Men vem är det vi bloggar för?

Sociala medier. Det har vi hört förr. Det är ett poppis ord bland opinionsmakare just nu - man måste synas, agera, debattera. Varenda jävel ska ha en blogg, eller i varje fall ett konto på Facebook.
Det här har blivit mer eller mindre ett tvångsartat syndrom för oss som rör oss i den politiska delen av de sociala medierna. Har man inte en egen blogg finns man liksom inte, och all information ska finnas tillgänglig på nätet - men det visar sig ju naturligtvis att den vanliga diskrimineringen finns där också, för att de som sitter vid rodret tittar bara på sina kompisar. Man gör internetinfo för de som redan kan använda sökmotorer, som vet hur man sparar filer, som vet hur man hittar på en rörig hemsida. Som fattar hur man gör inlägg på en blogg (en liten fin spark i ändan på snälla men tekniskt obegåvade vänner)...

Svenskan har en bra artikel om det idag - man tycker ju att de politiska partierna skulle vara lite smartare, och låta de som är mest ovana vara de som ska provköra. Om något parti nu ställer sig upp och säger "ehrm, vi har den sida som är bäst för handikappade" så ska de skämmas! Nån skan på sin höjd vara minst dålig.

Socialdemokraterna gör ju ett direkt generationsfel (jävla trettioåringar!) när man inte kan söka direkt på sin arbetarekommun (som är ett fint gammalt ord som väldigt många äldre socialdemokrater använder ryggmärgsmässigt). Eller att man hamnar på en sida med Carin Jämtin när man klickar på socialdemokraterna i Stockholms län.
Och det här är nåt man måste återkomma till - vilka är det man vänder sig till? Är det inte så att sociala medier med inriktning på politik vänder sig till en mycket begränsad krets? Som dessutom får alltmer att göra - för nu måste man ju blogga också, och finnas på Facebook, och uppdatera olika sidor med information.
Jag har ett par hundra besökare på bloggen varje dag, det tackar vi för. Men det är en jävla droppe i havet om jag jämför med vad vilken ordinär tonårsbloggare som helst har om dagen. Dessutom, om jag seglar runt på mina favoritbloggar är det ju lätt att konstatera att det är ungefär samma personer som är aktiva överallt.
Egentligen är det ju ganska enkelt - vill vi använda sociala medier måste vi ju vara sociala. Och det är man knappast på en blogg - hur mycket interaktion (yaye!) blir det med tre svar på inlägget? Och Facebook ska vi bara inte tala om - jag skäms inte för att säga att jag själv har dolt en massa människor som bara använder Facebook för att megafonera ut skäll på regeringen.

Sånt är så trist, för det är inte så sociala medier funkar. Säger den medelålders kroppsarbetande LO-medlemmen.

Nånstans måste vi ju ändå kunna möta andra än de som är våra ideologiska kompisar. Och det finns rader av såna ställen. Ett jättebra exempel är de kommentarsfält som finns under många tidningsartiklar - det kräver att man registrerar sig men de har också en enormt hög besöksfrekvens. Och har hittills alldeles för ofta blivit lekstuga för de som tycker annat än till exempel mig - främlingsfientligheten frodas där till den milda grad att Dagens Nyheter idag stängde sitt kommentarsfält om Vellingemoderaternas dubbelspel...
Jag vet att jag kan verka tjatig men så länge den politiska debatten på nätet förs i slutna rum kommer den vara ointressant för de flesta. På samma vis kommer det att ställa nya krav på de som agerar där - det räcker inte med att vara ett namn, man måste både kunna sin sak och kunna argumentera för den. Och det är väl därför så få höga företrädare av alla olika parti-kulörer avstår från att ta debatten.
Att vara social innebär just det - att vara social. I framtiden, eller kanske redan till höstens val, är jag övertygad om att de som vågar ta debatten på nätet är de som kommer vinna. Där ligger en hel del av Sverigedemokraternas eller Piratpartiets framgångar; de använder nätet och sociala medier på ett smart sätt, och de ser till att vara där de inte möter motstånd. Att tro att man kan tiga ihjäl dem är bara larvigt.
Det betyder också andra krav på politiker. I framtiden, eller rent av till hösten, kommer stil och utseende att värderas högre än någonsin, liksom förmågan att uttrycka sig vettigt i skrift. Snacka om att det kommer sätta käppar i hjulet för rätt många. Jag säger det helt utan illvilja, utan mer som ett konstaterande. Jag är ju inte heller ensam om att tro det - varje dag är det nån bloggare med självaktning som ifrågasätter sin egen genomslagskraft.
Det heter att de rödgröna vann bloggkriget. Det vette fan. Jag är rätt övertygad om att "de andra" bara insåg att de hellre når 15000 personer på en dag via kommentarsfälten till tidningsartiklar, än att nå 300 redan troende på en blogg....




Bilden? Världen utanför bloggosfären, baby....

Politometern och bloggande

Titta gärna in på Politometern. Där samlas just politiska eller i vart fall samhällsinriktade bloggar på samma ställe, och slipper drunkna i den veritabla tsunami av mode- eller livsbloggar som också finns. Dessutom är det ett hyfsat kul och klurigt söksystem, vilket gör att man kan sovra lite bland de värsta och bästa.

Annars har jag noterat att det verkar vara en heltidssyssla att marknadsföra sin blogg på alla dessa sökmotorer och sidor som bevakar bloggar. Och vem har tid med det?

Bilden? Medaljörerna från längdhoppet i OS 1968. Överst Bob Beamon, som satte ett helt makalöst världsrekord. Men vilka är de andra? För vem minns tvåan och trean?

Nå, varför bloggar man?

I DN skriver Henrik Brors om att det inte går så bra för bloggarna. Såpass. Man kan ana nån sorts illa dold skadeglädje från det hållet. Men spelar det egentligen någon roll? Det har ju att göra med om man är intresserad av kvantiteten. Det kanske man inte är.
Och ska man kolla på de sk modebloggarna så går det bra, tack. Och det är kanske inte där som den här avundsjukan slår igenom. För de är ju inte "viktiga". Istället handlar det nog, precis som Morian skriver, om vem som läser bloggen.
Det finns ju en debatt som faktiskt förs via bloggar och andra nätmedia. Där helt vanliga människor faktiskt kan få ta sig ton och bild och ha en åsikt. Inte så proffsigt alla gånger, men garanterat utan att det ska stötas och blötas av kritiska ögon. Och eftersom den politiska debatten i samhället på något sätt hamnat i skymundan i traditionell media är det väl bra att sånt finns? Inte sant?
Däremot är det naturligtvis så att bloggen aldrig kommer få den genomslagskraft som den t ex hade i USA, där den förebådade Obamas ankomst - se där en kyrklig anspelning så här års - men det betyder ju inte att den alls skulle vara marginaliserad. Den har helt enkelt andra syften än de som SOM och Henrik Brors tror att den har.
Man har bloggen för att berätta något, och det är inte ens så att alla bloggare skulle vilja ha många besökare.

Debatterna förs istället på alla dessa sociala forum där folk reggar sig för att umgås, och rätt vad det är utbryter det hejdlösa, och ofta väldigt roliga, debatter. Och finns man inte där också så missar man halva nöjet! Jag undrar när jag får se Henrik Brors där...

Tjejerna vinner i blogg-kampen. Men vem förlorar?

Nyhetssajten e24 rapporterar att kvinnorna är vinnare på bloggfronten. Vän av ordning frågar sig då raskt hur de kommit fram till det? Jo, eftersom de tjänar mest pengar på sina bloggar. Man funderar en smula på varför artikelförfattaren väjer för ord som "kommersialisering", "skyltfönster" och "produktplacering". Jag känner faktiskt långa rader med kvinnor som inte alls skulle vilja vara i toppen av den där listan, som hellre använder bloggen för att framföra sina egna åsikter, istället för att alltid misstänkas för att vara köpt.
Däremot tycker jag att resonemanget är intressant - man kan uppenbarligen använda bloggen till flera saker. På det viset finns det en likhet mellan bloggarna och tidningar, där en del tidningar idag mer och mer ersätter det renodlade nyhetsinnehållet med det mer svårdefinierbara begreppet "livsstil".
Men det här betyder ju också att bloggen kommer att bli en färskvara - ju fler som vill dela på kakan, desto mer desperata kommer naturligtvis bloggskaparna bli för att få besökare, vilket kanske kan ge en helt ny innebörd åt själva ordet "bloggkrig". Och vad gör en sån bloggare när hennes besökskrets åldrats, eller när hon själv åldrats?
Jag skriver hon eftersom tjejerna har ledningen här - go girls! - men det kommer snart att växa fram en allt större marknad av samma bloggtänkande fast för killar. Skälet är enkelt - unga killar slösar mer än unga tjejer, eftersom de oftast har en högre lön (FY!), och de lägger pengar på riktigt dyra saker, som hemelektronik, biltillbehör etc. Statussymboler. Stora pengar, som får det att vattnas i munnen på varumärkeskonsulterna.
Och fortfarande är det ingen som kommer skrika särskilt högt om vare sig "kommersialisering", "skyltfönster" och "produktplacering". Men framgången kommer mätas i besökssiffrorna, i hur mycket pengar bolaget bakom bloggen - och bara det där bolagsbegreppet borde få få i varje fall några att dra öronen åt sig - eller hur många som länkar dit.
Just den här utvecklingen av bloggosfären behöver det funderas över mer. Jonas Morian gör det ofta - här - liksom flera andra, men jag saknar ett samlat grepp över hur vi ska använda nätet för att påverka samhället, om det är det vi vill.
Vad gör vi när modebloggarna fylls med budskap från borgerligheten? Och då menar jag inte bara värderingar, utan lika mycket annonser. Bloggen är idag lika mycket ett reklammedie som något annat, så självklart kommer det annonser och filmer. Och kanske t o m ensamrätt på att få lägga upp sånt material.
Vad gör vi den dag de tre största modebloggarna alla lägger upp reklam för den borgerliga regeringen? Som kommer att läsas av tusen och åter tusen besökare? Det är en utveckling som både skrämmer och lockar. Ska vi själva hoppa på det tåget eller ska vi - igen - stå vid sidan och tycka att vi är för fina? Har vi ens pengarna?
Vad jag vet finns det inget krav på balans eller opartiskhet när det gäller bloggar, så det är inte ens säkert att vi skulle välkomnas. Hur möter man detta? Var det ens nån av de som omfamnade Obamakampanjen som funderat på det? Talades det om saken på socialdemokraternas framtidsdagar?

Kenzas har över femtiotusen unika besökare varje dag. Vad gör vi den dagen hon - som Blondinbella redan gjort länge för övrigt - börjar tala sig varm för politiska idéer?


Bilden föreställer Elin Kling, som har bloggen Style By Kling, och som utsågs till årets Modebloggare... Och Aftonbladet har tagit nacksving på henne - vilket också kan få symboliera en framväxande symbios mellan medier och de mest lästa bloggarna. En tanke som kan bli rätt skrämmande om man drar ut dess fulla konsekvenser...

Ut ur bloggstugorna nu! Om en icke-Obamafierad debatt...

Att blogga om samhälle och politik är som att sitta i en liten kolonistuga och vänta på att få besök. Det tittar in nån emellanåt, oftast åsiktsfränder, och säger hej. Man har ett artigt litet meningsutbyte men skiljs åt som vänner - kanske inte som de bästa vänner, men man behöver inte bli arg.
Nå, det finns en debattvärld där ute som inte ser ut så, och i den befinner jag mig allt oftare. Det betyder att det blir lite längre mellan inläggen på bloggen, men man måste ju prioritera. Jag har mellan hundrafemtio och tvåhundra besökare om dan här, vilket vida överskrider mina förväntningar.
I den andra internetvärlden, på olika forum, kan min åsikt ses av kanske 10 000 olika människor på en vecka, eller ännu mer. Och inte bara min naturligtvis, utan alldeles väldigt ofta är jag rätt solo med min åsikt, och har en kompakt vall av högerdebattörer mot mig. Nu störs jag inte så mycket av det (eftersom jag vet att jag har rätt) utan jag vet att min åsikt delas av långt fler än de som skriver i just den tråden.
För deras skull är det viktigt att tala.
Vi är inte USA. Jag tycker det känns ansträngt och skrämmande att så många tror att man via nån slags kopiering skulle kunna nå samma framgång här i Sverige med det obamaianska receptet för väljarkommunikation. Ursäkta, vi är inte USA. Vi har en partiorganisation som inte ens existerar där, vi har väljare som är långt mer trogna än de amerikanska, och dessutom behöver vi inte fler konstiga mojänger att koppla på. Ibland kan jag tro att folk i partitoppen är galna - det har redan skrivits långt fler förnumstiga analyser av hur Obama vann det amerikanska valet än om hur vänstern förlorade det svenska.
Vi har redan en beredd spelplan i form av olika internetforum - nej, jag tänker inte lista dem - och väldigt många av dem har en sektion där man får diskutera allt mellan himmel och jord, och gör det också. Och mitt i denna saliga blandning dyker politik alltsomoftast upp. Här debatterar man glatt, ofta okunnigt, ofta initierat, ofta oförskämt men också ofta mycket slipat.
Och vi finns inte där.
Man kan sitta i sin stuga och vänta på besök, eller så kan man ge sig ut på torget, ta ordet och börja berätta vad vi tycker. Och det går alldeles utmärkt utan konstiga mojänger.
Det finns en sorts snobbism inom arbetarrörelsen inför det här.
Det anses lite icke-stiligt att ta en debatt på Passagen, eller på Aftonbladet eller nån annanstans. Och detta trots att det är där debatterna förs.
Nej, vi kommer inte att vinna nåt val med Twitter. Men vi kommer att förlora val på forumen, och sen spelar det ingen roll om vi är bäst på att blogga eller har vackrast YouTubekanal. Vi måste vara där väljarna är. Vi måste ta de debatter som de vill ta, och vi kan inte göra det om vi fortsätter låsa in oss i våra bloggar.



Bilden illustrerar hur väldigt många tycks tro att internetdebatt går till. Och visst är det så, men det blir inte alls bättre av att vi lämnar spelplanen fri för de som har fel

Men VAD ska vi ha internet till? Om att tappa bort frågan...

Efteratt ha läst ett antal olika valprogram, politiska manifest, framtidsvisioner och annat slås man av hur många som numer stoppar in Internet som en av de saker som ska prioriteras inom arbetarrörelsen. Vi ska "besöka arbetsplatser, skriva insändare, arbeta med internet, uppvakta..." eller "brev, mejl eller telefonsamtal" finns det på ett otal olika ställen.
Ingen verkar ha funderat på HUR man ska använda internet.
Jo, jag vet att det finns bloggare, och sen har de olika fackförbunden egna hemsidor, och en och annan driver andra projekt inom ramen för det vi kallar nätet. Men hittills verkar den huvudsakliga nyttan med internet ha varit att förenkla adminstration, och minska pappersåtgång.
Man kan numer ladda ner olika pdf-filer med information, eller få sina handlingar i mejlen, och det är vi mycket glada för. Eller skapa separata informationssidor eller t o m en och annan community (oftast med kass säkerhet). Mycket längre än så kommer vi inte.
Internet handlar om kommunikation. Att möta människor och åsikter, att föra fram sina egna och bemöta andras. Hittills kan man konstatera att arbetarrörelsen lyckats med att föra fram sina egna åsikter genom att ha fått fram välfungerande bloggar, men det räcker inte.
Framtiden kommer att kräva ett annat tänkande, och det går fort nu.
En av dessa anledningar är att traditionell media upptäckt bloggarna, men kan ni tänka er - borgerliga tidningar skriver om borgerliga bloggar, och så hamnar vi på undantag igen.
Den stora debatten förs numer på olika forum och DÄR MÅSTE VI OCKSÅ FINNAS. Alla upptänkliga signaler talar om för oss att den framtida debatten kommer att föras via dessa "elektroniska anslagstavlor" som en partikoryfée beskrev det som för bara ett par veckor sen. Hans namn må vara dolt för hans egen skull, men det är inte utan att man känner att det finns en vånda inom rörelsen för det här. Och den här debatten, som inte finns dessutom, är knappast ny. Bara en sån sak som att det beskrivs som "den nya tekniken" hos ett flertal partidistrikt är beklämmande. Nytt? Har ni vevgrammofon fortfarande?
Jag blir vansinnig när jag läser inlägg på inlägg av duktiga fackliga och socialdemokratiska bloggskribenter, inlägg de slitit med, lagt länkar och bilder (jag vet hur det är) och sen kommer de vara jätteglada för de trehundra som läser det, och för de tre som lämnade kommentarer.
Laakso, Morian, Jytte, Johan och Johan och Johan och Krassman - vi behöver er ute i debatten. Inte i era skrivarstugor. Ta en titt här, eller här, eller här
På våra bloggar når vi en bråkdel av de som vi behöver nå - men på forumen när vi så många fler. Så vad håller ni på med? Vad ska vi använda Internet till? Det är helt uppenbart att det är annorlunda att debattera med folk på nätet - det krävs helt andra taktiker, tonart och ordval. Men våra motståndare är redan där - och vi har inte tid att halka efter.
Det är därför det är så viktigt att arbetarrörelsen bestämmer sig för hur man ska bete sig med teh Internet - och tammefanken starta cirklar i ämnet, på samma sätt som vi haft torgmötesutbildningar eller förhandlingskurser. Det här nätet ska vi också använda.
Vi har inte råd att stå handfallna mot nästa blogguppror, för det kommer. Garanterat.
Jag vet att många inte gillar att debattera på nätet, men det beror, precis som jag skrev här, på att man är fast i den klassiska debattekniken - att bemöta den man svarar. Efter ett tag lär man sig att skriva för alla de som inte hörs i debatten, alla de som faktiskt delar våra idéer och inte den hånfulle motdebattören.
Vi gillar inte heller att vara anonyma. Nå, var inte det då. Men sluta huka i buskarna. Sprid det - det finns massor med insatt folk i rörelsen som MÅSTE börja synas i debatten. Om inte annat för att reda ut saker och ting. Något som jag vet att vissa Moderata Flaggskepp har börjat fatta.
När det gäller internet var framtiden här igår. Det är dags att börja begripa det.

Guerillablogging. Om FRA-lagen och påverkan

Själv tror jag att bloggvärlden överskattar sin betydelse i sitt raseri över en dum lagstiftning. Det handlar naturligtvis om den lag som kommer att ge myndigheter möjlighet att rota i privatliv, om det bedöms vara nödvändigt. Jag tror att de som är strateger inom de olika borgerliga partierna har mer känsla för vad som är ett äkta folkligt raseri, och vad som mer kan sägas vara ett marginellt tutande. Därför kommer lagen att införas.
Inte heller kommer de borgerliga väljarna att straffa de tvehågsna som påstått sig vara ambivalenta i frågan. Möjligen kommer en eller ett par av dem bli lite av driftkucku under resten av perioden, men mer kommer inte att hända.
Problemet hos bloggarna är att de sitter i sina stugor och väntar på att enstaka passerande ska titta förbi och läsa vad de skriver. Emellanåt skriver de hos varandra - jag också, ska erkännas - men oftast drar de sig sedan tillbaka till sin egen skrubb och fortsätter debatten där, på egen planhalva, istället för att våga föra en lång debatt hos en meningsmotståndare.
Man ska vara medveten om att bloggen som primärt anfallsmål på nätet haft en avsevärt jämnare politisk fördelning än medier i övrigt, men att det snart kommer att falla tillbaka, om den inte redan gjort det, för communities.
Och självklart är det så - om jag tar upp en fråga på min egen blogg är det i bästa fall ett par hundra som läser det. Tar jag upp samma fråga på en av de stora svenska communities som finns kan samma fråga läsas av flera tusen människor på en gång, och debatten kan bli många hundra inlägg lång.
I vanlig ordning är det de marginaliserade grupperna som insett detta först - alltså är extremister av olika slag snabba med att hitta ut på dessa communities, och det är de som satt reglerna. Och jag måste säga att jag verkligen saknar de här duktiga bitska skribenterna från arbetarrörelsen som sitter och knåpar på sina bloggar - varför är ni inte ute på forumen och visar att ett par hundra SD-skribenter faktiskt inte är en folkvilja?
Många av de här forumen är inte heller alls ointressanta i övrigt - för vi springer, tränar, seglar, lagar mat och påtar i trädgården, precis som alla andra. Och vi gillar att tala politik - men inte utanför våra bloggar tydligen.
Jag har tidigare fått propåer om mina funderingar kring bloggandet, och det här är en del - att vi kanske ska se bloggandet som en del, men att forumen, communities, är en spelplan där vi måste komma ikapp.
Man ska komma ihåg att debatt på internet inte alls på långa vägar liknar vanlig debatt - det krävs rätt tuffa nypor för att överleva där, och en smula kunskap om HUR man debatterar eller bemöts. Har man nån gång talat på ett torgmöte är man rätt bra förberedd kan jag säga - för oftast handlar inte nätdebatten om att övertyga sin motståndare, utan om att övertyga de som ser på. En vanlig teknik är att fyra av ett batteri standardfrågor, vilket ofta tvingar den oerfarne forumdebattören att formulera ett jätteinlägg, fyllt med hänvisningar, som tar tid att skriva. Enbart för att upptäcka att opponenten redan hunnit med fjorton andra inlägg under tiden, och att han egentligen struntar blankt i din insats.
Dessutom är opponenten anonym - oftast. Det betyder att det lika gärna kan sitta en politruk på Timbro, och vräka ur sig vedervärdigheter som han officiellt inte vill vara i närheten av, eller varför inte en klumpig sosse som vidarebefordrar skvaller. Man vet inte vem man debatterar mot, vilket kan vara både frustrerande och spännande.
Och det är på de här forumen som debatten förs - det som sägs och tycks i bloggvärlden är marginellt, om man inte är Blondinbella eller halvkändis. Må vara att Obama var bloggvärldens gunstling, men redan nu kan man ana att presidentvalet kommer att föras just på forumarenan.
Extremiströrelserna dammsuger nätet efter nyckelord, och hittar de sina trumfkort stormar de dit. Jag har mycket konkreta exempel, där en partisympatiomröstning på forumet - extremt populärt med omröstningar kan jag säga - alltid genererar nya medlemmar som enbart registrerar sig, röstar, och därefter aldrig hörs av igen. Och dessa personer röstar nästan alltid på invandrarfientliga strömningar
Eftersom allt man gör på nätet förses med ett digitalt fingeravtryck, ett IP-nummer, kan man ju också spåra en del av dessa nyregistrerade medlemmar. Jag kan säga att det är märkligt ofta det slutar vid en anonym server, dvs en låst dörr bortom vilken man är just anonym. En del av detta vi kallar guerillablogging innebär ju att man falskeligen registrerar sig, om och om igen, för att ge sken av en folkstorm, en opinion. Och mot detta har forumen naturligtvis inga spärrar - forumen är enbart arenor, där medlemmarna ska komma till tals.
Det finns naturligtvis taktik i detta. Principen är att starta trådar om ämnen som gynnar ens politiska agenda om och om igen. Eller att kapa trådar, dvs föra fokus till nåt annat - oftast det som gynnar den egna politiska agendan.
Det enda sättet att bemöta det här på är att faktiskt skriva tillbaka. På forumet. Det är patetiskt att skriva "läs gärna mer på min blogg". Debatten ska tas, men vi måste ta den där den förs - vi kan inte låta andra ta över de nya arenorna.

Bilden föreställer August Palm, en kortväxt skräddare som höjde sin röst och debatterade där han måste. Och som sattes i fängelse för sin övertygelses skull.

Forts. följer