Min egen jävla bokmässa

  Bokmässan pågår i en mindre stad. Det är som Almedalen, kan jag tänka mig, fast med böcker. Jag vet inte, jag har aldrig lyckats åka till Bokmässan, men den borde vara som branschmässor brukar vara. Nyheter presenteras, väl annonserade i förväg. Kända författare bjuds in, och visar sig ofta vara precis lika tråkiga som deras böcker är underbara. Och sen trycker man in de mest långsökta ämnen i ett späckat program, samtidigt som det förekommer en massa krimskrams runt om.

  Som det brukar vara. Jag noterar dessutom att väldigt många av de som åker till Almedalen också åker till Bokmässan, vilket väl visar att det finns en koppling mellan bokläsande och samhällsengagemang. Typ.
 Nån gång, när jag blir stor, ska jag också åka dit. Dricka rödtjut och flirta med kultureliten. Eftersom jag har hört att det är det Bokmässan egentligen handlar om...

  Under veckan har man därför också diskuterat mäns läsande, och det är då jag lystrar. Det här är nåt jag funderat över i många år. Att män läser mindre än kvinnor, tar del av kultur mindre än kvinnor, och att män faktiskt läser mindre idag än för tjugo år sen. Och då menar jag böcker. Inte gratistidningar eller annonsblad. För tjugo år sen skrev jag en noggrant avslagen motion till en SSU-kongress om hur man borde få folk att läsa mer, men eftersom jag dristade mig till att säga att det var bättre att karlar läste herrtidningar än inte alls, så sågades den...

  Om detta har det debatterats. Eller det har det väl inte - regeringen gjorde en grej av att de, till synes, skulle bidra med ett antal miljoner till mäns läsande. I själva verket var det frågan om siffertrixande av anslag, så av den ballongen bidde det ingenting. Det finns organisationer som redan jobbar med att få vuxna män att läsa, om inte annat för sina barn, eftersom pojkar tenderar att läsa om deras fäder gör det.
 
  Men...hur jag än bär mig åt ser jag bara en massa människor, alldeles väldigt ofta kvinnor dessutom, som själva läst sen barnsben, som ska förklara varför män inte läser. Och det skylls på TV och datorer och trender i samhället. Det är väldigt få män som får förklara varför de inte läser.

  Jag har en uppfattning om det här. Den är baserad på umgänge bland ickeläsande män. Givetvis helt ovetenskapligt också, det blir roligare så. Jag kan säkert reta upp någon som har rätt uppfattning i alla andra samhällsfrågor också, vilket gör det ännu roligare.

  En av mina kompisar får betraktas som extremt ickeläsande man. Icke alls dum i huvudet, men han glor hellre på en film. Att det numera finns TV-kanaler som effektivt sågar bort allt utom sport har också gjort hans liv lyckligare. Han läser inte för att det knappt finns böcker som intresserar honom.

  Och vi pratar om vår ungdom, när han faktiskt läste. Nej, det var inte samhällstillvända böcker. Han läste kioskdeckare, för att därefter gå över till idag knappt läsbara äventyrsromaner. Gärna kryddat med en smula porr, mycket våld och bara 130 sidor. När nu alla dessa kioskdeckare försvann slutade han läsa.

  Är det så att det finns manlig och kvinnlig litteratur? jag vet inte, men ytterligare en ovetenskaplig undersökning i den manliga bekantskapskretsen gav vid handen att det läses om brott, om krig och en hel del fantasy (i synnerhet hos de unga männen). Alla män har läst Snabba Cash. De som nekar ljuger. Dessutom har många män läst Svensk maffia, bägge delarna. Några har läst böcker om krig. Rätt många kan rabbla upp pansarslag under andra världskriget. Påhittade böcker om elitsoldater som slaktar elakingar om vore det ett dataspel läses av många män. Zlatan är en annan bok män har läst.
  Men det räknas inte. Dra era egna slutsatser.

  Jag försökte få några att läsa Guillous böcker om nittonhundratalet. Inte en chans. Böckerna om Arn har däremot ganska många läst. Liksom de tidigaste böckerna om Carl Hamilton, innan till och med de här läsovana männen tröttnade på den monotona intrigen i alla dessa böcker. Och jag ser ett direkt spår tillbaka till Fredrick Forsyth och Ian Fleming, för att inte tala om Nick Carter, som gav upphov till en debatt om läsvanor som får dagens att framstå som en sandlåda.

  Nu kommer nån att pipa om Wallander, eller om det svenska deckarundret. men efter Sjöwall/Wahlöö har ganska få svenska ickeläsande män - och med det menar jag de män som ingår i vad vi kallar den ickeläsande massan - läst svenska deckare. Det är en kvinnlig sysselsättning. Både att läsa och skriva. Och idag ser man filmerna om Wallander, medan Sjöwall/Wahlöö har reducerats till att bli "Beck"...
 
  Nackdelen med den här sortens debatt är att den tenderar att skuldbelägga de som inte läser, om de nu ens vet om att debatten förs. Det har hänt många gånger att mina dignande bokhyllor - så fick jag det sagt - fått kompisar att känna sig småskyldiga och påkomna. Nä, jag läser inte böcker, du vet...

  Att försöka berätta om den där känslan att få en film i huvudet medan man läser, att sträckläsa en bok från pärm till pärm, medan ungarna skriker efter mat och hunden gnäller vid ytterdörren. Att känna lukten, stämningen i en bokhandel. Ett bokpaket att hämta. Allt detta tar inte.

  Man har rensat i skolbiblioteken också. Själv lånade jag hem så många av B Wahlströms ungdomsböcker som jag bara kunde. När jag blev vid inkomst av reklamutdelning köpte jag kioskdeckare i kilon. Som jag sedan, rädd för omgivningens ogillande blickar, i vuxen ålder slängde, för att verka politiskt medveten. För att i mogen ålder betala dyra pengar för att kunna köpa tillbaka en och annan.

  Och de är verkligen dåliga. Usla. Men de fick en och annan att ta steget vidare, från skräp till bättre saker. Vilket samma helt ovetenskapliga undersökning i bekantskapskretsen bekräftar. Att de dåliga böckerna ledde vidare till bättre böcker, till högre krav. Man lär sig att sortera bort skräp. Det gör också att jag som vuxen rutinerad läsare faktiskt avfärdar ganska mycket av det som höjs till skyarna i Kulturspalterna. Det publiceras en massa skit, helt enkelt.

  Jag är inte litteraturvetare. Därför kan inte jag säga när det här skiftet skedde, när skräpet, det underbara skräpet, rensades ut från biblioteken. Ungefär som med serietidningarna (och dra inte igång mig om Tintin...) Att friskolor dessutom sluppit hålla med egna bibliotek har säkert bidragit. Och man ska inte vara så rädd för att barns värderingar påverkas av enstaka böcker. Mina mellanstadiekompisar läste mängder med skräp, och de växte upp till goda samhällsmedborgare ändå, tack vare duktiga lärare. Men de läser inte längre.

  Skräplitteraturen måste få finnas. Ungefär som som skräpmat eller skräpmusik. De som lockas att söka sig till bättre produkter är fler än de som kommer att förfalla, om nu nån tror att skräpböcker skulle fostra massmördare och hustrumisshandlare. Och man ska inte underskatta behovet av eskapism tillsammans med testosteron - vi är många som drömt om att leda kavalleriattacker eller jaga mafiosos eller göra kommandoräder. På 130 sidor...

  Självklart finns det inte bara en förklaring till varför män inte läser lika mycket som kvinnor. I många familjer är det knutet till könsrollerna - männen glor på en TV-kanal där slipper se annat än sport, och kvinnorna beger sig till Fyra Nyanser... Som för övrigt är skräp. Och det finns självklart inte bara en lösning. Att ha projekt som manar karlar att läsa med sina barn är lysande, men det räcker inte. Nånstans måste man också våga prata om att det manliga utbudet är magert och ickeattraktivt.

Jag är som sagt inte litteraturvetare, och jag har slutat vara missionär - det jag kan se är att det finns böcker som män läser. På samma sätt som det finns tidningar som män läser. En blick i vilken tidningshylla som helst i affären bekräftar det med råge. Å ena sidan tidningar med tyska soldater på, oftast maskerade som Historia i nån form. Å andra sidan hälsotidningar. Och aldrig mötas de två. I varje fall inte hos de som vi oroar oss för. Inte heller tänker jag vara den som skriver Den Svenska Romanen Som Fick Den Svenske Mannen Att Börja Läsa - herregud...

  Men det finns anledning att oroa sig. Ett läsande folk är ett smartare folk än ett icke-läsande. Det räcker liksom med att vi håller på att återuppväcka analfabetismen igen, med allt vad det kommer att innebära för kritiskt tänkande och demokrati, utan att vi också ska få generationer av ännu fler män som inte läser alls.


Länkar om saken
Vem läser egentligen idag?

Läsning, litteratur och kultur är viktiga demokratifrågor

Läs för mej pappa.

Sverige är fullt av mugglare.

Bokus topplista




Det finns all anledning att återkomma till det här


Bilden? Jotack, jag har att göra





 

 

När Almedalen tog död på det demokratiska samtalet...

 

Det finns en del uttryck som jag avskyr. De är så utstuderat utstuderade (jojomän!) att de bara inte går att luras av. Ofta ska de innehålla ord som möten, utveckling, demokrati, samtal, lyssnande, klokt och tydligt.
  De är nyspråk, och det ska det också kallas. De blir snabbt populära i kretsar som träffar varandra lite för ofta, även om de i sina träffar oftast hamnar på kant med varandra. Andra såna ord vi minns är "det internationella samfundet", "konvergens" och "ömsesidig respekt" (med instoppande av valfritt "människovärde", "kvinnor", "barn eller "mänskliga rättigheter":

  Fast det var ett stickspår, där den glade amatör-etymologen i mig gärna hamnar.

  Det här ska handla om den skada Karnevalen i Almedalen gör. Det betyder att jag måste kacka i eget bo, men jag ska försöka få ihop det i slutänden.

  Först några ord om Almedalen, för trots vad alla mina politiska vänner än tror, är det en interrgrej för oss som gillar politik och läser ledar- och kultursidor. Och jag skojar inte - en snabb, givetvis ovetenskaplig enkät i bekantskapskretsen visade en förfärande okunskap om vad Almedalen är. Förfärande för att JAG tydligen inte satt de spår i umgängeskretsen som jag gärna vill inbilla mig.

  Det här är Almedalen, eller Almedalsveckan, som det egentligen heter. Och jag var med, mycket tidigt. Tagen dit av politiskt engagerade föräldrar, för att lyssna på Olof Palme. Därefter har det skett en del.
  Idag är det - om man vill vara snäll - en veckas lek och bus om hyfsat allvarliga ting. Vill man vara elak kan man säga att det är vecka då människor med makt kan knäcka en pava vin ihop utan att störas nämnvärt av den obildade pöbeln.
  Detta kan jag säga därför att jag varit med. Sovandes i svindyra uthyrningsrum - Almedalsveckan ger oändliga intäkter till den fattiga ön - på golvet i en husvagn som var ett ärende för hälsovårdsnämnden, i tält i regn, samt i en barnsäng. Men vartefter har intresset falnat - inte minst för att det är så förutsägbart. Inte minst för att "vanligt folk" skyr ön denna vecka. Just de som av alla kommer att omhuldas under sagda vecka.

  Alla organisationer med minsta självaktning är där, alla medier, alla partier, alla fackförbund. Det är kort sagt som en mässa för vilken bransch som helst. Skillnaden är att det handlar om vår framtid. Och därför är den, eller borde vara, viktig.

  Planeringen för årets Almedalsvecka började redan direkt när man packade ner förra årets kampanjmaterial. Hyra rum, ordna transporter, ragga intressanta personer - för det handlar om att synas. I dag finns det PR-byråer som drar in en lejonpart av årets budget på att arrangera mingel, roséutskänkning och seminarier åt valfri organisation, där det ständiga mantrat är "vi MÅSTE vara där".

  Själv har jag klivit runt i gigantiska utställningar om Svensk Energi, där jag varit enda besökaren, smått jagad av ivriga värdinnor i käcka tröjor. Dock inte gotländskor, för "det begriper ju inte fan vad de säger" som en PR-man med skånsk bakgrund uttryckte det. Istället var det givetvis personal från respektive kraftföretag som fick åka till Gotland en vecka. Jag har varit den enda besökaren hos Friskolorna, ABF, Volvo samt Färöarnas Turistråd. För att nämna några.

  De som är där är alltid också kraftigt sysselsatta med att försvara sitt deltagande. Det finns barometrar för att mäta framgången, man har debattinlägg liggande på hög, där Aftonbladet Debatt, DN Debatt och SvD Debatt ger highfive och champagne. Sen finns det en fallande skala, där landsortsbladen kommer längst ner, utom när det är glesbygdsfrågor. För de kommer med bagage från Västerbottens inland och nedläggningshotade orter i Bergslagen. Sanna mina ord.

  Men alla MÅSTE vara där. Tydligen. Det är ett påstående som numera är upphöjt till sanning. Och för att rättfärdiga detta sitt deltagande morrar man om "det demokratiska samtalet", och "möten med människor", samt "visa sig i verkligheten..."

 Såpass.

  Jag vill nog påstå att det är vecka där politiska faghags får sitt lystmäte, där man kan se ledarskribenter dricka för mycket vin, se ungdomsklubbister av HELT olika politiska kulörer ha märkliga förehavanden, och där mycket av veckan handlar om vem som vinner en allsångs- eller DJ-tävling.

  Missförstå mig rätt, det är helt OK att man har en politisk karneval, som dessutom löper i det klassiska svenska spåret som innebär att alla skenar åt samma håll, och att företeelsen så småningom drabbas av elefantiasis och självdör, likt vilken Vattenfestival eller Rockhändelse som helst.
  Men det är inte OK att påstå att det är en demokratisk mötesplats. För det är det inte.

  Väljare är jobbiga. I synnerhet om - när - de inte kan någonting. Och min personliga erfarenhet (det är min blogg och jag skriver vad jag vill) är att snart trettio år av fördummande TV och tidningar, i kombination med sociala nedskärningar, har gett oss väljare som börjar på en lägre nivå än väljaren gjorde för trettiofem år sen. Typ.
  I det läget satsar viktiga institutioner och organisationer - folkrörelser! - stora pengar på att informera de redan informerade. För det är vad som händer i Almedalen. Vi pratar många miljoner som satsas på glest besökta tält och seminarier, och som kommer de till godo som ändå kommer att rösta. påverka, ha en åsikt.
  Det är märkligt.
  Än märkligare är att det i mitt eget flöde på Facebook - ni som inte har Facebook får skylla er själva om ni inte fattar - kommer åtskilliga av de som nu tillbringar en vecka på Gotland, att om en vecka skriva att "de är så trötta" och att "nu ska det bli skönt med semester..."
  När de borde vara precis fulltaggade och fyllda med energi, redo att gå ut och berätta om Det Verkliga Sverige för de som behöver höra det. Istället tar de ledigt och begriper inte varför de politiska partierna minskar, varför dumheten sprider ut sig och varför så mycket numera bestäms utanför de demokratiska församlingarna.

  Nä, jag vill inte stoppa Almedalen. Men det får inte bara vara Almedalen. De som har ansvaret för det är inte sluga reklammakare, utan det är politikerna själva. Och jag känner politiker som struntar i Almedalen, som säger att det finns andra tummelplatser för att möta lobbyisterna. För det demokratiska samtalet är för viktigt för att bara höras i Almedalen.

Den gröna milen - snart får vi veta vem det blir.

Idag får vi säkert veta vem valberedningen hos socialdemokraterna tycker ska bli partiledare. Spekulationerna valsar runt, och det är väl en och annan journalist som inte släpper telefonen just nu.
Vem det än blir - jag är hyfsat ointresserad - kan jag däremot lova att det inte kommer vara ett förslag som inte kommer kritiseras. Den tiden är förbi, när partiet och rörelsen slöt upp runt sin ledare och skyddade och bevakade.
Och tack och lov för det. Det får vara slut med valda kejsare inom arbetarrörelsen.



Postat från min iPhone

Betalt efter prestation - kommunalrådslönerna

Visst, folk ska ha ordentligt betalt för insatser de gör. Frågan är vem som ska sätta den nivån. Om jag och grabbarna själva fick bestämma vilken utbetalningsnivå vi hade, skulle den garanterat ligga ännu mer irriterande högt.
Löner ska avgöras genom förhandlingar - det är bara skit när företagsstyrelser eller politiker plötsligt bestämmer att de ska ha si och så mycket. Och var ligger relationen - jag kan lova att kommunalrådet i Södertälje, Anders Lago, har mer att göra och större ansvar än kommunalrådet i Vellinge. Som tjänar 40 lakan mer. I månaden,,,,
Kommunalrådet i Hylte - var fan ligger det? - anser att han är förtjänt av sin lön. Och om medborgarna inte gillar det kan de rösta på nån annan. Som om det fanns något parti som tycket annorlunda.
-
Det är ett skitargument. Politiker gömmer sig bakom det, väl medvetna om att det inte är en partiskiljande fråga. Däremot - och det är allvarligare - spär det på politikerföraktet. Visst, det är ett stort ansvar att driva en kommun. Men exakt var ligger ansvaret? Hittills har jag inte sett något kommunalråd hotas med ståndrätt eller fängelse för att ha kört en kommunal verksamhet i botten. Eller bli ersättningsskyldig för kommunala underskott.
Om så är fallet skulle jag uppskatta lite info, annars är även det argumentet bara skitsnack. Här tas inget ansvar för misslyckanden, här tas inga risker.
I såna fall skulle kommunalrådet Salminen i Solna, ett återkommande påhoppsämne på bloggen, kunna känna sig rätt hyfsat orolig just nu. OM han skulle behöva betala tillbaka eller ta ansvar för de miljoner han riskerar för att bygga Nationalarenan, kan jag lova att det varit annat ljud i skällan.
Istället är han löjligt överbetald. Det gäller ju inte bara kommunalråden, i den här listan - utan bakom den finns en väldigt välbetald politisk tross, med mängder av oppositionsråd, som också tjänar grymma stålar. Och de kommer aldrig behöva ta ansvar för vansinnigheter som majoriteten hittar på.....


Bilden? Hur de här lönerna upplevs av andra....

Mubarak och den västliga dubbelmoralen

Så roligt att en massa svenskar helt plötsligt upptäckt att Egypten haft ett långt odemokratiskt styre. Tänkte ni på det när ni åkte till Röda Havet? Tog ni kontakt med oppositionen när ni var i Tunisien? Tänker ni på situationen i Thailand när ni betalar billigt där? Smakar det inte liiiite totalitärstat av den vietnamesiska drinken? Kommer ni att vänta på en folklig revolution där också - och jubla efteråt?

Emellanåt är dubbelmoralen skrämmande. Eller är det bara suget efter sol och värme och billiga priser?

Partiledarsåpan. Igen

Jahaja, den där öppna processen för att välja ny partiledare för socialdemokraterna går...sådär. I dagens Aftonblaskan kan man läsa ett litet torftigt sammandrag. Jag, som egentligen vill ha delat ledarskap och sparka det gamla gardet in i garderoben, kan bara nicka förnumstigt med huvudet.
Däremot är det litet kul att korridormyglets mästare Stig Malm är en av dem som talar för en öppen process. Det hade varit JÄVLIGT kul med det på din tid också Stig!

För övrigt kandiderar jag som ombud till socialdemokraternas extrakongress, i konkurrens med annat folk från Järfälla, Solna och Norrtälje. Vi har alla namn på valsedeln, men ingen har nån ålder, eller sysselsättning. Vilket är uselt - eller taktik? Makten brukar vara duktig på att behålla just det - makten.


Hr Andersson om saken, hr Westerholm, hr Krassman

Bomben i Stockholm och den muslimske galningen

Utan att bli för långrandig måste jag ändå skriva något om den förmodade självmordsbombaren i Stockholm igår.
Självklart hänger det ihop med vår inblandning i Afghanistan, som i sin tur ingår i något man kallar kriget mot terrorismen, som i sin tur inte kan kopplas bort från vare sig konflikten mellan Israel och Palestina, eller - inte minst - situationen i Saudiarabien.
Jag tror det kan hända igen. Å andra sidan är jag också rätt övertygad om att det kommer sparkas in en del dörrar och rivas folk ur sängar de närmaste dagarna, och att de som eventuellt har bistått den där som dog kommer att sys in. Det är svårt att hålla sig undan i Sverige, och nåt säger mig att de som ligger bakom knappast är okända. Inte heller har de något generellt stöd bland muslimerna.
Jag är till och med säker på att de kommer sättas dit av andra muslimer. För muslimer är inte galna. De vill bara ha vad andra vill ha - demokrati, yttrandefrihet och personlig bekvämlighet. Något som de alltsomoftast förnekas i länder som Egypten eller Saudiarabien med flera.
Fanatikern är den som bryter mot repressionen när demokratin inte kommer fram. Och i länder med ofri press och censur har också fanatikern oftast uppfattningen att de talar för långt fler än de egentligen gör.
Den svenska delen av kriget i Afghanistan kan inte kopplas bort från Irak, eller från 11 september, eller ens från George Bush. För kriget har också blivit personligt - förr i världen skröt USA med sina framgångsrikaste stridsflygare, de var i TV, blev stjärnor. Idag är de hemliga - eftersom chansen för att efterlevande efter räder och attacker mycket väl kan tänkas ta revansch. Och också långt senare. I ett land som Afghanistan är vendettatanken mycket levande kan jag försäkra.
För ganska många av fanatikerna är det oviktigt om den svenska styrkan huvudsakligen ägnar sig åt humanitär hjälp (vilket de inte gör) - det viktiga är att vi som nation tagit ställning för samma NATO och USA som upprätthåller en vidrig regim i Riyadh, som håller diverse gangstrar bakom ryggen, som har ett trackrecord i icke-demokrati som är långt som fan.
Och därför kommer det smälla igen. Det har inte särskilt mycket att göra med muslimers situation i Sverige, vad idioterna i SD än säger, utan med yttrandefrihet i oljerika länder.

När sa vi något om det? När ordnade vi solidaritetsdemonstrationer för saudiska kvinnor, eller för gästarbetare i Kuwait? När reagerade vi senast på avrättningar - med svärd! - i länder som ingår i de allierade styrkorna mot terrorismen? Vad är det som styr vår selektiva solidaritet?
Kan det vara så att Marx fortfarande är relevant, att egenintresset aldrig ljuger? Olja mot tystnad, liksom.

Jag tror inte att extremhögern kommer kunna dra så mycket växlar på det här - en ensam klantskalle, med någon hjälp av andra klantar ger inte dem så mycket draghjälp. Men i långa loppet måste vi inse att en svensk insats för en säkrare värld kanske vore mer effektiv på andra platser än i Afghanistan, och på andra sätt.

Andra om saken: Johan, Detaljerna, Peter, alliansfritt, Partistaten, Meeri om intoleransen

Fri uppkoppling överallt!

Har precis bestämt mig för att kräva fri tillgång till nätet överallt. Jag verkligen avskyr att se låsta nätverk precis överallt där jag packar upp min dator. Demokrati kräver information och kommunikation, och man måste inte vara Merlin för att begripa att allt fler kommer vilja vara uppkopplade.
I mitt eget döende förortscentrum skulle det vara en hit. Fram med gratis uppkoppling kära pengakåta fastighetsjävlabolag, så ska ni se att de där fiken fylls med folk som vill kunna slå på den bärbara eller iPaden. Och samma sak borde gälla överallt - varför ska vår väg till demokrati kosta en massa stålar, där operatörerna är de som ska bestämma hur mycket eller hur ofta man vill yttra sig?
För övrigt kan jag meddela att den bästa ungdomverksamheten i centrala Jakobsberg efter kl 17 är Waynes Coffee. Och jag är rätt less på gamlingar - my age! - som fortfarande tjatar om fritidsgårdar för 17-åringar. I synnerhet när de morrar om vuxennärvaro och social kontroll - vafan är det med folk?
Jag garvade lite när jag hörde en välmenande kristdemokrat helt plötsligt började tala om langning till ungdomar utanför Waynes. Och menade tobak. Right. Och visst vore det konstigt om kidzen helt plötsligt skulle bli lydiga och ordentliga, bara för att deras lekande morsor och farsor vill det. Nå, min bistra erfarenhet är att tonåringarna vill ha privatliv, och att vi vuxna lägger oss i långt mer än vi själva velat att våra farsor och morsor skulle göra.
Det är också en orsak till att vi ska ha gratis uppkoppling - så det uppväxande släktet får vara ifred.



Bilden? Modern kommunkation....

Jävla militärer. Lägg er inte i politiken, tack

Jag blir förbannad när jag ser såna här reklamskyltar på stan. Det här är inte vad Försvarsmakten ska pyssla med. Mitt förtroende för militären är baserat på att de inte tar politisk ställning eller lanserar värderingar. Här gör man det - och det är inte OK.
Jag hoppas innerligt på en rejäl debatt om det här, för det luktar illa när uniformerade män börjar tala om hur de tycker att stämningen i landet är. Försvaret behöver en ny reklambyrå!! Eller, vänta - vad ska de alls med en reklambyrå till? Sälja lite ond bråd död? Designa liksäckar?

Vem talar för alla de som inte vet?

Jag fick en kommentar på bloggen som väckte eftertanke. En arg, frustrerad människa som helt enkelt inte förstår att samhället ramlar sönder runt oss, bit för bit. En människa som - förmodligen -kommit i kläm när tryggheten rämnade; jag har inte snokat tillräckligt för att kunna säga det.
Men desperationen finns där - och en slags okunskap om hur det verkligen ser ut? Som rakt av kräver att fack och politiska partier ska göra rätt saker. Och som dessutom inte tycker att det finns tillräcklig skillnad mellan de politiska partierna.
Det skulle vara lätt att vara överlägsen och ha lite skoj på Inspireras bekostnad. Eller bara sådär påfrestande pedagogisk (ni vet - Reinfeldt har skapat den här situationen, borgarna slår sönder den generella tryggheten, försvagar facket blabla...) men...

Det är viktigare än så. Det här är den kunskap som finns i ett Ullareds-Sverige, där man inte läser politiska bloggar, eller ledarsidor, och kanske inte går på fackmöten (innan det är försent). Där man väljer lättsmält TV, där man tycker att det är bättre at jobba än att plugga. Där man fortfarande har en övertro på vilken hjälp man får av Försäkringskassan, eller tror att Arbetsförmedlingen faktiskt fixar fram ett jobb. Som det var förr.

Men förr finns inte längre.
Det är en allt kallare värld vi ser framför oss, baby.

Man kan ju hoppas att den ilska och frustration som växer faktiskt kan ge något bra tillbaka. Det var ju precis så den tidiga fackliga rörelsen växte; folk var förbannade på orättvisorna. Då på ett klassamhälle, idag på ett två-tredjedels-samhälle. Men jag är lika rädd för att frustrationen kan leda till ännu otäckare saker, och det är därför det är viktigt att lyssna till den ilska som finns.
Det är därför det är skit när politiker inte vill träffa de som drabbas av nedskärningar. Man döljer försämringarna bakom en anonym myndighet, trots att det är politiska beslut som ligger bakom - för då uppstår det helt makalösa: Det är Försäkringskassans fel att folk utförsäkras, inte regeringens! Det är Arbetsförmedlingens fel att arbetslösa inte får jobb, inte regeringens!

Och det är inte heller första gången jag träffar på människor som tycker att "vafan, facket får göra något!!!!" Ursäkta mig, men vad? Och varifrån har ni fått uppfattningen att facket skulle ha sån makt? Det här är ett återkommande tema när man träffar folk på byggena. Eller att de inte tycker att det "ger nåt" att vara med. Den debatten har jag varje dag.
Jag tycker synd om alla de som drabbats av försämringarna. Men jag tycker mindre synd om dem om de inte lyckats ta reda på vem som ligger bakom. Att bunta ihop politiker till en likadan klase är att lura sig själv - det är skillnad mellan partierna, och i politiken.
Frågan är ju vem som verkligen kan föra de utförsäkrades talan? För politik är inte logisk. Häromveckan berättade en kompis att hennes utförsäkrade mormor röstade på centern, för det hade hon alltid gjort. Tradition är ingen dålig partipiska.

Bröd och skådespel, sade redan den romerske skalden Juvenalis. Eller dokusåpor och jobbskatteavdrag. Mer pengar i plånboken och en Thailandsresa, och sen behöver man inte engagera sig mer. Faktum är att man idag kan titta på TV en hel vecka, lyssna på radio en hel vecka utan att behöva få veta vad som händer i världen.
Man kan välja bort att veta. Det måste ju vara valfrihet i sitt esse, eller hur?
Jag tänker inte heller vara alltför försiktig mot de här som idag ställer dessa omöjliga frågor, som är i chock över hur de blir behandlade, som aldrig kunde tro att de kunde bli uppsagda, avlagda, undanskuffade.
Var har ni varit? Vad har ni läst, sett, hört? Det här är inte ett tryggt land där vi tar hand om varandra längre.
Vänd er ilska mot rätt saker. Mot de som faktiskt tror att landet blir bättre genom att de som har det illa ska få det ännu sämre.
Jag vet inte hur vanlig jag är, men jag värjer mig mot att buntas ihop med heltidsavlönade politiska djur av olika kulörer. Jag har ett vanligt jobb, och jag tycker ändå att politik är viktigt nog för att engagera mig, tillbringa massor med obetald tid på möten och aktiviteter. Och i min värld är jag inte ovanlig - nästan alla jag träffar på alla dessa möten är undersköterskor, banktjänstemän, rockabillyfans, ensampappor och flerbarnsmammor, eller pensionärer eller kollektivtrafikanter.
Tro mig, vi vet hur verkligheten ser ut.
Däremot måste jag absolut erkänna att jag underskattat hur många som faktiskt inte vet saker. Hur långt Brödet och Skådespelet har nått in i folksjälen. Att vi på alla dessa möten ofta behöver berätta för varandra hur det verkligen är.
För den här klyftan växer - antingen den är avsiktligt skapad för att fördumma menigheten, eller om det bara är en bi-effekt av ett alldeles för bekvämt samhälle, där man ser att trygghetens väggar raseras, men man ser inte vem som håller i bilmaskinen....


Bilden? En rivningskula - ett sätt att riva som jag aldrig sett i levande livet. Den tunga stålkulan som hängde från en kran, slog med kraft in i huskroppen och demolerade den. Det är en gammaldags metod, eftersom den både är svår att kontrollera och ofta ger upphov till andra, helt oplanerade konsekvenser.... Känns det igen?

När nöjen blir farliga för oss alla

Eric Gandinis film Videocracy, som visades på SvT i tisdags, aspirerar nog på att vara en av de viktigaste tv-dokumentärer jag sett på länge. Jag visste i och för sig att den förorsakat rabalder i Italien (censurerade trailern här), men den lämnade en djup och beklämmande dålig smak i munnen.
Det var flera som såg den, trots att den (precis som vanligt) visades i stort sett mitt i natten. Vad är det med de där programplanerarna? De har inga problem med att lägga ex och våld på bästa sändningstid men viktiga program, som kunde ge en smula eftertanke - de hamnar alltid nånstans med starttid 2200 eller senare. Märkligt.
Vid fikabordet kom vi naturligtvis ihop oss om den - det var de som bara suckade och sa " det där händer bara i Italien, och aldrig här" och de som sa "det är redan här".
Nånstans tror jag det är så - vi har det redan här. Jag träffar dagligen unga människor som inte ser nyheter, som inte läser tidningar, som inte vet ett skit om den politiska debatten i Sverige. Men de glor på TV väldigt mycket. Det värsta är att det är inte bara unga människor - jag träffar också vuxna, till och med övervuxna, som belåtet konstaterar att de inte behöver veta nånting mer nu - de ser sporten och lite underhållning och sen är det bra.
Men de får ju välja själva, detta jävla fria val.
I Berlusconis Italien krymper valdeltagandet. För mig är det en hyfsad självklar konsekvens - egentligen undrar jag om det inte går att se ett direkt samband mellan TV-tittande och valdeltagande. I varje fall mellan mängden skräp-TV och framgångar för populistiska partier, och för de som ligger bakom.
Italien är en bananrepublik, där korruptionen är gigantisk, och där ekonomin skulle falla som ett korthus utan organiserad brottslighet. Man kan fråga sig varför de ska ha nån slags frisläng inom EU, när man sätter en jättetumme i ögat på långt mindre länder. Men det vet knappt italienarna om - jag har kompisar med italienska rötter som berättar att deras släktingar i södra Italien sitter förstummade när de får höra om hur deras hemland beskrivs i världen.

Nu handlar det ju kanske inte så mycket om Italien, som om att det är där slask-TV på allvar skapat ett gigantiskt demokratiskt underskott. Som kan vara deras nästa exportvara. Som vi inte redan hade tillräckligt av sånt - "vi bryter reklamen för lite nyheter", som någon träffande beskrev TV4. Där jag för övrigt häromdagen fick se en generad Bengt Magnusson presentera en köpt reklamfilm för Mads Mikkelsens vikingafilm - i Nyheterna!!!
Vi har en sanslös mediekoncentration även i Sverige, men den har ju än så länge legat i händerna på människor med liberala värderingar, vilket man får vara evigt tacksam för. Man kan ju om man vill vara elak, och det vill man ju, se sista tidens haussande av hur poppis Reinfeldt är gentemot Sahlin, som nån slags utslag av politiseringen av medierna (eftersom det är en skitfråga), men än har vi inte sett Tv3 upplåta plats för statsministern att fritt få breda ut sig om sin egen förträfflighet. Men det kommer säkert, sanna mina ord.

Det är inte tal om annat än att de fria medierna - Svt och SR - kommer att attackeras hårt av marknadsliberalerna om borgarna vinner valet. Och då försvinner de sista kritiska och opartiska rösterna. Där man kan ha kvar smala program som inte är ekonomiskt attraktiva för annonsörer, och knappt det, som bara har ett litet fåtal lyssnare eller tittare, men som kan vara oerhört viktiga för samhällsdebatten.
Vänner säger att de inte orkar med nyheterna längre, att de blir deprimerade, att det är tråkigt! Minns ni när man sa till ungarna "det är nyttigt att ha tråkigt" när de gnällde? Nå, idag får man säga det till sina vuxna vänner - måste de verkligen hända något hela tiden?
Jag vet inte. Vad som skrämmer mig är att nöjen och distraktions-TV tar allt mer plats, och att saker som faktiskt borde spela roll, blir marginaliserade.
Nu vet jag att jag kommer få mothugg - kanske av reklamare, för de är ena cyniska jävlar - och det finns säkert nån som kan visa på precis motsatsen, och att det som händer i Italien aldrig kommer hända här. Jag vet inte. Vad jag känner är att det man kan kalla Ullareds-Sverige inte alls är så långt borta som en bildad och engagerad samhällsklass tycks tro.

Peter Andersson skriver om hur märkligt det är att sjunkande siffror för Sahlin är en "sjunkbomb" men bara för henne - när det sjunker för de borgerliga partiledarna är det inte så. Que?

För er som inte sett Videocracy - titta här, den finns kvar till 30 april


Bilden? Liksom sinnebilden för hur omvärlden ser på Silvio. Och vad Silvio själva ser

Men vem är det vi bloggar för?

Sociala medier. Det har vi hört förr. Det är ett poppis ord bland opinionsmakare just nu - man måste synas, agera, debattera. Varenda jävel ska ha en blogg, eller i varje fall ett konto på Facebook.
Det här har blivit mer eller mindre ett tvångsartat syndrom för oss som rör oss i den politiska delen av de sociala medierna. Har man inte en egen blogg finns man liksom inte, och all information ska finnas tillgänglig på nätet - men det visar sig ju naturligtvis att den vanliga diskrimineringen finns där också, för att de som sitter vid rodret tittar bara på sina kompisar. Man gör internetinfo för de som redan kan använda sökmotorer, som vet hur man sparar filer, som vet hur man hittar på en rörig hemsida. Som fattar hur man gör inlägg på en blogg (en liten fin spark i ändan på snälla men tekniskt obegåvade vänner)...

Svenskan har en bra artikel om det idag - man tycker ju att de politiska partierna skulle vara lite smartare, och låta de som är mest ovana vara de som ska provköra. Om något parti nu ställer sig upp och säger "ehrm, vi har den sida som är bäst för handikappade" så ska de skämmas! Nån skan på sin höjd vara minst dålig.

Socialdemokraterna gör ju ett direkt generationsfel (jävla trettioåringar!) när man inte kan söka direkt på sin arbetarekommun (som är ett fint gammalt ord som väldigt många äldre socialdemokrater använder ryggmärgsmässigt). Eller att man hamnar på en sida med Carin Jämtin när man klickar på socialdemokraterna i Stockholms län.
Och det här är nåt man måste återkomma till - vilka är det man vänder sig till? Är det inte så att sociala medier med inriktning på politik vänder sig till en mycket begränsad krets? Som dessutom får alltmer att göra - för nu måste man ju blogga också, och finnas på Facebook, och uppdatera olika sidor med information.
Jag har ett par hundra besökare på bloggen varje dag, det tackar vi för. Men det är en jävla droppe i havet om jag jämför med vad vilken ordinär tonårsbloggare som helst har om dagen. Dessutom, om jag seglar runt på mina favoritbloggar är det ju lätt att konstatera att det är ungefär samma personer som är aktiva överallt.
Egentligen är det ju ganska enkelt - vill vi använda sociala medier måste vi ju vara sociala. Och det är man knappast på en blogg - hur mycket interaktion (yaye!) blir det med tre svar på inlägget? Och Facebook ska vi bara inte tala om - jag skäms inte för att säga att jag själv har dolt en massa människor som bara använder Facebook för att megafonera ut skäll på regeringen.

Sånt är så trist, för det är inte så sociala medier funkar. Säger den medelålders kroppsarbetande LO-medlemmen.

Nånstans måste vi ju ändå kunna möta andra än de som är våra ideologiska kompisar. Och det finns rader av såna ställen. Ett jättebra exempel är de kommentarsfält som finns under många tidningsartiklar - det kräver att man registrerar sig men de har också en enormt hög besöksfrekvens. Och har hittills alldeles för ofta blivit lekstuga för de som tycker annat än till exempel mig - främlingsfientligheten frodas där till den milda grad att Dagens Nyheter idag stängde sitt kommentarsfält om Vellingemoderaternas dubbelspel...
Jag vet att jag kan verka tjatig men så länge den politiska debatten på nätet förs i slutna rum kommer den vara ointressant för de flesta. På samma vis kommer det att ställa nya krav på de som agerar där - det räcker inte med att vara ett namn, man måste både kunna sin sak och kunna argumentera för den. Och det är väl därför så få höga företrädare av alla olika parti-kulörer avstår från att ta debatten.
Att vara social innebär just det - att vara social. I framtiden, eller kanske redan till höstens val, är jag övertygad om att de som vågar ta debatten på nätet är de som kommer vinna. Där ligger en hel del av Sverigedemokraternas eller Piratpartiets framgångar; de använder nätet och sociala medier på ett smart sätt, och de ser till att vara där de inte möter motstånd. Att tro att man kan tiga ihjäl dem är bara larvigt.
Det betyder också andra krav på politiker. I framtiden, eller rent av till hösten, kommer stil och utseende att värderas högre än någonsin, liksom förmågan att uttrycka sig vettigt i skrift. Snacka om att det kommer sätta käppar i hjulet för rätt många. Jag säger det helt utan illvilja, utan mer som ett konstaterande. Jag är ju inte heller ensam om att tro det - varje dag är det nån bloggare med självaktning som ifrågasätter sin egen genomslagskraft.
Det heter att de rödgröna vann bloggkriget. Det vette fan. Jag är rätt övertygad om att "de andra" bara insåg att de hellre når 15000 personer på en dag via kommentarsfälten till tidningsartiklar, än att nå 300 redan troende på en blogg....




Bilden? Världen utanför bloggosfären, baby....

Applåderar idag Expressens ledarredaktion

Jajamän, idag slår vi på stora trumman för Expressens ledarredaktion som tar ställning. Man vill att alla som ger privata donationer till politiska partier ska redovisas, och man gör det på ett mycket bra sätt.
I kommentarsfältet - för den som orkar med att läsa där - framkommer i vanlig ordning de vanligaste moderata invändningarna. Som då alltså inte har med sakfrågan att göra, dvs om man på minsta sätt skulle kunna ana sig till att politiska donatorer också köper sig politiskt inflytande. Istället handlar invändningarna om det gamla vanliga: Men facket då! Men sossarna då! Men Mona då!
Det säger en del om hur känsligt det är. Man vill inte diskutera det. Men det blir mycket svårare när det är allianssympatisörer som också tycker moderaternas och kristdemokraternas hycklande är pinsamt. För inte ens Berlusconi kommer undan att redovisa vilka som betalar honom, inte Barack Obama heller, inte Gordon Brown, inte Angela Merkel. Men Reinfeldt vill inte.
Fegt och fult av moderaterna, bra och begåvat av Expressens ledarsida


Bilden? Bananrepublik är ett för bra ord för att inte använda

Vi måste fortsätta prata om Råsunda och Nationalarenan

Precis som Johanna skriver är det viktigt att fortsätta ifrågasätta byggandet av arenorna. Och anledningen till att jag tycker i frågan beror ju på att jag tycker om AIK. Den sista tidens händelser innebär ju med största sannolikhet att den Nya Nationalarenan - där jag igår träffade grabbarna som bygger - kommer att bli en dyr historia. Hur nån kan påstå att det finns en stabil ekonomisk kalkyl är för mig en gåta.

Men förutom detta handlar det här om respekt för kultur och tradition, och hittills har borgarna i Solna visat mycket liten respekt för AIK. Och favoritlaget är en känslig sak - en av de svåraste sakerna för spioner i alla tider har varit att dölja sina idrottsliga sympatier. Eller som en grekisk motståndsman sa: man kan byta fru, religion, politisk uppfattning och bil, men man byter inte favoritlag. Och just nu visar borgarna i Solna ingen som helst respekt för AIK. Läs själva här

Eftersom Svenska Fotbollförbundet har sålt Råsunda till PEAB tyder ju det mesta på att AIK kommer att tvingas bort. Och jag menar tvingas bort - jag känner få supportrar som ser fram mot matcher på en ännu större arena, där åskådarplatserna kommer gapa ännu tommare, i matcher mot publikdragare som Gefle eller Mjällby. Oh så spännande det skulle vara med femtusen personer på Den Nya Arenan...

Visst, man kan säkert fylla upp mer i derbyn, men det förutsätter ju också att man faktiskt kan spela derbyn, och det finns ingen naturlag som bestämmer att det ska finnas många allsvenska fotbollslag i Stockholm. Verkligen inte, kan man säga lite skadeglatt. Man räknar naturligtvis med att AIK ska vara hyresgäst på Nya Nationalarenan, och betala rejält - men då måste också AIK ha intäkter.

Globen är ett exempel som förskräcker - där ekonomerna gjorde en mental kullerbytta, vilket sedan kostat skattebetalarna i Stockholm massor med pengar. Det känns ju som det finns förutsättningar för samma sak i Solna. Och glesbesökta evenemang i ett ödsligt Globen är bland det mest deprimerande man kan tänka sig. Känns det bra, ni som bor i Solna?

Jag har ju en anonym följeslagare - som påstår sig vara en riktig person men som tidigare postat från IP-adresser i kommunhuset - som postar ungefär samma inlägg överallt, där han försvarar det här. Men så är han från Göteborg också... Jag har av misstag raderat en av hans kommentarer så han får gärna posta den igen - eller höra av sig på annat sätt. Så jag tror på att han verkligen är en arbetslös knegare från Solna.

Man ska inte underskatta kraften i en arg supporter. Och just nu är AIK-arna förbannade. Vi kommer fortsätta prata om det här, lita på det

Andra om AIK, Nationalarenan, och här. För att inte tala om här

Bilden? En rörsångare som föder upp en gökunge. I överförd bemärkelse betyder det att göken tar för sig, och nån annan betalar. Som i Solna...

Gratis valfråga i Solna - nu kommer Råsunda rivas.

Konstaterar att det idag är officiellt att PEAB köper Råsunda Fotbollstadion från Svenska Fotbollförbundet. Precis det som vi sagt hela tiden ska hända - och därigenom kommer man att göra AIK - i mitt hjärta - hemlöst och sen, pang, har man tvingat in dem på en ny arena, som i varje fall är för liten. Men man kommer få bygga en massa nya dyra bostadsrätter istället!

Jag tror makten i Solna underskattar sin lokala opinion. Även om de importerat en massa lantisar som håller på lag man inte är intresserad av - Göteborg, Malmö, Gefle - ska man inte alls tro att AIK är något man tar lätt på i Solna. I synnerhet som makten i Solna också bakbundit sig själva och kommunens ekonomi i avtalet om SwedBank Arena och en nya galleriastad, som redan från början känns lite som Vällingby centrum eller Nacka Forum, dvs felsatsade. Ungefär som Svenska Fotbollförbundet som nu kör över AIK, och dess möjlighet att få vara med och buda.

Nånstans känns det som högern bjudit in oppositionen i Solna i matchen, och med besked också. När man möter Solnafolk, och inbitna AIK-are i synnerhet, så är de svarta i synen och NU JÄVLAR FÅR DET VARA NOG.

Men man kan ju hoppas att makten i Solna nu slutar tramsa och erkänner att planeringen hela tiden gick ut på att få ett allsvenskt hemmalag till den nya arenan, som ingen vill ha. AIK. Och det alldeles oavsett vad AIK och AIK-arna tycker. Bra jobbat!

Bilden? Yankee Stadium i New York, som flyttades och sen gick det åt helvete. En av de minst populäta arenorna, och så dyra biljetter att vanligt folk slutade gå. Precis som Globen - ett annat skrytbygge som börjat närma sig fiasko

Live från ABF-repskap

Trehundrafyrtionånting motioner. Och en hel´del annat

Byggettans repskap! Live-bloggning

Idag avhåller Byggettan representantskap i ABF-huset i Stockholm. Som en del i min kamp för att få in lite 2000-tal i den fackliga verksamheten ska jag ta med mig datorn och blogga från tillställningen. Som för övrigt kommer bli nåt i hästväg, med trehundafemtio motioner som ska behandlas på fyra timmar.

Titta in från klockan fem för uppdateringar!!!

Nationalarenan i Solna - för vem?

Idag ska kronprinsessan ta första spadtaget för den Nya Arenan i Solna. Den som ska vara till för hela landet. Tro det. Just nu känns det mest som första spadtaget på ett enormt riskabelt projekt. Känner ni nån som vill ha den där arenan? Förutom en del affärsmän och byggbolagsdirektörer? Kanske nån gök på Svenska Fotbollförbundet?

Jag är AIKare, av födsel och ohejdad god vana. Planeringen är att AIK förväntas flytta sig från nuvarande anrika Råsunda till Den Nya Arenan. Men inget är klart. AIK-are, liksom andra som är engagerade i föreningslivet kan vara märkligt tjuriga ibland. Överhuvudtaget verkar mycket lite vara klart - förutom att olika experter redan dömt ut projektet. Vi har ju redan Globen som avskräckande exempel i Stockholm - där en kalkyl förutsatte att jättemånga människor skulle betala jättemycket pengar för att lyssna på jättekända artister och se jättespännande idrott.

Det bidde inte så med Globen. Det finns alla anledning att tro att det kommer bli samma sak med Nya Nationalarenan. Och i slutänden blir det Solnaborna som kommer få betala kalaset. Dessutom regnar det....

Johanna skriver naturligtvis om det här

Bilden? Nej, det är ingen brödrost. Det är den nya arenan...

Maud Olofsson gör mig så trött!

Kvinnan gör mig matt.... Sitter i TV och erkänner att hon känt till hela Vattenfallspaketet, men skyller på förra regeringen. Nåt säger mig att det här kommer bli bökigt att snacka bort för Reinfeldt... Och vad som händer med centerns opinionssiffror kommer ju bli en spännande historia....

I efterhand redigerar jag in följande från SvT Text:

"Näringsminister Maud Olofsson har sen 
 i våras känt till att Vattenfall hade 
 ingått avtal om ett obegränsat skade- 
 ståndsansvar vid en ev kärnkrafts-    
 olycka i Tyskland. Det berättade hon  
 i SVT:s Agenda på söndagskvällen.     
                                       
 Men det var först för ett par veckor  
 sedan som hon fick det bekräftat. -Om 
 inte ens vd:n förstår konsekvenserna  
 av ett avtal är det svårt för ett     
 statsråd att göra det, sade hon.      
                                       
 Olofsson sade också att det var       
 viktigt att kraftbolag tar ett ansvar 
 vid olyckor och tycker att den ord-   
 ningen skulle behövas även i Sverige."

Vän av ordning undrar ju då vad som är svårbegripligt med "obegränsat
skadeståndsansvar..."?

Pengar och moral och politik

Peter Andersson skriver idag om pengar och politik. Inte vilka pengar som helst, utan om de pengar som moderaterna vägrar redovisa. Pengar som de får av människor och organisationer som inte vill stå för det. Pengar som rimligen skänks för att ge någon typ av motprestation.

Egentligen är det märkligt att moderaterna är så ovilliga att redovisa vilka bidragsgivarna är. I det öppna samälle de påstår sig vilja ha är det väl rätt självklart att man inte i lönndom ska kunna köpa makt och inflytande. För ordningens skull (och innan gnällkommentarerna kommer) kan jag berätta att fackföreningsrörelsen varje år lämnar tillskott till det socialdemokratiska partiet, och det är hur offentligt som helst. Det har aldrig hymlats om det, och därför är DNs ledare idag till viss del rätt larvig. Men däremot är det bra att alliansmegafonen motvilligt kan erkänna att det här är ett problem, och inte ett litet sånt

Det händer att jag träffar människor som inte vill vara med i facket för att facket ger pengar till sossarna. Själv är jag inte så intresserad av att gynna företag som ger pengar till moderaterna - men jag vet ju inte vilka det är.

Det här är helt enkelt usel moral. Inte dubbelmoral, utan dålig moral. Vi har ett regeringsparti som får okända summor av okända bidragsgivare. Vad skulle vi säga om ett land i Tredje världen där sånt förekom? Jag kan lova att just moderata företrädare vore de första att kräva att bistånd och hjälp skulle upphöra...