Bomben i Stockholm och den muslimske galningen

Utan att bli för långrandig måste jag ändå skriva något om den förmodade självmordsbombaren i Stockholm igår.
Självklart hänger det ihop med vår inblandning i Afghanistan, som i sin tur ingår i något man kallar kriget mot terrorismen, som i sin tur inte kan kopplas bort från vare sig konflikten mellan Israel och Palestina, eller - inte minst - situationen i Saudiarabien.
Jag tror det kan hända igen. Å andra sidan är jag också rätt övertygad om att det kommer sparkas in en del dörrar och rivas folk ur sängar de närmaste dagarna, och att de som eventuellt har bistått den där som dog kommer att sys in. Det är svårt att hålla sig undan i Sverige, och nåt säger mig att de som ligger bakom knappast är okända. Inte heller har de något generellt stöd bland muslimerna.
Jag är till och med säker på att de kommer sättas dit av andra muslimer. För muslimer är inte galna. De vill bara ha vad andra vill ha - demokrati, yttrandefrihet och personlig bekvämlighet. Något som de alltsomoftast förnekas i länder som Egypten eller Saudiarabien med flera.
Fanatikern är den som bryter mot repressionen när demokratin inte kommer fram. Och i länder med ofri press och censur har också fanatikern oftast uppfattningen att de talar för långt fler än de egentligen gör.
Den svenska delen av kriget i Afghanistan kan inte kopplas bort från Irak, eller från 11 september, eller ens från George Bush. För kriget har också blivit personligt - förr i världen skröt USA med sina framgångsrikaste stridsflygare, de var i TV, blev stjärnor. Idag är de hemliga - eftersom chansen för att efterlevande efter räder och attacker mycket väl kan tänkas ta revansch. Och också långt senare. I ett land som Afghanistan är vendettatanken mycket levande kan jag försäkra.
För ganska många av fanatikerna är det oviktigt om den svenska styrkan huvudsakligen ägnar sig åt humanitär hjälp (vilket de inte gör) - det viktiga är att vi som nation tagit ställning för samma NATO och USA som upprätthåller en vidrig regim i Riyadh, som håller diverse gangstrar bakom ryggen, som har ett trackrecord i icke-demokrati som är långt som fan.
Och därför kommer det smälla igen. Det har inte särskilt mycket att göra med muslimers situation i Sverige, vad idioterna i SD än säger, utan med yttrandefrihet i oljerika länder.

När sa vi något om det? När ordnade vi solidaritetsdemonstrationer för saudiska kvinnor, eller för gästarbetare i Kuwait? När reagerade vi senast på avrättningar - med svärd! - i länder som ingår i de allierade styrkorna mot terrorismen? Vad är det som styr vår selektiva solidaritet?
Kan det vara så att Marx fortfarande är relevant, att egenintresset aldrig ljuger? Olja mot tystnad, liksom.

Jag tror inte att extremhögern kommer kunna dra så mycket växlar på det här - en ensam klantskalle, med någon hjälp av andra klantar ger inte dem så mycket draghjälp. Men i långa loppet måste vi inse att en svensk insats för en säkrare värld kanske vore mer effektiv på andra platser än i Afghanistan, och på andra sätt.

Andra om saken: Johan, Detaljerna, Peter, alliansfritt, Partistaten, Meeri om intoleransen

En armé utan soldater, ett krig utan slagfält...

Det var ungefär som om terroristerna i Irak hade läst vad de inbjudna reportrarna från Väst hade skrivit, eller sagt om att situationen hade lugnat ner sig. PÅ Ekot kunde jag höra om hur irakierna återvände i hundrtals varje dag, från exilen i Syrien eller Jordanien. I rättvisans namn kan sägas att FN:s sändebud Staffan di Mistura hade en mer balanserad bild av säkerhetsläget än den som en smula rosenrött presenterades av t ex Expressen.
För att läsa klokare analyser om hur läget egentligen var, eller hur det skulle komma att utveckla sig, fick man allt gå till Independent eller någon av de krigströtta och -kritiska amerikanska medierna. Samtidigt kan man inte låta bli att förundras över att svenska medier alltsomoftast sväljer den rena propagandan från Vita Huset eller Pentagon, eller om det är så att det mest orättfärdiga kriget för tillfället saknar nyhetsvärde i svenska medier.
För sen small det precis som vanligt i Irak.

Jag har också fått frågan varför jag intresserar mig för det här, och VAD I HELVETE det har att göra med en blogg om byggnadsarbetares vardag??? Svaret är ganska enkelt - Sverige tar emot fler Irakflyktingar än alla de länder som faktiskt för krig i Irak, och det finns alltid anledning att påminna om vilka villkor som ligger bakom att folk flyr till Sverige, och vilket liv de skulle ha om de inte fick komma hit. Den debatten förekommer vid våra fikabord, och alltför ofta får man höra populistiska köksargument som inte har mycket med verkligheten att göra.
Det vore skamligt om en av de av tradition mest radikala och solidariska yrkesgrupperna - Byggnads - inte kunde snygga till sina egna medlemmars åsikter. För tillåter man den sortens argument att ta överhanden kommer det raskt att devalvera vår egen självkänsla - det finns gott om grupper där en irakisk flykting och en grovhänt byggjobbare har ungefär samma status. Det kan vara bra att komma ihåg det..
Det small i Alger. En samordnad aktion som enligt medierna till allt yttre indikerar att det skulle vara al-Qaida som ligger bakom. Det skulle vara en med medveten taktik att slå till nära Europa, hävdar olika forskare inom det ytterst svårdefinierade området säkerhetspolitik.
Jag hakar upp mig på det där "medvetet".
I min värld, som är formad av amatörens tillochfrånintresse för de här frågorna, framstår inte al-Qaida som en organisation som har den sortens planer. Om det ens är en organisation. Somliga, som Robert Fisk, anser ju att det är att se som en intresseriktning eller rent av en religiös yttring istället för en formell struktur. Jag är nog villig att hålla med om det.
Västvärlden vill gärna gestalta de här militanta islamiska fraktionerna som påtagliga grupper, med hierarkier, ordergång och staber - därför att den traditionella västliga militära taktiken fordrar en fiende. Man vill se andra världskriget igen, man vill kunna identifiera en Giap eller varför inte en riktig usling, som Stalin. I den mest konservativa världen är al-Qaida en djävulsk konspiration som dirigeras i detalj av mulla Omar och Usama bin-Laden. Det är därför amerikansk media alltid trumfar ut att nu är al-Qaida slagna, nu har man dödat deras ledare...
Men är det inte så att om det bara handlade om att döda ledare skulle uppdraget kunna avslutas rätt fort (under den uppenbart ytterligt förenklade förutsättningen att man hittar dem! Det har ju inte fungerat med just Usama och mulla Omar)? Och borde inte då den palestinska intifadan ha kunnat kväsas fort? Israel hade ihjäl palestinska ledare på löpande band, och gör så fortfarande, men drabbas ständigt av hot och attacker. Borde inte alla länder kunna hantera oppositionella på det viset, om lösningen på problemet bara var att eliminera ledarskiktet?
al-Qaida visar istället på två saker. Dels att organisationen inte är en organisation, utan mer ett löst knutet nätverk med några personer som har ett symbolvärde; ett symbolvärde de innehar vare sig de är döda eller levande. Vi behöver bara gå till vår egen kristendom för att hitta ett uppenbart fall där en död ledare fortsätter vara framgångsrik, trots ett rykte som upprorsledare, och så småningom avrättad av en ockupationsmakt. Om liknelsen inte ses som alltför vanvördig.
Dels att al-Qaidas taktik och strategi inte fyller den gängse uppfattningen om strategi och taktik. Jag har läst en massa om varför just 11 september var det magiska datumet - årsdagar av vadsomhelst, och siochsåmånga dagar sedan en annan händelse. Även inom den amerikanska administrationen finns den sortens tänkande - man mobiliserar enorma resurser för att skydda sig just den 11 september, eller på årsdagen av attacken mot medicinfabriken i Sudan eller liknande. I själva verket är det ingen som alls kan förutsäga var och när en attack kommer - eller om den ens kan kopplas till det egentliga al-Qaida. Bilbomber är ju ingen nyhet i Algeriet, kan man ju säga med ett visst eftertryck.
Istället har kanske al-Qaida kommit att bli ett varumärke för olika sorters attacker mot mål som betraktas som fiender till islam, eller kanske bara som symboler för den förhatliga vätserländska kapitalismen. Det fenomenet är inte alls nytt - det utfördes mängder av sabotage mot tysk ockupation under andra världskriget, utan att man kan påstå att de samordnades någonstans ifrån. och det har också utförts mängder med mer eller mindre vidriga dåd i den socialistiska kampens namn. Vilket då i förlängningen, av korkade debattörer, måste sammanblandas med de som förespråkar samma tro eller ideologi men med grundläggande respekt för demokrati och fredliga reformer. Ett öde som drabbat och drabbar både islam och socialism.
I slutänden kan al-Qaida endast stoppas - och jag väljer medvetet att inte använda begreppet bekämpas - genom att skapa vettiga och drägliga förutsättningar för de människor som idag inte upplever att de har det. Jag tror inte heller att det enbart handlar om materiellt välstånd. Inom den rörelse som kallar sig al-Qaida finns alla sorter - de som sprängde sig själva i Londons tunnelbana var alla från relativt välbärgade förhållanden, medan de som spränger sig i Bagdad lika gärna kan vara de fattigaste av fattiga. Det handlar också om att inte ställa saker i motsats till varandra - jag är inte alls övertygad om att islam inte kan kombineras med demokrati och konsumtion, men jag är däremot övertygad om att det nuvarande kriget mot al-Qaida inte kommer att lyckas.

Gerillakrigföring i islams namn

Nu kommer det bud om att kriget i Irak skulle vara avslutat. Minst en borgerlig ledarskribent har varit där och vandrat runt i Gröna Zonen och kan efteråt konstatera att de antiamerikanska stämningarna är avtagande. På samma sätt kan vi läsa det även i andra tidningar eller höra det i radion, och jag känner mig plötsligt väldigt gammal. I rättvisans namn ska erkännas att Expressen faktiskt försöker se förbi den amerikanska PR-muren
Krigets natur är inte så svårförståeligt, och hur man bedriver ett ytterligt effektivt gerillakrig med extremt små resurser kan väl inte heller vara obekant. Jag behöver bara gå tillbaka under min egen uppväxt, till FNL, till IRA eller bara till de palestinska grupperingarna. Frågan är varför det funnits ett sånt behov av att felanalysera det som skett i Irak och det som sker i Afghanistan (och som kommer att ske i Sudan, i Somalia och även i Pakistan och Indien, var så säkra).
Redan den legendariske Osmar White drar slutsatser i sin bok Segrarnas Väg som borde få de amerikanska strategerna att fundera en smula, Egentligen kan man säga att Osmar White redan 1945 förutsåg varför så många av de amerikanska krigsäventyren i framtiden skulle gå åt helvete.
Till detta kan läggas rent klassiskt motståndsideologi, formulerad under artonhundratalet, men även strategi, som den beskrevs redan under sextonhundratalet, eller av Clausewitz, som trots att han idag är utsatt för en rejäl omvärdering, ändå haft stor betydelse. Boerkriget är väl egentligen det första krig där irreguljära förband agerat med rena terrormetoder, och där civilbefolkningen haft en mer distinkt och preciserad roll som stöd och logistisk resurs.
Hur man bedriver ett gerillakrig blandad med stadsterror lyckades man ta reda på under Algerietkriget, och därefter har det naturligtvis förbättrats i takt med den tekniska framstegstakten. Vilket vi sett åtskilliga bevis på - både som lyckad stridsform med stort stöd av civilbefolkningen - Beirut, Alger - men också som ren skräck utövad av de sk stadsgerillagrupperna i Latinamerika, och av de statsfientliga grupperna RAF och Röda Brigaderna i Italien, där man aldrig nådde det folkliga stöd man var ute efter.
Nåväl.
I Irak har man dels använt det man kallar indirekt strategi, och dels och huvudsakligen inriktat sig på ren terror. Syftet har inte primärt varit att störa de amerikanska styrkornas logistik - den löser de ändå med en enorm inflygning av nödvändigt gods, och den kan knappast störas av annat än en annan armé. Syftet har hela tiden varit att påvisa hur illa USA klarar av sin uppgift - dvs att föra lag och ordning, rättvisa och demokrati till Irak. För att göra detta behöver inte en terrorkampanj pågå kontinuerligt.
Det klassiska upplägget är istället att ha perioder med hög aktivitet, varvat med perioder av bedrägligt lugn, där man kan ana sig till att gerillan konsoliderar sig och söker nya mål. Vilket verkar vara fallet nu.
Det andra syftet kan mycket väl vara att anstränga USA:s resurser till det yttersta, vilket man lyckas med. Precis som Osmar White skrev är det ytterst få arméer som klarar tvåfrontskrig, och än mindre på fler fronter. Och detta oavsett militär överlägsenhet. Genom att ge sig in i Afghanistan - ett omöjligt projekt enligt de flesta sansade bedömare - har USA skapat sig sin egen militära paradox där den egna överlägsenheten gör att man ger sig in i projekt som kommer att orsaka kollaps. Till detta kommer naturligtvis omvärldens allt större avståndstagande från hela eländet, vilket kommer att ge en allt större belastning på USA:s ekonomi.
Nu är inte motståndaren en Giap eller ens en Baader, utan den krigföring som kan verka organiserad från al-Qaidas sida är tvärtom inte alls särskilt formaliserad eller överlagd. Den följer helt enkelt lagen om hur man för gerillakrig. Vilket tycks vara en okänd faktor för de förband som förtvivlat söker efter en kommandocentral eller en överbefälhavare. Hur kriget bedrivs i Irak är väsensskilt från hur det sker i Afghanistan, och det kommer inte heller att upphöra. Det vi ser nu är hur en period av stillhet lockar människor tillbaka till mötesplatser, marknader, busstationer, där övervakning är nästintill omöjlig, och då kommer självmordsbombarna tillbaka.
Kriget i Afghanistan har istället stora likheter med det orättfärdiga kriget i Tjetjenien, och man kan nog vara rätt säker på att gerillarörelserna har ett gemensamt utbyte. Afghanerna har en månghundraårig tradition av att slåss mot utomstående, liksom tjetjenerna. Ryssarna försökte med bombterror och ohyggliga övergrepp i Afganistan, och upprepar det till ingen nytta i Tjetjenien (och för all del andra kaukasiska delrepubliker också). Och det fungerade inte.
USA försöker en annan strategi, men det går inget vidare. Av den enkla anledningen att de inte har folk nog att klara av det. Istället för att vara segertåg är det här i förlängningen två nya Vietnamkrig.
Så vad ser jag i kikaren då?
Jag är övertygad om att kriget i Afghanistan kommer att tillta i omfattning, och kräva än mer amerikanska resurser, vilket kommer att underminera vilken president som än väljs. Dessutom tror jag att det kommer att spridas över gränsen till Pakistan, och kanske längre än så. Det finns en rad kvasidemokratiska fd sovjetrepubliker som ligger nära utbrottets rand och som mycket väl kan komma att explodera.
Kriget i Irak kommer att eskalera igen, men mellan olika religiösa grupper. Jag tror kurderna kommer attackeras hårt av Turkiet, och därefter kommer den hittills lugnare delen av Irak att bli ett nytt inferno. Ett annat alternativ är att den kurdiska regeringen i Arbil tvingas börja jaga PKK själva för att slippa ett turkiskt anfall - vilket kommer skapa ett närmast inbördeskrigsliknande tillstånd i Kurdistan.
USA kommer inte att klara av att hantera två fronter - eller fler - med nuvarande taktik. Istället kommer vi få se fler robotattacker, men säkert också veritabla bombmattor över talibanterritorium, med ytterligare potentiella självmordsbombare som följd.
Som jag skrivit förrut - andra världskriget var en anomalitet så till vida att det slutade med ena sidans totala underkastelse, och dessutom raska uppslutande på segrarens sida. Just utvecklingen av gerillakriget har ju gett de dåliga förlorarna en möjlighet att inte lägga ner vapnen.
I det långa loppet måste det till en lösning på den eviga krisen om Palestina, en demokratisering av oljediktaturerna runt Saudi-Arabien, och i slutänden en acceptans av en modern islamisk rörelse som både kan vara religiös och demokratisk.

Demokrati på undantag i Pakistan

På andra ställen har jag under hösten framfört oro för utvecklingen i Pakistan. Signaler därifrån har gett vid handen att talibaner och andra religiösa extremister har inteisfierat sitt motstånd, och i vanlig ordning har USA klivit fram som den elefant i porslinsaffären som de tycks vara experter på att vara. Det finns tydligen en extrem rädsla i Washington, och i Europa, för att folket i Pakistan (eller Irak eller Afghanistan, eller i Turkiet eller i Algeriet, eller nån annanstans - välj själva) skulle välja efter religiös övertygelse, istället för att som i resten av världen hylla CocaCola.
Och nu verkar det - precis som i Algeriet - som om folket inte kommer att få välja så länge de inte väljer rätt. På samma sätt som man gjort i Thailand, eller på lite för många ställen senaste åren.
Det islamiska hotet - en populär beteckning i västvärlden - växer nämligen. Det är inte alls så att ett ökat välstånd och en tillväxande medelklass har inneburit att det finns en ökad önskan om en västerländsk demokrati. Den sortens missförstånd har fullkomligt pumpats ut från Pentagon senaste åren - en direkt följd av politiseringen av det amerikanska utrikesdepartmentet och försvarsmakten. Islam är fult och odemokratiskt, kristendom är vackert och demokratiskt.
Det finns nu en hel del tänkare som anser att det går alldeles utmärkt att kombinera islam och demokrati, men dit hör uppenbarligen inte Musharaf. Om detta hans senaste övergrepp har att göra med hans skräck för att fru Bhutto ska ta över låter jag vara osagt - men den som inte såg det här komma kan inte ha läst på särskilt mycket.
Man kan som fru Rice göra en direkt koppling till al-Qaida, och för att förstå varför Musharaf ger sig på de demokratiska institutionerna bör man ha i åtanke att vare sig amerikanska UD eller Pentagon verkar begripa hur al-Qaida funkar. Observera att jag inte alls gör anspråk på att vara nån slags expert - jag kan som bäst betraktas som intresserad amatör - men om jag deriverar vad jag läst om den islamistiska fuundamentalismen kommer jag ändå fram till en slutsats som skiljer sig från den gängse.
Om man istället för att se al-Qaida som ett välorganiserat hierarkiskt rövarband - vilket amerikanerna och deras allierade har gjort i över sex år nu, och tycker ni de har nått framgång med det? - och istället ser på dem som ett mycket mer militant Hamas, kanske man kan nå en annan typ av väg att få ett stabilt hörn av världen. Hamas är en politisk rörelse, som också haft stöd av sitt folk, segrat i demokratiska val, och därefter satts i karantän. Det palestinska folket valde fel, och så länge de gör så ska de ha stryk. Kontentan - en samsyn som bitterligen delas av rätt många muslimer numer - är att demokrati är bara tillåtet så länge man röstar rätt.
Så länge USA tillåter enorma förmögenheter att samlas i några få familjers händer i arabvärlden kommer den här instabiliteten att pågå, och kanske dessutom eskalera. Det finns ett enormt demokratiskt underskott hos de som är just USA:s allierade i regionen, men så länge de står bakom George Bush kommer vare sig Bahrain, Kuwait eller Saudiarabien-att tvingas bli demokratier. Och i de andra muslimska länderna får man bara ha demokrati om man väljer rätt?
Är det nån som blir förvånad över att det förekommer våld där? Att folk blir förbannade? Detta sker i länder där prästerskapet alltid haft en stark betydelse, och där en demokratisering näppeligen kommer kunna ske annat än med prästerskapets medverkan. Så är det i Pakistan idag. Hur rörigt det är i Afghanistan har jag knappast plats att skriva om. Men att Musharaf åsidosätter den muslimska synen på saker och ting, och inför undantagstillstånd för att skydda demokratin - jag hörde honom på TV nyss - kommer knappast öka pakistanernas vilja att införa västerländsk demokrati.

Man kommer inte undan Fisk....

Jag har svårt att se att någon som i fortsättningen vill yttra sig om Mellanöstern, om terrorism eller om konflikten mellan islam och kristendom, kommer att kunna göra det med bibehållet förtroende utan att ha läst Robert Fisks monumentala Det stora kriget för mänskligheten (recenserad här och här och här bland annat). Precis som framgår av recensionerna är den fullkomligt bedövande i sitt omfång, och kunskaperna hos den som skrivit det är minst sagt imponerande. Men så är han en annorlunda journalist också, Robert Fisk.
Det finns de som är bättre lämpade än jag att bedöma kvaliteten på det han skriver - själv läser jag med nöje sedan länge hans kolumner i the Independent - och det vore fel att inte säga att han retat upp rätt många, men till skillnad från diverse andra tyckare, är Robert Fisk inte alls bara en manisk hatare av USA. Han är avskydd av de flesta extremistiska rörelser överhuvudtaget, vilket han är rätt nöjd med.
För oss som saknar den basala kunskapen om hur kartan förändrats i den islamiska världen sedan 1900-talets början är hans genomgång av de olika oroshärdarna oerhört värdefull. De flesta av oss är säkert okunniga om hur inbördeskriget i Algeriet förgrenat sig från och till talibanrörelsen, eller hur det turkiska folkmordet på armenier kommer att vara en olöslig knut för fredsprocessen i Irak (genom att en kurdisk stat i norra Irak är en fullkomligt otänkbarhet för dagens Turkiet). Över hela linjen slår hans kunnande och insikt igenom, liksom hans osvikliga näsa för att skriva dramatiskt eller att hitta scoop
Han hittar nämligen dessa scoop - intervjuer med Usama bin Laden, ofrivillig passagerare i fel helikopter med civilklädda CIA-agenter i Irak, eller förfärad åskådare till Bagdads plundring, och vill ha dem publicerade. Han drar sig inte för att namnge de redaktörer som vikit ner sig för andra intressen och därefter har mr Fisk bytt arbetsplats. Han tror nämligen inte på en journalistik som tar för många hänsyn eller styrs av ekonomiska intressen.
På det här viset har Robert Fisk och några till fortsatt vara obekväma röster i en alltmer likriktad reporterkår, där t o m krigskorrespondenterna numer väljer att åka med i stridsvagnarna, klä sig i uniformsliknande persedlar och låta sig matas med Senaste Nytt från staben - det som sedan Vietnamkrigets dagar kallas the Five O'clock Follies (läs mer om det i Michael Herrs utmärkta Dispatches (Rapporter på svenska)
Varför är det nu så förtvivlat viktigt att läsa Fisk? Pja, en orsak kan ju vara att han redan för fyra år sen talade om_exakt_vad_som_skulle_hända_i_Irak. Och sen hände det. Han varnade redan för tio år sen för hur islamistisk extremism skulle förändra världsbilden (på samma sätt som John K Cooley gjorde det i en bok jag skrev om här) och har gjort så under många år i sina artiklar från Mellanöstern.
Fisk skiljer sig dock från Cooley eller från John Pilger genom sitt omedelbara engagemang för civilbefolkningen, istället för att leta efter systemfel hos den amerikanska regeringen. Det också Seymour Hersh, som naturligtvis - naturligtvis därför att han är en annan av de absolut legendariska toppreportrarna - genom sitt sedan åratal uppbyggda kontaktnät, lyckats få fram uppgifter som fruktansvärt väl beskriver den klumpighet som rådde inom världens största krigsmakt när de inledde ytterligare ett krig. Om den boken - På Given Order - kommer det ytterligare en liten notis.

Nå, varför är det nu så förbannat viktigt att tala om ett krig långt bort? För mig - som växte upp med FNL-rörelsen, och som haft en omgivning med internationella kontakter och engagemang - är svaret inte svårt. Men jag ser ju att det blir allt svårare att skapa intresse för, och samla krafter mot, de stora orättvisor som fortfarande råder utanför Sverige. Vad är ett dödat barn i Sadr City mot vem som vinner TopModel eller går vidare i Idol? Likgiltighet börjar alltid längst bort, men så småningom finns den runt knuten.
Dessutom finns ju alltid den fullt möjliga framtiden att vi - du eller jag - drabbas av terrordåd (även om jag måste säga att det som hänt i Danmark och Tyskland nyligen verkar vara liiite långsökt), eller att våra liv helt enkelt krånglas till av det. Man kan ju faktiskt till och med tro att den fria handeln med varor skulle störas av det, och VAD ska vi göra då?
Seymour Hersh kommer snart. Och lite Richard Clarke. Och en del annat om Irak...

Hur jag hjälpte Usama bin laden

När Sovjetunionen 1979 attackerade Afghanistan var vi rätt många som i det avlägsna Norden reagerade med avsky. På den borgerliga sidan för att det var ett flagrant exempel på kommunistisk expansionslusta, på den vänstra sidan för att det visade att Sovjet var lika imperialistiska som någonsin USA. Dåvarande VPK hade ett elände att försvara överfallet och trasslade in sig i trovärdighetsfällor och halvlögner och kunde inte längre visa upp gamla mysiga partiledare när det var uppenbart att det bara var en fasad.
Arbetet med att starta solidaritetsrörelser i Sverige (och resten av världen också för den delen) gick omåttligt segt. Den svenska Afghanistankommittén dominerades av maoister, som lidit svårt under Vietnams plötsliga attack på sin forna allierade Kina, och sen var det ett par folkpartister och en del renodlade humanister. Men det var inte direkt FNL-standard på vare sig organisation eller mål.
Det hade också att göra med att ju mer man läste på, hörde och diskuterade visade det sig att även om den afghanska marionettregimen var arslen, så fanns det liksom inga goda killar på den andra sidan heller. Det var fundamentalistiska muslimer och knarkbaroner så långt ögat nådde, och en rask uppdatering av den afghanska historien gav inte vid handen att det inom rimlig framtid skulle dyka upp nån som hade ett mått av anständighet.
Om detta och mycket annat har den amerikanske journalistveteranen John K Cooley skrivit en lysande krönika - med den något klumpiga titeln Oheliga krig - där han med den envetnes listrabblande drar fram hur USA och CIA bakvägen såg till att Usama bin Laden, talibanerna och den globala religiösa terrorismen gavs utrymme att expandera.
Cooley genomskådade på ett tidigt stadium hur de vresiga frihetskämparna i Afghanistans berg kallt tog emot de insamlade pengar som kom från olika solidaritetsgrupper i Europa, och därefter köpte vapen från Kina för dem. Nog för att vi förstod det, vi med insamlingsbössorna, men vi hade ändå en naiv bild av hur samma gerillasoldater skulle alfabetisera befolkningen, ha lokaldemokrati, frigöra kvinnan och skapa en ny värld. Som i Angola, eller i Vietnam, eller varför inte som i Portugal eller Spanien.
Det var inte meningen att det skulle försvaras opiumodlingar eller bhurka. Istället för den ryska ockupationen följde en religiös ockupation som nu följts av en amerikansk ockupation. Cooley visar på ett nära nog övertydligt hur naiva amerikaner förblindade av sin jakt på kommunister istället lierade sig med några av de värsta regimerna i världen, och med några av de värsta personerna. Det finns goda möjligheter att några av mina insamlade kronor kan ha gått till granatgevär som bin ladens heliga krigare använde - i själva verket gick det mesta av våra pengar till vapen, och en alldeles för liten del till humanitärt bistånd.
För de som före 2001 läst den här boken kan knappast attacken 11 september ha kommit som en överraskning. Cooley hyser inga dubier vare sig om bin Ladens samvete eller kapacitet. Men det hela ligger naturligtvis helt i linje med vad vi läst tidigare under månaden, om hur George Bush et consortes krossar CIAs realpolitiska agenda och istället vill att verksamheten ska baseras på högerkristna värderingar. Kort och gott - folk som inte delade de neokonservativa värderingarna fick inte vara med längre, oavsett vilken erfarenhet eller kapacitet de kunde tänkas ha.
Utan att vara underrättelseman kan jag nog säga att Cooleys beskrivning av hur CIA underminerade och så småningom såg till att den sovjetiska marionettregimen störtades, och i en mycket lång förlängning kan sägas ha bidragit till Sovjets fall, är både skrämmande och varnande. Skrämmande därför att uttrycken "ändamålet helgar medlen" och "min fiendes fiende är min" sällan blir så knivskarpa som här, och varnande därför att det mesta - mer om det i ett annat inlägg - tyder på att USA går samma öde till mötes i Afghanistan som det forna Sovjet gjorde.
Det finns all anledning för våra bombdemokrater att ta sig en funderare på hur de ska ställa sig inför den nästa gång som USA/NATO behöver bomba sig fram. Historien lär oss att bombandet av Tyskland och Japan under andra världskriget var icke-typiskt. Vare sig japaner eller tyskar greps av revanschlust mot de allierade, vilket teorierna om bombkriget levt högt på.
Men mycket uppenbarligen funkar det inte längre. Amerikanska turister är giltigt byte för terrorister över hela världen, och i Afghanistan kommer män med långt minne och gamla bössor att av heder vara tvungna att ta amerikaner av daga, som tack för en bombräd mot byn de bor i. Ett faktum som vare sig våra egna bombanhängare eller de neokonservativa i USA verkar ha räknat med.