Idrotten och facket har samma problem



I senaste Fokus har man en intressant förklaringsmodell till varför den svenska medaljskörden - blev så mager. När andras förklaringar, på sportsidorna ( som jag numer läser ytterligt sällan), tenderar att tangera rent själväckel önskar man att någon faktiskt kunde sticka upp sitt huvud över resultaten och fundera mer övergipande på idrottens roll i Sverige. Och i Fokus gör man ett hederligt försök.
Till skillnad från de som har till jobb att skriva om sport. Skulle en politisk eller ekonomisk kommentator ha lika mycket fel (och lika ofta!) som sportjournalister skulle de förmodligen få sparken.
Slutsatsen i Fokus är att så länge en femtedel av befolkningen - invandrarna - inte tar del av idrotten kommer också urvalet att vara för litet för att producera annat än enstaka fixstjärnor, och följdaktligen kommer också medaljerna att bli mer sällsynta. Därefter kan man naturligtvis också ha egna personliga åsikter om saken men det ska jag bespara er.
Faktum är att en oproportionerligt stor del av de pengar som idag satsas på idrott går till grupper som redan är väletablerade i samhället. Det är inte konstigt att ishockey reducerats till en radhus- och villasport, där föräldrar måste ha två bilar och god inkomst för att kunna hålla - företrädesvis - killar i ett lag. Och har man två blir det ännu dyrare - och det lär dröja innan det blir ett alternativ för en familj i Rosengård eller Tensta.
Man ska komma ihåg att idrottsrörelsen med fog räknas till folkrörelserna, på samma vis som nyktersiter, frikyrkor eller arbetarerörelser. Men just från arbetarerörelsen har det länge funnits ett märkligt ointresse för idrotten, annat än som förströelsemekanism. I själva verket ska man nog inte underskatta idrottsklubbars betydelse för att riva klassbarriärer och skapa utrymme för gemenskap - till skillnad från hur idrott bedrivs i större delen av världen, där organiserad idrott är en plånboksfråga.
Det har också funnits, och finns, ett inte så litet mått av snobbism från mer teoretiska delar av vänstern. Jag vet att min egen nästintill maniskhet sportintresserade pappa på sextiotalet var ganska sällsynt i sina kretsar med att öppet diskutera allsvenskan. Och det finns kvar - viss idrotter ses som mer accepterade av vänstern - boxning, fotboll, brottning etc. Min egen nisch - kraftsport - har alltid tyvärr setts med misstänksamhet, men det beror mer på dess smala nisch än ren misstro.
Däremot ses ju fortfarande golf, segling, tennis och ridning som överklassporter, oräknat att både golf och ridning är verkliga massrörelser. Fast jag är övertygad om att det beror på klädseln - grenar med dresscode SKA man vara misstänksam mot. Tennisen har kanske kommit en bit på väg, men det lär dröja innan man får lira golf i trasiga jeans och undertröja, och innan dess kommer den här misstänksamheten att bestå, oavsett Golfförbundets goda vilja
Oavsett idrottens bevisade sociala och folkhälsopolitiska effekter ligger även den under belägring - och här måste man kanske börja diskutera VAD man vill med idrotten.
Jag är inte så säker på att man måste ha separata elitsatsningar, men man måste ta sig en funderare på vilka idrotter som ska räknas om man vill producera medaljer. I Sverige har vi till exempel både bandy och innebandy som får stora resurser. Och de är inte ens olympiska idrotter. Det är tvärtom rätt små - internationellt sett rena pygméerna - och de konkurrerar på mindre orter om samma pengar och sponsorer som de olympiska idrotterna. För att inte tala om att de snor talanger.
Nu menar jag inte nödvändigtvis att man ska kapa bort de idrotter som inte är olympiska - vilket en kommunalpamp i en av våra mest hockeytokiga orter krävde vid ett internt möte för inte så länge sen (rykte men säkert sant!) - men man måste bestämma sig. Det verkar trots allt som det kommer att komma till en konflikt mellan folkrörelse och elitsatsning så småningom, och där har vare sig regeringen eller oppositionen någon beredskap.
Det finns också en intressant likhet mellan idrottens kris och den kris som nu rasar inom fackföreningsrörelsen, och som inte på långa vägar är avklarad än. En del av denna kris består för Byggnads del i att vi inte vill se att den typiske svenske byggnadsarbetaren inte kommer heta Micke om femton år.
Istället blir man förbannad när man läser Byggnadsarbetaren, om avhoppen från bygglinjerna, om hur lärlingar med utländsk bakgrund tas emot ute i bodarna. I själva verket tycker jag tidningen går alldeles för löst fram mot smygrasismen i branschen - även om man inte lyckas ändra attityder vore det föredömligt om de olika byggförtagens etiska koder kunde sippra ner hela vägen, och att de i varje fall höll käft.
Ska vi klara av att behålla jobben i Sverige ska vi vara tacksamma för att det finns killar och tjejer som vill jobba här, och då menar jag inte alla dessa spirande plattsättare och golvläggare som bara ser pengarna. Finns det inte träarbetare och grovisar kommer de här plattsättarna och golvläggarna inte ha några jobb.
Pensionsavgångarna inom Byggnads är gigantiska under de närmaste åren, och jag ser oroligt på en allt mattare konjunktur - eftersom jag vet att om det åter blir massarbetslöshet kommer åtskilligt yrkeskunnande att försvinna precis som vid de stora krisåren. Med tanke på hur a-kassan ser ut är det ingen som kommer att vänta på att det vänder. Men det var ju så borgerligheten ville ha det, eller hur?

Bilden föreställer den svenske höjdhopparen Linus Thörnblad efter hans misslyckande. Fr Sydsvenskan

0 kommentarer: