http://www.svd.se/hatsajternas-strategi-ar-inte-ny/om/kultur
För sju år sen satt jag på min kammare och var upprörd över den tilltagande publiceringen på nätet av namn på eventuellt misstänkta, för att inte tala om att lagda domar med blixtens hastighet genast lades upp på då - 2008 - mer eller mindre obskyra nätforum.
Och det var inte bara det - det fanns europeiska exempel med en fullständigt vidrig tabloidpress som inte skydde några medel för att skandalisera, och därmed sälja tidningar, kändisar, offentliga personer, idrottsmän eller till och med helt vanliga människor. News of the World-historien var i uppsegling, där journalister glatt hackade andras mobiltelefoner för att komma över snaskigheter, även om det fullständigt krossade de som drabbades. som Sarah Payne
I Sverige satt vi och var chockade över hänsynslösheten, trots att det inte var så många år sen man även här frejdigt publicerade både namn och adress på både offer och förövare, även här i jakten på lösnummerköpare med den sämsta av moral. Men det fanns här en viss återhållsamhet påstås, i varje fall med dåtidens mått mätt, där man aktade sig för att störa en vresig polismakt innan domen fallit.
Jag skrev en post om det, och idag känns det aktuellt, efter att ha tagit del av detta från Expressen, att lägga upp den igen, en smula modifierat.
Min förhoppning om att empatin och klokheten skulle få råda kom på skam. Att jakten på namn och adresser skulle upphöra.
Så är som bekant inte fallet idag. Idag är man ett par klickningar från att kunna ta del av grannens elände, skaffa sig ett smörgåsbord av skvaller, och bli centrum för fikarumssnacket.
När jag skrev den här texten fanns inte Avpixlat, eller en uppsjö av sidor med rasistisk bas - kolla in här, och håll er uppdaterade för de ynglar av sig i samma takt som de avslöjas som just rasistiska. De har en agenda, men döljer den torftigt och är man utan källkritiskt tänkande kan man säkert hamna fel emellanåt. Eller så är man bara en människa med dålig moral som vet vad man får. Ungefär som de stackars varelser som lystet kunde samlas kring spetsgården för att beskåda avrättningar eller häxbål.
Bristen på kritiskt tänkande, och avsaknaden av vett och sans hos den skränande pöbeln - jag har svårt att beskriva det som något annat - kan på sikt utgöra ett hot mot rättssäkerheten. Lynchmobbar är en fara för oss alla, inte minst för att det helt plötsligt dykt upp nåt slags "rättvisetänkande" hos mobben, som kräver just "rättvisa" för begångna brott, alltsomoftast i form av öga för öga.
Det är inte den samhälleliga nyttan hos straffsystemet som ska uppnås, utan blödtörsten som ska tillfredställas. Skjut den jäveln, tortera honom till döds etc. Gärna offentligt. Utan att samma mobb verkar förstå att de faktiskt ansluter sig till de totalitära religiösa system som de i nästa andetag påstår sig förakta och ta avstånd från.
Just vårt rättssystem är ju en av de största skillnaderna mellan totalitära och demokratiska samhällen. Man är oskyldig tills dess annat bevisats, och föreligger det tvivel om någons skuld skall man icke dömas. Rättssäkerhet.
Och sen kan man ju bara ta sig för pannan när det gäller exponeringen av "kändisar", där vi nu kan få veta intill minsta vårta vad olika prominenta personer pysslar med. Medan vi själva försmäktar i nån sorts grådaskig tristess, långt från champagne och flärd. Men det är en annan historia.
Fäderneslandet hette en svensk tidning som utkom en smula oregelbundet mellan 1830 och 1933, med ett avslutande försök i början av femtiotalet. Med tanke på den mängd tryckfrihets-, förtals-, ärekränknings- och diverse andra mål som både tidningen och dess ägare och medarbetare drogs till rätt för, är det märkligt att ingen på senare år brytt sig om att forska kring den. Under en lång tid var Fäderneslandet faktiskt mer förekommande som begrepp än som tidning
På många sätt förebådar Fäderneslandet en utveckling som vi kanske ser idag - att ingenting skall förtigas, att inget är heligt och att alla har rätt att säga vad de vill, och ta del av allt. Precis som med alla andra såna stolta formuleringar visade det sig snart att männen bakom tidningen - det var företrädesvis män - inte heller drog sig för att idka utpressning mot skvalleroffer, eller låta publicera rena lögner. Idag sker det till stor del i rent politiska syften, där etnicitet, eller religiös tillhörighet tycks vara de primära incitamenten.
Fäderneslandet
Fäderneslandet var en svensk tidning som under ett antal år - 1830–1954 - hyfsat regelbundet ägnade sig åt skvaller och förtal, kort sagt. Ofta rent lögnaktigt, alltid spekulativt. I grunden fanns säkert nån slags ursinne över att överheten - ack denna överhet - kunde bedriva sitt syndfulla leverne som de ville, oåtkomliga för folket, och med goda förbindelser med både lag och kyrka. Det fanns ju inget som påminde om pressfrihet eller yttrandefrihet, överheten makt var stor, vilket inte minst Aftonbladets ägare fick erfara, med fängelse och böter, för att ha kritiserat just denna överhet,
Men i Fäderneslandet kläddes de av, namngavs och skandaliserades. Problemet var att när överheten inte räckte till så gav man sig på tunnbindare, slaktare, värdshusvärdinnor och fallna kvinnor. Ni förstår typen.
Ju snaskigare desto bättre. Barnamord var mumma, otrohet ännu bättre. Man spekulerade i mänskligt lidande helt enkelt, alldeles oavsett vilka miljöer det handlade om. Fattigdom som orsak var okänt, människans liderliga natur och oförmågan att kontrollera den var alltid det som var orsak. Och på det sålde man. Tjänade man inte tillräckligt kunde man frankt kräva grosshandlare A-son om ett bidrag för att inte avslöja att han gjort hembiträdet med barn, eller att greve S-n-g hade en son som setts på bordell, eller att prästen W-ström minsann hade lite för täta kontakter med unga gossar.
Många betalade.
Men det ledde också till en reaktion, för Fäderneslandets redaktion var nog inte medvetna om vilka de retade upp. När de började närma sig hovet blev det hett om öronen, och tidningen riskerade att förbjudas, kort sagt. Då återgick man till ge sig på de som inte kunde försvara sig.
Tidningen Fäderneslandet och dess redaktion
Så heter en liten märklig pamflett som jag kommit över, utgiven 1871, som inte är annat än Uppdrag Granskning modell äldre. Sida upp och sida ner ger man sig anonymt på de som dels var ägare och redaktion, men också de som var huvudsakliga uppgiftslämnare. Vem som ligger bakom den här pamfletten är för mig okänt, men det är väl inte orimligt att det är en annan tidnings medarbetare, med något högre moral, som producerat den. Man kan ju också tänka sig att det kan vara någon utpekad som ger tillbaka med besked.
Här kan man t ex lära att tryckeriägaren Hagström, som ledde och ägde Fäderneslandet, "hafver haft en mängd rättegångar, förutom tryckfrihetsmålen, och alla af den mest smutsiga beskaffenhet." Man drar sig inte för personangrepp kan man lugnt säga. "Vi tveka verkligen om vilken af alla hans rättegångar som varit den skamligaste".
Den innehåller också en noggrann genomgång av alla de släktförhållanden som tidningens medarbetare har. Och konstaterar kallt att en bror till en skribent är upptagen i "kyrkoboken såsom tjuf" Älskarinnor, buksvågrar, oäkta barn - inget missar den upprörde skribenten.Och efter det är man ju rätt nyfiken på vad Fäderneslandet egentligen ställde till med. Wikipedia ger bara rudimentär information, och jag har hittills bara läst ett nummer - i och för sig fyllt med smaskigheter för 1860-talets tidningsköpare kanske, men jag vet inte hur mycket information det egentligen ger att "demimonden Frk A-n, som tidigare erhållit så kallat underhåll av speditören Hr W-holm, kunde av Stockholms Rådhusrätt icke annat än dömas till böter för missfirmelse av sin rival, den kända skådepelerskan Frk R-g...." Å andra sidan var Stockholms kändisvärld på den här tiden inte särskilt stor, så det var säkert inte så svårt att identifiera de inblandade.
Förmodligen satt flertalet av Fäderneslandets skribenter ofta i rätten och antecknade - det här var ju i början av det vi kan kalla boulevardpressens era, och det fanns naturligtvis då som nu, ett stort sug efter att frossa i andras elände och missdåd.
Man måste komma ihåg att avrättningar och andra straff ofta skedde med publik. Våldet och skammen var mer vanligt förekommande då, och framförallt mer offentlig. Tyvärr känns det ju som den sortens beteende är på väg tillbaka idag.
Jag hör till dem som kan känna vämjelse inför namnpubliceringar eller fotografier av dömda missdådare. Jag har svårt att se ett eventuellt värde i att veta exakt vem pedofilen eller mördaren var - inte minst för att det idag, på nätet, betyder ett omänskligt gatlopp för den dömdes närmaste. Även här har jag svårt att förstå poängen - det är ju inte de som dömts, men det är de som får ta smällen. Har man dessutom ett mer ovanligt efternamn kan man ju tänka sig hur det blir.
Fäderneslandets saga slutade med att de uteslöts från distributionskedjan; ett öde som rätt mycket kan påminna om vad som skulle kunna hända diverse mer eller mindre obskyra internetsajter. Att de stoppas från webhotellen måste ju idag vara samma sak. Då skedde det genom att kloka människor genomskådade redaktionen, och inte minst för att delar av Fäderneslandets metoder och stil redan hade inkorporerats i den tabloidpress som dyker upp i början av 1900-talet, men också för att intresset faktiskt dog.
I takt med en ökad bildningsgrad försvann behovet av att frossa i andras elände. Inte helt men delvis. Detta kan också spåras i den kampanj mot skräplitteratur som kom att symboliseras som Nick Carterböcker. Faktum är att kampen mot de här kulturyttringarna stod högt upp på arbetarrörelsens agenda. Vilket kan vara värt att påminna om för de som emellanåt tjatar om att de saknas "gamla tiders sossar..."
Det skapades en förståelse för att det måste finnas en privat sfär, vilket också gjort att svensk veckopress generellt varit snällare än t ex brittisk eller tysk, där absolut inget betraktas vare sig som heligt eller hemligt. Vad vi nu ser, i den heliga konkurrensens namn, är att den gränsen luckras upp, och givetvis också till följd av att vi idag har nåt vi kan kalla kändisindustri.
Fäderneslandets metoder dog aldrig på riktigt. De tog bara en paus. Man får hoppas att det kommer finnas kloka människor i framtiden som säger ifrån en gång till, eller i varje fall frågar sig om yttrandefriheten alltid är den heligaste av friheter, eller om den också kräver ett ansvar.
Tidigare upplagd här
