Moberg och dåtidens hatkampanjer.

Emellanåt kan man få för sig att det vi idag kallar näthat skulle vara en ny företeelse. Så icke alls. I själva verket har förtal och skitprat om andra varit en ständigt närvarande del i samhället under alla tider, och inte minst bland de som borde veta bättre. Eller rättare sagt, i synnerhet bland de som borde veta bättre. För, som alla som varit minsta inblandade i någon sorts akademisk fejd vet: Det finns inget grymmare och mer utstuderat än bildade människor som blir förbannade.
 
  Det kallas fejder, och såna har vi haft många av. Det har handlat om modern konst, om modern poesi (!), det har handlat om kändisar vid Stureplan, det har varit fråga om var Sveriges vagga låg (där folk blev tuppröda i ansiktet och pratade osammanhängande i falsett av ilska över att någon ifrågasatte gambla sanningar som alltid stått i De Storsvenska Historieböckerna) och det har intill förbannelse handlat om motpartens vetenskapliga, eller litterära, eller moraliska kvalitet. Eller privatliv.

  1950 befann sig Vilhelm Moberg i USA för att färdigställa eposet om Utvandrarna, när han plötsligt upptäckte att från att ha varit en välkommen gäst i de svenskamerikanska hemmen och med bred tillgång till organisationer och kontakter, så stängdes dörrar och det blev rysligt svårt att få hjälp. Det hade i Sverige igångsatts en hemlig - jojomän - aktion för att få tyst på honom.
  Bakom det hela stod en pingstvän på den yttersta högerkanten, och hans namn var Ebbe Reuterdahl. Och honom var det, som En Man Med Skägg skulle säga, synd om. Synd om för att hans stockkonservatism borde ha varit skrattretande, men också synd om för att han likt en tidigare sekreterare i Svenska Akademin, Carl David af Wirsén, tydligen ansåg att det var hans patriotiska plikt att skydda befolkningen, den goda smaken samt säkerligen också Konungen och Fanan, från påhopp från en självlärd torparson.

  Reuterdahl skrev själv mängder av usel poesi, på den pekorala sidan, om man ska vara snäll, och den vasse Victor Svanbergs sågning av hans diktning är en njutning än idag:


Klicka på bilden!

  Slutklämmen är giltig även idag: Detta strålande pekoral, som vårt största förlag befordrat till tryck och offentlighet, ger en lärdom, som då och då behöver läras om, den nämligen att okritisk traditionalism är den sämsta garantin för snille och smak.

Svanberg, som till råga på allt också periodvis var älskare åt Karin Boye, skrev detta redan 1937, långt innan Utvandrarfejden, och man kan bara ana hur det Reuterdahlska hemmet kan ha skakat vid utbrottet som följde efter publiceringen. Han tog till sin vanliga störtflod av upprörda och kränkta brev, givetvis med hot om åtal för ärekränkning och förtal. Svanberg verkar ha struntat i det.

  Reuterdahl skrev också annat, som den här Idrottspsalmen, som jag inte vill undanhålla er:

" Herre Jesus! Innerst inne
vörda vi ditt majestät.
Kom oss närmare, Ädelsinne,
tag befäl och led vår tät.
Vi förstå, vi kunna träna
i vårt gäng, vårt tävlingsled
I)å ett bättre sätt och tjäna
högre mål, om du är med.

Alltså bliv oss världen över
högste ledarn. För oss an! —
Idrottsrörelsen behöver
Kristus som sin främste man. "

   Detta var alltså den klass som denne moraliske uppsyningsman själv hade när han gav sig på Utvandrarna.

    Nu var inte Moberg vem som helst, och framförallt inte torparson, utan soldatson, och stolt över det, vilket han trumpetade ut sin vana trogen, men han var också en av sin tids mest kända skriftställare, boklärd som få och envis som den smålänning han var. Han hade under många år retat upp konservativa, tagit stenhård ställning mot både Hitler och Stalin, och inte blygts över det. Efter att ha skrivit Rid i natt! blev både han och boken förbjudna i Nazityskland

  Reuterdahl hade startat en "riksaktion" mot Utvandrarna, strött sitt cirkulär över valda delar av det belästa Sverige, och i slutänden också fått över det till USA, där det spreds som en löpeld. Det var undertecknat av "ljusets fria kämpaskara" - bara en sån sak - och deras främsta invändning tycktes vara att ordet "kuk" stod i klartext. Samt, givetvis, att Moberg och hans förläggare Bonniers lagt extra möda på att beskriva amerikaemigranterna som en samling "perversa individer". Att Bonniers dessutom var av judisk börd lär inte ha gjort dessa ljusets förkämpar mindre arga...

  Moberg återvände till Sverige och tog itu med saken, på sitt vanliga knappast beskedliga sätt. Han var som en retad tjur när han satte den sidan till, och han fick god plats i framförallt Stockholmstidningarna, där man förmodligen också njöt en smula av att se den obehaglige Reuterdahl löpa gatlopp, förvirrad över att hans självpåtagna moraliska överlägsenhet inte räckte till utanför kyrkorummen och de patriotiska sällskapen.
  För det handlade naturligtvis inte bara om sedeslösheten, om den nu fanns, i Utvandrarna. Det handlade lika mycket, eller mer, om hur Moberg beskrev det Sverige som emigranterna lämnade, som inte alls stämde överens med den bild som Reuterdahl och hans vänner ville se. Det var inte ett rike med nöjda odalmän, som slet i gudlovlig svett men till god belöning, ompysslade av kloka konungar och välvilliga prästmän, med något litet avbrott för att bekriga den falske dansken eller ryssen. Som Moberg själv konstaterar i Berättelser ur min levnad: Slaget vid Narva behandlades på flera sidor, medan emigrationen fick plats på ett par rader. Och då snuddar man inte ens vid varför man flyttade - flydde - till Amerika.

  Reuterdahls kamp var naturligtvis förgäves, han var för sent ute. Samhället hade redan lämnat den traditionella historieskrivningen, den fanns bara kvar som ett minne, men det var det de här männen hängde kvar vid. En förtvivlad önskan om ett rent och purt Sverige, där fattiga icke fanns och där ingen sa "kuk". Dessutom var Reuterdahl en pajas, men  inte en rolig en, och i Sigtunabygden hette det  "att han lyckligtvis lämnade Sigtuna 1948-49".  Och till debatt med Moberg kom han aldrig, trots Mobergs stående inbjudan.
  Nu slutade det inte med det.

  Istället drog ett gäng smålänningar med kristelig åskådning, givetvis, igång en egen liten kampanj, för att på något outgrundligt sätt rena det minne av ärbara småländska utvandrare som Moberg på något sätt skulle ha smutsat ner. Det hela skulle ske i tysthet, och målet var att stoppa översättningen till engelska. Riktigt hur de hade tänkt sig det hela är oklart, men man måste minnas att det här är under McCarthyismens tidevarv i USA, och nog kunde man tänka sig en subversiv koppling mellan Moberg och något som i varje fall andades kommunism. Bara man höll det hemligt.
  Nu blev det inte så. Även om folkskollärare i Småland, och i Mobergs hemsocken i synnerhet, skrev under, och hart när skrämde livet ur Mobergs åldriga mor - "har du skrivit något ogudaktigt igen?" - så fanns även där folk med råg i ryggen som tyckte cirkuläret var en "mörksens gärning" och skickade över det till Moberg. Som givetvis publicerade det omgående.
  Bland undertecknarna fanns nio riksdagsmän - sju bondeförbundare (som inte någon hade läst boken), en folkpartist (som ögnat gemom den) samt en högerman, som efter genomläsning kastade den i värmepannan medan han sjöng "Du gamla, du fria"!!! Som taget ur en Roy Anderssonfilm. Innan dess hade Mobergs böcker bara bränts i Hitlers Tredje Rike.

  Det var kort sagt ett jävla liv. Man kan se framför sig hur den tidens kulturelit inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till den provinsiella ilskan, om de ska skratta eller gråta. Man gjorde sig roliga över undertecknarna, drev med dem. De enda som med energi drev det hela var de religiösa, men då liksom nu fanns det en stark koppling mellan just Fosterlandet, Konungen, fanan, familjen och Gud. Med en liten snärt av antisemitism.

  Men det var också det sista skriet från en döende samhällsklass, just den samhällsklass som Karl Oskar hade sånt förakt för. Där inflytande hette pengar och där folk jävlar-i-mig ska stå med mössan i hand. Dessutom, till undertecknaras egen förvåning och förtret, gav kampanjerna givetvis bara mer reklam till boken och höjde försäljningssiffrorna, något som förmodligen både Moberg och hans förlag var medvetna om.
  Reuterdahl skrev till sist sin egen inlaga om Utvandrarna, som knappt någon läste. Den är i stort sett oläsbar idag, men vill man säga något snällt om den är det en partsinlaga från en karl som dels hade en övertro på sin egen person och hur viktig han var, dels inte hade begripit att samhället hade ändrats. Han hade haft sin givna plats bland fundamentalistiska baptister i the Moral Majority, som salvelsefull resande predikant med hög moral parallellt med älskarinnor, men det fungerade inte ens i femtiotalets Sverige. Däremot var han arg. Hela tiden. Såna är det synd om.

  Det slutliga nederlaget för Ebbe Reuterdahl kom 1959 vid invigningen av Utvandrarmonumentet i Karlshamn, där det hölls en gudstjänst vid foten av bronsstatyerna av Karl-Oskar och Kristina.


  Moberg själv var bekymrad över saken, det står helt klart, om än inte riktigt rädd. I det hela låg givetvis att han helst av allt ville få beröm från hembygden, men också att han under sin tid i USA var starkt beroende av välvilliga svenskamerikaner, och med kampanjen blev det svårare. Även om den dog ut i Sverige kvarstod den i USA, och innan försäljningen på allvar gav honom ekonomiskt oberoende hade han nog funderingar om att göra något annat. Nu blev det gudskelov inte så.

  Utvandrarsviten är fortfarande något av det mäktigaste som skrivits på svenska.




Ibland skriver jag bara sånt jag känner för, världen kan vänta. Idag var en sån dag. Och därmed stänger vi förtals- och fejdavdelningen för idag