Visar inlägg med etikett Social klättring. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Social klättring. Visa alla inlägg

När storstaden blir hembygd. Eller inte. Del 1.


En kille jag känner sa igår att han skulle "åka hem" över sportlovet. Han sa det helt naturligt och det var nästan att jag missade nyansen, men vi har bott i samma område i tjugofem år så det kändes helt naturligt att fråga vad som var "hem".
Östersund, visade det sig. Duved, närmare bestämt. Som han flytt 1981, men som fortfarande var "hem". Men innan jag han fråga vad då Jakobsberg var, hade han försvunnit med matkassar och sladdbarn (stackars fan).
Det finns anledning att fundera kring det där. När upphör födelseorten att vara hemma? Hur länge bär man med sig minnen av inihelvetelångt bort med vemod i hjärtat? Och vad betyder det för det nya stället man lägger sin hatt på? När blir liksom hemma verkligen hemma?
En hel del av problemen i storstaden beror säkert på att hyfsat många inte känner sig riktigt hemma här. Och i sin strävan att passa in i nån sorts mall tar de raskt avstånd från vad de betraktar som bonnighet och provinsialism. Vilket i sin tur får storstadsinfödingarna att himla med ögonen.
En reklamsnutt för NorrlandsGuld skriker "I wanna go home" på TV - illustrerat (här) med en massa statister som knallar iväg från storstadens konstlade stress, för att ta sig en bira i glada laxars lag i nåt roadhouse vid nåt vattendrag. Poängen är, förutom att man ska dricka bira, att storstaden inte är hemma. Hemma är nån annanstans - för evigt förknippat med hjortronmyrar och sus mellan furorna. Dessutom med en liten elak knorr om att "storstaden" inte kan vara hemma...
Detta oavsett att många som flyttat från skogslänen faktiskt är födda i hyfsat stora städer, och hostat minst lika mycket avgaser som vilket förortsbarn som helst.

Och jo, jag vet att det bara är reklam, men man kan ju fundera på vilken reaktion det skulle bli om man gjorde en reklamsnutt tvärtom, typ att unga idérika lämnar den inkrökta glesbygden, för att få vara sig själva, få utlopp för energi, lära sig saker... Gjorde man sånt blev det garanterat ramaskri i bygdeblaskorna, petitioner och uppvaktningar från kommunalråd.

Min poäng - sent omsider - är att det är svårt att vara infödd storstadsbo idag. Själv är jag i total avsaknad av hemortsromantik - jag är uppvuxen i Bro, och de får göra vad de vill med det stället. Och det kan jag säga om Bro, för jag kommer som sagt därifrån - med nån slags sjuk logik har jag rätt att säga det. Men om jag vore inflyttad dit är det en helt annan sak.

Det finns nån sorts tidshierarki här - åldrigt folk som sitter och berättar minnen för varandra, tittar på bilder, minns namn och uttryck. Och det är aldrig lättare att känna sig utanför än när andra har minnen gemensamt, och man själv ingenting. Man kan vara intresserad, till och med beläst - men man förblir en utböling. "Han stockholmarn" som en lumparkompis från Kramfors kallas, fast han bott där där sen 1974...
Ingenstans blir det här mer uppenbart än i nya bostadsområden - Hammarby Sjöstad, det jag kallar verklighetens SimCity, är ett bra exempel. Där är alla inflyttade, ingen har tolkningsföreträde. Tvärtomexempel kan vara centrala Sundbyberg eller Kungsholmen (inte Södermalm, där bor det bara inflyttade lantisar med skägg och bakvänd keps - kisarna och bönorna är bortforslade) där man alltid springer ihop med nån som minns sjöfart på Ulvsundasjön, eller när Fleminggatan var full med ölsjapp. Och som dessutom inte kan sluta prata om det.



Vill man höra riktig stockholmska får man ta sig till Vantör, som det sjungs om har ovan, eller till Solna eller Fruängen kanske. Och jag verkligen rös av stolthet när lärlingen sa "hooonom" senast - kulturpåverkan!

Nackdelen är att di inflyttade vill ha det som di alltid haft det - och de tar sig ton. I själva verket är den typiske storstockholmaren inte alls särskilt mån om Stockholm - det är inte "hemma". Faktum är att det säkert finns fler Leksands-fans i Stockholm än i Leksand, och Sveriges största sameby har nog riktnummer 08. De vill nånstans djupt ner i själen att Stureplan borde se lite mer ut som busstorget i Bollnäs, ungefär. Inte alla inflyttade naturligtvis - storstaden rymmer alla sorter, men många nog för att skapa en kritisk massa som man måste förhålla sig till.

Och sen åker de "hem" och blir förbannade över att de som stannade kvar har gjort förändringar....just för att kunna stanna kvar. Som han från Duved, som var irriterad på att nån styckat av nån granntomt och byggt stugor för uthyrning där.

Kopplar man det här till politik blir det då rätt uppenbart varför sossarna misslyckas i regionen.

Vad man behöver här är inte nån som "förstår och kan beskriva storstadens stress och krav" som det stod i nån analys - därför att den infödde har ett ointagligt försprång före den inflyttade. Sorry Damberg - men du är inte heller lösningen på socialdemokratins problem i storstaden, och de som driver ditt namn har tappat fotfästet helt...
Vad man behöver är nån som minns hur det kändes att stå ensam i storstaden. Som måste förlita sig på en bäddsoffa hos en ogift moster, och som tyckte tunnelbanan var skitläskig en fredagkväll. En person som förstår hur det är att ha en pinsam dialekt och inte hitta till Norra Stationsgatan, men som 2011 kan hållplatserna utantill, vet när man ska hålla andan i en nedpissad hiss och obarmhärtigt snor en taxi. Samt står till HÖGER i rulltrappan *fniss*

Därför var inte heller Mona Sahlin ett dragplåster i Stockholm. Därför är ytterst få infödda dragplåster här - de inflyttade kan inte identifiera sig med dem. Och inte så sällan spelar nostalgi-imperialismen en stor roll. De äldsta slår de yngsta i huvudet med det - och nu talar jag inte om ålder. Det är därför jag tycker så illa om saker som Stockholms skönhetsråd som slår vakt om saker som inte finns. Dessutom, de inflyttade tenderar att efter ett tag bli ännu mer konservativa än de infödda - men det är fortfarande inte "hemma"

Samtidigt måste man få gilla storstaden - jag gör det. Gudarna ska veta att man fått obegripliga gliringar av landsortsboende kamrater vid fackliga kurser och liknande - jag får klä skott för att regionen är borgerlig. Det är lika korkat som att be mig ta skott för Fuskbyggare eller att det förekommer svarta pengar i mitt yrke - men nånstans beror det på att jag är född i Stockholm, jag gillar det, och så snart jag sparkat ut Arvtagarna kommer jag ta mig mot mer asfalt och avgaser.

Det kommer en del två, där jag ska skriva vad jag tycker borde vara en vettig politik för Sveriges enda storstad. Och för att det inte ska bli för långt.

Bilden? Vasastan för böveln....

En ramträff av Pagrotsky och Nordmark om facklig förnyelse


Nä, Pagrotsky och Nordmark hade inte bara fel när de fick in en artikel om facklig förnyelse på DN Debatt. Det finns så mycket man kunde säga om det. Samtidigt är det en medelklassbekännelse - där utbildning blir något man slår i huvudet på de obildade LO-medlemmarna. Där en lönediskussion förs i civiliserad ton, där chefen inte har dekaler för Sverigedemokraterna på bilen, där unga tjejer får finna sig i att jobba ensamma i caféer, där sexuella anspelningar hör till vardagen.
SKTF:s medlemmar är medelklass. Bag-in-box i radhuset och Eurovisionen på fredagen. Som om vi inte visste det. Men det var ju skönt att Nordmark och Pagrotsky berättade det. Igen.

Men visst finns det anledning att fundera över facklig förnyelse och organisation. Vi jobbar ju på ett nytt sätt, ändå ändras inte organisationen. Fortfarande är det de traditionella strukturerna som dominerar - facket är för de flesta fortfarande liktydigt med SKF:s verkstadsklubb, eller med griniga lagbasar i byggsvängen. Och gudarna ska veta att de som sitter inne i strukturen inte är speciellt pigga på förändring.

I takt med att vi övergår till en service- och tjänstesektor borde ju det vara en central uppgift att organisera de allra yngsta, de som hamnar i café- och städtrossen och liknande. Men den uppgiften ligger idag på de svagaste förbunden, vilket är en ekvation som inte går ihop. Allt fler piskas dessutom till eget-företagande, som gott och väl kan ses som ett tilltagande proletariat idag. De jobbar under vad som bara kan ses som anställningsliknande förhållanden, men de har ingen som för deras talan.
Jag personligen tror att vi kommer få se ett ökat hoppande mellan att vara anställd och köra eget, och då måste det finnas enklare sätt att kliva ut och in ur facket. Idag är det en Kafkaprocess, vilket gör att folk helt sonika väljer att stanna utanför.

Folk rör sig på arbetsmarknaden också - man stannar inte på bruket i hela sitt liv, man gör annat, man kör eget, man pluggar, man kommer tillbaka. Hur gör man då? Jag känner en kille som är rätt luttrad nu, efter fackliga grundkurser inom FYRA olika fackförbund - utan att se större skillnader. Inte heller här finns det tydliga fackliga idéer om hur man ska bära sig åt.
Var finns mångfalden i den fackliga rörelsen? Det saknas onekligen några nationaliteter bland de som syns - facket ser ut som på femtiotalet fast Sverige inte gör det. Var finns den fackliga närvaron inom RUT-sektorn, där utrikes födda jobbar?
Varför måste man kunna korrekt svenska för att få fackliga uppdrag? Varför kan man inte ha flera olika yrken - det blir ju lite trassel för den som både jobbar i butik och extra på krogen...

Inom Byggnads ses ju folk tvärtom lite som förrädare om de väljer att gå in på kontoret ett tag (här blev det jargong; det betyder att någon väljer att testa på en tjänstemannaroll ett tag). Det säger en del om vilken status ens yrke har - kan man vidareutveckla sig? Och var finns facket i den diskussionen.
Det handlar inte om lönebildningen - där har Leif och Eva fel. Vänta bara tills SKTFs medlemmar också utsätts för låglöenkonkurrens så får ni se vad jag menar. Istället handlar det om att våga leva framåt, inte i historien (väl så aktuellt på Olof Palmes dödsdag). Det handlar om att våga prata om sitt arbete. Och slutligen handlar det inte ens om att hitta nya sätt att kommunicera på - för man måste ha något att berätta också...

Helen om den nya underklassen, Löntagarbloggen om ytterligare en säljsekt





Däremot har jag synpunkter på debattupplägget. Jag ser framför mig en fnissig stab som får in en mening om att "moderaterna har inspirerat", för att få till en "snackis".
Nå, jag kan meddela att rubriken som DN satte fick ungefär 98% av de LO-medlemmar som tjuvläser DN att sucka, och bläddra vidare. Ett bra exempel på hur illa det kan gå när man är lite för smart. Var inte så överlägsna mot oss om ni vill ha en fruktbar debatt, tack...

Kvarterskrogen....


Jag bor i Jakobsberg. Av nöden tvungen. Eller...bostadsbrist och en lika förtvivlad lust att komma hemifrån som Arvtagerskan har. Där fanns det lägenheter. Det fanns jobb. Det kan till och med ha funnits nåt flickebarn med i bilden...
Min hemort är Bro. Ett stationssamhälle efter Mälarbanan, där "åka till stan" lika gärna kunde betyda "åka till Enköping" som "åka till Stockholm". Där hamnade vi bostadsbristens Sverige, i ett hastigt byggt radhusområde, på höjden ovanför ett par åkrar där man lade ut längor med hyreshus, en skola, och väldiga mängder finska arbetsinvandrare, som kom att hamna i min skola. Sen fanns det en fotbollsplan och ett fult centrum. Om detta ska vi återkomma, för Bro var ingen förort. Det var ett samhälle med en egen identitet, under min tid ett samhälle som raskt omformats från landsbygdsort till bruksort, fast bruket var ersatt av KF:s jättelager - på gott och ont -varifrån jag som sagt flyttade så snart jag hade möjlighet.
Jag har inte längtat tillbaka - det var landet. Länge led man av en skarp doft från gödsel och svindoft, och ännu mer led man av att det inte fanns något att göra. Om man inte spelade fotboll, vill säga.
Sen fanns det andra som trubbade av sig med olika berusningsmedel, och sen fanns det de som åkte därifrån så ofta de kunde. Jag var en sån. Och flyttade. Några hjältar bor kvar.

Det fanns EN butik inom gångavstånd. En servicebutik som aldrig kallades annat än Service. Eller servi-se som en kompis mamma en gång kallade det, vilket han fick lida för i flera år. Grymhet mellan barn var inget ovanligt på sjuttiotalet heller. Och det fanns ett matställe - Brobaren.
Där fick man mat av tveksam kvalitet, där hängde de finska kompisarnas farsor, där samlades man på lördagen för att se Tipsextra tillsammans. Där smygdrack man starköl som kompisens storebrorsa generöst beställde in - men säg inget till nån annan för faan! - och utanför samlades mopedisterna.
Men ta hem mat var det inte tal om.

Nu har jag en kvarterskrog. Ett ställe där man kan beställa mat av emellanåt varierande kvalitet - häst? - och som ersatt vardagsrummet för ett gäng. Där man hämtar mat. Och där får man höra Verklighetens Folk yttra sig. Tyvärr. För visst är det så att alkohol inte förändrar personligheten, alkoholen tar fram den. Och jag pallar inte alltid käfta emot, utan då tar jag hellre min mat och går hem.

Kvarterskrogen har ju ändrat våra matvanor, heter det. Frågan är om den ändrat vårt sociala beteende. För de allra flesta är det ju en lokal pizzeria som är kvarterskrogen - eller ett ölhak. På det viset skiljer sig inte det onekligen proletära Bro sig särskilt mycket från finare ställen. Det där underklassaktiga biter sig fast i själen kan jag säga; det har aldrig varit fiiint att komma från Bro.
De sociala skikten syns mycket tydligt i hur vi äter - eller dricker - på krogen. Eller hur vi pratar med varandra över en bira. Sånt blir aldrig mer uppenbart än på kvarterskrogen, som ligger på krypavstånd (åttiosex meter i mitt fall, och de känner igen min röst när jag ringer för att beställa fredagsnöjet). Och där man kan nicka åt grannar och bekanta.
Just då kan jag känna att jag nog inte kommit så långt ändå. Hur gärna vi än vill sitter uppväxten kvar i ryggmärgen, och det styr oss mer än vi tror.
Vad heter din kvarterskrog? Och hur mycket präglar den dig?

Kvarterskrogen och hembygden


Jag bor i Jakobsberg. Av nöden tvungen. Eller...bostadsbrist och en lika förtvivlad lust att komma hemifrån som Arvtagerskan har. Där fanns det lägenheter. Det fanns jobb. Det kan till och med ha funnits nåt flickebarn med i bilden...
Min hemort är Bro. Ett stationssamhälle efter Mälarbanan, där "åka till stan" lika gärna kunde betyda "åka till Enköping" som "åka till Stockholm". Där hamnade vi bostadsbristens Sverige, i ett hastigt byggt radhusområde, på höjden ovanför ett par åkrar där man lade ut längor med hyreshus, en skola, och väldiga mängder finska arbetsinvandrare, som hade väldiga mängder barn som kom att hamna i min skola. Sen fanns det en fotbollsplan och ett fult centrum. Om detta ska vi återkomma, för Bro var ingen förort. Det var ett samhälle med en egen identitet, under min tid ett samhälle som raskt omformats från landsbygdsort till bruksort, fast bruket var ersatt av KF:s jättelager - på gott och ont -varifrån jag som sagt flyttade så snart jag hade möjlighet.
Jag har inte längtat tillbaka - det var landet. Länge led man av en skarp doft från gödsel och svindoft, och ännu mer led man av att det inte fanns något att göra. Om man inte spelade fotboll, vill säga.
Sen fanns det andra som trubbade av sig med olika berusningsmedel, och sen fanns det de som åkte därifrån så ofta de kunde. Jag var en sån. Och flyttade. Några hjältar bor kvar.

Det fanns EN butik inom gångavstånd. Sen servicebutik som aldrig kallades annat än Service. Eller servi-se som en kompis mamma en gång kallade det, vilket han fick lida för i flera år. Grymhet mellan barn var inget ovanligt på sjuttiotalet heller. Och det fanns ett matställe - Brobaren.
Där fick man mat av tveksam kvalitet, där hängde de finska kompisarnas farsor, där samlades man på lördagen för att se Tipsextra tillsammans. Där smygdrack man starköl som kompisens storebrorsa generöst beställde in - men säg inget till nån annan för faan! - och utanför samlades mopedisterna.
Men ta hem mat var det inte tal om.

Nu har jag en kvarterskrog. Ett ställe där man kan beställa mat av emellanåt tveksamt ursprung - häst? - och som ersatt vardagsrummet för ett gäng. Där man hämtar mat. Och där får man höra Verklighetens Folk yttra sig. Tyvärr. För visst är det så att alkohol inte förändrar personligheten, alkoholen tar fram den. Och jag pallar inte alltid käfta emot, utan då tar jag hellre min mat och går hem.

Kvarterskrogen har ju ändrat våra matvanor, heter det. Frågan är om den ändrat vårt sociala beteende. För de allra flesta är det ju en lokal pizzeria som är kvarterskrogen - eller ett ölhak. På det viset skiljer sig inte det onekligen proletära Bro sig särskilt mycket från finare ställen. Det där underklassaktiga biter sig fast i själen kan jag säga; det har aldrig varit fiiint att komma från Bro.
De sociala skikten syns mycket tydligt i hur vi äter - eller dricker - på krogen. Eller hur vi pratar med varandra över en bira. Sånt blir aldrig mer uppenbart än på kvarterskrogen, som ligger på krypavstånd (åttiosex meter i mitt fall, och de känner igen min röst när jag ringer för att beställa fredagsnöjet). Och där man kan nicka åt grannar och bekanta.
Just då kan jag känna att jag nog inte kommit så långt ändå. Hur gärna vi än vill sitter uppväxten kvar i ryggmärgen, och det styr oss mer än vi tror.