I den hemskaste av världar bryr sig bara politikerna om politiken. Befolkningen i övrigt sitter apatiska framför nöjesattraktioner av det uslaste slag och blir hela tiden itutade att vad de än tycker så spelar det ingen roll, för eliten har redan gjort upp om världen, idéerna, framtiden.
Ungefär så sa en ung kille till mig, på den tiden när jag också var ung, och fortfarande övertygad om att en bättre värld var möjlig, på det där naiva och lite rara sättet som bara hör ungdomsklubbister* till. Han är inte kvar i politiken, och jag har blivit alltmer cynisk. Cynisk på ett vis som jag avskyr, när jag inte längre blir förvånad över att jämnåriga illa kvickt kan lämna alla ideal för en välavlönad anställning, över att folk som borde veta bättre försvarar inkompetens, när de som borde tala för de mest utsatta skålar i dyra viner på exklusiva badorter samtidigt som de med järnnäve håller undan nytt blod i sina respektive partier.
Den här bloggen, som den fritidssyssla den varit, hade ett syfte från början, att visa mina barn, och andra, hur mitt arbete var. Därifrån kom den att bli alltmer politisk, och den har berett mig stort nöje, blandat med lite skräck, eftersom även jag drabbats av den svans som gömmer sig bakom yttrandefrihetens godtrogna förespråkare. Mest nöjd har jag varit när den blivit läst av kollegor i branschen. Att ha citerats av kvällstidningar eller makthavare har - faktiskt - aldrig varit ett mål. Jag vet fortfarande inte hur man ökar besöksantalet. Nästan lika nöjd har jag varit när jag retat upp folk i den politiska trädgården, även om det nästan är för lätt att göra det.
Men nu?
Jag har sagt det förut, den politiska bloggen är död. Borgarna la ner det hela, valde att påverka på andra ställen. Folk på vänsterkanten skriver för varandra, för så är det. Ett par tusen läsare hit eller dit, medan tränings- eller modebloggare drar tusentals läsare (som det påstås i vart fall - numera kan man tydligen manipulera besökssiffror lite hur som helst). Och under tiden blir alltfler i min värld - i min riktig värld alltså, inte på internet - alltmer less på politik.
Ni måste förstå att det finns en hel massa människor därute som inte läser om Gaza, som inte drabbas av Försäkringskassan, som aldrig haft en tanke om kalkbrott på Gotland, som tror att vara feminist betyder att man inte vill vara feminin.
Det betyder inte att de är elaka eller dumma. De har bara levt i en värld där politiken inte spelar nån roll. De lever i en värld där det - faktiskt - inte är nån skillnad på Sjöstedt och Åkesson, och de är inte alls så få. De läser inte Knausgaard, de ser på Top Model, de är vansinnigt trötta på att bli talade "till", och inte "med".
Det är här mitt bekymmer finns. Vari ligger nyttan i att skriva ytterligare ett blogginlägg, som läses av få, mot att prata med människor? Och då menar jag prata med människor. För om man fortfarande tror på politik som ett sätt för oss vanliga människor att bestämma saker måste man prata med folk.
Det finns strateger. Folk som har diplom och examen i konsten att kommunicera med människor. Det kryllar av dem på politiska partiers kanslier. De lägger upp planer, strategier, kampanjer. Mobiliserar, genomför, utvärderar.
Det händer nästan ingenting. Vid det här laget har jag sett det mesta av sånt här, och en sak jag lärt mig är att det nästan alltid är fel på budbäraren. Budskapen kan knappast bli klarare. Det finns fokusgrupper som - garanterat - visar att sex av tio väljare delar KDs syn på familjepolitiken. Det finns fokusgrupper som - och det vet jag - visar att sju av tio delar socialdemokraternas syn på vård och omsorg och skola. Eftersom alla dessa fokusgrupper kan härledas till avdelningen för ledande frågor.
Socialdemokratin hade en jättechans när Stefan Löfven valdes till partiordförande, men man brände den. Det osynliga maskineriet tog ett jättetag i opinionslådan och gjorde om honom till politiker - och en rätt gnällig sådan, som raskt klampade i det klaver där han och Reinfeldt munhöggs om siffror hit och dit, likt kommunister från sjuttiotalet som alltid skulle visa att det fanns fler läkare i Sovjet än i USA.
Så det är svårt att prata politik. Den politiska debatten sker i en ankdamm där ett antal övertygade kvackar på varandra, om ämnen som är ganska exklusiva, ett mycket litet antal ankor driver mellan de politiska blocken, och alldeles för många ankor har lämnat dammen, för en annan damm. Med Top Model och utan ledarsidor eller Agenda.
I den hemskaste av världar bryr sig bara politikerna om politiken.
Befolkningen i övrigt sitter apatiska framför nöjesattraktioner av det
uslaste slag och blir hela tiden itutade att vad de än tycker så spelar det ingen roll, för eliten har redan gjort upp om världen, idéerna, framtiden.
*=ålderdomligt ord för SSUare
Och visst, jag tjatar mycket om det här. Om avståndet mellan folkvalda och väljare. Om den politiska arenan som en karriärbana och/eller arbetsplats. Men det beror också på att det är något som MINA läsare vill att jag ska skriva om. Lev med det.
1 kommentarer:
Du har rätt i din analys av att den den svenska inrikespolitiken är en ankdamm. Det du missar är måhända att glappet mellan den politiska eliten och väljarna aldrig har varit större. Det är inte för att väljarna är korkade, som du antyder, som politikerföraktet ökar, snarare tvärtom. Politikerna lyssnar helt enkelt inte på folket. Varför skulle annars Socialdemokraterna fortfarande vara för vinster i välfärden eller Moderaterna en rekordhög invandring? Lyssnade de på folket skulle de stiga 10% i opinionsmätningarna....
// Jan
Skicka en kommentar