Nu är det personligt, Urban Bäckström. Om Lavaldomen

Idag kom Arbetsdomstolens beslut i ärendet kring Lavaldomen. Jag kan tänka mig att belåtna direktörer nu lägger in drivan papper i en låda och tänker att jaha, så var det med den saken. Och jävlar vad fel de har.

Det är nu det börjar, och nu är det slut med den artiga tonen. Nu går vi på person. Byggettan hade inte fel när vi blockerade skolan i Vaxholm - det här är en rent politisk dom.

Det här är en attack på svensk fackföreningsrörelse som inte kommer att kunna smygas undan. Och bakom alltihop ligger Svenska Arbetsgivarföreningen, eller Svenskt Näringsliv som de envisas med att kalla sig. Det är de som drivit Lavalfrågan i EG-domstolen, trots att Laval inte ens var medlemmar i SAF/SN. Syftet har hela tiden varit att komma åt kollektivavtalen. Inget annat. Den som påstår annat ljuger.

Urban Bäckström som basar för SAF - vågar du komma ut och ta en debatt om saken? Hittills har du och dina gelikar passat er noga för att dyka upp. Det här kommer att slå mot svenska byggjobbare och svenska småföretagare - vågar ni stå för det?

Eller ska ni gömma er bakom Littorin den här gången också? Mannen som påstår sig gilla svenska kollektivavtal för att det ger en stabil arbetsmarknad.

Nå, vi kan väl konstatera att domen i AD var en smäll i ansiktet på facket, och det kommer att höras i nästa års avtalsrörelse. Här är det bäst att man ser till att man tar hand om sig själv, för svenska staten är inte mycket att lita på längre.

Och du Urban, om inte du törs kan du väl skicka nån annan av slipsnissarna. Eller skicka Gellner eller Duker eller nån annan hantlangare Jag har rader med byggen där ni kan få förklara för ventilationsfirmor och rörskuttar varför de ska konkurreras ut av låglöneföretag. I debatten har det ju låtit - från SAF:s sida - som om det här är en kamp mot facket.

Vilket är skitsnack naturligtvis. Det här är en kamp mot småföretag och deras anställda, en kamp som långsamt förloras i södra Sverige just nu (med en ökande främlingsfientlighet som ett brev på posten). Men om det vill naturligtvis inte SAF och deras anhängare tala - för här är det den heliga konkurrensen som ska gynnas, och de som vågar ta kampen för lågavlönade och exploaterade kan ramla ner i ett hål. Och resten får klara sig själva.

Vi tänker inte skylla på SAF. Det är dags att ge skammen ett ansikte. Det är Urban Bäckström som ska svara för det här - han är ansvarig, han får ta debatten. Vilket han inte törs naturligtvis.

Men en sak kan ni vara säkra på - det här kommer bli en valfråga 2010. I byggjobbarvärlden finns det inget som heter att det är för sent eller omöjligt. Vi kommer aldrig att sätta oss ner och låta makten vinna utan strid - och striden har bara börjat!

Är du karl nog att stå för vad du tycker Urban, så hör av dig. Annars ses vi avtalsrörelsen

Jag och Mona och Sven-Erik...

På senaste repskapet utsågs en liten delegation att ta kontakt med både LO och socialdemokratiska riksdagsgruppen för att på allvar diskutera genom frågan om Lavaldomen, om Strååtutredningen, och om hanteringen av LO:s kongressbeslut. Den gruppen bestod av Johan Lindholm (ordförande för Byggettan), Kent Renen Andersson (fr JM Stomme), Stefan Slottensjö (lagbas Skanska), och jag. Dessutom förstärkta med Byggnads ordförande Hans Tilly (trevligt att ses!) träffade vi alltså idag Mona Sahlin och Sven-Erik Österberg.
Kan säga att det var en rätt frän ton. Mona blev arg, och Österberg också, men vi var där för att tala om att vi tycker att vi blivit sålda, och att vi behövde rensa luften.
Så det gjorde vi. För oss är inte alls frågan om Laval eller om Lissabonfördraget avklarad, utan de kommer att återkomma genom hela valrörelsen fram till EU-valet. I byggbodarna är det precis det man vill tala om, och då är det svårt att få fram andra budskap.
Fortfarande handlar det om tågordningen. Vi kan inte begripa varför man inte tog den enda chans man hade, nämligen att genom att hota stoppa ratificeringen av fördraget fått Reinfeldt att lova att göra i varje fall NÅT. I dagsläget gör han INGENTING. Han framför inte ens våra synpunkter, och inte Littorin heller. De är skrämmande tysta i frågan om det är svenska kollektivavtal som ska gälla i Sverige.
För oss som är vana att förhandla med rätt tjurigt folk är det konstigt att man inte tog den enda chans man hade. Vad som helst hade ju varit bättre än ingenting alls, eller hur? Och det är där frågan om sveket ligger - vilket vi inte fick något svar på idag heller. Till Monas och Sven-Eriks försvar ska erkännas att de mycket väl kan ha fått annan information av Wanja Lundby-Wedin, men henne har vi kvar att grilla.
Dessutom kan man inte nog poängtera faran med en ökande arbetslöshet bland svenska byggjobbare och allt fler utländska jobbare på våra byggen. Gissa vilka som kommer kunna profitera på det? Erfarenheterna från Storbrittanien är inte muntra...
Nå, ur det här samtalet kom en del nyttigt som förmodligen kommer att spridas i större kretsar, men jag kan ärligt säga att jag fortfarande saknar den verktygslåda som kan hjälpa mig i debatten med grabbarna. Det räcker inte med att lova att slåss för svenska kollektivavtal, när man inte gjorde det med all till buds stående medel när man hade chansen.
Vi väntar precis som Eric Sundström i AiP på den stora fråga som kan få lite eld och glöd i debatten, för innan dess kommer sveket mot Byggnads att fortsätta spöka.


Bilden: Uppsagda brittiska arbetare demonstrerar mot att företagen istället tar in billigare utlänsk arbetskraft

Tänka sig, EU-kommissionen lyssnade inte

Den här bloggen har under lång tid handlat om turerna kring det så kallade Lavalmålet i EU-domstolen och den svenska ratificeringen av Lissabonfördraget, den nya EU-konstitutionen. Främst har jag varit kritisk till den hantering som socialdemokratin. men också LO, pysslat med. Vi var rätt många, främst inom de fackförbund som ligger först i ledet för att lönekonkurreras ut, som förutspådde att det skulle bli än värre än det är, med Byggnads förlust i EU-domstolen i bakhuvudet.
För att kunna sätta press på EU var vi rätt många - igen - som tyckte att Sverige skulle villkora sitt godkännande av den nya konstitutionen Detta skedde inte - istället valde våra företrädare att rösta för ratificeringen utan några som helst invändningar. Vår egen LO-ordförande lyckades tolka ett kongressutslag som att LO skulle vara bakbundet, och hela tiden hänvisades det till ett arbete som den svenske EU-parlamentarikern Jan Andersson drivit i ett utskott i EU:s parlament - ett arbete som skulle få EU-kommissionen att ändra i det som kallas utstationeringsdirektivet. Detta skulle dessutom vara ett arbete som stöddes av Europafacket, fast när vi träffade Europafacket hade de ingen aning om vare sig det eller ens vem Jan Andersson var...

Nå, nu har vi fått veta att-det-blev-precis-som-vi-befarade. EU-kommissionen skiter i vad Jan Andersson och hans utskott tycker. Direktivet ligger fast. I varje fall fram till EU-valet. Därefter kan en ny EU-kommission ändra i direktivet. Därför - tycker antagligen Jan Andersson och en driva andra icke-konkurrensutsatta socialdemokrater - är det ännu viktigare att vi röstar i EU-valet, och att vi röstar fram en annan majoritet i EU-parlamentet.
Ungefär så ligger det till.
Jag är rädd för att saken inte är riktigt så lätt. Det är inte lätt idag att gå ut i byggbodarna och prata EU-val. Vi vet att vi hade möjligheten att göra det som Jan Andersson inte lyckades med, nämligen att villkora fram varaktiga förändringar i konstitutionen, och partiet och LO valde att inte ta den chansen. Och efter att ha örfilat oss offentligt kommer man nu och vill ha våra röster - det är den debatt jag möter och kommer att möta i vår. Vi vet vad LO-kongressen beslöt, och vi vet att Wanja Lundby-Wedin valde att tolka beslutet på ett vis som på intet sätt stämmer överens med stämningen på kongressen, eller med den tolkning som då lades fram.
Ska vi gissa att det här inte kommer att debatteras på partidagarna i Västerås? Fast man får tydligen inte kalla det för partidagar - framtidsdagar ska det vara! Ska man ägna sig åt att klappa varandra i ryggen och bevaka sina positioner? Jag vet att det finns folk där med kurage, så våga ta den här debatten. Den är inte alls död och begraven, och den är nödvändig, för att vi ska kunna driva en EU-valrörelse som inte blir en total katastrof. Jag är minst sagt pessimistisk.

Jag ser lönedumpning varenda dag. Jag ser utländsk arbetskraft varje dag - och jag ser samtidigt varslade eller uppsagda byggjobbare som är förbannade. Jag kan inte gå ut och prata om ett socialt EU, om arbetsmarknadspolitik när vi ser att snack och handling var två olika saker. Jag ser allt hänsynslösare arbetsgivare, som struntar i avtal och regler, som bara ser profit.
Jag behöver hjälp med det här. Politik är så mycket en fråga om känslor, och att alltid hänvisa till hårda fakta är bara dumt. De människor som enbart gör ett rationellt politiskt val utifrån olika torra parametrar är förmodligen mycket sällsynta. Och i fallet med ratificeringen av Lissabonfördraget är det solklart. Vi såldes ut. Hur ska jag kunna driva valrörelse med det i ryggen?

Hans Tilly om Lissabonfördraget

I senaste numret av LO-tidningen har Byggnads ordförande Hans Tilly och Transports tillförordnade ordförande Clas Linder skrivit en debattartikel där man uppmanar socialdemokraterna i riksdagen att vänta med beslutet om Lissabonfördraget.
För precis som vi kunde misstänka har krypskyttet kommit igång - nu är vi både inskränkta nmationalister och motståndare till EU! Här ska vi inte ifrågasätta vare sig Wanja Lundby-Wedin eller eventuella bedömningar av EU-parlamentariker - och Wanja har inte ens svarat på det brev som Byggettans EU-cirkel skrev till henne, och frågade varför hon tolkar kongressbeslutet på sitt eget sätt.
Därför är det skönt att Hans Tilly och Byggnads kommer med i matchen - alldeles för länge har det framstått som om den här striden enbart är till för Byggettan och ett par till. Enligt uppgift kommer också de riksdagsmän som har sin fackliga bakgrund i Byggnads att rösta emot, trots eventuell partipiska. Och det finns fler...
Jag citerar ur artikeln sista stycke:

Därför bör det definitiva beslutet om Lissabonfördraget avvakta till år 2010. Den borgerliga regeringen kan helt enkelt inte ro denna fråga i hamn
utan socialdemokraternas aktiva hjälp. Det är därför inte rättvisande när LO-ledningen påstår att både socialdemokraterna och LO har gjort vad som står i deras makt för att beslutet att ratificera Lissabonfördraget ska tas efter att Laval-utredningen är klar.

Och det är precis det saken handlar om. Vad som sedan fått LO:s ordförande att vantolka beslutet som fattades får hon redogöra för själv, men man kanske kunde förvänta sig lite andra tongångar nu. Allt säkrare är däremot att det finns en vilja i Bryssel om att faktiskt köra över Irland, och frångå principen om att alla medlemsländer ska vara överens.
Formellt sett har ju fördraget redan dött, eftersom det blev NEJ från Irland. Men det verkar uppenbarligen som om de stora staterna tänker genomföra detta ändå, och man kan ju ana att baktanken är att Irlands NEJ ska bli ett JA i slutänden. Om det blir på det sättet kommer ju knappast EU:s trovärdighet att öka...

Vi är inte röstboskap. Om EU-fördraget

På fredagen meddelade Sven-Erik Österberg att socialdemokratiska partiet inte i nån större utsträckning tänker bry sig om vad LO-kongressen antog i somras, rörande Lissabonfördraget. Istället tänker man ge regeringen sitt stöd, och acceptera ratificeringen utan att invänta konsekvenserna av Lavaldomen. Sen kunde man höra det också....
I DN stoppar Sahlin rebellerna... Nå, ni kan vara lugna - det gör hon inte alls nämligen, oavsett vad DN påstår. Och inte blir jag lugnare av att Wanja Lundby-Wedin skyller på regeringen.
Jag blir så jävla arg.
Vi behöver inte skylla på regeringen - det är bara att rösta NEJ, och ta det ett varv till, och se till att det blir rätt den här gången
Inte bara jag, utan många andra också, har hela tiden ansett att den svenska ratificeringen av fördraget gott kan kompletteras med villkor eller undantag. Det är väl för HÖGE FARAO det unionen handlar om - att ge och ta. Och vi är alldeles för många som tycker att vi GETT för mycket och FÅTT för lite för att Mona Sahlin ska vara alltför säker på att vi kommer att stödja dem.
Det här kommer naturligtvis att ge konsekvenser - jag kommer inte bli nån särskilt aktiv valarbetare under EU-valet, om jag ens röstar vet jag inte vilket parti jag kommer rösta på. Det är jag inte heller ensam om.
Strategerna spelar ett farligt spel när de tar för givet att fackföreningsrörelsen kommer att morra ett tag, men därefter inrätta sig i ledet. Det kanske inte alls blir så. Vi kanske inte alls lugnar ner oss, det här kanske t o m blir partiets egen lilla pinsamma FRA-fråga. Flera LO-distrikt är ytterst tveksamma - olydiga! - och Byggnads kommer vara tvungna att driva sin linje för att behålla nån trovärdighet. Avdelningarna i Stockholm, Skåne och Göteborg har redan markerat sitt missnöje med partiledningens agerande. På torsdag har vi repskap i Byggettan och Hasse Tilly kommer få ta del av våra farhågor. Vi kan ju rimligen hoppas att han framför dem till höge vederbörande.
Jag gillar inte heller den utpressningstaktik som pågår. Dvs, man skuldbelägger mig. Jag ska trängas in i ett hörn där jag av rädsla för att högern ska nå framgångar ska släppa mina principer. Det har kommit såna propåer. Nå, jag är en tjurig jävel. Folk som känner mig kan intyga att det funkar precis tvärtom.
Jag ser istället faran i att 1,7 miljoner LO-medlemmar kommer att visa sitt missnöje med socialdemokratiska företrädare i EU-valet och spola bort partiet. Det är ett långt trovärdigare scenario än att 1,7 miljoner LO-medlemmar kommer att belöna partiet för att det sket i vad vi tycker, eller hur???
I den efterföljande analysen om varför det går åt helvete i EU-valet kommer man sedan totalt undvika att ta in den frågan. ALLT annat kan ha spelat roll, men inte att ett par tusen Fackliga FörtroendeMän slutade prata politik det året, eller vad det berodde på. Det blir som i den stora eftervalsanalysen där man totalt undviker att ta upp Göran Persson personliga ansvar för valförlusten. För ingen skugga måtte falla på ledningen.
Nå här är det i varje fall Lång dags färd mot natt....

Bilden föreställer regeringen och partiet. Vem som är vem får ni väl gissa. Snodd från http://www.crazy-jokes.com/

De fega och de arga. Om LO-kongressen

En kongress är en märklig tillställning egentligen. Man ska vara begåvad med gott sittfläsk, förmågan att ta omärkliga tupplurar, och dessutom måste man ha ett mycket gott öra för valörer och nyanser.
Så blev även fallet med debatten om Lavalmålet. Det har gett mer press än arga borgerliga skribenter skulle vilja, och arbetsmarknadsministern verkar tagen på sängen. DN har även en daglig blogg därifrån, vilket är alldeles utmärkt!
Litegrann kan jag förstå Littorin; har man enbart lyssnat på vad Erland Olausson och Wanja sagt kan man gärna fått intrycket av att det hela var klappat och klart. Detta ligger i och för sig i linje med vad borgarna tror - att det är en lydig rörelse som dompteras av en principfast ledning. Nå, så är det inte. Kongressen slog förbundsstyrelsen på fingrarna i flera ärenden.
Själv såg jag debatten direkt i webb-Tv (tack för det!) och enligt information ska vi kunna hitta inläggen på LO:s hemsida i nästa vecka. För, precis som Johan Lindholm sa, vilken härlig debatt det blev! Där Johan också dominerade!
Jag hade personligen gissat att förbundsstyrelsen - dvs LO;s ledning - skulle ge mig sig till en viss del, och därefter, till sist, förorda att det slutliga beslutet skulle bli en hopskrivning mellan olika förslag. Alla skulle kunna känna sig nöjda. Ja, utom då Littorin, socialdemokratiska partiets högkvarter, EU och lite andra obemärkta instanser. Och precis så blev det.
Inte för att vi ens den här gången fick svar på FRÅGAN! men det betyder ju inte att Byggettan, eller jag, kommer att ge oss. Frågan är fortfarande - hur i helvete kan det vara så att Lissabonfördraget ska kunna stärka oss som fackföreningsrörelse när Svenska Arbetsgivareföreningen samtidigt tycker att samma fördrag kommer att försvaga oss????
Min inbjudan till Erland Olausson står kvar - kom ut till Tensta på morronen och ta den debatten. Om du törs. Att arbetsgivarna inte vill kan jag leva med. Att mina egna företrädare fortfarande hukar för debatten är minst sagt illa. Och om Olausson vill åka och fiska istället kan han väl skicka sin efterträdare.

Men var det nu en enad rörelse som stod bakom det här? Inte direkt. Johan Lindholm yrkade under debatten på att beslutet skulle tas vid sluten omröstning, vilket fick olika koryféer (Googla!) att gå i taket. Det blev gråtmilda valser om att vi borde kunna ta det här beslutet i vanlig ordning, med öppna kort.
Ingen verkade reflektera över faktumet att vi visste att vi skulle få mer stöd vid en sluten omröstning än vid en öppen. Tyvärr. Det är nämligen så att inom IF Metall och Kommunal är man lydigare, och gör med vad man blivit tillsagd om. Isynnerhet som de ledande förespråkarna för Lissabonfördraget kommer därifrån - det verkar vara fjärran för Kommunal att gå i clinch med Wanja. Skräp det också! Men det fanns goda indikationer på att i de delegationerna kunde Byggnads få stöd för sitt yrkande, om de slapp stå för det.
Illa? Naturligtvis. Men inte lika illa som att förneka att problemet finns.
Det finns nämligen en löneavundsjuka inom LO. Lågavlönat folk har en smula svårt att dela Byggnads upprördhet över att högavlönade kanske får sämre villkor. Detta uttrycktes vid ett flertal tillfällen. Och man kan bara häpna över att folk som förväntas vara insatta har en så enkelspårig bild av hur lönebildning går till.
Likaledes kan man fundera över hur väl pro-Lissabon-sidan lyckats med att utmåla den här delen av fördraget som svårt och ogenomträngligt. För det är det inte - det finns översatt till svenska, det är ett par viktiga sidor, men det är inte hundratals sidor som angår oss och den här frågan.
Det allra märkligaste egentligen, är att vi helt plötsligt måste kämpa för att få med saker vi trodde vi var garanterade. Löften som skrevs i sten 1994, som också tydligen ska underställas de fyra friheterna.
Jag har som sagt lite svårt att förstå LO-ledningens inställning till EU. Det som skulle bli ett demokratiskt fredsprojekt har istället blivit en krigförande union, toppstyrt av tjänstemän, med allt större klyftor. Det har blivit precis det som det varnades för. En union där ett litet arktiskt land - beskrivning från EU-högkvarteret i Bryssel! - inte ska tro att de har nåt att säga till om.
Man får ju innerligt hoppas att Europafrågorna tas på större allvar av LO-ledningen i fortsättningen och att de inte nöjer sig med att göra som de blir tillsagda av de politiska tjänstemännen i socialdemokratiska partiet.


På bilden Jytte Guteland

Till LO-kongressen. Uttalande från Byggettans repskap

Byggettans representantskap - det högsta beslutande organet i avdelningen - oroar sig över den tvehågsna hållning som den högsta LO-ledningen visar, inför de påtryckningar som höga s-politiker har framfört.
Det finns all anledning för de valda ombuden på LO-kongressen att ta sig en allvarlig funderare på vad man ska rösta om. Jag tycker inte heller att de ursäkter som fackliga kamrater framfört vid tidigare omröstningar - att det är för krångligt att sätta sig in i - håller. Tycker man det har man gått på en mina, för det är verkligen inte alls mycket att läsa in.
Man ka vara medveten om att den nya konstitutionen - kalla det vad ni vill - ännu mer betonar de fyra friheterna, och det är bara för ombuden att fundera: är den fria marknadens villkor så okränkbara att sociala hänsyn och regelverk ska spolas bort? Detta är det enda detta handlar om.

Det finns många som vill krångla till det så man blir alldeles vindögd, men när man sopat bort allt annat är det vad som återstår att ta ställning till - och just detta är väl ändå frågor som angår de som är ombud på LO-kongressen?

Uttalande till LO-kongressen
Vi anser att LO:s hållning är tveksam inför Byggettans krav om att de svenska kollektivavtalen och den svenska modellen ska kunna bibehållas, innan en ratificering av Lissabonfördraget sker.
Det kan vi inte acceptera –Byggettans representantskap godtar inte detta!

LO-kongressen måste ställa sig bakom kravet att Lissabonfördraget inte ratificeras innan det är fastslaget att svenska kollektivavtal även i fortsättningen ska gälla alla som är verksamma på svensk arbetsmarknad.

LO måste agera mycket kraftfullare och självständigare i försvaret av avtalen och göra klart att inga försämringar får ske genom att de svenska kollektiv­avtalens värde försämras.

Vi anser inte heller att LO-ledningen i förhandlingarna med Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal, ska medverka till några försämringar i strejkrätten eller i rätten att vidta stridsåtgärder.

Uttalandet enhälligt antaget vid

Byggettans representantskapsmöte

Solna den 26 maj 2008

Jag har dessutom fortsatt min klappjakt på politruker - nu är jag elak men jag är LESS på att inte få svar på frågan - som vägrar svara. Senast här, i replik till Mats Engström. Det jag funderar på är om han ska fogas till listan över de där som inte svarar. Den börjar bli ganska lång, och inte vill de komma till Tensta och ta en morrondebatt om värdet av att sopa undan benen på den svenska fackföreningsrörelsen.
Jag har fortfarande svårt däremot att se hur en ratificering av Lissabonavatlet skulle stärka fackföreningsrörelsen i Europa. Det är möjligt - för här är texten mer än lovligt krånglig - att makten över lokala arbetsmarknadskonflikter istället kommer att läggas hos politikerna, men det betyder i detta nu att det blir marknadsförspråkarna som kommer att bestämma.
Låter det som en bra lösning?
Det tycker inte jag eller Byggettan.
Eftersom LO just nu uppmanar grannar till politiker att påverka dem är det väl inte mer än rätt att man också publicerar namnen på de som deltar i LO-kongressen, och ni kan lita på att deras ställningstagande i den här frågan kommer att bevakas på den här bloggen.

Men ni svarar inte på frågan. Om att blanda bort korten

I min serie "hur man förföljer högavlönade funktionärer med besvärliga frågor", eller vad den nu kallas (jag har fått indikationer på att vi ses som ett ovanligt besvärligt gäng) fortsätter vi att ställa den fortfarande inte besvarade frågan.
Hur kan det komma sig att Lissabonfördraget ska kunna stärka fackets roll i samhället, vilket det uppenbarligen ska göra, enligt t ex Åsa Westlund, Jan Andersson, Inger Segelström, Göran Färm och Anna Hedh. När precis samma fördrag kommer att försvaga oss, enligt våra motparter. Efter vad jag har kunnat utröna anser folk inom Svenskt Näringsliv (för att inte tala om inom regeringen) att Lissabomfördraget är ett gott steg på vägen för att slå undan benen på det vi kallar den svenska modellen, slakta kollektivavtal och öppna för arbetskraftsinvandring och låglönemarknad. För det är exakt vad man säger.
Någon har rätt. Någon har fel. Och det verkar alldeles förtvivlat svårt att få ett rakt svar. Tyvärr verkar det ju hittills som om arbetarrörelsen haft fel och vår motpart rätt, i varje fall med avseende på hur besluten fallit. Och jag har då inte fått svar av någon på just denna fråga.
Missförstå mig inte - jag är inte EU-fientlig. Men just den här frågan är för viktig för att vi ska kasta oss ut ut i tomma intet utan att ha en hum om vad det innebär.
De svar jag fått hittills har inte direkt skingrat dimmorna.
Alltid lika kloka BWlogg-media och samhälle sammanfattar dilemmat väl. Och det får mig att formulera nästa fråga, som också måste ställas - kommer även i fortsättningen viktiga frågor att slutligen avgöras av en EU-domstol, med oavsättbara ledamöter? Jag vet att det är en förekommande ordning i övriga Europa, men den känns mycket främmande för mig.
Med tanke på den annalkande LO-kongressen vore det väl alldeles utmärkt om just ovanstånde frågor slutligen kunde få ett svar av just dessa högavlönade funktionärer.

Åsnan är som bekant ett mycket egensinnigt djur som inte helt enkelt leds till nya uppgifter

En vända till med EU-domstolen. Om vem som ska bestämma...

I Sverige är vi vana vid att makten utgår från folket. Vi är nära nog lite misstänksamma mot maktutövning som sker i låsta rum, i slutna sällskap eller via okända kontakter. Vi har valt att ha ett samhälle där massor - emellanåt lite för mycket - information finns att få tag i för vem som helst. Här kan vi utan vidare ta reda på vem som bor var, vem som tjänar hur mycket, vem som har dyraste villan, dyraste bilen, väljer skola eller skiljer sig.
Det finns många som inte gillar det förstås, och när det bara blir snask och spekulation om det - av typen "så mycket restskatt fick kändisarna - är det naturligtvis klandervärt. Men den här öppenheten genomsyrar hela vårt samhälle, och har gjort så sen lång tid tillbaka.
I ett europeiskt perspektiv är detta ett okänt fenomen. Och inte särskilt önskvärt. Försök ta reda på vilka aktieinnehav spanska politiker har, hur många extraknäck engelska parlamentsledamöter, eller vilken förmögenhet kända italienare har. Det går inte. Och skulle man lyckas ta reda på det lär nästa steg vara att hitta någon som vill berätta det - det är också svårt. Listan kan göras ohyggligt mycket längre. Vår svenska offentlighetsprincip är ett redigt undantag i Europa (och är inte särskilt högt upp på listan över bra-svenska-förslag-som-unionen-tänker-adoptera).
För ett par år sen hörde jag om en arg metallare som ringde finansdepartementet för att skälla, bad att få bli kopplad till minister Ringholm, och "varsågod, jag kopplar" fick tala med honom på stört. Enligt samstämmiga utrikeskorrespondenter är det bara i Sverige detta kan ske. I resten av världen får man tala med en växeltelefonist som kommer att fråga om man har avtalat tid, och har man inte det kan man ramla ner i ett hål i marken.
Symbiosen mellan makt och medier är långt mer befäst i vårt grannland EU än här, och man har inte ens namnskyltar i mer mondäna franska bostadshus. Vill man något får man allt ta vägen via portvakten. Och där blir det säkerligen stopp - franska consierger är verkligen vakter för sin port.
Till detta kommer att man i Europa under många år vant sig vid att det vid sidan av den politiska makten också funnits en byråkratisk makt. Och den har verkligen makt, vilket våra strider om Lavalmålet och annat visar. Den befolkas av icke-valbara jurister som har befogenhet att göra politiska ställningstaganden som icke kan överklagas.
I StudioEtt sändes idag ett reportage om just juristernas makt, vilket jag skrivit om förr (bara att klicka på etiketten EU så kommer det massor med poster). Och det är ett rätt tröstlöst scenario som målas upp - alldeles väldigt långt från det hoppfulla som lanseras av socialdemokratiska partiet och LO. De borde göra mer istället för att reflexmässigt kasta över det på Reinfeldt.
Intervjuade experter i programmet förkastar mer eller mindre framtiden för kollektivavtalen, och verkar samtliga tro att den svensdka modellen som vi känner den kommer att skrotas. Till förmån för den heliga fria rörligheten, för kapitalet och en allt mäktigare europeisk byråkrati. Och entydiga svar om att det vi trodde var säkra garantier för den svenska modellen inte alls var det.
Lyssna på det här, och lyssna NU, det ligger bara kvar trettio dagar, och ta en funderare. Det kan man göra vare sig man tycker Sverige ska vara kvar i EU eller inte. Vem är det som ska bestämma? Vill vi att mer makt skall läggas ut till EU-domstolen (som Lissabonfördraget innebär)?
Och vad säger de som trodde och tror så starkt på att vi skulle kunna exportera våra värderingar? Jag vill åter fråga på vilka områden som våra svenska värderingar haft ett lika stort genomslag som det utlovades. Om nu någon förespråkare orkar diskutera det igen.
Det kanske är dags att låta den svenska arbetarrörelsen höja rösten rejält och lagom till LO-kongressen tala om för de onåbara i EU-domstolen, att vi tycker inte om det här. Vi är inte villiga att låta våra fungerande system bytas ut mot system som vi med blotta ögat kan se är sämre.
Jag kommer ta kontakt med mina kongressombud. Det tycker jag fler kan göra....