Att manifestera på nätet. Om kollektivavtal på Facebook


Mattias Josefsson är en metallare som har mycket kloka tankar kring marknadsföring och modern teknik. En del av det han tidigare skrivit om - framförallt "Handels, ni kan inte ducka - ni finns redan på Facebook" - gjorde att jag startade en stödgrupp för kollektivavtalenFacebook. Jag gjorde det av två syften - dels för att jag sneade till över hur illa man marknadsförde projektet inom de fackförbund som stod bakom, och dels för att jag var nyfiken på hur mycket en sån grupp kan och skall utvecklas till om den får frodas.
Det ligger också inom ramen för hur politisk dialog kommer att föras i framtiden - inte via mejl, eller rena diskussionsforum, utan på platser som knyter an till specialintressen.
Jag är redan aktiv - mycket aktiv bör tilläggas - på Kolozzeum, Sveriges största forum för styrketräning, och har precis samma sorts erfarenheter som på annan plats beskrivits som mejlens död! Men faktum är - ett stort specialforum är en tummelplats som man inte behöver lämna. På Kolozzeum förekommer det ofta att folk frågar efter uppgifter de egentligen lika gärna kan hitta själva, och det förekommer politiska diskussioner på både låg och hög nivå. Och jag vet att det är på samma sätt på andra ställen. Tyvärr är det bara att inse att bloggen nog inte kommer gå den lysande framtid till mötes som man trodde bara för ett år sen (vilket är ett evighetsperspektiv med dagens teknik) och det är synd, för där har det borgerliga medieövertaget varit mycket litet.
Nu finns det inte samma möjlighet att på ett specialforum, ofta knutet kring ett kommersiellt företag, att öppna debatter om frågor som lyfter sig en smula över Blondinbella - i varje fall inte direkt. Vad man däremot kan konstatera är att det finns grupperingar som är mycket duktiga på att använda de här specialställena, communities, för att marknadsföra sina politiska idéer. Och det är marginalgrupperna. Bland annat har ju SD en uppenbarligen genomarbetad taktik för att synas på såna communities. Och facket och arbetarrörelsen håller på att missa det här.

Men på Facebook, som enbart syftar till att vara en social miljö, gick det alltså bra. Det är dessutom intressant att se folk som ansluter till gruppen som funnit den av egen kraft - det jag funderar på just nu är när den når det vi kan kalla brytpunkten, dvs när den börjar snurra helt av egen kraft. Börjar man snoka visar det sig ju raskt att det finns gott om tilltalande grupper även på Facebook. Man ska inte heller glömma bort andra likartade communities, t ex Lunarstorm eller Playahead. Vill man leta fler stora svenska forum kan man kika t ex här, så får man en aning om vad jag menar med specialforum.

Just på Facebook har det startats oerhört starka manifestativa grupper - Bevara Oss Från gatuvåldet har över 115,000 medlemmar, och en grupp som heter I bet I can find 1,000,000 people who dislike George Bush, som faktiskt har över en miljon medlemmar....
Det vore väl något för oss som gillar kollektivavtal.



Jag är mycket medveten om att det här kräver att man registrerar sig för att kunna ta del, och det valet är naturligtvis fritt, men idag är det fler svenskar som deltar i såna forum än som idrottar regelbundet - och då måste vi vara där! Ett tips bara - läs noga vad registreringen innebär och fundera en stund om du vill att de ska få tillgång till din adressbok; det går utmärkt att regga sig ändå!

Jag är i Utanförskapet. Om att trolla med statistik


Utanförskapet var under valrörelsen ett av de borgerliga partiernas främsta stridsrop. Det var ytterligt effektivt naturligtvis - vem vill att folk ska leva i ett utanförskap? Även illa definierat är det ett gott exempel på nysvenska som skrämmer. Man fick illusioner av gigantiska tysta höghusgetton med människor som förskrämt strök längs väggarna, jagade av kriminella gäng, som ville komma över deras portmonnäer med kontantbidraget från socialförsäkringssystemet...
Experter på strategi skulle kalla det här en kniptångsmanöver, för hur man än vände sig hamnade man ju med ryggen mot väggen. Fanns det ett utanförskap kunde man onekligen fråga sig hur socialdemokraterna kunde ha nonchalerat det så länge, och det var onekligen svårt att hävda att deras siffror var fel. För siffrorna var ju officiella, och borde ha uppmärksammats långt tidigare.
Men nu har två herrar vars kompetens knappast kan ifrågasättas just visat att de borgerliga skojade en smula. Det är ju inte riktigt korrekt att skriva att de ljög, för det gör man bara om man vet att man har fel. Att Maud Olofsson fortfarande repeterar mantrat utanförskapet beror förmodligen på att någon gett henne siffror under förespegling att de var korrekta.
Det visar sig att borgarna tog allt utnyttjande av trygghetssystemen -dagar med sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, arbetslösa dagar med ersättning från a-kassa eller i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och dagar med kommunalt försörjningsstöd - och omvandlade detta till timmar för heltidsjobb. Dvs, min tvådagarsfrånvaro på grund av influensa 2005, lades ihop med andra influensor och vips var alla dessa timmar ett årsnyttjande av försäkringssystemet - som kunde omsättas till en fiktiv person som kunde definieras som bidragstagare.
Att jag gjort rätt för mig, och inte nyttjade mer än vad jag tillfört till systemet, passade man sig jävligt noga för att berätta! Men hoppsansa - helt plötsligt var jag en del av utanförskapet!
Enligt Bo Jangenäs, f d generaldriektör IAF och Levi Svenningsson, fd kanslichef på finansdepartmentet, har regeringen i finansplanen äntligen definierat vad de anser vara utanförskapet. Och med de termer regeringen använder kan man inte dra andra slutsatser. Det hela blir, precis som man skriver i LO-tidningen, rätt löjligt, när de som drabbas av vinterkräksjukan eller influensan helt plötsligt används för att förstärka ett påstående om utanförskap.
Och det för oss naturligtvis till nästa problem - som regeringen dock inte berör alls - nämligen de ökande klyftorna och att de som är fattiga blir ännu fattigare. Den debatten blir ju naturligtvis skadeskjuten om det visar sig att man trollat med siffrorna på finansdepartementet. Den debatten är alldeles för viktig för att få tas över av Maud Olofsson.
Till råga på allt hör vi nu allt fler rapporter om att de åtgärder som regeringen satt i sjön för att bryta detta "utanförskap" knappast hjälper de som faktiskt skulle behöva komma ut, eller tillbaka, i ett fungerande arbetsliv. För det går inte ens för en borgerlig regering att kommendera fram jobb i en vinstdrivande sektor - vad vi istället ser är att de som redan har jobb kommer jobba ännu mer. Samtidigt som behovet av personal i t ex skola eller omsorg fortfarande är högt. Men där subventionerar man icke!

Bilden kommer från Margareta Fredell

Vem tjänar på Lissabonfördraget? Om en förvirrad EU-politik


Vid två tillfällen i veckan fick jag möjlighet att fråga dels Wanja Lundby-Wedin, dels Mona Sahlin om den märkliga situation vi har när det gäller underskriften av det sk Lissabonfördraget. Eftersom jag emellanåt kan bli en smula långrandig - no shit!!! - hade jag skrivit ner vad jag skulle fråga och dessutom övat inför lidande arbetskamrater. I det ena fallet var det en fråga via mobilvideo, som gjordes till SVT Debatt (men som inte sändes, trots att jag, släkt, vänner och arbetskamrater satt uppe länge och väl), och i det andra fallet var det samma fråga ställd på Byggettans årsmöte i Folkets hus.
Hur kommer det sig att man från den högsta politiska ledningen anser att vi ska skriva under det sk Lissabonfördraget, för att kunna skydda och utveckla den svenska modellen, med till exempel kollektivavtal - när våra motparter, arbetsgivare och politiska motståndare, också vill att vi ska skriva under det, men för att kunna skrota samma modell?
Jag blir alldeles vindögd av att försöka begripa det, och det är jag inte ensam om. På den här bloggen har det varit ett kärt, återkommande ämne, och jag har verkligen försökt begripa vad till exempel Margot Wallström. Mona Sahlin eller varför inte just Wanja och Erland Olausson menar, men jag fattar det fortfarande inte.
Den oro som till exempel tre ordföringar i Byggavdelningar framför är vare sig populistisk eller korkad. Det finns förvisso en enorm EU-skepsis hos byggnadsarbetare, men pröva nu att ta den här frågan på allvar. Jag har lusläst det här utkastet till konstitution, med de kunskaper jag har, och jag ser ingenstans att det skulle lämna mindre av den politiska makten till oavsättliga jurister. Istället öppnar man för parlamentet att lägga dit ännu mer, vilket kan låta som om politikerna tar tillbaka makten. Men så är det ju inte - jag kan lova och garantera att en högermajoritet i EU-parlamentet kommer att låta domstolen avgöra ännu fler lokala arbetsrättstvister i medlemsländerna. Därför att makten över besluten kommer att fortsätta strömma över till EU, med de konsekvenser det medför, i form av lägre röstetal och passivitet. Man måste komma ihåg att all politik till sist ändå är lokal.
Det är ju så enkelt att hur konstitutionen ska tolkas är beroende av vem som vinner EU-valet 2009. Men utgångspunkten är ju fortfarande den klassiska europeiska byråkratmodellen, där makten ligger utanför parlamenten.
Jag liksom många andra frågar oss fortfarande varför Sverige ska skriva under ett fördrag som syftar till en konstitution som tar ifrån oss nationell bestämmanderätt i så specifika frågor? Och inga petimetersynpunkter nu om att det inte är en konstitution eller annat nys - alla inblandade vet ju vad det är.
Ge mig inte heller de där argumenten om att om att vi måste vara med för att stärka andra arbetstagare i andra länder. Hur ska vi kunna hjälpa dem om vi samtidigt försvagas? Det är möjligt det finns en strategi för det här, men då är faktiskt både LO och partiet centralt mer opedagogiska än vanligt, och tar dessutom inte den vanlige medlemmens oro på allvar.
Jag ser ju att det finns ett oroväckande samband mellan länders inträde i unionen, och införandet av löntagarfientlig lagstiftning, stärkta arbetsgivarorganisationer och försvagade fack. Det är rätt uppenbart när man ser på medlemsländers fackliga organisationer. Kan inte det vara en varningsklocka?
Nej, jag är inte alls europafientlig, men jag ser faktiskt inte HUR en ratifikation av det nya fördraget skulle kunna stärka vår sak. Och jag är klart oroad av att arbetsgivarna också vill skriva under, men av helt andra orsaker. Jag begriper inte heller hur ett förslag till en ny konstitution, som arbetats fram av borgerliga partier i Europa, skulle kunna vara så bra för Sverige.
Och får vi inte vettiga svar på våra frågor - vilket vi inte fått - så krattar man i manegen för de partier som inte alls vill ha EU. Känns det bra?

Bilden kommer från Margareta Fredell

Lönerna ökar sämre...Om organisationsgraden


Egentligen talar siffrorna sitt eget språk. Inom Byggettans avtalsområde har snittimförtjänsten ökat 14 spänn mellan 2004 och 2007, fr 164 till 178 kr i timmen (siffrorna finns givetvis inte att tillgå på nätet - bravo!!!). Det är en väldigt dålig utveckling under en högkonjunktur, och särskilt när man kollar bakåt. Löneglidningen har alltid varit större under högkonjunkturer än den varit nu, och frågan är vad det beror på.
Bland gubbarna är svaret entydigt - det beror på att folk går ur facket. Man skäller på att medlemsavgiften höjts, utan att se att man samtidigt fått kraftigt reducerad granskningsavgift, och sen kliver man av. I borgerliga kretsar vill man ha det till att utträdet skulle ha att göra med att medlemmarna tycker att facket är för bossigt och maktfullkomligt. Och inte minst socialdemokratiskt! Som jag skrivit tidigare - det existerar säkert, men det skulle vara kul att träffa flera tusen som haft ideologiska skäl att gå ur facket just nu. Och fråga varför de väntat tills nu. I flera medier har just den frågan tagits upp som en bidragande orsak - trots att varje någorlunda tänkande människa måste inse att den är ytterst marginell.
Nog för att jag är medlem i ett högljutt och välorganiserat fack, men medlemsflykten är ungefär likadan inom alla fackförbund, oavsett hur militanta de är. Det är också ungefär samma kategori av medlemmar som går ur - dvs de som drabbats hårdast av att regeringen gjort det dyrare att vara med.
Alltså drabbas många fackliga företrädare av ågren och gnölar om att man måste a) se till att det blir billigare att vara med, och b) att man måste göra facket attraktivt, roligare, sexigare.
Alternativet "billigare" är naturligtvis enkelt. Men varför nöja sig med att återställa kostnaden? Då kan man ju lika gärna fortsätta och statssubventionera det hela, så det blir gratis. Känns det bra? Dessutom förutsätter det att borgarna förlorar nästa val, och det ska vi inte alls ta för givet. Och vi kan inte vänta på det hur som helst - om vi dra fötterna efter oss kommer organisationsgraden snart vara nere på allmäneuropeisk nivå, och då blir det riktigt jobbigt. facken i Europa har pga politiska beslut, fientliga regeringar och inte minst eget schabbel kommit att bli små och maktlösa - vilket leder till nästa led i resonemanget. Löneutvecklingen.
En fackförening är inte till för att vara rolig eller sexig. Den är till för att tillvarata medlemmarnas intressen, och av tradition har det främst varit de ekonomiska intressena. Lönen och löneformen.
Jag har ju en del kompisar som är egenföretagare. Småfirmor, F-skattare. De är också oroliga över utvecklingen eftersom de utan att skämmas under många år sneglat på de nivåer vi legat på, och även de ser att kurvan planat ut. Man kan också se det i relationen vad de löneledande företagen tar ut för varje gubbe när de offererar - det glappet har blivit allt större. Det betyder att vi som jobbar får en allt mindre del av företagens vinster, och det gäller inte bara Byggnads.
I grunden har det naturligtvis att göra med att allt fler - mörkertalet är stort men borde gå att ta fram - är anställda på mindre firmor, med färre fackligt anslutna och där löneuppgörelserna inte sällan ligger mycket lågt. Det sänker snittförtjänsten. Det är inte helt lätt att gå in som oerfaren och förhandla om egen lön, för att inte tala om en lagförtjänst - och är man inte medlem kan man inte ta med fackets förhandlare. Och alltså ökar lönen långsammare på de små företagen, vilket sänker vår snittimförtjänst.
I ständiga samtal med icke-anslutna märker man att de inte har en aning om det. De ser enbart det fackliga medlemskapet som en ekonomisk kostnad, som de inte har nån nytta av.
Såpass - så deras löneutveckling är något de inte har nytta av? I min värld har både icke-anslutna och anslutna samma intresse - att få bättre villkor. Och nånstans kan jag tycka att facket alltför dåligt poängterat detta - jag bläddrar frenetiskt i årgångar av fackförbundspress men hittar det inte i klartext nånstans.
Vad jag hittar är olika försäkringar, juridisk hjälp och annat, vilket naturligtvis är bra, men man kan inte komma från att just löneutvecklingen är det vi alla har störst gemensamt intresse av. Och siffrorna är entydiga - sämre facklig organisationsgrad ger sämre löneutveckling.
Utan att alls vara sifferkunnig ser man nämligen ungefär samma sak inom andra branscher - man försöker förklara Handels låga löner med småbutiker, kvinnodominans och ryckiga anställningar, men fortfarande är det ju så att ju fler som är medlemmar, desto starkare kan man framföra lönekrav. Det är mitt absolut starkaste argument i de här diskussionerna.
I byggsvängen talar man också om löneledande företag. Det är de som bygger i stor skala, nybyggnation. Idag kan man tala om De Fyras Gäng - Skanska, NCC, PEAB och JM - som har en rent förfärande dominans på marknaden. Här har man en mycket hög organisationsgrad, men den är sjunkande även här - trots att man tjänar rätt bra. Och även här finns en omedvetenhet om VAD som skapat de här lönenivåerna.
För inte är det för att vara snälla som arbetsgivarna går med på våra lönekrav.

Chefen ser dig. Om övervakning på jobbet.


Jag har sagt det tidigare och säger det igen - Metro är på väg att bli en allvarlig konkurrent till de stora morgontidningarna. Inte bara i kraft av sin upplaga, utan för att innehållet blir allt bättre. Eftersom man i så stor utsträckning förlitar sig på nyhetsbyråer finns det uppenbarligen utrymme att ta upp vardagslivet, som det kan te sig för vissa av oss. Själv väljer jag alla gånger Metro före den borgerliga Stockholms City (och redaktionen - lär er skilja på DE och DEM för h-e!!!) eller den rent fruktansvärda .SE.
Nu senast har Metro i tre artiklar uppmärksammat hur arbetsgivarna allt mer vill kontrollera oss. Inte bara att vi gör det vi ska, och acceptabelt, utan hur vi tänker och känner. Man skriver om sjuksköterskan Henrik som blev av med jobbet för att han på sin blogg beskrev hur arbetssituationen var. Henriks misstag var att han trodde att han som anställd hade samma rätt som andra att uttrycka sina åsikter. Nå, det hade han inte.

Jag har funderat en smula på vad jag skulle göra om jag ställdes inför samma sak. Det känns lite som när man under perioder av arbetslöshet fått svara på frågor om facklig aktivitet vid intervjuer. Och att de kunde välja mellan en som var aktiv i facket och en som inte var det. Gissa vem som fick jobbet? Det enda jag hört är en arbetsledare som lite surt hävdade att mina bilder nog egentligen var PEAB's egendom. Men han preciserade inte det där "nog"...
Några av de mest publicitetshungriga unga killar och tjejer vi sett hittills kommer förmodligen gruvligt få erfara att deras mediaexponering kanske inte var så där jättebra för karriären. Av nån märklig anledning kan potentiella husköpare vara en smula avvaktande om mäklaren blir igenkänd som nån som varit full och haft sex i en dokusåpa.
Det man aldrig får glömma bort är att det man säger eller skriver idag faktiskt aldrig glöms bort. Och misstag som kunde glömmas bort förr i världen - vi är många som vaknat på fel ställe eller på fel sätt - finns brutalt dokumenterade för evigt idag. Det som var privat i privatliv blir allt mindre.
Frågan är vad som i mitt privatliv kan vara av intresse för arbetsgivaren. Jag har inte en aning om jag är kontrollerad, men nog har man funderat en del över hur det blev när Bygghälsan köptes upp och företagen själva fick välja vilka de skulle sköta sin företagshälsovård genom.
Nu skulle det inte vara lika kränkande med de här påhitten om det vore så att det drabbade alla som jobbar. Men så är det naturligtvis inte. Undantagslöst handlar det om att pressa de som tjänar sämst, under sämst villkor och med värst tider.
Man kan ju kontra också - kan chefen ta reda på saker om mig kan jag säkert ta reda på saker om honom, om det behövs. Det vore intressant att se hur en chef skulle reagera om man la upp hans deklaration, skolbetyg eller kreditvärdighet på bordet.
Stämpelklocka? Jag vet inte om ni som läser det här har jobbat med såna, men det har jag! Kan säga att den inte direkt var min bäsat vän under kalla vintrar med krånglande kollektivtrafik. Man fick börja dagen med att leta reda på en verkare som surt skrev under att man var sen för att tåget var sent. Och ibland trodde de inte på det. Det spelade ingen roll att vi var sex man som skummade av ilska - han skrev inte på! Han skulle ha intyg från SL - vilket man naturligtvis inte hade haft tid att skaffa fram när man toksprang till anslutande T-bana.
För det var ju med den som med alla andra såna här påhitt - klockan satt nere bland bodarna, men inte på kontoret. Naturligtvis. Ska vi gissa att de som måste stämpla in är de som är med i Kommunal men inte i Läkarförbundet?
Mest upprörande är väl ändå Carlsbergs bevakning av de anställda. Långt värre än de där tidsstudiemännen som äldre generationer kan berätta om - han med klockan och skrivskivan som skulle kolla hur snabbt glesen fästes. De råkade illa ut också. Inlåsta på valvet kl tre en fredageftermiddag. "Glömda" i en bygghiss på artonde våningen en februarikväll. Utlockade på en nyflutet valv iförda lågskor.
Att jobba under ständig kontroll medför en sån stress att både arbetsglädje och motivation till sist försvinner - alla har vi bättre och sämre dagar, men med den sortens bevakning tillåts man inte ha de där sämre dagarna. Är man idrottsman förstår alla att man inte kan ligga på topp hela tiden, men hos Carlsberg ska man kunna det. Annars blir det konsekvenser, vilket alltid är det underliggande budskapet när det gäller övervakning på arbetsplatsen. Man får ju hoppas att de kompenseras på något sätt - gärna i lönekuvertet! Eller som en arbetskamrat ettrigt sa en gång efter att ha fått en - oförtjänt - utskällning av en elak platschef av den gamla stammen "Nä du, ska du skrika åt mig ska jag i varje fall ha mer betalt!"

Träldomen lever. Om gästarbetare.


Vi är gudskelov förskonade från gästarbetare i Sverige. I varje fall i den formaliserade version som finns i många andra länder, med särskilda visa, bosättningar och villkor för den inresta gruppen. Och, som vanligt, utsatta för godtycke och utnyttjande. Om hur det skedde i dåvarande Västtyskland gjorde sig Günter Wallraff känd (och skapade ett nytt verb!),
Ta och lyssna på P1-morgon, där man beskriver hur indiska, filippinska, nepalesiska och pakistanska byggjobbare hjälper den ohyggligt rika arabstaten Förenade Arabemiraten att skapa ännu fler lyxboenden. Jag har skrivit om det tidigare, i en post om världens högsta hus.
Den verklighet som de här människorna lever i har föga likhet med den ordnade och trygga värld vi har i Norden. Tolvtimmarskift, timtals med resor, boende i baracker i gigantiska kåkstäder (som de inte får lämna annat än för arbete), och - underförstått - ett slavförhållande till den som förmedlar kroppsarbetarens kunskaper. Det innebär att lönen betalas ut i hemlandet, i bästa fall, med mängder av avdrag för arbetsgivarens påstådda omkostnader. Den fungerar också som en piska - om arbetsgivaren/uppdragsgivaren skulle vara det minsta missnöjd kan han utan vidare hålla inne lönen. Den fattige har sällan något val, och det finns alltid en bakom som är villig att jobba för ännu lägre summa.
Överhuvudtaget är arbetskraft en stor exportvara för många utvecklingsländer - oftast för att deras egna naturresurser genom kolonial historia och korruption istället exploateras av utländska företag. Och vinsten hamnar sällan hos den befolkning som får slita där. Alltså skickar man byggnadsarbetare, hembiträden och vårdpersonal till andra länder. En situation som finns på närmre håll än så - i Polen till exempel.
Man kan också se detta som en av globaliseringens baksidor - man kan verkligen fundera på om det inte finns effektivare sätt att stärka ekonomierna i Asien än att tvinga människor att exploatera och slita ut sig. Känns det värdigt?
Berättelserna om hur filippinska hembiträden utsätts för övergrepp och våldtäkter är upprörande - och det blir ju inte mindre när man får veta att om de anmäler övergreppet så åtalas de raskt för prostitution. Och situationen är precis likadan på många andra ställen i världen - man kan gärna ta sig en funderare på vem som byggt hotellet, vem som städar hotellrummet och vem som diskar efter middagen när man njuter vid poolen under semestern...
Svenska fackföreningar har ett stort uppdrag när det gäller att exportera vår modell. Och att stå emot när andra vill importera den modell man har i Dubai....

Att tvingas kvar där nere. Om ökande klyftor

På ledarplats i Dagens Arena levererar Devrim Mavi en arg ledare som tar vara på en aktuell LO-rapport, med den föga upphetsande titeln "Etableringen på arbetsmarknaden - hur klass, kön och etnicitet styr ungdomars villkor". Det är ingen uppbygglig läsning- det är bara ännu ett mått på att det gått snett nånstans, eftersom vi fortfarande efter så många år fortfarande inte når de som har det sämst.
Självklart står inte arbetarrörelsen utan skuld. Det var inte alltför många år sen som olika företrädare - gudbevars med ett perspektiv som sträckte sig från tjugotalet - sträckte på sig och konstaterade att "nu blev det nog inte bättre än så här". Och sedan slog man sig till ro, sysselsatta med att tillfredsställa den växande medelklassen, för att kunna bibehålla makten, Se där ett tema som Katrine Kielos säkert skulle kunna skriva något elakt om. Istället fick vi en sorts samhälle som så träffsäkert beskrivs i Hassan Loo Sattarvandis bok Still, samtidigt som vi också fick dras med chiclitt.
Vi ska inte alls ha överseende med de brister som uppenbaras i det sociala lapptäcke som sytts genom åren. En del har varit bra, annat har varit dåligt, en del har spelat ut sin roll. Men den sorts kalla konstaterande som rapporten från LO ger uttryck för måste ge upphov till debatt inom både fackföreningsrörelsen och parti - vad ska vi göra åt det här? Hur kan vi ha låtit klyftorna växa så? Varför är det så viktigt att spela med i det nyliberala spelet om hur man fortast gör oss alla till konsumenter, istället för att på allvar ta debatten om hur vi formar ett samhälle tillsammans baserat på tron om alla människors lika värde.
Jag tror nämligen inte alls att den sortens solidariska - titta där, ett bortglömt ord - tänkande är bortglömt i rörelsen. I varje fall inte hos de människor jag träffar. Och jag hoppas verkligen att man lägger tanke på det här i framtidsarbetet.
Alliansens snack om utanförskapet ger jag inte mycket för - jag kan inte se att de åtgärder de drar till med kommer kunna minska gapet. Samma åtgärder har i varje fall inte skapat större välstånd eller mindre klyftor på andra ställen. För precis som Devrim Mavi ser jag att det ligger ett ofantligt ansvar på arbetsgivare och fack. Om detta skrev jag här, och det blir bara ännu mer isande riktigt efter att ha jobbat i den klassiska betongförorten framföralla, nämligen Tensta.
Man ska ju ha klart för sig att den strukturella diskriminering som Devrim Mavi talar om existerar, fast jag vill inte kalla den rasism. För mig är rasism ohyggligt enkel -den omfattar precis alla av en viss etnisk grupp. Nä, precis som Hassan säger i intervjun med LO-tidningen ovan - "För medelklassinvandrare står många portar öppna..." Och medelklassinvandrarna kommer inte att ta mer skit - det är därför de tar strid mot krogar och mot diskriminering. Men bakom dem står en tyst armé av andra invandrare som rycker på axlarna åt dörrvakten, går därifrån och accepterar att tryckas ner.
För efter ett tag kommer man att lessna på att höra att jobbet är tillsatt så snart man sagt sitt namn, eller att få veta att kunderna inte gärna ser en sjal, eller att man kanske kunde raka sig lite oftare. Tills det enda som återstår är pizzerian, skurhinken, eller nåt annat yrke traditionellt förknippat med invandrare. Oavsett man är universitetsutbildad eller inte
Och det är så bilbränderna och kravallerna kommer att starta - när det kokar över. Det är inte frågan om det kommer hända, utan när. Emellanåt kan man stöna och ta sig för magen eftersom den svenska debatten alltid förutsätter - och det är tammetusan oavsett man är för eller emot invandring - att allting händer för första gången här. I själva verket följer den svenska utvecklingen ungefär samma sorts utveckling som vi sett överallt annars - att invandrarfrågan egentligen handlar om klass och inte om etnicitet eller kultur.
För det är likadant över hela världen - fattiga människor blir ofta också arga människor.

Liten och ensam. Om ensamföretagare

Jag har länge tyckt att egenföretagare i byggbranschen skulle kunna bli medlemmar i Byggnads. De jobbar ofta precis som vi som jobbar som anställda, har en mycket osäkrare tillvaro eftersom de aldrig har långa kontrakt, och de saknar en organisation som bryr sig om dem. Visst finns Småföretagarna, men när man läser att de är till för små och medelstora företag står det ju tämligen klart att han med den enskilda firman, där personnumret är organisationsnumret, inte har mycket att hämta där. Till kongressen 2006 fanns en motion som föreslog just detta, vilket förbundsstyrelsen avslog - mest med hänvisning till att det skulle bli extra jobb. Såpass.
Många av dem är också tidigare medlemmar, som blivit nödda och tvungna att starta eget för överleva olika konjunktursvängningar, och flera vill inte annat än kunna gå med igen. Det kan ju inte ha varit roligare att höra att SAF skiter i dem och vill öppna för ojämlik konkurrens från utlandet.
Just nu hänger dessa F-skattare i tomma luften. De kommer knappast att omfattas av det trygghetspaket som Luciano Astudillo idag presenterade, och som trots att det sågas av olika bloggare faktiskt får beröm av Littorin. Flera undrar varför Astudillo lanserar ett förslag som verkar ofinansierat, eller där underlaget är bristande. Svaret är naturligtvis självklart - fundera litegrann så kanske ni kommer på det.
Jag ser inte det här förslaget som stommen i ett program som ska ge småföretagandet bättre villkor i Sverige, utan som en liten del, för det handlar naturligtvis inte om sänkta skatter eller avgifter som främsta morot. För en enmansföretagare skulle de sänkningar olika högerorgan propagerar för vara rent skrattretande. En procent sänkning av arbetsgivaravgiften för en normallön motsvarar ungefär 80 spänn i månaden - nån som tror att det är dessa åttio spänn som avgör lönsamheten för en enmansföretagare???
Istället handlar det om tryggheten - det är en sak att som ung och obunden med högskolekompetens kunna starta ett företag som enbart behöver en bärbar dator. För det är ju sådär märkligt att de högutbildade, som kommer tjäna mest pengar, inte behöver grundinvestera lika mycket som maskinföraren som tvingas öppna eget för att kunna bo kvar på orten. Och måste belåna sig till tänderna för en grävare på en ett par miljoner, och som måste snurra sextio timmar i veckan för att ge något överskott.
Samma sak gäller ju de som ska ha städservice, byggfirma eller åkeri, eller andra klassiska enmansföretag - det är människor med grundmurad erfarenhet i yrket som inte sällan tvingas till det dramatiska ställningstagandet att öppna eget. Och de får genast slåss på en marknad där prisdumpning är det vanligaste konkurrensmedlet, vilket man nogsamt bortser från hos de som alltid förespråkar egenföretagande (de där som märkligt ofta aldrig haft eget). Naturligtvis måste dessa människor också kunna ges någon form av grundtrygghet - ett uppdrag för Luciano Astudillo.
Man ska inte heller underskatta hederligheten - en konkurs för en enskild firma innebär personlig katastrof, men trots det finns det de som ändå tar ett banklån och betalar tillbaka vartenda öre staten har att kräva. Hör du det, höginkomsttagare Federley? Gör rätt för dig!!

Bilden föreställer en Caterpillar 988H hjullastare

Att tvingas ta ställning. Om facklig-politisk samverkan



Fick ett mejl i helgen fr Gunnar som beskrev sig själv som strax pensionsmässig snickare som läste min blog med nöje. han kastade in en hel del beröm - tack för det - innan han kom till saken. Gunnar är besvärad över att jag skriver så mycket om politik. Och han hade bekymmer med min, och Byggnads, ja hela LO:s koppling till socialdemokratin - eftersom han inte delade de värderingarna. Istället hade Gunnar, som jag fattade det (skriv gärna och korrigera!), länge röstat allmänborgerligt, trodde på Gud och familjen, tyckte att det räckte med flyktingar nu, och var less på dalt med brottslingar och bidragstagare. Fast han var ju fortfarande med i Byggnads.
Bra Gunnar! Det ena utesluter ju inte det andra. Tvärtom vad de borgerliga tror finns det ett ganska stort spel av åsikter i branschen, och även inom Byggnads. Men enligt mig måste man sätta saker i sitt sammanhang.
Kan vara bra att tala om att de åsikter jag för fram här inte alls är Byggnads eller Byggettans utan mina egna. Jag strider naturligtvis för att de ska delas av fler, och att blogga har visat sig vara ett bra sätt torgföra dem (och att öva upp tangentbordshastighet, kan jag meddela!).
Nej, jag tror inte för ett ögonblick att alla de krav på reformer vi haft och har, kommer att kunna regleras i icke-politiska avtal mellan oss och arbetsgivarna. Alldeles för många saker som påverkar oss beslutas utanför den spelplan som facket och arbetsgivarna har - listan över saker som lagvägen genomförts är lång, och inte alltid heller framkomna utan konflikt. Därför att byggjobbarnas vardag delas i stor utsträckning av alla andra också.
Utan att gräva ner mig i historien - som i och för sig är viktig att känna till, men knappast ett argument idag för ökad facklig aktivitet; folk kommer inte gå med i facket av nostalgiska skäl - kan man nog konstatera att en hel del av det som var stora stridsämnen för bara tio år idag är saker som arbetsgivarna till och med tycker är bra. Det har visat sig att jämlikhetsreformer som skulle bli jättedyra istället blev konkurrensfördelar, att pappaledighet är ett sätt att attrahera ny arbetskraft. Och vi kan säkert samma utveckling när det gäller andra saker också.
Problemet är att när det till exempel gäller Lavaldomen har EG-domstolen effektivt stoppat Byggnads från att själva äga frågan. Den ligger på ett annat plan nu, i händerna på politiker som kanske mer än arbetsgivarna är motståndare till facket. Och vem ska då föra vår talan? Vårt mediala läge är inte direkt på topp....
På samma sätt handlar det om att ha företrädare som vill ta upp frågor som rör sig i huvudet på våra arbetskamrater - vi vet ju ungefär hur snacket går. De huvudsakliga källorna till information i bodarna är ju Aftonbladet och Expressen. I takt med att det fackliga engagemanget minskar blir också fackföreningsrörelsen allt mindre en källa till information - det finns många lagbasar som fullständigt skiter i det fackliga arbete de också är satta att utföra. Och det finns all anledning för Byggnads att fundera på hur de här köpta basarna ska ses på i fortsättningen - ska de verkligen ha ett par spänn extra i timmen för att föra tider???
Enfråga som onekligen engagerar i bodarna är ju flykting- och invandrarfrågan. Kopplad till kriminalitet naturligtvis. Eftersom arbetarrörelsen under så lång tid stuckit huvudet i sanden och vägrat diskutera frågan har man istället krattat i manegen för populistiska partier, som - hör och häpna - vänder sig till jobbare trots att de för en löntagarfientlig politik.
I själva verket hade vi behövt modiga företrädare som kunnat säga att problemet är känt, situationen i Sverige följer samma mönster som överallt annars i världen, med kulturkrockar och assimilering, som så småningom blir ett fungerande system. För samtidigt som SD kritiserar flyktingmottagningen i Sverige har vi inte hört dem ge annat än beröm till Danmark och sitt systerparti. Trots att Danmark som krigförande land inte alls tar emot de flyktingar som de hjälpt till att skrämma iväg. Lika lite som att man kritiserar USA eller Kanada, Istället applåderar SD interventionerna i Irak och Afganistan - men de stackars satar som måste fly därifrån har de inte en tanke på. Begrip det den som kan. Om de trodde att folket skulle stanna kvar i byarna i väntan på att bli utbombade så trodde de gruvligt fel. Vilket en ohygglig massa människor också förutspådde. Och de fick rätt.
För att ta tag i den frågan, som onekligen upprör och engagerar, behövs det också en koppling till politiken, Gunnar. Likaså när det gäller a-kassan eller avdragsrätten för sitt medlemskap i facket. Dessutom behöver vi alltid de som kan ställa sig upp och yttra sig. Om man inte kan ta mothugg får man väl hålla käften, men då håller man käften hela tiden. Inget jävla snack efteråt, sa en legendarisk bas en gång, och det stämmer så bra.
I grunden handlar det också om att våga ta den ideologiska diskussionen, något som undeer många fega år fått stå tillbaka för de praktiska sysslorna. Idag är det alltför uppenbart att kapitalismen klarar av att skapa välstånd, men inte att fördela det. I varje fall inte tillräckligt bra.
När man tar avstånd från möjligheten att styra hur välstånd ska fördelas innebär det att folk dör. Läs det en gång till. När man vill att marknaden ska få råda kommer det innebära att folk dör. Inte här och nu, men definitivt någon annanstans. I kritiken av biståndet glömmer man gärna det - även felriktade satsningar räddar liv. Att inte göra något, eller villkora bistånd gör att folk dör. Och låter man det bli så överallt kommer det att dö folk även här. I USA lever många miljoner under fattigdomsgränsen, och dör. Spädbarnsdödligheten i vissa regioner är jämförbar med u-länder. Eftersom marknaden ska råda. Vågar fackföreningsrörelsen i sin nyvunna kärlek till kapitalismen se det?
Inte heller tror vi att det kommer att skapas fler lägenheter för att man gör om allt till bostadsrätter. En bostadsrättsförening bygger bara åt sig själv, liksom en privatvärd. Varför skulle de bygga mer? Då bygger de ju bort det behov som är en förutsättning för deras vinst - ett underskott av bostäder. Man måste nästan vara bostadsminister för att inte se det.
Allt detta är politiska beslut som påverkar oss alla. Att överlåta det till politiker är ett veritabelt harakiri - och till sist har vi bara beslutsfattare som läser om verkligheten utan att veta något om den...

Skrattet i halsen. Om politiska karikatyrer


Att läsa om politik kan vara förödande trist; detta vet alla som har för vana att smått oroliga öppna ledarsidan utan att veta om man ska bli kolerisk eller uppgiven över dumheter. Det har naturligtvis också fått följden att allt fler struntar i att läsa den. Det är ju också svårt att skoja till just ledarsidan - oftast brukar det bli nån liten bitande notis där man noterar dumheter på företrädesvis ndra ledarsidor, eller har en helgkolumnist som skriver lite mer underhållande (om han/hon kan - mer om detta senare).
Under många år firade istället den politiska karikatyren triumfer i att med en enda bild, ofta med en satirisk underton, kunna förmedla ett budskap. Talande, illustrativa bilder, ofta byggda kring välkända teman som förvanskades till något helt annat. En konst helt enkelt.
I Sverige verkade en av de stora mästarna i facket - EWK. Jag växte upp med hans bilder på just ledarsidan, och minns fortfarande hans Mao-bild eller bilden av kvinnan med världens fattiga befolkning i sjalen. Och de fanns, kan ni tänka er, att införskaffa som väggkonst också.

Utan att vara någon expert i ämnet (och utan att kunna hitta tillräcklig information på nätet) antar jag att den politiska karikatyren började med Honoré Daumier, som med sina infama bilder av medelklassen banade väg för en våg att mer eller ofta ännu mer elaka tecknare. Men till skillnad från många av dagens karikatyrtecknare var han också en etablerad och duktig konstnär, utan vilken vår kunskap om 1800-talets misär skulle vara mindre.
Många vill också framhålla den tyska Simplicissimus, som ett tidigt exempel på politisk karikatyr. I själva verket var det nog så att det allmänna samhällsklimatet gav upphov till likartade yttringar lite varstans.
I de amerikanska bladen har politisk karikatyr varit än mer förekommande, och många av de namnen är idag legendariska. I Sverige ska man inte glömma kretsen kring Naggen och SöndagsNisse - dåtidens klassamhälle var ett veritabelt smörgåsbord för nidtecknare, där skillnaderna inte kunde döljas - fattigt folk såg ut som fattigt folk, och medelklassen var verkligen tjock. Prelater och officerare fick hejdlöst med stryk av tecknare som Ivar Starkenberg och Eigil Schwab. Man kan inte förbise Oscar Jakobsson, eller varför inte Albert Engström? De första decennierna under nittonhundratalet är en veritabel guldgruva att ösa ur. Men dystrare tider kom..
Iställt för att fortsätta vara obundna själar som sopade på kritiskt åt alla håll kom det en driva kommandotecknare, som hade en klar politisk linje, och den var främst riktad mot judar. I Tyskland, men också på annan plats i Europa, publicerades mängder av antisemitiska teckningar, och även i Sverige. Man ska komma ihåg att även konservativa och socialistiska blad hade antisemitiska drag, utan att vara nazister. Jag vet att det finns en aktuell bok som tar upp detta men det är omöjligt att leta reda på den på nätet - tips emottages tacksamt! Till saken hör också att politisk karikatyr och satir är en förekommande del av judisk kultur, en del som vi borde ta mer del av här i Sverige. Överhuvudtaget är svenska komiker tandlösa när det gäller att skämta om politik...
Under många år höll sig varje svensk dagstidning med minst en högklassig karikatyrtecknare - nå, allt var kanske inte guld som glimmade, men mycket var riktigt bra. Idag är det bra tomt - i fackföreningspressen kan vi hitta Robert Nyberg eller Ulf Lundqvist, och sen finns det ju ett antal löshästar på nätet. Få är bra, de flesta är rätt trista. Jan Stjernkvist som gjort vattenbilden ovan är bra men lite för ewk-ig för att ses som riktigt orginell.
Däremot kan man ju se att den politiska karikatyren tycks ha förskjutits en smula, från att ha granskat och häcklat makt och överhet, gått över till att torgföra omedvetenhet eller rent av dumheter. Somliga skulle behöva en redaktör som satte stopp emellanåt, och detta utan att hamna i debatten om Muhammadteckningarna, som dels satte fingret på VAD som är kul eller bara dumt, och dels på VAD man får skämta om.Till saken hör ju att nidbilder av Muhammad under lång tid spritts inom olika högermedia i USA och Europa, utan annat syfte än att kränka. Överhuvudtaget har man en nivå på politisk karikatyr i USA som vore svår att tänka sig här..

En tanke som man knappast kan ha varit omedveten om på Jyllands-Posten - hur svårt hade det varit att bland dessa bilder ha haft en där Muhammad hjälper skadade, eller barn och svaga, som är återkommande motiv inom islam? Om man nu ville visa symbolvärdet?
I den arabiska världen är man ju inte alls omedveten om värdet av politiska karikatyrer och de kan emellanåt bli rejält slagkraftiga. För icke-kunniga står det "De styrda, fundamentalisterna och de styrande regimerna.."
Nu finns det ju andra sätt att i bild kommentera det politiska skeendet - Hillersberg var ju en tecknare om än extrent ojämn, vad vi ska kalla Vilks vet jag inte, men Jan Berglin kan emellanåt sätta fingret på både dryghet och dumhet på ett roligt sätt. Men man kan nog konstatera att utan den politiska satiren i bidlform blir våra ledarsidor emellanåt rent outhärdliga, både i sin uppblåsthet och för att de är så trista. Jag kan inte alls verifiera det men nog skulle en bild som manar till eftertanke ge fler läsare av ledarsidorna?Respektive upphovsplats framgår om man klickar på bilden. Kompletterande synpunkter eller t o m rättelser emottages tacksamt!

Vem ska jobba i framtiden? Och med vad?

Det råder reell brist på arbetskraft i många yrken idag. Det kan finnas många orsaker till det men man kan nog vara överens om att det var länge sen utbildningsutbudet matchade det behov som kommer finnas i framtiden. Mycket av det beror naturligtvis på friskolereformen och skolpengen, som skapat en situation där lärosäten måste locka med attraktiva erbjudanden och hippa kurser för att kunna vara kvar. I synnerhet när nu elevunderlaget minskar
Det har lett till en överetablering av friskolor på vissa orter, en neddragning av den kommunala skolans resurser, och ett fräckt övernyttjande av samhällets övriga serviceutbud från friskolorna. Ett exempel är ju att de inte är tvungna att ha skolbibliotek, vilket gör att de belastar folkbiblioteken istället. Ett nytt ord har uppstått - skolkriget. Vi har fått ett land där det är lättare att starta friskola än en korvkiosk, för att citera Eva-Lis Preisz, ordförande i lärarförbundet.
Givetvis syns det här även i min bransch - vi har gigantiska pensionsavgångar framför oss, och långt från tillräckligt många som vill bli byggjobbare. En hel del av den skulden får ju läggas på den nyckfullhet som branschen lider av - vem vill utbilda sig för att kanske vara tvungen att vara arbetslös under perioder? Eller leva på resande fot? Jag kan meddela att här har både Byggnads och arbetsgivarna varit alldeles för passiva.
Att som Jan Björklund hävda att lösningen skulle vara att sänka utbildningskraven, för att kunna slussa in skoltrötta ungar till oss är naturligtvis knäppt. Om man tror att det finns en marknad för lågutbildade byggjobbare i framtiden lever man i fel årtionde. Idag behöver vi självgående, motiverade byggjobbare som är attraktiva även när marknaden viker. Vi behöver inte fler som kommer att bli ett B-lag, för det är precis vad Björklunds förslag innebär.
Överhuvudtaget ser jag inte skolan som en plats där man ser till framtida samhällsbehov, utan som en slags lekstuga där man kan slänga bort tre år på kul och balla kurser. Man måste ju hinna resa och festa också...
Tyvärr har även här övertron på den lille idealistiske entreprenören fått stryka på foten, vilket inte var svårt att se. Övertron på vad kapitalismen klarar av att göra är mycket slående här - i enlighet med alla ekonomiska lagar kommer de flesta ideellt startade friskolor mycket snart vara kommersiella, och detta i en utsträckning som är oroväckande stor. Hur detta komemr att drabba oss ska vi återkomma till
SAF, som emellanåt gör en och annan sak som är värd beröm, har startat en site där man kan se hur attraktiva olika utbildningar kommer att vara på arbetsmarknaden i framtiden. och tänk så märkligt - det är INTE kurser som är balla och trendiga och personlighetsutvecklande som ligger bra till. Utan det är precis som vanligt de gamla trista pluggutbildningarna som har bäst framtidsutsikter.
Då frågar sig ju vän av ordning om detta återspeglas i gymnasiet - dvs om man dels informerar om detta, dels om man har kurser som ger behörighet till just dessa högskoleutbildningar. Jag är tveksam - vilken femtonåring idag skulle välja en gymnasieskola som utlovar minst sex års hårt pluggande? Efter att ha glott lite i olika gymnasiekataloger kan jag nog säga att nej, det är inte så man marknadsför sina utbildningar.
Men pengar genererar de - idag är det inga dåliga vinster som går ner i fickorna på de som äger och driver friskolor. Och får man köpa av kommunen till rabatterat pris är det ju inte en sämre affär.
Utom för oss andra, som kommer sakna folk i vård och omsorg och i industrin, men vi kommer ha skönhetsexperter, designers och mediefolk istället

Bilden länkaf fr Robert Nyberg

Taksäkerhet

Efter mötet på Sergels torg tog jag tunnelbanan tillbaka till Tensta och fortsatte riva och montera taksäkerheten. Vi har ju en specialmodell av taksäkerhet här, som jag bara sett en gång tidigare - en intrikat men smart byggsats som vi ska återkomma till.

Men först skulle de redan nedplockade delarna på ena sidan gatan tas ner med kranen. Och givet är att vi använder fallskyddssele när vi jobbar utan räcke.

Det är rätt långt ner, där grabben på mark tar emot och lossar

Utsikt från nya taket mot den kåk vi precis lämnat
Korsningen Tenstastråket - Hyppingeplan - Risingeplan, för de som ville veta mer exakt var vi håller till. E18 passerar vid de flaggor som syns i bildens övre vänstra hörn.
Hyppingeplan
Och sen började det regna - halt och kallt. Kall metall och omedelbart nedblötta handskar. Och kånka - det är ett stort tak, och det ska köras ut rör, fästen och inte minst betongklumpar som ska låsa stagen
Principskiss av skyddet. Det monteras ihop enbart med kilar och sprintar.
Materialupplaget. Här syns också hur betongklossarna låser staget. Det syns en del regn också...
Färdigt hörn, med fotlist och lås. Visst heter det att det ska vara lätt och behändigt, och det är det också om man jämför med gamla tider.
Och sen kom snön....

Manifestation på Sergels Torg 2008-03-17

Det var ju inte direkt i den härliga vårsolens glans, men det blev en bra dag till sist!!!
Vi var rätt många som kom dit för att visa vårt stöd för kollektivavtalen. Inte blev det mindre för att vi på morgonen fick veta att på flera av de stora byggföretagen utgick det ett påbud - precis som i GT! - om att även frånvaro del av dag skulle betraktas som hel dags frånvaro, för att kompensera för ett tänkt produktionsbortfall! Har ni hört på maken????
Naturligtvis var det en och annan som drog öronen åt sig, trots att vi sa att de inte kan göra så, men det var också rätt många som blev heligt förbannade på arbetsgivarnas attityd, och faktiskt följde med till stan. Jag kom dit lite tidigare än jag trodde med T-banan och då såg det inte mycket ut för världen. Lite varselkläder, funktionärer. Och man skämtade lite om att man fick hoppas att det fanns kollektivavtal hos de som hade bakat bullarna....

Men sen började de trampa dit. Och det är rätt mäktigt att se hundratals killar i likartade jobbkläder som går målmedvetet. Från de stora byggena i City var det mycket god uppslutning, men de kom även långt ifrån.
Mötet började traditionsenligt med mingel och kaffe. Man träffar kompisar, gamla arbetskompisar, lag från andra ställen - det är rätt gemytligt. Vädret var rätt hyfsat till och med.
De som inte kunde komma dit satt på åskådarplats. Ställningsbyggare från Hyrex.
Och sen kom det ännu fler - gult och orange är populära färger. Mest poppis är dock smutsigt som en kille sa... NCC. JM, Skanska, PEAB, Veidekke -men också skuttar och UE.

Uppvräningen sköttes av Ronny Eriksson, vilket får sägas vara ett lyckokast. Han är rolig och vågar ta ställning. Det var många som flinade åt hans monolog om hur allt var till salu, utom organ för de skulle man donera...
Och sen vällde de in - från alla möjliga fackförbund, både tjänstemän och en del egna företagare. Två små tjänstemän från Rosenbad med M-märken hade oturen att ivrigt diskuterande med varandra hamna mitt i smeten, och kände sig förmodligen en aning malplacerade, för de försvann som råttor mot Stadsteatern. Det gav upphov till en del grovkorniga kommentarer, och ännu fler skratt
Ingen räknade väl men nånstans mellan 2500-3000 pers var det nog, vilket är lysande. Många fick ju offra ett par hundra spänn för att först lyssna på Mona Sahlin
Och då fanns det inte mycket plats kvar på Sergels Torg
Och sedan Wanja Lundby-Wedin.
Både Wanja och Mona förökte gjuta lite olja på vågorna när det gäller vår oro för den svenska modellen, men det var nog tveksamt om de lyckades. Vi är mer oroliga än de kan kan ana, och det behövs fler aktioner för att stärka kollektivavtalets ställning.

Och sen blir det premiär - tadaaaa!!! - för videoklipp på Utsikt Från Ett Tak!

Videoklipp fr Kommunalarbetaren

Om de duktigas diktatur. Behöver Liza Marklund facket?


Eftersom vi idag avhållit manifestationer för den svenska modellen och bevarandet av kollektivavtalen, finns det anledning att fundera en smula kring Liza Marklunds angrepp på fackföreningsrörelsen i Expressen. Inte för att hon har fel i sak - mer om det nedan - utan för att hon ger uttryck för en känsla som rätt många välmående medelklassmänniskor har - den som säger att jag är stark själv, och behöver ingen annan. Till intäkt för detta har hon tagit ett par fackliga aktioner - bl a Vaxholmskonflikten.
Själv har jag träffat åtskilliga som gått ur facket på sistone och jag väntar fortfarande på de där som gått ur av ideologiska skäl, därför att de anser att facket går för hårt fram. De jag träffar är övervägande äldre byggnadsarbetare som har sitt på det torra, de kommer aldrig att bli arbetslösa, och de har karat av livets investeringar. De går ur för att det är mer lönsamt att gå ur. Men samtidigt ska man minnas att de flesta i de deras situation faktiskt stannar kvar.
Att i en hel artikel undvika att ta upp den ökade kostnaden är inte särskilt smart. Inte heller att dra upp Zarembas gamla artiklar; de är lögnaktiga och tendentiösa, och han har aldrig vågat gå i svaromål kring de faktafel som finns där.
Men Lizas ursinniga ursäktande av sitt eget agerande är ändå intressant - hon gick ur facket för att hon tyckte att de misskötte sig. Så fegt. Så oerhört fegt. Istället för att stanna kvar och slåss. Men också typiskt för välmående medelklasskvinna - för det är naturligtvis vad hon är, oavsett hur hon levde då - klass är icke enbart en fråga om pengar. Om de inte gör som jag vill så sticker jag.
En inte helt ovanlig känsla bland många som är kritiska till fackföreningsrörelsen. Deras problem är ju att de inte kan hantera vare sig mothugg eller majoriteter. Istället för att helt enkelt inse att deras argument inte håller, börjar de beskylla rörelsen för att var toppstyrd och rigid. Förmodligen inser Liza att hon då både misskrediterar och förolämpar mig som medlem,eftersom hon förutsätter att jag både är lydig och korkad. Och dessutom alla andra som fortfarande är medlemmar.
När vi skulle ta ledigt idag för att närvara vid manifestationen för kollektivavtal på Sergels torg hade det gått ut ett påbud hos de större arbetsgivarna om att om en större del av arbetsstyrkan tog ledigt del av dag skulle det i varje fall betraktas som helledigt. Antagligen hopritat i hopp om att det skulle avhålla folk från att gå dit.
Effekten blev precis motsatt. Grabbarna dängde kaffekoppen i bordet och ställde upp mycket mer mangrant än på tidigare år. Undrar om det var meningen?
Det finns all anledning till självrannsakan av hur fackföreningsrörelsen fungerar, men det skorrar rätt falskt när det uttrycks av någon som inte varit medlem på tjugo år. För det som skedde i Vaxholm, det som skedde i Göteborg eller i Örebro har ju skett i många, många år - utan att reta upp folk som Liza Marklund tror. Tvärtom skulle jag vilja säga att medlemmarna vill ha MER av den varan.
Byggettans ordförande Johan Lindholm har svarat på kritiken här, och det kan broderas ut ytterligare. Jag kan tänka mig att lägga till att än så länge är det bara facket som är garant nför att individer inte ska slitas ut och slängas på arbetsmarknaden, vare sig de är letter eller inte, och jag har förmodligen träffat åtskilligt fler baltiska byggjobbare än Liza har.
Det här är bara ännu ett uttryck för det vi kallar de duktigas diktatur - att leva i förvissningen att om JAG klarade av det så kommer alla att göra det. Och då är det naturligtvis ohyggligt irriterande att svenska byggjobbare tjänar mer än journalister, för att inte tala om att vi tjänar mest i Europa - eftersom vi tillsammans skapat detta.
Det här är också ett nyliberalt budskap - att de duktiga ska ta ansvar bara för sig själva och inte bry sig om andra. Eller rättare sagt - vi ska hålla tillgodo med de smulor som de duktiga i all sin välvilja sopar ner från bordet till oss. Att vara beronde av arbetsgivarens välvilja.

Att tro att alla ensamma skulle kunna skapa sig en drägligare framtid visar egentligen bara på en sak - att man inte vet hur det funkar....

Om att skriva om politik


En gång i världen startade man tidningar för att man ville påverka. Redan under sextonhundratalet var hemliga tryckerier igång till den milda grad i Paris att den demoniska kardinalen Richelieu - känd som superskurken i min barndoms De Tre Musketörerna - suckade, och sa att "halva Paris trycker pamfletterna, och den andra halvan läser dem..."
Att vara kritisk mot makten har varit en av de mest framträdande egenskaperna hos journalister, fast frågan om vem som granskar de som granskar har väl aldrig varit så aktuell som idag.
Även i Sverige har tidningar varit en av de absolut främsta garanterna för en fri och framåtsträvande debatt. Aftonbladet och dess smått parodiska historia - förbjöds, startade igen som Nya Aftonbladet, förbjöds igen, startade som Nyare Nya Aftonbladet osv - var under många år en frän kritiker av det bestående. Överhuvudtaget var tidningar radikala röster som bevakade både smått och stort. Om den legendariska skandaltidningen Fäderneslandet har jag länge funderat på att skriva något mer omfattande - det var en publikation som satte förtal och skandalisering i system, och som så småningom också dog just för att redaktionen utpressade tänkta offer. Jag äger en stridsskrift mot Fäderneslandet, tryckt under 1870-talet, där man går till helt obegripliga angrepp mot de som skriver, trycker och distribuerar den. Att dueller kunde utkämpas över tidningsskriverier är inget att förvånas över...
Men det var på den tiden. Idag lär ledarsidan vara den minst lästa delen av tidningen, och det har naturligtvis satt sina spår.
Just bland tidningar är den borgerliga övervikten helt bedövande, den måste ligga kring 90% idag. Mot detta hävdar då fåkunniga att det skulle uppvägas av att journalistkåren i stort istället har vänstervärderingar vilket skulle återspeglas i spalterna. Därefter publicerade Kent Asp en kartläggning som visade att borgerliga värderingar övervägande hos just de som skrev om samhälle och ekonomi, och därefter har det varit tyst om den saken.
Man ska vara mycket naiv om man tror att det inte finns ett politiskt syfte med Bonniers tidningar, eller med andra dagstidningar. Man kan naturligtvis bli tvekande när man ser hur nyhetsvärderingen förskjutits under senare år, till mer skandaler, lättviktiga nyheter och nöjen, på bekostnad av omvärldsbevakning och samhällsdebatt.
Nu råkar det ju finnas hederliga journalister på alla tidningar, som skriver om nyheter just för att de är nyheter. Just SvD har på senare tid framstått som en allt starkare stjärna på den fronten, med sina reportage om Vårdval Stockholm, vilket fick det moderata kommunalrådet på Lidingö att gå i taket. Liksom Ulf Adelsohn kräver han politisk rättning i ledet. Och skämde ut sig (fast jag är övertygad om att han fick många medhållande applåder från partivännerna).
Efter ett antal risiga tidningsaffärer - se vidare vad t ex Enn Kokk har att skriva om de eskapaderna - såldes så flaggskeppet Aftonbladet till Schibsted-koncernen, med villkoret att kultur- och ledarsida skulle slippa från den mediapornografi som olika tidningsmakare därfter satt i funktion. Det vill säga att göra Aftonbladet så lågt stående som möjligt.
Magnus Ljungkvist är en av de få som faktiskt orkar engagera sig i saken, och det ska ha ha beröm för - för naturligtvis är det så att det behövs en vänsterperspektiv, eller i vart fall ett humanistiskt sådant, inom kvällspressen. Själv upplever jag numer lättare illamående om jag måste läsa Aftonbladet i pappersform, Aftonbladet på nätet eller den ohyggligt illa gjorda .SE.
Och jag förstår inte varför. Måste man verkligen leva efter devisen att bara det är snaskigt ska det publiceras? Den dåliga smaken, i aveseendet att folket skall hållas okunnigt om de verkliga förhållandena, regerar.
Dock har jag ett bokmärke på just ledarsidan, och jag är böjd att hålla med Magnus om att det har inte hänt mycket där. Det är de Sahlintrogna som håller i pennan, och det märks. Eftersom man är rädd om sin intelligensnivå vill man ju inte gärna in på Aftonbladet och härja men ta gärna en titt på Magnus blogg. Han är ju för övrigt mannen som avslöjade Maria Borelius men som inte skulle få äran för det....
Enellanåt kan jag få för mig att just banaliseringen av medierna är en mer bidragande orsak än man kan tro, till det ökande ointresset för politiken, vilket är helt vansinnigt. För det måste vara många som tycker och skriver om politik - det är alldeles för viktigt för att läggas i händerna på politiker! Och det pratas ju politik överallt - men det syns då inte i Aftonbladet

Givetvis behöver arbetarrörelsen alla röster den kan få - om det fanns en vettig inramnning skulle budskapet säkert gå fram också. Men istället samlas alla världens skräpnyheter på de olika AB-editionerna och tar död på substansen i det man skriver. Ledarsidan är dessutom föredömligt dold på internetversionen - till skillnad från de andra drakarna, där just ledare och opinion är lätta att hitta.
Vad man kunde önska just från ledarsidan är att de i större utsträckning distanserar sig från flamset och tramset. Det var inte för att Hierta strök borgerligheten medhårs som Aftonbladet överlevde. Säg ifrån, ledarskribenter - budskapet drunknar i melodífestivalrubriker, bantarkurer och kändisskvaller. Var det så ni ville ha det?

klicka på bilden (fr Wikipedia) och ta del av första förstasidan

Att vara garanterad högre lön. Om svensk kapitalism


När man suttit i löneförhandlingar med chefen - jodå, det förekommer rätt ofta även i byggbranschen - är det inte sällan man känner sig rätt liten och okunnig. Man glor på sina ärriga nävar och funderar på om man vågar yrka på en krona till, eller om man ska acceptera "hans sista bud".... Och efteråt brukar man alltid vara rätt häpen över hur lätt det gick, och ångra just att man inte klämde till med ett par ören till.
Lika ofta förekommer det att man sitter med en sammanbiten chef som meddelar att det kan bli lite kärvt ett tag framåt, eftersom man hamnat i tvist med kunden och inte får sista lyftet (lyft = periodiskt utbetalning av överenskommen summa). Och man vet att chefen kommer att vara den som tar första smällen själv - dvs om han är seriös, motsatsen är också friskt förekommande - och att det är dags att se sig om efter andra bodar att sitta i, innan det drabbar en själv.
Marginalerna är inte stora hos de småföretagare som befolkar branschen, och jag har svårt att tro att det skulle finnas nån större förståelse för de enorma bonusprogram som varit frekventa hos olika storföretag. De har dessutom nu i en undersökning beställd av Svt:s Agenda visat sig vara kort sagt värdelösa. Inte nånstans kan man finna någon koppling mellan bonusprogram och företagets långsiktiga vinst.
Är det nån som är förvånad?
Tvärtom är det väl så att det omtalade entreprenörskap som skapar välstånd rätt ofta får stryka på foten för ett kortsiktigt vinstintresse. Om nu nån skulle vara förvånad över det. I själva verket ligger det ju inbyggt i systemet - på samma vis som man inte kan anklaga enstaka vårdentreprenörer för girighet om de efter flera års slitgöra faktiskt säljer av sin verksamhet till en vårdkoncern och drar sig tillbaka till Medelhavet (eller vart de nu tar vägen; jag vet inte).
Men frågan är om det är bra för landet?
Jag måste säga att jag är tveksam - idag talar ingen om maktkoncentration men det är färre som bestämmer över svenska företag idag än någonsin, och det betyder att de också har ett enormt inflytande på Sveriges framtid. Det är inte utan att man saknar de där gamla kapitalisterna som verkade, stannade och dog i Sverige.
I den sevärda TV-serien om imperiet Wallenberg var Peter Wallenberg på hugget mot de girigas diktatur, även om han själv knappast kan anses vara nån bleksiktig liberal. Man ska göra sig förtjänt av sin lön, var ett uttryck han använde. Även inom Wallenbergsfären har man kritiserats för höga ersättningsnivåer, men skillnaden lär ju ändå vara att om det inte var bra för företaget så blidde det inga pengar.
Den demoniske Stefan Fölster hade tidigare i år mage att ha synpunkter på låglönesatsningarna, men var mycket undanglidande när det gällde hysteriska arvoden och bonusar. Det var ju, som han sa, en fråga för styrelserna, och knappast något han som som SAF-dräng skulle yttra sig om. Istället fick han det att låta som en icke-fråga.
Men i ett samhälle som uppenbarligen ska förlita sig på enskilda företag för att säkra vår framtid är det inte alls en fråga enbart för styrelser. Istället ska man verkligen fråga sig - är de värda sina pengar? Och vems fel är det när det blir fel?
I det perspektivet börjar man onekligen fundera på de som sitter på fackliga mandat i olika bolagsstyrelser - vad har de för uppgifter, och hur mycket styrs de av att de också har saftiga ersättningar? Jag blir mer och mer bekymrad över att de kanske kommit att sitta som nån slags gisslan, där de egna ersättningarna blir skäl nog för att se längre. För uppenbarligen gör inte VD-arna det.
Efter att ha kikat litegrann på den senaste Skandiarättegången måste man ju fråga med Leif Lewin: Det är mycket konstigt att ingen har ett ansvar när så mycket gått fel.... Men pengar ska de ha!

Vad är en busschaufför värd?

Hade möjlighet att lyssna på radion idag medan jag petade på mitt tak, iklädd regnställ eftersom himlen emellanåt såg ut att vilja öppna sig, och kom att höra om den vidriga arbetssituation som busschaufförer emellanåt kan ha, med hot om våld och rån. Det visade sig att hälften av arbetsgivarna saknar skriftliga rutiner för att hantera den sortens situationer, vilket är ett förbannat skämt i sig.
Det andra skämtet var Göran Lundblad, trafikchef på Skånetrafiken, som höll på att slå knut på sig själv i sina försök att förklara varför man inte går från kontanthanteringen. Det har man ju gjort på flera platser i landet, liksom utomlands. Men det var fel sätt, ansåg Lundblad. De transportföretag som gjorde så gjorde fel.
Det var nämligen så att det skulle bli mer våld och rån om man inte hade kontanthantering på bussen, förklarade han med den nyfrälstes iver. Istället för att ta bort pengarna, skulle man satsa mer på övervakningskameror, så man kunde ta fast de som slagit sönder chaffisen. Det var bättre. För busspassagerarna skulle sluta åka buss om de inte kunde köpa biljett med kontanter. Nu åker ju folk buss utav bara sjutton där kontanterna är avskaffade så man undrar ju var han fick det ifrån.
Eller varför han inte drog sitt argument till sin spets och hävdade att det var bättre förr när det fanns massor med kosing på banken, förpackat i bärvänliga påsar. För inte var det så att rånen skedde för att det fanns pengar där?
Såpass. Nå, i väntan på att han får göra något som han passar bättre för - som att räkna tallkottar eller stega upp vandringsleder - får man hoppas att Arbetsmiljöverket kör fingret i ögat på bussbolagen så de får fram vettiga manualer. Att kunna få stryk på jobbet är så kränkande att det är helt obeskrivligt, och att försvara det med hänvisning till bolagets vinster är snuskigt. Det är bara att konstatera att maktens drängar fortfarande existerar.
Lyssna gärna också hur han frenetiskt försöker inbilla Camilla Qvartoft om att bussbolagen inte alls finns för att generera pengar till sina ägare. Oh nej - de är bara goda entreprenörer som vill tillhandahålla billigt resande, miljövänligt och bekvämt...

Nej, Byggnads ger sig inte


Vi ber inte om ursäkt för att vi kritiserar EU. Det kan vara bra för Margot Wallström att komma ihåg det, innan hon hamnar i CeciliaWikström-fällan ( ="jag är sååå trött på att diskutera OM vi ska vara med i EU..." Gärna med gäll röst också.) Inte heller är jag förtjust i att hon redan från början vill skuldbelägga oss för att vi inte ser hur Lissabonfördraget skulle kunna stärka oss.
Det kommer knappast vara Byggnads fel om det blir lågt valdeltagande i EU-valet, det ligger liksom i EU:s natur.
Det är också något som Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausson inte klarar av att förklara när de LO-tidningen går i svaromål på det tre ordförande i Byggnadsavdelningar skrev i ett tidigare skede. Och nu svarar Byggnads igen - nej, vi är oroliga för att Lissabonfördraget kommer att rasera den svenska modellen totalt. Och DÅ kan vi verkligen börja oroa oss för valdeltagandet kan jag nog säga med rätt stor säkerhet. Vi röstade inte ja till EU för att oavsätttliga jurister skulle ta över arbetsmarknadskonflikter - det är en europeisk tjänstemannatradition som vi inte behöver.
Jag är inte heller särskilt förtjust i att det här nu ska dras en vända till i den svenska Arbetsdomstolen, och sen ska Littorin hitta på något, medan SAF stampar i farstun och vill låta byggföretagen importera lastbilslass med billig arbetskraft. Dels för att jag inte tror att den svenska Arbetsdomstolen kommer att gå emot EU-rätten, dels för att vi har mäktiga krafter mot oss.
Oavsett vad den idag uppenbarligen rätt svaga svenska regeringen säger kommer naturligtvis Bäckström, Duker och Gellner vara de som dikterar villkoren. Och vad har vi då att sätta emot? En försvagad svensk fackförenings- och arbetarrörelse, tillsammans med en överraskad allmänhet? Jag vill inte gärna tro det.
Det är därför det är viktigt att manifestera för den svenska modellen, vilket närmast sker den 17 mars. Och kan man inte göra det då så kan man skriva på nätet, ringa radion, prata med arbetskamrater. Det enda man inte får göra är att låtsas som att EU inte existerar och att våra villkor skulle vara huggna i sten.