En laglös svensk i Vilda Västern

Förmodligen började det med bröderna Cartwright. Vi är många i min generation som kan signaturen utantill, bam-badabambam, bam-badabambam, och namnen på de som var med. Fullständigt hopplöst inspelad, med målade träd och lite utströdd sand i en studio, och en handling som började och slutade enligt standardformuläret. Men det var hästar, stora hattar, smällande pistoler och folk som slog varandra i stora gruppslagsmål, utan att nån blev skadad.

Det var min introduktion till den Vildaste Västern, ett intresse som dels hängt med sen mycket tidig ålder, dels utvecklats djupare än till västernfilmer (de bästa är för övrigt Det Vilda Gänget, Unforgiven och Shane) och indianfilmer (de bästa är Ulzanas Raid, Den siste mohikanen och Windwalker). Det har allt mer kommit att handla om att förstå varför Västern var vild, om den verkligen var det, och därifrån också en smula aning om varför myten - för det är givetvis en myt - är så livskraftig i USA, och hur mycket av vår värld som påverkas av det. Tror jag.
Eller så är det bara spännande att läsa om hur vuxna karlar möts på Storgatan (vilket nästan aldrig hände) och drar upp revolvern så fort de kan, och skjuter hej vilt. De flesta som dog - och det var rätt många faktiskt - gjorde det i bråk på krogen, eller i bakhåll.

Av tradition brukar Vilda västern placeras tidsmässigt ca 1865-1908, då Butch Cassidy och Sundance Kid dog i en eldstrid med argentinsk militär, men nutida historiker är långt frikostigare och talar om perioden 1848-1948 istället - för steget mellan de resande sällskapen med kriminella på 1850-talet och depressionen desperata skurkar är sannerligen inte långt.

Min barndoms hjältar Buffalo Bill, Vilde Bill och Wyatt Earp har slutat vara hjältar - men det betyder inte att de är mindre intressanta för det. Och samtidigt upptäcker jag andra - som Jim Miller eller Burt Alvord. Mer om dem senare...
Det här betyder att jag skaffar mig löjligt mycket litteratur (och filmer) och planerar resor via den Vildaste av Västar närhelst jag kan. Så var fallet när jag fick händerna på Robbers, Heists and Capers av Michael Newton. En liten trevlig uppslagsbok över amerikanska laglösa genom tiderna.
Eftersom jag är som jag är, och lärde mig läsa genom att mala Nordisk Familjebok från A till Ap-ollon, bladade jag genom den med lite ljummet intresse - lite nytt, några nya namn. Men så - som ett vinteräpple i en potatislåda - fanns han där.

Adolph "Big Dolph" Newton. A Swedish immigrant. Det har varit rätt tomt på nordbor i den amerikanska västernmyten - det närmaste vi kommit är Chris Madsen, dansk äventyrare och US marshal och en av förebilderna till Rooster Cogburn i True Grit.

I samband med den stora guldrushen till California 1848-1855 försökte Adolph leta guld ett tag, men upptäckte snabbt att det var lättare att sno det från andra. Han fängslades - för landsvägsrån och därtill hörande häststöld som det så vackert kallades - på San Quentin, där han blev vän med dåtida kriminella storheter som Tom Bell . Efter att Bell släppts rymde därför Adolph raskt, och anslöt sig till Bells gäng - där också Rattlesnake Dick Barter, Bill Gristy, Jim Webster och bröderna George och Cyrus Skinner ingick.

12te mars 1856 rånade gänget ett multåg med guld från Yreka-gruvan. Och bytet blev för den tiden makalösa 17,000 dollar, i finmalt guld avsett för mynttillverkning. I dagens läge motsvarar det 450,000 dollar. Det är dryga tre miljoner kronor det....

Rånet utlöste naturligtvis en klappjakt utan dess like i Californien - myndigheterna letade med ljus och lykta efter dem, för att inte tala om annat ohederligt folk i trakten som gärna ville lägga fingrarna på guldet.

William Carter kunde inte hålla sig. Fattig bonnläpp spenderade på tok för mycket guld i barerna, och skroderade. Raskt åkte han fast. Dessutom - lagen var tämligen handfast i Californien på den tiden - angav han Adolph, George Skinner och Nicanor Rodriguez.
De flydde. Till häst givetvis. Sköt på lagvrängare. Undkom elaka konkurrenter med ett nödrop, och försökte verkligen komma undan. Men i april åkte Adolph och kumpanen Tom Brown fast i Sacramento.
Och medan Big Dolph, som han kallades, teg som muren, så pratade den spädare Tom Brown desto mer, och visade - efter en viss handgriplig övertalning givetvis - vägen till ett gömställe nära Folsom, där George Skinner dödades efter en vildsint skottlossning. Av bytet fanns inte ett spår....
Adolph dömdes till tio års fängelse och hamnade på San Quentin igen. Därefter hittar jag honom bara i folkräkningen 1860, som fånge. Född 1826, yrke sjöman, födelseort Sweden...

Så vad hände med Adolph? Var kom han från? Varför mönstrade han av sin båt i Calfornien? Vad hette han egentligen? Adolph var ju inte heller utvandrare - han kanske var rymling? Det var inte sällan skurkar tog upp sina gamla karriärer i det nya landet.

Tips emottages tacksamt!

Historia är allvarliga saker. Men roligt. Men farligt

Just idag ser jag att De Nya Moderaterna trots allt inte tänker ändra den springande punkterna i sitt idéprogram, det som väckt uppmärksamhet, de punkter där de försöker åka med på demokrati- och frihetsvagnen. Där de på något outgrundligt sätt vill dölja sitt partis historia. De tänker låta det stå kvar - för att det ska passa in i nån slags "kontext" med dagens Nya Moderater.

Det finns en del att säga om det, och det ska jag göra nu. Det kommer att spreta en del, men stå ut!

Historielöshet är det farligaste som finns. Inte bara för att den gamla klyschan om att vi lär oss av historien kan vara sann, utan för att människor som inte kan sin historia blir dumma i huvudet. Det betyder däremot inte att historiska sanningar alltid kommer vara det.
Ny forskning och nya källor skickar alltid nästan pornografiska rysningar efter ryggen på forskare, och mig - därför att det är roligt att plötsligt upptäcka att gamla sanningar inte var så sanna. I synnerhet när gårdagens konventioner om sexuell läggning eller en utdöd respekt för överheten gör att forskare faktiskt kan ta bladet från munnen och hävda att Drottning Kristina var lesbisk, eller att Martin Luther var en hustruplågare.

Det här är ingen liten eller lätt lek. När akademiker blir förbannade på varandra övergår det till fejder, som de helst skulle lösa med duell, och i varje fall skapar det minst livslång ovänskap.

Historien är inte absolut, det har vi i varje fall lärt oss. Mest påtagligt blir det när vi ger oss på den som om den hände igår. Det vill säga, bedömer Hjalmar Branting utifrån dagens socialdemokratiska partiprogram, eller Gustav Vasa med insikt om deklarationen om de mänskliga rättigeheterna. När man gör det kallas det kronologisk imperialism, och gör man det på allvar tappar man precis all respekt hos respekterade forskare. Det fanns inget genusperspektiv i det antika Rom, man agade sina barn på stenåldern (om man inte åt upp dem) och Karl XI var inte strategiskt korkad när han satte efter danskarna på egen hand i Lund 1676; han var modig på ett vis som var naturligt och fyllt av gudstro på den tiden...

Att äga historien är också att äga framtiden, som en av mina husgudar, Eric Hobsbawm, har sagt. Han har säkert snott det nånstans, för det brukade han göra, och han var stolt över det - men det gör det inte mindre sant. Och skriver man hans namn här brukar det raskt komma sura kommentarer från nyliberaler.

Att förfalska historien är en ren nationalsport i vissa länder, att radera folk ur fotografier eller rensa ut deras böcker från boklådor och bibliotek är en annan. Oftast har det att göra med ren dumhet och okunskap, och det kan man hantera. Som när Chicagos dåvarande borgmästare Big Bill Thompson- så totalt osannolik som framgångsrik politiker att ni bara inte kan tro det - beslöt att rensa ut antiamerikansk litteratur från Chicagos bibliotek, och började med alla brittiska författare...
På samma vis är det med nationalister av olika slag - fast övertygade om att de är satta till världen för att de tillhör en mäktigare ras - och därför skulle ha nåt slags övertag. I Sverige försökte på 1600talet den mäktige Olof Rudbeckius d ä belägga att Atlantis egentligen var Sverige, följt på 1970-talet av Verner Lindblom som bestämt påstod att atlantiderna flydde till Västergötland!

Världen kryllar av såna exempel, och det var nog lättare att pyssla med sånt förr. Det fanns hela avdelningar inom den dåvarande sovjetiska underrättelsetjänsten som hade i uppdrag att snygga till all sovjetisk, och i förlängningen rysk, historia. Just nu pågår det i Kina, men också i Serbien, Turkiet, Syrien, Israel och på många andra ställen. Och det är när det är statsunderstött som det blir svårt att avslöja, eller debattera mot. Oavsett hur många vittnesmål vi än får fram om det turkiska folkmordet på armenierna 1915 är det tammefan lögn att få vissa turkar att ens se Turkiets skuld - för där går historieförfalskningen ända ner i skolböckerna.
I Sverige har det länge funnits vad vi kan kalla en alternativ historietradition. Det vill säga, det finns en sund misstro mot vad den akademiska världen vräker fram. Nånstans har det att göra med den allmänna bildningsnivån, men också med en nyfikenhet och uppkäftighet och allmänt liberal inställning hos medierna. Vilhelm Moberg var så förbannad på den tidens panegyriska historieböcker att han skrev en egen svensk historia, och fortfarande är hans svit om Utvandrarna - Det Bästa Som Skrivits På Svenska! - det man ska läsa om man vill veta något om den svenska migrationen till USA. På samma vis bidrar Jan Guillou mer till allmän historiekunskap än de flesta andra, och det kryllar av populärhistoriska tidningar.

Och det här är bra! Själv råkade jag för ett par år sen skriva om Den Finska Krigshistorien, och efter det ska jag nog inte åka dit... Så här är det i många länder. Oerhört få skulle tillåta en sanningskommission om vad som egentligen hände - istället måste den ryska historien beskrivas av utlänningar, den brittiska av fransmän och den franska...ja, herregud.

Men här handlar det om chauvinism, om behovet av att sy ihop en annars splittrad nation. Nåt som vi svenskar har Eurovision och HockeyVM till. Dessutom finns det nästan alltid en samsyn i de öfre samhällslagren om vikten av detta (och det är små kretsar vi talar om; kultureliten i Sverige är kanske femhundra personer). Man måste uppfinna en sammanhållande historia, helst med en Ond Fiende (vi har haft dansken och ryssen). Och allt detta är lätt att genomskåda.

När däremot ett politiskt etablerat parti väljer - för nu handlar det om val - att medvetet ljuga om sin historia blir man fundersam. I synnerhet som De Nya Moderaterna tidigare varit noga med att betona att de är "Nya".
Nu handlar det om nästa steg i att bli ett samhällsbärande parti, för de är inte där än. Nu gäller det att ha en historia som tål dagsljus. Och som också måste innehålla några kungsord - solidaritet, jämställdhet, demokrati. För när man saknar en historia saknar man också legitimitet - tittar man på Dagens Moderater är det lätt att tro att de uppfanns 1996, och så kan vi inte ha det.

Svårigheten ligger i att A)vi är inte Nord-Korea, B) Det finns en fri press C) kunskapen om Moderaternas verkliga historia är ganska spridd. De har dessutom genom åren producerat egen historia, och där är det inte alls samma tongångar.

Jag blir förbannad på sånt här. Det är jävligt skumt när smarta människor utkämpar hopplösa strider, och när de väljer att bli politiska historierevisionister. Stegen till nästa lilla lögn minskar nämligen då. Det är ruskigt illa när upplysta människor idag har en så slapp inställning till historia. Det är rent skrämmande när människor med makt tycker att de kan hantera vår historia som de vill.

Långt som fan blev det.

Bilderna? Lika som bär?

Du Gamla, du Friska - om en nationalsång som inte finns

Vi har ingen nationalsång. Vi har Du gamla, du fria. Det kan vara bra att påminna om det.

Just nu pågår det en sån där allergiframkallande och historielös kampanj på nätet, om att man ska tillåta Den Svenska Nationalsången i skolorna. Allergiframkallande för att man ska vara mycket misstänksam mot de som ligger bakom såna kampanjer, historielös för att man inbillar sig att Den Svenska Nationalsången på något vis skulle ha sjungits i varenda skolsal i landet under långeliga tider...
I synnerhet på skolavslutningar.

Fel, fel, fel.

Eftersom vi inte har någon officiell nationalsång har det aldrig utgått något påbud om att den ska sjungas. Det har istället funnits en välgrundad motvilja mot att sjunga denna överhetens sång ute i landet - den förknippades mycket länge med en demokratiföraktande och arrogant överklass, och bölades i kadettskolor och friskytterörelser. Det är därför vi inte sjunger Du gamla, du fria inom arbetarerörelsen - den sjöngs av de som sköt på arbetare i Ådalen 1931, och den sjöngs av de som ville förbjuda oss att organisera oss.
Inte heller har det förekommit generationer med skolelever som stått upp och målbrottsskrålat "ärat ditt namn".

Man hade morronbön på den tiden, och det är många generationer som sovit sig genom överhetens påbud, mumlat med i Var hälsad sköna morgonstund, och därefter vacklat ut i dåtidens skola. Men inte sjöng de nationalsången.
Det är, i likhet med många andra nationalistiska uttryck, ett ganska sent påfund. Vilket den nymornade svenska nationalismen delar med många andra nationalister i andra länder - man hittar på sin historia helt enkelt. Man vill att soldaterna i trettioåriga kriget skulle vara småländska knektar, när den absoluta majoriteten var inhyrda europeiska legosoldater, man vill att köttbullar ska vara uråldrig svensk mat, man vill glömma att Riket Sverige länge bestod av två ovilliga drabanter, Finland och Norge i tur och ordning.
Alla som vill ha historia som ett obligatoriskt ämne i skolan har därför i fortsättningen mitt helhjärtade stöd!

Som framgår av Wikipedia skrev Dybeck texten i andan av den rådande skandinavismen, och de där två stroferna som olika personer påstår att man inte får sjunga, hör inte dit - de är senare tillkomna, och egentligen rysliga pekoral, liksom hela stycket, om man får vara krass. Det tycket också Dybeck själv, som kallade det "..Själv menade Dybeck att "de högst medelmåttiga orden" hade tillfällighetskaraktär och inte var avsedda att spridas vidare." En firmafestvisa alltså.

Men nu ska här sjungas nationalsång. Verklighetens folk är förbannade för att en kulturell och politisk elit tydligen bestämt att man inte får sjunga Nationalsången. Som alltså inte finns. Det finns en grupp på Facebook med nästan fyrtiotusen medlemmar, och där är det inte tal om annat än att det naturligtvis är utlänningarnas fel. Fast en del beror ju på socialisterna, bögarna och avskaffandet av den allmänna värnplikten, typ....

PS. Vid granskning av källorna hittar jag ju föreningen Heimdal, som inte direkt har ett fläckfritt förflutet. Och det vore nästan tjänstefel att inte påminna om att finansminister Borg varit ordförande där. Den svenska konservatismen frodas, men låter andra ta striderna...

Den som vill kan ju lyssna på en inspelning från När det begav sig....


Bilden? Lilla Ida - hennes sommarvisa känns som en mycket bättre sång på skolavslutningen

Folkmord eller inte? Ska vi ge oss för utpressare?

Har nu under ett par dagar drabbats till leda av ursinniga svensk-turkiska nationalister som öst kommentarer över mig, därför att jag råkat skriva ett inlägg om att det var rätt av Sveriges riksdag att erkänna slakten av armenier, och en massa andra folkslag, som folkmord. Det är tragiskt att då läsa DN:s sammanfattning av konflikten. Vem har de fått den av? Turkiska UD?

Jag är inte den ende som tycker så. Det kan vara läge att läsa vad professor Klas-Göran Karlsson skrev på SvD Debatt.
Dessutom - jag kan förstå att Fredrik Reinfeldt försöker skyla över det som hänt när han talar med Turkiets premiärminister Erdogan, men jävlar om han inte också samtidigt fördömer samme Erdogans tilltag att hota med att utvisa 100 000 armenier, vilket enbart kan ses som en hämnd och bestraffning. Och i vanlig ordning kör Sanna Rayman i det mentala diket när hon då får det till att det skulle vara det svenska riksdagsbeslutet som fått Erdogan att ryta till.
Ursäkta, men det säger mer om varför Turkiet inte ska få komma undan och slippa ta debatten om folkmordet, än om det svenska beslutet. Att hävda motsatsen är djupt osmakligt och ett direkt stöd åt just de läskiga nationalistiska krafter som frodas där...

Dessutom hotar nu ett gäng exilturkiska socialdemokrater med att lämna partiet. Nå, stick då.
Jag funderar bara hur dessa socialdemokrater, varav flera har kommit hit som politiska flyktingar, skulle ha resonerat om det varit den dåvarande svenska regeringen som sagt att "nähäpp, det där är en intern turkisk fråga..." Och tack, jag är väl medveten om hur Kung Göran och hans hov försökte knuffa frågan under mattan, vilket är föga smickrande för dem, men å andra sidan är det ett hälsotecken att dagens sossar har mer kurage (där höll vi på att skriva "stake i sig" men det får vara nån måtta...).

Nånstans blev det här pinsamt - Reinfeldts snabba krypande och lismande (med tanke på att han för ett par år sen minsann ville betrakta det som ett folkmord) för Turkiet slutade med att samma Turkiet beter sig precis som man kunde förvänta sig. Som en odemokratisk, maktfullkomlig och diskriminerande stat, som knappast har nån plats i en Europeisk Union...


Bilden? Mannen som är Fredrik Reinfeldts kompis...

Folkmordet på armenierna. Och hyckleri

Ibland är man glad att man inte måste ha en åsikt om precis allting. Nu råkar jag ha det, men det är väl inte lika många som bryr sig om vad jag tycker, som de som kanske läser DN:s ledarredaktions åsikt om riksdagens beslut att beteckna slakten på armenier i Turkiet 1915 som folkmord.
Det är en rent hårresande realpolitisk cynism som härjar i Mraieberg. Där ett sorts folkmord uppenbarligen är det. Och en annan sorts folkmord inte är det.
Ursäkta en fåkunnig, men var fan ligger skillnaden?

Utrikesministern hävdar att man inte ska politisera historien. Och att det inte är riksdagens sak att besluta om vad som är folkmord eller inte. Nähä? Nu råkar det vara så att i stort sett alla historiker som finns är överens om att slakten på armenierna var folkmord - varför skulle inte en folkvald församling få säga det? Det är obegripligt. Man funderar ju på hur DN:s ledarskribent uttryckt sig om någon skulle ifrågasätta Förintelsen, eller inte gå med på att Stalin och Mao ägnade sig åt folkmord. Eller Rwanda.
Och inte politisera historien? Det är ju det historiker gör - hela tiden. Och gjorde de inte det, så skulle historien enbart bestå av årtal. Alla analyser, alla beskrivningar, är partiska. Det enda man kan enas om är när något skedde, och ibland inte ens det.
All heder åt de som beslöt sig för att kliva över blockgränsen och rösta för rättvisa. För även senkommen rättvisa är bättre än ingen rättvisa alls.


Bilden? Håhåjaja....

Ja, ja, ja, JA - jag ska....

Jag ska skriva vad jag tyckte om boken om Al Capone. Det kommer.









Jävla tjat

Misären får ett rosa skimmer...

I backspegeln är allt vackert. Så även gangsters.
Nu säljer man en pistol som påstås ha tillhört John Dillinger. Till saken hör att Johnny Depp just gör succé i en filmatisering om den legendariske bankrånaren, som på något vis fått symbolisera den Amerikanska Desperationen som grep kring sig under den stora depressionen.
Förmodligen är filmen lika tillrättalagd som det mesta som vi ser i ett nostalgifilter. Dillinger har väl aldrig varit mer sexig, hans brudar (gunmolls) har aldrig varit sexigare, och småstäderna i Indiana eller Illinois var aldrig så sömniga och dammiga.
I själva verket var de här bovarna skrämmande och brutala, knappt läs- och skrivkunniga och från miljöer fyllda av övergrepp och våld. De var rätt många, det var hårda tider och just i Mellanvästern fanns en rak linje från Vilda Västerns bankrånare till just Dillinger eller Harvey Bailey eller nån av de andra som så småningom hamnade på listan över de mest efterlysta (den formella FBI-listan över de mest eftersökta blev inte offentlig förrän på femtiotalet).
John Dillinger befann sig annars högt över det trasproletariat som annars var de som skapade den våg av rån som drabbade USA under depressionen. Och han, liksom Pretty Boy Floyd och några till, var medvetna om sitt värde - de fnös åt småhandlarna...


Det finns ju en fascination kring det här som kanske beror på att vi vill förstå vår egen tid. Det är ju knappast ett nytt fenomen - myten om Robin Hood har levt i många hundra år, och den har gott släktskap med pirathistorier. Det kan vara både drömmen om den absoluta friheten, som ett uttryck för överhetshat eller bara allmän rebelliskhet. Eller om äventyret.
Att det främst är ett manligt drömmande behöver knappt sägas. Kanske är det också en dröm om något annat - vi har ju inte alls samma fascination inför inhemska skurkar, som Tumba-Tarzan eller Bildsköne Bengtsson - men det påminner ju en hel del om det som fåtöljstrateger och andra pysslar med. Ställföreträdande spänning.

Trofémarknaden är en växande industri, som påminner rätt mycket om relikproduktionen inom katolska kyrkan (bitar av Kristi Kors har väl sålts i såna mängder att vi talar om veritabla skogar som måste gått åt), men avståndet har krympt. Idag behöver det inte ha gått hundra år - det räcker med ett par decennier. Titta på Elvis, eller Michael Jackson - det kommer inte dröja innan vi får höra att det inte var han som dog, utan att han lever nån annanstans.

Samtidigt väcker man hela tiden liv i gamla myter - det finns alltid nya infallsvinklar, och det finns alltid en krona till att tjäna. På det viset ser i varje fall jag likheter mellan reliktillverkarna och de som ska krama sista droppen ur sensationen. Gamle Al Capone - som varit tapeten tidigare i bloggen - dissekeras ytterligare en gång, och för den som är intresserad av sammanblandningen av pengar, korruption och amerikansk politik finns det kanske anledning att offra några kronor. Jag kommer göra det, men jag är också rätt säker på att Det Klassiska Storverket i ämnet, nämligen Rosor Från Al, kommer att stå sig länge.

Visst, man kan sälja ytterligare en av Dillingers puffror - han släpade uppenbarligen på en veritabel arsenal att döma av vad som är ute till försäljning - men det skadar ju inte om man också kommer ihåg vad den användes till. Och sen kan man ju konstatera att Dillinger själv antagligen flinat när han ser vilka pengar han nu skapar.
Utan att kulorna flyger, bilarna kör i vansinnesfart och folk dör...

Tidningen Fäderneslandets afslöjade hemligheter

Fäderneslandet hette en svensk tidning som utkom en smula oregelbundet mellan 1830 och 1933, med ett avslutande försök i början av femtiotalet. Med tanke på den mängd tryckfrihets-, förtals-, ärekränknings- och diverse andra mål som både tidningen och dess ägare och medarbetare drogs till rätt för, är det märkligt att ingen på senare år brytt sig om att forska kring den. Under en lång tid var Fäderneslandet faktiskt mer förekommande som begrepp än som tidning
På många sätt förebådar Fäderneslandet en utveckling som vi kanske ser idag - att ingenting skall förtigas, att inget är heligt och att alla har rätt att säga vad de vill, och ta del av allt. Precis som med alla andra såna stolta formuleringar visade det sig snart att männen bakom tidningen - det var företrädesvis män - inte heller drog sig för att idka utpressning mot skvalleroffer, eller låta publicera rena lögner.


Tidningen Fäderneslandet och dess redaktion
Så heter en liten märklig pamflett som jag kommit över, utgiven 1871, som inte är annat än Uppdrag Granskning modell äldre. Sida upp och sida ner ger man sig anonymt på de som dels var ägare och redaktion, men också de som var huvudsakliga uppgiftslämnare. Vem som ligger bakom den här pamfletten är för mig okänt, men det är väl inte orimligt att det är en annan tidnings medarbetare, med något högre moral, som producerat den. Man kan ju också tänka sig att det kan vara någon utpekad som ger tillbaka med besked.
Här kan man t ex lära att tryckeriägaren Hagström, som ledde och ägde Fäderneslandet, "hafver haft en mängd rättegångar, förutom tryckfrihetsmålen, och alla af den mest smutsiga beskaffenhet." Man drar sig inte för personangrepp kan man lugnt säga. "Vi tveka verkligen om vilken af alla hans rättegångar som varit den skamligaste".
Den innehåller också en noggrann genomgång av alla de släktförhållanden som tidningens medarbetare har. Och konstaterar kallt att en bror till en skribent är upptagen i "kyrkoboken såsom tjuf" Älskarinnor, buksvågrar, oäkta barn - inget missar den upprörde skribenten.

Och efter det är man ju rätt nyfiken på vad Fäderneslandet egentligen ställde till med. Wikipedia ger bara rudimentär information, och jag har hittills bara läst ett nummer - i och för sig fyllt med smaskigheter för 1860-talets tidningsköpare kanske, men jag vet inte hur mycket information det egentligen ger att "demimonden Frk A-n, som tidigare erhållit så kallat underhåll av speditören Hr W-holm, kunde av Stockholms Rådhusrätt icke annat än dömas till böter för missfirmelse av sin rival, den kända skådepelerskan Frk R-g...."
Förmodligen satt flertalet av Fäderneslandets skribenter ofta i rätten och antecknade - det här var ju i början av det vi kan kalla boulevardpressens era, och det fanns naturligtvis då som nu, ett stort sug efter att frossa i andras elände och missdåd.
Man måste komma ihåg att avrättningar och andra straff ofta skedde med publik. Våldet och skammen var mer vanligt förekommande då, och framförallt mer offentligt. Tyvärr känns det ju som den sortens beteende är på väg tillbaka idag.

Jag hör till dem som kan känna en viss vämjelse inför namnpubliceringar eller fotografier av dömda missdådare. Jag har svårt att se ett eventuellt värde i att veta exakt vem pedofilen eller mördaren var - inte minst för att det idag, på nätet, betyder ett omänskligt gatlopp för den dömdes närmaste. Och där har jag svårt att förstå poängen - det är ju inte de som dömts, men det är de som får ta smällen. Har man dessutom ett mer ovanligt efternamn kan man ju tänka sig hur det blir, och jag har svårt att se att informationsbehovet alltid måste vara det som går först.
Fäderneslandets saga slutade med att de uteslöts från distributionskedjan; ett öde som rätt mycket kan påminna om vad som skulle kunna hända diverse mer eller mindre obskyra internetsajter. Att de stoppas från webhotellen måste ju idag vara samma sak. Då skedde det genom att kloka människor genomskådade redaktionen, och inte minst för att delar av Fäderneslandets metoder och stil redan hade inkorporerats i den tabloidpress som dyker upp i början av 1900-talet, men också att intresset faktiskt dog.
I takt med en ökad bildningsgrad försvann behovet av att frossa i andras elände. Inte helt men delvis. Detta kan också spåras i den kampanj mot skräplitteratur som kom att symboliseras som Nick Carterböcker. Faktum är att kampen mot de här kulturyttringarna stod högt upp på arbetarrörelsens agenda...
Det skapades en förståelse för att det måste finnas en privat sfär, vilket också gjort att svensk veckopress generellt varit snällare än t ex brittisk eller tysk, där absolut inget betraktas vare sig som heligt eller hemligt. Vad vi nu ser, i den heliga konkurrensens namn, är att den gränsen luckras upp, och givetvis också till följd av att vi idag har nåt vi kan kalla kändisindustri.
Så Fäderneslandets metoder dog aldrig på riktigt. De tog bara en paus. Man får hoppas att det kommer finnas kloka människor i framtiden som säger ifrån en gång till, eller i varje fall frågar sig om yttrandefriheten alltid är den heligaste av friheter.

Fredens dag 1918. Om ett lunchuppehåll

Kl elva den elfte november 1918 upphörde första världskriget. Kanonerna tystnade varefter budskapet spreds efter fronterna. Det var en smått obegriplig tystnad kunde de berätta som haft kanonmullret som närmaste granne i flera år, och ingen vågade resa sig i skyttegravarna. På andra ställen blev det jubel, för att inte tala om i städerna.
Den politiska kartan i Europa ritades om, och kanske inte på det bästa viset. En fransk general konstaterade att man skapat ett tjugoårigt uppehåll till nästa krig, för detta var han övertygad om skulle komma. Det gjorde det också. I de efterföljande fredsförhandlingarna vägrade de oförsonliga fransmännen ge de överlevande tyskarna någon som helst misskund; och drev också fram en kris som i slutänden kom att ge spelrum och möjligheter för just det som många anade skulle komma - det andra världskriget.
Knappt ett år efter krigsslutet kallade den brittiske reportern Charles Repington på Times det som dittills bara hade varit "kriget" för just det första världskriget, och i dagarna är det aktuellare än på länge.
Inte bara Peter Englund har skrivit en ny bok om det - vilken recenseras här t ex, och som jag själv ivrigt väntar på - utan flera andra. Detta oaktat att det redan finns en rad lysande böcker om det hela. Nämnas kan Jolos trilogi om det, eller Edward Spears böcker. Även Eric Hobsbawm har behandlat ämnet - som vanligt lysande. Man kan fråga sig varför så många böcker om just första världskriget inte bara är faktaspäckade tabeller, utan faktiskt stor litteratur?
I radion diskuterades varför det blivit så populärt att skriva just om det kriget just nu. Faktum är ju att även om vi ser en liten litteraturboom i ämnet just nu, så är det en rännil om man jämför med vad som produceras om andra världskriget.
Jag tror att det beror på att första världskriget fortfarande utgör en utmaning för den historieintresserade - det ligger för långt bort för att ha dokumenterats av vare sig rörliga bilder, eller av modern journalistik. För att kunna förstå det måste man faktiskt gå till källorna, läsa strategidokument, fundera själv och ändå kunna se varför detta krig, som i sin begynnelse skulle ha varit en fortsättning på de romantiserade bilderna av krig, istället blev en chock för de som deltog.
Det blev ett krig där de tappra kavalleristerna bokstavligen red in i den moderna krigföreningen, brutalt demonstrerad av taggtråd, löpgravar och kulsprutor med oanad eldhastighet. Istället för att föras av gentlemän och kavaljerer, fördes det av konduktörer, masugnsarbetare och skollärare. På det viset blev det rejäl knäck åt det gamla ståndsamhället, och spolade isen för de jämlikhetssträvanden som också blev verklighet efter krigsslutet.
Hobsbawm talar om det långa artonhundratalet, inlett 1789 och avslutat 1914. Inte som en daterad angivelse naturligtvis, utan som en temperamentsbeskrivning av hur världen såg ut. Det var en statisk värld, styrd av kungar och generaler. I sin direkta påverkan på den världen är det frågan om någon annan händelse kunde ha varit så stor. Kanske immigrationen till USA men det är tveksamt om ens den hade samma genomslag.
Det första världskriget hade mycket större betydelse för världsutvecklingen än det andra - en urganmmal och älskad tant till mig sa vid ett inspirerat tillfälle att världen vändes upp och ner på fyra år. De förändringar som sker under 1910-talet är långt mer omvälvande än de som kan sägas äga rum under hela efterkrigstiden - till priset av tjugo miljoner döda.
De döda var för sista gången också till största delen stridande soldater - i fortsättningen har civilbefolkningen varit de stora förlorarna i alla krig, men i Flandern, vid Isonzo eller Dardanellerna dog det soldater. Utskickade efter en artonhundratalstaktik, som innebar att man gick i god ordning över Död mans land, gärna ackompanjerade av trummor eller säckpipor, så marscherade man mot väntande kulsprutor och granateld. Och man fortsatte med detta även sedan verkligheten alldeles fruktansvärt påtagligt visat att det var lönlöst.En mentalitet som också den var en frukt av en värld som skulle försvinna.

Man gick, och dog. Och generationer av lovande ungdomar försvann, så till den milda grad att man diskuterade om det var en infrielse av Darwins tes, om att de bästa dog först. Och en del av dem - som Rupert Brooke, mer eller mindre geniförklarades. Vem minns honom idag?

Många av de som sedan skulle få framträdande roller under det andra världskriget genomled också det första, som en skola inför vad som komma skulle. Rommel var vid Verdun, Patton i Frankrike, Mussolini, och naturligtvis den böhmiske korpralen. Och många, många andra...

Det är bra att det skrivs mer om Första Världskriget. Det finns en myt som säger att det skulle ha blivit ett krig vare sig Gavrilio Princip hade skjutit tronföljarparet i Sarajevo, eller inte. Eller att ett efter kriget 1870 revanschistiskt Frankrike skulle ha provocerat fram ett krig med Tyskland. Eller att kriget var oundvikligt när Schlieffenplanen satts i sjön. Eller nånting annat.
Vi vet inte. Det är ett lätt sätt att förklara det som skedde under sommaren 1914, men någonstans under hela kriget fanns alltid möjligheten att välja mellan krig eller fred. Frågan är ju varför man valde krig.

Bilden - den brittiska krigskyrkogården Tyne Cot med fallna från Slagen vid Ypres

Att tvingas ta ställning. Om facklig-politisk samverkan

Fick ett mejl i helgen fr Gunnar som beskrev sig själv som strax pensionsmässig snickare som läste min blog med nöje. han kastade in en hel del beröm - tack för det - innan han kom till saken. Gunnar är besvärad över att jag skriver så mycket om politik. Och han hade bekymmer med min, och Byggnads, ja hela LO:s koppling till socialdemokratin - eftersom han inte delade de värderingarna. Istället hade Gunnar, som jag fattade det (skriv gärna och korrigera!), länge röstat allmänborgerligt, trodde på Gud och familjen, tyckte att det räckte med flyktingar nu, och var less på dalt med brottslingar och bidragstagare. Fast han var ju fortfarande med i Byggnads.
Bra Gunnar! Det ena utesluter ju inte det andra. Tvärtom vad de borgerliga tror finns det ett ganska stort spel av åsikter i branschen, och även inom Byggnads. Men enligt mig måste man sätta saker i sitt sammanhang.
Kan vara bra att tala om att de åsikter jag för fram här inte alls är Byggnads eller Byggettans utan mina egna. Jag strider naturligtvis för att de ska delas av fler, och att blogga har visat sig vara ett bra sätt torgföra dem (och att öva upp tangentbordshastighet, kan jag meddela!).
Nej, jag tror inte för ett ögonblick att alla de krav på reformer vi haft och har, kommer att kunna regleras i icke-politiska avtal mellan oss och arbetsgivarna. Alldeles för många saker som påverkar oss beslutas utanför den spelplan som facket och arbetsgivarna har - listan över saker som lagvägen genomförts är lång, och inte alltid heller framkomna utan konflikt. Därför att byggjobbarnas vardag delas i stor utsträckning av alla andra också.
Utan att gräva ner mig i historien - som i och för sig är viktig att känna till, men knappast ett argument idag för ökad facklig aktivitet; folk kommer inte gå med i facket av nostalgiska skäl - kan man nog konstatera att en hel del av det som var stora stridsämnen för bara tio år idag är saker som arbetsgivarna till och med tycker är bra. Det har visat sig att jämlikhetsreformer som skulle bli jättedyra istället blev konkurrensfördelar, att pappaledighet är ett sätt att attrahera ny arbetskraft. Och vi kan säkert samma utveckling när det gäller andra saker också.
Problemet är att när det till exempel gäller Lavaldomen har EG-domstolen effektivt stoppat Byggnads från att själva äga frågan. Den ligger på ett annat plan nu, i händerna på politiker som kanske mer än arbetsgivarna är motståndare till facket. Och vem ska då föra vår talan? Vårt mediala läge är inte direkt på topp....
På samma sätt handlar det om att ha företrädare som vill ta upp frågor som rör sig i huvudet på våra arbetskamrater - vi vet ju ungefär hur snacket går. De huvudsakliga källorna till information i bodarna är ju Aftonbladet och Expressen. I takt med att det fackliga engagemanget minskar blir också fackföreningsrörelsen allt mindre en källa till information - det finns många lagbasar som fullständigt skiter i det fackliga arbete de också är satta att utföra. Och det finns all anledning för Byggnads att fundera på hur de här köpta basarna ska ses på i fortsättningen - ska de verkligen ha ett par spänn extra i timmen för att föra tider???
Enfråga som onekligen engagerar i bodarna är ju flykting- och invandrarfrågan. Kopplad till kriminalitet naturligtvis. Eftersom arbetarrörelsen under så lång tid stuckit huvudet i sanden och vägrat diskutera frågan har man istället krattat i manegen för populistiska partier, som - hör och häpna - vänder sig till jobbare trots att de för en löntagarfientlig politik.
I själva verket hade vi behövt modiga företrädare som kunnat säga att problemet är känt, situationen i Sverige följer samma mönster som överallt annars i världen, med kulturkrockar och assimilering, som så småningom blir ett fungerande system. För samtidigt som SD kritiserar flyktingmottagningen i Sverige har vi inte hört dem ge annat än beröm till Danmark och sitt systerparti. Trots att Danmark som krigförande land inte alls tar emot de flyktingar som de hjälpt till att skrämma iväg. Lika lite som att man kritiserar USA eller Kanada, Istället applåderar SD interventionerna i Irak och Afganistan - men de stackars satar som måste fly därifrån har de inte en tanke på. Begrip det den som kan. Om de trodde att folket skulle stanna kvar i byarna i väntan på att bli utbombade så trodde de gruvligt fel. Vilket en ohygglig massa människor också förutspådde. Och de fick rätt.
För att ta tag i den frågan, som onekligen upprör och engagerar, behövs det också en koppling till politiken, Gunnar. Likaså när det gäller a-kassan eller avdragsrätten för sitt medlemskap i facket. Dessutom behöver vi alltid de som kan ställa sig upp och yttra sig. Om man inte kan ta mothugg får man väl hålla käften, men då håller man käften hela tiden. Inget jävla snack efteråt, sa en legendarisk bas en gång, och det stämmer så bra.
I grunden handlar det också om att våga ta den ideologiska diskussionen, något som undeer många fega år fått stå tillbaka för de praktiska sysslorna. Idag är det alltför uppenbart att kapitalismen klarar av att skapa välstånd, men inte att fördela det. I varje fall inte tillräckligt bra.
När man tar avstånd från möjligheten att styra hur välstånd ska fördelas innebär det att folk dör. Läs det en gång till. När man vill att marknaden ska få råda kommer det innebära att folk dör. Inte här och nu, men definitivt någon annanstans. I kritiken av biståndet glömmer man gärna det - även felriktade satsningar räddar liv. Att inte göra något, eller villkora bistånd gör att folk dör. Och låter man det bli så överallt kommer det att dö folk även här. I USA lever många miljoner under fattigdomsgränsen, och dör. Spädbarnsdödligheten i vissa regioner är jämförbar med u-länder. Eftersom marknaden ska råda. Vågar fackföreningsrörelsen i sin nyvunna kärlek till kapitalismen se det?
Inte heller tror vi att det kommer att skapas fler lägenheter för att man gör om allt till bostadsrätter. En bostadsrättsförening bygger bara åt sig själv, liksom en privatvärd. Varför skulle de bygga mer? Då bygger de ju bort det behov som är en förutsättning för deras vinst - ett underskott av bostäder. Man måste nästan vara bostadsminister för att inte se det.
Allt detta är politiska beslut som påverkar oss alla. Att överlåta det till politiker är ett veritabelt harakiri - och till sist har vi bara beslutsfattare som läser om verkligheten utan att veta något om den...

Om att skriva om politik

En gång i världen startade man tidningar för att man ville påverka. Redan under sextonhundratalet var hemliga tryckerier igång till den milda grad i Paris att den demoniska kardinalen Richelieu - känd som superskurken i min barndoms De Tre Musketörerna - suckade, och sa att "halva Paris trycker pamfletterna, och den andra halvan läser dem..."
Att vara kritisk mot makten har varit en av de mest framträdande egenskaperna hos journalister, fast frågan om vem som granskar de som granskar har väl aldrig varit så aktuell som idag.
Även i Sverige har tidningar varit en av de absolut främsta garanterna för en fri och framåtsträvande debatt. Aftonbladet och dess smått parodiska historia - förbjöds, startade igen som Nya Aftonbladet, förbjöds igen, startade som Nyare Nya Aftonbladet osv - var under många år en frän kritiker av det bestående. Överhuvudtaget var tidningar radikala röster som bevakade både smått och stort. Om den legendariska skandaltidningen Fäderneslandet har jag länge funderat på att skriva något mer omfattande - det var en publikation som satte förtal och skandalisering i system, och som så småningom också dog just för att redaktionen utpressade tänkta offer. Jag äger en stridsskrift mot Fäderneslandet, tryckt under 1870-talet, där man går till helt obegripliga angrepp mot de som skriver, trycker och distribuerar den. Att dueller kunde utkämpas över tidningsskriverier är inget att förvånas över...
Men det var på den tiden. Idag lär ledarsidan vara den minst lästa delen av tidningen, och det har naturligtvis satt sina spår.
Just bland tidningar är den borgerliga övervikten helt bedövande, den måste ligga kring 90% idag. Mot detta hävdar då fåkunniga att det skulle uppvägas av att journalistkåren i stort istället har vänstervärderingar vilket skulle återspeglas i spalterna. Därefter publicerade Kent Asp en kartläggning som visade att borgerliga värderingar övervägande hos just de som skrev om samhälle och ekonomi, och därefter har det varit tyst om den saken.
Man ska vara mycket naiv om man tror att det inte finns ett politiskt syfte med Bonniers tidningar, eller med andra dagstidningar. Man kan naturligtvis bli tvekande när man ser hur nyhetsvärderingen förskjutits under senare år, till mer skandaler, lättviktiga nyheter och nöjen, på bekostnad av omvärldsbevakning och samhällsdebatt.
Nu råkar det ju finnas hederliga journalister på alla tidningar, som skriver om nyheter just för att de är nyheter. Just SvD har på senare tid framstått som en allt starkare stjärna på den fronten, med sina reportage om Vårdval Stockholm, vilket fick det moderata kommunalrådet på Lidingö att gå i taket. Liksom Ulf Adelsohn kräver han politisk rättning i ledet. Och skämde ut sig (fast jag är övertygad om att han fick många medhållande applåder från partivännerna).
Efter ett antal risiga tidningsaffärer - se vidare vad t ex Enn Kokk har att skriva om de eskapaderna - såldes så flaggskeppet Aftonbladet till Schibsted-koncernen, med villkoret att kultur- och ledarsida skulle slippa från den mediapornografi som olika tidningsmakare därfter satt i funktion. Det vill säga att göra Aftonbladet så lågt stående som möjligt.
Magnus Ljungkvist är en av de få som faktiskt orkar engagera sig i saken, och det ska ha ha beröm för - för naturligtvis är det så att det behövs en vänsterperspektiv, eller i vart fall ett humanistiskt sådant, inom kvällspressen. Själv upplever jag numer lättare illamående om jag måste läsa Aftonbladet i pappersform, Aftonbladet på nätet eller den ohyggligt illa gjorda .SE.
Och jag förstår inte varför. Måste man verkligen leva efter devisen att bara det är snaskigt ska det publiceras? Den dåliga smaken, i aveseendet att folket skall hållas okunnigt om de verkliga förhållandena, regerar.
Dock har jag ett bokmärke på just ledarsidan, och jag är böjd att hålla med Magnus om att det har inte hänt mycket där. Det är de Sahlintrogna som håller i pennan, och det märks. Eftersom man är rädd om sin intelligensnivå vill man ju inte gärna in på Aftonbladet och härja men ta gärna en titt på Magnus blogg. Han är ju för övrigt mannen som avslöjade Maria Borelius men som inte skulle få äran för det....
Enellanåt kan jag få för mig att just banaliseringen av medierna är en mer bidragande orsak än man kan tro, till det ökande ointresset för politiken, vilket är helt vansinnigt. För det måste vara många som tycker och skriver om politik - det är alldeles för viktigt för att läggas i händerna på politiker! Och det pratas ju politik överallt - men det syns då inte i Aftonbladet

Givetvis behöver arbetarrörelsen alla röster den kan få - om det fanns en vettig inramnning skulle budskapet säkert gå fram också. Men istället samlas alla världens skräpnyheter på de olika AB-editionerna och tar död på substansen i det man skriver. Ledarsidan är dessutom föredömligt dold på internetversionen - till skillnad från de andra drakarna, där just ledare och opinion är lätta att hitta.
Vad man kunde önska just från ledarsidan är att de i större utsträckning distanserar sig från flamset och tramset. Det var inte för att Hierta strök borgerligheten medhårs som Aftonbladet överlevde. Säg ifrån, ledarskribenter - budskapet drunknar i melodífestivalrubriker, bantarkurer och kändisskvaller. Var det så ni ville ha det?

klicka på bilden (fr Wikipedia) och ta del av första förstasidan

Varför inte ta med någon som kan något?

Jag har funderat lite kring den uppmärksammade utnämningen av IT-entreprenören Johan Staël von Holstein (JSvH) till statens representant i Kulturrådet. Jag har ju länge tyckt att det är en rätt otidsenlig institution som borde må bäst av att reformeras helt och hållet, men i ljuset av den senaste tidens debatt om tidskriften MANA och olika arga kulturarbetares tyckanden och görande, kanske den borde få vara kvar ett tag till.
Jag har ofta, och även här, pikat JSvH en smula för hans uppenbara uppblåsthet, och irriterande övertro på olika saker, men man måste samtidigt ha en viss respekt för hans ihärdighet. Han verkligen hatar i stort sett allt som står till vänster om Jan Björklund ungefär, och han ges märkligt stort utrymme att föra fram det på.
John Swedenmark i LO-tidningen är en av de som tagit upp frågan, och han gör säkerligen en korrekt analys, men den är bristfällig. Det stora men föga uppmärksammade faktumet är ju att högern saknas kulturdebattörer. I varje fall debattörer som kan något, och det är denna brist som kan ge JSvH ett utrymme han inte förtjänar.
En del av hans åsikter är rent skrämmande, och jag kan tänka mig att de inte riktigt motsvarar de förväntningar som han tillskyndare i Kulturdepartementet hade. Jag förväntar mig inte att han ska känna till det, men rätt många av de åsikter han framför hade passat riktigt bra med bruna förtecken under trettiotalet. Även då framfördes de av folk som inte hade haft tid att tänka så mycket.
Jag fäste mig särskilt vid att han tyckte att kultur som engagerade folk var viktigare än smalare kultur. Vilket får mig att fundera om han överhuvudtaget vet hur många av våra populäraste företeelser idag växt fram. Precis som många av de som tycker ungefär som han, och de är rätt många kan man väl konstatera, ser han inte dilemmat med ett litet språkområde, specifik historia och pengar. Må så vara att dagens medieklimat erbjuder nya sätt att uttrycka sig på, men då kan man ju fråga sig varför så lite nytt kommer fram.
För JSvH tillhör de som anser att massan alltid har rätt. I varje fall när det gäller kultur. Det vore honom främmande att erkänna att en massa socialdemokrater skulle ha rätt. På det är jag villig att satsa rätt mycket.
Jag vet inte mycket om honom, han är rätt ointressant annat än som illa vald representant för alliansens kulturpolitik. Han tillför ju ingenting. Inget av det han säger är nytt, och de som sa det tidigare sa det bättre. Han har satt i system att förtala och håna politiska motståndare men blir själv grinig som ett trött barn om han själv blir påhoppad.
Jag hade hoppats att den borgerliga regeringen skulle kunna tillföra något när det gällde kulturpolitiken. Kanske t o m en borgerlig kulturpolitik. Istället andas det defaitism och inkrökthet. Om man har åsikten att det räcker med att släppa in en okunnig katt bland hermelinerna, för att röja och stöka, är det bara att konstatera att man inte bryr sig.
Överhuvudtaget finns det ett skrämmande ointresse för kulturfrågor i samhället - det är en verksamhet som åter förpassats till stängda gemak. Ändå vet vi att okunskap om den egna kulturen och historien är de bästa byggstenar som finns för främlingsfientlighet och konfrontation. Olika statliga organisationer och påhitt har inte klarat av att skapa motvikter mot en framvällande kommersialism, som vi ser den i likriktad media idag. Det har ju inom borgerligheten funnits en stark känsla för kulturella värden tidigare, som manifesterats av t ex lysande kulturdelar i flera av de borgerliga bladen.
Bara man kommer ut i kommunerna finns det en genuin känsla för vad som faktiskt kan vara en gemensam kultursyn, och hur gärna JSvH skulle vilja det så omfattar den inte stark kommersialisering eller villkorade bidrag. Istället omfattar den redan idag just det han efterfrågar, och har gjort så i många år. Läs mer hos En liten tant...
Alltså tillsätter man ytterligare en representant för extremkommersialism, och som inte kan något - begrip det den som kan...

En armé utan soldater, ett krig utan slagfält...

Det var ungefär som om terroristerna i Irak hade läst vad de inbjudna reportrarna från Väst hade skrivit, eller sagt om att situationen hade lugnat ner sig. PÅ Ekot kunde jag höra om hur irakierna återvände i hundrtals varje dag, från exilen i Syrien eller Jordanien. I rättvisans namn kan sägas att FN:s sändebud Staffan di Mistura hade en mer balanserad bild av säkerhetsläget än den som en smula rosenrött presenterades av t ex Expressen.
För att läsa klokare analyser om hur läget egentligen var, eller hur det skulle komma att utveckla sig, fick man allt gå till Independent eller någon av de krigströtta och -kritiska amerikanska medierna. Samtidigt kan man inte låta bli att förundras över att svenska medier alltsomoftast sväljer den rena propagandan från Vita Huset eller Pentagon, eller om det är så att det mest orättfärdiga kriget för tillfället saknar nyhetsvärde i svenska medier.
För sen small det precis som vanligt i Irak.

Jag har också fått frågan varför jag intresserar mig för det här, och VAD I HELVETE det har att göra med en blogg om byggnadsarbetares vardag??? Svaret är ganska enkelt - Sverige tar emot fler Irakflyktingar än alla de länder som faktiskt för krig i Irak, och det finns alltid anledning att påminna om vilka villkor som ligger bakom att folk flyr till Sverige, och vilket liv de skulle ha om de inte fick komma hit. Den debatten förekommer vid våra fikabord, och alltför ofta får man höra populistiska köksargument som inte har mycket med verkligheten att göra.
Det vore skamligt om en av de av tradition mest radikala och solidariska yrkesgrupperna - Byggnads - inte kunde snygga till sina egna medlemmars åsikter. För tillåter man den sortens argument att ta överhanden kommer det raskt att devalvera vår egen självkänsla - det finns gott om grupper där en irakisk flykting och en grovhänt byggjobbare har ungefär samma status. Det kan vara bra att komma ihåg det..
Det small i Alger. En samordnad aktion som enligt medierna till allt yttre indikerar att det skulle vara al-Qaida som ligger bakom. Det skulle vara en med medveten taktik att slå till nära Europa, hävdar olika forskare inom det ytterst svårdefinierade området säkerhetspolitik.
Jag hakar upp mig på det där "medvetet".
I min värld, som är formad av amatörens tillochfrånintresse för de här frågorna, framstår inte al-Qaida som en organisation som har den sortens planer. Om det ens är en organisation. Somliga, som Robert Fisk, anser ju att det är att se som en intresseriktning eller rent av en religiös yttring istället för en formell struktur. Jag är nog villig att hålla med om det.
Västvärlden vill gärna gestalta de här militanta islamiska fraktionerna som påtagliga grupper, med hierarkier, ordergång och staber - därför att den traditionella västliga militära taktiken fordrar en fiende. Man vill se andra världskriget igen, man vill kunna identifiera en Giap eller varför inte en riktig usling, som Stalin. I den mest konservativa världen är al-Qaida en djävulsk konspiration som dirigeras i detalj av mulla Omar och Usama bin-Laden. Det är därför amerikansk media alltid trumfar ut att nu är al-Qaida slagna, nu har man dödat deras ledare...
Men är det inte så att om det bara handlade om att döda ledare skulle uppdraget kunna avslutas rätt fort (under den uppenbart ytterligt förenklade förutsättningen att man hittar dem! Det har ju inte fungerat med just Usama och mulla Omar)? Och borde inte då den palestinska intifadan ha kunnat kväsas fort? Israel hade ihjäl palestinska ledare på löpande band, och gör så fortfarande, men drabbas ständigt av hot och attacker. Borde inte alla länder kunna hantera oppositionella på det viset, om lösningen på problemet bara var att eliminera ledarskiktet?
al-Qaida visar istället på två saker. Dels att organisationen inte är en organisation, utan mer ett löst knutet nätverk med några personer som har ett symbolvärde; ett symbolvärde de innehar vare sig de är döda eller levande. Vi behöver bara gå till vår egen kristendom för att hitta ett uppenbart fall där en död ledare fortsätter vara framgångsrik, trots ett rykte som upprorsledare, och så småningom avrättad av en ockupationsmakt. Om liknelsen inte ses som alltför vanvördig.
Dels att al-Qaidas taktik och strategi inte fyller den gängse uppfattningen om strategi och taktik. Jag har läst en massa om varför just 11 september var det magiska datumet - årsdagar av vadsomhelst, och siochsåmånga dagar sedan en annan händelse. Även inom den amerikanska administrationen finns den sortens tänkande - man mobiliserar enorma resurser för att skydda sig just den 11 september, eller på årsdagen av attacken mot medicinfabriken i Sudan eller liknande. I själva verket är det ingen som alls kan förutsäga var och när en attack kommer - eller om den ens kan kopplas till det egentliga al-Qaida. Bilbomber är ju ingen nyhet i Algeriet, kan man ju säga med ett visst eftertryck.
Istället har kanske al-Qaida kommit att bli ett varumärke för olika sorters attacker mot mål som betraktas som fiender till islam, eller kanske bara som symboler för den förhatliga vätserländska kapitalismen. Det fenomenet är inte alls nytt - det utfördes mängder av sabotage mot tysk ockupation under andra världskriget, utan att man kan påstå att de samordnades någonstans ifrån. och det har också utförts mängder med mer eller mindre vidriga dåd i den socialistiska kampens namn. Vilket då i förlängningen, av korkade debattörer, måste sammanblandas med de som förespråkar samma tro eller ideologi men med grundläggande respekt för demokrati och fredliga reformer. Ett öde som drabbat och drabbar både islam och socialism.
I slutänden kan al-Qaida endast stoppas - och jag väljer medvetet att inte använda begreppet bekämpas - genom att skapa vettiga och drägliga förutsättningar för de människor som idag inte upplever att de har det. Jag tror inte heller att det enbart handlar om materiellt välstånd. Inom den rörelse som kallar sig al-Qaida finns alla sorter - de som sprängde sig själva i Londons tunnelbana var alla från relativt välbärgade förhållanden, medan de som spränger sig i Bagdad lika gärna kan vara de fattigaste av fattiga. Det handlar också om att inte ställa saker i motsats till varandra - jag är inte alls övertygad om att islam inte kan kombineras med demokrati och konsumtion, men jag är däremot övertygad om att det nuvarande kriget mot al-Qaida inte kommer att lyckas.

Gerillakrigföring i islams namn

Nu kommer det bud om att kriget i Irak skulle vara avslutat. Minst en borgerlig ledarskribent har varit där och vandrat runt i Gröna Zonen och kan efteråt konstatera att de antiamerikanska stämningarna är avtagande. På samma sätt kan vi läsa det även i andra tidningar eller höra det i radion, och jag känner mig plötsligt väldigt gammal. I rättvisans namn ska erkännas att Expressen faktiskt försöker se förbi den amerikanska PR-muren
Krigets natur är inte så svårförståeligt, och hur man bedriver ett ytterligt effektivt gerillakrig med extremt små resurser kan väl inte heller vara obekant. Jag behöver bara gå tillbaka under min egen uppväxt, till FNL, till IRA eller bara till de palestinska grupperingarna. Frågan är varför det funnits ett sånt behov av att felanalysera det som skett i Irak och det som sker i Afghanistan (och som kommer att ske i Sudan, i Somalia och även i Pakistan och Indien, var så säkra).
Redan den legendariske Osmar White drar slutsatser i sin bok Segrarnas Väg som borde få de amerikanska strategerna att fundera en smula, Egentligen kan man säga att Osmar White redan 1945 förutsåg varför så många av de amerikanska krigsäventyren i framtiden skulle gå åt helvete.
Till detta kan läggas rent klassiskt motståndsideologi, formulerad under artonhundratalet, men även strategi, som den beskrevs redan under sextonhundratalet, eller av Clausewitz, som trots att han idag är utsatt för en rejäl omvärdering, ändå haft stor betydelse. Boerkriget är väl egentligen det första krig där irreguljära förband agerat med rena terrormetoder, och där civilbefolkningen haft en mer distinkt och preciserad roll som stöd och logistisk resurs.
Hur man bedriver ett gerillakrig blandad med stadsterror lyckades man ta reda på under Algerietkriget, och därefter har det naturligtvis förbättrats i takt med den tekniska framstegstakten. Vilket vi sett åtskilliga bevis på - både som lyckad stridsform med stort stöd av civilbefolkningen - Beirut, Alger - men också som ren skräck utövad av de sk stadsgerillagrupperna i Latinamerika, och av de statsfientliga grupperna RAF och Röda Brigaderna i Italien, där man aldrig nådde det folkliga stöd man var ute efter.
Nåväl.
I Irak har man dels använt det man kallar indirekt strategi, och dels och huvudsakligen inriktat sig på ren terror. Syftet har inte primärt varit att störa de amerikanska styrkornas logistik - den löser de ändå med en enorm inflygning av nödvändigt gods, och den kan knappast störas av annat än en annan armé. Syftet har hela tiden varit att påvisa hur illa USA klarar av sin uppgift - dvs att föra lag och ordning, rättvisa och demokrati till Irak. För att göra detta behöver inte en terrorkampanj pågå kontinuerligt.
Det klassiska upplägget är istället att ha perioder med hög aktivitet, varvat med perioder av bedrägligt lugn, där man kan ana sig till att gerillan konsoliderar sig och söker nya mål. Vilket verkar vara fallet nu.
Det andra syftet kan mycket väl vara att anstränga USA:s resurser till det yttersta, vilket man lyckas med. Precis som Osmar White skrev är det ytterst få arméer som klarar tvåfrontskrig, och än mindre på fler fronter. Och detta oavsett militär överlägsenhet. Genom att ge sig in i Afghanistan - ett omöjligt projekt enligt de flesta sansade bedömare - har USA skapat sig sin egen militära paradox där den egna överlägsenheten gör att man ger sig in i projekt som kommer att orsaka kollaps. Till detta kommer naturligtvis omvärldens allt större avståndstagande från hela eländet, vilket kommer att ge en allt större belastning på USA:s ekonomi.
Nu är inte motståndaren en Giap eller ens en Baader, utan den krigföring som kan verka organiserad från al-Qaidas sida är tvärtom inte alls särskilt formaliserad eller överlagd. Den följer helt enkelt lagen om hur man för gerillakrig. Vilket tycks vara en okänd faktor för de förband som förtvivlat söker efter en kommandocentral eller en överbefälhavare. Hur kriget bedrivs i Irak är väsensskilt från hur det sker i Afghanistan, och det kommer inte heller att upphöra. Det vi ser nu är hur en period av stillhet lockar människor tillbaka till mötesplatser, marknader, busstationer, där övervakning är nästintill omöjlig, och då kommer självmordsbombarna tillbaka.
Kriget i Afghanistan har istället stora likheter med det orättfärdiga kriget i Tjetjenien, och man kan nog vara rätt säker på att gerillarörelserna har ett gemensamt utbyte. Afghanerna har en månghundraårig tradition av att slåss mot utomstående, liksom tjetjenerna. Ryssarna försökte med bombterror och ohyggliga övergrepp i Afganistan, och upprepar det till ingen nytta i Tjetjenien (och för all del andra kaukasiska delrepubliker också). Och det fungerade inte.
USA försöker en annan strategi, men det går inget vidare. Av den enkla anledningen att de inte har folk nog att klara av det. Istället för att vara segertåg är det här i förlängningen två nya Vietnamkrig.
Så vad ser jag i kikaren då?
Jag är övertygad om att kriget i Afghanistan kommer att tillta i omfattning, och kräva än mer amerikanska resurser, vilket kommer att underminera vilken president som än väljs. Dessutom tror jag att det kommer att spridas över gränsen till Pakistan, och kanske längre än så. Det finns en rad kvasidemokratiska fd sovjetrepubliker som ligger nära utbrottets rand och som mycket väl kan komma att explodera.
Kriget i Irak kommer att eskalera igen, men mellan olika religiösa grupper. Jag tror kurderna kommer attackeras hårt av Turkiet, och därefter kommer den hittills lugnare delen av Irak att bli ett nytt inferno. Ett annat alternativ är att den kurdiska regeringen i Arbil tvingas börja jaga PKK själva för att slippa ett turkiskt anfall - vilket kommer skapa ett närmast inbördeskrigsliknande tillstånd i Kurdistan.
USA kommer inte att klara av att hantera två fronter - eller fler - med nuvarande taktik. Istället kommer vi få se fler robotattacker, men säkert också veritabla bombmattor över talibanterritorium, med ytterligare potentiella självmordsbombare som följd.
Som jag skrivit förrut - andra världskriget var en anomalitet så till vida att det slutade med ena sidans totala underkastelse, och dessutom raska uppslutande på segrarens sida. Just utvecklingen av gerillakriget har ju gett de dåliga förlorarna en möjlighet att inte lägga ner vapnen.
I det långa loppet måste det till en lösning på den eviga krisen om Palestina, en demokratisering av oljediktaturerna runt Saudi-Arabien, och i slutänden en acceptans av en modern islamisk rörelse som både kan vara religiös och demokratisk.

Om att komma undan med folkmord...

Det finns saker som är rent hårresande, dumma och fega. Sådant hittar vi dagligen exempel på. En av de mer aktuella är det armeniska folkmordet. Det finns olika anledningar till att det är minst lika upprörande som den Förintelse som brukar skrivas med stor bokstav, dvs det industriellt organiserade folkmord som nazisterna begick mot judar, romer, slaver, handikappade och politiskt oliktänkande under andra världskriget.
Det skedde alltså i olika hetsiga etapper mellan 1915-1922, och även om det kanske inte omfattade lika många dödade som Förintelsen, så innehåller det ett par ingredienser som gör det extra vidrigt. Nämligen förnekandet av det, och att världens stater av olika strategiska skäl inte kan förmå sig att erkänna det.
Det vore synd och skam att påstå att Sverige ligger i framkant när det gäller det armeniska folkmordet - omsorgen om svenska industrikontrakt väger uppenbarligen tyngre än att faktiskt säga att saker är vad de är. Läs riksdagsprotokollet här
Dagens Nyheter gör tidigare i oktober också en slags logisk kullerbytta som är rent häpnadsväckande av en tidning som aldrig dragit sig för att kalla revisionism rörande Förintelsen vid dess rätta namn.
På samma sätt har ett lagförslag i amerikanska kongressen nu dragits tillbaka, efter vädjanden från Vita Huset om att inte skrämma bort Turkiet som allierad i kampen mot terrorismen. På samma sätt envisas den israeliska regeringen - av alla! - med att kalla det armeniska folkmordet för "en trist händelse". Vilket i sin tur gett Iran - av alla! - möjligheten att spela välgörare.
Omoralen och hyckleriet visar inga som helst gränser.
Det armeniska folkmordet har ytterligare en obehaglig aspekt, nämligen den turkiska regimens enorma satsning på att misskreditera, muta och hota sig till en alternativ historieskrivning. Det hårresande blir extra tydligt när man vet hur USA t ex kallat Castroregimen för folkmordsregim, eller att alla verkar vara överens om att folkmorden i Kambodja eller i fd Sovjet verkligen var folkmord. Argumenten från de lydiga redskapen spänner över hela skalan - från att det kanske var massakrar i stor skala men inte folkmord, att det var etnisk rensning men inte folkmord, eller den officiella turkiska inställningen att det skulle ha varit ett turkiskt försvarskrig mot en aggressiv armenisk militärmakt med ryskt stöd!!!
Nu vore det ju för väl om debatten bara skedde på internet - men den smyger sig in på de mest märkliga ställen. Jag har själv under ett par veckor fört en debatt på ett träningsforum (!) om det hela, och fått märkliga små brev från nationalistiskt sinnade turkiska ungdomar. Den turkiska staten drar sig inte heller för att rent ut sagt sabotera diskussioner och konferenser i ämnet, eller betala skribenter som inte verkar ha annat att göra än att skriva inlägg om den officiella turkiska synen på saken.

Den här tvehågsenheten - som också finns inom t ex socialdemokratin i Sverige - blir ännu mer obegriplig när man vet att under fyrtio år var det här inte ens en tvistefråga. Hela världen visste vad som hände i Turkiet. Det drabbade nämligen inte bara armenier - det finns likaledes en syriansk, en assyrisk, en kurdisk och en grekisk förintelse som genomdrevs av det dåvarande ottamanska väldet, och om detta fanns det tusentals vittnesmål, bildbevis och erkännanden.
Denna turkiska stat som nu vill bli medlemmar i EU har en minst sagt osnygg historia, med rader av politiska förföljselser under militärregimerna, som de behöver göra upp med. Men att de samtiodigt idag ägnar både tid och pengar åt att förneka en av de mest klandervärda perioderna i sin historia, gör att man måste ställa sig tveksam till deras medlemskap.
EU har krävt av fd öststatsländer att de gör rent hus med sina lik i garderoben inna de fick bli medlemmar. Om man släpper in Turkiet utan att kräva samma sak visar det på en rent makalös feghet.

Yrke-bankrånare

De var inga oskyldiga gossar som körde in i Harrison, Arkansas, i en Nash av nyare årsmodell, på förmiddagen den 18 februari 1921. Det var kallt och grått och den lilla staden höll sig nogsamt inne i husvärmen. De enda som var ute var de som faktiskt var tvungna - enstaka farmare på vagnar, hantverkare med kärror, enstaka fruar som gjorde något inköp.
De fyra männen i bilen var inte där för att handla. De skulle råna banken.
De hade underskattat vildsintheten och beredskapen hos de goda borgarna i Harrison. I gränstrakterna mellan det vi kallar civilisation och det som inte var det hade var man ett gevär eller pistol, och kunde använda det också.
Skottlossning utbröt, bilen försvann ut ur stan utan att få med sig Henry Starr, som sköts ner av den tidigare bankdirektören. En vild anakronistisk jakt följde - där stadens invånare satte sig till häst, och bankrånarna försökte komma undan i bil. Bilen hittades rätt snart men trots attman sökte genom snår och skog med både folk och hund kom de övriga tre undan, vilket också tyder på att de inte var några nybörjare - de var inga storstadsbanditer som trodde de skulle kunna göra ett snabbt klipp i en liten håla; de var uppvuxna i liknande miljöer och visste hur man snabbt tar sig fram i obanad terräng. De hette Ed Lockhart, Charlie Brackett och Rufus Rollen.
Trots alla sina ansträngningar blev de aldrig särksilt kända för den amerikanska allmänheten, även om de som Ed Lockhart onekligen var väldigt flitiga när de gällde att råna och skjuta. Som jag skrev i drapan om Morgans förra bok - de var det namn- och ansiktslösa kriminella proleratiat som finns i alla samhällen.
De liksom Starr var komna ur den för banditer ovanligt frodiga mylla som heter Cookson Hills, och om dem och deras gelikar har RD Morgan skrivit ytterligare en bok, som beskriver tiden före de händelser som utgör ramen för hans bok The Bad Boys of Cookson Hills
Henry Starr var fullkomligt legendarisk i brytningstiden mellan den traditionella Vilda Västern och den västern som var en aning modernare men uppenbarligen minst lika vild. Han hann skriva sina memoarer och spela in vildavästernstumfilmer, han var släkt med Belle Starr, och han omgavs redan under sin livstid med en rikhaltig flora av myter och sägner. Han påstås ha rånat fler banker än någon annan - ett epitet han delade med flera andra; även med ett flertal av sina bekanta, och han sägs aldrig ha dödat nån oskyldig eller ha tjallat på sina medbrottslingar.
RD Morgan tar effektivt död på de flesta av dessa myter i sin bok The Bandit Kings of Cookson Hills, och dessutom drar han fram ett otal andra intressanta figurer ur den fattiga delen av Mellan-USA. Här får vi möta den legendariske Kaiser Bill - som hade stridit som kavallerist mot comancherna, och Cotton Top Walker, en grosshandlare i brott. Mot dessa ställs den handfasta rättviseskipning som fortfarande levde (och lever) i Västern. Vi befinner oss på 1920-talet, man har radio och telefon och bilar och elektricitet, men man går fortfarande man ur huse för att försvara sig med vapen, och man samlas fortfarande med facklor för att slita fångar ur arresten och hänga dem. RD Morgan har intervjuat efterlevande och lusläst gamla tidningslägg - en fascinerande tanke att en "stad" med kanske tusen invånare hade en egen tidning som utkom ett par gånger i veckan, skriven, redigerad, satt och tryckt av samma person.
Det här handlade om löst sammansatta nätverk av mer eller mindre yrkesverksamma brottslingar, men det är förmodligen överdrivet att som Morgan hävda att flera av dem hade perioder av laglydighet, där de stretade med plog och dragdjur. Snarare är det så att de mellan sina bankrånarräder försörjde sig på mindre dramatisk kriminalitet - ett förhållande som kan ses även i Sverige. Någon eller några var småbrukare, men till skillnad från den extrema fattigdom som drev fram det stora utbrottet av bankrån under depressionen, klarade sig de flesta även i det fattiga Cookson Hills utan att vara brottsling. Om man nu inte räknar hembränning eller boskapsstöld. Det gör inte Morgan, han passerar det i en passus, vilket är synd.
I det gamla Indianterritoriet och i de etniska indianenklaver som skapades när Oklahoma blev fullvärdig stat, var sprittillverkning strängeligen förbjuden, mycket efterfrågad och naturligtvis tillverkad ändå. Det skapade precis som alla andra tveksamma lagar en gråzon, där även personer som betraktade sig själva som laglydiga faktiskt bröt mot lagen. Och luckrade också upp den allmänna moralen - var det ena acceptabelt fanns det alltid de som ansåg att även annat skulle vara det. Ett nutida fenomen som är värt att diskuteras vidare.
Inte heller berör Morgan i särskilt stor utsträckning hur konstruktionen med indianterritorier - eftersom det fanns flera olika - skapade en fattig underklass med ett inte så litet revanschbehov. Han nöjer sig med att för var och varannan uppräknad brottsling konstatera att de har choctaw- cherokee- eller osageursprung. Liksom att åtskilliga också var fullvärdiga medlemmar sina respektive stammar.
Det är här The Bandit Kings of Cookson Hills brister i förhållande till historien om Bradshawgänget. Författaren underlåter att sätta saker i sitt sammanhang, trots att de är skriande uppenbara. En del av detta kan naturligtvis förklaras med att RD Morgan inte är forskare utan glad amatör, men han är också traditionsenligt gammelkonservativ på det där amerikanska sättet, vilket gör att han dels är fylld av motvillig beundran för de driftiga bovarna, och dels också visar påtaglig motvilja mot den brutalitet som användes av lagens väktare, men att han ändå inte vill dra den uppenbaraste slutsatsen -att fattiga och vidriga levnadsförhållanden är den bästa grogrund för kriminalitet som finns.

Värre än Dillinger...

Ett par skurkar har mer än andra fått personifiera den amerikanske gangstern. Med sina rötter i en rätt skamfilad RobinHood-tradition som redan omgav Jesse James har amerikanerna fascinerats av de som med kulsprutan i hand tog upp kampen mot de giriga bankerna. Några - som Bonnie och Clyde - nådde herostratiska höjder i den amerikanska folkloren, som senare tiders mer kritiska betraktare haft ett elände att tvätta bort. Och de var bara ett par av en radda mer eller mindre framgångsrika rånare som under ett tiotal år mer eller mindre gick på strövtåg mot små landsortsbanker, ett strövtåg som nådde sin kulmen i slutet av den stora depressionen.
De var allt från rätt misslyckade figurer som kom över elva dollar på att råna en bensinmack - som Bonnie och Clyde, som ändå sköt ihjäl innehavaren, till den störste av dem alla - John Dillinger.
Dillinger har fascinerat sedan sin eventuella död - den är som alla hastigt påkomna dödsfall omdiskuterad. Dessutom satte han fantasin i gungning under sitt liv, som blev både omskrivet och omdebatterat.
Förutom att helt uppenbart vara kriminell av egen vilja bar han också på drag som kan spåras tillbaka till Vilda Västern, den uramerikanska myten om Den Ensamme Mannen Med Vapnen. Vare sig det var på Rätt eller Fel sida av lagen. Det var inte bara polisen och de federala myndigheterna som jagade Dillinger - han var också hett eftertraktad av olika mer eller mindre sensationsjagande veckotidningar.
Reportrar betalade grova pengar för att på avlägsen plats få en intervju med honom, omgiven av maskerade kumpaner i en stuga i skogen. Kanske några bilder, definitivt en demonstration av hur kulsprutan fungerade - och alltid en kioskvältare på diskarna. Det uppstod en konkurrenssituation mellan pressen och polisen, som irriterade de högre polismyndigheterna och drev de lokala poliserna till ursinne - de hade att tampas med Dillinger och hans gäng, bestående av en hård kärna och ett mer löst knutet nätverk, när de faktiskt rånade den lokala banken.
Ingenstans var detta så uppenbart som i de hårt drabbade delstaterna mitt i USA. Där slog depressionen hårt, mot fattiga småbrukare utan resurser i en omgivning som till största delen saknade alternativa sysselsättningar. Några försökte ställa om sin produktion, men det krävde ändå en smula investeringar. Några ville sälja, andra ville utöka. Alla var de tvungna att tampas med den lokala banken. Och detta dessutom i en tid när bankerna slog igen på löpande band, utan att den lille - och då menar jag verkligen lille - spararen hann rädda sina pengar.
Det fanns en stort missnöje med bankerna och bankirerna i de här trakterna. Värst var det i Oklahoma och allra sämst ställt var det i Cookson Hills, en skogig utlöpare av Ozark-bergen, med dalar så djupa att man som talesättet säger "fick dra in dagsljuset med rör..."
Som en del av den gamla Cherokeenationen var många av dess invånare ättlingar till indianerna - minns att Oklahoma inte varit delstat mer än tjugofem år, och fattigdomen, hungern och desperationen var värre här än på många andra ställen. Det var inte här John Steinbecks Okies i the Dustbowl som reste västerut i Vredens Druvor bodde. De här människorna var fattigare än så - de hade inte ens råd att fly från fattigdomen.



Det var här Ford Bradshaw började råna banker tillsammans med sin släkt. Det var här han hade skydd av familj och vänner. Det var här han och hans kumpaner jagade ensamma lagens väktare gata upp och ner i de små usla kåkstäderna. Han och hans gäng rånade fler banker än Dillinger, och om dem har amatörforskaren R.D. Morgan skrivit en bok.
R.D Morgan benar i boken på ett minutiöst sätt upp hur de olika gängen grenade sig in varandra - alltifrån gamla veteraner som faktiskt hade rånat banker redan på den tiden Isaac Parker hängde folk i Indianterritoriet, till ambitiösa ynglingar som kom att fortsätta in på sextiotalet. Cookson Hills hade rykte i hela USA om att vara "safe ground". Snurrade man bara in på en grusväg kunde man lita på att lokalbefolkningen skulle knipa käft för US Marshals eller FBI.
Mycket av detta berodde naturligtvis på en grundmurad misstro mot myndigheter i den i hög grad indianskt dominerade enklaven - det var myndigheterna som tvingat på dem skola, det var myndigheter som straffade dem om de jagade, det var myndigheter som jagade deras hembränning, eller moonshine. Illegal sprittillverkning hade alltid varit frekvent i de här trakterna men eftersom USA var torrlagt under tjugotalet - och Oklahoma var mer torrlagt än de flesta andra delstater, och är så fortfarande idag - jagade man deras transporter och destillerier med nära nog militära insatser.

Det är sida upp och sida ner med mer eller mindre misslyckade rån, blandat med biljakter över grusvägar och eldstrider med minst lika hårdföra poliser, ofta kraftigt understödda av lokal medborgarmilis. Man kan inte låta bli att fundera över hur lyckat Ford Bradshaw, hans bror Skeet och ständiga följeslagarna Charlie Cotner och Jim Benge egentligen tyckte livet var.
Bilderna av deras gömställen eller krogar där de slog klackarna i taket ger inga bilder av ett lyxliv i överdåd - det är illa byggda stugor, eller dammiga små landsvägskrogar där de och deras följeslagare och dambekanta söp sig redlösa mellan rånen.




Mellan 1931 och 1934 kan nära fyrtio bankrån knytas till Bradshawgänget,
som på slutet fick ambitioner och genomförde räder - som deras rån närmast kan beskrivas som - tillsammans med mer beryktade gangsters, som Wilber Underhill och bröderna Barker.





Man kan mellan raderna i Bad Boys of Cookson Hills ana en viss uppgivenhet och undertryckt ilska hos Ford Bradshaw när han föraktfullt kallar Bonnie och Clyde för "skjutglada ungar som aldrig får ihop mer än ett par dollar på ett rån". Ungefär samma sak sa Dillinger i en tidningsintervju. Det fanns bara en som spelade i samma liga som honom ansåg han och det var Charlie "Pretty Boy" Floyd.

Charlie Floyd var den okrönte gangsterkungen av Cookson Hills, och säkerligen bekant med bröderna Bradshaw, och han beskylldes också vid ett flertal tillfällen för att ha deltagit i deras rån, vilket han vid minst ett tillfälle harmset dementerade genom brev i lokaltidningen. Man kan nog tänka sig att den dementin lär ha svidit i skinnet på Ford och Skeet.
Inte minst handlade det här om den sociala respekt som deras gärningar medförde. Efterlevande som RD Morgan intervjuat berättar om slorslagna fester efter rånen där hela trakten bjöds in, oavsett om de tagit del i planering eller gömmande av persedlar eller byte. Man beundrade deras nya bilar och skräddarsydda kläder, vilket kanske säger en del om hur uppdaterade man var i Cookson Hills eftersom Dillinger kallade dem "luffare"....

Bradshawgänget hade inga svårigheter att hitta utkiker eller chaufförer - i depressionens svältande Oklahoma där hela familjer överlevde på opossum eller ekorrar, var tio dollar en gudagåva och hundra dollar en förmögenhet.
Tyvärr fungerade det andra vägen också. När efterlysningarna klistrades upp på postkontoren var det säkert en och annan som hoppade till av att se att tvåhundrafemtio dollar kanske bara fanns ett samtal bort. För övrigt en erfarenhet som åtskilliga andra kriminella fått lära sig.
Det varar så länge det varar, lär Ford Bradshaw ha sagt, och det var precis vad det gjorde. 1934 sköts han i ryggen efter att ha bråkat på ett ruffigt lansvägsställe, och för säkerhets skull sköts han ett par gånger till när han låg ner. Trötta på rånvågen genom Oklahoma frikändes skytten på tio minuter.
Efter sig lämnade Ford Bradshaw i stort sett ingenting. Hans flickvän Stella "Boots" Moody, som tydligen mer eller mindre samlade på bankrånande pojkvänner bytte hastigt och lustigt åsikt i vittnesbåset. Trots att hon var den typiska "gangsterbrallisen" var hon fortfarande inte glamorös nog att få den verkliga stjärnstatusen - hon hittas inte ens på Internet
De var bankrånarnas underklass, inte ens framgångsrika att få egna böcker eller - tvivelaktiga - erkännande som framgångsrika i sin nisch. Tills nu. RD Morgans bok är rolig och lättläst, och inga detaljer är för små för att nämnas. Han har amatörforskarens entusiasm inför ämnet vilket gör att hans språkliga tillkortkommanden kan förlåtas.
Jag kommer att återkomma till amerikanernas fascination för sina gangsters,