Efter en viss vånda, och några påstötningar, kanske det skulle vara dags att fundera kring vad den avhållna folkomröstningen på Irland faktiskt betyder. En genomläsning av mer eller mindre balanserade analyser under helgen ger ju vid handen att det nog inte betyder så mycket. I vart fall inte om man ska dra några slutsatser av vad olika EU-vänner anser, och redan här kan det vara dags att stoppa ett tag och fundera.
Det är ju nämligen så att de som å andra sidan är mot EU drar vissa växlar på det här, och de som gillar EU drar andra växlar. Sen har vi all de andra - däribland jag - som inte är riktigt säker på om det ens går att dra några växlar på det.
Så här blev det - irländarna röstade nej till fördraget. Drygt fyrtio procent, en löjligt låg siffra i mina ögon, men tydligen rätt hyfsad för att vara Irland, deltog och Nej-till-Lissabon vann. Och tyvärr, kära tveksamma till EU - det var nog så att det var just Nej-till-Lissabonfördraget som vann. Det var inte Nej till EU som vann.
Och återigen fick vi en handfast demonstration av en centralbyråkrati i Bryssel som inte dansar samma dans som medborgarna. Nä förresten, de dansar inte alls.
Irländare gillar EU. De har via en massa spex och trix och tack vare en start som ett i det närmaste U-land i Europakollektivet, haft en mängd olika förbehåll och fördelar tidigare. Av samma sort som olika nya EU-medlemmar i Östeuropa också har. Det har pumpats in miljarder i Irland, och de har haft status som lågskatteland. I det nya förslaget till fördrag fanns det uppenbarligen risk för att en hel radda av dessa fördelar skulle få stryka på foten. Jag skriver uppenbarligen därför att i de textmassor som presenterats är det svårt att utläsa VAD som faktiskt avses.
En hel massa olika pampar inom EU, och rätt många EU-finansierade lobbyorganisationer, jobbade frenetiskt för att irländarna skulle rösta Ja, men detta sprack alltså. I förbifarten kan man ställa sig ytterst frågande om det verkligen är meningen att organisationer finansierade av EU ska kunna driva valkampanjer - det känns lite som om arbetarrörelsen i nästa val skulle ställas mot svenska staten.
Ändå misslyckas detta.
Att inte betrakta detta som ett demokratiunderskott är att skjuta sig i foten. Det fanns en förödande samsyn i den politiska hierarkin om att rösta Ja. Ändå blir det Nej. Och det är nu det egentliga arbetet börjar - det som borde ha påbörjats innan man beslöt sig för att sätta Lissabonfördraget i sjön - nämligen att ta reda på vad folk vill. Och sedan förklara detta på ett bra sätt. Om detta skriver Petter Larsson bra i EfterArbetet
Irländare jag haft kontakt med är ohyggligt irriterade på EU.s klåfingrighet. Allt från storleken på pints till enormt kostsamma processer för att kunna få ut bidrag för att bygga om en skola. Känns detta igen? Jag tycker mig ha hört saken förr, fast i Sverige. För DET VAR INTE DETTA som den europeiska gemenskapen skulle handla om.
Det jag har läst av Lissabonfördraget, företrädesvis om arbetsrätt, ger mig en krypande känsla av fler ansiktslösa byråkrater. Av folk som kommer att besluta om saker, om regioner, om länder de inte har en aning om. Allt mer av de dagliga besluten skulle läggas på tjänstemän - i en sann europieisk byråkratitradition som är mycket främmande för många av oss.
Till skillnad från den gängse uppfattningen är svensk byråkrati vare sig massiv eller snårig - om man jämför med just denna europeiska, och då kan ni ju tänka er själva.
Irländare har en sund inställning till byråkrati, och en hög nationell självkänsla. Just denna nationella självkänsla både skrämmer och fascinerar. För i det EU vi en gång tog ställning till var det inte tal om att nationalism och chauvinism skulle växa. Men det blev precis så - enligt min åsikt framprovocerat av alltför skyndsamma förändringar, försämringar och bristande lyhördhet för regionala åsikter.
Idag vet vi att de fyra friheterna är heliga. Och av dessa är den om det fria kapitalet den allra friaste. Men för de flesta av oss har detta kommit att göras synonymt med industridöd, flytt till låglöneländer, arbetslöshet och en massa problem. Nu vet jag att jag kommer att bli beskylld för det ena och det andra, och jag kan frankt säga att nej, jag tror inte på en oreglerad marknad - sånt blir det bara elände av.
Vilket förmodligen irländarna också visste och tog med i beräkningen.
Nu ska man ha klart för sig att det redan dyker upp olika förklaringsmodeller till Nejsidans vinst. Och i vanlig ordning kan inte Ja-sidan orka med att erkänna sina brister - istället låter analysen som att det var inrikespolitik som avgjorde, ett allmänt missnöje med politiker, missuppfattningar och Nejsidans lögner. Ungefär.
Man kan ju hoppas på att en seriös analys faktiskt tar in andra saker. Till exempel att kloka människor på Irland visste vad de röstade på, att de inte gillade vad de såg, att de inte ansåg att Lissabonfördraget var tillräckligt bra.
Att som EU-parlamentarikern Jan Andersson försöka sälja in saker med att "det är inte bra men det är i vart fall bättre än det vi har" är en ovanligt kass marknadsföring. Skulle jag gå ut till medlemmar och säga "ta arbetsgivarbudet, det är i varje fall bättre än det vi har" skulle jag få på huden.
Man ska ALDRIG nöja sig med mindre än det bästa.
Det har tagit en jävla tid att böka fram detta fördrag. Nå, då kunde man kanske ha skapat nåt som var bättre. Istället för att skapa nåt som ett par miljoner väljare på en liten ö kunde kasta i Irländska sjön.
På samma vis kan jag återföra detta till mitt ständiga tjatande om Lavaldomen. Varför ska jag rösta för något som är sämre än det jag har? Kan ni se framför er hur engelsmän helt plötsligt ska börja köra på höger sida, eller fransmän inte kunna köpa vin hos handlaren på hörnet? Det är här förespråkarna för EU gör ett av de stora felen - jag minns med glädje när Cecilia Malmström med sin gälla stämma frammanade synen av en svensk gruvarbetare i Kiruna som med intresse följde lokalpolitiken i Provence, eller hur den tjeckiska mamman kände samhörighet med mamman i Portugal. Det var kul att läsa det - men totalt verklighetsfrämmande. Vi må alla vara europeer men vi är inte samma folk, har inte samma bakgrund eller samma möjligheter.
Om man vill kan man naturligtvis klumpa ihop oss till konsumenter - populärt i dessa dagar - men inte ens där är vi likadana. Man säljer inte bilar på samma vis i Sverige som i Frankrike, vilket är en gammal sanning bland just bilnasare. Man säljer uppenbarligen inte heller politik på samma sätt heller.
Ett annat stort fel EU-förespråkarna drabbats av är insikten om vad EU faktiskt kommit att bli. Det håller på att bli ett Europas Förenta Stater, med gemensam politik inom långt fler områden än vi kunde tänka oss 1994, och i det imperiet ligger Sverige mycket långt bort.
Fortsätter den nuvarande politiseringen av EU betyder det att makten kommer att finnas i ett segment från London till Rom ungefär. Det är så uppenbart att man måste vara blind för att inte se det - och det är vad som skrämmer mig. Och det händer saker i detta Europa som inte alls påverkas av ett fördrag...
I den slutliga analysen om varför Irland sa nej kommer det nog att visa sig att det var det som skrämde också irländarna.
Kolla in bilden och ta en funderare på varför irländarna kan känna sig en smula utanför det europeiska centrumet
0 kommentarer:
Skicka en kommentar