Så vad vill Israel vinna i Gaza?

 Genom allt hänsynslösare attacker lägger nu den israeliska militären in en överväxel i kriget mot Hamas. De civila offren är alltför många, lidandet oerhört, metoderna förkastliga för en civiliserad människa. Befolkningen i Gaza har helt enkelt ingenstans att gömma sig.  Världen protesterar. Ändå fortsätter attackerna.

  Man måste fråga sig varför. Vilka vinster anser sig Israel göra som är värda världens avsky, de nästintill ofrånkomliga anklagelserna om brott mot mänskligheten och de lika ofrånkomliga attackerna mot judar världen över. Hur ska landet Israel kunna resa sig till anständighet efter det här? Hur ska de kunna fortsätta existera som demokrati - jodå, faktiskt - under den här formliga terrorn mot oskyddade, och ofta oskyldiga civila i Gaza?

  Man måste fråga sig det. Och om ett par år kommer reportrar från Washington Post skriva böcker om spelet i den innersta kretsen, få tillgång till protokoll, kunna berätta vilka som var hetsarna, vilka som var realisterna, vilka som var drömmarna och pragmatikerna. Innan dess får vi gissa. För det är ett stormaktsspel, där det finns en opinion att vinna, där kriget inte tar slut innan freden är vunnen.

  I ett kort perspektiv finns den rent militärstrategiska delen; den israeliska militären, och underrättelsetjänsten bedömde att Hamas måste stoppas innan de blivit så starka att de innebar ett större hot mot Israels existens. Det vi kan kalla ett förebyggande krig. Där Israel idag, efter kaskader av raketer, kan peka finger och säga att de hade rätt - sedan senaste kriget 2008-2009 har Hamas byggt både raketer och infrastruktur med insmugglade delar. Den arabiska våren och anarkin i Egypten gav också extremisterna i Hamas en skjuts i vapenproduktion och teknik. Det finns all anledning att tro att det också förekommit ett rent studentutbyte mellan Gaza och olika fundamentalistiska grupperingar i Syrien, Libanon, för att inte tala om Iran. Annat vore faktiskt att underskatta Hamas.

  Dessutom finns i den israeliska strategin två mer cyniska delar. Dels att döda så många av Hamas soldater som möjligt, oavsett ålder. I ett svenskt perspektiv är det givetvis horribelt men se verkligheten nu - det är bara i Sverige vi ser artonåringar som barn. I resten av världen är de vuxna män. Dels att banka Gazas civilbefolkning så gul och blå att de överger Hamas. Och detta är inte en illusion, vi har sett det ske både i Afganistan och i Libanon, där terror mot civilbefolkningen slog undan benen för talibanerna och tvingade Hizbollah att lugna ner sig.

  Det man kan fråga sig är om det kommer att fungera. Man ska ha klart för sig att Israel har ett oerhört starkt stöd i Västvärlden, inte minst därför att de kan gömma sig bakom en rädsla för extremistisk muslimsk expansion (som kanske kan hota oljeindustrin, hoho), men också för att det fortfarande finns starka skuldkänslor inför Förintelsen. I länder som deltog i det famösa "kriget mot terrorismen" är man säkert bara glada att israelerna sköter det här själva, det finns en oerhörd krigströtthet i både Storbritannien och USA. Men man minns också att Hamasmedlemmar varit synnerligen aktiva som volontärer i just det kriget.  Inget av detta stöd minskar när ISIS halshugger kristna eller när idioter försöker "hjälpa" de stackars palestinierna genom att prata om judiska komplotter och strävan efter världsherravälde.

 Därför  tror jag inte att Israel kommer tappa alltför mycket internationellt stöd; de flesta är medvetna om att om Hamas kunnat döda israeliska barn hade de gjort det, var så säkra. De flesta länder har egna underrättelsetjänster som till högre ort kan intyga att jo, raketramperna låg i tätbebyggda områden och jo, man lagrade raketer under skolor och sjukhus. Och med den kunskapen - som då givetvis kräver att ett land har en kompetent militär vilket Sverige numera inte har - har man svårt att på regeringsnivå gå i taket över israelernas agerande.

  Att genom tunnlar attackera israeliska mål bakom linjen hade varit otänkbart för tio år sen. Att göra det med grupper som agerar samtränat och effektivt visar på en högre nivå av strategiskt tänkande hos Hamas, för att inte tala om att det visar på ökade resurser, som måste ha kommit nånstans ifrån. Vi talar om militära enheter, väl utrustade, som också haft slutna system för kommunikation - samma system som Hizbollah ivrigt bygger i södra Libanon. Men bara för att israelerna inte kunnat avlyssna dem betyder det inte att de varit ovetande om det - Gaza har kryllat av tjallare under hela sin existens.

  Man har byggt raketramper, underjordiska ammunitionslager, gärna kamouflerat under eller i anslutning till civila anläggningar, som skolor eller sjukhus. Jag lägger ingen fy eller usch-värdering i det, jag konstaterar bara att det är så krig går till idag. Det finns inga fredade zoner idag. Man har säkerligen också utbildat sjukvårdspersonal, lagrat drivmedel, ordnat med fjärravfyrningssystem, försett sig med vatten och proviant i depåer. Man har kort sagt gjort exakt vad man ska göra när man förbereder ett krig. Att tro att det här är fråga om ungdomar med ärtbössor som kommit över lite fyrverkeripjäser är bara larvigt. Hamas är en militär organisation och man ska inte underskatta deras kapacitet.

  Allt detta, om än obevisat i omvärldens ögon, har naturligtvis israelerna vetat om. Om inte annat därför att den logistiska apparaten bakom allt sånt här är skör och ömtålig. Man kan nog också tro att den egyptiska cirkusen bidragit till detta - det som det Muslimska Brödraskapet släppte igenom under sitt korta maktinnehav lär knappast ha hållits hemligt när den egyptiska militären tog över.
  Alltså beslutar sig israelerna att slå till.

  Vilka avväganden som låg bakom lär vi som sagt få vänta på böckerna för att få veta, men något säger mig att man slog till i vad den israeliska militären antagligen tycker är sista sekunden. Man måste vara medveten om hur starkt den israeliska identiteten bygger på tanken om att vara osårbara, att varje offer ska återgäldas många gånger om. Att ens riskera att det ramlar ner Hamasraketer på kibbutzer, skolor eller flygplatser är politiskt självmord i Israel. Hotet utifrån är en annan mycket viktig del i den israeliska själen. Vi mot dem. Vi har sett det förut.

  Kritiken mot Israel har hittills handlat om bristen på proportionalitet, en slags konstig tanke om att det ska vara lika för lika. Att om du slår mig en gång får jag slå dig en gång. Så har krigen i Mellanöstern - eller knappt nån annanstans heller - aldrig sett ut. Krig handlar om att slå den andre så han inte reser sig igen och det är därför militärer inte gillar vapenstillestånd. Sånt är civilt tänkande och bäddar bara för nya konflikter. En fred innebär att någon ger sig, visar strupen. Nån måste vinna, nån måste förlora.
  Krasst kan man uttrycka det så här - omvärldens blödighet inför Gazas fasor förlänger bara kriget. Det enda som faktiskt gör slut på konflikten i militärens ögon för evigt är att bomba skiten platt och öde. Det är det bistra innehållet i de militärdoktriner som överlevt och segrat i modern tid. Alla tidigare "vapenstillestånd" har egentligen bara följts av diktaturer och ytterligare folkligt lidande; så resonerar militär världen över. Det är fred som gäller.

  Hamas å sin sida fick - och jag resonerar fortfarande bara ur ett fåtöljstrategiskt perspektiv - ett krig innan de var riktigt redo. De hade inte alla bitar på plats; det mesta tyder på att ju närmare de nådde sin tänkta färdiga position, desto mer uppenbara blev förberedelserna och de lär ha sprungit som förgiftade råttor sista tiden, väl medvetna om att allt de gjorde sågs av det allseende israeliska ögat. Förmodligen blev militärkuppen i Egypten ett streck i räkningen - helt plötsligt ströps tillförseln av modern teknologi genom tunnlarna, eller rätt över gränsen i kamouflerade lastbilar.

  För att det var ett krig Hamas ville ha är helt entydigt. Man utbildar inte prickskyttar och sjukvårdare i Iran för att ha som lärare i skolorna. Man bygger inte skyddsrum och kapslar in militära installationer i civila miljöer bara för att det är kul.

  Bakom Hamas agerande ligger naturligtvis flera saker; religiös övertygelse om att Klippmoskén måste finnas i ett strikt muslimskt land etc, drömmen om ett eget land, och inte minst den allt förhärskande tanken om politisk arvsynd, där dagens israeler måste ta ansvar för misstag deras farföräldrageneration gjorde, på samma vis som dagens palestinier förväntas göra avbön för terroraktioner deras föräldrageneration genomförde.

Detta ligger också i linje med den rent häpnadsväckande personifieringen av nationer eller politiska åsikter som slår igenom alltmer; man betraktar USA som en person, socialdemokraterna som en homogen familj och FN som en sträng magister som ska läxa upp alla som avviker från rådande konsensus. Visst, det är klart - det är lättare att säga att saker "är USAs fel" istället för att säga att det "är fel begångna av Reaganadministrationen, och som vann i kongressen med EN röst". Problemet är ju att de som idag ylar om att det är USAs fel inte sällan faktiskt tror att det som hände 1978 var något som precis alla amerikaner stod bakom då, eller att alla amerikaner står bakom det idag.
  Man får tycka saker, det är viktigt att man tycker saker, men det skadar inte att man nån gång emellanåt öppnar en bok och tar reda på fakta. Detta är givetvis viktigt om man vill bli tagen på allvar. Själv har jag svårt att att ta vänsterpartister på allvar i frågan, eftersom de verkar ha kopplat bort existensen av fd Sovjetunionen i hanteringen av Palestinafrågan, för det är en inte oviktig detalj i skapandet av dagens situation.

  Idag skriver Carl Bildt i Dagens Nyheter om det här (länk); han påpekar ett par viktiga saker. Jag har inte mycket till övers för Carl Bildts åsikter annars, men att betrakta honom som en novis i ämnet utrikespolitik är att göra sig själv larvig. Han är en pragmatiker, och det han säger i artikeln är sedan länge känt. Han tar upp fyra saker:
- Blockaden måste hävas.
- Israels säkerhet måste garanteras.
- Gaza måste införlivas i den palestinska administrationen.
- Gaza måste ges möjlighet att utvecklas.

  Givetvis angreps han blixtsnabbt av oppositionen, som igen visade på osmaklig okunskap om situationen. Urban Ahlin visade med tydlighet att han kanske inte ska vara så säker på en utrikesministerpost, och Sjöstedt bekräftade bara mina fördomar. vare sig Bildt, Ahlin eller Sjöstedt tar nämligen upp det oerhört viktiga femte ben som måste till, att stärka den legitima administrationen på Västbanken. Att Carl Bildt inte vill ge extra resurser till Fatah har sina historiska orsaker, men att Ahlin och Sjöstedt missar det är obegripligt.

  Det är lika obegripligt att Ahlin hakar upp sig på att kritiken mot Israel inte är starkare i Bildts debattartikel. Det är inte där problemet ligger. Problemet är att debatten hittills, och säkert ett tag framåt, kommer att vara emotionell och icke-konstruktiv, där bilderna på döende barn är vad som engagerar debattörerna. På det viset påminner det om Balkankriget, där man var tvungen att se förbi slakten för att komma framåt. Det rimliga vore ju att Israel också stärkte sina band med Fatah, för att förminska Hamas. Välstånd på Västbanken - hyfsat enkelt ordnat - skulle skapa enorma svallvågor av fredsiver i Gaza, tro mig.

  För till sist är det vid förhandlingsbordet man kommer att hamna. Där de trista diplomaterna och förhandlarna kommer få ta itu med det hela. Där omvärldens ylanden spelar mindre roll. För vi vill väl inte ha ett Sri Lanka igen, där freden kom därför att den ena parten krossades, slaktades, förintades. Männen i slips - för det är nästan bara män - kommer att titta på kartor och tabeller, inte på bilder av blod och sprängda hus.

  Det är israelerna som har tidtabellen. Den haltar en hel del, upprördheten i Israel över att så många israeler dödats är stor och inte minst frågar man sig varför militären inte agerat tidigare, innan Hamas blev så här starka. Därför finns det ett folkligt stöd för markoperationen. Man spränger tunnlar, förstör depåer och kommunikationslinjer, och den dagen man anser att man skadat Hamas infrastruktur tillräckligt kommer man att dra sig tillbaka, förklara operationen avslutad och därefter slicka sina sår. Och görs ingenting därefter kommer Hamas att om fyra fem år vara starka nog för att det hela ska upprepas.

  Man kan och ska kritisera Israel. Folk kommer att anklagas och åtalas, några kommer att dömas. Mängder med människor har traumatiserats, alldeles för många har dött. Men jag återkommer till vad jag tjatat om i tjugo år - nyckeln är Västbanken, och att det skapas en demokratisk palestinsk stat i Gaza där människor kan leva i välstånd.

 


 

 
 
 

Valet handlar om jobben, kom ihåg det

 

I och med att valrörelsen börjar tuffa igång så smått, när de medelklassiga debattörerna kommer tillbaka från den semester (välförtjänt) som alltså avlöste deras rosévecka på Gotland, kan det vara på sin plats att påminna om vad valet handlar om.

  Valet handlar om jobben. Om att få fler människor i arbete.

  Om man tror att valet handlar om vinster i välfärden, feminism, invandring eller barnfetma så har man hamnat fel. Det handlar inte heller om kollektivtrafik, vindkraft eller pappamånad.

  Valet handlar om jobben.

  Därför att om man kokar ner politikens innehåll till en allra pytteliten minsta detalj så kommer det att handla om jobben. Eftersom vi numer har demokrati och yttrandefrihet.

  För finns inte jobben kan ni titta er i månen efter bättre välfärd, ökad jämlikhet, en pansarbataljon på Gotland eller minskade utsläpp.

  För då kommer vi inte ha råd.

  Anledningen till att jag känner att man måste upprepa det här är att oppositionen idag är så oerhört lättmanipulerad. Dels för att man faktiskt är det - slänger en obskyr Timbrohök ut en reaktionärboll i debattarenan så skenar varenda jävel i oppositionen dit, slår på bollen, käftar emot, argumenterar, visar sitt ursinne... Dels för att motståndarna faktiskt inte - bara - är korkade. Men det är där senaste dagarnas debatt(er) hamnat - om skitsaker.
Medan en bara-hyfsat-begåvad-politisk-kampanjmakare av den där äckligare sorten kan gnugga händerna och slippa prata om det som är viktigt. Nämligen jobben.

  Det här kan bero på att så mycket av den politiska debatten idag förs av folk som är för unga för att ens ha ett intresse av strategi, och som är totalt nollställda inför termer som diversion eller avledning. Där man inte kan skriva Schlieffenplanen utan att de blir besvärade, och där en analogi om Verdun faller i en allt mer ovattnad jord. Och för den som inte vet det, eller som bara googlar via Wikipedia, så betyder en liknelse med Schlieffenplanen att om något startar så går det inte att stoppa. Eller att Verdun, förutom att vara en rent astronomisk folkslakt, också var den plats där den tyska arméledningen inte alls tänkte besegra fransmännen, utan bara ville få dem att blöda till döds. På en plats som tyskarna bestämt. Anledningen till att jag drar upp dessa förstavärldskrigsreliker idag är ju också för att det idag är 100 år sen Det Stora Kriget startade, det som - med Hobsbawms ord - skulle sluta 1945, fast med en skakig vapenvila i tjugo år. Den 28 juli 1914 förklarade ÖsterrikeUngern krig mot Serbien.

  Den sortens politiska analogier kunde ofta förekomma fram till 1980-talet, men därefter verkar det ha dött ut. Det enda som återstår för oss gamla underbefäl är att ta till kaserngårdsrösten igen och skrämma de lättlurade nätdebattörerna in i rätt fålla igen. Det handlar om jobben.

  Man måste också komma ihåg att oppositionen, i kraft av att vara just opposition, kan kosta på sig att vara ideologiska. Det betyder att man hungrigt kastar sig över minsta smula från mediebordet som antyder arbetarhat, kvinnohat, rasism eller fackföreningsfientlighet. Vilket givetvis högern vet. Det finns några välkända högertwittrare och högerbloggare som får enormt mycket uppmärksamhet just för att oppositionen reagerar med en välvillig men korkad ryggmärg.

  Sen handlar det givetvis om att det är roligare, mer motiverande och mer klåda-på-det-egna-egot att debattera feminism, invandring, ungdomskultur eller en massa andra saker - än att debattera jobb och ekonomi. För då räcker det sällan med att "tycka något". Då börjar jobbiga jävlar vilja att man faktiskt kan nånting också, vilket en debattör råkade säga en gång.

  Men det är just där valet kommer att avgöras. Inte genom att för femtielfte gången slänga ut en svartbok om hur illa regeringen Reinfeldt burit sig åt under de här åtta åren (man undrar ju vilka vapenvägrare som jobbar på LOs kommunikationsenhet när de lägger ännu mer pengar och tid på sånt här). Utan genom att på ett smart sätt redovisa hur man ska få människor i arbete. För det handlar om jobben. Inte om vänstervåld eller radioprogram eller öppettider på förskolan.

  Missförstå mig rätt - alla de här andra sakerna är naturligtvis jäääääätteviktiga, och herrejävlar vad många solidaritetsevenemang för utsatta platser, orter eller arter jag skulle kunna delta i, men FINNS INTE JOBBEN SÅ FINNS INTE PENGARNA. Och då blir alla dessa evenemang verkningslösa.

  Vän av ordning - tro mig - kommer nu att efterfråga varför jag inte, just nu, i denna bloggpost, då gör just detta - berättar om var jobben ska komma ifrån, hur de ska betalas, var det ska sparas. Oroa er inte - det kommer. För det är ju inte så att idéerna saknas, tvärtom - de finns, de är beprövade, de har empiriskt stöd.

Men fram till dess krävs det faktiskt av oss alla att vi börjar prata om det som är viktigast. "Välstånd bygges icke ur intet" sa en gång Gunnar Sträng, och sen fikade han med Wallenberg. Därför att jobben är viktigast, och det är det valet måste handla om.


Bilden? Som den byggnadsarbetare jag är visar den arbete och produktion
. Klicka gärna för större bild











Socialdemokraterna budgetmotion


 

Tre år efter Utøya. Om intoleransen.



Idag är det tre år sen vansinnet klampade av båten på sommarön, släpande på väskor med mordiskt innehåll. Tre år sen vänner förlorade sina barn, bekanta namn försvann, själen paralyserades.
Jag orkar inte skriva något nytt. Istället läser jag vad jag skrev för ett år sen, på tvåårsdagen, och konstaterar att väldigt lite förändrats.
  Det är fortfarande så att den som släpper fram intoleransen bara litelitegrann också har öppnat dörren för vansinnet. Genom att obetänksamt dela en rasistisk länk, genom att hänga på allmän dumhet om att invandrare minsann får skyhöga bidrag medan svenskar blir arbetslösa, så krattar man i manegen för rasisterna.
  I synnerhet handlar det om att begripa kopplingen mellan Sverigedemokraternas fotsoldater och Breivik, för att inte tala om det norska problemet som idag är ännu mer aktuellt. Sverigedemokraterna har legitimerat islamofobin - i synnerhet den korkade delen, den som på allvar tror att världen står inför en muslimsk invasion, och som var den starkaste delen i Breiviks förvirrade manifest.

I en osäker värld måste vi våga stå för mänsklighet och solidaritet. Annars går vi alla under.

  Här kommer texten, som jag la upp förra året

"Fick en fråga häromdagen, av en äldre kamrat, givetvis så där obevandrad i den digitala tidsåldern att han fortfarande skickar in sina räkningar med posten. Hur är det med det där näthatet? undrade han. Såhär två år efter Utøya?

  Och jag önskar att jag kunde säga att det blivit bättre, att galningarna krupit tillbaka under sina stenar.

  Men det är inte så.

  Inte heller kom Utøya att bli det grund på vilket den nationalistiska rörelsen i Skandinavien kantrade. Där deras anhängare, uppfödda på vulgärpropaganda och trötta på att inte ses, skulle vända sig från sina populistiska ledare, och återvända till sina likartade myspys-partier.
  På något alldeles otroligt sätt lyckades både Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna komma undan. Nån gång i framtiden kommer Norge kanske att kunna se på Utøya med nån sorts neutrala glasögon, och anklaga de som bör anklagas, men i det gigantiska trauma som uppstod var det väl helt enkelt inte läge att attackera nån. Inte minst för att marginalisera Breivik, inte ge honom och hans idéer det utrymme han sökte.
  Man återgick till status quo. Läget före Utøya.

  I Sverige gjorde Sverigedemokraterna allting rätt (jag hör rykten om att de har de bästa medierådgivare som kan köpas för bruna pengar) och slapp också undan. Inte nånstans gjorde svenska journalister sitt jobb och avslöjade vilka som låg bakom olika stödgrupper för Breivik, eller ansträngde sig för att hitta de som driver och finansierar drivor med nationalistiska och högerextremistiska hemsidor. Förmodligen också för att Utøya var ett trauma också för oss.

  Att två år efteråt sätta på sig en strikt analyserande min och utan att falla i gråt över hemskheterna låter sig fortfarande inte göras.

  Inte heller orkar jag lyssna till ännu en som tjatar om hedersmord, bilbomber, stening eller Usama bin Laden, ifrån en horisont så horribelt fylld av dumhet att sommarkvällen nästan kväver mig. Istället stänger jag ner diskussionsforumet - som alltid berömt sig om att yttrandefriheten är helig, men där inlägg som avslöjade den senaste SD-toppen, raskt raderades.

  Inte orkar jag säga till han som tjatar att det är såna som han som ligger bakom Breivik. Inte en gång till. Inte orkar jag höra eller läsa ännu fler trådar om den feministiska dominansen i Sverige, om att man borde återinföra dödsstraff (gärna både offentligt och blodigt), eller ännu nån knäppgök som ondgör sig över homosexualitet och damfotboll i samma andetag.

  Ikväll orkar jag inte. Och inte i morgon. I morgon ska jag försöka förstå hur saker hänger ihop. Hur trettonåringarna kände sig när den muskulöse mannen i sin fejkpoliströja började skjuta. Hur en vuxen man kan bedöva sig för mänsklig gråt. Hur man kan hata så förbannat att man dödar.

  Och jag ska försöka förstå varför Utøya inte blev viktigare. För demokratin, för yttrandefriheten, för mänskligheten. Istället är det sida upp och sida med näthat, skrivet av hundratals, läst av tusentals. Utøya nämns inte alls - extremhögerns traditionella sätt att hantera obehagligheter.

  Tänd ett ljus den 22 juli. Tänk en tanke."

Det är OK att sörja. Bara man fortsätter kampen.


Israel kommer alltid att finnas där. Det bara är så.

  Det finns knappt något så inflammerat att skriva om som Palestinafrågan. Det är kort sagt en minerad stig där allting riskerar att slå tillbaka mot en. På de mest märkliga sätt - själv fick jag bloggen avstängd för påstådd antisemitism hejochhå i samband med att jag skrev om Ship to Gaza (läs gärna kommentarerna); inte för nån längre tid eller med nån annan sorts komplikation än att jag var mycket undrande, men det säger också en del om klimatet.

  Kloka människor struntar därför i att tycka om det. Det är synd - så snart debatten lämnas fri betyder det att den kommer att bli emellanåt absurd, fylld av krav hit och dit, nästan alltid ställda av människor som faktiskt inte riskerar något, vare sig att dödas av Hamas raketer eller av Israels bomber. Men det finns frågor som måste ställas. Och jag har aldrig varit särskilt klok.

  I en upphetsad debatt måste man sluta titta på extremisterna. De är intressanta men på sikt oviktiga, de kommer inte att uppnå någonting. Vare sig de högröstade israeler som är mycket raska att dra alla palestinier över en kam (här till exempel) eller Hamassympatisörer, nästan alltid förlorade i ett träsk av hopplösa förväntningar.

  Det finns en hel del att säga om Israels bombningar, men man måste också sätta det i ett perspektiv. Som det här med folkrätten, som alltid dras upp av människor som faktiskt tror att krig och konflikt omfattas av regler. Det som finns är ett ambitiöst regelverk som bygger på en massa principer. Men i ett krig finns bara en regel, och den övertrumfar alla andra regler. Nämligen att besegra den andre. Sen kan vi ta folkrätt och brott mot mänskligheten senare, om vi har lust. Riskera en domstol i Haag, eller ett fördömande från ett land vi knappt hört talas om.

 Jag tänker inte heller tjata om politisk naivitet, om nyttiga idioter åt alla håll och kanter. Det är lönlöst. Vad som är mer intressant är varför den här konflikten dyker upp just nu. Det finns en massa olika orsaker till det.

  - Störtandet av Mubarak och det tillfälliga styret av Muslimska Brödraskapet ökade den illegala införseln av material och vapen till Gaza. Att tro nåt annat är bara dumt - vi pratar tonvis med komponenter till raketer, och även tydligen drönare. Västvärldens handfallenhet inför den arabiska våren bidrog givetvis till detta, när demokratiska krafter snabbt sattes ur spel av folk med mörkare planer, medan EU tjafsade sinsemellan om flygförbud, buhu.

  - Frisläppandet av Hamasaktivister från israeliskt fängelse. Som alla andra politiska fångar bärs de fram av en gemensam politisk idé; det här är något vi kan se från många andra ställen. När politiska fångar i Nordirland. Peru, Colombia, Baskien, Tjetjenien, Aghanistan släpps fria, i nån form av utbyte mellan parter, ökar genast de militära aktionerna, efter ganska långa perioder av fred. Det är osvikligt. Detta följer en militär doktrin som USA upptäckte redan på 1800-talet, när man helt enkelt deporterade våldsamma grupperingar, som apacher, långt bort från sina hemtrakter, eller samlade in dem på reservat. Vilket fungerade, ur ett strikt militärt perspektiv. Guantanamo är alltså bara en logisk följd av hundra år av erfarenhet, och finge militärer bestämma skulle fångarna där vara tusentals. Eftersom deportationerna också gav tid att bygga strukturer som de deporterade vare sig ville eller kunde anpassa sig till.

  - Framgångarna för de militanta muslimska grupper i Syrien och Irak. Som dels gett råg i ryggen åt muslimska fundamentalister, och dels skrämt skiten ur israeler och amerikaner. Och inte bara där - eftersom Iran, som hör till en annan gren av islam, plötsligt befinner sig på samma sida som USA, dvs mot ISIS. Det är en märklig värld. Mellanösternkonflikten är fylld av den sortens komplicerade partnerskap, bygga på principen om att "min fiendes fiende är min vän"

  - Den mediala uppmärksamheten. Det finns knappast nån konflikt som är så välbevakad eller uppmärksammad som den här. Trots att den storleksmässigt ligger långt efter andra krig, läs här, eller rena slakter, som i paradiset Sri Lanka, där den lankesiska armén i skymundan bedrivit folkmord och utrensningar i sanslös skala. Där finns kriget/krigen i Kongo och i övriga Afrika, som tillsammans hamnar under ett kollektivt ointresse av svenska medier (det är faktiskt bättre rapportering i resten av Europa) som knappast kan förklaras med nåt annat än nån form av rasifierad bedömning av nyhetsvärdet.

  - Skapandet av den kurdiska staten, och låt oss för GUDS SKULL hoppas att detta blir verklighet. Här finns också de goda exemplen, givetvis uppradade av de där som kräver ett omedelbart visa-strupen-eller-dö av den palestinska rörelsen. Men olikheterna är fler än likheterna, vilket gör att den pragmatism som lett fram hit inte är överförbart på den palestinska frågan.

  - I svenska medier handlar det ofta om hur många som dött, hur många raketer som fallit uddlösa. Detta är trams. För det är ju inte så att Hamas inte vill döda israeler, åh nej. De vill döda massor av israeler. Det är enbart den - hittills - mer tekniskt starka krigsmakten i Israel som gör skillnaden. Och att israelerna har ett flygvapen. Minns att inga krig idag vinns utan flygvapen.

  - Man måste hitta de som vill förhandla. Punkt. Det finns inte en chans i helvete att lösa detta annars. Armodet, eländet, förtvivlan i Gaza kommer att växa. Nya ursinniga unga män kommer att krypa upp i knät på religiösa extremister - jag använder det ganska generellt här - och lära sig sätta ihop fler raketer som de kommer att gömma under skolor och sjukhus. Givetvis i strid med folkrätten, men se vad jag skrev ovan om Den Enda Regeln i krig. Och sen kommer de att blåsas i luften av smartare, effektivare robotar och bomber. Att de skulle vinna är helt utsiktslöst.

 - På Västbanken finns också palestinier. En mer moderat, pragmatisk gruppering, som trots alla möjliga svårigheter och förtryckta av en grinig israelisk stat, faktiskt inte dör. Konflikten mellan Hamas och Fatah är långt mer bekymmersam än vi kanske tror, och bidrar också till eländet. Det vill säga, den största delen av alla palestinier slåss inte idag. De försöker bara överleva på Västbanken, Syrien, Jordanien och Libanon. Ett förslag är ju att stärka den palestinska myndigheten under Abbas, skapa bättre villkor för de som lever i fred. Det goda exemplet.

  - Hamas kan inte vinna. Punkt. Och det finns inget en upprörd omvärld kan göra åt det. I det israeliska samhället har fredsförhandlingarna passerat trovärdighetsgränsen. Liksom de gjorde i Colombia, Peru, Tjetjenien, Afghanistan och en massa andra ställen. Idag finns det bara misstro och motvilja på bägge sidor. Att ens tro att Israel idag, efter åratal av brutna vapenvilor, för ett ögonblick skulle ge Hamas respit (som israelerna dessutom misstänker bara skulle syfta till att stärka sin vapenarsenal) är oerhört naivt.

  - Israel finns där och kommer att finnas. Det är den bistra sanningen. Det är detta man måste förhålla sig till. Jag kan ha åsikter om det, om israelisk oförsonlighet, om israelisk brutalitet, om illegala bosättningar, om lidande och om generationer som växer upp i hat ditpressade av en fullkomligt obegriplig israelisk repression. Jag har massor av åsikter om det, men i slutet av dagen är det enda absoluta att Israel finns där, och till detta måste man förhålla sig. Det är först när Hamas, och andra militanta palestinska grupperingar accepterar detta, som förhandlingar värda namnet kan komma igång. Därefter får vi ta itu med folkrätt, brott mot mänskligheten.

Till dess kommer många fler palestinier att dö. Tyvärr.


Andra om saken
Ledarsidorna

 

När bara politikerna bryr sig om politiken

  I den hemskaste av världar bryr sig bara politikerna om politiken. Befolkningen i övrigt sitter apatiska framför nöjesattraktioner av det uslaste slag och blir hela tiden itutade att vad de än tycker så spelar det ingen roll, för eliten har redan gjort upp om världen, idéerna, framtiden.
  Ungefär så sa en ung kille till mig, på den tiden när jag också var ung, och fortfarande övertygad om att en bättre värld var möjlig, på det där naiva och lite rara sättet som bara hör ungdomsklubbister* till. Han är inte kvar i politiken, och jag har blivit alltmer cynisk. Cynisk på ett vis som jag avskyr, när jag inte längre blir förvånad över att jämnåriga illa kvickt kan lämna alla ideal för en välavlönad anställning, över att folk som borde veta bättre försvarar inkompetens, när de som borde tala för de mest utsatta skålar i dyra viner på exklusiva badorter samtidigt som de med järnnäve håller undan nytt blod i sina respektive partier.

  Den här bloggen, som den fritidssyssla den varit, hade ett syfte från början, att visa mina barn, och andra, hur mitt arbete var. Därifrån kom den att bli alltmer politisk, och den har berett mig stort nöje, blandat med lite skräck, eftersom även jag drabbats av den svans som gömmer sig bakom yttrandefrihetens godtrogna förespråkare. Mest nöjd har jag varit när den blivit läst av kollegor i branschen. Att ha citerats av kvällstidningar eller makthavare har - faktiskt - aldrig varit ett mål. Jag vet fortfarande inte hur man ökar besöksantalet.  Nästan lika nöjd har jag varit när jag retat upp folk i den politiska trädgården, även om det nästan är för lätt att göra det.
 
  Men nu?

  Jag har sagt det förut, den politiska bloggen är död. Borgarna la ner det hela, valde att påverka på andra ställen. Folk på vänsterkanten skriver för varandra, för så är det. Ett par tusen läsare hit eller dit, medan tränings- eller modebloggare drar tusentals läsare (som det påstås i vart fall - numera kan man tydligen manipulera besökssiffror lite hur som helst). Och under tiden blir alltfler i min värld - i min riktig värld alltså, inte på internet - alltmer less på politik.
  Ni måste förstå att det finns en hel massa människor därute som inte läser om Gaza, som inte drabbas av Försäkringskassan, som aldrig haft en tanke om kalkbrott på Gotland, som tror att vara feminist betyder att man inte vill vara feminin.
  Det betyder inte att de är elaka eller dumma. De har bara levt i en värld där politiken inte spelar nån roll. De lever i en värld där det - faktiskt - inte är nån skillnad på Sjöstedt och Åkesson, och de är inte alls så få. De läser inte Knausgaard, de ser på Top Model, de är vansinnigt trötta på att bli talade "till", och inte "med".

  Det är här mitt bekymmer finns. Vari ligger nyttan i att skriva ytterligare ett blogginlägg, som läses av få, mot att prata med människor? Och då menar jag prata med människor. För om man fortfarande tror på politik som ett sätt för oss vanliga människor att bestämma saker måste man prata med folk.
 
  Det finns strateger. Folk som har diplom och examen i konsten att kommunicera med människor. Det kryllar av dem på politiska partiers kanslier. De lägger upp planer, strategier, kampanjer. Mobiliserar, genomför, utvärderar.
  Det händer nästan ingenting. Vid det här laget har jag sett det mesta av sånt här, och en sak jag lärt mig är att det nästan alltid är fel på budbäraren. Budskapen kan knappast bli klarare. Det finns fokusgrupper som - garanterat - visar att sex av tio väljare delar KDs syn på familjepolitiken. Det finns fokusgrupper som - och det vet jag - visar att sju av tio delar socialdemokraternas syn på vård och omsorg och skola. Eftersom alla dessa fokusgrupper kan härledas till avdelningen för ledande frågor.

  Socialdemokratin hade en jättechans när Stefan Löfven valdes till partiordförande, men man brände den. Det osynliga maskineriet tog ett jättetag i opinionslådan och gjorde om honom till politiker - och en rätt gnällig sådan, som raskt klampade i det klaver där han och Reinfeldt munhöggs om siffror hit och dit, likt kommunister från sjuttiotalet som alltid skulle visa att det fanns fler läkare i Sovjet än i USA.
 
  Så det är svårt att prata politik. Den politiska debatten sker i en ankdamm där ett antal övertygade kvackar på varandra, om ämnen som är ganska exklusiva, ett mycket litet antal ankor driver mellan de politiska blocken, och alldeles för många ankor har lämnat dammen, för en annan damm. Med Top Model och utan ledarsidor eller Agenda.

  I den hemskaste av världar bryr sig bara politikerna om politiken. Befolkningen i övrigt sitter apatiska framför nöjesattraktioner av det uslaste slag och blir hela tiden itutade att vad de än tycker så spelar det ingen roll, för eliten har redan gjort upp om världen, idéerna, framtiden.


*=ålderdomligt ord för SSUare

Och visst, jag tjatar mycket om det här. Om avståndet mellan folkvalda och väljare. Om den politiska arenan som en karriärbana och/eller arbetsplats. Men det beror också på att det är något som MINA läsare vill att jag ska skriva om. Lev med det.


 

 
 

När bara glass och choklad hjälper. Om att bli arbetslös.

 

Vi blir uppsagda. Besked idag, förhandlingar pågår. Företaget hävdar olönsamhet, arbetsbrist blabla. Det är inte mycket vi kan sätta emot. Bara se till att saker sker i rätt ordning.

  Jag är van. De som följt den här bloggen har läst om sånt här förr. Jag hör till de där som alltid kommer vara sist in, aldrig hinna få några år på nacken. Man jobbar på ett projekt till, därefter kommer företaget och harklar sig och skrapar med foten, "flaggar för nedskärningar", för att rätt vad det är inte kunna bli av med oss fort nog. Som när man försöker baxa ut en full och oregerlig kamrat från en fest där stämningen blivit mycket pinsam.

  Jag tänker inte skälla på företaget heller. Det sitter nån ekonom nånstans och har räknat ut att det blir billigare att importera arbetskraft från Polen/Estland/Rumänien/Whatever, utan att ha en aning om håldäck, formstag eller limträbalkar. För honom är vi ansiktslösa, en röd siffra i ett bokslut. En sån stod igår framför oss och mådde dåligt över att vara tvungen att bemöta konsekvenserna av sina kalkyler - för det var han inte van vid.

  De skyller på att vi tjänar för mycket pengar. Våra löner. Skitsnacksnivå. Vi kan ju bemöta dem i sak för varje krona - där våra löner är en bagatell jämfört med felaktiga betongelement, för små kranar, brister i planering och logistik. Men de som tar beslutet om att säga upp oss vill givetvis inte ta den diskussionen - det vill de aldrig. Ryggrad är en bristvara i byggbranschen, vad ni andra än tror.

  Visst, det kommer byggas som faen nu. Men av vem? Vi har haft låglönekonkurrens i byggsektorn i många år nu, underbetalt folk som ställer kåkar som likförbannat är svindyra. Det är därför det blir så larvigt när våra löner påstås bidra till höga bostadspriser - låga löner sänker inte priset på bostäder, låga löner ökar bara byggföretagens vinster.

  Det är alltid jävligare att få sparklappen på sommaren. Jag VET att det blir strul med a-kassan, för det blir det alltid. Man ska täcka det med egna medel, och så var det med det sparkontot. Det kan ta tre månader innan man får första, usla utbetalningen. Tack för den pungsparken, regeringen.

  Men livet går vidare. Jag kommer hitta ett nytt jobb, i ett år, kanske arton månader. Sen är det dags igen. Det bara är så i den här jävliga och älskade branschen. Träffa andra löshästar i min egen ålder, som aldrig heller hinner få fast fäste på ett företag, som bara kan garva åt pensionsbeskedet, som vet att jobba till sjutti kommer bli en bister verklighet. Med en kropp fylld av smärtstillande.

  Men man kommer ljuga på nästa anställningsintervju också. Ont? Njaä, jag mår ganska bra. Hälsointyg? Jaaaaa, det får vi väl ordna (det gör man inte). Fackliga uppdrag? Nä. (Man är ju inte dum..)

  Inte tänker jag snacka skit om företaget. Så här är det. Det är bara i den mest ljusblåa av  nyliberala världar som vinstintresset väger mindre än medmänskligheten. Och är det röda siffror - vilket de påstår, men vi kan ju aldrig kolla det - så ryker vi. In med gästarbetarna, vars fel det inte heller är - de kommer från länder som exporterar människor istället för produkter, från länder som faktiskt borde bygga bort sin egen slum istället för att skicka sitt yrkesfolk utomlands.

  Det enda jag vill är att det hela går korrekt till. Det gör det nästan aldrig i vår bransch, okunskapen kring lagen om anställningsskydd är ofta skrämmande. Personalpolitik är nåt man kanske har på de allra största företagen, de mindre företagen "bara kör"

  Så ikväll är det glass och choklad som gäller. I morgon är det söka jobb som gäller.