Sverigedemokraterna gynnas av alliansens magplask. Om opportunism

Häromdagen kom ytterligare en opinionsundersökning som bekräftar det vi varit rädda för - Sverigedemokraterna är på väg att befästa sin position som ett parti på väg in i riksdagen. I svallet runt FRA-debatt och annat har den diskussionen kommit bort en smula. Sådär i förbifarten hörde jag någon analytiker som hävdade att det kunde bero på uppmärksamheten kring deras riksting.
Såpass.
Jag tror inte det. Istället är jag rädd för att det jag profeterat om under lång tid kommer att hända, att de konservativa högerväljare som hellre skulle ta livet av sig än rösta på ett vänsterparti - faktiskt kommer att slira över till Sverigedemokraterna. Ett scenario som givetvis förnekas av borgare. För så kan det ju inte vara.
Men faktum är att ett politiskt vakuum tenderar att fyllas av något. I det här fallet av ett populistiskt parti, som lika mycket styrs av marknadsundersökningar (kanske mer än andra) när det gäller att anpassa sig i nästan alla politiska frågor. Utom en. En stor en.
Att försöka definiera Sverigedemokraterna som höger eller vänster är bara larvigt. Och djupt okunnigt. De är populister. De sätter upp fingret i luften och smilar in sig.
Andra partier, som kanske mer drivs av ideologi både vågar och kan driva politiska frågor där de är marginaliserade eller utopiska. Så gör inte populister - och det är rätt irriterande att folk som utger sig för att vara insatta går i den fällan. Som Fredrik Malm.
De är duktiga på nätet, de här Sverigedemokraterna. Det måste man erkänna. De har en närvaro i olika diskussionsforum som är avsevärt bättre än den från de etablerade partierna; allt i enlighet med den taktik och teknik som undergroundrörelser alltid tvingats till. Och just nu har de en medvind, skapad av en regering som gör precis allt åt skogen, ledda av en trevlig kille som håller på att bevisa den gamla tesen om att man inte blir en bra regeringschef bara för att man var en duktig oppositionspolitiker.
Istället för att som regering ta krafttag mot odemokratiska rörelser - för är det något politiskt parti som vill inskränka olika friheter så är det SD -ägnar man sig med liv och lust åt att göra precis alla sina kärngrupper förbannade.
Olika nyliberaler - och tokhöger också för den delen - vrider sig i vånda just nu. Uppgivenheten är enorm, bland de som skriver på nätet. Riktigt lika illa är det inte ute i landet, hos kommunalpolitiker och andra, kan jag meddela. Men även där tvingas nu en alltmer lamslagen borgerlighet ägna alltför mycket tid åt att rättfärdiga och ursäkta den förda politiken, vilket också öppnar för ytterlighetspartier.
Sverigedemokraterna legitimerar sig i stor utsträckning genom att appellera till "vanligt folk". En tidigare kartläggning av deras företrädare visade på en förskräcklig överrepresentation av folk som definitivt inte var särskilt vanligt förekommande.
Deras anhängare är i stor utsträckning lågutbildade män på mindre orter, och företrädesvis i södra Sverige. Vilket jag har en teori om.
I resten av Europa - i hela världen - är förekomsten av en låglönemarknad en av de viktigaste grogrunderna för främlingsfientlighet. Just i södra Sverige, mest i Skåne, har det under många år funnits lågavlönade, okvalificerade säsongsjobb, som i allt större utsträckning tagits över av billigare utländsk arbetskraft.
Ofta i samarbete med arbetskraftsförmedlare av olika gråhetsgrad har potatisplockning, jordgubbar och äpplen kommit att totalt domineras av icke-svenskar. Vid sidan har allt argare infödingar stått och sett extrajobb och sommarjobb säljas bort till utlänningar. Till detta kommer naturligtvis alla andra strukturomvandlingar som städer som Landskrona eller Malmö drabbats av under de senaste åren.
Och då blir det naturligtvis väldigt enkelt att skylla på den där som ser annorlunda ut, talar annorlunda.
Det är den här debatten vi måste våga ta. Fackföreningsrörelsen har ett mycket större ansvar för att debattera det här än man hittills gjort. Orsaken till det kan också sägas ligga i en inte så liten inomgruppskonservatism - om vi inte talar om det finns det inte. Så är det naturligtvis inte - istället ligger en av nycklarna till en starkare facklig rörelse just i att vi lyckas mobilisera de papperslösa (läs om Sofia som jobbar illegalt här) och de som är här på jobbvisum.
Till detta kommer en allt fegare regering, där man inte ens nu vill ta ställning mot främlingsfientligheten.
Ett flertal borgerliga tyckare förutspår att kärnväljarna kommer att lägga sig på soffan. Det tror inte jag. Dels tror jag att den här FRA-lagen faktiskt inte alls retar upp de omhuldade konservativa bastrupperna i den omfattning som bloggarna tycks tro. I själva verket finns det i konservativa och försvarsvänliga kretsar - dvs kärnan hos moderaterna - en stark övertro på geniala tjänstemän och snabb teknik. En dos med terroristskräck är säkert inte heller i vägen.
Dels är det INTE vad en kärnväljare gör. Röstskolkar. Man går och röstar. Punkt. Man kan byta parti, men man stannar inte hemma. Just i de skikt där vi kan identifiera kärnväljaren - på Lidingö, i Danderyd eller Vellinge, eller för den delen i Pajala - har man mycket högt valdeltagande alldeles oavsett vad som sker.
Jag är övertygad om att SD kommer sätta ett flertal kampanjer i sjön, organiserade av PR-proffs (som gör ett jobb utan att lukta på pengarna), man kommer att satsa på att själva skapa sig en kärna som är mycket lik den som beskrivs i FRP-koden, och man kommer förtvivlat att försöka tvätta bort en del genant skräp som hängt med. Typ folk med öppet rasistiska åsikter.
Runt allt detta raglar en förvirrad radda borgare runt och letar förtvivlat något att samlas kring. Det är nog en lågoddsare att tro att det kommer att bli Sahlin de samlas runt. Den AVSKY man kan utläsa hos både förtroendevalda högermänniskor och framförallt hos anonyma skribenter är rent skrämmande. De skäller som bandhundar på Mona Sahlin för att i nästa sekund mana till besinning när det gäller drevet mot de som svek i FRA-debatten.
De borde lägga sin energi på att ta debatten med de främlingsfientliga istället. Om de nu menar allvar med sin "liberalism". Det är nämligen förtvivlat ont om den sortens inlägg på den kanten...


Bilden är tagen från Hans Lindströms Skurkstreck.... Kolla gärna efter fler roliga bilder där

Chefen ser dig. Om övervakning på jobbet.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen - Metro är på väg att bli en allvarlig konkurrent till de stora morgontidningarna. Inte bara i kraft av sin upplaga, utan för att innehållet blir allt bättre. Eftersom man i så stor utsträckning förlitar sig på nyhetsbyråer finns det uppenbarligen utrymme att ta upp vardagslivet, som det kan te sig för vissa av oss. Själv väljer jag alla gånger Metro före den borgerliga Stockholms City (och redaktionen - lär er skilja på DE och DEM för h-e!!!) eller den rent fruktansvärda .SE.
Nu senast har Metro i tre artiklar uppmärksammat hur arbetsgivarna allt mer vill kontrollera oss. Inte bara att vi gör det vi ska, och acceptabelt, utan hur vi tänker och känner. Man skriver om sjuksköterskan Henrik som blev av med jobbet för att han på sin blogg beskrev hur arbetssituationen var. Henriks misstag var att han trodde att han som anställd hade samma rätt som andra att uttrycka sina åsikter. Nå, det hade han inte.

Jag har funderat en smula på vad jag skulle göra om jag ställdes inför samma sak. Det känns lite som när man under perioder av arbetslöshet fått svara på frågor om facklig aktivitet vid intervjuer. Och att de kunde välja mellan en som var aktiv i facket och en som inte var det. Gissa vem som fick jobbet? Det enda jag hört är en arbetsledare som lite surt hävdade att mina bilder nog egentligen var PEAB's egendom. Men han preciserade inte det där "nog"...
Några av de mest publicitetshungriga unga killar och tjejer vi sett hittills kommer förmodligen gruvligt få erfara att deras mediaexponering kanske inte var så där jättebra för karriären. Av nån märklig anledning kan potentiella husköpare vara en smula avvaktande om mäklaren blir igenkänd som nån som varit full och haft sex i en dokusåpa.
Det man aldrig får glömma bort är att det man säger eller skriver idag faktiskt aldrig glöms bort. Och misstag som kunde glömmas bort förr i världen - vi är många som vaknat på fel ställe eller på fel sätt - finns brutalt dokumenterade för evigt idag. Det som var privat i privatliv blir allt mindre.
Frågan är vad som i mitt privatliv kan vara av intresse för arbetsgivaren. Jag har inte en aning om jag är kontrollerad, men nog har man funderat en del över hur det blev när Bygghälsan köptes upp och företagen själva fick välja vilka de skulle sköta sin företagshälsovård genom.
Nu skulle det inte vara lika kränkande med de här påhitten om det vore så att det drabbade alla som jobbar. Men så är det naturligtvis inte. Undantagslöst handlar det om att pressa de som tjänar sämst, under sämst villkor och med värst tider.
Man kan ju kontra också - kan chefen ta reda på saker om mig kan jag säkert ta reda på saker om honom, om det behövs. Det vore intressant att se hur en chef skulle reagera om man la upp hans deklaration, skolbetyg eller kreditvärdighet på bordet.
Stämpelklocka? Jag vet inte om ni som läser det här har jobbat med såna, men det har jag! Kan säga att den inte direkt var min bäsat vän under kalla vintrar med krånglande kollektivtrafik. Man fick börja dagen med att leta reda på en verkare som surt skrev under att man var sen för att tåget var sent. Och ibland trodde de inte på det. Det spelade ingen roll att vi var sex man som skummade av ilska - han skrev inte på! Han skulle ha intyg från SL - vilket man naturligtvis inte hade haft tid att skaffa fram när man toksprang till anslutande T-bana.
För det var ju med den som med alla andra såna här påhitt - klockan satt nere bland bodarna, men inte på kontoret. Naturligtvis. Ska vi gissa att de som måste stämpla in är de som är med i Kommunal men inte i Läkarförbundet?
Mest upprörande är väl ändå Carlsbergs bevakning av de anställda. Långt värre än de där tidsstudiemännen som äldre generationer kan berätta om - han med klockan och skrivskivan som skulle kolla hur snabbt glesen fästes. De råkade illa ut också. Inlåsta på valvet kl tre en fredageftermiddag. "Glömda" i en bygghiss på artonde våningen en februarikväll. Utlockade på en nyflutet valv iförda lågskor.
Att jobba under ständig kontroll medför en sån stress att både arbetsglädje och motivation till sist försvinner - alla har vi bättre och sämre dagar, men med den sortens bevakning tillåts man inte ha de där sämre dagarna. Är man idrottsman förstår alla att man inte kan ligga på topp hela tiden, men hos Carlsberg ska man kunna det. Annars blir det konsekvenser, vilket alltid är det underliggande budskapet när det gäller övervakning på arbetsplatsen. Man får ju hoppas att de kompenseras på något sätt - gärna i lönekuvertet! Eller som en arbetskamrat ettrigt sa en gång efter att ha fått en - oförtjänt - utskällning av en elak platschef av den gamla stammen "Nä du, ska du skrika åt mig ska jag i varje fall ha mer betalt!"