När nöjen blir farliga för oss alla

Eric Gandinis film Videocracy, som visades på SvT i tisdags, aspirerar nog på att vara en av de viktigaste tv-dokumentärer jag sett på länge. Jag visste i och för sig att den förorsakat rabalder i Italien (censurerade trailern här), men den lämnade en djup och beklämmande dålig smak i munnen.
Det var flera som såg den, trots att den (precis som vanligt) visades i stort sett mitt i natten. Vad är det med de där programplanerarna? De har inga problem med att lägga ex och våld på bästa sändningstid men viktiga program, som kunde ge en smula eftertanke - de hamnar alltid nånstans med starttid 2200 eller senare. Märkligt.
Vid fikabordet kom vi naturligtvis ihop oss om den - det var de som bara suckade och sa " det där händer bara i Italien, och aldrig här" och de som sa "det är redan här".
Nånstans tror jag det är så - vi har det redan här. Jag träffar dagligen unga människor som inte ser nyheter, som inte läser tidningar, som inte vet ett skit om den politiska debatten i Sverige. Men de glor på TV väldigt mycket. Det värsta är att det är inte bara unga människor - jag träffar också vuxna, till och med övervuxna, som belåtet konstaterar att de inte behöver veta nånting mer nu - de ser sporten och lite underhållning och sen är det bra.
Men de får ju välja själva, detta jävla fria val.
I Berlusconis Italien krymper valdeltagandet. För mig är det en hyfsad självklar konsekvens - egentligen undrar jag om det inte går att se ett direkt samband mellan TV-tittande och valdeltagande. I varje fall mellan mängden skräp-TV och framgångar för populistiska partier, och för de som ligger bakom.
Italien är en bananrepublik, där korruptionen är gigantisk, och där ekonomin skulle falla som ett korthus utan organiserad brottslighet. Man kan fråga sig varför de ska ha nån slags frisläng inom EU, när man sätter en jättetumme i ögat på långt mindre länder. Men det vet knappt italienarna om - jag har kompisar med italienska rötter som berättar att deras släktingar i södra Italien sitter förstummade när de får höra om hur deras hemland beskrivs i världen.

Nu handlar det ju kanske inte så mycket om Italien, som om att det är där slask-TV på allvar skapat ett gigantiskt demokratiskt underskott. Som kan vara deras nästa exportvara. Som vi inte redan hade tillräckligt av sånt - "vi bryter reklamen för lite nyheter", som någon träffande beskrev TV4. Där jag för övrigt häromdagen fick se en generad Bengt Magnusson presentera en köpt reklamfilm för Mads Mikkelsens vikingafilm - i Nyheterna!!!
Vi har en sanslös mediekoncentration även i Sverige, men den har ju än så länge legat i händerna på människor med liberala värderingar, vilket man får vara evigt tacksam för. Man kan ju om man vill vara elak, och det vill man ju, se sista tidens haussande av hur poppis Reinfeldt är gentemot Sahlin, som nån slags utslag av politiseringen av medierna (eftersom det är en skitfråga), men än har vi inte sett Tv3 upplåta plats för statsministern att fritt få breda ut sig om sin egen förträfflighet. Men det kommer säkert, sanna mina ord.

Det är inte tal om annat än att de fria medierna - Svt och SR - kommer att attackeras hårt av marknadsliberalerna om borgarna vinner valet. Och då försvinner de sista kritiska och opartiska rösterna. Där man kan ha kvar smala program som inte är ekonomiskt attraktiva för annonsörer, och knappt det, som bara har ett litet fåtal lyssnare eller tittare, men som kan vara oerhört viktiga för samhällsdebatten.
Vänner säger att de inte orkar med nyheterna längre, att de blir deprimerade, att det är tråkigt! Minns ni när man sa till ungarna "det är nyttigt att ha tråkigt" när de gnällde? Nå, idag får man säga det till sina vuxna vänner - måste de verkligen hända något hela tiden?
Jag vet inte. Vad som skrämmer mig är att nöjen och distraktions-TV tar allt mer plats, och att saker som faktiskt borde spela roll, blir marginaliserade.
Nu vet jag att jag kommer få mothugg - kanske av reklamare, för de är ena cyniska jävlar - och det finns säkert nån som kan visa på precis motsatsen, och att det som händer i Italien aldrig kommer hända här. Jag vet inte. Vad jag känner är att det man kan kalla Ullareds-Sverige inte alls är så långt borta som en bildad och engagerad samhällsklass tycks tro.

Peter Andersson skriver om hur märkligt det är att sjunkande siffror för Sahlin är en "sjunkbomb" men bara för henne - när det sjunker för de borgerliga partiledarna är det inte så. Que?

För er som inte sett Videocracy - titta här, den finns kvar till 30 april


Bilden? Liksom sinnebilden för hur omvärlden ser på Silvio. Och vad Silvio själva ser

Applåderar idag Expressens ledarredaktion

Jajamän, idag slår vi på stora trumman för Expressens ledarredaktion som tar ställning. Man vill att alla som ger privata donationer till politiska partier ska redovisas, och man gör det på ett mycket bra sätt.
I kommentarsfältet - för den som orkar med att läsa där - framkommer i vanlig ordning de vanligaste moderata invändningarna. Som då alltså inte har med sakfrågan att göra, dvs om man på minsta sätt skulle kunna ana sig till att politiska donatorer också köper sig politiskt inflytande. Istället handlar invändningarna om det gamla vanliga: Men facket då! Men sossarna då! Men Mona då!
Det säger en del om hur känsligt det är. Man vill inte diskutera det. Men det blir mycket svårare när det är allianssympatisörer som också tycker moderaternas och kristdemokraternas hycklande är pinsamt. För inte ens Berlusconi kommer undan att redovisa vilka som betalar honom, inte Barack Obama heller, inte Gordon Brown, inte Angela Merkel. Men Reinfeldt vill inte.
Fegt och fult av moderaterna, bra och begåvat av Expressens ledarsida


Bilden? Bananrepublik är ett för bra ord för att inte använda

Pengar och moral och politik

Peter Andersson skriver idag om pengar och politik. Inte vilka pengar som helst, utan om de pengar som moderaterna vägrar redovisa. Pengar som de får av människor och organisationer som inte vill stå för det. Pengar som rimligen skänks för att ge någon typ av motprestation.

Egentligen är det märkligt att moderaterna är så ovilliga att redovisa vilka bidragsgivarna är. I det öppna samälle de påstår sig vilja ha är det väl rätt självklart att man inte i lönndom ska kunna köpa makt och inflytande. För ordningens skull (och innan gnällkommentarerna kommer) kan jag berätta att fackföreningsrörelsen varje år lämnar tillskott till det socialdemokratiska partiet, och det är hur offentligt som helst. Det har aldrig hymlats om det, och därför är DNs ledare idag till viss del rätt larvig. Men däremot är det bra att alliansmegafonen motvilligt kan erkänna att det här är ett problem, och inte ett litet sånt

Det händer att jag träffar människor som inte vill vara med i facket för att facket ger pengar till sossarna. Själv är jag inte så intresserad av att gynna företag som ger pengar till moderaterna - men jag vet ju inte vilka det är.

Det här är helt enkelt usel moral. Inte dubbelmoral, utan dålig moral. Vi har ett regeringsparti som får okända summor av okända bidragsgivare. Vad skulle vi säga om ett land i Tredje världen där sånt förekom? Jag kan lova att just moderata företrädare vore de första att kräva att bistånd och hjälp skulle upphöra...