften som skrevs i sten 1994, som också tydligen ska underställas de fyra friheterna.
Jag har som sagt lite svårt att förstå LO-ledningens inställning till EU. Det som skulle bli ett demokratiskt fredsprojekt har istället blivit en krigförande union, toppstyrt av tjänstemän, med allt större klyftor. Det har blivit precis det som det varnades för. En union där ett litet arktiskt land - beskrivning från EU-högkvarteret i Bryssel! - inte ska tro att de har nåt att säga till om.
Man får ju innerligt hoppas att Europafrågorna tas på större allvar av LO-ledningen i fortsättningen och att de inte nöjer sig med att göra som de blir tillsagda av de politiska tjänstemännen i socialdemokratiska partiet.


På bilden Jytte Guteland

Till LO-kongressen. Uttalande från Byggettans repskap

Byggettans representantskap - det högsta beslutande organet i avdelningen - oroar sig över den tvehågsna hållning som den högsta LO-ledningen visar, inför de påtryckningar som höga s-politiker har framfört.
Det finns all anledning för de valda ombuden på LO-kongressen att ta sig en allvarlig funderare på vad man ska rösta om. Jag tycker inte heller att de ursäkter som fackliga kamrater framfört vid tidigare omröstningar - att det är för krångligt att sätta sig in i - håller. Tycker man det har man gått på en mina, för det är verkligen inte alls mycket att läsa in.
Man ka vara medveten om att den nya konstitutionen - kalla det vad ni vill - ännu mer betonar de fyra friheterna, och det är bara för ombuden att fundera: är den fria marknadens villkor så okränkbara att sociala hänsyn och regelverk ska spolas bort? Detta är det enda detta handlar om.

Det finns många som vill krångla till det så man blir alldeles vindögd, men när man sopat bort allt annat är det vad som återstår att ta ställning till - och just detta är väl ändå frågor som angår de som är ombud på LO-kongressen?

Uttalande till LO-kongressen
Vi anser att LO:s hållning är tveksam inför Byggettans krav om att de svenska kollektivavtalen och den svenska modellen ska kunna bibehållas, innan en ratificering av Lissabonfördraget sker.
Det kan vi inte acceptera –Byggettans representantskap godtar inte detta!

LO-kongressen måste ställa sig bakom kravet att Lissabonfördraget inte ratificeras innan det är fastslaget att svenska kollektivavtal även i fortsättningen ska gälla alla som är verksamma på svensk arbetsmarknad.

LO måste agera mycket kraftfullare och självständigare i försvaret av avtalen och göra klart att inga försämringar får ske genom att de svenska kollektiv­avtalens värde försämras.

Vi anser inte heller att LO-ledningen i förhandlingarna med Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal, ska medverka till några försämringar i strejkrätten eller i rätten att vidta stridsåtgärder.

Uttalandet enhälligt antaget vid

Byggettans representantskapsmöte

Solna den 26 maj 2008

Jag har dessutom fortsatt min klappjakt på politruker - nu är jag elak men jag är LESS på att inte få svar på frågan - som vägrar svara. Senast här, i replik till Mats Engström. Det jag funderar på är om han ska fogas till listan över de där som inte svarar. Den börjar bli ganska lång, och inte vill de komma till Tensta och ta en morrondebatt om värdet av att sopa undan benen på den svenska fackföreningsrörelsen.
Jag har fortfarande svårt däremot att se hur en ratificering av Lissabonavatlet skulle stärka fackföreningsrörelsen i Europa. Det är möjligt - för här är texten mer än lovligt krånglig - att makten över lokala arbetsmarknadskonflikter istället kommer att läggas hos politikerna, men det betyder i detta nu att det blir marknadsförspråkarna som kommer att bestämma.
Låter det som en bra lösning?
Det tycker inte jag eller Byggettan.
Eftersom LO just nu uppmanar grannar till politiker att påverka dem är det väl inte mer än rätt att man också publicerar namnen på de som deltar i LO-kongressen, och ni kan lita på att deras ställningstagande i den här frågan kommer att bevakas på den här bloggen.

Byggettans lagbasar:Försvara kollektivavtalet och den svenska modellen

Finns all anledning att sprida nedanstående.

Det svenska kollektivavtalet och den svenska modellen med avtal slutna och uppgjorda mellan arbets­marknadens parter är hotad. Utslaget i EG-domen i december 2007 och utslaget i Rüffertdomen i början av april kan bli ett hårt slag mot löntagarnas villkor och samhällets uppbyggnad.

Om inte kollektivavtalens värde kan försvaras riskerar vi en tilltagande lönedumpning, en social dump­ning, en diskriminering av utstationerad arbetskraft, en snedvriden konkurrenssituation för företagen och en därpå följande utarmning av det socialt demokratiskt uppbyggda samhället. Det kan vi inte acceptera.

Politikerna måste ta sitt ansvar för medborgarna och för en samhällsbyggnad baserad på demokrati och social uppbyggnad, byggd på allas lika värde och rättigheter.

Fackföreningsrörelsen måste ta sitt ansvar för medlemmarnas och arbetstagarnas intresse, oavsett härkomst - nationell som internationell - och utan att låta parti­politiska ställningstaganden ta över medlemsnyttan. En bred uppslutning måste nås till försvar av kollektivavtalen. Därför måste politiker och fackföreningar kritiskt analysera förutsättningarna och våga ställa de krav på EU som behövs för att behålla den svenska modellen.

Svenska politiker måste infria de löften som gavs vid EU-inträdet: att svenska kollektivavtal och den svenska modellen ska vara giltig i EU. Svensk fackföreningsrörelse måste fullt ut verka för att förutsätt­ningarna för det svenska medlemskapet i EU infrias. I annat fall måste de inleda en diskussion om en folkomröstning angående utträde ur EU.

Av ovanstående skäl kräver vi av svenska politiker i regering och i riksdag:

- att de inte skriver under EU:s fördrag om inte frågan om kollektivavtalets giltighet är löst.

- att de aktivt verkar för EU:s demokratiska beslutsprocess utvecklas och inte att politiska frågor ska avgöras av EG-domstolen.

- att svenska kollektivavtal blir allmänt bindande för företag verksamma inom landet.

- att de stödjer Europafackets förslag till förändringar i utstationeringsdirektivet och den sociala fram­stegsklausul Europafacket föreslagit.

- att EG-rätten ska vara underställd internationell rätt. (Se Rüffertdomen ILO C94).

Vi kräver också av vårt förbund och av LO:

- att förbunden breddar diskussionerna om de kollektiva avtalens betydelse bland medlemmarna.

- att de av politikerna kräver omedelbara svar om vilka förändringar som måste och kan ske på nationell nivå för att konsekvenserna av EG-domstolens dom helt ska undanröjas.

- att LO kräver omgående svar av den utredning som arbetsmarknadsministern tillsatt, om vilka konse­kvenser EG-domen får på kollektivavtalets värde och den svenska modellen.

- att svensk fackföreningsrörelse överväger att inleda en diskussion om folkomröstning om utträde ur EU om inte kollektivavtalets värde kan befästas inom EU:s regler.

- att LO aktivt verkar för en landsomfattande politisk strejk om inte regeringen fullt och fast i EU arbetar för att försvara och befästa den svenska modellen och kollektivavtalets allmänna giltighet inom landets gränser.

Byggettans lagbasmöte

Solna den 10 april 2008

Cirka 100 lagbasar står bakom detta upprop, tillsammans företräder de cirka 3 000 byggnadsarbetare i Stockholmsområdet.