Attitydinkoninent? Jag?
Alldeles nyssens blev jag kallad "attitydinkontinent" av en arg människa. Som ansåg att jag borde hålla tyst om saker jag inte visste något om (vilket jag gör). Han hör till de som kan kallas "åsiktstalibaner". Ett uttryck som jag använt i säkert tio år.
Fast nu visste jag faktiskt inte vad det var - så efter att ha gormat färdigt i telefon googlade jag det hela och har man sett: Det är ett av De Nya Orden från Språkrådet.
Det betyder "oförmåga att hålla inne med vad man tycker". Vilket alltså skulle stämma in på mig? Jag hör bekantskapskretsen fnissa hysteriskt, för det kan ju ligga en liten sanning i det. En jääätteliten.
Men samtidigt ligger det också en värdering i det hela. Vad kallar vi "förmågan att hålla inne med vad man tycker?" En opportunist? En fegis?
Visst, det kan finnas tillfällen när man kanske inte bör säga sitt hjärtas mening. Det känns inte som en bra idé att sjunga amerikanska nationalsången öppet i Waziristan, eller kalla tjugo berusade fotbollshuliganer för mentala dvärgar. Men annars då?
När är det rätt att hålla inne med vad man tycker? Just nu - omgiven av åsiktstalibaner - sitter förmodligen en massa kloka människor i samhällsdebatten och biter sig i tungan, väl medvetna om att om de säger fel saker nu så vinkar de adjö till hyfsat trygga anställningar eller uppdrag. Vad kallar man sånt?
Eller är det nån domare i nån talangtävling de menar? De är väl å andra sidan inkontinenta när det gäller det mesta hursomhelst. Det kan ju vara fotbollspelare som borde veta bättre än att tjafsa med domaren, eller människor som "schka in på krogen" oavsett berusningsgrad.
Och varför är det så viktigt att göra nya listor över det här? Språk pågår. Själv saknar jag ord som "terra" i bemärkelsen terrorisera, dunkpung och karatefylla. Samt en del annat. Men jag vet inte om jag blivit gladare om de varit med - i synnerhet som en del av orden i nyordslistan känns både omoderna och korkade.
Andra om saken
frktjatlund
Miniräknare, räknesticka och kulram...
Jag minns min första miniräknare. Den hette Texas Instruments och var stor som en tegelsten. Vi fick kvittera ut den av en sträng lärare, med målsmans godkännande, och man kunde, genom att slå in ett antal siffror få fram en slutprodukt som blev "hello" när man vände på den.
Det var ett tekniskt genombrott som hette duga, liksom klockor med digital urtavla. Själv hade jag en gammal Certina med visare, som drog sig ungefär tre minuter per dygn, och som måste vridas upp innan man gick till sängs. Vred man för hårt gick fjädern sönder, och då fick man bannor. Man lärde sig att känna det lilla, lilla motståndet innan det var försent, och sen la man den bredvid den likaledes handuppdragna väckarklockan med två bjällror, som drog igång ett helvetiskt oväsen nästa morgon.
Jag kan inte påminna mig att nån tyckte att det var bättre med en tupp som gol, eller solens upp- och nergång som tidsramar för arbetsdagen. Fast vi hade en granne hemma i radhusområdet som förmodligen använde tupp. En sen tupp. Varje morgon, och jag menar varje morgon, kom han skenande med rocken fladdrande som ett segel för att hinna med bussen. Och varje morgon undrade min ömma moder stillsamt varför "Ingvar inte gick hemifrån bara två minuter tidigare?"
Och eftersom jag var en snäll gosse frågade jag farbror Ingvar just det. Jag minns att han skrattade och sa att "jo, det kanske är en bra idé". Men nästa morgon kom han skenande som en finsk långdistanslöpare på OS-upploppet, och jag insåg att vuxna hade en alldeles egen logik. Han var, kort sagt, inte hjälpt av ny teknik.
Det finns somliga som inte är det. De hopplösa fallen. Och det märkliga är att de har fått nån slags hjältestatus. Han är analog, säger man och flinar lite åt farbrorn som fortfarande lägger ett kuvert med räkningar i brevlådan. Eller som fortfarande har hemtelefon, eller ingen dator.
Min generation är förmodligen den sista där tekniktvivlarna fortfarande är högröstade. Jag tror inte det kommer vara lika ballt att inte kunna boka resor via nätet, eller betala sina räkningar, för de som kommer efter oss.
Men de har en stark position just nu, som de använder för att köra ner följande påståenden i halsen på oss andra: "Nu har du varit on-line i ett år. Vill du ha ett liv istället?" eller "När vi var små var vi ute och lekte istället för att sitta vid en j-la dator..." Små nålstick i min själ, där jag ska skämmas.
Men jag har ett liv. Ju. Alla möjliga undersökningar visar att vi som är ute mycket på nätet också är socialare än de som inte är det. Och dessutom - hade det funnits datorer under min barndom hade man fått spränga ut mig från mitt rum, sanna mina ord. Det hade räckt med en TV på rummet, och sen hade jag bara visat mig för att hämta föda.
De där som alltid är sena till bussen finns fortfarande. Därför kunde man ju önska att nästa tekniksprång blev något som faktiskt fick dem att börja två minuter tidigare!
Bilden? Ack, jag minns de flämtande lysdioderna....
Det finns inte rätt eller fel om ledarskapet
När jag en gång började jobba hade vi glödande politiska diskussioner i boden. Inte för att det fanns några borgare där, gudbevaremigväl, men det fanns mer eller mindre radikala sossar, en del kommunister, man hörde talas om nån stackars inrest centerpartist och sen en massa icke-röstare, som fick skopor med ovett för sin jävla attityd.
Ibland var folk så arga på varandra att de var tvungna att dricka kaffe på olika tider, och vi yngre, eller bara retsammare, kamrater, fann ett stort nöje i att knuffa Knutte i sidan och säga att Hasse tycker att löntagarfonder är en stalinistisk grej. Och sen kunde man se på hur Knutte kavlade upp de verbala skjortärmarna, medan Hasse la snusen till rätta för att med diagram ritade direkt på bordsskivan visa hur löne- och kapitalbildning sker....
Ibland blev vi sittande så länge att basen tittade in och undrade va faen vi trodde vi höll på med.
Vi pratade politik kort sagt. Det fanns gigantiska orättvisor att ta hand om, det fanns en stöddig borgerlig överklass, och det fanns ett missnöje och en oro för framtiden. Har vi jobb efter det här objektet? Får lillgrabben dagis? Käringens chef kladdar på henne, tror jag... Vi bor i ett jävla gangsterområde men man måste ju bo nånstans....
Och det här är inte länge sen. Sen hände något. Både fackföreningsrörelsen och sossarna förvandlades på nåt vis. Partiet valde en okänslig kille från Sörmland till ordförande, varpå jag lämnade partiet i femton år. Facket ägnade sig åt att snacka ihop sig med arbetsgivarna. Diskussionerna dog ut.
Här ligger förmodligen en hel del av dagens problem för socialdemokratin. En för stor anpassning till samhället, där somliga lite grötmyndigt började blanda ihop sin roll som folkvald politiker med ett mer neutralt uppdrag som samhällelig förvaltare. Ungefär samtidigt dyker en ny borgerlighet upp, inriktad på att smidigt undvika den klassiska konfrontation som varit en grundpelare för arbetarerörelsen. Helt plötsligt finns det ingen patron på andra sidan, som kräver att man ska ha mössan i hand.
Vad som finns är företag som premierar jämställdhet, som ser ett mervärde i att bekämpa främlingsfientlighet, som har etiska regler av ett slag som var HELT otänkbara bara för femton år sen. Sen finns det ett antal knäppskallar, främst hörda på några ledarsidor, som anser att Den Nya Borgerligheten är en skam. Och mycket riktigt - så snart några såna ylat rusar stora delar av vänstern dit och pekar finger. "Se, såna är dom. Titta, de är precis samma borgare som förr. Titta bara!!!!"
Och då undrar jag bara varför borgerligheten i min egen kommun representeras både av mekaniker, av vårdbiträden, lokalvårdare, skolmåltidsbiträden? Är de lurade allihop?
En klok man skrev för ett tag sen följande till mig:
"Moderaternas konsekvent icke-aggressva kommunikation har förnyat det politiska samtalet. Varje gång vi säger att de är ulvar i fårakläder, att de ljuger, att de har dolda avsikter etc slår det tillbaka på oss själva.
Socialdemokratins kris handlar inte om höger eller vänster, inte om Juholt eller Östros och är framför allt inte en fråga om minskat väljarstöd - det är en kvalitetskris.
Om partiets processer - val av förtroendevalda, politisk analys och formuleringen av politik - har stora kvalitetsbrister, är minskat stöd bara en logisk följd. Våra valprocesser liknar mer slutna påveval än öppen demokrati.
Partiet lyckas inte mobilisera forskarsamhället i sin dialog om hur samtiden ska tolkas.
De konflikter som partiet driver mot alliansen är gamla önskerepriser, alltför ofta symbolfrågor med begränsad bäring på de de verkligt viktiga vägvalen.
Det som är lätt att skapa spontant engagemang ikring, t ex upprördhet över vinster i riskkapitalbolag, har inte en fortsättning i genomtänkt politik.
Dessutom finns en oroande tendens att inte inse vikten av att varje styrelse måste ha plats för "djävulens advokater" - ett mothåll som kritiskt ifrågasätter och får ledningarna att skärpa sig. Socialdemokraternas grundvärderingar har fortsatt hög relevans, men varje gång man tillåter sluggerargumentation, slapp analys och tillyxade förslag hotas trovärdigheten."
I ett modernt parti måste det vara tillåtet att kritisera ledaren. Jag har redan gjort det - jag anser att Håkan Juholt ska avgå. Inte för att han för fel politik, eller för att han är fel, eller för att han gjorde något olagligt, för det vet jag att han inte gjorde.
Men jag orkar inte med att ta debatten om hans moral. Inte en gång till. Jag tog den smällen när det gällde Mona, och var chanslös. I de lägena är Den Nya Borgerligheten en fruktansvärd motståndare, som inte kommer låta oss prata politik.
Fatta det. Alla ni som nu skriar om att vi måste inrikta oss på politiken - det kommer inte att fungera. 2012 kan man inte se bort från Håkan Juholts klantighet. Det_går_inte! Vi har inga kanaler där vi kan föra fram våra frågor så länge Håkan Juholts handel och vandel finns i borgerlighetens sikte. De kommer inte att tillåta det. Istället kommer de bara att lägga ytterligare en torped i kammaren, rikta in sig och fyra av. Poff!
Det är därför den interna debatten måste handla om partiledaren. Om framtida val. Om organisation och struktur.
Idag pratar vi nästan aldrig politik i boden som vi gjorde förr. Det finns några Sverigedemokrater som behöver få på huden emellanåt, så de inte sprider sig, men frågor om inflytande och ägande, om vinster och utslagning, om fattigdom eller förtryck kommer sällan upp. Men skulle de komma upp skulle jag vilja kunna prata om det, som socialdemokrat, utan att först behöva använda tio minuter till att med trött röst försvara och förklara Håkan Juholts moral, tack.
Ibland var folk så arga på varandra att de var tvungna att dricka kaffe på olika tider, och vi yngre, eller bara retsammare, kamrater, fann ett stort nöje i att knuffa Knutte i sidan och säga att Hasse tycker att löntagarfonder är en stalinistisk grej. Och sen kunde man se på hur Knutte kavlade upp de verbala skjortärmarna, medan Hasse la snusen till rätta för att med diagram ritade direkt på bordsskivan visa hur löne- och kapitalbildning sker....
Ibland blev vi sittande så länge att basen tittade in och undrade va faen vi trodde vi höll på med.
Vi pratade politik kort sagt. Det fanns gigantiska orättvisor att ta hand om, det fanns en stöddig borgerlig överklass, och det fanns ett missnöje och en oro för framtiden. Har vi jobb efter det här objektet? Får lillgrabben dagis? Käringens chef kladdar på henne, tror jag... Vi bor i ett jävla gangsterområde men man måste ju bo nånstans....
Och det här är inte länge sen. Sen hände något. Både fackföreningsrörelsen och sossarna förvandlades på nåt vis. Partiet valde en okänslig kille från Sörmland till ordförande, varpå jag lämnade partiet i femton år. Facket ägnade sig åt att snacka ihop sig med arbetsgivarna. Diskussionerna dog ut.
Här ligger förmodligen en hel del av dagens problem för socialdemokratin. En för stor anpassning till samhället, där somliga lite grötmyndigt började blanda ihop sin roll som folkvald politiker med ett mer neutralt uppdrag som samhällelig förvaltare. Ungefär samtidigt dyker en ny borgerlighet upp, inriktad på att smidigt undvika den klassiska konfrontation som varit en grundpelare för arbetarerörelsen. Helt plötsligt finns det ingen patron på andra sidan, som kräver att man ska ha mössan i hand.
Vad som finns är företag som premierar jämställdhet, som ser ett mervärde i att bekämpa främlingsfientlighet, som har etiska regler av ett slag som var HELT otänkbara bara för femton år sen. Sen finns det ett antal knäppskallar, främst hörda på några ledarsidor, som anser att Den Nya Borgerligheten är en skam. Och mycket riktigt - så snart några såna ylat rusar stora delar av vänstern dit och pekar finger. "Se, såna är dom. Titta, de är precis samma borgare som förr. Titta bara!!!!"
Och då undrar jag bara varför borgerligheten i min egen kommun representeras både av mekaniker, av vårdbiträden, lokalvårdare, skolmåltidsbiträden? Är de lurade allihop?
En klok man skrev för ett tag sen följande till mig:
"Moderaternas konsekvent icke-aggressva kommunikation har förnyat det politiska samtalet. Varje gång vi säger att de är ulvar i fårakläder, att de ljuger, att de har dolda avsikter etc slår det tillbaka på oss själva.
Socialdemokratins kris handlar inte om höger eller vänster, inte om Juholt eller Östros och är framför allt inte en fråga om minskat väljarstöd - det är en kvalitetskris.
Om partiets processer - val av förtroendevalda, politisk analys och formuleringen av politik - har stora kvalitetsbrister, är minskat stöd bara en logisk följd. Våra valprocesser liknar mer slutna påveval än öppen demokrati.
Partiet lyckas inte mobilisera forskarsamhället i sin dialog om hur samtiden ska tolkas.
De konflikter som partiet driver mot alliansen är gamla önskerepriser, alltför ofta symbolfrågor med begränsad bäring på de de verkligt viktiga vägvalen.
Det som är lätt att skapa spontant engagemang ikring, t ex upprördhet över vinster i riskkapitalbolag, har inte en fortsättning i genomtänkt politik.
Dessutom finns en oroande tendens att inte inse vikten av att varje styrelse måste ha plats för "djävulens advokater" - ett mothåll som kritiskt ifrågasätter och får ledningarna att skärpa sig. Socialdemokraternas grundvärderingar har fortsatt hög relevans, men varje gång man tillåter sluggerargumentation, slapp analys och tillyxade förslag hotas trovärdigheten."
I ett modernt parti måste det vara tillåtet att kritisera ledaren. Jag har redan gjort det - jag anser att Håkan Juholt ska avgå. Inte för att han för fel politik, eller för att han är fel, eller för att han gjorde något olagligt, för det vet jag att han inte gjorde.
Men jag orkar inte med att ta debatten om hans moral. Inte en gång till. Jag tog den smällen när det gällde Mona, och var chanslös. I de lägena är Den Nya Borgerligheten en fruktansvärd motståndare, som inte kommer låta oss prata politik.
Fatta det. Alla ni som nu skriar om att vi måste inrikta oss på politiken - det kommer inte att fungera. 2012 kan man inte se bort från Håkan Juholts klantighet. Det_går_inte! Vi har inga kanaler där vi kan föra fram våra frågor så länge Håkan Juholts handel och vandel finns i borgerlighetens sikte. De kommer inte att tillåta det. Istället kommer de bara att lägga ytterligare en torped i kammaren, rikta in sig och fyra av. Poff!
Det är därför den interna debatten måste handla om partiledaren. Om framtida val. Om organisation och struktur.
Idag pratar vi nästan aldrig politik i boden som vi gjorde förr. Det finns några Sverigedemokrater som behöver få på huden emellanåt, så de inte sprider sig, men frågor om inflytande och ägande, om vinster och utslagning, om fattigdom eller förtryck kommer sällan upp. Men skulle de komma upp skulle jag vilja kunna prata om det, som socialdemokrat, utan att först behöva använda tio minuter till att med trött röst försvara och förklara Håkan Juholts moral, tack.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)