En kille jag känner sa igår att han skulle "åka hem" över sportlovet. Han sa det helt naturligt och det var nästan att jag missade nyansen, men vi har bott i samma område i tjugofem år så det kändes helt naturligt att fråga vad som var "hem".
Östersund, visade det sig. Duved, närmare bestämt. Som han flytt 1981, men som fortfarande var "hem". Men innan jag han fråga vad då Jakobsberg var, hade han försvunnit med matkassar och sladdbarn (stackars fan).
Det finns anledning att fundera kring det där. När upphör födelseorten att vara hemma? Hur länge bär man med sig minnen av inihelvetelångt bort med vemod i hjärtat? Och vad betyder det för det nya stället man lägger sin hatt på? När blir liksom hemma verkligen hemma?
En hel del av problemen i storstaden beror säkert på att hyfsat många inte känner sig riktigt hemma här. Och i sin strävan att passa in i nån sorts mall tar de raskt avstånd från vad de betraktar som bonnighet och provinsialism. Vilket i sin tur får storstadsinfödingarna att himla med ögonen.
En reklamsnutt för NorrlandsGuld skriker "I wanna go home" på TV - illustrerat (här) med en massa statister som knallar iväg från storstadens konstlade stress, för att ta sig en bira i glada laxars lag i nåt roadhouse vid nåt vattendrag. Poängen är, förutom att man ska dricka bira, att storstaden inte är hemma. Hemma är nån annanstans - för evigt förknippat med hjortronmyrar och sus mellan furorna. Dessutom med en liten elak knorr om att "storstaden" inte kan vara hemma...
Detta oavsett att många som flyttat från skogslänen faktiskt är födda i hyfsat stora städer, och hostat minst lika mycket avgaser som vilket förortsbarn som helst.
Och jo, jag vet att det bara är reklam, men man kan ju fundera på vilken reaktion det skulle bli om man gjorde en reklamsnutt tvärtom, typ att unga idérika lämnar den inkrökta glesbygden, för att få vara sig själva, få utlopp för energi, lära sig saker... Gjorde man sånt blev det garanterat ramaskri i bygdeblaskorna, petitioner och uppvaktningar från kommunalråd.
Min poäng - sent omsider - är att det är svårt att vara infödd storstadsbo idag. Själv är jag i total avsaknad av hemortsromantik - jag är uppvuxen i Bro, och de får göra vad de vill med det stället. Och det kan jag säga om Bro, för jag kommer som sagt därifrån - med nån slags sjuk logik har jag rätt att säga det. Men om jag vore inflyttad dit är det en helt annan sak.
Det finns nån sorts tidshierarki här - åldrigt folk som sitter och berättar minnen för varandra, tittar på bilder, minns namn och uttryck. Och det är aldrig lättare att känna sig utanför än när andra har minnen gemensamt, och man själv ingenting. Man kan vara intresserad, till och med beläst - men man förblir en utböling. "Han stockholmarn" som en lumparkompis från Kramfors kallas, fast han bott där där sen 1974...
Ingenstans blir det här mer uppenbart än i nya bostadsområden - Hammarby Sjöstad, det jag kallar verklighetens SimCity, är ett bra exempel. Där är alla inflyttade, ingen har tolkningsföreträde. Tvärtomexempel kan vara centrala Sundbyberg eller Kungsholmen (inte Södermalm, där bor det bara inflyttade lantisar med skägg och bakvänd keps - kisarna och bönorna är bortforslade) där man alltid springer ihop med nån som minns sjöfart på Ulvsundasjön, eller när Fleminggatan var full med ölsjapp. Och som dessutom inte kan sluta prata om det.
Vill man höra riktig stockholmska får man ta sig till Vantör, som det sjungs om har ovan, eller till Solna eller Fruängen kanske. Och jag verkligen rös av stolthet när lärlingen sa "hooonom" senast - kulturpåverkan!
Nackdelen är att di inflyttade vill ha det som di alltid haft det - och de tar sig ton. I själva verket är den typiske storstockholmaren inte alls särskilt mån om Stockholm - det är inte "hemma". Faktum är att det säkert finns fler Leksands-fans i Stockholm än i Leksand, och Sveriges största sameby har nog riktnummer 08. De vill nånstans djupt ner i själen att Stureplan borde se lite mer ut som busstorget i Bollnäs, ungefär. Inte alla inflyttade naturligtvis - storstaden rymmer alla sorter, men många nog för att skapa en kritisk massa som man måste förhålla sig till.
Och sen åker de "hem" och blir förbannade över att de som stannade kvar har gjort förändringar....just för att kunna stanna kvar. Som han från Duved, som var irriterad på att nån styckat av nån granntomt och byggt stugor för uthyrning där.
Kopplar man det här till politik blir det då rätt uppenbart varför sossarna misslyckas i regionen.
Vad man behöver här är inte nån som "förstår och kan beskriva storstadens stress och krav" som det stod i nån analys - därför att den infödde har ett ointagligt försprång före den inflyttade. Sorry Damberg - men du är inte heller lösningen på socialdemokratins problem i storstaden, och de som driver ditt namn har tappat fotfästet helt...
Vad man behöver är nån som minns hur det kändes att stå ensam i storstaden. Som måste förlita sig på en bäddsoffa hos en ogift moster, och som tyckte tunnelbanan var skitläskig en fredagkväll. En person som förstår hur det är att ha en pinsam dialekt och inte hitta till Norra Stationsgatan, men som 2011 kan hållplatserna utantill, vet när man ska hålla andan i en nedpissad hiss och obarmhärtigt snor en taxi. Samt står till HÖGER i rulltrappan *fniss*
Därför var inte heller Mona Sahlin ett dragplåster i Stockholm. Därför är ytterst få infödda dragplåster här - de inflyttade kan inte identifiera sig med dem. Och inte så sällan spelar nostalgi-imperialismen en stor roll. De äldsta slår de yngsta i huvudet med det - och nu talar jag inte om ålder. Det är därför jag tycker så illa om saker som Stockholms skönhetsråd som slår vakt om saker som inte finns. Dessutom, de inflyttade tenderar att efter ett tag bli ännu mer konservativa än de infödda - men det är fortfarande inte "hemma"
Samtidigt måste man få gilla storstaden - jag gör det. Gudarna ska veta att man fått obegripliga gliringar av landsortsboende kamrater vid fackliga kurser och liknande - jag får klä skott för att regionen är borgerlig. Det är lika korkat som att be mig ta skott för Fuskbyggare eller att det förekommer svarta pengar i mitt yrke - men nånstans beror det på att jag är född i Stockholm, jag gillar det, och så snart jag sparkat ut Arvtagarna kommer jag ta mig mot mer asfalt och avgaser.
Det kommer en del två, där jag ska skriva vad jag tycker borde vara en vettig politik för Sveriges enda storstad. Och för att det inte ska bli för långt.
Bilden? Vasastan för böveln....
