Varför inte ta bort a-kassan helt då?

Nobelpriset i ekonomi delas ut till tre Friedmanapostlar som bland annat hävdar att för hög arbetslöshetsersättning skapar färre jobb.

Såpass. Så varför inte ta bort den helt och hållet? Det borde ju då vara det allra bästa. För oj så bra det går för länder med usel a-kassa....


DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, Ekot

Efter politiken då? Dystopi eller utopi?



"Att sända dokument över telefonledningarna är i princip möjligt,
men utrustn
ingen som krävs är så dyr
att det aldrig
kommer att bli realistiskt i praktiken"

Dennis Gabor, brittisk fysiker och
författare till Inventing the Future, 1962


Demokratin som vi känner den är inte särskilt gammal. Finns det något som säger att den eller politik kommer se likadan ut i framtiden? Kommer demokrati och politik utvecklas på samma sätt som kommunikation? Kommer vi få se massrörelser igen, eller kommer vi hamna i nåt annat? Och vad? Hur mycket kommer människan att kunna påverka om hundra år? Om fem år? Mer eller mindre?

Vad kommer efter politiken? Vad kommer efter demokratin? Kommer ens begreppet politik finnas om femton år? Att det kommer finnas en demokratisk tanke är jag övertygad om, men frågan är om den ser ut som den gör idag. Jag fruktar ju en personfixering, att varje val blir en Idol-omröstning, att utseende och privatliv kommer bli allt mer avgörande. Att de politiska partierna kanske mer blir en språngbräda för olika starka individer, och att olika samhällsfrågor kanske drivs av intresseorganisationer eller tillfälliga nätverk.
Jag vet inte. Att gissa om sånt är nog svårare än något annat. Ska vi se till utvecklingen inom ämnet kommunikation -internet that is, fool - kunde ingen för tio år sen förutspå hur det skulle se ut 2010, så lär ingen kunna säga hur det ser ut 2014. Vare sig det handlar om teknik eller bostäder eller utbildning.
När jag var liten - på medeltiden, säger nu de jävla ungarna - var en favoritsysselsättning att läsa farsans NärVarHur. Där fanns det ett år med en framtidsvision som idag verkar helt förryckt, men som på något vis speglar den tidens optimism. Det var flygande bilar, DickTracy-klockor med inbyggd TV, fred på jorden och näringspiller som ersatte hela måltider.
Men det alltomövergripande var att det handlade om saker.
Väldigt lite handlade om hur man mådde, vad man ville. Eller om ekonomiska system.

Det konstiga är ju att i de mer seriösa framtidsvisionerna dominerar optimismen, medan det istället är domedagsstämning i de som skapas av nöjesindustrin. På något sätt var ju Bladerunner eller Mad Max de som skapade en bredare bild av framtiden, än de trista människor som förutspådde låg inflation och fungerande mobiltelefoner. Dystopier mot utopier ungefär. Men visst flinar man när man ser en datering - New York 1997 i Flykten från New York till exempel.
Jag vet inte hur politik eller demokrati kommer utformas om fem år. Jag kan ha föraningar, en del dystra, andra glada. Och jag önskar att man kunde öppna för det perspektivet i samhället. Lite för ofta ser jag idéer som sätts i sjön ett år för sent - när verkligheten redan sprungit förbi. Just att vara flexibel och snabb att ändra sig kommer bli allt viktigare - statiska organisationer kommer säkert vara de som förlorar i framtiden, vare sig det är politik eller affärer.
Nå, varför är det här så viktigt då? Framtiden är ju något som verkar ödesbestämt. De flesta jag känner är lite uppgivet övertygade om att det som sker det sker. I bästa fall är man rädd, i värsta fall skiter man i det. Bara lönen kommer, bara ungarna mår bra, bara det blir sol på semestern.
Fast framtiden kanske inte är en tidpunkt. För när vet man att man är där?

Kunskaps- och informationssamhället ställer ju helt nya krav, både på vad man får veta, och också hur man kan påverka. Playahead-generationen runt mig drabbas av spasmer när de hamnar i sina första "Du-behåller-din-plats-i-kön" i kontakterna med vuxenlivet. Och sen väljer de bort det företaget. Bara för det. Att sitta fast i ett artonmånaders kontrakt på vad som helst fyller dem med avsmak, och de kommer göra något åt saken, tro mig.
Inte heller tänker de köpa ett helt partiprogram bara för att de gillar en del. Men dyker det upp ett enfrågeparti känns det lockande.
Det är just därför jag är nyfiken - finns det en framtid för vårt sätt att organisera oss? Finns det baksidor som vi inte vill tala om? På något sätt går samhällsutvecklingen på tvärs mot etablerade ekonomiska teorier, därför att politik handlar så mycket mer om känslor än om rationella beslut. Och det går fort.


Jag vill inte sitta om tio år och se Aktiebolaget Alliansen lansera nya idéer i en okritisk press, ägd av ett annat aktiebolag. Men jag vill inte heller se en trög fackföreningsrörelse reflexmässigt förkasta alla förslag som inte luktar sextiotal.
Idag är det få som vågar vara tvärsäkra när det gäller internet. Vad som kommer sen är en fråga som inte har något svar. För när svaret är färdigt är det dags för en ny vision. Nån som tror att inte det gäller resten av vår värld också? Eller att utvecklingen går fortare? Det enda man kan vara säker på att de som siar om framtiden oftast har fel.
Det är hög tid att ha rätt nu.



I rättvisans namn ska sägas att Dennis Gabor, som så tvärsäkert yttrade sig om framtiden också sa: The future cannot be predicted, but futures can be invented. It was man's ability to invent which has made human society what it is...

Är jag en gräsrot?


Efter mitt inlägg om att låta nån annan granska valrörelsen, kanske till och med folk som inte med automatik delar våra grunduppfattningar (men som jag ändå är övertygad om skulle kunna hålla isär sina politiska åsikter och sitt uppdrag) har det kommit en hel del kommentarer som inte vill publiceras. Och en del som vill publiceras.

Företrädesvis - jag måste sluta använda såna ord! - är det folk som har, lindrigt sagt, synpunkter på toppstyrning och elitpolitiker. Och ett inte så litet mått av Stockholmsförakt...
Jag måste ta mig en funderare på det där. I våras kallades jag för partimegafon av nån som borde veta bättre, och det är inte utan att man kallas politiker när man sitter i byggboden (jag sitter i en pytteliten Kultur- och Fritidsnämnd i min kommun Järfälla). För att inte tala om de som vill beteckna Byggnads medlemmar som "mina medlemmar", att de på nåt vis skulle vara Calle Fridéns medlemmar, och att jag därmed skulle båda vara ansvarig för deras åsikter, och dessutom den som ska skämmas för eventuella dumheter de säger. Nå, icke så kan jag meddela.

Men i likhet med Stig-Björn Ljunggren, vars åsikter jag emellanåt inte alls delar, blir jag en smula bekymrad över den här utedass-romantiken. Det finns ett stort mått av omvänt klassförakt bland många sympatisörer, vilket i sig förmodligen är en klassmarkör. För vad är en gräsrot?
I stort sett alla med framträdande roller i partiet har gedigen erfarenhet av det vi kan kalla fotarbetet. Politiken formas ju nämligen i organisationen, hur otymplig och trettiotalsmässig den än må vara, och oppositionsråd och ombudsmän och riksdagsledamöter är ju med där. Hela tiden dessutom - att de inte skulle träffa medlemmar eller väljare måste vara en av de mest seglivade myter som finns. En myt som dessutom skadar idéerna och debatten.
För vad är en gräsrot? Utan att framhäva mig själv särskilt mycket känner jag mig då rakt inte som nån toppfigur. Jag jobbar heltid, är singelpappa, tjänar en del pengar (vilket tycks vara fult) på kroppsarbete (vilket tycks vara bra) och ränner på möten till den grad att jag har dåligt samvete för det. För att jag tror på något. Visst är det knäppt?
Dessutom bor jag i Stockholm. Något som emellanåt läggs mig till last. OK, jag ber om ursäkt för att jag inte bor i ett rackligt hus i nån avkrok, men å andra sidan kan man knappast sin historia om man tror att det var där den tidiga arbetarerörelsen hade sina största avstamp.
Vi kan inte fortsätta se på framtiden med glasögon från sjuttiotalet. Vill vi ha företrädare som kan föra vår politik framåt får vi faktiskt också se till att de kan något. Det betyder att man inte måste ha haft pump på gården, slitit vid löpande bandet eller trängts i för små lägenheter för att kunna vara socialdemokrat. Man behöver faktiskt inte ha suttit i fängelse för att ha en åsikt om sånt heller.
Jag är rädd för att de här eftervalsanalyserna kommer få en slagsida just åt det hållet. Inte på "officiell" nivå - men nedåt. I bodsnacket, i affären, på gymet hör jag ungefär samma saker hela tiden, och jag är inte säker på att man kommer våga ta upp det i den så kallade kriskommissionens rapport.
För visst måste man våga ta upp Monas roll och betydelse. Dels att hon släpar på ett större följe där i stort sett alla har kopplingar till Göran Persson, dels för att jag alldeles för ofta mötte synpunkten att det var HON som var orsaken till att folk inte röstade på oss.
Jag kan bara konstatera att högern lyckades - de lyckades förtala henne såpass att det blev en belastning. Och tro inte annat än att jag försvarat henne - jag gillar henne, och vet vilken oerhört duktig människa hon är.
Men i en valanalys MÅSTE man våga ta upp saker som är tabu. Efter valet 2006 gjordes det en valanalys där man bara snuddade vid vilken roll Göran Persson hade i nederlaget - där vi gräsrötter fick ägna på tok för mycket tid åt att skademinimera. Och samma sak 2010. Dessutom är jag svårt nyfiken på hur de borgerliga partierna kommer behandla hennes roll för resultatet. Det är ju knappast så att de kan förbigå det, även om de lite skamset kommer att hymla om det - det kan ju vara så att de vann valet på våra svagheter och inte på sin egen styrka, vilket den raska ommöbleringen på den sidan faktiskt indikerar. De byter ett vinnande lag - varför då, borde man ju fråga sig.

Nu organiserar man om sig på socialdemokraternas högsta nivå. Men inte för att det är nödvändigt för politiken, utan för att det handlar om stålar. Då kan man ju fundera på hur effektivt det kommer att bli. Jag ser fortfarande inga tecken på att man kommer skapa nån slags motpol till den borgerliga mediadominansen - snälla, gör en BRA webbtidning och börja NU! - eller att man kommer att sprida den interna partimakten på ett bättre sätt.

Vad hände med sjövilda diskussioner med billigt rödvin? Utan protokoll eller dagordning? Vad hände med visionerna? Måste man alltid vara så jävla ansvarstagande? Måste man alltid vara sams? Måste varje intressant förslag alltid dräpas med en diskussion om finansieringen? Pappa min muttrar ibland om att det var roligare förr, och inte bara av nostalgiska skäl - jag tror han menar att man vågade saker på den tiden. Man vågade också vara osams.

Jag vill våga saker nu också. Slänga fram galna förslag som är bra. Tandvård för gamla. Gratis kollektivtrafik. Höjd a-kassa. Fler vuxna i skolan. Det finns ju ett helt skafferi med saker som fortfarande borde göras. Som måste göras.
Valet 2014 började den 20de september. För gräsrötterna också.

Låt proffsen göra valanalysen.


Det finns många som funderar över valresultatet. Och jag med. Några är klokare (och roligare) än andra, och några är jävligt gravallvarliga. Väldigt många är förutsägbara (nej, här kommer inga länkar!). Och visst, gör man ett så uselt resultat som socialdemokraterna gjorde finns det alla anledning att vända på alla möjliga stenar.

Men man kanske ska göra det på ett nytt sätt. Det har ju tillsatts en "krisgrupp" för att ta reda på vad som gick fel, men frågan är om det räcker. Man kanske ska ta till nya grepp. Man kanske måste våga se saker på ett nytt sätt
Jag vet inte om jag är den bäste att utvärdera mitt eget arbete, eller kompisens. Man är alltid bunden av vänskapsband eller sitter i nån sorts beroendeställning. Att tala om att chefen är ett inkompetent arsle brukar sällan vara nåt bra sätt att få till en förändring. Det gör inte direkt underverk för karriären heller
Inte heller kan man säga att den som man dricker bira med, fiskar med, delar släktingar med, inte klarat av sitt jobb. Det kan bli rätt ansträngt i familjelivet då. Utelivet och fiskandet kommer garanterat upphöra, och det är inte det lättaste att hitta andra att göra det med. Man kan ju fundera på hur obehagliga man kan vara i en sån krisgrupp? Ingen gillar ju en sanningssägare, det är en gammal sanning som sannerligen gäller idag också.

Så varför inte låta några proffs vara med?
Det finns företag som jobbar med sånt här - ser över kampanjer, ser över organisationer (vilket man redan gör, frågan är ju om det räcker), utvärderar resultat, undersöker vad folk tyckte. Och hittar orsaker till varför det gick som det gick. Man ska inte vara rädd för att ta in de som säger obehagliga saker. Det kan finnas proppar i systemet som man inte ser om man varit för länge i samma system, det kan finnas metoder som inte fungerar längre men som finns kvar för att de känns trygga. Finns det fakta som visar att det fungerar att smeta ned staden med affischer? Hur smart var "vi kan inte vänta"? Hur smart var "alla ska med"? Vänta på vad, och vart skulle alla med?

Och så parar man ihop det med den politiska analysen - som ändå borde ses över av nån som begriper kommunikation. Det här blir ju ännu viktigare eftersom vi saknar egna medier att pumpa budskapet i. Det kanske krävs ett nytt sätt att framföra politiken på. Inte för att jag vet hur, men det kan ju inte betyda att det inte finns andra sätt.

Man har ju en kärleksaffär med rörelsen. Allt från den första tonårsförälskelsen till det mogna, trygga förhållandet. Ibland en olycklig en, som går på tomgång men sen tänder man lite ljus, badar tillsammans, köper lite champagne. Reser bort för att "hitta varandra". Och nu är det dags för familjeterapin. De uppkäftiga ungarna tar sig också ton. Sen finns det både elaka kusiner och syskon och nån ogift moster som ska lägga sig i. I det läget gör man nog bäst i att ta hjälp av nån som står utanför, även om man till sist ändå kommer få ta itu med det själv.

Japp, Sverigedemokraterna kom in. Och sen?


Så de kom in.
Det uppgivna raseriet i bekantskapskretsen, och långt därutöver, är stort. Och alla ryar om att nu måste man ta debatten, nu måste vi avslöja dem, nu måste vi ta DEBATTEN!!!!
Vilken debatt?
Det är ju inte så att SD gödslat med sakfrågor, om man tänker efter. På det viset skiljer sig deras valframgång från andras - går jag ut och frågar deras väljare varför de röstat SD, är det ett fåtal som faktiskt satt sig in i vad de tycker. Finns det nån debatt att ta? Och varför tog vi den inte? Det var ju inte så att vi slapp debattera ämnet; det måste ju ha varit uppe i varenda valstuga.

Och visst är det så att man behöver se våra främsta företrädare in action? Inte minst för att vi - som i varje fall fick ta debatten - behöver den sortens ideologisk skolning, formuleringar, infallsvinklar. Beslutet att marginalisera SD's företrädare skadade oss, eftersom vi inte kunde komma undan ämnet. Fast i rimlighetens namn måste man ju också säga att de flesta ville prata om andra saker.

Jag tror inte heller att alla de som röstat högerextremt hatar invandrare eller är rasister; det är en löjlig förenkling. Visst, de finns där - i skymningszonen - men de flesta röstar SD för att de är rädda. Frågan vi andra måste ställa oss är varför de är rädda.

Med den enklaste matematiken ställer man ytterst effektivt grupp mot grupp, klass mot klass. Och i det läget tjänar man inte på att skicka fram den vassaste, mest briljanta debattören för att mosa en Sverigedemokrat. Man kan nämligen vara för briljant - och ingen gillar en stöddig vinnare, i något läge.
Människor är oroliga, och den etablerade politiken har inte lyckats inge förtroende. I min egen yrkesgrupp finns det en rädsla - en ytterst påtaglig rädsla dessutom - för att förlora jobbet till låglönekonkurrenter. Den som i det läget säger att vi ska stänga den dörren vinner sympati. Och det handlar inte om främlingsfientlighet - det handlar om rädsla.
På samma sätt är det när någon kille får spö på stan av ett gäng. Eller en tjej trakasseras. Därför blir det lite larvigt när Hanne Kjöler skriver ledare om att man borde förbjuda män, om det handlar om överrepresentation av våldsbrott. Det är inget argument som biter på de som röstar på Sverigedemokraterna. Det är för övrigt ett vanligt fel hos politiker i alla läger - man skriver för sina likar.
Man kan däremot fråga sig om det nyliberala experimentet med en permanent hög arbetslöshet var värt priset. Den som inte sett kopplingen mellan arbetslösa människor och fientlighet mot andra grupper behöver nog fräscha upp sina skolkunskaper - hör du det Björklund? Det är rätt magstarkt att tala sig varm för bättre kunskaper och ändå så fatalt missa tavlan.
Inte heller tror jag det handlar om integration. För vad fan är integration? Att Jimmy Åkesson kommer i folkdräkt till kyrkan? Att de ska bli som oss? Vad är integrerat i det? Vem vill bli som Jimmy Åkesson? Man kan till och med ställa sig frågan om vad som är svenskt?
I grunden handlar det om trygghet. Trygga människor är inte rädda. Men idag finns rädslan långt in i väletablerade medelklassområden, långt från schablonbilden av den som röstar SD. För de är rädda på sitt sätt.

Nånstans har de etablerade partierna tappat bort kommunikationen. Man kanske har varit för smarta - allt från Reinfeldts tidigare påståenden om att det är besvikna sossar som röstat brunt, via påståenden om att det är fackets och trygghetslagarnas fel, till att det skulle vara en ren och skär rasism som blommar upp.
Förutsättningarna för ett stort främlingsfientligt parti är ju hög arbetslöshet och sociala motsättningar ihop med tidningar som spekulerar i nån sorts anonymt invandringshot (Jyllands-Posten är ett bra exempel). Och med makt kommer resurser som de kommer utnyttja till att organisera sig ännu bättre. De som röstat på SD har tänt en tändsticka i ett lager med brännbart material.
Som alla ytterlighetsrörelser har de varit duktiga på nya sätt att kommunicera - de finns överallt där vi inte finns, och framförallt på nätet. Släng ut en kommentar om SD på valfri kommentarsplats så kommer den att svämmas över av deras sympatisörer.

Man måste komma ihåg att de som ska representera SD i riksdagen har en massiv bakgrund inom högern. Att tro att de skulle slå sina påsar ihop med arbetarerörelsen för mer långtgående samarbete får nog sägas vara hyfsat uteslutet. OM de skulle stödja ett Rödgrönt förslag kommer det att vara för att sticka lite i Allianspälsen, på jävelskap. Och då har vi inte ens nämnt deras samarbetspartners i Europa - där kan man prata om löntagarfientlighet, om man får vara lite megafon.
Det är väl bra med manifestationer mot rasism. Men jag hade inte blivit överraskad om SD kommit och velat vara med - jag tror inte ens att de har nån rasbiologisk tanke. De vill ha makt för att kunna driva konservativ politik, av ett slag som liksom tappats bort när högern gick mot mitten. Så inte har de där demonstrationerna fått några SD-väljare att skämmas.
I ett samhälle där det blir allt lättare att tappa fotfästet vill man ha livlinor. För många har SD framstått som en sån; drömmen om ett femtiotal där alla var blonda och blåögda, där alla talade samma språk och utlandet var ett ställe man åkt till, inte nåt som kom hit. Trygghet, egna hem, frugan hemma med ungarna.
När chocken släpper måste vi våga tala med varandra om var det gick fel. Och berätta det. Det innebär inte att jag tycker att man ska till sig deras idéer - de är populistiska och läskiga. Men de har slagit an en sträng som funkade. Nu handlar det om att se till att den brister till nästa val.