Min egen jävla bokmässa



  Bokmässan pågår i en mindre stad. Det är som Almedalen, kan jag tänka mig, fast med böcker. Jag vet inte, jag har aldrig lyckats åka till Bokmässan, men den borde vara som branschmässor brukar vara. Nyheter presenteras, väl annonserade i förväg. Kända författare bjuds in, och visar sig ofta vara precis lika tråkiga som deras böcker är underbara. Och sen trycker man in de mest långsökta ämnen i ett späckat program, samtidigt som det förekommer en massa krimskrams runt om.

  Som det brukar vara. Jag noterar dessutom att väldigt många av de som åker till Almedalen också åker till Bokmässan, vilket väl visar att det finns en koppling mellan bokläsande och samhällsengagemang. Typ.
 Nån gång, när jag blir stor, ska jag också åka dit. Dricka rödtjut och flirta med kultureliten. Eftersom jag har hört att det är det Bokmässan egentligen handlar om...

  Under veckan har man därför också diskuterat mäns läsande, och det är då jag lystrar. Det här är nåt jag funderat över i många år. Att män läser mindre än kvinnor, tar del av kultur mindre än kvinnor, och att män faktiskt läser mindre idag än för tjugo år sen. Och då menar jag böcker. Inte gratistidningar eller annonsblad. För tjugo år sen skrev jag en noggrant avslagen motion till en SSU-kongress om hur man borde få folk att läsa mer, men eftersom jag dristade mig till att säga att det var bättre att karlar läste herrtidningar än inte alls, så sågades den...

  Om detta har det debatterats. Eller det har det väl inte - regeringen gjorde en grej av att de, till synes, skulle bidra med ett antal miljoner till mäns läsande. I själva verket var det frågan om siffertrixande av anslag, så av den ballongen bidde det ingenting. Det finns organisationer som redan jobbar med att få vuxna män att läsa, om inte annat för sina barn, eftersom pojkar tenderar att läsa om deras fäder gör det.
 
  Men...hur jag än bär mig åt ser jag bara en massa människor, alldeles väldigt ofta kvinnor dessutom, som själva läst sen barnsben, som ska förklara varför män inte läser. Och det skylls på TV och datorer och trender i samhället. Det är väldigt få män som får förklara varför de inte läser.

  Jag har en uppfattning om det här. Den är baserad på umgänge bland ickeläsande män. Givetvis helt ovetenskapligt också, det blir roligare så. Jag kan säkert reta upp någon som har rätt uppfattning i alla andra samhällsfrågor också, vilket gör det ännu roligare.

  En av mina kompisar får betraktas som extremt ickeläsande man. Icke alls dum i huvudet, men han glor hellre på en film. Att det numera finns TV-kanaler som effektivt sågar bort allt utom sport har också gjort hans liv lyckligare. Han läser inte för att det knappt finns böcker som intresserar honom.

  Och vi pratar om vår ungdom, när han faktiskt läste. Nej, det var inte samhällstillvända böcker. Han läste kioskdeckare, för att därefter gå över till idag knappt läsbara äventyrsromaner. Gärna kryddat med en smula porr, mycket våld och bara 130 sidor. När nu alla dessa kioskdeckare försvann slutade han läsa.

  Är det så att det finns manlig och kvinnlig litteratur? jag vet inte, men ytterligare en ovetenskaplig undersökning i den manliga bekantskapskretsen gav vid handen att det läses om brott, om krig och en hel del fantasy (i synnerhet hos de unga männen). Alla män har läst Snabba Cash. De som nekar ljuger. Dessutom har många män läst Svensk maffia, bägge delarna. Några har läst böcker om krig. Rätt många kan rabbla upp pansarslag under andra världskriget. Påhittade böcker om elitsoldater som slaktar elakingar om vore det ett dataspel läses av många män. Zlatan är en annan bok män har läst.
  Men det räknas inte. Dra era egna slutsatser.

  Jag försökte få några att läsa Guillous böcker om nittonhundratalet. Inte en chans. Böckerna om Arn har däremot ganska många läst. Liksom de tidigaste böckerna om Carl Hamilton, innan till och med de här läsovana männen tröttnade på den monotona intrigen i alla dessa böcker. Och jag ser ett direkt spår tillbaka till Fredrick Forsyth och Ian Fleming, för att inte tala om Nick Carter, som gav upphov till en debatt om läsvanor som får dagens att framstå som en sandlåda.

  Nu kommer nån att pipa om Wallander, eller om det svenska deckarundret. men efter Sjöwall/Wahlöö har ganska få svenska ickeläsande män - och med det menar jag de män som ingår i vad vi kallar den ickeläsande massan - läst svenska deckare. Det är en kvinnlig sysselsättning. Både att läsa och skriva. Och idag ser man filmerna om Wallander, medan Sjöwall/Wahlöö har reducerats till att bli "Beck"...
 
  Nackdelen med den här sortens debatt är att den tenderar att skuldbelägga de som inte läser, om de nu ens vet om att debatten förs. Det har hänt många gånger att mina dignande bokhyllor - så fick jag det sagt - fått kompisar att känna sig småskyldiga och påkomna. Nä, jag läser inte böcker, du vet...

  Att försöka berätta om den där känslan att få en film i huvudet medan man läser, att sträckläsa en bok från pärm till pärm, medan ungarna skriker efter mat och hunden gnäller vid ytterdörren. Att känna lukten, stämningen i en bokhandel. Ett bokpaket att hämta. Allt detta tar inte.

  Man har rensat i skolbiblioteken också. Själv lånade jag hem så många av B Wahlströms ungdomsböcker som jag bara kunde. När jag blev vid inkomst av reklamutdelning köpte jag kioskdeckare i kilon. Som jag sedan, rädd för omgivningens ogillande blickar, i vuxen ålder slängde, för att verka politiskt medveten. För att i mogen ålder betala dyra pengar för att kunna köpa tillbaka en och annan.

  Och de är verkligen dåliga. Usla. Men de fick en och annan att ta steget vidare, från skräp till bättre saker. Vilket samma helt ovetenskapliga undersökning i bekantskapskretsen bekräftar. Att de dåliga böckerna ledde vidare till bättre böcker, till högre krav. Man lär sig att sortera bort skräp. Det gör också att jag som vuxen rutinerad läsare faktiskt avfärdar ganska mycket av det som höjs till skyarna i Kulturspalterna. Det publiceras en massa skit, helt enkelt.

  Jag är inte litteraturvetare. Därför kan inte jag säga när det här skiftet skedde, när skräpet, det underbara skräpet, rensades ut från biblioteken. Ungefär som med serietidningarna (och dra inte igång mig om Tintin...) Att friskolor dessutom sluppit hålla med egna bibliotek har säkert bidragit. Och man ska inte vara så rädd för att barns värderingar påverkas av enstaka böcker. Mina mellanstadiekompisar läste mängder med skräp, och de växte upp till goda samhällsmedborgare ändå, tack vare duktiga lärare. Men de läser inte längre.

  Skräplitteraturen måste få finnas. Ungefär som som skräpmat eller skräpmusik. De som lockas att söka sig till bättre produkter är fler än de som kommer att förfalla, om nu nån tror att skräpböcker skulle fostra massmördare och hustrumisshandlare. Och man ska inte underskatta behovet av eskapism tillsammans med testosteron - vi är många som drömt om att leda kavalleriattacker eller jaga mafiosos eller göra kommandoräder. På 130 sidor...

  Självklart finns det inte bara en förklaring till varför män inte läser lika mycket som kvinnor. I många familjer är det knutet till könsrollerna - männen glor på en TV-kanal där slipper se annat än sport, och kvinnorna beger sig till Fyra Nyanser... Som för övrigt är skräp. Och det finns självklart inte bara en lösning. Att ha projekt som manar karlar att läsa med sina barn är lysande, men det räcker inte. Nånstans måste man också våga prata om att det manliga utbudet är magert och ickeattraktivt.

Jag är som sagt inte litteraturvetare, och jag har slutat vara missionär - det jag kan se är att det finns böcker som män läser. På samma sätt som det finns tidningar som män läser. En blick i vilken tidningshylla som helst i affären bekräftar det med råge. Å ena sidan tidningar med tyska soldater på, oftast maskerade som Historia i nån form. Å andra sidan hälsotidningar. Och aldrig mötas de två. I varje fall inte hos de som vi oroar oss för. Inte heller tänker jag vara den som skriver Den Svenska Romanen Som Fick Den Svenske Mannen Att Börja Läsa - herregud...

  Men det finns anledning att oroa sig. Ett läsande folk är ett smartare folk än ett icke-läsande. Det räcker liksom med att vi håller på att återuppväcka analfabetismen igen, med allt vad det kommer att innebära för kritiskt tänkande och demokrati, utan att vi också ska få generationer av ännu fler män som inte läser alls.


Länkar om saken
Vem läser egentligen idag?

Läsning, litteratur och kultur är viktiga demokratifrågor

Läs för mej pappa.

Sverige är fullt av mugglare.

Bokus topplista




Det finns all anledning att återkomma till det här


Bilden? Jotack, jag har att göra





 

 

Glo på folk är det roligaste som finns







  Sen jag fastnade i latteträsket händer det rätt ofta att jag köper en kaffe, och sätter mig på ett fik. I början ville jag se intellektuell ut och släpade med mig Verlaine eller Wigforss, men kaffetittandet har ändrats sen jag var ung och hängde med svårmodiga brunetter i svarta jumprar som läste Boye.

  Idag leker man med sin smartphone, eller bara fnissar med polarna. En och annan ensam kaffedrickare finns det också, men vi tycks vara ett utdött släkte, så snart måste jag kidnappa nån jämnårig så man inte framstår som ful gubbe...
  Det är kul att titta på folk. En av mina hemligaste laster, förutom att åka buss i glesbygd med matsäck, är att sitta en timme eller två på ett café och bara titta. Man lär sig mycket av det. Roligast är givetvis att hitta ett centralt ställe där både kunder och förbipasserande strömmar förbi, men man kan ha rätt kul på ett öde kondis i en avkrok också.
  Finast är att ha suttit på nåt av Paris klassiska caféer, och kunna nämna det i förbifarten, men jag dricker annat än kaffe när jag är i Paris. Så fick jag det sagt.
  Man ska vara smart också, få drycken att räcka länge. Det är ett elände att dra i sig en kopp slätt bryggkaffe på två minuter, och sedan försöka ockupera en strategisk plats utan att köpa mer. Alltmedan ett underbetalt biträde kritiskt tittar på en. Värst är ju espresson, som inte bara tar slut fort, utan också alltför ofta sätter fart på onämnbara kroppsliga processer. Alltså väljer jag en latte, med mycket skum.
  Jag är inte särskilt imponerad av de där som ska göra mönster i mjölkskummet. Ge mig muggen och låt mig glo i fred.

  Att titta på folk såhär får mig att komma ihåg vad som är viktigt i livet. Fler kunde behöva göra det. Observationerna av unga kvinnor som strävar efter egen stil och ändå ser likadana ut. De stressade hänsynslösa trettioåringarna som aldrig nånsin funderat på om det är lämpligt att prata högt i mobilen. Hemmamammorna som kladdar med puréer och pratar avföring.
  De ensamma pensionärerna som inte släpper en del av tidningen. Gänget med män av utrikes härkomst som sitter tysta i ett hörn och lyssnar på en kamrat som - efter vad det låter - håller en föreläsning om Arternas Uppkomst, fast det antagligen bara är vad han tycker om matchen igår.
  Och en och annan förvirrad hemlös som får hela lokalen att tystna när han vacklar in, innan personalen besvärat lyckas baxa ut honom igen.

  Utanför står människor och röker. På St Eriksgatan i Stockholm finns det fik där man kan se olyckor ibland. Sånt livar alltid upp - allt korkar igen, åskådare samlas, och eftersom vi är i Sverige börjar de inblandade fylla i dokument i väntan på Bärgningeskåren. Kvarterets olycksbarn är besvikna över att det inte är något blodvite, män i arbetskläder yttrar sig sakkunnigt över kostnader. Har man tur kommer polisen - gigantiska blonda män som pratar i komradio, och som ordnar med bortforsling.

  Under tiden sitter jag med min kaffe. Och tänker över livet. Där jag befinner mig, i ett diffust halvtidstillstånd.

  Det är sånt man kan göra, ensam med en kaffekopp på ett fik. Formulera ett blogginlägg i huvudet. Eftersom det är så jag gör.

  Jag borde skriva mer. Oftare. Jag orkar inte. Det finns miljoner saker att tycka om, skriva om, men när kroppen säger ifrån blir hjärnan tom liksom. Saker kommer inte ur fingrarna.

  Då är det bra att sätta sig på ett café och titta på folk. Fundera på vad de tänker på, tjuvlyssna på vad de säger.

Bilden? Café de Flore







 

Om skjutandet i Göteborg.

 


Nu har de skjutit på varandra i Göteborg igen (här). De kommer fortsätta ett tag, tro mig.

  Gängkrig följer ganska enkla mönster. Ett gäng mer eller mindre yrkeskriminella män kommer ihop sig om en inkomstkälla, om ett geografiskt område. Någon eller några känner sig lurade, eller trängda, och sen drar man fram pistolerna. En period av pangande följer. Folk dör eller såras på bägge sidor.

Därefter kan det antingen klinga av, oftast beroende på polisiära insatser, dvs folk hamnar i fängelse, eller på att några något klokare individer ser vansinnet i att slakta varandra. Så har gängkrig sett ut ända sedan det moderna gänget uppstod. Gängen i New Yorks slum under första halvan av 1800-talet var de som näranog formulerade taktiken. Därefter har den sett ungefär likadan ut överallt - men lite för ofta toppad med en rejäl slakt, a la Chicagos 30-tal, där Capone till sist knäckte allt motstånd med en massaker så grym att motståndarna la sig. Det finns några andra liknande exempel.
Mer om detta kan ni läsa här, där jag gett efter för ett av mina mer morbida intressen i amerikansk historia.

  Och det är väl det som polisen i Göteborg - knappast okunniga om gängmekanismerna - är rädda för just nu. Att det ska komma till en rejäl urladdning, istället för att gängen, vilka de nu är, ska sätta sig ner och förhandla. Och visst, det är en förfärlig utveckling, som ett upprört kommunalråd (M) säger i SvD. Men den är nästan oundviklig. Det trista är att han inte ser sin egen roll i det.

  Man ska dessutom ha klart för sig att det finns andra saker som spelar in. Begrepp som heder, eller nationalitet, är saker man inte skojar om i den här världen. Oavsett om det nu skulle handla om spelautomater, cigaretter eller knark. I den här världen existerar inte några av affärsvärldens spelregler. även om det finns folk som gärna vill beskriva det som den yttersta versionen av kapitalism.

  Jag behöver inte läsa på olika snask-siter om vilka de döda eller vilka som förmodas ha skjutit för att veta vilka de är. Jag vet vilka de är. De är nästan alla komna ur samma etniska grupp, nästan alltid uppvuxna tillsammans i samma trångbodda bostadsområde, och väldigt många av dem är släkt med varandra. För så fungerar de här gängen, och har alltid gjort. Vill man läsa om det så finns det digra böcker ända sedan 20-talet.

  Inte heller betyder deras etnicitet särskilt mycket, vad än de högerextrema än vill påstå. Den nyss avslutade rättegången i Södertälje bekräftar dessutom vad man också vetat sen 1850-talet, att gängens primära offer, och inkomstkällor, är landsmän eller folk från samma regioner. Vanligt hederligt folk som inte får det skydd de borde få, av ett samhälle som uppfinner hjulet igen, istället för att lära sig av gångna tider. Ni kan gärna läsa hos Svensson, som är en av få som inte är intresserad av sensationsjournalistik.

  En av hans slutsatser ligger också i linje med den klassiska gängmekaniken, att ju våldsammare gängkriget blir, desto större är chansen att oskyldigt folk hamnar i skottlinjen. Sånt finns det massor med exempel av, som räden mot Capones högkvarter 1926, där tio bilar fyllda med unga män med maskingevär brassade av bredsidor medan skräckslagna människor sprang för livet. Och några träffades. Men att vara livrädd i Göteborg just nu är inte särskilt rationellt, om man inte själv är insyltad i något.

  Inte heller är tystnaden något nytt. Så har det alltid varit. När civilsamhället har emigrerat från de här områdena - miljonprogramskaserner i förorter - finns det ingen tilltro till myndigheter. Det är bättre att knipa käft, och slita som fan för att en dag kanske själv kunna flytta därifrån, och ge sina barn en bättre uppväxt. Men när man bor där, och måste bo där, är det faktiskt förenat med livsfara att vittna.

  Lösningen då? På kort sikt får man låsa in folk. På lång sikt får man riva hus och bygga större. För på samma vis som laglig abort kan ha varit en bidragande orsak till minskad kriminalitet i USAs slum - enligt Freakonomics - är trångboddhet en gemensam nämnare när det gäller all rekrytering till gäng. Man kan inte ta bort samhällsservice och trygghet från de här områdena. Att sånt sker är en politisk naivitet som borde vara kriminell.

  Gängen finns för att du och jag och alla andra inte kan låta bli att betala svart, köpa illegala grejor eller missbruka. Varje gång någon köper steroider, stulna fälgar, går på bordell eller köper en stor stark för 20 spänn, så bidrar man till gängens existens. För att inte tala om när man pröjsar svart för bilreparationen eller takomläggningen. Det är precis lika viktigt att berätta det i alla skolor i landet som att göra insatser i de områden där gängen finns.

  Gängen är en termometer på moralen i samhället. Och just nu kokar den i Göteborg.

 




 

 

 

Tänkte skälla lite på unga kvinnor.

  Häromdagen blev jag kallad surgubbe. Av en ung politiskt engagerad kvinna. Anledningen var att jag dristade mig till att ifrågasätta varför ett uppdrag i en politisk organisation måste innehas av en kvinna. I just den församlingen är de fem kvinnor och tre män, vilket för den här unga, under tjugofem, kvinnan inte tyckte var ett problem. Det tyckte jag.
 
  Kontentan av det hela var att hon tyckte att unga kvinnor var "osynliggjorda", och i huvudsak av män i min ålder. Surgubbar.

  Det kanske är så. Men själva tonfallet gick ut på att jag, och mina gelikar, är direkta arvtagare till mansgrisar på sjuttiotalet, som gärna klappar lilla stumpan i rumpan, löser samhällsproblemet över ett glas whisky i ett slutet rum, och helst skulle vilja ha tillbaka hemmafrun.

  Mot detta vill jag inlägga en protest. För jag var med då, och jag gillade det inte då heller. Och att jag - jag - år 2013 ska behöva framlägga nån sorts vitbok om hur engagerad jag varit är nästan orsak att lägga ner politiken överhuvudtaget. Men jag råkar tycka att vi behöver fler politiskt aktiva av alla sorter, och inte minst medelålders yrkesaktiva LO-medlemmar. Som är män. Istället får vi alltfler högutbildade unga människor som skenar iväg till vad de tror är säkra jobb i intressanta nischer. De är säkert jävligt duktiga.

  Men inom politiken har åldern ingen särskild betydelse. Och när jag ser kompetenta människor som hoppar av för att de inte råkar falla in under den dagsaktuella kravspecifikationen vad gäller kön, ålder, sexuell läggning eller etnicitet - så blir jag smått desperat. Oavsett politisk åsikt har inte politiken råd med det.

  Inte heller ska nån tro att surgubbarna - och surtanterna också, för den delen, för de håller på att hamna där, där man sorteras bort för att man inte är tillräckligt väljarattraktiv - tänker lägga sig ner och självdö, och nöja sig med att koka kaffe till möten med den nya smarta hipstergenerationen. Inte fan.

  Vi var ju de som tog makten. När vi var unga. Jag kan berätta exempel från sextiotalet när unga sossar, som nu är pensionärer, på årsmötesdagen skrev in tre fotbollslag från kommunen, och kickade ut en oförstående generation som inte såg det nya komma. Och sen ändrade de unga sossarna, som nu är pensionärer, stadgarna för att själva undvika den sortens kupper.
  Sånt hände på min tid också.

  I själva verket hör jag mycket lite av den politiska förnyelse som egentligen borde vara det som avgjorde vem som får uppdrag. Den nya generationen både ser ut och låter som min generation. Same old, liksom. Det är bara åldern som skiljer.

  När jag hör tjugofemåringar drömma sig tillbaka till ett "solidariskt nittiotal" blir jag bekymrad. Så minns jag det inte. Det var för jävligt på den tiden, och det är nästan skämsvarning på att påstå att det var bättre förr. Det är rent sverigedemokratiskt, för att uttrycka sig riktigt brutalt. Strängt taget har det varit för jävligt i stort sett hela tiden jag varit, orkat vara politiskt aktiv. Men med pyttesteg har vi kommit en liten bit framåt.

  Att i det läget avfärda generationer av kompetent folk som "medelålders" eller, ännu värre, "medelålders män", är att göra det lätt och fel för sig.

  Jag vill inte på villkors vis att Arvtagerskan ska behöva dra samma lass som min mamma, eller som sin egen mamma, eller att någon ska bli så jävla tilltufsad som jag själv blivit av de som då var medelåders män, på den tiden jag var ung och arg. Idag är jag bara arg. Men man måste komma ihåg att de medelålders männen faktiskt var med och drog lasset.

    Minns att makt får man inte. Den tar man.