Så vad vill Israel vinna i Gaza?

 Genom allt hänsynslösare attacker lägger nu den israeliska militären in en överväxel i kriget mot Hamas. De civila offren är alltför många, lidandet oerhört, metoderna förkastliga för en civiliserad människa. Befolkningen i Gaza har helt enkelt ingenstans att gömma sig.  Världen protesterar. Ändå fortsätter attackerna.

  Man måste fråga sig varför. Vilka vinster anser sig Israel göra som är värda världens avsky, de nästintill ofrånkomliga anklagelserna om brott mot mänskligheten och de lika ofrånkomliga attackerna mot judar världen över. Hur ska landet Israel kunna resa sig till anständighet efter det här? Hur ska de kunna fortsätta existera som demokrati - jodå, faktiskt - under den här formliga terrorn mot oskyddade, och ofta oskyldiga civila i Gaza?

  Man måste fråga sig det. Och om ett par år kommer reportrar från Washington Post skriva böcker om spelet i den innersta kretsen, få tillgång till protokoll, kunna berätta vilka som var hetsarna, vilka som var realisterna, vilka som var drömmarna och pragmatikerna. Innan dess får vi gissa. För det är ett stormaktsspel, där det finns en opinion att vinna, där kriget inte tar slut innan freden är vunnen.

  I ett kort perspektiv finns den rent militärstrategiska delen; den israeliska militären, och underrättelsetjänsten bedömde att Hamas måste stoppas innan de blivit så starka att de innebar ett större hot mot Israels existens. Det vi kan kalla ett förebyggande krig. Där Israel idag, efter kaskader av raketer, kan peka finger och säga att de hade rätt - sedan senaste kriget 2008-2009 har Hamas byggt både raketer och infrastruktur med insmugglade delar. Den arabiska våren och anarkin i Egypten gav också extremisterna i Hamas en skjuts i vapenproduktion och teknik. Det finns all anledning att tro att det också förekommit ett rent studentutbyte mellan Gaza och olika fundamentalistiska grupperingar i Syrien, Libanon, för att inte tala om Iran. Annat vore faktiskt att underskatta Hamas.

  Dessutom finns i den israeliska strategin två mer cyniska delar. Dels att döda så många av Hamas soldater som möjligt, oavsett ålder. I ett svenskt perspektiv är det givetvis horribelt men se verkligheten nu - det är bara i Sverige vi ser artonåringar som barn. I resten av världen är de vuxna män. Dels att banka Gazas civilbefolkning så gul och blå att de överger Hamas. Och detta är inte en illusion, vi har sett det ske både i Afganistan och i Libanon, där terror mot civilbefolkningen slog undan benen för talibanerna och tvingade Hizbollah att lugna ner sig.

  Det man kan fråga sig är om det kommer att fungera. Man ska ha klart för sig att Israel har ett oerhört starkt stöd i Västvärlden, inte minst därför att de kan gömma sig bakom en rädsla för extremistisk muslimsk expansion (som kanske kan hota oljeindustrin, hoho), men också för att det fortfarande finns starka skuldkänslor inför Förintelsen. I länder som deltog i det famösa "kriget mot terrorismen" är man säkert bara glada att israelerna sköter det här själva, det finns en oerhörd krigströtthet i både Storbritannien och USA. Men man minns också att Hamasmedlemmar varit synnerligen aktiva som volontärer i just det kriget.  Inget av detta stöd minskar när ISIS halshugger kristna eller när idioter försöker "hjälpa" de stackars palestinierna genom att prata om judiska komplotter och strävan efter världsherravälde.

 Därför  tror jag inte att Israel kommer tappa alltför mycket internationellt stöd; de flesta är medvetna om att om Hamas kunnat döda israeliska barn hade de gjort det, var så säkra. De flesta länder har egna underrättelsetjänster som till högre ort kan intyga att jo, raketramperna låg i tätbebyggda områden och jo, man lagrade raketer under skolor och sjukhus. Och med den kunskapen - som då givetvis kräver att ett land har en kompetent militär vilket Sverige numera inte har - har man svårt att på regeringsnivå gå i taket över israelernas agerande.

  Att genom tunnlar attackera israeliska mål bakom linjen hade varit otänkbart för tio år sen. Att göra det med grupper som agerar samtränat och effektivt visar på en högre nivå av strategiskt tänkande hos Hamas, för att inte tala om att det visar på ökade resurser, som måste ha kommit nånstans ifrån. Vi talar om militära enheter, väl utrustade, som också haft slutna system för kommunikation - samma system som Hizbollah ivrigt bygger i södra Libanon. Men bara för att israelerna inte kunnat avlyssna dem betyder det inte att de varit ovetande om det - Gaza har kryllat av tjallare under hela sin existens.

  Man har byggt raketramper, underjordiska ammunitionslager, gärna kamouflerat under eller i anslutning till civila anläggningar, som skolor eller sjukhus. Jag lägger ingen fy eller usch-värdering i det, jag konstaterar bara att det är så krig går till idag. Det finns inga fredade zoner idag. Man har säkerligen också utbildat sjukvårdspersonal, lagrat drivmedel, ordnat med fjärravfyrningssystem, försett sig med vatten och proviant i depåer. Man har kort sagt gjort exakt vad man ska göra när man förbereder ett krig. Att tro att det här är fråga om ungdomar med ärtbössor som kommit över lite fyrverkeripjäser är bara larvigt. Hamas är en militär organisation och man ska inte underskatta deras kapacitet.

  Allt detta, om än obevisat i omvärldens ögon, har naturligtvis israelerna vetat om. Om inte annat därför att den logistiska apparaten bakom allt sånt här är skör och ömtålig. Man kan nog också tro att den egyptiska cirkusen bidragit till detta - det som det Muslimska Brödraskapet släppte igenom under sitt korta maktinnehav lär knappast ha hållits hemligt när den egyptiska militären tog över.
  Alltså beslutar sig israelerna att slå till.

  Vilka avväganden som låg bakom lär vi som sagt få vänta på böckerna för att få veta, men något säger mig att man slog till i vad den israeliska militären antagligen tycker är sista sekunden. Man måste vara medveten om hur starkt den israeliska identiteten bygger på tanken om att vara osårbara, att varje offer ska återgäldas många gånger om. Att ens riskera att det ramlar ner Hamasraketer på kibbutzer, skolor eller flygplatser är politiskt självmord i Israel. Hotet utifrån är en annan mycket viktig del i den israeliska själen. Vi mot dem. Vi har sett det förut.

  Kritiken mot Israel har hittills handlat om bristen på proportionalitet, en slags konstig tanke om att det ska vara lika för lika. Att om du slår mig en gång får jag slå dig en gång. Så har krigen i Mellanöstern - eller knappt nån annanstans heller - aldrig sett ut. Krig handlar om att slå den andre så han inte reser sig igen och det är därför militärer inte gillar vapenstillestånd. Sånt är civilt tänkande och bäddar bara för nya konflikter. En fred innebär att någon ger sig, visar strupen. Nån måste vinna, nån måste förlora.
  Krasst kan man uttrycka det så här - omvärldens blödighet inför Gazas fasor förlänger bara kriget. Det enda som faktiskt gör slut på konflikten i militärens ögon för evigt är att bomba skiten platt och öde. Det är det bistra innehållet i de militärdoktriner som överlevt och segrat i modern tid. Alla tidigare "vapenstillestånd" har egentligen bara följts av diktaturer och ytterligare folkligt lidande; så resonerar militär världen över. Det är fred som gäller.

  Hamas å sin sida fick - och jag resonerar fortfarande bara ur ett fåtöljstrategiskt perspektiv - ett krig innan de var riktigt redo. De hade inte alla bitar på plats; det mesta tyder på att ju närmare de nådde sin tänkta färdiga position, desto mer uppenbara blev förberedelserna och de lär ha sprungit som förgiftade råttor sista tiden, väl medvetna om att allt de gjorde sågs av det allseende israeliska ögat. Förmodligen blev militärkuppen i Egypten ett streck i räkningen - helt plötsligt ströps tillförseln av modern teknologi genom tunnlarna, eller rätt över gränsen i kamouflerade lastbilar.

  För att det var ett krig Hamas ville ha är helt entydigt. Man utbildar inte prickskyttar och sjukvårdare i Iran för att ha som lärare i skolorna. Man bygger inte skyddsrum och kapslar in militära installationer i civila miljöer bara för att det är kul.

  Bakom Hamas agerande ligger naturligtvis flera saker; religiös övertygelse om att Klippmoskén måste finnas i ett strikt muslimskt land etc, drömmen om ett eget land, och inte minst den allt förhärskande tanken om politisk arvsynd, där dagens israeler måste ta ansvar för misstag deras farföräldrageneration gjorde, på samma vis som dagens palestinier förväntas göra avbön för terroraktioner deras föräldrageneration genomförde.

Detta ligger också i linje med den rent häpnadsväckande personifieringen av nationer eller politiska åsikter som slår igenom alltmer; man betraktar USA som en person, socialdemokraterna som en homogen familj och FN som en sträng magister som ska läxa upp alla som avviker från rådande konsensus. Visst, det är klart - det är lättare att säga att saker "är USAs fel" istället för att säga att det "är fel begångna av Reaganadministrationen, och som vann i kongressen med EN röst". Problemet är ju att de som idag ylar om att det är USAs fel inte sällan faktiskt tror att det som hände 1978 var något som precis alla amerikaner stod bakom då, eller att alla amerikaner står bakom det idag.
  Man får tycka saker, det är viktigt att man tycker saker, men det skadar inte att man nån gång emellanåt öppnar en bok och tar reda på fakta. Detta är givetvis viktigt om man vill bli tagen på allvar. Själv har jag svårt att att ta vänsterpartister på allvar i frågan, eftersom de verkar ha kopplat bort existensen av fd Sovjetunionen i hanteringen av Palestinafrågan, för det är en inte oviktig detalj i skapandet av dagens situation.

  Idag skriver Carl Bildt i Dagens Nyheter om det här (länk); han påpekar ett par viktiga saker. Jag har inte mycket till övers för Carl Bildts åsikter annars, men att betrakta honom som en novis i ämnet utrikespolitik är att göra sig själv larvig. Han är en pragmatiker, och det han säger i artikeln är sedan länge känt. Han tar upp fyra saker:
- Blockaden måste hävas.
- Israels säkerhet måste garanteras.
- Gaza måste införlivas i den palestinska administrationen.
- Gaza måste ges möjlighet att utvecklas.

  Givetvis angreps han blixtsnabbt av oppositionen, som igen visade på osmaklig okunskap om situationen. Urban Ahlin visade med tydlighet att han kanske inte ska vara så säker på en utrikesministerpost, och Sjöstedt bekräftade bara mina fördomar. vare sig Bildt, Ahlin eller Sjöstedt tar nämligen upp det oerhört viktiga femte ben som måste till, att stärka den legitima administrationen på Västbanken. Att Carl Bildt inte vill ge extra resurser till Fatah har sina historiska orsaker, men att Ahlin och Sjöstedt missar det är obegripligt.

  Det är lika obegripligt att Ahlin hakar upp sig på att kritiken mot Israel inte är starkare i Bildts debattartikel. Det är inte där problemet ligger. Problemet är att debatten hittills, och säkert ett tag framåt, kommer att vara emotionell och icke-konstruktiv, där bilderna på döende barn är vad som engagerar debattörerna. På det viset påminner det om Balkankriget, där man var tvungen att se förbi slakten för att komma framåt. Det rimliga vore ju att Israel också stärkte sina band med Fatah, för att förminska Hamas. Välstånd på Västbanken - hyfsat enkelt ordnat - skulle skapa enorma svallvågor av fredsiver i Gaza, tro mig.

  För till sist är det vid förhandlingsbordet man kommer att hamna. Där de trista diplomaterna och förhandlarna kommer få ta itu med det hela. Där omvärldens ylanden spelar mindre roll. För vi vill väl inte ha ett Sri Lanka igen, där freden kom därför att den ena parten krossades, slaktades, förintades. Männen i slips - för det är nästan bara män - kommer att titta på kartor och tabeller, inte på bilder av blod och sprängda hus.

  Det är israelerna som har tidtabellen. Den haltar en hel del, upprördheten i Israel över att så många israeler dödats är stor och inte minst frågar man sig varför militären inte agerat tidigare, innan Hamas blev så här starka. Därför finns det ett folkligt stöd för markoperationen. Man spränger tunnlar, förstör depåer och kommunikationslinjer, och den dagen man anser att man skadat Hamas infrastruktur tillräckligt kommer man att dra sig tillbaka, förklara operationen avslutad och därefter slicka sina sår. Och görs ingenting därefter kommer Hamas att om fyra fem år vara starka nog för att det hela ska upprepas.

  Man kan och ska kritisera Israel. Folk kommer att anklagas och åtalas, några kommer att dömas. Mängder med människor har traumatiserats, alldeles för många har dött. Men jag återkommer till vad jag tjatat om i tjugo år - nyckeln är Västbanken, och att det skapas en demokratisk palestinsk stat i Gaza där människor kan leva i välstånd.

 


 

 
 
 

Israel kommer alltid att finnas där. Det bara är så.

  Det finns knappt något så inflammerat att skriva om som Palestinafrågan. Det är kort sagt en minerad stig där allting riskerar att slå tillbaka mot en. På de mest märkliga sätt - själv fick jag bloggen avstängd för påstådd antisemitism hejochhå i samband med att jag skrev om Ship to Gaza (läs gärna kommentarerna); inte för nån längre tid eller med nån annan sorts komplikation än att jag var mycket undrande, men det säger också en del om klimatet.

  Kloka människor struntar därför i att tycka om det. Det är synd - så snart debatten lämnas fri betyder det att den kommer att bli emellanåt absurd, fylld av krav hit och dit, nästan alltid ställda av människor som faktiskt inte riskerar något, vare sig att dödas av Hamas raketer eller av Israels bomber. Men det finns frågor som måste ställas. Och jag har aldrig varit särskilt klok.

  I en upphetsad debatt måste man sluta titta på extremisterna. De är intressanta men på sikt oviktiga, de kommer inte att uppnå någonting. Vare sig de högröstade israeler som är mycket raska att dra alla palestinier över en kam (här till exempel) eller Hamassympatisörer, nästan alltid förlorade i ett träsk av hopplösa förväntningar.

  Det finns en hel del att säga om Israels bombningar, men man måste också sätta det i ett perspektiv. Som det här med folkrätten, som alltid dras upp av människor som faktiskt tror att krig och konflikt omfattas av regler. Det som finns är ett ambitiöst regelverk som bygger på en massa principer. Men i ett krig finns bara en regel, och den övertrumfar alla andra regler. Nämligen att besegra den andre. Sen kan vi ta folkrätt och brott mot mänskligheten senare, om vi har lust. Riskera en domstol i Haag, eller ett fördömande från ett land vi knappt hört talas om.

 Jag tänker inte heller tjata om politisk naivitet, om nyttiga idioter åt alla håll och kanter. Det är lönlöst. Vad som är mer intressant är varför den här konflikten dyker upp just nu. Det finns en massa olika orsaker till det.

  - Störtandet av Mubarak och det tillfälliga styret av Muslimska Brödraskapet ökade den illegala införseln av material och vapen till Gaza. Att tro nåt annat är bara dumt - vi pratar tonvis med komponenter till raketer, och även tydligen drönare. Västvärldens handfallenhet inför den arabiska våren bidrog givetvis till detta, när demokratiska krafter snabbt sattes ur spel av folk med mörkare planer, medan EU tjafsade sinsemellan om flygförbud, buhu.

  - Frisläppandet av Hamasaktivister från israeliskt fängelse. Som alla andra politiska fångar bärs de fram av en gemensam politisk idé; det här är något vi kan se från många andra ställen. När politiska fångar i Nordirland. Peru, Colombia, Baskien, Tjetjenien, Aghanistan släpps fria, i nån form av utbyte mellan parter, ökar genast de militära aktionerna, efter ganska långa perioder av fred. Det är osvikligt. Detta följer en militär doktrin som USA upptäckte redan på 1800-talet, när man helt enkelt deporterade våldsamma grupperingar, som apacher, långt bort från sina hemtrakter, eller samlade in dem på reservat. Vilket fungerade, ur ett strikt militärt perspektiv. Guantanamo är alltså bara en logisk följd av hundra år av erfarenhet, och finge militärer bestämma skulle fångarna där vara tusentals. Eftersom deportationerna också gav tid att bygga strukturer som de deporterade vare sig ville eller kunde anpassa sig till.

  - Framgångarna för de militanta muslimska grupper i Syrien och Irak. Som dels gett råg i ryggen åt muslimska fundamentalister, och dels skrämt skiten ur israeler och amerikaner. Och inte bara där - eftersom Iran, som hör till en annan gren av islam, plötsligt befinner sig på samma sida som USA, dvs mot ISIS. Det är en märklig värld. Mellanösternkonflikten är fylld av den sortens komplicerade partnerskap, bygga på principen om att "min fiendes fiende är min vän"

  - Den mediala uppmärksamheten. Det finns knappast nån konflikt som är så välbevakad eller uppmärksammad som den här. Trots att den storleksmässigt ligger långt efter andra krig, läs här, eller rena slakter, som i paradiset Sri Lanka, där den lankesiska armén i skymundan bedrivit folkmord och utrensningar i sanslös skala. Där finns kriget/krigen i Kongo och i övriga Afrika, som tillsammans hamnar under ett kollektivt ointresse av svenska medier (det är faktiskt bättre rapportering i resten av Europa) som knappast kan förklaras med nåt annat än nån form av rasifierad bedömning av nyhetsvärdet.

  - Skapandet av den kurdiska staten, och låt oss för GUDS SKULL hoppas att detta blir verklighet. Här finns också de goda exemplen, givetvis uppradade av de där som kräver ett omedelbart visa-strupen-eller-dö av den palestinska rörelsen. Men olikheterna är fler än likheterna, vilket gör att den pragmatism som lett fram hit inte är överförbart på den palestinska frågan.

  - I svenska medier handlar det ofta om hur många som dött, hur många raketer som fallit uddlösa. Detta är trams. För det är ju inte så att Hamas inte vill döda israeler, åh nej. De vill döda massor av israeler. Det är enbart den - hittills - mer tekniskt starka krigsmakten i Israel som gör skillnaden. Och att israelerna har ett flygvapen. Minns att inga krig idag vinns utan flygvapen.

  - Man måste hitta de som vill förhandla. Punkt. Det finns inte en chans i helvete att lösa detta annars. Armodet, eländet, förtvivlan i Gaza kommer att växa. Nya ursinniga unga män kommer att krypa upp i knät på religiösa extremister - jag använder det ganska generellt här - och lära sig sätta ihop fler raketer som de kommer att gömma under skolor och sjukhus. Givetvis i strid med folkrätten, men se vad jag skrev ovan om Den Enda Regeln i krig. Och sen kommer de att blåsas i luften av smartare, effektivare robotar och bomber. Att de skulle vinna är helt utsiktslöst.

 - På Västbanken finns också palestinier. En mer moderat, pragmatisk gruppering, som trots alla möjliga svårigheter och förtryckta av en grinig israelisk stat, faktiskt inte dör. Konflikten mellan Hamas och Fatah är långt mer bekymmersam än vi kanske tror, och bidrar också till eländet. Det vill säga, den största delen av alla palestinier slåss inte idag. De försöker bara överleva på Västbanken, Syrien, Jordanien och Libanon. Ett förslag är ju att stärka den palestinska myndigheten under Abbas, skapa bättre villkor för de som lever i fred. Det goda exemplet.

  - Hamas kan inte vinna. Punkt. Och det finns inget en upprörd omvärld kan göra åt det. I det israeliska samhället har fredsförhandlingarna passerat trovärdighetsgränsen. Liksom de gjorde i Colombia, Peru, Tjetjenien, Afghanistan och en massa andra ställen. Idag finns det bara misstro och motvilja på bägge sidor. Att ens tro att Israel idag, efter åratal av brutna vapenvilor, för ett ögonblick skulle ge Hamas respit (som israelerna dessutom misstänker bara skulle syfta till att stärka sin vapenarsenal) är oerhört naivt.

  - Israel finns där och kommer att finnas. Det är den bistra sanningen. Det är detta man måste förhålla sig till. Jag kan ha åsikter om det, om israelisk oförsonlighet, om israelisk brutalitet, om illegala bosättningar, om lidande och om generationer som växer upp i hat ditpressade av en fullkomligt obegriplig israelisk repression. Jag har massor av åsikter om det, men i slutet av dagen är det enda absoluta att Israel finns där, och till detta måste man förhålla sig. Det är först när Hamas, och andra militanta palestinska grupperingar accepterar detta, som förhandlingar värda namnet kan komma igång. Därefter får vi ta itu med folkrätt, brott mot mänskligheten.

Till dess kommer många fler palestinier att dö. Tyvärr.


Andra om saken
Ledarsidorna

 

Är detta moderaternas ståndpunkt? Wykman skämmer ut sig

På sin Facebooksida kommenterar den alltid lika balanserade Niklas Wykman de tragiska händelserna i Medelhavet, när israeliska kommandosoldater bordat Ship to Gaza, med orden:

"Bra att Hamas nu inte får det besök de hade förväntat sig. Hamas förtrycker och förföljer gazaborna samtidigt som de överst på dagordningen har att utrota Israel. Ship to Gaza är nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare."

Vän av ordning undrar då stillsamt om detta är den officiella moderata ståndpunkten i frågan. Niklas Wykman är inte vem som helst, utan ordförande i det ledande regeringspartiets ungdomsförbund. Att han sedan är mer än lovligt pubertal är en annan sak; utomlands kommer han att få uppmärksamhet som heter duga.
Förra gången han var lös och krävde att svenska fallskärmsjägare skulle frita Dawit Isaak, kom det att skapa månaders arbete för folk som jobbar med att värdera stämningar i andra länder. Och att lugna ner känslorna i Eritrea.

Wykman är en dumskalle. Frågan är vad hans parti nu säger.
Ett klokt påpekande jag fått är att han är precis lika våldsförhärligande som många andra som inte behöver ducka, blöda, döda eller dö. De blodtörstigaste är alltid de som sitter tryggt.

Scaber Nestor om saken, med skärmdump och allt.

Bilden? Aktuell idag

Men fy fan Israel!

Jag nås av vedervärdiga nyheter om att israelisk militär öppnat eld och dödat människor när de stoppade den humanitära konvojen Ship to Gaza.
Jag kan bara uttrycka min enorma sorg över detta. Över att hökarna i Jerusalem så flagrant nonchalerar världen, humanism och mänsklighet. Att de är så säkra på stöd från de starkaste att de kan göra så här.

Jag sörjer att ett demokratiskt land tycker att de kan göra så här. Det blir inte lätt att fortsätta vara Israelvän efter det här, om det är så illa som det sägs i medierna.

Usch!

När krig blir inrikespolitik...om Israel och Gaza

Den israeliska attacken mot Gaza, och mot fundamentalisterna i Hamas, styrs naturligtvis i större utsträckning av inrikespolitiska hänsyn än man vid första anblicken kan tro. Gaza har fler likheter med gigantiska fängelser i Sydamerika, där det faktiskt finns fungerande infrastrukturer, där hela familjer bor innanför murarna, och nöden precis som vanligt etablerat ett rättskipningssystem baserat på godtycke, än med sin systerstat Västbanken, som istället styrs av Fatah.
I Israel vinner den valet som vinner krigen. Den förlorar som får hem liksäckarna. Så har det varit mycket länge, och den inställningen genomsyrar hela staten. Militärmakten får icke ifrågasättas. För att inte tala om att krigsmakten tar en helt oproportionerligt stor del av den israeliska ekonomin.

Till detta kommer att Israel idag till stor del befolkas av judar från det forna östblocket, människor som inte alls har nån särskild uppfattning om demokrati, för att inte tala om att de verkar stå mycket främmande för de socialistiska idéer som faktiskt skapade just Israel. Begreppet aldrig igen har utökats till att bli en ursäkt för att bara lösa frågan med våld.
Nu när Israel väljer att gå in med marktrupp visar de att de åter tror på våldet som enda lösning. Och man frestas ju att påminna om att de testat det här tidigare, och det har inte lyckats då heller. Ockupationen av Beirut och södra Libanon i början 1980-talet kan inte betraktas som en seger, inte heller de tidigare ingreppen i Gaza och Västbanken. Det enda detta lett till är tusentals döda. Det finns inget land som kan vinna en ockupation - vi behöver bara titta på USA, men det finns långt fler andra exempel.
Det man kan vara överens om är att andra världskriget inte var ett typiskt krig, och att de ockupationer som följde därefter inte heller var typiska. I själva verket är Sovjetunionens ockupation av Afghanistan, eller Indokina eller Irak, långt mer typiska. Och Gaza kommer att bli ytterligare ett exempel.
Dessutom spelar israelerna ett högt spel - samtidigt som man går in i Gaza kan man säkert förvänta sig att Hizbollah - stärkta av sin seger 2006 (jo, det var en seger) - kommer att börja mullra i södra Libanon, och att Fatah- det förhatliga PLO! - som idag verkar vara Israels enda förtrogna i regionen, kommer att försvagas av ursinniga medborgare på Västbanken, som sörjer sina döda släktingar. Det måste ses som en reell fara att Hamas kommer stärkas även på Västbanken.
Den helt vettlösa proportionaliteten i hämnden gör det ju allt lättare för Hamas att få anhängare. Och är det inte Hamas kan jag lova det finns andra religiösa grupperingar som villigt tar emot kandidater för de självmordbombningar som oundvikligen kommer att följa...

Och allt detta måste ju sättas i sjön i det politiska vakuum som nu finns innan Barack Obama tillträder. Jag tror att de israeliska hökarna vill ställa honom inför ett blodigt kaos, där den enda utvägen är att fortsätta stödja just israelisk aggression. Ett scenario där regionen riskerar att störtas i ett nytt storkrig, och som i slutänden kommer ha målat in Obama i ett hörn, där han inte kan göra annat än fortsätta den traditionella amerikanska politiken.

Frågan är hur stor sannolikheten för detta är. Obama kommer inte vara en lika okritisk supporter till Israel som George Bush varit, och han har minst lika mycket målat in sig i ett hörn där han lovar en ny syn på problemet, vilket naturligtvis stressat de israeliska hökarna enormt.

Naturligtvis måste Hamas raketer sluta falla över israeliska stater, men det är inte så lätt att genomföra detta. Genom att under många år ha skjutit sönder den palestinska infrastrukturen har också Israel effektivt slagit undan benen för vilken administration som helst att enkelt stoppa det hela.
Det finns ingen Hamasregering som bestämmer vilka raketer som ska falla. Det är inte Hizbollah vi talar om här, som är en armé med strukturer. Inom Hamas finns ett antal små, ytterst autonoma grupper med en beväpning som varierar från sofistikerade missiler till slangbellor, från fullt stridsdugliga soldater till grabbar med sjal för ansiktet - alla är de Hamas. Det var ju detta som gjorde det omöjligt för den tidigare Fatah-administrationen att på den tiden stoppa regnet av raketer. Det fanns ju ingen man kunde ringa och säga "stopp" till. Det fanns bara ett rent bottenlöst hat...

Därför kan man inte hävda att man dödat en militär chef som orsakat stor skada, när man spränger ett hus och alla där dör, barn, gamla - lika lite som man ska tro att ett eventuellt infångande av Usama bin laden skulle vrida gadden ur al-Qaida.
Idéen med dessa grupperingar är ju just att de ska vara ledarlösa, och suveräna. Men i traditionell västerländsk underrättelseanalys, för att inte tala om strategi, finns det en tro på att det finns befälsordning, grader och centralstyrning. Och därför återkommer man hela tiden till att vilja slå ner alla dessa spikar med en allt större hammare, alldeles utan en tanke på att det kommer att komma upp nya spikar precis där man redan slagit.


Bilden från The Daily Banter

Kommer Palestinakonflikten att bli global?

Det finns de som säger att konflikterna i Mellanöstern aldrig kommer att lösas om inte frågan om ett självständigt Palestina blir löst. Nu ska man ju tänka på att det kanske inte är den enda konflikten i den regionen som behöver en lösning men det sätt som Israel idag hanterar frågan på är skrämmande.
Efter att ha sett ännu fler bilder på döda barn och kvinnor och gamla kommer palestinierna åter att hamna i ett opinionsmässigt överläge, som kanske inte får de hårdföra hökarna i Israels armé att ändra sig, men som inte kommer att stödja Israel sak. Man måste vara rätt enögd för att inte se att Israels regering framprovocerat en situation där man får det man bett om.
Som jag tidigare skrivit om handlar ett modernt krig inte bara om att vinna kriget, utan om att vinna freden. Den sorts bombterror som knäckte Tyskland eller Japan under andra världskriget var ett undantag. Idag förs ett krig på så många fronter att ett totalt erövringskrig blir meningslöst - vilket med besked är slutomdömet om redan USA:s Indokinaäventyr. Så varför gör de USA-utbildade israeliska militärerna samma misstag om och om igen? Om vi bara ser på det skrämmande exempelt Irak så började alltså kriget paradoxalt nog efter att det vunnits.
Idag är stridspiloter anonyma, idag är det inte pompa och ståt kring tapperhetsmedaljer - ett krig är inte slut förrän det är fred. Och den freden är alltså inte alls samma sak som att fiendens generaler hissat vita flaggan.
Handlade det bara om att det palestinska folket skulle känna sig underlägsna så har de väl för höge farao fått uppleva det under sextio år vid det här laget, och utan att Israel på något sätt blivit en säkrare plats. Och det kan inte heller vara en bristande insikt om det som får militären att göra samma sak om och om igen. Man är beredd att hålla med Robert Fisk - de gillar att döda araber, så enkelt är det.
Naturligtvis måste man påbörja med en dialog med Hamas. Att den debatten kommer nu kommer naturligtvis att åsamka ett ramaskri i Israel - nå, skyll er själva. För vilken oinitierad (eller initierad - make your pick) åskådare som helst är proportionaliteten i dödandet det som skrämmer allra mest. Och den stärker bara Hamas...
Det påminner om en historia i Michael Herrs Dispatches, där han beskriver hur en en amerikansk marinkårsstyrka sätter in precis allt de har mot en FNL-krypskytt i ett buskage, och formligen ödelägger platsen. Och nör alla flinande gratulerar varandra efter kanonaden, komemr det ett ensamt, uppkäftigt skott från det som en gång var ett buskage. Och mannarna jublar, till befälets förtvivlan.
Ryssarna har inte lyckats i sina försök att segra i de islamiska republikerna, Turkiet lyckas inte mot PKK. Israel har inte lyckats trots förödande överlägsenhet - utan istället har man genom åren underminerat de demokratiska tendenser som funnits hos palestinierna, slagit undan benet på Arafat, och krattat i manegen för hårdföra islamister (som inte var en realitet vid den första intifadan). I dagsläget finns det mycket få platser i världen dit judar/israeler kan åka utan att råka illa ut.
Mot detta räcker det inte att säga att Hamas måste avsäga sig kravet på Israels tillintetgörande; det är larvigt att hänga upp sig på det - det finns inte en sansad människa i världen som tror att det är något annat än retorik. För att Israel ska ha någon framtid som respekterad demokratisk stat måste de sluta slakta människor, och ge folket i Gaza och på Västbanken en möjlighet att bygga nån typ av välfärd. Just nu skapar Israel bara en ny generation självmordsbombare.