Tack alla mina lärare

Tänk att så mycket av mitt liv berodde på vilka lärare jag hade!

Jag kom att tänka på det när jag - varning nu, det blir lite politik - jag hörde den där folkpartiledaren yra om hur skolan ska bli bättre, fast med mindre pengar. Och diverse kloka, nåja, människor drar märkliga teser kring varför unga idag inte vill gå utbildningar som inte ger dem möjlighet att göra något annat senare i livet. Märkligt för att alla idag, 2012, borde veta att framtiden kommer kräva allt bättre och mer kunskap.


Det är då mina egna skolminnen rullar fram - en del roligt, en del tragiskt, en del förvanskat. Och jag funderar kring hur mycket lärarna betydde.

Jag hann gå i fem skolor, fem olika klasser, under grundskolan. De allra första lärarna har jag rätt vaga minnen av, annat än att de - kvinnor allihop - var snälla. Uppenbarligen kunde de också sitt jobb eftersom vi lärde oss saker. Påfrestande brådmogen som jag var kunde jag givetvis läsa innan jag började skolan, och ägnade sen en stor del av min grundskoletid med att vara jobbig för kamrater som inte kom från familjer med massor av böcker. Dessutom förekom det politik i min familj, ofta och mycket, och som åttaåring minns jag att jag hade väldigt svårt att förstå att andra åttaåringar inte visste vad "protokoll", "votering" och "FNL" var...

Men precis som andra lillgamla grabbar var jag rätt ointresserad av det jag inte kunde, vilket yttrade sig som en livslång aversion mot biologi, kemi, fysik, matematik samt grammatik. Gudskelov fanns det en folkskollärare av den gamla stammen, Börje Sandén, som visste hur man skulle ta ohängda frön som jag, så nåt gick ju in. Han var intressant helt enkelt. Vi cyklade bygderna runt, med matsäck, för att titta på lokala fornminnen - han inympade lokalpatriotism i de ditflyttade ynglena, ty detta var en förort, med hyreslänga på hyreslänga utslängda på åkrarna. Ytterst få av mina klasskamrater hade rötter på orten - de var från Norrland eller Finland, och deras föräldrar slet på KF Rikslager, utslängt på ett annat gärde.
Han spelade piano också, och vi malde Daggstänkta Berg och annat ur Sjung Svenska Folk, spelade upp scener ur den svenska historien - ju blodigare dess bättre - och såg skolfilmer om mörkaste Afrika. Egentligen minns jag inte att skolan var trist, fast man sa ju det ändå...
Det viktigaste var att han fick mig att vilja fortsätta vara nyfiken. Att vilja lära mig saker. Uppleva och ta del - vilket jag ivrigt gjorde vilket också har kostat en del svett och blod.
Upp till mellanstadiet hade vi ju i stort sett bara en lärare i klassen. Visst, det stacks emellan med lite slöjd och gymnastik, men det var ju inte skola på riktigt. I synnerhet inte gymnastiken som huvudsakligen ägnades åt bollsporter, något som inte var min grej. Däremot var det ett perfekt tillfälle för irriterade kamrater att ta ut sin frustration på mig, för jag fortsatte vara påfrestande - en stenhård basketboll mitt i plytet dämpar en smula, kan jag säga.
På högstadiet blev det fler lärare. Och jag var fortfarande stor i truten, men nu kombinerat en miljard finnar och dålig andedräkt över hela kroppen, något som inte ökar charmen direkt. Här konfronterades jag också för första gången med dåliga lärare, vilket var förvirrande. Dittills hade alla vuxna i skolan varit snälla och hjälpsamma, och sen sitter den late fan vid katedern och fyller i tipskupongen! Medan anarki rådde i klassrummet.
Anarkin yttrade sig också som våld. Emellanåt mot mig, vilket jag med facit i hand ser som förståeligt, men också mot svagare individer. Som drogs in på muggen och spolades, som knuffades i vattenpölar, som blev av med skorna mitt i vintern, som fick spö på ren svenska. Och det var så uppenbart - att vuxna inte skulle ha sett detta är helt omöjligt. Några fick sår som fortfarande inte läkts, några slog tillbaka och blev värre än sina egna mobbare.
Och där fanns också lärare som helt enkelt inte tyckte om barn. Det måste ha varit så. Vad vet jag, de kanske hade drömt om forskning eller författande eller musik eller vad som helst, men de hamnade i en högstadieskola i miljonprogrammet, där många talade usel svenska, där nån hade en ny farsa och blåtira efter sommarlovet - och de löste det genom att vara oengagerade.
De var kort sagt fel personer på fel plats, och några av dem skadade barn för livet. Genom att säga "ja, du ska nog inte satsa på nåt intellektuellt yrke" eller "nåja, några måste ju vara arbetslösa också..." till högstadieungar. Och de ungarna blev givetvis alltför ofta självuppfyllande profetior.

Jag hade ju lätt i skolan. Det var inte svårt att vara duktig i min skola - vissa lärare gav bra betyg bara man var där, och inte slogs för mycket. Vissa lärare gav bra betyg om man hade stora bröst och var söt också,påstods det. Vilket vi med andedräkterna också ivrigt diskuterade sinsemellan. Men på det hela taget minns jag lärarna från högstadiet med en viss värme, och lite vemod. Idag fattar jag ju att han med tipsraden antagligen hade pilsnerproblem, att hon teckningsläraren hade krossade drömmar om en konstnärskarriär, att den där rolige som hade vansinniga kläder egentligen var rätt usel.
Och sen var det naturligtvis den vanliga armadan med kompetenta lärare, som verkligen ville lära ut, som slet med uppgifter som de otacksamma slynglarna bara struntade i, som verkligen slet sitt hår för att sätta rättvisa betyg, som satsade lite extra på honom som efter nio år i grundskolan fortfarande inte kunde skriva sin adress - vilket vi andra, med femtonåringens exakta vetskap om absolut rättvisa, ansåg orättvist.

Men de fanns där - de stod ut med mig, de hade aldrig alltför elaka saker att säga till min ömma Moder när terminssamtalen skulle klaras av, de gav mig uppmuntran och uppmärksamhet.

Nån gång springer jag på en gammal lärare - usch så gamla de blivit. Och små! Den reslige folkskolläraren från mellanstadiet är kortare än jag. Hur gick det till? Jag minns deras smeknamn: Lunkan, Regn-Olle, John-John, Kapten Rödskägg, Gympa-Hitler (om en avsutten ryttmästare i reserven som plågade oss med redskapsgymnastik), Gisse, Silentium, Dosan, Dogge, Karl-Uno Knutsson (ta de initialerna....), och man undrar om de minns oss?

För mig var lärare ett fint yrke, som min egen farfar utövade ett antal år. Det är fortfarande ett fint yrke, och jag blir alltid lika nedstämd när jag hör det kallas ett lågstatusyrke. Hur blev det så? Är det ens så? Och jag kan inte låta bli att fundera på hur lätt det var att bli lärare ett tag - lärarvikarier som efter ett tag stod med fullt ansvar, fast utan egen utbildning, friskolor som kunde anställa i stort vem som helst som lärare. Tanken är ju helt barock - att de som utbildar inte själv är utbildad.


Det passerade hundratals, tusentals elever för några av de här lärarna - och när de säger att "jovisst ja, det var du som hade en bror som var bilmekaniker" så kan jag le lite, och säga att jo, så var det. Vem är jag att kräva att de ska minnas just mig, våra rätt oskyldiga hyss?

Men jag minns dem. Tack för att ni fanns där!

Vem ska jobba i framtiden? Och med vad?

Det råder reell brist på arbetskraft i många yrken idag. Det kan finnas många orsaker till det men man kan nog vara överens om att det var länge sen utbildningsutbudet matchade det behov som kommer finnas i framtiden. Mycket av det beror naturligtvis på friskolereformen och skolpengen, som skapat en situation där lärosäten måste locka med attraktiva erbjudanden och hippa kurser för att kunna vara kvar. I synnerhet när nu elevunderlaget minskar
Det har lett till en överetablering av friskolor på vissa orter, en neddragning av den kommunala skolans resurser, och ett fräckt övernyttjande av samhällets övriga serviceutbud från friskolorna. Ett exempel är ju att de inte är tvungna att ha skolbibliotek, vilket gör att de belastar folkbiblioteken istället. Ett nytt ord har uppstått - skolkriget. Vi har fått ett land där det är lättare att starta friskola än en korvkiosk, för att citera Eva-Lis Preisz, ordförande i lärarförbundet.
Givetvis syns det här även i min bransch - vi har gigantiska pensionsavgångar framför oss, och långt från tillräckligt många som vill bli byggjobbare. En hel del av den skulden får ju läggas på den nyckfullhet som branschen lider av - vem vill utbilda sig för att kanske vara tvungen att vara arbetslös under perioder? Eller leva på resande fot? Jag kan meddela att här har både Byggnads och arbetsgivarna varit alldeles för passiva.
Att som Jan Björklund hävda att lösningen skulle vara att sänka utbildningskraven, för att kunna slussa in skoltrötta ungar till oss är naturligtvis knäppt. Om man tror att det finns en marknad för lågutbildade byggjobbare i framtiden lever man i fel årtionde. Idag behöver vi självgående, motiverade byggjobbare som är attraktiva även när marknaden viker. Vi behöver inte fler som kommer att bli ett B-lag, för det är precis vad Björklunds förslag innebär.
Överhuvudtaget ser jag inte skolan som en plats där man ser till framtida samhällsbehov, utan som en slags lekstuga där man kan slänga bort tre år på kul och balla kurser. Man måste ju hinna resa och festa också...
Tyvärr har även här övertron på den lille idealistiske entreprenören fått stryka på foten, vilket inte var svårt att se. Övertron på vad kapitalismen klarar av att göra är mycket slående här - i enlighet med alla ekonomiska lagar kommer de flesta ideellt startade friskolor mycket snart vara kommersiella, och detta i en utsträckning som är oroväckande stor. Hur detta komemr att drabba oss ska vi återkomma till
SAF, som emellanåt gör en och annan sak som är värd beröm, har startat en site där man kan se hur attraktiva olika utbildningar kommer att vara på arbetsmarknaden i framtiden. och tänk så märkligt - det är INTE kurser som är balla och trendiga och personlighetsutvecklande som ligger bra till. Utan det är precis som vanligt de gamla trista pluggutbildningarna som har bäst framtidsutsikter.
Då frågar sig ju vän av ordning om detta återspeglas i gymnasiet - dvs om man dels informerar om detta, dels om man har kurser som ger behörighet till just dessa högskoleutbildningar. Jag är tveksam - vilken femtonåring idag skulle välja en gymnasieskola som utlovar minst sex års hårt pluggande? Efter att ha glott lite i olika gymnasiekataloger kan jag nog säga att nej, det är inte så man marknadsför sina utbildningar.
Men pengar genererar de - idag är det inga dåliga vinster som går ner i fickorna på de som äger och driver friskolor. Och får man köpa av kommunen till rabatterat pris är det ju inte en sämre affär.
Utom för oss andra, som kommer sakna folk i vård och omsorg och i industrin, men vi kommer ha skönhetsexperter, designers och mediefolk istället

Bilden länkaf fr Robert Nyberg