Besparingarna dödar oss. Om borgerlig förvåning


I samband med det borgerliga makttillträdet för två år sen var ett par av de första åtgärderna som de genomförde både väntade och fruktade. Dels mördade man Arbetslivsinstitutet, en verksamhet som ansågs vara för "fackföreningsinfluerad" och därmed ett rött skynke för nyliberaler, och dels satte man kapsågen i Arbetsmiljöverket. Här skulle det sparas pengar, för det var nästinitill kränkande för svenska företagare att de behövde övervakas eller få pekpinnar. Dessutom kostade verksamheten för mycket.
Man skulle ju i efterhand vilja fråga statssekreterare Eva Uddén vid arbetsmarknadsdepartementet om priset för en kapad hand. Eller en död pappa. Jag har hört borgerliga företrädade tala om att skyddsarbetet skall skötas av företagen själva, och då är vi där igen - man överlåter åt de anställda att ta konflikten med chefen. En konflikt som nästan alltid slutar med att chefen vinner. Istället skulle man få en smiley....
I synnerhet när skyddsombuden blir färre och färre, och man inte längre har nån aning om vilka som har uppgiften. Under tiden dör folk - och från Rosenbad uttrycker man sin "bestörtning". Men mer pengar eller resurser är det inte fråga om. Sverige befinner sig numer långt ner på listan över länder som har en god täthet av arbetsmiljöinspektörer, och de som finns får slita som djur. Detta i ett arbetsklimat som sliter allt hårdare på många.
Det här är en cynism som kanske inte är direkt avsiktlig, men som inte kan komma som en överraskning. Det var många som spådde att dödsfallen skulle bli fler i takt med neddragningarna, inte minst som uppenbara arbetsmiljöbrott läggs ner i parti och minut av domstolarna, vilket Ekot rapporterade om. Man undrar ju i sitt stilla sinne om den borgerliga regeringen skulle bli lika överraskad om bankrånen sköt i höjden sedan man tagit bort en massa poliser.

Bilden föreställer en smiley, som kan se ut på många olika sätt

När läste du en tidning senast?


Eller en tidskrift? Och då menar jag en riktig tidning, inte ett förtäckt annonsblad, inte heller en ytterligt tafflig produkt som får alla inblandade att generat titta åt ett annat håll. Inga namn efter mig, men ni kan säkert gissa.
Om man skulle drabbas av kvalitetsabstinens kan man i varje fall gå till biblioteket. Där finns det mesta. Och gratis. Mitt eget lokala bibliotek - välskött, frekventerat, centralt - har ett omfattande tidskriftsutbud där man kan fastna länge. Likaså finner jag där diverse landsortstidningar och har också möjlighet att kolla om jag glömt ännu mer av franskan och tyskan eftersom man erbjuder rätt många utrikes tidningar. Fortfarande gratis. Och det finns en njutning i att slå sig ner i en fåtölj och slumpvis glo i Dala-Demokraten eller Blekinge Läns Tidning - för även om tidningarnas respektive nätupplagor börjar bli förödande trista och likriktade så har pappersversionen fortfarande den lokala anknytningen.
Vilket kan vara viktigt att komma ihåg i ett allt mer storstadsfixerat medieutbud.
För en läsande människa är också utbudet av tidskrifter viktigt - inte minst för att läsa om läsning. Här kan man få läsa essäer av en volym som aldrig får plats i dagstidningarna, och analyser och intervjuer som är mycket mer mångfacetterade än de som vi oftast får fingrarna på.
Vem skulle inte bli nyfiken på en blaska som heter Framtider eller varför inte Glänta? Bägge är avsevärt mer läsvärda än deras respektive hemsidor lovar. Och tack för det - då kanske man kan förvänta sig att de mesta resurserna faktiskt läggs på det som trycks.
För det är en speciell känsla att få hålla i en rejäl tidskrift, med stora bilder, massor av text och gärna specialinriktat. För de frälsta, eller också, i vissa fall, fanatikerna.
Gå till biblioteket och testa! Det finns en ny värld att upptäcka och den ligger bara ett lånekort bort...

Idrotten och facket har samma problem



I senaste Fokus har man en intressant förklaringsmodell till varför den svenska medaljskörden - blev så mager. När andras förklaringar, på sportsidorna ( som jag numer läser ytterligt sällan), tenderar att tangera rent själväckel önskar man att någon faktiskt kunde sticka upp sitt huvud över resultaten och fundera mer övergipande på idrottens roll i Sverige. Och i Fokus gör man ett hederligt försök.
Till skillnad från de som har till jobb att skriva om sport. Skulle en politisk eller ekonomisk kommentator ha lika mycket fel (och lika ofta!) som sportjournalister skulle de förmodligen få sparken.
Slutsatsen i Fokus är att så länge en femtedel av befolkningen - invandrarna - inte tar del av idrotten kommer också urvalet att vara för litet för att producera annat än enstaka fixstjärnor, och följdaktligen kommer också medaljerna att bli mer sällsynta. Därefter kan man naturligtvis också ha egna personliga åsikter om saken men det ska jag bespara er.
Faktum är att en oproportionerligt stor del av de pengar som idag satsas på idrott går till grupper som redan är väletablerade i samhället. Det är inte konstigt att ishockey reducerats till en radhus- och villasport, där föräldrar måste ha två bilar och god inkomst för att kunna hålla - företrädesvis - killar i ett lag. Och har man två blir det ännu dyrare - och det lär dröja innan det blir ett alternativ för en familj i Rosengård eller Tensta.
Man ska komma ihåg att idrottsrörelsen med fog räknas till folkrörelserna, på samma vis som nyktersiter, frikyrkor eller arbetarerörelser. Men just från arbetarerörelsen har det länge funnits ett märkligt ointresse för idrotten, annat än som förströelsemekanism. I själva verket ska man nog inte underskatta idrottsklubbars betydelse för att riva klassbarriärer och skapa utrymme för gemenskap - till skillnad från hur idrott bedrivs i större delen av världen, där organiserad idrott är en plånboksfråga.
Det har också funnits, och finns, ett inte så litet mått av snobbism från mer teoretiska delar av vänstern. Jag vet att min egen nästintill maniskhet sportintresserade pappa på sextiotalet var ganska sällsynt i sina kretsar med att öppet diskutera allsvenskan. Och det finns kvar - viss idrotter ses som mer accepterade av vänstern - boxning, fotboll, brottning etc. Min egen nisch - kraftsport - har alltid tyvärr setts med misstänksamhet, men det beror mer på dess smala nisch än ren misstro.
Däremot ses ju fortfarande golf, segling, tennis och ridning som överklassporter, oräknat att både golf och ridning är verkliga massrörelser. Fast jag är övertygad om att det beror på klädseln - grenar med dresscode SKA man vara misstänksam mot. Tennisen har kanske kommit en bit på väg, men det lär dröja innan man får lira golf i trasiga jeans och undertröja, och innan dess kommer den här misstänksamheten att bestå, oavsett Golfförbundets goda vilja
Oavsett idrottens bevisade sociala och folkhälsopolitiska effekter ligger även den under belägring - och här måste man kanske börja diskutera VAD man vill med idrotten.
Jag är inte så säker på att man måste ha separata elitsatsningar, men man måste ta sig en funderare på vilka idrotter som ska räknas om man vill producera medaljer. I Sverige har vi till exempel både bandy och innebandy som får stora resurser. Och de är inte ens olympiska idrotter. Det är tvärtom rätt små - internationellt sett rena pygméerna - och de konkurrerar på mindre orter om samma pengar och sponsorer som de olympiska idrotterna. För att inte tala om att de snor talanger.
Nu menar jag inte nödvändigtvis att man ska kapa bort de idrotter som inte är olympiska - vilket en kommunalpamp i en av våra mest hockeytokiga orter krävde vid ett internt möte för inte så länge sen (rykte men säkert sant!) - men man måste bestämma sig. Det verkar trots allt som det kommer att komma till en konflikt mellan folkrörelse och elitsatsning så småningom, och där har vare sig regeringen eller oppositionen någon beredskap.
Det finns också en intressant likhet mellan idrottens kris och den kris som nu rasar inom fackföreningsrörelsen, och som inte på långa vägar är avklarad än. En del av denna kris består för Byggnads del i att vi inte vill se att den typiske svenske byggnadsarbetaren inte kommer heta Micke om femton år.
Istället blir man förbannad när man läser Byggnadsarbetaren, om avhoppen från bygglinjerna, om hur lärlingar med utländsk bakgrund tas emot ute i bodarna. I själva verket tycker jag tidningen går alldeles för löst fram mot smygrasismen i branschen - även om man inte lyckas ändra attityder vore det föredömligt om de olika byggförtagens etiska koder kunde sippra ner hela vägen, och att de i varje fall höll käft.
Ska vi klara av att behålla jobben i Sverige ska vi vara tacksamma för att det finns killar och tjejer som vill jobba här, och då menar jag inte alla dessa spirande plattsättare och golvläggare som bara ser pengarna. Finns det inte träarbetare och grovisar kommer de här plattsättarna och golvläggarna inte ha några jobb.
Pensionsavgångarna inom Byggnads är gigantiska under de närmaste åren, och jag ser oroligt på en allt mattare konjunktur - eftersom jag vet att om det åter blir massarbetslöshet kommer åtskilligt yrkeskunnande att försvinna precis som vid de stora krisåren. Med tanke på hur a-kassan ser ut är det ingen som kommer att vänta på att det vänder. Men det var ju så borgerligheten ville ha det, eller hur?

Bilden föreställer den svenske höjdhopparen Linus Thörnblad efter hans misslyckande. Fr Sydsvenskan

Nej, de tycker illa om arbetarrörelsen


Trots den senaste tidens nedgörande kritik av regeringen sätter det inte särskilda spår i opinionen. Idag publicerar SIFO sin månatliga undersökning som visar att vare sig FRA, försvarsfrågan i allmänhet, regeringens velande i frågan om samkönade äktenskap, det totala ointresset för flaggskeppet med hushållsnära tjänster (läs särskilt om hur många nya jobb det kreerat), vårdnadsbidraget eller faktumet att både arbetslöshet och inflation börjat röra sig åt fel håll får borgerliga väljare att överge De Fyras Gäng.
Det får en ju att fundera. Men först kan vi konstatera att Sverigedemokraterna ligger kvar på en oroande hög nivå. Det är ett bekymmersamt faktum. Jag vet att det finns ett komplett ointresse hos borgerligheten att ta debatten med SD, eftersom man anser att det skulle vara ett vänsterparti (en analys som är rätt hårresande - att ett parti hämtar sin väljarbas ur de lågutbildades led betyder definitivt inte att det skulle vara ett vänsterparti ). Det liknar de taffliga försöken att klassificera nazism som en vänsterideologi; en debatt som enbart syftar till att misskreditera vänstern, och friskriva borgerligheten. Ren revisionism med andra ord.

Dessutom kan man ju konstatera att SD faktiskt ökar samtidigt som socialdemokraterna gör det. Den borgerliga logiken borde ju egentligen ge vid handen att SD skulle öka på bekostnad av vänsterblocket. För det kan ju inte vara så illa att SD skulle kunna attrahera borgerliga väljare, med sitt partiprogram baserat på konservatism, nattståndna synpunkter och populism? För sånt har väl aldrig högern nedlåtit sig till???
I Dagens Nyheter gör man en halvhjärtat analys av läghet för det blåa laget i halvtid, och försöker frammana bilden av en regering som är skakad. Ja, inte av FRA i såna fall.

I själva verket kan man nog konstatera att Reinfeldt kan sova tryggt. Det som framförallt förenar borgerligheten är avskyn för allt som har med arbetarerörelse att göra, och då ska det nog till fler klavertramp innan det verkligen börjar brännas. Strateger har redan talat om honom att FRA-striden inte skadar alls, vilket jag gissade mig till här, och inte heller de andra politiska tillkortakommanden som regeringen radar upp. Huvudsaken för de borgerliga väljarna verkar inte vara att det förs en vettig politik. Den får vara hur galen som helst - huvudsaken är att det inte är socialdemokratin som sitter i Rosenbad. Vilket är ett perspektiv som skrämmer....

Bilden föreställer GA Custers sista strid vid Little Big Horn 1876 - djupt ohistorisk naturligtvis, i själva verket dog den fd brigadgeneralen mycket tidigare i striden-, men kan användas för att demonstrera hur man samlar sig för det väntade nederlaget, Fr rightwingnuthouse.com

Ettan eller Fyran. Om makten över medierna

Förmodligen är jag för gammal för att ens kunna lära mig att jag lever i ett reklamsamhälle. Jag har en "Reklam Nej Tack" på dörren och stackars den utdelare som missar detta, kan jag säga.
Jag är inte heller ensam om det - i min trapp har varannan en dekal eller handskriven lapp om att slippa reklam.

Jag kan få smärre utbrott vid reklamavbrotten och är också numer en mästare på att med fjärrkontrollen domptera Tv;n, de få tillfällen jag hinner se på den, och har en fingertoppskänsla för när reklamblocket tar slut. En egenskap jag tydligen delar med större delen av mänskligheten, efter vad jag kunnat utröna. Känner ni nån fullt frisk människa som frivilligt utsätter sig för sånt?
Det är ungefär lika illa med reklam-radio. Den är så pinsamt dålig att man skäms å deras vägnar. Vad är poängen med exakt samma morgonkoncept i alla reklamkanaler? Varför måste Metronyheter alltid innehålla mord och sex? Vad händer med de som kanske bara lyssnar på detta? Spontant säger jag att resultatet måste bli att man blir dum i huvudet.
En gång i världen startades medier för att det var någon som ville berätta någonting eller förändra världen. Idag startar man medier för att man vill tjäna pengar. Är det märkligt att den helt sanslöst dåliga .SE gick omkull? Jag tycker inte det. Den var, för att citera en arbetskamrat, en ny version av en Dingdingdingvärld, enbart skapad för att hugga för sig av de suktande annonsmiljoner som flyter omkring. Och det kanske kunde ha fungerat, om man gjort en riktig tidning istället för en skoltidning på valfritt mediagymnasial linje.
För visst skulle vi behöva fler tidningar och fler aktörer på mediebanan. Framförallt måste vi se till att skydda de icke-kommersiella ytor som fortfarande finns kvar. Om detta skriver Lena Andersson klokt i Svd, efter att under uppenbar plåga ha följt Tv4:as veckotablå. Och visst är det så - istället för att ha blivit en pigg uppstickare med kraftfulla egna produktioner och en genomarbetad nyhetssyn, har vi fått en slags bedrövlig hybrid, som dessutom - tack vare en viss borgerlig regering - alltså ska vara likaren för hur framgång ska se ut.
Det enda som ska räknas är hur många som glor. Inte vad de glor på eller det eventuella värdet i att tillfredsställa kanske bara ett par hundratusen intresserade.
Redan tidigare i år förlorade TV4 rättigheterna till Nobelfesten efter att ha böjt sig framåt för kinesiska påtryckningar. Det finns fler exempel. Än så länge är de övriga svenska reklamkanalerna inget annat än en förstärkt form av Annonsbladet som vi känenr det från olik landsändar, och de är vida från att skapa vare sig egen kvalitets-TV eller än mindre kontroversiell eller provokativa program, och just därför kommer det säkert dröja länge innan vi får höra att TV3 böjt sig för en mäktig annonsör.
Men det vet vi inte. Vi har bara insyn i hur verksamheten drivs i just Ettan, Tvåan och Fyran - det stadsbarnen med fasa i rösten kallar skogs-TV vid den årliga deportationen till sommarstället. Strängt taget skulle det redan ha kunnat förekomma annonsrelaterad programstyrning utan att vi vet om det. Känns det bra?
Den bildade borgerligheten har naturligtvis lessnat på den skriande dumheten i de "stora" reklamkanalerna, och därför finns nu också ett flertal mer verserade, mindre skräniga kanaler, som så småningom kommer kunna ge legitimitet åt att spara ännu mer pengar på SVT. Det skulle vara en välgärning om fackföreningsrörelsen kunde starta något liknande, ihop med sina tidningar kanske. Vi behöver så innerligt en bevakning av arbetslivet, nyheter om lönebildning, skyddsarbete, uppmärksamhet kring låglönebranscher. Och det lär knappast reklamkanalerna skapa åt oss.
Inom kooperationen finns det långt gående planerpå TV-sändningar. Man kunde ju önska att facket i såna fall kunde starta en radiokanal. jag har ju vsårt att tro att det skulle bli en oöverstigelig uppgift att överglänsa de mest frekventa reklamkanalerna
I bruset kring OS kan det ändå vara värt att fundera på vad SvD:s avgående kulturredaktör Carl-Otto Werkelid tyckte om ett alltmer kommersialiserat medieklimat: Vi är farligt nära en utveckling där allt reduceras till förströelsearenor, service och underhållning. Vi har ett ansvar att förvalta den publicistiska traditionen.
Den inställningen verkar ju tyvärr bli alltmer sällsynt hos de nya, yngre journalister som med friskt mod kastar sig in i både mord och våldtäkter. Och sex.
Nej, jag känner mig inte bitter eller gammal. Förvånad är ett bättre ord. Själv närde jag en dröm om att kanske, kanske, kanske bli journalist en gång (och det fanns andra i familjen som skrev), men det var då inte för att få frottera mig med kändisar, eller få skriva kolumner. Till vilket vi ska återkomma, tro mig - det finns en massa att säga om krönikörer i svensk media...

Nya tak. Lite nya tankar

Stortaket avklarat, avstädat. Återstår en del småjusteringar som plåtslagare och takfirma får ordna själva
Nu är det en ny takmodell som gäller - alltså har vi kranat ner allt som behövs, och på en mindre yta syns det att det är en del grejer. Här finns den befintliga ventilationen dold under plåthattar som är i vägen ÖVERALLT. Mitt på taket finns dessutom ett uppbyggt fläktrum - det ska bort!
Både på den här och bilden ovan syns kollegan. Klicka på bilden så blir den större! Precis som vanligt börjar vi med att montera taksäkerheten. Den är minst lika viktig på det här tvåvåningshuset som på de stora kåkarna. I själva verket är det här den farligaste höjden att arbeta på - man blir slarvig när det bara är tio meter, men tro mig - det gör ont att ramla från den höjden också!
Jonas Lundborg från Grafiska kom ut för att intervjua vår betonglärling Dennis. I höst genomför man en större tvärfacklig kampanj för att värva medlemmar, informera och motivera. Dennis är en bra omslagspojke för den tidning som ska göras, som ska belysa situationen för de som är precis färska ute på arbetsmarknaden. Och som lite för ofta tror att rättigheter och löner kommer med automatik
Vi var rätt överens om att den skur som kom strax före fyra var den värsta hittills i år. Det var ett tropiskt regn - som om någon hällde hinkar med ljummet vatten över en. Vi blev dyngsura.
På vägen hem konstaterade vi att jobbarkompisen i bilen framför hade hamnat i ett akvarium om han inte illa kvickt vevat upp fönstren när långtradaren spolade en störtsjö över hela fordonet

På tisdagen var det dags för fläktrummet. Fram med tigersågen och såga ner plåtinklädnaden i sjok. Kan meddela att kanterna blir som rakblad som skär genom handskarna om man inte är försiktig

Inne i det gamla fläktrummet står en rejäl pjäs fastgjuten, och innan den bilats loss , måste det nu taklösa fläktrummet täckas Så här blev det när all plåt och råspont är borta

Och till sist täcktes det med plyfa och en presenning, i väntan på den slutliga demonteringen

Gjutning i Tensta

Första veckan efter semestern är ju oftast ingen riktig höjdare och så inte i år heller. Enda trösten var ju att regnet vräkte ner, till olycka för de som var lediga, men lite skadeglädje för oss som börjat kliva upp i normal tid på morgnarna.

Det mest spännande var att det var två trapphål som skulle gjutas igen. Inga stora gjutningar bevars, knappt två m³, men både formsättning och armering. Därför kom det en pumpbil...


Nja, armering och armering. Ja, ett nät i varje fall. Och dubbar i kanten. PLUS ett stort vinkeljärn, av nån anledning

Lite traditionell valvform undertill

Ari och Peter släpar in slangen

Den nådde inte riktigt ända fram, men en fot på kommer att hålla den stilla när den börjar puffa

Det blir en del luftbubblor i pjucket, som smäller till. Är man inte van kan man hoppa rätt högt

Peter skyfflar ut över hela formen
Ari vibbrar
Och avslutas med slodning och rivning. Det tog längre tid att plocka fram och undan än att gjuta det.

I en etta på tre kvadrat....

För det är ju vad det motsvarar.
Vi har ju en stark känsla av att problemet med utnyttjade arbetare är en smula underskattat, milt sagt. Eftersom dessa "gästarbetare" beter sig som illegal arbetskarft över hela världen - det verkar vara reflexmässig t - är det också svårt att få dem att tala klarspråk. Jag har ju träffat rätt många och det tar ett tag innan de tror på att man faktiskt är på deras sida, att de inte alls behöver vara rädda för facket, och att de har rätt till drägliga förhållanden fast de jobbar svart.
Nu senast har Byggettans funktionärer varit ute och hittat mer elände. Den här gången var det vid rivningen av gamla VinoSprit där litauer bott i containrar, tjänat 45 spänn i timmen och jobbat elva timmar per dygn sex dar i veckan. Naturligtvis slår huvudentreprenören Brunzell ifrån sig, men man behöver kanske inte vara Nobelpristagare för att begripa vad som pågår när gubbarna bor i en container.
Naturligtvis vet Brunzells vad som pågått, men eftersom lagstiftningen är tandlös kommer de att klara sig helskinnade. Möjligen kommer de att vara lite mer misstänksamma i upphandlingarna i fortsättningen - förmodligen finns det flera led av entreprenörer ner till litauern med skyffeln.
I TV-inslaget förklarar liatuern Petras att Byggnads egentligen inte är intresserade av att hjälpa dem, utan mest ser till att bevara svenska jobb. Nu misstänker ju jag kraftigt att Petras har en lite högre befattning i det där gänget, och antagligen både högre lön och intressen i bolaget, men man kan ju fråga sig hur han skulle känna om vi öppnade fältet för ytterligare lönedumpningar.

Hittills har jag ju inte träffat någon underbetald som vägrat ta emot de icke-utbetalda löneskillnader som arbetsgivaren stoppat i egen ficka.
Nu väntar vi naturligtvis på att Svensk Byggindustri - den återkommande megafonen för Svenska Arbetsgivareföreningen - ska komma rusande till Brunzells försvar. Trots att det antagligen är så att i upphandlingen har Brunzells kunna konkurrera bort andra mer seriösa företag med ett lägre pris.
I väntan på det får vi nöja oss med en nyliberal ledare i Expressen av okunnigt folk, som inte ser sambandet mellan illojal konkurrens, farliga miljöer och lönedumpning. Till Expressens ledarskribent måste man ju genast ställa frågan - varför nöja sig med att sänka lönen till 45 spänn i timmen? Man kan ju gå hela vägen ner till 20 kronor och importera burmeser, om det är så att argumentet "det är i varje fall bättre än i deras hemland" ska styra. Ett både pinsamt och föraktfullt resonemang av den borgerliga skribenten.

Vad är ett människoliv värt?


Frågan är aktuellare än någonsin. I dagarna kom de första preliminära beskeden i utredningen kring den svåra olyckan i Kista, och visar tyvärr inte bara på en ren felräkning från en konstruktör, utan även på åsidosättande av rent grundläggande skyddsåtgärder. Inte nog med att man gått ner i balktjocklek, från 25 mm till 7 (!) mm - det är ingen dålig rationalisering av ett moment som funnits i många många år - utan det saknades arbetsmiljöplan, fallskydd och andra detaljer, som för en utomstående kanske verkar oväsentliga men som faktiskt kan vara skillnaden mellan liv eller död.
Ungefär samtidigt kom delrapporten om den svåra olyckan på Ådalsbanebygget där två man dog eftersom någon - och det är inte helt uppenbart vem, eftersom folk skyller från sig som fan! - inte hade tid att tänka efter.
Så hur mycket är ett liv värt? Vem på projekteringsbolaget Forsen räcker upp handen och säger att det var viktigare att vi tjänade 100,000 kronor än att montören levde? Kan man ens värdera saker så?
I ett allt strängare konkurrensklimat, där seriösa bolag måste konkurrera med busfirmor är det klart att varje krona är viktig. Frågan är bara om den där kronan alltid är viktigast.