Efter politiken då? Dystopi eller utopi?

"Att sända dokument över telefonledningarna är i princip möjligt,
men utrustningen som krävs är så dyr
att det aldrig kommer att bli realistiskt i praktiken"

Dennis Gabor, brittisk fysiker och
författare till Inventing the Future, 1962

Demokratin som vi känner den är inte särskilt gammal. Finns det något som säger att den eller politik kommer se likadan ut i framtiden? Kommer demokrati och politik utvecklas på samma sätt som kommunikation? Kommer vi få se massrörelser igen, eller kommer vi hamna i nåt annat? Och vad? Hur mycket kommer människan att kunna påverka om hundra år? Om fem år? Mer eller mindre?

Vad kommer efter politiken? Vad kommer efter demokratin? Kommer ens begreppet politik finnas om femton år? Att det kommer finnas en demokratisk tanke är jag övertygad om, men frågan är om den ser ut som den gör idag. Jag fruktar ju en personfixering, att varje val blir en Idol-omröstning, att utseende och privatliv kommer bli allt mer avgörande. Att de politiska partierna kanske mer blir en språngbräda för olika starka individer, och att olika samhällsfrågor kanske drivs av intresseorganisationer eller tillfälliga nätverk.
Jag vet inte. Att gissa om sånt är nog svårare än något annat. Ska vi se till utvecklingen inom ämnet kommunikation -internet that is, fool - kunde ingen för tio år sen förutspå hur det skulle se ut 2010, så lär ingen kunna säga hur det ser ut 2014. Vare sig det handlar om teknik eller bostäder eller utbildning.
När jag var liten - på medeltiden, säger nu de jävla ungarna - var en favoritsysselsättning att läsa farsans NärVarHur. Där fanns det ett år med en framtidsvision som idag verkar helt förryckt, men som på något vis speglar den tidens optimism. Det var flygande bilar, DickTracy-klockor med inbyggd TV, fred på jorden och näringspiller som ersatte hela måltider.
Men det alltomövergripande var att det handlade om saker.
Väldigt lite handlade om hur man mådde, vad man ville. Eller om ekonomiska system.

Det konstiga är ju att i de mer seriösa framtidsvisionerna dominerar optimismen, medan det istället är domedagsstämning i de som skapas av nöjesindustrin. På något sätt var ju Bladerunner eller Mad Max de som skapade en bredare bild av framtiden, än de trista människor som förutspådde låg inflation och fungerande mobiltelefoner. Dystopier mot utopier ungefär. Men visst flinar man när man ser en datering - New York 1997 i Flykten från New York till exempel.
Jag vet inte hur politik eller demokrati kommer utformas om fem år. Jag kan ha föraningar, en del dystra, andra glada. Och jag önskar att man kunde öppna för det perspektivet i samhället. Lite för ofta ser jag idéer som sätts i sjön ett år för sent - när verkligheten redan sprungit förbi. Just att vara flexibel och snabb att ändra sig kommer bli allt viktigare - statiska organisationer kommer säkert vara de som förlorar i framtiden, vare sig det är politik eller affärer.
Nå, varför är det här så viktigt då? Framtiden är ju något som verkar ödesbestämt. De flesta jag känner är lite uppgivet övertygade om att det som sker det sker. I bästa fall är man rädd, i värsta fall skiter man i det. Bara lönen kommer, bara ungarna mår bra, bara det blir sol på semestern.
Fast framtiden kanske inte är en tidpunkt. För när vet man att man är där?

Kunskaps- och informationssamhället ställer ju helt nya krav, både på vad man får veta, och också hur man kan påverka. Playahead-generationen runt mig drabbas av spasmer när de hamnar i sina första "Du-behåller-din-plats-i-kön" i kontakterna med vuxenlivet. Och sen väljer de bort det företaget. Bara för det. Att sitta fast i ett artonmånaders kontrakt på vad som helst fyller dem med avsmak, och de kommer göra något åt saken, tro mig.
Inte heller tänker de köpa ett helt partiprogram bara för att de gillar en del. Men dyker det upp ett enfrågeparti känns det lockande.
Det är just därför jag är nyfiken - finns det en framtid för vårt sätt att organisera oss? Finns det baksidor som vi inte vill tala om? På något sätt går samhällsutvecklingen på tvärs mot etablerade ekonomiska teorier, därför att politik handlar så mycket mer om känslor än om rationella beslut. Och det går fort.


Jag vill inte sitta om tio år och se Aktiebolaget Alliansen lansera nya idéer i en okritisk press, ägd av ett annat aktiebolag. Men jag vill inte heller se en trög fackföreningsrörelse reflexmässigt förkasta alla förslag som inte luktar sextiotal.
Idag är det få som vågar vara tvärsäkra när det gäller internet. Vad som kommer sen är en fråga som inte har något svar. För när svaret är färdigt är det dags för en ny vision. Nån som tror att inte det gäller resten av vår värld också? Eller att utvecklingen går fortare? Det enda man kan vara säker på att de som siar om framtiden oftast har fel.
Det är hög tid att ha rätt nu.



I rättvisans namn ska sägas att Dennis Gabor, som så tvärsäkert yttrade sig om framtiden också sa: The future cannot be predicted, but futures can be invented. It was man's ability to invent which has made human society what it is...

Japp, Sverigedemokraterna kom in. Och sen?

Så de kom in.
Det uppgivna raseriet i bekantskapskretsen, och långt därutöver, är stort. Och alla ryar om att nu måste man ta debatten, nu måste vi avslöja dem, nu måste vi ta DEBATTEN!!!!
Vilken debatt?
Det är ju inte så att SD gödslat med sakfrågor, om man tänker efter. På det viset skiljer sig deras valframgång från andras - går jag ut och frågar deras väljare varför de röstat SD, är det ett fåtal som faktiskt satt sig in i vad de tycker. Finns det nån debatt att ta? Och varför tog vi den inte? Det var ju inte så att vi slapp debattera ämnet; det måste ju ha varit uppe i varenda valstuga.

Och visst är det så att man behöver se våra främsta företrädare in action? Inte minst för att vi - som i varje fall fick ta debatten - behöver den sortens ideologisk skolning, formuleringar, infallsvinklar. Beslutet att marginalisera SD's företrädare skadade oss, eftersom vi inte kunde komma undan ämnet. Fast i rimlighetens namn måste man ju också säga att de flesta ville prata om andra saker.

Jag tror inte heller att alla de som röstat högerextremt hatar invandrare eller är rasister; det är en löjlig förenkling. Visst, de finns där - i skymningszonen - men de flesta röstar SD för att de är rädda. Frågan vi andra måste ställa oss är varför de är rädda.

Med den enklaste matematiken ställer man ytterst effektivt grupp mot grupp, klass mot klass. Och i det läget tjänar man inte på att skicka fram den vassaste, mest briljanta debattören för att mosa en Sverigedemokrat. Man kan nämligen vara för briljant - och ingen gillar en stöddig vinnare, i något läge.
Människor är oroliga, och den etablerade politiken har inte lyckats inge förtroende. I min egen yrkesgrupp finns det en rädsla - en ytterst påtaglig rädsla dessutom - för att förlora jobbet till låglönekonkurrenter. Den som i det läget säger att vi ska stänga den dörren vinner sympati. Och det handlar inte om främlingsfientlighet - det handlar om rädsla.
På samma sätt är det när någon kille får spö på stan av ett gäng. Eller en tjej trakasseras. Därför blir det lite larvigt när Hanne Kjöler skriver ledare om att man borde förbjuda män, om det handlar om överrepresentation av våldsbrott. Det är inget argument som biter på de som röstar på Sverigedemokraterna. Det är för övrigt ett vanligt fel hos politiker i alla läger - man skriver för sina likar.
Man kan däremot fråga sig om det nyliberala experimentet med en permanent hög arbetslöshet var värt priset. Den som inte sett kopplingen mellan arbetslösa människor och fientlighet mot andra grupper behöver nog fräscha upp sina skolkunskaper - hör du det Björklund? Det är rätt magstarkt att tala sig varm för bättre kunskaper och ändå så fatalt missa tavlan.
Inte heller tror jag det handlar om integration. För vad fan är integration? Att Jimmy Åkesson kommer i folkdräkt till kyrkan? Att de ska bli som oss? Vad är integrerat i det? Vem vill bli som Jimmy Åkesson? Man kan till och med ställa sig frågan om vad som är svenskt?
I grunden handlar det om trygghet. Trygga människor är inte rädda. Men idag finns rädslan långt in i väletablerade medelklassområden, långt från schablonbilden av den som röstar SD. För de är rädda på sitt sätt.

Nånstans har de etablerade partierna tappat bort kommunikationen. Man kanske har varit för smarta - allt från Reinfeldts tidigare påståenden om att det är besvikna sossar som röstat brunt, via påståenden om att det är fackets och trygghetslagarnas fel, till att det skulle vara en ren och skär rasism som blommar upp.
Förutsättningarna för ett stort främlingsfientligt parti är ju hög arbetslöshet och sociala motsättningar ihop med tidningar som spekulerar i nån sorts anonymt invandringshot (Jyllands-Posten är ett bra exempel). Och med makt kommer resurser som de kommer utnyttja till att organisera sig ännu bättre. De som röstat på SD har tänt en tändsticka i ett lager med brännbart material.
Som alla ytterlighetsrörelser har de varit duktiga på nya sätt att kommunicera - de finns överallt där vi inte finns, och framförallt på nätet. Släng ut en kommentar om SD på valfri kommentarsplats så kommer den att svämmas över av deras sympatisörer.

Man måste komma ihåg att de som ska representera SD i riksdagen har en massiv bakgrund inom högern. Att tro att de skulle slå sina påsar ihop med arbetarerörelsen för mer långtgående samarbete får nog sägas vara hyfsat uteslutet. OM de skulle stödja ett Rödgrönt förslag kommer det att vara för att sticka lite i Allianspälsen, på jävelskap. Och då har vi inte ens nämnt deras samarbetspartners i Europa - där kan man prata om löntagarfientlighet, om man får vara lite megafon.
Det är väl bra med manifestationer mot rasism. Men jag hade inte blivit överraskad om SD kommit och velat vara med - jag tror inte ens att de har nån rasbiologisk tanke. De vill ha makt för att kunna driva konservativ politik, av ett slag som liksom tappats bort när högern gick mot mitten. Så inte har de där demonstrationerna fått några SD-väljare att skämmas.
I ett samhälle där det blir allt lättare att tappa fotfästet vill man ha livlinor. För många har SD framstått som en sån; drömmen om ett femtiotal där alla var blonda och blåögda, där alla talade samma språk och utlandet var ett ställe man åkt till, inte nåt som kom hit. Trygghet, egna hem, frugan hemma med ungarna.
När chocken släpper måste vi våga tala med varandra om var det gick fel. Och berätta det. Det innebär inte att jag tycker att man ska till sig deras idéer - de är populistiska och läskiga. Men de har slagit an en sträng som funkade. Nu handlar det om att se till att den brister till nästa val.

SvD går på Sverigedemokraternas bluff på Facebook

Idag har SvD börjat diskutera "sociala medier" igen. Precis som vanligt fastnar de i de här enkla formerna som alla pratar om - Twitter, Facebook, bloggar - som faktiskt i stor utsträckning är envägskommunikation. Man berör i vanlig ordning inte det som faktiskt är de sociala medierna - diskussionsforumen. Men det kan vi ta en annan gång.

Som jag skrivit förr är det de minsta rörelserna som drar nytta av tekniken. Så har det alltid varit, men de har också blivit duktiga på att dupera medierna. Svenskan går på samma sak. Just den här gången lyfter man fram att Sverigedemokraternas fan-sida på Facebook skulle vara så mycket större än alla andra partiers.
Det låter rent skrämmande tills man börjar granska samma sida.
Till att börja med kan jag som icke-fan inte se medlemslistan. Att den kan manipuleras har vi sett förr. Det man kan se är ett litet urval påstådda medlemmar i gruppen. Och det är nu det börjar bli intressant.
När jag slår första gången ser jag följande medlemmar i gruppen, ett urval som är slumpartat: Renilda Van de Abbeele, Stina Sydbrink, Claire-lise Sanchez, Greve Vón Bolin, Karstens Kompis, Bodjon von Grytstek, Das Fûnken, Jeny Ribas, Gissa Det Du, Frk Nonstop, Amina Magnifique, Albert Von Schnappis, Helmut Bjornstein, Farbror Oskar, Poek Igarde Rob, Greve Von Bögröff Berge, Krono Fogden, Ivan Cougar och Sd Stollar!
Sen finns där också en hel massa Persson, Larsson, Andersson, Bergström, Höglund och Stål. Vilket inte är förvånas över - det finns säkert en hel massa människor som faktiskt valt att vara med i den där gruppen - men emellanåt ser det ju ut som det är en slumpegenerator som valt ut alla dessa ordinära namn, som är omöjliga att kontrollera. Observera att jag inte skriver det här för att marginalisera frågan - den är illa nog som den är - utan för att påpeka att man ska ta allt sånt här med en nypa salt.

Däremot ser jag att en av SD's företrädare, Richard Jomshof, som givetvis är med i gruppen, också är medlem i Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack! och i Kan den här kebaben få fler fans än Sverigedemokraterna. Låter det illa? Det är det förmodligen också, men så fungerar internet guerilla warfare - någon illasinnad kapar en identitet och ansluter folk till grupper de knappast skulle vilja bli sedda i. Å andra sidan kanske Jomshof är medlem i just dessa grupper för att få kontinuerlig information. Vad vet jag?
Poängen är att Svenskans reporter inte heller har nån aning. Det är mycket lätt att blåsa upp medlemsantalet i en hata-grupp med hjälp av falska identiteter - och sen får man som i det här fallet en massa publicitet... Ett flertal av de jag hittat i gruppen är medlemmar i Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack, och liknande anti-rasistiska grupperingar.
Kontentan är att gruppen förmodligen innehåller en massa luft och fejkade medlemmar, men om syftet var att få uppmärksamhet har man naturligtvis lyckats. Och traditionell media har åter missat faktakollen...

Peter Andersson, Ann-Sofie Wågström och Mary X Jensen om samma sak.

Bilden? Apan ska gissa under vilken mugg som jordnöten ligger....

Postat under kategorin Jag kan ju inte hålla käften ändå :/

Kuppen som kom av sig - en dingdingvärld...

Ibland är det bara en ren njutning att se hur beskäftiga journalister får smisk på fingrarna. Nu senast kan vi läsa om hur Helén Pettersson tog itu med Svenska Dagbladets twitter-provokation. Om detta skriver också Kulturbloggen...
Och det reser ju åter frågan om vad fan som hände med journalistiken. Och med journalisterna. Är jag ensam om att känna att det har blivit lite väl mycket TV3-nyheterna även i etablerade medier?
Jag kan ju inte undanhålla er ett urval rubriker från den gudskelov avsomnade tidningen En Ding Ding Värld. Och dessutom lite sorgset konstatera att tio år efter att den tidningen lades ner skulle flera av de här grejorna kunna dyka upp, som verkliga nyheter

• Stenålderspojken vägrade äta upp sin spenat - svalt ihjäl
• Chris gifte sig med sin gitarr
• Oljeborren öppnade portarna till helvetet - släppte ut djävulen
• Krokodilmannen finns
• Hemligt foto bevisar den fientliga handlingen: Ryssarna sköt ner ett UFO - 1987
• Dinosaurierna utrotade sig själva - med krocklekar
• Columbus fick hjälp av utomjordingarnas karta
• Reuben var en bråkstake - kniven genom huvudet botade honom
• Draken flög 30 mil ut i rymden

Läs mer om En ding ding värld här och här

Internetliv är riktigt liv

Jaha, egentligen borde jag skriva om Almedalen. Fast det är redan så många andra som gjort det så bra så jag håller på det ett tag till (där kommer min osäkerhet fram - hur ska man liksom mäta sig med skribentproffsen?). Istället ska vi tala om livet på internet.
För det är ett liv.

Jag har på tre dagar hittat olika personer som liksom ursäktar sig för att de upptäckt sociala forum, och nu verkar lite tvehågsna om de verkligen ska ge sig in i det där. Det okända.
Det finns en skräckblandad förtjusning bland de som liksom jag upplevt ett värld utan internet eller ens datorer. Där finns en rädsla för att a) ha sönder något genom att trycka på fel tangent, b) bli lurade på familjeförmögenheten, eller c) någon helt plötsligt ska kunna liksom se genom skärmen in i ens eget vardagsrum.
Och sen oroar vi oss för att våra barn tillbringar för mycket tid på nätet. Eller med att spela dataspel istället för att vara ute och hoppa och leka med de andra små tjurarna. Och vi skyller barnfetma och lathet och dåliga studieresultat på datorn. Framförallt för att det inte skulle bli nån slags "riktiga möten".

Nå, jag har nåt att berätta.

Internet är på riktigt.
Jag kan inte säga till arvtagaren och arvtagerskan till det bankrutta konungariket att deras konversationer inte är på riktigt. Att deras interagerande på nätet skulle vara på låtsas. Tro mig, för dem är det precis lika verkligt som vilken annan sak som helst.
Och det kanske är här vi ser den verkliga generationsklyftan, fast den är inte ens nu fullt utvidgad, för faktum är att den första datorn i familjen kom först när dottern var sex år gammal, vilket i sinom tid kommer göra henne till född före eller efter. För den som är intresserad av att katalogisera sådant. Hon har alltså haft ett liv utan dator, om än kort. Men hon har å andra sidan haft ett helt liv med kabel-TV, så hon har fått en rejäl dos av illa gjorda japanska serier och heteronormativa Disneysagor.
För de här barnen, ungdomarna, generationerna är Facebook, Playahead och allt vad det heter precis lika verkligt som att tala i telefon med nån. Och egentligen långt mer jämlikt och spännande än vanligt liv. Sen finns det en och annan som då gör sig till tolk för det här, men även de har en slags von-oben-attityd till det.

Glappet är nämligen redan här, och det är stort. Det är så stort att den argumentation som till exempel Piratpartiet gled in i Europaparlamentet redan är för svår för de som är på andra sidan. Man talar helt enkelt olika språk, och det var därför folkpartisten och tokliberalen tilläts shanghaja hela frågan - de talade helt enkelt samma språk som sina väljare. Och på andra sidan stod de som fortfarande tycker att ungarna ska vara ute och leka istället.

Det nya slaget måste ju handla om vilka som kommer ha tillgång till nätet, eller rättare sagt, hur ser man till att internet inte skapar ett nytt utanförskap? För risken är ju uppenbar att den som inte är med kommer vara utanför, och det rejält.
Den som inte kan läsa kommer i framtiden att vara hopplöst distanserad, långt mer än tidigare. Förr, på min tid rentav, kunde man alltid stoppa in de där som hade svårt med bokstäverna i ett hantverksyrke, och ha en förhoppning om att allt skulle ordna sig. Och det kanske det gjorde. För det fanns arbeten där man faktiskt inte behövde kunna läsa.

Men så kommer det inte att vara i framtiden. Det är därför det folkpartistiska förslaget om att låta skoltrötta slippa plugga är så jävla dumt. I själva verket måste vi satsa ännu mer på just de eleverna - för annars kommer det att skapas en klass som inte kan till sig information, och än mindre kritiskt granska den informationen.
Det är ju den verkliga risken med nätet. Inte att de som sitter där blir asociala och oengagerade, för det blir de inte.

För, som arvtagaren sa, i framtiden behöver han inte lära sig när Håtunaleken gick av stapeln ( persomer födda före 1970 reser sig och säger 1306; dvs det vi kallar en betingad reflex) för det finns alltid en dator i närheten. Och han, fjorton år, har helt rätt. I framtiden behöver man bara ha en dator och sen sitter man på mer kunskap än ett samlat lärarlag. Och framtiden är redan här! Vem behöver en telefonkatalog idag?

Men det är ju under förutsättning att man kan läsa, vill säga.
För att kunna vara med i det liv som sker på internet måste man kunna läsa. Där ligger återigen den stora demokratiska utmaningen. Att vi måste stimuleras till att vara aktiva medmänniskor även på nätet, och att vi låter alla få vara med. Här kan verkligen tala om att alla ska med.
Jag begriper inte folk som stänger av datorn under semestern, men det är deras val. Men då måste ju jag få ha den på. Och inte har det betytt att jag har ett mindre socialt liv än tidigare, snarare tvärtom. Likadant är det för allt fler av mina vänner. Man skapar sig ett rum där man faktiskt bestämmer alldeles själv hur man ska vara. Som Fade.
Det är därför frågan om nätet är så viktig. Det här är ett riktigt liv.




Läs gärna på Wikipedia om Internet och förundras över hur passé texten är

Dumma blogg

Bara så ni vet det - de klickbara länkarna verkar komma på efter ett tag att det underlättar om de har en annan färg. Det vill säga den färg som jag angett att länken ska ha. Och som Blogger just nu verkar slänga in lite hur som helst.
Fast det blir lite kul också - efter ett par dagar har alla länkar färg, ungefär som att sanningen uppenbarar sig...

Vill man vara filosofisk kan man se likheter med livet i det där - att alla länkar kanske inte ska vara så uppenbara från början, utan det kan vara värt att vänta och se var de leder....

Piratpartiet? En gris i säcken...

Jag har hyfsad förståelse för debatten om fildelning, och om integritet på nätet. Det är riktigt skönt att socialdemokraterna och vänstern också kommit rätt i den debatten, till skillnad från moderaterna. För att inte tala om centern...Men däremot är jag misstänksam mot Piratpartiet.
De vill inte tala om hur de kommer rösta i andra frågor om de kommer in i Europaparlamentet. I senaste Fokus säger Christian Engström, förstanamn på listan, att man kommer rösta med den gröna eller liberala sidan i olika frågor. Det är inget dåligt fribrev han begär där.
Jag noterar också roat att PP på sin kandidatsida också noggrant undviker att berätta om de olika personerna haft andra politiska uppdrag. Eller deklarerat politiska uppfattningar i andra frågor. Som att Engström själv varit medlem i Folkpartiet fram till 2006, eller att Rickard Falkvinge har en bakgrund inom moderaterna. Den bakgrunden brukar sällan gynna oss löntagare.
En annan kandidat, Amelia Andersdotter, påstår sig ha både liberala och socialistiska ideal - vilket kanske gick bra för hundra år sen, men idag är det liberala begreppet så shanghajat att minsta barn vet vilka som står för det.
Det känns ju inte som den fackliga rörelsen kommer få garanterat stöd från det här gänget, med deras bakgrund. Jag har ju träffat på en del killar i byggsvängen som funderar på att rösta på PP - inte av minsta tanke på integritet eller yttrandefrihet, utan för att de vill fortsätta ladda ner gratis. Egenintresset ljuger aldrig, som redan Marx konstaterade.
Ta en funderare på vad PP kommer att göra med frågor som utstationeringsdirektivet, om kollektivavtal, om lönebildning och arbetsrätt. Och fråga deras företrädare. De kommer naturligtvis att slingra sig som ålar, men man kan ju leka med tanken att Åsa Westlund eller Ardalan Shekarabi skulle begära att få slippa svara hur de ska ställa sig i olika frågor - kan ni tänka er vilket liv det skulle bli? Både från sympatisörer och motståndare.

Det är dags att begära att Piratpartisterna bekänner färg. Valet handlar inte om enstaka frågor - det handlar om ett blått eller rött Europa. Får vi inga svar är det väl bara att betrakta PP som ytterligare ett borgerligt parti, och bemöta dem så.

Nå, varför bloggar man?

I DN skriver Henrik Brors om att det inte går så bra för bloggarna. Såpass. Man kan ana nån sorts illa dold skadeglädje från det hållet. Men spelar det egentligen någon roll? Det har ju att göra med om man är intresserad av kvantiteten. Det kanske man inte är.
Och ska man kolla på de sk modebloggarna så går det bra, tack. Och det är kanske inte där som den här avundsjukan slår igenom. För de är ju inte "viktiga". Istället handlar det nog, precis som Morian skriver, om vem som läser bloggen.
Det finns ju en debatt som faktiskt förs via bloggar och andra nätmedia. Där helt vanliga människor faktiskt kan få ta sig ton och bild och ha en åsikt. Inte så proffsigt alla gånger, men garanterat utan att det ska stötas och blötas av kritiska ögon. Och eftersom den politiska debatten i samhället på något sätt hamnat i skymundan i traditionell media är det väl bra att sånt finns? Inte sant?
Däremot är det naturligtvis så att bloggen aldrig kommer få den genomslagskraft som den t ex hade i USA, där den förebådade Obamas ankomst - se där en kyrklig anspelning så här års - men det betyder ju inte att den alls skulle vara marginaliserad. Den har helt enkelt andra syften än de som SOM och Henrik Brors tror att den har.
Man har bloggen för att berätta något, och det är inte ens så att alla bloggare skulle vilja ha många besökare.

Debatterna förs istället på alla dessa sociala forum där folk reggar sig för att umgås, och rätt vad det är utbryter det hejdlösa, och ofta väldigt roliga, debatter. Och finns man inte där också så missar man halva nöjet! Jag undrar när jag får se Henrik Brors där...

Byggnads har en ny hemsida!

Vi säger bara ÄNTLIGEN!!!!!

Klicka här

Idédebatten och facket....

Det socialdemokratiska studentförbundet (en samling akademiker som jag alltid betraktat med en viss misstänksamhet) har initierat en bok som handlar om hur man ska kunna få en vettig debatt kring ideologi och idéer, i ett förändrat samhällsklimat. Även om temat är en smula defaitistiskt - man är väl märkt av en samhällsdebatt som för länge sen förpassat arbetarrörelsen till kulisserna - är det bra grejor som förs fram i antologin Från smedja till sambandscentral: Var finns plats för idédebatt?
Bara en sån sak som att den uppenbart korkade Per Gudmundson i SvD - högre utbildning har aldrig varit en garanti för smartness - stressas till att ta upp den visar på en bra slagkraft i det hela.
Därför tog jag mig iväg på releaseseminarium i ABF-huset, med det för många tydligen provocerande namnet Vinna valet eller sätta dagordningen?, och fick lyssna på en radda kloka funderare. Referat av debatten finnes hos Enn Kokk (här), men eftersom den fråga jag ställde och som återges där - ung byggnadsarbetare??? - inte riktigt fick de svar jag önskade finns det anledning att ta upp den igen.

Jag och många med mig är livrädda för att de amerikanskinspirerade kommunikatörer som nu ska bedriva valrörelse kommer att vara så taktiska att de slår knut på sig själva. Förmodligen är det något sådant som ligger bakom partiledningens vansinniga hantering av Lavaldomen - man ska inte reta upp väljargrupp 3B (som tydligen är yngre medelklass). Och kan ni sluta drömma om en Obamavalrörelse i Sverige???

Och vad händer när man börjar göra marginalgruppernas spikter till spjutspetsfrågorna? Så jävla lydiga är vi inte, vi som är arbetardelen i arbetarpartiet. Och faktum är att frågor om arbetsmiljö, löner, arbetsvillkor, jänlikhet och rättvisa fortfarande har stor plats i de diskussioner som förekommer vid fikaborden på arbetsplatserna. En sak är säker - lvckas man inte övertyga kärngrupperna kan man titta sig i månen efter valseger 2010.
Det här handlar också om en facklig debatt som tyvärr lyst med sin frånvaro under de senaste åren, när alltför mycket kommit att handla om löner, istället för om delaktighet, och om fackföreningsrörelsens möjlighet att påverka skeendet i samhället. För den som tycker att facket inte ska pyssla med politik vill jag bara stillsamt berätta att vår motpart - förkroppsligat av Arbetsgivarföreningen, eller Svenskt Näringsliv som de numer måste heta (SAF är väl för blodbesudlat antar jag) - lägger enorma pengar och resurser på att just bedriva politik.
Vid seminariet beskrev Olle Sahlström hur en spännande idédebatt förs i sydeuropeiska och brittiska fackföreningar, och han efterlyste den sortens debatt även i Sverige. jag kan hålla med honom, men man kanske ska tillägga att just de fackföreningarna är små och splittrade, mycket för att debatten är det enda som sker där. Jag tycker däremot att just demokratidelen i det dagliga arbetet är en underskattad del av det hela. Fram för fler medlemsomröstningar!
Jag och många, många andra skulle vilja få möjligheten att direkt påverka t ex Byggnads avtalsarbete. Genom nätet är det dessutom löjligt enkelt att anordna sånt - det gamla argumentet om hanterbarheten föll samtidigt som muren ungefär.

Framförallt måste facket ta tillbaka partet. Emellanåt upplever jag att de våra som ska föra fram de fackanslutnas åsikter i allt för stor utsträckning blir en slags gisslan och alibi. Wanja Lundby-Wedin och Hans Tilly verkar ha som främsta uppgift att föra ut och förankra partistyrelsens beslut. Skit är det. Minns vilkas mandat ni sitter på - jag lockas mer och mer av att vara den som röstar NEJ nästa gång en kongressordförande frågar om valet är enhälligt. Ingen ska sitta på ett sånt mandat i fortsättningen.
Som jag skrivit och tjatat om i massor av inlägg - nätet innebär en möjlighet att få en levande debatt även inom fackföreningsrörelsen. Teknikaliteter går att lösa.
Men givetvis innebär detta också ett hot, och nu kommer jag efter en massa kringelikrokar - i vanlig ordning - till den fråga jag ställde på seminariet, och som - medvetet? - missförstods av panelen, om strategerna kommer tillåta en levande debatt, när målsättningen verkar vara att sitta i båten och stryka alla medhårs....

Lika mycket handlar det ju om att den som har åsikter också framför dem, och fortsätter vara obekväm (eller ifrågasättande) även om man inser att det kommer kosta dem ett schyst jobb inom rörelsen, eller kanske ett riksdagsuppdrag. Det var länge sen vi såg några ideologiska kamikazepiloter, som faktiskt riskerade något, inom vare sig parti eller fack. Och, som en senkommen replik till Enn Kokk - han svarar förmodligen på sin egen blogg - , jag tror att den allmänrådande stämningen, om att valet är viktigare än värderingar, fungerar lika bra som brandfilt över debatten som vilket centralt påbud som helst. Vem vill vara den som tappade bort valsegern, liksom????


Andra om ämnet Morian, Arvid Falk, Ingerö,

Inte kommer de emigrera. Om FRA-lagen

Det är bara konstatera att debatten kring FRA-lagen inte står i proportion med vad som faktiskt hände. Nu kan jag läsa på olika ställen att man ska emigrera, man ska starta folkkampanj (lycka till säger jag, blir ni tvåhundra kommer det att överraska oerhört), det ska röstas bort folk, och en massa annat högrött upprört. Lol, som mina ungar skulle ha sagt.
Nej, jag gillar inte FRA-lagen. Jag gillade den inte ens i den förra versionen som presenterades av socialdemokraterna (det finns rätt många harmsna borgare som argt påminner oss om att det var justitieminister Thomas Bodström som presenterade de förra versionen, fast de glömmer berätta att det redan då fanns ett massivt borgerligt stöd för lagen). Min främsta invändning är att den inte kan motiveras. Behövs det krigstida lagar kan jag till nöds stå ut med detta, men då vill jag gärna att det kan motiveras. Vilka hot? Vilket skydd?
Det mesta tyder på att både organiserad brottslighet och terrornätverk (och ofta går de in i varandra ) redan slutat använda den sorts elektroniska kommunikation som FRA-lagen avser att övervaka, eller så är de smarta nog att använda kod, vilket redan PKK på åttiotalet gjorde (när man kallade mord för "bröllop" och liknande, efter vad dåvarande amatörpolisen Hans Holmér påstod). I det senaste Libanonkriget avstod Hizbollah från avlyssningsbar kommunikation, väl medvetna om att världens mest avancerade öron noga spanade. Man använde t o m bredvduvor. Uppenbarligen fungerade det.
De som istället kunde tas fast med den breddade FRA-lagen är vanliga brottslingar, och den informationen ska man tydligen inte få använda. Begrip detta den som kan. Om man nu behöver begripa det - jag har då aldrig hört talas om underättelseverksamhet där man förkastat spaningsmaterial för att det varit lagstridigt. Hos den "vanliga" polisen vet jag att det förekommer, men hos säkerhetspolisen???
Det finns alltså ett rejält missnöje med utfallet i omröstningen, och mest skäller man på de stackare som förmodat stått på barrikaderna, men som vek ner sig, vilket vi trots allt var rätt många som förutspådde. Det finns ett antal olika ordspråk om detta, och jag vet inte vilket av "deras fall blev stort" eller "tomma tunnor skramlar mest" som är mest talande. Och nu vill deras tillskyndare ha deras blod.
Som jag redan skrivit på annan plats - bloggarna är en rätt liten grupp i samhället, och deras påverkan är milsvida från vad den var för att lyfta fram t ex Barrack Obama. Det har att göra med att så många av dem bara är tyckare, men vet alldeles för lite om hur man bedriver politisk opinion. Man sitter i sin lilla bloggstuga och väntar på besök. kanske man tar en fika i en annan liten bloggstuga, men sen springer men tillbaka till sin skyddade verkstad och skriver ett inlägg som ett par hundra personer läser.
Det är därför det är märkligt att centerns kommunikationschef skjuter sig rejält i foten när hon ifrågasätter en annars rätt insnöad bloggare och tror att detta skulle höja centerns aktier. Man kan lugnt säga att det inte gick bra.
Jag har i ett par dagar grälat en del på andra bloggar. Hos några gick det inte bra; deras bloggversion accepterar inte min mejladress, och det känns ju som en bra idé för att slippa debatt. Fixa! Om ni nu läser detta.
Kollegan Fridén har en längre genomgång av riksdagsprotokllet, och givetvis är det här ett bakslag för regeringen. Och åter visar statsministern att han inte klarar sitt jobb. Men det är inget att förvånas över.
Nu kan man ju fundera på vilken långsiktig effekt denna debatt har på opinionen. Och jag säger "inte ett dugg". Jag tror att regeringens väljarstöd är nere i kärntrupperna, och även om det mullrar en del där, kommer man näppeligen att falla djupare. Inte kommer bloggarna att emigrera heller. Vart då om man får fråga? Till nåt land som inte ens reglerar sin omfattande övervakning i lag kanske? Det skulle väl kännas bra... För rösta på vänstern är det väl aldrig frågan om???
Vi har sett andra hastigt uppblommande rörelser som fått abnormt med uppbackning och sedan i hög hastighet körde i diket. Politik är en långsam process, och att etbalera nya prtier kräver resurser som liberaler knappast är villiga att spendera, i varje fall inte om det är fråga om tid. Jag tror knappast de som idag kritiserar de som röstade för FRA kommer lägga sin röst där, och än mindre på SD, som förmodligen applåderar förslaget.
Även om jag tycker det är kul att vissa får rejält med stryk i debatten nu (eftersom de bett om det länge...), ska man ha klart för sig att mycket få av just samma bloggare, hade nån större åsikt om att det applåderades i kammaren sedan man beslutat försämra sjukförsäkringen, vilket Katrine Kielos syrligt kommenterar. Inte heller har jag sett särskilt många bloggare som kommenterat faktumet att regeringen å ena sidan sågar bort miljarder i försvaret med hänvisning till att det saknas ett hot mot Sverige, men man ska lägga till miljarder för övervakning för att det finns ett hot mot Sverige (ja, jag vet att FRA inte får riktigt en miljard men upplysningsvis finns det andra delar av försvaret och samhället som också avlyssnar).
Begrip det den som kan.
Och varför går drevet enbart mot de som ändrade sig i sista sekunden? Det vore ju en poäng i att ge sig på de som faktiskt var för förslaget hela tiden. Om inte annat för att de var för så mycket att de kunde tänka sig att rösta för även utan dessa förbehåll som annars var avsedda att ytterligare trygga integriteten.
Att sedan en rad framträdande borgare gör dumma saker är väl knappast att förvånas över. Deras dumhet gör det dock inte lättare att stå ut med egen dumhet. Bättre kan du, Stjernkvist! Och det är lätt att sitta vid sidan och förnöjt skåda kaoset just nu, men snart kommer Wolodarski och SvD börja hoa om bristen på opposition igen. De har naturligtvis en poäng där, men det är svårt att spela mot nån, som precis som PJ Anders Linder skriver, hela tiden gör självmål.

Titta vilka stora öron jag har - det är bara för att jag ska kunna höra precis allt du tänker, baby!

Att manifestera på nätet. Om kollektivavtal på Facebook

Mattias Josefsson är en metallare som har mycket kloka tankar kring marknadsföring och modern teknik. En del av det han tidigare skrivit om - framförallt "Handels, ni kan inte ducka - ni finns redan på Facebook" - gjorde att jag startade en stödgrupp för kollektivavtalen på Facebook. Jag gjorde det av två syften - dels för att jag sneade till över hur illa man marknadsförde projektet inom de fackförbund som stod bakom, och dels för att jag var nyfiken på hur mycket en sån grupp kan och skall utvecklas till om den får frodas.
Det ligger också inom ramen för hur politisk dialog kommer att föras i framtiden - inte via mejl, eller rena diskussionsforum, utan på platser som knyter an till specialintressen.
Jag är redan aktiv - mycket aktiv bör tilläggas - på Kolozzeum, Sveriges största forum för styrketräning, och har precis samma sorts erfarenheter som på annan plats beskrivits som mejlens död! Men faktum är - ett stort specialforum är en tummelplats som man inte behöver lämna. På Kolozzeum förekommer det ofta att folk frågar efter uppgifter de egentligen lika gärna kan hitta själva, och det förekommer politiska diskussioner på både låg och hög nivå. Och jag vet att det är på samma sätt på andra ställen. Tyvärr är det bara att inse att bloggen nog inte kommer gå den lysande framtid till mötes som man trodde bara för ett år sen (vilket är ett evighetsperspektiv med dagens teknik) och det är synd, för där har det borgerliga medieövertaget varit mycket litet.
Nu finns det inte samma möjlighet att på ett specialforum, ofta knutet kring ett kommersiellt företag, att öppna debatter om frågor som lyfter sig en smula över Blondinbella - i varje fall inte direkt. Vad man däremot kan konstatera är att det finns grupperingar som är mycket duktiga på att använda de här specialställena, communities, för att marknadsföra sina politiska idéer. Och det är marginalgrupperna. Bland annat har ju SD en uppenbarligen genomarbetad taktik för att synas på såna communities. Och facket och arbetarrörelsen håller på att missa det här.

Men på Facebook, som enbart syftar till att vara en social miljö, gick det alltså bra. Det är dessutom intressant att se folk som ansluter till gruppen som funnit den av egen kraft - det jag funderar på just nu är när den når det vi kan kalla brytpunkten, dvs när den börjar snurra helt av egen kraft. Börjar man snoka visar det sig ju raskt att det finns gott om tilltalande grupper även på Facebook. Man ska inte heller glömma bort andra likartade communities, t ex Lunarstorm eller Playahead. Vill man leta fler stora svenska forum kan man kika t ex här, så får man en aning om vad jag menar med specialforum.

Just på Facebook har det startats oerhört starka manifestativa grupper - Bevara Oss Från gatuvåldet har över 115,000 medlemmar, och en grupp som heter I bet I can find 1,000,000 people who dislike George Bush, som faktiskt har över en miljon medlemmar....
Det vore väl något för oss som gillar kollektivavtal.



Jag är mycket medveten om att det här kräver att man registrerar sig för att kunna ta del, och det valet är naturligtvis fritt, men idag är det fler svenskar som deltar i såna forum än som idrottar regelbundet - och då måste vi vara där! Ett tips bara - läs noga vad registreringen innebär och fundera en stund om du vill att de ska få tillgång till din adressbok; det går utmärkt att regga sig ändå!

Chefen ser dig. Om övervakning på jobbet.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen - Metro är på väg att bli en allvarlig konkurrent till de stora morgontidningarna. Inte bara i kraft av sin upplaga, utan för att innehållet blir allt bättre. Eftersom man i så stor utsträckning förlitar sig på nyhetsbyråer finns det uppenbarligen utrymme att ta upp vardagslivet, som det kan te sig för vissa av oss. Själv väljer jag alla gånger Metro före den borgerliga Stockholms City (och redaktionen - lär er skilja på DE och DEM för h-e!!!) eller den rent fruktansvärda .SE.
Nu senast har Metro i tre artiklar uppmärksammat hur arbetsgivarna allt mer vill kontrollera oss. Inte bara att vi gör det vi ska, och acceptabelt, utan hur vi tänker och känner. Man skriver om sjuksköterskan Henrik som blev av med jobbet för att han på sin blogg beskrev hur arbetssituationen var. Henriks misstag var att han trodde att han som anställd hade samma rätt som andra att uttrycka sina åsikter. Nå, det hade han inte.

Jag har funderat en smula på vad jag skulle göra om jag ställdes inför samma sak. Det känns lite som när man under perioder av arbetslöshet fått svara på frågor om facklig aktivitet vid intervjuer. Och att de kunde välja mellan en som var aktiv i facket och en som inte var det. Gissa vem som fick jobbet? Det enda jag hört är en arbetsledare som lite surt hävdade att mina bilder nog egentligen var PEAB's egendom. Men han preciserade inte det där "nog"...
Några av de mest publicitetshungriga unga killar och tjejer vi sett hittills kommer förmodligen gruvligt få erfara att deras mediaexponering kanske inte var så där jättebra för karriären. Av nån märklig anledning kan potentiella husköpare vara en smula avvaktande om mäklaren blir igenkänd som nån som varit full och haft sex i en dokusåpa.
Det man aldrig får glömma bort är att det man säger eller skriver idag faktiskt aldrig glöms bort. Och misstag som kunde glömmas bort förr i världen - vi är många som vaknat på fel ställe eller på fel sätt - finns brutalt dokumenterade för evigt idag. Det som var privat i privatliv blir allt mindre.
Frågan är vad som i mitt privatliv kan vara av intresse för arbetsgivaren. Jag har inte en aning om jag är kontrollerad, men nog har man funderat en del över hur det blev när Bygghälsan köptes upp och företagen själva fick välja vilka de skulle sköta sin företagshälsovård genom.
Nu skulle det inte vara lika kränkande med de här påhitten om det vore så att det drabbade alla som jobbar. Men så är det naturligtvis inte. Undantagslöst handlar det om att pressa de som tjänar sämst, under sämst villkor och med värst tider.
Man kan ju kontra också - kan chefen ta reda på saker om mig kan jag säkert ta reda på saker om honom, om det behövs. Det vore intressant att se hur en chef skulle reagera om man la upp hans deklaration, skolbetyg eller kreditvärdighet på bordet.
Stämpelklocka? Jag vet inte om ni som läser det här har jobbat med såna, men det har jag! Kan säga att den inte direkt var min bäsat vän under kalla vintrar med krånglande kollektivtrafik. Man fick börja dagen med att leta reda på en verkare som surt skrev under att man var sen för att tåget var sent. Och ibland trodde de inte på det. Det spelade ingen roll att vi var sex man som skummade av ilska - han skrev inte på! Han skulle ha intyg från SL - vilket man naturligtvis inte hade haft tid att skaffa fram när man toksprang till anslutande T-bana.
För det var ju med den som med alla andra såna här påhitt - klockan satt nere bland bodarna, men inte på kontoret. Naturligtvis. Ska vi gissa att de som måste stämpla in är de som är med i Kommunal men inte i Läkarförbundet?
Mest upprörande är väl ändå Carlsbergs bevakning av de anställda. Långt värre än de där tidsstudiemännen som äldre generationer kan berätta om - han med klockan och skrivskivan som skulle kolla hur snabbt glesen fästes. De råkade illa ut också. Inlåsta på valvet kl tre en fredageftermiddag. "Glömda" i en bygghiss på artonde våningen en februarikväll. Utlockade på en nyflutet valv iförda lågskor.
Att jobba under ständig kontroll medför en sån stress att både arbetsglädje och motivation till sist försvinner - alla har vi bättre och sämre dagar, men med den sortens bevakning tillåts man inte ha de där sämre dagarna. Är man idrottsman förstår alla att man inte kan ligga på topp hela tiden, men hos Carlsberg ska man kunna det. Annars blir det konsekvenser, vilket alltid är det underliggande budskapet när det gäller övervakning på arbetsplatsen. Man får ju hoppas att de kompenseras på något sätt - gärna i lönekuvertet! Eller som en arbetskamrat ettrigt sa en gång efter att ha fått en - oförtjänt - utskällning av en elak platschef av den gamla stammen "Nä du, ska du skrika åt mig ska jag i varje fall ha mer betalt!"

Nätet en möjlighet för facket, ingen konkurrent

Jag hade förmånen att i torsdags besöka Byggsossen i Stockholms årsmöte - tack för det! - och få prata lite om hur en förändrad bild av facket och fackets arbete i framtiden skulle kunna se ut. Och då inkluderar den ett helt nytt förhållningssätt till internet som informationsspridare och aktivitetsmöjlighet i framtiden.
Jag har förstått att det finns både en skräck inom fackföreningsrörelsen, och en ganska djup okunnighet om hur unga människor idag söker information och engagerar sig. Det kommer stt ställa helt nya krav på organisationen och ibland tror jag, precis som Josefsson, att det är de kraven som motviljan grundar sig på.
För, precis som vi enades om på Byggsossens möte, är inte de här internetaktiviteterna en konkurrent till den traditionella fackliga verksamheten, utan ett komplement. Men i en värld där man kan hitta telefonnummer mitt i natten, betala sina räkningar en söndagkväll, och där man kan gräla om politik på en blogg, kommer man inte att hålla tillgodo med ett fackförbund som tar julledigt, eller har öppet vardagar mellan 0800-1600, med lunchstängt.
Eftersom jag är ute på andra ställen på nätet kan jag säga rätt säkert att det visst finns ett engagemang, och stridsvilja, men de dagar när vi fyllde ett Folkets Hus med argsinta byggjobbare som kom dit för att de ville - de dagarna är borta. Idag finns andra mötesplatser - och där måste fackföreningsrörelsen vara!
Internet är inte längre en elektronisk anslagstavla, det är en livsstil även för Byggnads medlemmar. Och att inte utnyttja detta är tammefan yrkesfel - i framtiden måste förmåga att använda webben vara ett krav för de som anställs som funktionärer. Och det här kan också vara ett vettigt sätt att spara pengar.
Men att ett fackförbund idag - med tusentals medlemmar - inte har en kontinuerlig bevakning av bloggar och nyhetssidor på nätet är beklagligt. Också med tanke på att facket i alla tider varit ganska raska att ta till sig ny teknik för att nå medlemmarna. Det trista är att den tekniska utvecklingen idag skenar ifrån de som skulle kunna dra nytta av den - nyhetsbrev i mejlform är INTE ett modernt sätt att kommunicera på.
Det finns ju folk som jobbar med sånt här - jag är bara en glad amatör med synpunkter - så varför blir alltid arbetarrörelsens satsningar kraftfulla magplask? Vad är det som skrämmer? Jag vägrar tro att det är rädsla för svaren man skulle få - är det bara känslan att makten försvinner ur händerna?
Jag vill se mer webbTV, - Morian är helt rätt ute här - jag vill se en samlad LO-sida med massor med nyheter, jag vill se effektiva hemsidor för förbunden och avdelningarna. Dessutom vore det roligt med fler som bloggade och talade om att de fanns. Och det är för jävla trist om den största entusiasmen skulle finnas hos seniorerna i Byggsossen...
Målarettan har en hemsida som antagligen skulle klassas som katastrofal av webbdesigners, men den fungerar och ger den information som medlemmarna efterfrågar. Jämför den med Byggettans... men i en centraliserad organisation kan inte Byggettan själva tydligen designa sin egen hemsida, utan den ska se ut så här. Lite Berlinmursassociationer - inga arbetsplatsbilder, inga reportage, inga e-postadresser, ingen omvärldsbevakning... Det ska väl för höge farao synas att man kommit till hemsidan för ett av de mest stridbara fackförbunden?
Det märkliga är alltså att vi - som stoltserar med att vara yrkesmän i vår egen bransch - utan vidare accepterar vilka klåperier som helst när det gäller vår eget fackförbund. Utan att vara expert kan jag säga att det facket behöver nu är mötesplatser - designen kan vänta, men det måste skapas ställen där medlemmarna kan få svar på sina frågor. Och det måste ske NU.